Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962 (Utlåtande 1962:L2u43 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Nr 43

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 september 1962 dagtecknad proposition, nr 184, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag
till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663) samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824),

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny författningsreglering för
läkemedel, gifter och andra hälsofarliga varor, bekämpningsmedel samt
narkotika. Den nuvarande starkt splittrade lagstiftningen ersätts av fyra
grundläggande förordningar, till vilka sedermera skall fogas vissa tillämpningsförfattningar.

Läkemedelsområdet avgränsas så, att läkemedelskontrollen koncentreras
till de egentliga läkemedlen. Till dessa skall räknas även diagnostiska
medel. Preparat, som står på yttersta gränsen till läkemedelsområdet, blir
föremål för blott hygienisk kontroll. Homeopatiska medel, som hittills varit
apoteksvaror, blir fria handelsvaror. Som generell fordran på varje läkemedel
skall gälla, att det är av fullgod beskaffenhet och att det vid normal
användning inte medför skadeverkningar, som står i missförhållande
till den avsedda effekten. Vid den prövning, som skall föregå registrering
1 — Bihang iill riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 43

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

av farmacevtiska specialiteter, skall tyngdpunkten läggas på frågan om
medlets medicinska ändamålsenlighet. Den analytiska efterkontrollen skall
intensifieras.

Den nuvarande möjligheten för sjukhus att förvärva vissa läkemedel direkt
från fabrikant bibehålies. Större sjukhus, främst undervisnings- och
regionsjukhus, skall få möjlighet att inrätta sjukhusapotek i egen regi.
Dessa förutsätts få betydelsefulla uppgifter inte bara för sjukhusens läkemedelsförsörjning
utan även för den kliniska forskningen på läkemedelsområdet.

Samtliga bekämpningsmedel, varmed avses växtskyddsmedel, råttgifter,
mal- och flugmedel m. m., blir registreringspliktiga. För att registrering
skall kunna ske får medlet inte ha sådan giftighet eller eljest bedömas
kunna medföra sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter
eller nyttoväxter, att det med hänsyn till riskerna inte lämpligen
bör användas. Medel som på grund av bristande effektivitet är uppenbart
otjänligt för sitt ändamål får inte registreras. De farligaste bekämpningsmedlen
får endast användas av den som erhållit särskilt tillstånd. För
tillstånd skall krävas kortare utbildning, som förutsatts huvudsakligen
komma till stånd i hushållningssällskapens regi.

Varuområdet gifter och andra hälsofarliga varor avgränsas med hänsyn
till varornas faktiska giftighet. Härigenom kommer nya gifter automatiskt
in under giftlagstiftningen, vilket inte är fallet nu. Kvalitativ deklarationsplikt
införes för alla hälsofarliga varor.

Ärendena om hälsofarliga varor och bekämpningsmedel föreslås skola
handläggas av en självständigt beslutande nämnd, giftnämnden, som tills
vidare organisatoriskt anknyts till medicinalstyrelsen.

På narkotikaområdet föreslås bl. a. att straffsatserna skärps.

De föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan och förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel är i huvudsak att betrakta
som följdändringar till de nya gift- och läkemedelsförordningarna. Genom
ändringen i livsmedelsstadgan avses att reglera den högsta mängd bekämpningsmedelsrester,
som kan tillåtas i livsmedel.

Författningarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1964.

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962
Författningsförslagen är av följande lydelse:

Förslag

rl • till

LäkemedelsfÖrordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

1 mom. Med läkemedel förstås i denna förordning sådan vara, som är avsedd
antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra
eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller att
eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom,
skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan
för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning
iordningställts i bruksfärdigt skick.

2 mom. Såsom läkemedel skall icke anses blod för infusionsändamål,
odontologiskt-tekniska preparat, såsom tandfyllnings- och protesmaterial,
eller kirurgiskt-tekniska preparat, såsom katgut och förbandsgips.

3 mom. Vad i denna förordning stadgas skall, om medicinalstyrelsen ej
i särskilt fall bestämmer annat, icke tillämpas beträffande sådant medel,
som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet, överstigande en
miljondel av medlets vikt, ej heller beträffande mineralvatten, mineralkällsalter,
fruktsalter eller sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller
och liknande beredningar, vilka icke innehålla annat än vad som jämlikl
livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer.

Ej heller skall vad i förordningen stadgas gälla beträffande sådana medel
som sårsalvor, inandningsoljor, antiseptiska lösningar, liniment och dylikt,
vilka uppfylla de villkor i fråga om sammansättning och märkning, som
medicinalstyrelsen föreskriver.

4 mom. I fråga om radioaktiva läkemedel äger denna förordning tillämpning
endast i den mån särskilt stadgas därom.

Beträffande narkotiska läkemedel äga bestämmelserna i denna förordning
tillämpning, i den mån de ej strida mot vad som är särskilt stadgat
om narkotika.

5 mom. Då särskilda skäl äro därtill, äger medicinalstyrelsen föreskriva,
att denna förordning helt eller delvis skall tillämpas beträffande vara, som
kan användas på sätt i 1 mom. sägs men icke iordningställts i bruksfärdigt
skick för sådant ändamål, samt beträffande annan vara, som i fråga om
egenskaper och användning står läkemedel nära.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

2 §.

Med farmaceutisk specialitet förstås standardiserat läkemedel, som är
avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning.

3 §•

Sådan farmacevtisk specialitet, som utgöres av antingen serum eller
fraktion därav, härrörande från människa eller djur och innehållande specifika
antikroppar, eller vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt
ursprung, avsett att genom införande i organismen framkalla eller påvisa
immunitet eller därmed likartat tillstånd, benämnes i denna förordning
bakteriologiskt preparat.

4 §•

Läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet och får icke vid normal
användning medföra skadeverkningar, som stå i missförhållande till den
avsedda effekten.

5 §•

Läkemedel skall vid utlämnande vara fullständigt deklarerat med avseende
på sammansättning samt halt av ingående beståndsdelar, om ej medicinalstyrelsen
medgivit annat.

Benämning på läkemedel må ej vara vilseledande med avseende på medlets
sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt och ej heller vara
ägnad att åstadkomma förväxling med annat läkemedel.

Medicinalstyrelsen äger meddela föreskrifter rörande märkning och utlämnande
samt förordnande av läkemedel.

6 §•

Priset på läkemedel skall vara skäligt. Närmare bestämmelser om prissättning
av läkemedel på apotek meddelas särskilt.

Om tillverkning

7 §•

Yrkesmässig tillverkning av läkemedel må, förutom av apoteksföreståndare,
bedrivas endast av den som innehar tillstånd därtill.

Utan tillstånd som avses i första stycket må tillverkning av bakteriologiska
preparat bedrivas vid statens bakteriologiska laboratorium och statens
veterinärmedicinska anstalt.

Om införsel

8 §•

1 mom. Vissa bakteriologiska preparat må införas till riket endast av
föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium. Härom stadgas
särskilt.

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962 5

2 mom. Annat läkemedel än som avses i 1 mom. må införas till riket endast
av

a) den som är behörig att tillverka eller idka handel med läkemedlet;

b) föreståndare för vetenskaplig institution eller motsvarande vid universitet
eller högskola samt för sådant undersökningslaboratorium, forskningsinstitut
eller dylikt, som äges eller åtnjuter understöd av staten eller
kommun, allt i den mån läkemedlet erfordras för annan verksamhet än
sjukvård; samt

c) den som innehar tillstånd att till riket införa läkemedlet.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må resande införa
läkemedel, som han för personligt bruk medför till riket, samt läkemedel
transiteras eller eljest befordras under tullkontroll eller uppläggas å tulllager
eller i frihamn.

9 §•

Har läkemedel anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad
att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan
till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.
Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter det den
skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid generaltullstyrelsen
bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan, om det ej
är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan skall förfaras på
sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Om handel

10 §.

Med partihandel förstås i denna förordning försäljning till tillverkare för
dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Med detaljhandel förstås
all annan försäljning.

11 §•

Partihandel med läkemedel må bedrivas endast av

a) den som behörigen tillverkat medlet;

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka partihandel med läkemedel.

12 §.

Detaljhandel med läkemedel må bedrivas endast av apoteksföreståndare.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må den som äger idka partihandel
med läkemedel, i den utsträckning och på de villkor som särskilt
stadgas, försälja läkemedel till sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår bakteriologiska
preparat, jämväl till läkare och veterinär.

3 Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

Om hantering

13 §.

Vid handhavande, förvaring och transport av läkemedel skall nödig aktsamhet
iakttagas, så att medlet icke åtkommes av obehörig eller på annat
sätt kan vålla skada.

14 §.

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadliggöras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som använts till
läkemedel, skola handhavas så, att kvarvarande rester av medlet icke
kunna förorsaka skada.

Om kontroll och tillsyn

15 §.

Farmacevtisk specialitet må, om ej annat särskilt stadgas, icke försäljas
utan att vara registrerad hos medicinalstyrelsen. Farmacevtisk specialitet
må icke registreras med mindre den befunnits ändamålsenlig och bestämmelserna
i 4—6 §§ i övrigt iakttagits. Registrering må förbindas med särskilda
villkor.

Registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom
medicinalstyrelsens försorg.

Registrering må återkallas om förhållanden, som legat till grund för registreringen,
icke längre äro för handen. Återkallelse av registrering må
ock ske om villkor för specialitetens tillhandahållande åsidosättes eller om
specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven
eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt.

16 §.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av farmacevtiska specialiteter
skall den som söker eller erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

17 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning därtill
meddelade föreskrifter utövas av medicinalstyrelsen.

18 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,
för tillsynen äga tillträde till lokal, där läkemedel tillverkas eller hanteras,
ävensom rätt att där uttaga prov av sådant medel och i övrigt företaga undersökning,
vartill hans tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget prov
utgår ej ersättning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962 7

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid
provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra stycket
sägs, äger medicinalstyrelsen förelägga lämpligt vite.

19 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning
och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom
biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses
i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan
anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande
eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

20 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av läkemedel och försök
därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller försäljer läkemedel utan att vara berättigad
därtill eller eljest i strid mot 15 § eller mot villkor, som gäller för åtnjutande
av tillstånd till sådan verksamhet;

b) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning
lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

c) bryter mot villkor, som föreskrivits med stöd av 1 § 3 mom. andra
stycket, eller mot vad som eljest föreskrivits rörande märkning; eller

d) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av läkemedel eller vid
handhavandet av emballage eller redskap, som använts till läkemedel.

3 mom. Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken
med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara
fri från ansvar.

År brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse
i högst ett år.

4 mom. Bryter någon mot 19 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava
brutit mot villkor, som gäller för åtnjutande av honom enligt denna förordning
meddelat tillstånd, skall åklagaren ofördröjligen underrätta medicinalstyrelsen
därom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

21 §.

1 mom. Läkemedel som tillverkats, saluhålles eller försålts i strid mot
bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad föreskrift
eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt skall med tillhörande
emballage förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i
behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts
uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

2 mom. Läkemedel som tagits i beslag skall förvaras på säkert ställe under
lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida det i beslag
tagna är förverkat.

Med läkemedel och tillhörande emballage, som enligt lagakraftvunnet
beslut förklarats förverkat, skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

22 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna
förordning, om registrering och avgifter samt om tillämpningen i övrigt av
förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308);

kungörelsen den 30 april 1925 (nr 101) angående kontroll å och handel
med vissa för människor använda bakteriologiska preparat;

kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska
specialiteter; samt

kungörelsen den 15 december 1961 (nr 642) om kontroll å och handel
med vissa för djur använda bakteriologiska preparat.

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Genom förordningen sker ej rubbning i beslut, som före förordningens
ikraftträdande meddelats i ärende angående registrering av farmacevtisk
specialitet. Vid kontroll av farmacevtisk specialitet skola dock den nya
förordningens bestämmelser tillämpas jämväl i avseende å specialitet, som
registrerats enligt äldre bestämmelser.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari
1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Förslag

till

Förordning

om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 s Med

hälsofarlig vara förstås i denna förordning varje ämne eller beredning,
som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan befaras
förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor.

2 §•

1 mom. Ämnen hänförliga till hälsofarliga varor indelas i gifter och
vådliga ämnen.

Till gifter hänföres dels varje ämne, som endast eller huvudsakligen användes
vid framställning av läkemedel och som medicinalstyrelsen förklarat
skola betraktas som gift, dels varje annat hälsofarligt ämne, vars hantering
är förenad med synnerligen stor hälsorisk.

Till vådliga ämnen hänföras övriga hälsofarliga ämnen.

2 mom. Det åligger myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer (giftmyndigheten)
att låta upprätta och kungöra vägledande förteckningar över ämnen,
som äro att hänföra till gifter och till vådliga ämnen.

3 §•

1 mom. Vad i denna förordning stadgas om gift skall gälla jämväl beträffande
sådan hälsofarlig vara, som utgör beredning innehållande gift
och vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen äro betingade
av giftet.

Vad i förordningen stadgas om vådligt ämne skall gälla jämväl beträffande
sådan hälsofarlig vara, som utgör beredning innehållande vådligt
ämne och vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen äro betingade
av sådant ämne.

2 mom. Då särskilda skäl äro därtill, äger giftmyndigheten för visst fall
medgiva undantag från vad som stadgas i 1 mom. samt därvid meddela
erforderliga föreskrifter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

4 §•

1 mom. Från denna förordnings tillämpningsområde undantagas sådana
hälsofarliga varor som, enligt vad därom är särskilt stadgat, äro hänförliga
till läkemedel, radioaktiva ämnen samt rusdrycker och tobaksvaror.

2 mom. Å hälsofarliga varor som, enligt vad därom är särskilt stadgat, äro
hänförliga till teknisk sprit eller alkoholhaltiga preparat äger förordningen
tillämpning endast i den mån varans hälsofarliga egenskaper betingas av
annat däri ingående ämne än etylalkohol.

3 mom. I fråga om brandfarliga och explosiva varor äger förordningen
tillämpning endast i den mån varorna äro hälsofarliga av annat skäl än
som föranlett att de hänförts till nämnda varukategorier.

4 mom. Å sådana hälsofarliga varor, som äro registrerade bekämpningsmedel,
äger förordningen tillämpning endast såvitt angår tillverkning och
införsel.

5 mom. Beträffande sådana hälsofarliga varor, som äro narkotiska ämnen
och beredningar men ej äro hänförliga till läkemedel, gälla bestämmelserna
i denna förordning i den mån de ej strida mot vad som är särskilt
stadgat om narkotika.

5 §•

Krigsmakten undantages från tillämpning av denna förordning, i den
mån särskilda bestämmelser meddelas därom.

6 §•

Giftmyndigheten skall på begäran meddela beslut, huruvida viss vara
är att anse som hälsofarlig samt huruvida den i så fall utgör eller är att
behandla som gift eller vådligt ämne. För särskild undersökning, som föranledes
av dylik begäran, skall sökanden gälda ersättning.

7 §•

I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning må
åtgärd icke föreskrivas, vilken är mera betungande än som är skäligt med
hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Om tillverkning och användning

8 §•

Med tillverkning förstås i denna förordning framställning, rening eller
annan bearbetning ävensom förpackning eller ompackning.

9 §•

Yrkesmässig tillverkning av gift må bedrivas endast av den som, enligt
vad därom är särskilt stadgat, är behörig att tillverka läkemedel i allmänhet
samt av den som innehar tillstånd att tillverka giftet.

Andra lagutskottets utlåtande nr b3 år 1962

10 §.

Yrkesmässig tillverkning av vådligt ämne må bedrivas endast av den
som är behörig att yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till
yrkesinspektören, att han ämnar tillverka vådligt ämne.

Utan anmälan som avses i första stycket må vådligt ämne förpackas och
ompackas.

11 §•

Gift må användas i yrkesutövning endast av den som är behörig att införa
eller yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till yrkesinspektören,
att han ämnar använda gift i sin yrkesutövning.

Utan anmälan som avses i första stycket må gift användas i yrkesutövning,
då fråga är om

a) verksamhet, i vilken gift användes endast vid enstaka tillfälle eller i
synnerligen ringa mängd;

b) laboratoriemässig användning vid skolor eller andra undervisningsanstalter;
samt

c) medicinsk analysverksamhet, som står under tillsyn av läkare, tandläkare
eller veterinär.

Om införsel

12 §.

1 mom. Gift må införas till riket endast av

a) den som är behörig att yrkesmässigt tillverka eller idka handel med
giftet;

c) den som innehar tillstånd att till riket införa giftet.

2 mom. Utan särskilt tillstånd må resande införa gift, som han för personligt
bruk medför till riket.

Vad som stadgas i 1 mom. utgör ej hinder mot att gift transiteras eller
eljest befordras under tullkontroll eller upplägges å tullager eller i frihamn.

13 §.

Har gift anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad att införa
varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan till
någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan. Införes,
överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter det den
skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid generaltullstyrelsen
bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan, om det

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan skall förfaras på
sätt giftmyndigheten bestämmer.

Om handel och annan överlåtelse

14 §.

Handel med gift må bedrivas endast av

a) den som behörigen tillverkat varan;

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka handel med sådan vara.

15 §.

Gift må överlåtas endast till den som enligt 12 § 1 mom. är behörig att
införa giftet till riket samt till den som skall använda giftet i yrkesutövning.

Apoteksföreståndare må därutöver överlåta gift till envar som fyllt aderton
år och som visar sig hava behov av giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt
eller annat jämförbart ändamål.

16 §.

Handel med vådligt ämne må bedrivas, förutom av den som tillverkat
varan, endast av den som är behörig att driva handel med gift samt av den
som anmält till hälsovårdsnämnden, att han ämnar driva handel med vådligt
ämne.

Utan anmälan som avses i första stycket må vådligt ämne saluhållas
i den slutna originalförpackning, i vilken varan förvärvats.

17 §.

Vid utlämnande av hälsofarlig vara från tillverkningsställe och försäljningsställe
skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna för
förgiftning eller annan skada genom varan i möjligaste mån begränsas.
Av märkningen skall, såvida giftmyndigheten ej föreskriver annat, framgå
vilket eller vilka ämnen, som förlänar varan dess hälsofarliga egenskaper.

Om hantering
18 §.

Hälsofarlig vara skall handhavas och förvaras så att de med varan förenade
riskerna i möjligaste mån begränsas.

19 §.

Transport av hälsofarlig vara skall ske under förhållanden, som med
hänsyn till varans beskaffenhet kunna anses fullt betryggande.

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1962

20 §.

Förstöring eller annat oskadliggörande av hälsofarlig vara, som icke
längre är avsedd att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande
sätt.

Emballage, vari hälsofarlig vara varit innesluten, och redskap, som använts
till sådan vara, skola handhavas så, att kvarvarande rester av varan
icke kunna förorsaka skada.

Vissa särskilda bestämmelser
21 §.

Medicinalstyrelsen äger, då så finnes påkallat, föreskriva att visst ämne
icke må ingå i kosmetiskt eller hygieniskt medel, som saluhålles eller yrkesmässigt
användes här i riket.

22 §.

1 mom. Om gift eller vådligt ämne använts vid framställning eller behandling
av vara eller annan egendom utan att förfarandet inneburit tillverkning
av hälsofarlig vara, och hälsorisk kan befaras uppstå vid nyttjande
av det, som framställts eller behandlats, skall uttrycklig varning härom
meddelas på ett efter omständigheterna betryggande sätt.

2 mom. Sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar och material
till sådana samt barnleksaker må icke saluhållas eller överlåtas, om de
innehålla eller behandlats med gift eller vådligt ämne och därigenom kunna
medföra liälsofara. Ej heller må tändstickor, i vilkas tändmassa vit eller
gul fosfor ingår, saluhållas eller överlåtas.

Om kontroll och tillsyn

23 §.

Det åligger tillverkare, importör och den, som driver handel med gift,
att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna i
denna förordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter rörande
förvärv och överlåtelse av gift iakttagas.

24 §.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning
därtill meddelade föreskrifter utövas av giftmyndigheten.

25 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,
för tillsynen äga tillträde till lokal eller område, där hälsofarlig vara till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

verkas eller hanteras, ävensom rätt att där uttaga prov av sådan vara och
i övrigt företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden giva anledning.
För uttaget prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid
provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra stycket
sägs, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

26 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning
och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom
biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses
i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som
därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses
påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller
omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

27 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av gift och försök därtill
stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller överlåter gift utan att vara berättigad därtill
eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till sådan
verksamhet;

b) överlåter gift i strid mot 15 §;

c) i ansökan om tillstånd eller anmälan enligt denna förordning lämnar
oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

d) bryter mot 17 §;

e) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av hälsofarlig vara eller
vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till hälsofarlig
vara; eller

f) bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 21 § eller mot 22 §.

3 mom. Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken
med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara
fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse
i högst ett år.

4 mom. Bryter någon mot 26 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

5 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter
att göra anmälan, när sådan erfordras enligt 10, 11 eller 16 §, eller att föra
anteckningar, som sägs i 23 §.

6 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava
brutit mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd enligt denna förordning,
skall åklagaren ofördröj ligen underrätta tillståndsmyndigheten
därom.

28 §.

1 mom. Hälsofarlig vara, som tillverkats, saluhålles eller överlåtits i strid
mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad
föreskrift eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt, skall med
tillhörande emballage förklaras förverkad till kronan; finnes egendomen ej
i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts
uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

Vad i första stycket stadgas om förverkande skall gälla jämväl beträffande
kosmetiskt eller hygieniskt medel, som saluhålles eller yrkesmässigt
användes i strid mot föreskrift meddelad med stöd av 21 §, samt beträffande
vara, som saluhålles eller överlåtits i strid mot 22 § 2 mom.

2 mom. Vara som avses i denna förordning och som tagits i beslag skall
förvaras på säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är
avgjort, huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med vara och tillhörande emballage som enligt lagakraftvunnet beslut
förklarats förverkad skall förfaras på sätt giftmyndigheten bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter
29 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna
förordning samt om tillämpningen i övrigt av förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

förordningen den 30 mars 1900 (nr 17) angående förbud mot tillverkning,
införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller
gul) fosfor ingår; samt

giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877).

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen
i stället gälla.

Andra lagutskottets utlåtande nr £3 år 1962

Den som vid förordningens ikraftträdande är berättigad att tillverka eller
driva handel med gift av andra klassen skall anses äga motsvarande behörighet
i fråga om vådliga ämnen.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari
1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

Förslag

tai

Bekämpningsmedelsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Med bekämpningsmedel förstås i denna förordning ämnen och
beredningar, som äro avsedda att användas till skydd mot egendomsskada,
sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller
virus.

2 mom. Som bekämpningsmedel skola icke anses

a) vara, som enligt vad därom är särskilt stadgat är att hänföra till läkemedel; b)

vara, avsedd som konserveringsmedel för livsmedel, läkemedel eller
dylikt; samt

c) färger, fernissor, tjäror och andra varor, som huvudsakligen begagnas
för annat ändamål än som sägs i 1 mom. och som icke genom särskild benämning
eller på annat sätt angivas avsedda såsom bekämpningsmedel.

2 §.

Bekämpningsmedel må, såvida annat ej särskilt stadgas, icke saluhållas,
överlåtas eller användas utan att vara registrerat hos myndighet, som Kungl.
Maj:t bestämmer (registreringsmyndigheten).

För att täcka statens kostnader i samband med registreringen skall den
som söker registrering erlägga särskilda avgifter.

3 §•

Bekämpningsmedel må icke registreras om

a) medlet finnes hava sådan giftighet eller eljest bedöines kunna medföra
sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter,
att det icke lämpligen bör användas i bekämpningssyfte;

b) medlet på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för
uppgivet ändamål; eller

c) medlets benämning kan anses vilseledande med avseende på medlets
sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt eller ägnad att åstadkomma
förväxling med annat bekämpningsmedel.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr i.‘l

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

4 §•

Vid registrering av bekämpningsmedel hänföres medlet till någon av
följande faroklasser, nämligen

klass 1 bekämpningsmedel, vilkas användande utan noggrant iakttagande
av föreskrivna försiktighetsmått är förenat med synnerligen stor förgiftningsrisk
för människor eller husdjur,

klass 2 bekämpningsmedel, som utan att falla under klass 1 vid användning
äro förenade med stor förgiftningsrisk, samt

klass 3 övriga bekämpningsmedel.

Vid registrering må föreskrivas villkor till förebyggande av skada.

5 §•

Klassificering och till registrering knutna villkor må när skäl äro därtill
ändras. Om det finnes påkallat, må registrering återkallas.

6 §.

Krigsmakten undantages från tillämpning av denna förordning, i den
mån särskilda bestämmelser meddelas därom.

7 §•

Om tillverkning och införsel

8 §•

Beträffande tillverkning och införsel av sådant bekämpningsmedel, som
utgör hälsofarlig vara, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Om handel och annan överlåtelse

9 §•

Handel med bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må bedrivas endast
av

a) den som behörigen tillverkat varan;

b) den som är behörig att idka handel med gift i allmänhet; samt

c) den som innehar tillstånd att idka handel med sådan vara.

10 §.

Bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må överlåtas endast till den som
äger idka handel med varan samt till den som enligt 14 § är behörig att
använda medlet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må till näringsidkare, som
i sin rörelse anställt person behörig att använda bekämpningsmedel tillhörande
klass 1, överlåtas dylikt medel.

11 §•

Bekämpningsmedel må överlåtas endast i tillverkarens originalförpackning.

12 §.

Vid utlämnande av bekämpningsmedel från tillverkningsställe och försäljningsställe
skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna
för förgiftning eller annan skada genom medlet i möjligaste mån begränsas.
Av märkningen skall såvida registreringsmyndigheten ej föreskriver annat
framgå namn och mängd på verksamma beståndsdelar samt namn på gifter
och vådliga ämnen som därutöver ingå i medlet, därest de förläna varan
hälsofarliga egenskaper.

Om hantering

13 §.

Bekämpningsmedel skall handhavas och förvaras så att de med varan
förenade riskerna i möjligaste mån begränsas.

14 §.

Bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må användas endast av den som
innehar tillstånd därtill.

15 §.

Yrkesmässig betning av spannmål eller potatis med bekämpningsmedel
tillhörande klass 1 eller 2 må bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Betad spannmål eller potatis eller annat betat utsäde må förvaras endasl
i emballage av sådant slag som fastställts av registreringsmyndigheten. Dylikt
emballage må icke användas för annat ändamål.

16 §.

Transport av bekämpningsmedel skall ske under förhållanden, som med
hänsyn till varans beskaffenhet kunna anses fullt betryggande.

17 §.

Förstöring eller annat oskadliggörande av bekämpningsmedel, som icke
längre är avsett att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande
sätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

Emballage, vari bekämpningsmedel varit inneslutet, och redskap, som am
vänts till sådan vara, skola handhavas så, att kvarvarande rester av varan
icke kunna förorsaka skada.

Om kontroll och tillsyn

18 §.

Det åligger den, som driver handel med bekämpningsmedel tillhörande
klass 1, att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna
i denna förordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter rörande
förvärv och överlåtelse av sådana bekämpningsmedel iakttagas.

19 §.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av bekämpningsmedel
skall den som erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

20 §.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning
därtill meddelade föreskrifter utövas av registreringsmyndigheten.

21 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,
för tillsynen äga tillträde till lokal eller område, där bekämpningsmedel
tillverkas eller hanteras eller betat utsäde hanteras, ävensom rätt att där
uttaga prov av sådan vara och i övrigt företaga undersökning, vartill hans
tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid
provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra
stycket sägs, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

22 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Till dagsböter dömes den som

a) saluhåller, överlåter eller använder bekämpningsmedel i strid mot
2 § eller i strid mot villkor, som knutits till registrering av medlet;

b) bedriver handel med eller använder bekämpningsmedel tillhörande
klass 1 utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller
för åtnjutande av tillstånd till sådan verksamhet, eller försäljer eller eljest
överlåter sådant medel i strid mot 10 §;

c) yrkesmässigt utför betning, som avses i 15 §, utan att vara berättigad
därtill eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till
sådan verksamhet;

d) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning lämnar
oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

e) bryter mot 11 eller 12 § eller 15 § andra stycket; eller

f) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av bekämpningsmedel eller
vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till bekämpningsmedel.

2 mom. Begår någon gärning som avses i 1 mom. av oaktsamhet, vilken
med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara
fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 1 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse
i högst ett år.

3 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter att
föra anteckningar som sägs i 18 §.

4 mom. Bryter någon mot 22 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava
brutit mot villkor, som gäller för registrering eller åtnjutande av tillstånd
enligt denna förordning, skall åklagaren ofördröjligen underrätta registreringsmyndigheten
eller tillståndsmyndigheten därom.

24 §.

1 mom. Bekämpningsmedel som saluhålles, överlåtits eller användes i
strid mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad
föreskrift eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt samt
spannmål eller potatis som betats i strid mot 15 § skall med tillhörande
emballage förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i behåll,
skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart
obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

2 mom. Vara som sägs i 1 inom. och som tagits i beslag skall förvaras på
säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort,
huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med vara jämte tillhörande emballage som enligt lagakraftvunnet beslut
förklarats förverkad skall förfaras på sätt registreringsmyndigheten bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter
25 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna
förordning, om registrering och avgifter samt om tillämpningen i övrigt av
förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 878) om begagnande av vissa
gifter till förgörande av ohyra;

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 879) om uppgiftsskyldighet beträffande
viss yrkesmässig verksamhet till förgörande av ohyra;

kungörelsen den 22 september 1953 (nr 589) angående registrering av
växtskyddsmedel m. m.; samt

biskyddskungörelsen den 11 december 1953 (nr 718).

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Växtskyddsmedel eller annat bekämpningsmedel, som hålles till salu den
1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och om vars registrering
ansökan gjorts enligt denna förordning senast den 31 december 1963, må
i avbidan på registreringsansökningens slutgiltiga prövning försäljas och
användas, därest registreringsmyndigheten icke förordnar annorlunda.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari
1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

Andra lagutskottets utlåtande nr \3 år 1962

Förslag

till

Narkotikaförordning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med narkotika förstås i denna förordning dels sådana läkemedel och hälsofarliga
varor, som på grund av sina starkt vanebildande egenskaper
eller lättheten att kunna omvandlas i varor med sådana egenskaper äro
föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse,
dels sådana varor, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t förklarats
skola anses såsom narkotika.

Det åligger medicinalstyrelsen att låta upprätta och kungöra förteckning
över narkotika.

2 §•

Narkotika må icke införas till riket eller här tillverkas, saluhållas eller
överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk.

3 §•

Narkotika må införas eller utföras endast av den som innehar tillstånd
därtill.

Utan sådant tillstånd må dock narkotiskt läkemedel medföras av resande
för personligt bruk. Vad som stadgas i första stycket utgör ej heller
hinder mot att narkotika transiteras till inrikes ort eller eljest befordras
under tullkontroll eller upplägges å tullager eller i frihamn.

Generaltullstyrelsen äger föreskriva, att narkotika i vissa fall må införas
eller utföras endast över särskilda av styrelsen angivna tullplatser.

4 §•

Har narkotika anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad
att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan
till någon, som är berättigad att införa den. Införes eller överlåtes varan
ej inom fyra månader efter det den skall anses hava mottagits av tullanstalt
eller inom den längre tid generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller
varan jämte emballage kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom
som tillfallit kronan skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestäm -

mer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

5 §•

Tillveikning av narkotika ma bedrivas endast av den som innehar tillstånd
därtill. Tillstånd erfordras dock icke såvitt angår iordningställande på
apotek av beredning med narkotiskt ämne som verksam beståndsdel samt
framställning i vetenskapligt syfte av narkotika vid sådan vetenskaplig institution,
som äges eller åtnjuter understöd av staten.

6 §•

1 mom. Handel med narkotika må bedrivas endast av

a) den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat varan;

b) apoteksföreståndare; samt

c) annan som innehar tillstånd att idka handel med varan.

2 mom. Narkotiskt läkemedel må utlämnas endast efter förordnande av
läkare, tandläkare eller veterinär. Närmare föreskrifter rörande utlämnande
av narkotika meddelas av medicinalstyrelsen.

Föreligger grundad anledning att antaga att läkare, tandläkare eller
veterinär missbrukat behörighet att förordna narkotiskt läkemedel, äger
medicinalstyrelsen efter omständigheterna antingen förbjuda utlämnande
av sådant läkemedel på förordnande av läkaren, tandläkaren eller veterinären
eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om utlämnandet.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av
besvär, om medicinalstyrelsen icke förordnar annorlunda.

7 §•

Narkotika må ej innehavas av annan än

a) den som är behörig att idka handel med varan;

b) föreståndare för vetenskaplig institution, som äges eller åtnjuter understöd
av staten eller kommun, i den mån varan är behövlig för vetenskaplig
forskning, undersökning eller undervisning;

c) befattningshavare vid krigsmakten enligt vad särskilt stadgas; samt

d) den som i vederbörlig ordning fått varan utlämnad till sig såsom
läkemedel.

8 §•

Tillstånd enligt denna förordning meddelas av medicinalstyrelsen, som
därvid skall föreskriva erforderliga villkor för åtnjutande av tillståndet.
Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas innehållet i de av Sverige
biträdda överenskommelserna rörande narkotika. Tillstånd må återkallas
av medicinalstyrelsen, när skäl äro därtill.

9 §•

Det åligger importör, tillverkare och den som driver handel med narkotika
att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

i denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter rörande förvärv
och överlåtelse av narkotika iakttagas. Föreståndare för vetenskaplig
institution, där narkotika användes i vetenskapligt syfte, åligger att föra
erforderliga anteckningar för kontroll av användningen.

10 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav
meddelade föreskrifter utövas av medicinalstyrelsen.

11 §•

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall när helst han för sådant ändamål
så påfordrar äga tillträde till lokal, där narkotika tillverkas eller hanteras,
ävensom rätt att där uttaga prov av sådan vara och i övrigt företaga
undersökning, vartill hans tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget
prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid
provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra
stycket sägs, äger medicinalstyrelsen förelägga lämpligt vite.

12 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning
eller med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde
vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna
förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom
blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller
omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

13 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av narkotika
och försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till fängelse eller, om brottet är ringa, dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika utan att vara
berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd
enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift
rörande förhållande av betydenhet.

Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter att föra anteckningar
som sägs i 9 §.

Bryter någon mot 12 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

3 mom. Det åligger domstol att ofördröjligen underrätta medicinalsty -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

relsen om innehållet i dom, som domstolen meddelat i mål, vari talan
förts om ansvar för brott mot denna förordning eller eljest för brottsligt
förfarande med narkotika.

14 §.

Narkotika som tillverkats, saluhålles, överlåtits eller innehaves i strid
mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad
föreskrift eller villkor skall med tillhörande emballage förklaras förverkad
till kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras
förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis
eftergivas.

Angående beslag av narkotika gäller vad om beslag finnes stadgat i rättegångsbalken,
dock att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid ej
skall gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid. Narkotika som tagits i
beslag skall förvaras på säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet
beslut är avgjort, huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med narkotika jämte tillhörande emballage, som enligt lagakraftvunnet
beslut förklarats förverkad, skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

15 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av medicinalstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964, då kungörelsen den
16 september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska
ämnen och beredningar skall upphöra att gälla.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att införa, utföra, tillverka
eller idka handel med narkotika skall jämväl därefter äga giltighet,
såframt medicinalstyrelsen ej förordnar annorlunda.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas att 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §. 63 §.

Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende
å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas
eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller
gasvatten eller för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, fosfor,
saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,
svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,
3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik,
6. garveri, 7. gasverk, 8. kalkugn,
9. koksugn, 10. limkokeri, 11.
masugn, 12. pudrettfabrik, 13. anläggning
för skinnberedning, 14.
slakteri, vilket icke är underkastat
bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.
livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,
16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,
18. talgsjuderi, 19. trankokeri,
20. ugn eller annan anläggning för
röstning av arsenik- eller svavelhaltig
malm eller 21. upplag av ben,
sill, lump, råa hudar eller pudrett.

1. fabrik, där djurämnen brännas
eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller
gasvatten eller för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, fosfor,
saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,
svavelsyra, betsocker eller
ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5.
färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.
kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,
11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13. anläggning
för skinnberedning, 14.
slakteri, vilket icke är underkastat
bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan,
15. stearinfabrik, 16.
stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,
18. talgsjuderi, 19. trankokeri, 20.
ugn eller annan anläggning för röstning
av arsenik- eller svavelhaltig
malm eller för bränning av virke,
virkesprodukter eller avfall därav,
impregnerade med arscnikhaltigt bekämpningsmedel,
21. anläggning, där

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)
cyanider användas, eller 22. upplag
av ben, sill, lump, råa hudar eller
pudrett.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 januari 1964.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824)

Härigenom förordnas att till 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951
skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av nedan angiven lydelse
samt att nuvarande 3 mom. samma paragraf skall betecknas 4 mom.

7 §•

3 mom. Det ankommer på kommerskollegium att fastställa den högsta
kvarvarande rest av bekämpningsmedel, som må förekomma å vara, vilken
saluhålles såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas som
livsmedel.

Ärende som avses i första stycket skall handläggas i den ordning, som
stadgas i 5 § andra stycket.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1964.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Förslag

till

F örordning

om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Läkemedel, varå------

Med läkemedel förstås vara, som
är avsedd att vid utvärtes eller invärtes
bruk förebygga, lindra eller bota
sjukdom eller sjukdomssymptom hos
människor.

Med läkare avses den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten.

Rörande kostnadsfritt------

(Föreslagen lydelse)

§•

nedan sägs.

Med läkemedel förstås i denna förordning
sådan för människor avsedd
vara, på vilken läkemedelsförordningen
är tillämplig.

Med läkare avses den som äger behörighet
att inom riket utöva läkai--yrket.

— — särskilt stadgat.

3 §•

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är omfattad av
sjukförsäkring enligt lagen om allmän
försäkring eller här i riket är
i allmän eller enskild tjänst vid inköp
av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 74 november
1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara
eller som utan att utgöra
apoteksvara innehåller gift av första
klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt
pris för läkemedlet med hälf -

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är omfattad av
sjukförsäkring enligt lagen om allmän
försäkring eller här i riket är i
allmän eller enskild tjänst vid inköp
av läkemedel åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kronor. Har
under en formel förskrivits flera
läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden.

1 Senaste lydelse se SFS 1962:405.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

(Nuvarande lydelse)
ten av det belopp, varmed priset må
överstiga tre kronor. Har under en
formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den
sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu------vistas härstädes.

Från prisnedsättning —- — — — — — stycket avses.

(Föreslagen lydelse)

Är förskrivning avsedd att expedieras
mer än en gång, skall nedsättningen
hänföra sig till varje expedition.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1964.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 759 av herr Lundström m. fl. och II: 919
av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 760 av herr Isacson och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 922 av herr Nilsson i Bästekille,

3) de likalydande motionerna I: 761 av herr Jacobsson, Gösta, och II: 921
av herr Bohman m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 762 av fröken Mattson och II: 923 av fru
Sjövall, samt

5) motionen II: 918 av herr Hagberg m. fl.

De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas i det följande
i anslutning till de avsnitt i propositionen vartill de närmast är att
hänföra.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för motionsyrkandena
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande
hänvisa till motionerna I: 759, I: 760, I: 761, II: 923 och II: 918.

Till utskottet har i anledning av propositionen inkommit skrivelser från
Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Stockholms
stads hälsovårdsnämnd. Därjämte har Apotekarsocieteten vid personlig uppvaktning
inför utskottet framfört synpunkter på vissa i propositionen berörda
problem.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Inledning

Såväl stadgandena om läkemedelshanteringen som författningsbestämmelserna
om gifter med annan än medicinsk användning kan historiskt
föras tillbaka på 1600-talets medicinallagstiftning. Även om sedermera en
ganska betydande differentiering skett föreligger alltjämt ett nära lagstiftningsmässigt
samband mellan läkemedel och olika slags gifter. Främst
markeras detta samband av att giftstadgan är tillämplig på såväl läkemedel
som gifter för tekniskt bruk.

Vad angår läkemedelsområdet reglerades detta ännu i början av detta
sekel framför allt av stadganden från 1600-talet, främst 1688 års medicinalordningar,
samt av föreskrifter knutna till dessa stadganden. I och med
att industrimässig tillverkning i vissa fall visade sig ändamålsenlig även
på läkemedelsområdet, blev dessa äldre bestämmelser allt svårare att
tillämpa. Beträffande nya medel förelåg ofta även stor ovisshet om vilka
handelsvägar, som skulle anses lagliga. Det innebar därför ett betydande
framsteg, då man genom tillkomsten av 1913 års apoteksvarustadga erhöll
en ny grundläggande författning rörande läkemedelshanteringen. En
revision av apoteksvarustadgan förordades av apotekssakkunniga av år
1931, som i sitt huvudbetänkande (SOU 1934: 35) framlade förslag till ny
sådan stadga. Detta förslag ledde icke till några lagstiftningsåtgärder liksom
icke heller ett av medicinalstyrelsen 1947 framlagt förslag till läkemedelsstadga.
1946 års läkemedelsutredning avgav 1951 ett betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket in. m. (SOU 1951: 34).
Sedan betänkandet i vanlig ordning remissbehandlats och därvid rönt
mycket stark kritik, tillkallades 1953 två utredningsmän med uppdrag att
biträda med översyn av förslag rörande läkemedelsförsörjningen avgivna
av 1946 års läkemedelsutredning och vissa remissinstanser samt med utredning
av härmed sammanhängande frågor. Utredningsmännen, som antog
benämningen 1953 års läkemedelskommitté, avgav 1959 ett betänkande, betitlat
Läkemedelsförsörjningens organisation (SOU 1959: 5). Detta betänkande
berör endast i ringa mån lagstiftningsfrågor. Vissa delar av betänkandet
bör dock behandlas i förevarande sammanhang.

Då 1946 års läkemedelsutredning avlämnade sitt förutnämnda betänkande,
anmälde utredningen, att av dess uppdrag återstod att verkställa en
översyn av 1934 års kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter
samt att framlägga därav föranledda förslag. Efter en ombildning
av utredningen uppdrogs 1951 åt denna att utöver tidigare uppdrag verkställa
en översyn av ett av serumnämnden framlagt förslag till nya bestämmelser
angående tillverkning av, kontroll å och handel med bakteriologiska
preparat, varvid bl. a. frågan om inordnande i läkemedelslagstiftningen av
erforderliga sådana bestämmelser borde övervägas, samt att utreda härmed
sammanhängande spörsmål. Den rekonstruerade 1946 års läkemedelsut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

redning avlämnade 1955 betänkande med förslag till läkemedelsförordning
(SOU 1955: 44).

Såväl betänkandet med förslag till läkemedelsförordning som 1953 års
läkemedelskommittés betänkande har remissbehandlats.

Åtskilliga grundläggande stadganden om de giftiga läkemedlen återfinns
som tidigare antytts i giftstadgan av år 1943. Läkemedelsutredningen hade i
detta avseende föreslagit, att giftstadgans nuvarande bestämmelser om läkemedel
borde utbrytas ur stadgan och inarbetas i läkemedelsförordningen.
Skedde detta måste enligt utredningen giftstadgan och dess bilagor göras
till föremål för en genomgripande revision. Beträffande utredningens förslag
i denna del hävdade vissa remissinstanser, att ett slutgiltigt ställningstagande
icke var möjligt, förrän ett förslag till ny giftstadga utarbetats, så
att man finge klarhet i hur gränsdragningsfrågorna borde lösas. Med hänsyn
härtill samt till att stort behov även i övrigt bedömdes föreligga av en
översyn av lagstiftningen angående gifter tillkallades 1957 en sakkunnig1
för att inom departementet biträda med en sådan översyn. Utredningsmannen,
som bedrivit sitt arbete under benämningen giftstadgeutredningen,
avgav 1961 betänkande med utredning och förslag rörande reviderad giftlagstiftning
(SOU 1961:41).

över detta betänkande har remissyttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och organisationer.

För en speciellt farlig grupp bland gifterna, nämligen narkotiska ämnen
och beredningar, har sedan 1923 gällt särskilda, restriktiva bestämmelser
utöver vad som föreskrives i giftstadgan. Dessa bestämmelser är beroende
på stadganden i internationella konventioner, som biträtts av Sverige. Under
åtskilliga år har arbete pågått inom Förenta Nationerna att modernisera
och förenhetliga dessa stadganden. Arbetet har under 1961 resulterat i att
en s. k. Single Convention on Narcotic Drugs undertecknats av ett flertal
stater, däribland Sverige. Därmed har en fast grund erhållits för en revision
av de i vårt land gällande narkotikabestämmelserna.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak
återges endast vad föredragande departementschefen, statsrådet Johansson,
anfört i den allmänna motiveringen. Beträffande övriga delar av propositionen,
såsom redogörelserna för gällande bestämmelser, innehållet i ifrågavarande
betänkanden och remissyttrandena över dessa samt huvuddelen av
specialmotiveringen till författningsförslagen, får utskottet hänvisa till propositionen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 43

Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1962

Gränsdragnings- och definitionsfrågor

Departementschefen:

»Läkemedel och gifter är två varugrupper, som har mycket gemensamt. I
båda fallen är det i stor utsträckning fråga om varor, som är synnerligen
värdefulla, ibland nära nog oumbärliga, men där användningen samtidigt
är förenad med stora risker.

De båda varuområdena har också det gemensamt, att de under de senaste
decennierna varit stadda i stark utveckling. Jag behöver sålunda på läkemedelssidan
endast erinra om den expansion läkemedelsindustrin har
undergått, vilket möjliggjort att i hälso- och sjukvårdens tjänst ställts så
utomordentliga, för behandlingsmöjligheterna nära nog revolutionerande
medel som sulfapreparat, antibiotika, poliovaccin och psykofarmaka. Bekämpningsmedlen
— som nästan undantagslöst är gifter, inte sällan tillhörande
de starkast verkande bland de kända gifterna — används i vårt
land främst inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel och anses numera
öka värdet av den årliga avkastningen från dessa näringsgrenar med
ett sammanlagt belopp av storleksordningen en halv miljard kronor. Framför
allt i de tropiska länderna men i någon mån även hos oss är bekämpningsmedlen
också framgångsrika vapen vid bekämpandet av allvarliga
sjukdomar. Andra giftiga varor med stor och ökande praktisk betydelse
inom industrin och hushållen är vissa lösningsmedel, rengöringsmedel, analyskemikalier
etc.

Samtidigt som läkemedlen och bekämpningsmedlen blivit allt effektivare
har också riskerna för allvarliga skadeverkningar vid osakkunnigt handhavande
av dem ökat. En särskild ställning bland gifterna intar de rusgifter,
som går under benämningen narkotika. Dessa används i stora delar av
världen som njutningsmedel och skapar därvid stora sociala och medicinska
problem för individ och samhälle. Eftersom många narkotika emellertid
är betydelsefulla läkemedel med en effekt, som inte kan uppnås med
andra medel, har man inte kunnat helt förbjuda innehav och användning
av narkotika, utan ansträngningarna har måst inriktas på att förhindra missbruk
och begränsa skadeverkningarna. För vårt lands vidkommande har
under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga om narkotikamissbruk och
illegal narkotikahandel.

Det är mot bakgrunden av vad jag nu anfört naturligt, att författningsregleringen
på ifrågavarande områden, vars grundelement daterar sig för
läkemedlens del till 1913 och i fråga om gifterna till 1943, i mångt och
mycket måste framstå såsom otidsenlig. Jag ser det som ett viktigt led i
reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område att söka skapa en modern
författningsreglering för läkemedel och gifter, som utan att hämma utvecklingen
fyller högt ställda krav på säkerhetsföreskrifter mot skadeverkningar
på grund av okunnighet eller oaktsamhet hos dem som handhar medlen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

När det gäller narkotika, som i huvudsak regleras på grundval av internationella
konventioner, kan i detta sammanhang närmast komma i fråga att
genom skärpta straffbestämmelser öka förutsättningarna att stävja illegala
förfaranden.

Arbete med att försöka modernisera författningsmaterialet i fråga har
pågått under lång tid. Redan i mitten på 1930-talet framlade särskilda sakkunniga
förslag till ny läkemedelslagstiftning. Detta förslag ledde emellertid
inte till några lagstiftningsåtgärder liksom inte heller ett av medicinalstyrelsen
1947 framlagt förslag i samma ämne. Under 1950-talet har tre utredningar
varit verksamma på ifrågavarande område, nämligen läkemedelsutredningen,
som avgav förslag till läkemedelsförordning 1955, läkemedelskommittén,
som presenterade ett betänkande om läkemedelsförsörjningens
organisation 1959, och giftstadgeutredningen, som framlade förslag till
reviderad giftlagstiftning 1961. Samtliga förslag har i vanlig ordning remissbehandlats.
Sistnämnda år resulterade även ett inom Förenta Nationerna
bedrivet arbete på modernisering och förenhetligande av de internationella
narkotikabestämmelserna i en allmän narkotikakonvention, som undertecknats
av bl. a. Sverige.

Det omfattande material, som sålunda föreligger, utgör enligt min mening
en god grund för att nu åstadkomma en modern läkemedels- och giftlagstiftning.

En fråga som kan tyckas formell men som i själva verket har stor praktisk
betydelse är hur gränsdragningen inom lagstiftning skomplexet
bör ske eller m.a.o. hur de aktuella varugrupperna bör avgränsas
från varandra och fördelas på skilda författningar.

Hittills har apoteksvarustadgan reglerat förutom läkemedel även sådana
substanser, som används vid tillredning av läkemedel. Men de läkemedel
och läkemedelssubstanser, som utgör första klassens gift, har inte omfattats
av apoteksvarustadgan utan av giftstadgan. Den snabba utvecklingen på de
skilda fälten har lett till att det nära legislativa sambandet mellan varugrupperna
inte sällan varit hindersamt, då det gällt att för varje vara få så
adekvata bestämmelser som möjligt. I själva verket har olägenheterna med
de delvis gemensamma bestämmelserna varit så stora, att det kommit att
framstå som ett betydelsefullt led i reformarbetet att åstadkomma klarare
gränsdragningar.

Läkemedelsutredningen har i nämnda syfte föreslagit att en särskild
läkemedelsförfattning i princip skall reglera såväl giftiga som icke giftiga
läkemedel och läkemedelssubstanser. För att nå ytterligare pregnans i
gränsdragningen har giftstadgeutredningen i sitt förslag endast häntört
de bruksfärdiga läkemedlen under läkemcdclsförfattningen medan substanserna,
i den mån de är hälsovådliga, överförts till eu särskild giftförfattning.
Vid remissbehandlingen har sistnämnda lösning vunnit allmän
anslutning och för egen del vill jag förorda att regleringen sker enligt denna.

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Med en sådan ordning kan de speciella, på internationella övei-enskommelser
grundade bestämmelser som krävs för de narkotiska gifterna inte
lämpligen — som läkemedelsutredningen föreslagit — inryckas i läkemedelsförfattningen.
Narkotika innefattar nämligen såväl bruksfärdiga
läkemedel som substanser. Inte heller synes det lämpligt att inrymma bestämmelserna
i giftförfattningen, som endast indirekt skulle komma att
beröra läkemedelsområdet, dit den legitima användningen av narkotika
hör. Med hänsyn häi*till har jag funnit övervägande skäl tala för att de särskilda
bestämmelserna rörande narkotika liksom nu regleras i en särskild
författning.

Vad slutligen angår bekämpningsmedelsområdet har giftstadgeutredningen
i analogi med sin inställning beträffande läkemedlen förordat, att
hälsovådliga substanser som används för framställning av bekämpningsmedel
regleras via den allmänna giftförfattningen medan de med de bruksfärdiga
medlen förknippade problemen behandlas i särskild författning.
Även på denna punkt har utredningens förslag tillstyrkts av praktiskt taget
alla remissinstanser. Enligt min mening innesluter förslaget möjlighet till en
smidig lösning av de svårbemästrade problem, som nu föreligger i fråga om
bekämpningsmedlen. Jag ansluter mig därför till förslaget i denna del.

Enligt den av mig sålunda förordade ordningen krävs fyra grundläggande
författningar för reglering av det nu aktuella området. Dessa skall därvid
avhandla varugrupperna läkemedel, bekämpningsmedel, narkotika samt
andra giftiga varor än de nämnda. Vad beträffar författningarnas
formella natur är ingen av de tillämnade bestämmelserna av sådan
art, att de bör inrymmas i lag. Däremot är området av sådan betydelse och
bestämmelserna så ingripande i den enskildes handlingsfrihet, att riksdagens
yttrande synes böra inhämtas över grundförfattningarna i den avsedda
regleringen. Jag föreslår därför, att förordningar med grundläggande
bestämmelser på de fyra områdena föreläggs riksdagen för yttrande.

För att vinna en klar avgränsning av de skilda författningarnas tillämplighetsområde,
framför allt gentemot sådana varugrupper som inte skall
innefattas i regleringen, måste de här aktuella varugrupperna noga
definieras.

Enligt nu gällande läkemedels definition är det inte varans objektiva
egenskaper, som i ett visst fall gör den till läkemedel. I stället är det avsikten
med varan, som är avgörande. Detta föi-hållande, som är regel även
i andra länder, ger en effektiv möjlighet att enligt läkemedelslagstiftningen
granska varje vara, som utbjuds under föregivande av läkemedelseffekter.
Läkemedelsutredningen har på denna punkt inte föreslagit någon ändring
och principiella invändningar har inte gjorts mot konstruktionen vid remissbehandlingen.
Det syns mig uppenbart, att man på denna punkt saknar
anledning att diskutera ändringar.

En saklig ändring har utredningen avsett med sitt förslag att till läke -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

medel skall räknas inte blott varor som är avsedda att förebygga, lindra
eller bota sjukdomssymtom hos människor eller djur utan även varor som
är avsedda att påvisa sjukdom eller symtom därpå. Som nämnts har sedan
början av 1930-talet flera förslag framförts om att de diagnostiska preparaten
skulle klassificeras som läkemedel. I ett flertal andra länder, däribland
de övriga nordiska, tillämpas redan en sådan ordning. Det av läkemedelsutredningen
nu framlagda förslaget i ämnet bär vid remissbehandlingen
fått ett positivt mottagande. Avstyrkande förekommer endast i statskontorets
yttrande och motiveras där med farhågor för att medlen genom den
ändrade klassificeringen skall fördyras. Som läkemedelsutredningen framhållit
och som även berörts av vissa remissinstanser, är det inte i och föi
sig nödvändigt, att klassificeringen medför ändrade handelsvägar för preparaten,
i varje fall inte såvitt angår inköp till sjukhusen, som är de utan
jämförelse största avnämarna av dessa medel. För egen del finner jag det
angeläget, att läkemedelsförordningen i så stor utsträckning som möjligt
blir tillämplig, då det gäller kemiska och biologiska preparat med användning
inom medicinen. Från denna synpunkt synes någon tvekan inte böra
råda om att jämväl de diagnostiska medlen skall klassificeras som läkemedel.
Vilka handelsvägar, som skall gälla för dessa liksom för andra slag
av läkemedel, synes mig väsentligen vara en fråga om vilken kontroll som
erfordras och i vilken mån en viss handelsväg kan anses vara en länk i
Kontrollkedjan. Härtill återkommer jag i det följande. Med mitt ställningstagande
beträffande klassificeringen av de diagnostiska preparaten har jag
sålunda inte velat binda mig för en viss handelsväg för de aktuella varorna.

Läkemedelsutredningen har påpekat, att smärtstillande medel och bedövningsmedel,
som används för att underlätta förlossning eller operationer,
inte definitionsmässigt är läkemedel för närvarande. Utredningen har
föreslagit, att även dessa medel skall omfattas av läkemedelslagstiftningen.
Förslaget har inte föranlett någon exånran vid remissbehandlingen och det
synes mig naturligt, att det i sak leder till positiva åtgärder. Jag anser det
emellertid lämpligt, att denna utvidgning ges en sådan utformning att även
andra för invärtes eller utvärtes bruk avsedda medel, som används vid
behandling i samband med sjukdom, skada, kroppsfel eller förlossning,
innefattas i läkemedelsbegreppet. Som exempel på sådana medel må blott
nämnas medel för behandling av operativa blödningar.

Den av läkemedelsutredningen hävdade och av flertalet remissinstanser
biträdda uppfattningen, att blod för infusionsändamål, odontologiskttekniska
samt kirurgiskt-tekniska preparat inte bör regleras i läkemcdelsförordningen,
delar jag. I sammanhanget torde böra erinras om att föreskrifter
om blod för infusionsändamål numera meddelats i farmakopén
och alt frågan om prövning av dentalmaterial på initiativ av Nordiska rådet
bearbetas på nordisk bas.

Av mitt principiella ställningstagande till förmån för giftsladgeutred -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ningens förslag i fråga om gränsdragning mellan läkemedel och gifter följer,
att endast bruksfärdiga medel skall falla under läkemedelsförordningens
tillämpningsområde. Vid sådant förhållande minskas avsevärt behovet att
såsom nu också laborera med ett särskilt apoteksvarubegrepp. Om detta begrepp
slopas, skulle det leda till en enklare systematik och, som Läkemedelsindustriföreningen
påpekat, till en terminologi i god samklang med den internationellt
gängse. Den enda konsekvens härav, som skulle kunna inge
betänkligheter, är att vissa substanser, såsom acetylsalicylsyra, fenacetin,
koffein m. fl., i och för sig kan användas som läkemedel utan att undergå
någon beredning. Några av dessa substanser såsom fenacetin skulle måhända
komma att falla under det nya giftbegreppet och därigenom bli kringgärdade
av erforderliga säkerhetsföreskrifter. Alla som läkemedel direkt användbara
substanser skulle däremot knappast kunna hänföras till gifterna,
varför en del skulle komma att lämnas utanför den önskvärda regleringen.
De härmed förenade riskerna är väl kanske inte så stora, då det kommersiella
intresset för att saluföra ett icke doserat läkemedel måste bedömas
som mycket begränsat. I syfte att ändock inskränka möjligheterna härtill
vill jag förorda, att till bruksfärdiga läkemedel skall hänföras inte blott
sådana som genom beredning eller dosering iordningställts i bruksfärdigt
skick utan även sådana fall, då en som läkemedel användbar substans tillhandahålles
med doseringsanvisning. Om läkemedelsbegreppet bestäms på
detta sätt och till läkemedelsdefinitionen därjämte knyts en bestämmelse,
som ger medicinalstyrelsen befogenhet att, då det bedöms nödvändigt, föreskriva
att läkemedelsförordningen helt eller delvis skall tillämpas beträffande
vara, som kan användas på samma sätt som läkemedel men icke
iordningställts i bruksfärdigt skick härför eller annan vara som i fråga om
egenskaper och användning står läkemedel nära, saknas varje anledning att
behålla apoteksvarubegreppet. Jag föreslår att regleringen sker i enlighet
härmed.

Frågan om gränsdragning mellan läkemedel och livsmedel har behandlats
ganska ingående av läkemedelsutredningen och har även föranlett uttalanden
av ett flertal remissorgan. Den varugrupp, som i första hand föranlett
diskussionen, är de s. k. näringspreparaten och därvid inte minst vitaminpreparaten.
Som lagstiftningen nu är uppbyggd, skall en sådan vara alltid
kunna hänföras till ettdera av de båda områden, som livsmedels- respektive
läkemedelslagstiftningen avser att reglera. Primärt sker därvid klassificeringen
med hjälp av de definitioner, som ges i apoteksvarustadgan på läkemedel
och i livsmedelsstadgan på livsmedel. Av de i apoteksvarustadgan
avsedda läkemedlen är endast de som tillika utgör apoteksvaror underkastade
någon egentlig kontroll. Mot bakgrunden härav får ses bestämmelsen
i livsmedelsstadgan att vad som föreskrivs i stadgan om livsmedel, i
tillämpliga delar skall gälla även sådana för förtäring avsedda läkemedel,
vilkas sammansättning och tillverkning inte jämlikt gällande läkemedelsförfattningar
är underkastade särskild kontroll.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Läkemedelsutredningen har ansett, att gränsdragningen mellan livsmedel
och läkemedel även fortsättningsvis måste baseras på en direkt tillämpning
av livsmedels- och läkemedelsdefinitionerna. Därvid hör man enligt utredningen
uppfatta det i läkemedelsdefinitionen ingående rekvisitet »avsedda
att förebygga sjukdom eller sjukdomssymtom» så, att man till läkemedel
endast hänför sådana varor, som inte utgör i vidsträckt mening normal
kost eller som ej endast tjänar till utfyllnad av brist pa ämne, som normalt
tillförs genom kosten. I syfte att motverka risken att sådana beredningar,
särskilt vitaminpreparat, kommer i handeln, vilka med hänsyn till sin halt
av verksam substans är uppenbart otjänliga som utfyllnad av brist i kosten,
har utredningen förordat viss komplettering av livsmedelsstadgans bestämmelser.
Flertalet remissorgan, som yttrat sig om den nu aktuella gränsdragningen
mellan livsmedel och läkemedel, har varit kritiska mot utredningens
gränsdragningsmetod. Mer eller mindre uttalat förordas i stället
en lösning enligt linjer, som reservationsvis framförts inom läkemedelsutredningen,
och som innebär, att gränsdragningen görs beroende av siffermässiga
värden på halten av ingående beståndsdelar i preparaten.

Med anledning av vad som yttrats under remissbehandlingen vill jag
understryka, att läkemedelsbegreppets konstruktion helt bygger på avsikten
med den utbjudna varan. Att man i fråga om näringspreparat och vitaminpreparat
skulle låta någon annan faktor bli avgörande synes mig inte
rimligt, helst som det här inte rör sig om någon säkerhetsfråga.

Liksom nu bör utanför läkemedelslagstiftningen falla mineralkällsalter
och mineralvatten. Inte heller fruktsalter bör inbegripas däri. I stället blir
livsmedelsbestämmelserna i tillämpliga delar gällande på dessa varor. Jag
ansluter mig också till läkemedelsutredningens förslag, att s. k. halspastillei
inte skall anses som läkemedel utan i stället följa livsmedelsstadgans bestämmelser.

Enligt läkemedelsutredningens förslag skulle de homeopatiska medlen
utan undantag bli registreringspliktiga farmacevtiska specialiteter. För närvarande
är endast de minst utspädda homeopatiska medlen registreringspliktiga.
Inget av ifrågavarande preparat har emellertid godkänts vid prövning
av registreringsansökningen, enär det ansetts att medlen saknat medicinskt
värde. Läkemedelsutredningens förslag innebär sålunda inte blott
en skärpning av villkoren för tillhandahållandet utan det kan antagas, som
också framhållits i vissa remissyttranden, att medlen i praktiken skulle
förbjudas. I den mån det rör sig om helt oskadliga preparat synes en sådan
ordning inte förenlig med de principer, som legat till grund för den av statsmakterna
1990 antagna lagstiftningen om förhud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Eftersom det utan vidare torde
-,tå klart att ett stort antal homeopatiska medel inte i och för sig är skadliga,
anser jag det inte lämpligt att på denna punkt följa läkemcdelsutrcdningens
förslag. I stället finner jag det följdriktigt att dessa preparat prin -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

cipiellt bryts ut ur säkerhetslagstiftningen på läkemedelsområdet. Inför en
sådan utbrytning kan man möjligen hysa någon tvekan om hur gränsdragningen
bör ske. Från säkerhetssynpunkt torde emellertid ingen invändning
kunna göras om man drar gränsen så, att sådana homeopatiska medel, som
innehåller verksamt ämne i en myckenhet av högst en miljondel av medlets
vikt, undantas från läkemedelsförordningens tillämpningsområde. Dylika
medel har nämligen mycket länge fått utlämnas receptfritt från apotek
även om de beretts med ett första klassens gift som utgångspunkt. De homeopatiska
medlen skulle alltsa enbart komma att regleras av livsmedelslagstiftningen
på samma sätt som fruktsalter, halspastiller o. d. Detta innebär
bl. a., att medlen blir tillgängliga i allmänna handeln och inte behöver
tillhandahållas av apoteken.

I bilaga III till apoteksvarustadgan förtecknas ett antal som läkemedel
allmänt använda varor, vilka inte är att anse som apoteksvaror. Bortsett
från glycerinhaltig honung, en vara som knappast torde behöva regleras i
detta sammanhang, och från fruktsalter och halspastiller, vilka varugruppers
framtida klassificering jag redan tagit ställning till, upptar förteckningen
uteslutande medel för utvärtes bruk. Om varornas sammansättning,
märkning m. m. lämnas närmare anvisningar i bilagan. Vissa av dessa varor
har alltjämt en icke obetydlig användning, medan andra torde vara förlegade.
Jag har inte funnit skäl för att formerna för dessa varors tillhandahållande
principiellt ändras. Däremot torde det vara önskvärt med en ordning,
som smidigare än nu anpassar sig till den fortgående utvecklingen.
Undantagna från att betraktas som apoteksvaror är även kosmetiska medel,
avsedda till ans av hud eller hår eller till renhållning av munhålan,
medel avsedda till ans av friska sår samt liktornsmedel. Till stor del rör det
sig härvid om hygieniska och kosmetiska preparat, som inte kan betraktas
som läkemedel. I den mån säkerhetshänsyn påkallar möjlighet till ingripande
mot sådana medel bör detta tillgodoses i annan ordning. Som jag
återkommer till har jag i överensstämmelse med giftstadgeutredningens förslag
intagit vissa stadganden beträffande nämnda varugrupper i giftförordningen.
Vad angår övriga här avhandlade läkemedel för utvärtes bruk,
förordar jag, att de undantas från förordningens tillämpningsområde, om
de uppfyller villkor, som medicinalstyrelsen skall äga meddela, i fråga om
sammansättning och märkning.

Jag har härmed behandlat de frågor, som berör läkemedelsbegreppet och
läkemedelsförordningens tillämpningsområde. För regleringen inom det
sålunda avgränsade läkemedelsområdet behövs emellertid ytterligare ett
par begreppsbestämningar. Sålunda rör man sig för närvarande med begreppet
farmaceutisk specialitet, varmed avses läkemedel, utgörande apoteksvara
eller första klassens gift, vilket är avsett att tillhandahållas förbrukaren
i tillverkarens originalförpackning. Från speeialitetsbegreppet är
undantagna dels vissa apoteksberedda läkemedel dels flertalet homeopa -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

tiska medel. Frågan om de homeopatiska medlens framtida ställning har
jag redan berört. Vad angår begreppet i övrigt har läkemedelsutredningen
föreslagit, att förpackningsrekvisitet skall slopas samt att de standardiserade
apoteksberedningarna (AC.O-preparaten) genomgående skall falla
under specialitetsbegreppet.

Förslaget att slopa förpackningsrekvisitet har fått ett blandat mottagande.
Det har avstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden.
Numera måste det enligt min mening stå utom all diskussion, att förpackningsrekvisitet
bör behållas i specialitetsdefinitionen. Denna min ståndpunkt
grundar sig på att man i det livliga internationella samarbetet på området
genomgående förbinder specialitetsbegreppet med ett förpackningsrekvisit.
Så sker bl. a. vid det arbete inom OECD, som under svensk medverkan bedrivs
i syfte att undanröja sådana handelshinder, som sammanhänger med
olikartad lagstiftning på läkemedelsområdet.

Vad beträffar frågan om att inordna ACO-preparaten under specialitetsbegreppet
har meningarna gått starkt isär under remissbehandlingen och
spörsmålet har sedermera ytterligare penetrerats av läkemedelskommittén.
Därvid har kommittén inte haft anledning att precisera en ståndpunkt om
huruvida preparaten formellt bör falla in under specialitetsbegreppet. I
sakfrågan huruvida de bör kontrolleras på samma sätt som industriframställda
specialiteter har däremot kommittén framlagt förslag. Detta går ut
på att farmakopépreparat och därmed jämförbara inte skall behöva registreras,
vilket däremot föreslås bli fallet med övriga ACO-preparat. Vad
angår det terminologiska spörsmålet syns mig ingen anledning föreligga
att göra någon skillnad mellan industriberedda och apoteksberedda standardiserade
läkemedel. Jag förordar sålunda, att de samtliga skall inbegripas
i begreppet farmacevtisk specialitet. Till kontrollfrågan återkommer
jag i nästa avsnitt, som rör vissa speciella frågor beträffande läkemedlen.

En ytterligare begreppsbestämning på läkemedelsområdet avser de bakteriologiska
preparaten. Läkemedelsutredningen har föreslagit att dessa
preparat — såväl humanbakteriologiska som veterinärbakteriologiska skall
utgöra en från övriga läkemedel avgränsad grupp, för vilken speciella stadganden
skall gälla. Vid remissbehandlingen har detta förslag fått elt positivt
mottagande av de bakteriologiska fackinstanserna men från andra håll
rönt ganska stark kritik. I de kritiska yttrandena har bl. a. hävdats, att de
bakteriologiska preparaten med fördel kan hänföras till de farmacevtiska
specialiteterna. För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att de
bakteriologiska preparaten under samma förutsättningar som övriga läkemedel
hör hänföras till farmacevtiska specialiteter men att de ändå i så
många avseenden bör bli föremål för särreglering, framför allt de som
tillverkas vid de statliga institutionerna, att en definition på preparaten är
nödvändig. Definitionen bör i övrigt kunna utformas i nära anslutning till
läkemedelsutredningens förslag. Med bakteriologiska preparat skulle så -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

lunda i stort sett avses sådana farmacevtiska specialiteter, som utgöres av
antingen serum och liknande, härrörande från människor eller djur, eller
vaccin eller liknande preparat, som är avsett att framkalla eller påvisa
immunitet eller likartat tillstånd.

När jag härefter övergår till de med giftlagstiftningen förknippade begreppsbestämningarna,
vill jag först erinra om att gällande giftstadga icke
upptar någon definition på gift. Varuområdet, på vilket stadgan är tilllämplig,
avgränsas i stället med hjälp av två förteckningar, som i princip
uttömmande anger vilka varor som är gifter av första klassen och vilka
som är gifter av andra klassen. Metoden har i flertalet fall gjort det lätt
att bedöma, huruvida en viss vara är att anse som gift och till vilken giftldass
den i så fall är att hänföra. Från säkerhetssynpunkt har det däremot
varit en betydande olägenhet att giftstadgans bestämmelser inte blivit
tillämpliga på en även mycket toxisk vara förrän denna intagits i stadgans
bilagor. Å andra sidan har det från praktisk synpunkt inneburit stelhet
och inkonsekvenser med de formella och schablonmässiga regler som
gällt för avgränsningen av gifthaltiga beredningar, regler som varit nästan
ofrånkomliga följder av systemet med uttömmande listor.

Giftstadgeutredningens förslag innebär att varans faktiska giftighet skall
avgöra, om giftlagstiftningen skall bli tillämplig. Den föreslagna avgränsningsmetoden
bygger på en allmänt hållen definition och exemplifierande
listor över de ämnen, som faller inom giftförordningens tillämplighetsområde.
Listorna skall hållas aktuella genom tillsynsmyndighetens försorg. Beträffande
ämnen som endast eller huvudsakligen används vid framställning
av läkemedel föreslås dock att listan skall bli uttömmande. Liksom
nu skall varuområdet för giftlagstiftningens tillämpningsområde uppdelas
i två huvudgrupper. Utredningen föreslår att ämnena klassificeras som
gifter och vådliga ämnen och att beredningarna analogivis skall följa reglerna
för ämnena. Som samlingsnamn använts beteckningen hälsofarliga varor.
Endast ett relativt begränsat antal beredningar väntas falla under tillläinpningsområdet,
eftersom bruksfärdiga läkemedel och bekämpningsmedel
skall regleras av särskilda författningar.

En nära nog enhällig opinion har under remissbehandlingen visat sig
föreligga för ett system, där varans faktiska giftighet avgör, huruvida bestämmelserna
i giftförordningen skall bli tillämpliga i det enskilda fallet.
Även då det gäller sättet att omsätta den allmänt omfattade principlösningen
i praktiken har utredningens förslag i stort sett vunnit anslutning
i remissyttrandena.

Enligt min mening innebär den av giftstadgeutredningen föreslagna principiella
lösningen för att avgränsa giftvaruområdet ett betydande framsteg,
varför jag förordar att denna lägges till grund för regleringen på området.

I fråga om den närmare utformningen av definitionen på hälsofarliga

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

varor har utredningen föreslagit att förutom varans egenskaper även dess
användning skall få påverka bedömningen av huruvida den skall falla
under giftregleringen eller ej. Jag anser att utredningen förebragt goda
skäl härför och biträder sålunda förslaget.

Företrädare för veterinärmedicinen, däribland veterinärstyrelsen, har
påyrkat att man i den allmänna giftdefinitionen skall taga hänsyn inte
bara till toxiciteten för människor utan även till giftigheten för djur. Att
riskerna för skadeverkningar på husdjur och fauna måste tillmätas stor
betydelse inom giftlagstiftningen som helhet syns mig uppenbart. Detta
kommer också till uttryck på olika sätt i förslaget till bekämpningsmedelsförordning.
Däremot har det inte synts mig ändamålsenligt att i den grundläggande
definitionen av hälsofarlig vara ställa riskerna i relation till djur
utan blott till människor. Detta sammanhänger med den oerhört stora variationsbredd
i giftighet en viss vara har i förhållande till olika djurarter.

Den av utredningen föreslagna terminologin tillstyrker jag, då jag funnit
den adekvat och ändamålsenlig.

Termen bekämpningsmedel är ny som begrepp i lagstiftningen. I det allmänna
språkbruket är däremot ordet bekämpningsmedel sedan länge använt
som en sammanfattande benämning på växtskyddsmedel, råttgifter,
medel mot mal, flugor etc., impregneringsmedel för trävirke och textilier
m. fl. preparat. Giftstadgeutredningen, som föreslår att bl. a. handeln med
och användningen av bekämpningsmedel skall regleras av en särskild författning,
har framlagt ett förslag till definition av begreppet bekämpningsmedel.
Denna bygger på avsikten med varans användning och tar sikte på
medlens egenskap att skydda mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller
dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämpningsmedel
skall enligt förslaget icke anses läkemedel eller konserveringsmedel
för livsmedel, läkemedel eller dylikt, ej heller sådana varor som exempelvis
svavelsyra, som huvudsakligen begagnas för annat ändamål och inte
genom särskild benämning eller på annat sätt utbjuds som bekämpningsmedel.
Begreppet skall endast avse ämnen och beredningar och inte mekaniskt
verkande varor.

Mot den föreslagna definitionen har i stort sett endast framkommit detaljanmärkningar.
I anslutning till definitionen bör uttryckligen stadgas
att som bekämpningsmedel inte skall anses —- förutom av utredningen
angivna varor — färger, fernissor, tjäror och liknande varor. Dessa kan visserligen
sägas motverka egendomsskada men syftet med användningen ligger
på ett annat plan än de egentliga bekämpningsmedlen, varför de icke
bör träffas av förordningen. I likhet med utredningen anser jag dock, att
varor som är en kombination av målarfärger eller dylikt och mera specifika
impregneringsmedel med bekämpningsverkan skall falla under förordningens
bestämmelser.

Med anledning av vad som i denna del i övrigt anförts under remissbe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

handlingen vill jag framhålla följande. Beträffande varor av typen giftimpregnerade
remsor anser jag, att impregneringen i så hög grad karakteriserar
varan, att den bör anses falla under definitionen. Verkan är här
helt beroende av det kemiska ämnet och inte av någon mekanisk egenskap.
Likaså synes mig blastdödande preparat träffas av definitionen, i
varje fall då det rör sig om att förhindra den egendomsskada, som kan
vållas genom angrepp på exempelvis potatisblast. Huruvida tillväxtbefrämjande
och tillväxthämmande medel faller under förordningen synes få bli
beroende på omständigheterna. Att ogräsmedel, vilkas verkan grundar sig
på tillväxtpåverkande hormoner, är bekämpningsmedel torde följa av definitionen.
Så är däremot knappast fallet med fiskutrotningsinedlen. Något
behov av att inrymma dessa bland bekämpningsmedlen synes mig inte
heller föreligga. Utrotande av fisk kräver nämligen tillstånd av fiskeristyrelsen,
som har möjlighet att förbinda tillstånd med erforderliga villkor för
att tillgodose vattenvård och säkerhet. I den mån medlen är skadliga för
människor kan de också falla under regleringen i giftförordningen.

Till sist återstår narkotikabegreppet. För närvarande är detta avgränsat
genom en uttömmande uppräkning i narkotikakungörelsen. Varuområdet
omfattar dels internationellt angivna narkotika, dels ämnen och beredningar,
som enligt Kungl. Maj :ts beslut i vårt land skall följa narkotikareglerna.
Det torde alltjämt vara ofrånkomligt att ange varuområdet genom
en fullständig uppräkning. Likaså synes även för framtiden behov
föreligga att för vårt lands vidkommande behandla ytterligare varor som
narkotika än vad som följer av de internationella besluten. Jag anser däremot
lämpligt att formerna för kungörandet av varuområdets omfattning
ändras. Det nuvarande systemet där de ständigt växande varuförteckningarna
intagits i narkotikakungörelsen har visat sig tungrott. En smidigare
ordning synes vara att kungörandet sker genom medicinalstyrelsens försorg.
I den mån varuområdet anses böra utvidgas utöver vad som följer
av förpliktelser som Sverige påtagit sig genom internationella överenskommelser
bör dock den sakliga prövningen tillkomma Kungl. Maj :t.

Såväl läkemedelsutredningen som giftstadgeutredningen har i anslutning
till begreppsbestämningarna för läkemedel, hälsofarliga varor och bekämpningsmedel
föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall ha att utöva en r e -sponsa verksam het rörande tillämpningen av författningsregleringen.
Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig mycket positiva till dessa förslag.
Jag anser när det gäller de hälsofarliga varorna både lämpligt och
angeläget att ett responsainstitut kommer till stånd. I själva verket måste
möjligheten att få besked av tillsynsmyndigheten ses som en förutsättning
för att det nuvarande stela systemet med uttömmande förteckningar
över gifter skall kunna uppges. Vad angår läkemedlen och bekämpningsmedlen
synes mig däremot väsentliga förutsättningar saknas för en responsaverksamhet.
Beträffande såväl läkemedels- som bekämpningsme -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

delsbegreppen är det nämligen inte primärt objektiva kriterier utan avsikten
med medlet som avgör, huruvida det omfattas av begreppet. Vidare gäller
registreringsplikt för både de flesta aktuella läkemedel och bekämpningsmedlen.
I samband med prövning av ansökan om registrering erhålles besked
i de avseenden som kan vara av intresse. Jag förordar sålunda att responsainstitut
införes endast i fråga om hälsofarliga varor. Slutligen vill jag
tillägga att beslut i responsafrågor enligt min mening bör kunna bli föremål
för överprövning.»

Särskilda frågor angående läkemedel

Departementschefen:

»De verksamma ämnen, som ingår i läkemedlen, är oftast för organismen
artfrämmande substanser, ej sällan giftiga eller eljest häftigt verkande.
Detta förhållande jämte den omständigheten att läkemedel i flertalet fall
tillförs människor eller djur, då de normala biologiska funktionerna på ett
eller annat sätt är störda, bildar bakgrunden till de höga kontrollkrav, som
måste ställas i fråga om läkemedel.

En läkemedelskontroll i vidsträckt bemärkelse har till uppgift att garantera,
att de varor, som används som läkemedel, är av fullgod beskaffenhet
för uppgivet ändamål. För att fylla en sådan uppgift måste kontrollen tillse
dels att en som läkemedel utbjuden vara är lämpad att användas som läkemedel,
dels att en som läkemedel erkänd vara i det enskilda fallet föreligger
i rent och oförfalskat skick, är av rätt styrka, har tillräcklig hållbarhet etc.
En sådan målsättning är inte ny utan har i vårt land existerat i århundraden.
Däremot föranleder såväl den allmänna samhällsutvecklingen som de
tekniska och vetenskapliga landvinningarna på läkemedelsområdet, att
kontrollåtgärdernas konkreta utformning tid efter annan omprövas och
ändras.

Enligt den ordning, som infördes hos oss redan på 1600-talet och som
nu tillämpas i alla kulturländer, anger myndigheterna i en farmakopé viktigare
data om de betydelsefullare läkemedlen. Länge speglade farmakopéerna
det varuområde, omfattande ämnen, droger och beredningar, som enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet utgjorde den officiellt godtagna läkemedelsarsenalen.
Så är numera endast delvis fallet. Till följd av den
livliga industriella utvecklingen på läkemedelsområdet är det inte sällsynt,
att en farmacevtisk specialitet innehåller verksamma substanser om vilka
farmakopémässiga föreskrifter saknas. Särskilt gäller detta under introduktionstiden.
I sådana fall har specialitetskontrollen en särskilt viktig uppgift
att fylla.

Garantierna för ett läkemedels renhet och äkthet tillgodosågs länge helt
och hållet på det sättet, att produktion och distribution av läkemedel exklusivt
omhänderhades av en specialutbildad yrkesgrupp, apotekarna, vil -

Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1962

kas verksamhet på apotek alltid varit detaljerat reglerad av författningsföreskrifter.
I och med tillkomsten av industriell läkemedelstillverkning har
bilden förändrats. Författningsmässigt har detta tagit sig uttryck i vissa bestämmelser
i apoteksvarustadgan bl. a. om kompetens för tillverkning av
apoteksvaror samt sedermera genom tillkomsten av specialitetskungörelsen.

Den säkerhetslagstiftning, som nu reglerar läkemedelsområdet, ställer
sålunda vissa minimikrav på formerna för tillverkningen. Vidare inrymmer
den ett efter olika läkemedelstyper anpassat system för produktkontroll.
Slutligen utstakar den sådana handelsvägar att även distributionen blir
ett led i kontrollkedjan. Det förslag till moderniserad läkemedelslagstiftning,
som framlagts av läkemedelsutredningen, är även det principiellt uppbyggt
på ett fundament med regler om tillverkning, produktkontroll och
handelsvägar. Inte desto mindre inrymmer förslaget betydelsefulla ändringar
jämfört med nuvarande ordning.

Innan jag går närmare in på mitt ställningstagande till dessa vill jag
emellertid något beröra frågan om läkemedelskontrollens
syfte.

Ehuru ett mycket stort antal biologiska naturprodukter och kemiska ämnen
använts som läkemedel i årtusenden, är det egentligen först i vår tid,
som specifika medel med en väldefinierad verkningsmekanism konnnil
fram. Åtskilliga av dessa medel har stor aktivitet, och det finns nu en rad
läkemedel mot sjukdomar och sjukdomssymtom, som bara för några årtionden
sedan inte var tillgängliga för en framgångsrik medikamentös
terapi. Tyvärr måste det emellertid konstateras att parallellt med tillkomsten
av högaktiva läkemedel har frågan om medlens biverkningar blivit allt
allvarligare.

Så länge ett stort antal som läkemedel använda varor blott hade diffusa
och svagt framträdande positiva verkningar, var ett av läkemedelskontrollens
största problem, hur man skulle komma tillrätta med de många medel,
som salufördes under överdriven, vilseledande och ibland direkt bedräglig
reklam. De starkt verkande preparaten ansåg man sig ha under kontroll,
blott de belädes med receptplikt. I ljuset av den utveckling som ägt rum
blir det emellertid alltmera uppenbart, att läkemedelskontrollens huvuduppgift
är att begränsa vådorna av farliga medel och härvidlag är receptbeläggning
inget universalmedel. Självfallet skall läkemedelskontrollen också
tillse, att saluförda läkemedel har effekt men främst bör resurserna därvid
sättas in på de områden, som verkligen har medicinsk betydelse. Jag
har därför inte sett det som någon fråga av betydelse att få till stånd en
mer restriktiv ordning än nu för de medel, som inte förtjänar benämningen
läkemedel i egentlig bemärkelse. Tvärtom har jag funnit det befogat med
lättnader.

Som jag redan tidigare redovisat har jag exempelvis förordat, att vissa
varor överförs från läkemedelslagstiftningens område och i stället i till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

lämpliga delar blir underkastade livsmedelsstadgans bestämmelser. Så är
fallet med vissa halspastiller, fruktsalter samt de homeopatiska medlen.
Jag har vidare i motsats till läkemedelsutredningen inte ansett det befogat
med särskilda ingripanden mot preparat med läkemedelskaraktär som försäljs
i den fria handeln, så länge det inte rör sig om risk för skadeverkningar
av preparaten.

Om jag sålunda inte har funnit det nödvändigt att samhället ägnar särskild
uppmärksamhet åt tillsynen över de medel, som står på yttersta gränsen
till de egentliga läkemedlen, anser jag det så mycket betydelsefullare att
läkemedelskontrollen i övrigt skärps. Härvid måste beaktas att det rör sig
om ett synnerligen rörligt område där detaljerade föreskrifter genom utvecklingens
snabba fortgång lätt kan nära nog motverka sitt eget syfte. Jag
har därför undvikit att uppta sådana detaljbestämmelser i det förslag till
läkemedelsförordning, som nu framläggs. För att de angivna intentionerna
skall uppnås är det tillräckligt att förordningen innehåller en allmänt hållen
bestämmelse om de krav man har att ställa på ett läkemedel. Hur önskvärt
det än är att läkemedel är fria från biverkningar torde det i praktiken vara
sällsynt att ett medel blott har positiva egenskaper. I varje särskilt fall
måste det därför bli en avvägning mellan det positiva värdet och de negativa
egenskaperna. Avgörande blir därvid nettovinsten från medicinska
synpunkter. I förordningen bör sålunda stadgas, att läkemedel skall vara
av fullgod beskaffenhet och att det vid normal användning inte får medföra
skadeverkningar, som står i missförhållande till den avsedda effekten. Bestämmelsen
är en ramföreskrift för varje läkemedelstillverkare och är en
bas för kontrollorganets handlande i det enskilda fallet.

Vad härefter angår de olika leden i kontrollkedjan så har läkemedelsutredaingen
beträffande först tillverkning av läkemedel utanför
apotek föreslagit, att det nuvarande för de giftiga läkemedlen gällande tillståndstvånget
utsträcks till hela det egentliga läkemedelsområdet samt
att kraven på examensmeriter hos de ansvariga föreståndarna skärps. Vid
remissbehandlingen har förslagen om utvidgat tillståndstvång och skärpta
krav på föreståndarna endast föranlett erinran från ett par instanser.

Som läkemedelsutredningen påpekat, är den väsentliga skillnaden mellan
det nuvarande tillståndstvånget för tillverkning av giftiga läkemedel och
den gällande anmälningsskyldigheten beträffande tillverkning av apoteksvaror
att tillståndet kan dras in om allvarliga missförhållanden yppar sig.
Det syns mig uppenbart, att samhället bör äga sådan möjlighet att ingripa
över hela läkemedelsområdet. Jag ansluter mig därför tveklöst till förslaget
om utvidgning av tillståndsskyldigheten till att omfatta även tillverkning
av icke giftiga läkemedel.

De examensmeriter författningarna nu har som krav för föreståndarkompetens
torde generellt sett få anses som låga. Ehuru jag anser det
angeläget, att all läkemedclstillverkning förestås av välkvalificerade perso -

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ner, är jag dock med hänsyn till de skiftande förhållandena vid tillverkning
av olika slag av läkemedel tveksam om lämpligheten av att fastlåsa
kompetensen vid skärpta examensmeriter på det sätt läkemedelsutredningen
föreslagit. I varje fall synes det olämpligt att intaga bestämmelser av sådan
innebörd i läkemedelsförordningen. Närmare riktlinjer om kompetensen
hör ges i tillämpningsbestämmelser. Härvid bör riktpunkten vara att full
kompetens garanteras men att stor flexibilitet erhålles i fråga om sättet
att styrka kompetensen.

Vidare har läkemedelsutredningen förordat ett kontrollsystem beträffande
produktionen, som innebär skyldighet för fabrikanterna att antingen
anställa auktoriserade kontrollanter eller underkasta sig periodisk inspektion.
Detta förslag har under remissbehandlingen mött stark kritik, varvid
man särskilt vänt sig mot systemet med auktoriserade kontrollanter. Den
dominerande uppfattningen är därvidlag, att det är nära nog omöjligt för
en person att vara anställd av ett företag och samtidigt gentemot detta
uppbära en effektiv kontrollfunktion på det allmännas vägnar.

För egen del anser jag det principiellt otillfredsställande, att de statliga
kontrollorganen på läkemedelsområdet inte har möjlighet till insyn i läkemedelsfabrikernas
verksamhet. I likhet med flera remissinstanser, däribland
medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden, finner jag det dock
knappast befogat med periodiska inspektioner av den typ apoteken är underkastade.
Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten vara oförhindrad att
genom kontroll på platsen göra sig underrättad om förhållandena vid en
läkemedelsfabrik och detta även utan att anledning finns att antaga att fel
eller försummelse förekommit. Särskilt angeläget syns det mig vara att
myndigheten på detta sätt får möjlighet att granska principerna för företagens
egen drift- och produktkontroll. Det av läkemedelsutredningen föreslagna
systemet med auktoriserade kontrollanter vid läkemedelsfabrikerna
kan jag inte biträda.

För flertalet läkemedel syns de nuvarande reglerna om införsel i
stort sett tillfredsställande. Förslag om nämnvärda ändringar har ej heller
framkommit utom beträffande de bakteriologiska preparaten. Främst är
det därvid den veterinärbakteriologiska sektorn, som berörs, eftersom regler
om import nu helt saknas för denna. Det framlagda förslaget att för enskilda
importörer skall gälla tillståndstvång för införsel av veterinärbakteriologiska
preparat föranleder ingen erinran från min sida. Beträffande
de humanbakteriologiska preparaten har föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium nu ensam importrätt. Denna ordning, som är motiverad
av hänsyn till landets epidemiologiska beredskap och legat till grund
för de ställningstaganden statsmakterna med anledning härav gjort i fråga
om tillverkning vid statens bakteriologiska laboratorium, torde alltjämt i
huvudsak böra upprätthållas.

Då det sedan gäller att taga ställning till eventuella ändringar av pro -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

duktkontrollen är det med hänsyn till den industriella läkemedelstillverkningens
utveckling framför allt kontrollen enligt specialitetskungörelsen
som tilldrar sig intresse. I början av 1930-talet, då specialitetskungörelsen
kom till, svarade specialiteterna för den mindre delen av läkemedelsarsenalen
och många av de förekommande specialiteterna var av
mycket enkel beskaffenhet. De utgjordes bl. a. av piller, salvor och andra
beredningar med ett flertal ingredienser av välkänd art. Flera av tillverkarna
hade små tekniska och personella resurser. Inte sällan med rätta talade
man om källarfabrikanter. I dag hänför sig omkring 3/4 av läkemedelsförbrukningen
till farmacevtiska specialiteter. Nya medel tillkommer i rask
takt. 1 ett stort antal fall innehåller ett modernt läkemedel en enda verksam
substans, men denna är ofta komplicerat byggd och har en kraftig fysiologisk
effekt. Läkemedelsfabrikerna är med få undantag välutrustade anläggningar
med framstående expertis.

Läkemedelsutredningen har funnit att uppbyggnaden av specialitetskontrollen
inte är behäftad med några allvarliga brister. Vissa ändringar föreslås
dock i syfte att öka effektiviteten. Liksom nu skall principiellt krävas att
en specialitet får försäljas endast om den är registrerad. Den analytiska
kontroll, som nu föregår registreringen, bör dock enligt utredningen kunna
avsevärt inskränkas. Härigenom räknar utredningen med att det interimistiska
godkännande, som den s. k. frilistningen innebär, inte skall behöva
komma i fråga annat än i mycket begränsad omfattning. Utredningen har
inte ansett sig kunna föreslå att försäljningen mot särskild licens slopas,
men räknar även här med att en inskränkning skall komma till stånd. Den
analytiska efterkontrollen skall enligt utredningens förslag intensifieras.
I stort sett har förslagen lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Behovet
av en intensifierad efterkontroll har understrukits i flera yttranden.

Den utveckling som specialitetstillverkningen undergått och den erfarenhet
som under snart trettio år samlats hos kontrollorganet på läkemedelsområdet
gör det befogat med en omprövning av frågan huruvida en obligatorisk
analytisk kontroll före registrering av läkemedel är nödvändig. En
sådan kontroll syftar blott till att fastställa om läkemedlets sammansättning
motsvarar den uppgivna. Däremot ger kontrollen intet besked om
läkemedlets ändamålsenlighet och oskadlighet. I likhet med läkemedelsutrcdningen
och remissinstanserna har jag funnit, att den analytiska förhandskontrollen
i regel kan undvaras, då det gäller svenska och välkända utländska
tillverkare. Vad som särskilt bör göra detta möjligt, såvitt avser
svenska tillverkare, är den ökade kunskap om fabrikernas egen driftkontroll,
som skulle vinnas vid bifall till mitt förslag om eu viss inspektionsverksamhet
vid läkemedelsfabrikerna.

Det tillfälliga godkännande, som s. k. frilistning innebär, lämnas i regel
utan att analytisk förhandskonlroll ägt rum. Dylik kontroll föregår däremot
alltid ett registreringsbeslut. Läkemedelsutredningen har utgålt från att
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 43

50 Andra lagutskottets utlåtande nr t3 år 1962

den tidsförkortning av prövningsproceduren, som följer av att den analytiska
prövningen slopas, starkt skall bidraga till att frilistan framdeles
tages i anspråk blott i undantagsfall. Som motiv för att frilistan i viss utsträckning
behövs även i framtiden har utredningen anfört, att klinisk
prövning kan draga avsevärt ut på tiden och att man i vissa fall måste räkna
med en lång tidrymd för att få slutgiltig kunskap om en specialitets medicinska
värde och toxicitetsförhållanden. Då det stora flertalet av dessa
frilistade specialiteter efterfrågas i sådan omfattning att det från administrativ
synpunkt inte lämpar sig att ersätta frilistningen med licensgivning,
har utredningen förordat att frilistan behålles, ehuru med inskränkt
användning. Frågan har inte närmare berörts under remissbehandlingen.
För egen del kan jag inte biträda den ståndpunkt, som intagits av läkemedelsutredningen.
Som jag tidigare framhållit måste det vara en grundläggande
fordran på ett läkemedel, att det är av fullgod beskaffenhet och
att det vid normal användning inte medför skadeverkningar, som står i
missförhållande till den avsedda effekten. Det bör vara sökandens sak att
övertygande visa, att en specialitet, för vilken registrering söks, uppfyller
denna fordran. Då så skett och intet i övrigt talar mot att medlet görs tillgängligt,
bör det registreras. Att dessförinnan mer eller mindre tillfälligt
godkänna ett preparat, skulle vara oförenligt med nyssnämnda grundsats.
I utländsk rätt, så långt den är jämförbar, förekommer inte heller någon
motsvarighet till frilistning utan blott till registrering. Vid mitt ståndpunktstagande
har jag inte förbisett de stora praktiska svårigheter, som föreligger
att snabbt få kliniska prövningar utförda. Jag räknar emellertid med
att ett utvidgat internationellt samarbete på området skall öka möjligheterna
till en snabbare och säkrare bedömning av såväl läkemedlens positiva
egenskaper som deras skadliga biverkningar. Initiativ i denna riktning har
nyligen tagits inom Nordiska rådet och inom Världshälsoorganisationen.

Licens för försäljning av en icke frilistad eller registrerad specialitet kan
f. n. beviljas om specialitetens verkan skall prövas av viss läkare, veterinär
eller tandläkare eller viss person med hänsyn till sitt hälsotillstånd är i behov
av specialiteten. Med hänsyn till den betydande omfattning licensförsäljningen
hade tagit redan då läkemedelsutredningen utarbetade sitt förslag
till läkemedelsförordning och då de flesta medicinska behov ansågs
kunna täckas utan anlitande av licensläkemedel, föreslog utredningen att
licenser fortsättningsvis skulle beviljas mera restriktivt. Särskild motivering
av vederbörande läkare, tandläkare eller veterinär föreslogs skola åtfölja
ansökan. Förslaget har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.
Som tidigare framhållits har licensgivningen under senare delen av 1950-talet ökat starkt, men under det sista året har medicinalstyrelsen börjat
tillämpa en mera restriktiv praxis och kräver nu i viss utsträckning speciell
motivering, då licens söks. Enligt min mening är det angeläget, att man
fortsätter på den sålunda inslagna vägen. Licensförfarandet bör strikt be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

gränsas till sådana situationer, då annat ändamålsenligt medel inte står
till buds än ett licenspreparat. Så kan vara fallet, då någon drabbats av en
hos oss sällsynt sjukdom, mot vilken lämligt medel inte introducerats i
Sverige men finns tillgängligt utomlands. För prövningsändamål bör licens
beviljas endast i speciella fall. Den normala kliniska prövningen bör vara
avslutad, innan ett läkemedel överhuvudtaget blir föremål för försäljning.
Dock kan det givetvis stundom vara befogat, att ett preparat före slutgiltig
prövning av registreringsfrågan blir tillgängligt för försäljning mot recept
av sådana läkare, veterinärer eller tandläkare, som har särskilda förutsättningar
att följa verkningarna av ett visst medel på patienterna. Därvid syns
licensvägen lämplig. Under inga omständigheter får emellertid slopandet
av frilistan leda till en ökning av licensgivningen.

En specialfråga som såväl under utredningsarbetet i läkemedelsutredningen
och läkemedelskommittén som i vissa remissyttranden behandlats
ingående är, huruvida apoteksberedda standardiserade läkemedel (s. k.
ACO-preparat) skall vara underkastade specialitetskontrollen. Jag har som
förut nämnts ansett att medlen begreppsmässigt bör vara specialiteter. Däremot
syns mig säkerheten inte kräva, att de genomgående registreras och
underkastas denna kontroll. Tillverkningen på apotek måste anses ske på
ett fullt betryggande sätt och står under full insyn från det allmännas sida.
Sålunda har apoteksföreståndare i viss mån en tjänstemannaställning och
är ställda direkt under medicinalstyrelsens inseende. I sådana fall då det rör
sig om medel upptagna i gällande farmakopé föreligger också garantier för
den medicinska ändamålsenligheten. Att i dessa fall kräva registrering vore
enligt min mening att onödigt belasta kontrollapparaten, som redan nu
måste anses underdimensionerad. I andra fall kan det däremot vara befogat
att upprätthålla registreringskravet även för ACO-preparat, främst för att
den medicinska ändamålsenligheten skall bli prövad. De undantag från
registreringsplikten för farmacevtiska specialiteter, som sålunda bör kunna
göras, synes lämpligen böra anges i tillämpningsbestämmelser till Iäkemedelsförordningen.

När det gäller produktkontroll av de bakteriologiska preparaten anser jag
att den i fråga om andra preparat än sådana som tillverkas eller importeras
av de statliga bakteriologiska laboratorierna bäst tillgodoses om preparaten
inordnas i de farmacevtiska specialiteternas grupp. Jag föreslår sålunda,
att de bakteriologiska preparaten hänförs till farmacevtiska specialiteter
men att registreringsplikt och därmed sammanhängande kontroll inte skall
gälla för de av statslaboratorierna tillverkade eller importerade preparaten.

I frågekomplexet om läkemedlens handelsvägar intar spörsmålet
om sjukhusens läkemedelsförsörjning en särställning. Det rör sig här
om avnämare, som i flertalet fall är statliga eller kommunala, som omsätter
läkemedel för betydande belopp och som bör ha särskilda förutsättningar
att mottaga och handha läkemedlen på ett betryggande sålt. Med hänsyn

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

till de särskilda förhållandena på sjukhusen gäller speciella regler i fråga
om tillredning, distribution och handhavande av läkemedel inom ett sjukhus.
Vad angår sjukhusens förvärv av läkemedel gäller däremot i stort sett
den allmänna regeln, att läkemedlen skall inköpas från apotek. I detta hänseende
har dock förslag till ändringar inte saknats. Bl. a. har frågan behandlats
av läkemedelsutredningen och läkemedelskommittén. Därvid har
läkemedelsutredningen helt sett frågan från säkerhetssynpunkt medan läkemedelskommittén
anlagt enbart ekonomiska synpunkter.

Vid den bedömning läkemedelsutredningen gjort har utredningen funnit,
att säkerhetssynpunkter inte hindrar att direktleverans i vissa fall av läkemedel
från fabriker och grosshandelsföretag till sjukvårdsinrättningar kan
tillåtas. Denna ståndpunkt har inte jävats vid remissbehandlingen av förslaget.
Däremot har flera remissorgan uttalat, att en direktförsäljning inte
kan komma till stånd, förrän de ekonomiska konsekvenserna av en sådan
försäljning utretts närmare.

Läkemedelskommitténs förslag grundar sig helt på ekonomiska överväganden
och innebär som förut nämnts att de sex största sjukhusapoteken
i landet skulle avskiljas från apotekskollektivet och drivas i vederbörande
sjukhushuvudmans regi. Längre borde man inte gå, enär risk i så fall fanns
för att prisnivån för läkemedlen i övrigt skulle stiga till följd av apotekens
inkomstbortfall vid minskade sjukhusleveranser. De erinringar som gjorts
mot detta förslag kan sägas vara av två olika slag. Sålunda har å ena sidan
vissa remissinstanser hävdat, att man i förväg inte borde uppställa hinder
av ekonomisk art för sjukhusens huvudmän att ordna läkemedelsförsörjningen
på sätt de kunde finna lämpligast. Å andra sidan har andra remissinstanser,
som delat kommitténs uppfattning att kostnaderna för sjukhusens
läkemedel inte kan frikopplas från den allmännare frågan om läkemedelspriserna,
menat att de ekonomiska förhållandena inte utretts tillfredsställande
av kommittén. Ytterligare en principiell fråga har intagit en
framskjuten plats i diskussionen, nämligen frågan om allmänhetens möjligheter
att förvärva läkemedel i anslutning till behandling på sjukhus. Läkemedelskommittén
har i denna fråga intagit den ståndpunkten, att sjukhusapotek
i huvudmännens regi endast bör svara för sjukhusets interna behov
av läkemedel. Däremot anses ett sjukhusapotek, som är filial till ett vanligt
apotek, kunna ombesörja expedition av läkemedel även till hemgående
patienter och poliklinikpatienter. Samma ståndpunkt bär vid remissbehandlingen
intagits av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium,
apotekens avgiftsnämnd samt Sveriges farmacevtförbund.

Vid ett bedömande av frågan hur sjukhusens läkemedelsförsörjning för
framtiden skall ordnas torde man först ha att ta ställning till huruvida
spörsmålet bör bedömas uteslutande från ekonomiska utgångspunkter. Den
frågan sammanhänger i sin tur med om det är berättigat att betrakta läkemedelsförsörjningen
på sjukhusen blott och bart som eu fråga om lager -

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

hållning och distribution. Enligt min mening kan så inte vara fallet. De
senaste årtiondenas utveckling på läkemedelsområdet har visat vad effektivare
medel betyder för individ och samhälle men har också uppdagat tidigare
okända risker vid läkemedelsbehandling. Det är av största betydelse
från allmänmänsklig och samhällsekonomisk synpunkt, att ett intensifierat
forskningsarbete kommer till stånd för att ytterligare öka läkemedelsterapins
möjligheter och minska dess risker. Ett sådant arbete kan inte
bedrivas med framgång utan aktiv medverkan från sjukhusens sida. Vid
ett sådant arbete måste en samverkan äga rum mellan företrädare för olika
ämnesområden och därvid inte minst farmacin. Jag anser det därför lämpligt
att de större sjukhusen, främst undervisnings- och regionsjukhusen,
utrustas med farmacevtiska avdelningar, som inte blott har att förse klinikerna
med läkemedel för den dagliga sjukvården utan också har resurser
att från farmacevtiska utgångspunkter deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet
och i övrigt medverka vid lösning av sjukhusproblem, som
står läkemedelsfrågorna nära. Som exempel på sådana vill jag blott nämna
de mångskiftande problemställningarna på steriliseringsteknikens område.
Även för den praktiska sjukvården är omedelbar tillgång till farmacevtisk
sakkunskap av stort värde. En sådan samordning mellan medicin och
farmaci, som den jag här skisserat, existerar sedan mer än tjugu år vid
karolinska sjukhuset, där det statliga militärapoteket är sjukhusapotek
Enligt vad jag erfarit från såväl sjukhusledning som läkare och apotekare
har systemet varit till stor båtnad för alla parter. Även utomlands, där
huvudmannaägda sjukhusapotek är regel, har man de bästa erfarenheter
av hur en progressiv sjukhusfarmaci kuggat in i de övriga verksamhetsgrenarna
på sjukhusen. Givetvis är förutsättningen att sjukhusapoteken har
tillräckliga personella, lokalmässiga och instrumentella resurser.

Även om jag sålunda anser att ekonomiska synpunkter inte främst bör
påverka ställningstagandet i denna fråga, kan de givetvis inte helt lämnas
åt sidan. De delvis ganska omfattande ekonomiska utredningar som gjorts
visar emellertid, hur vanskliga teoretiska beräkningar på området är. Sedan
huvudmannaägda sjukhusapotek inrättats vid ett mindre antal sådana
sjukhus, där enligt min mening de ekonomiska synpunkterna på frågan i
särskilt hög grad måste förbli sekundära, torde betydligt säkrare underlag
erhållas för framtida bedömningar.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att sjukhusen i viss utsträckning
och på vissa villkor efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall medges
rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning.
Som allmänna förutsättningar hör gälla, att sjukhuset har tillräcklig storlek
och att apoteket ges erforderliga resurser. Jag utgår ifrån att befattning
som chefsapotekare vid sjukhusapotek tillsättcs efter ansökningsförfarande
och att apotekaren liksom chefen för militärapoteket och innehavarna av
de självständiga apoteken förordnas av Kungl. Maj :t.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Där förhållandena inte motiverar att huvudmannaägda sjukhusapotek inrättas
bör sjukhusen liksom nu förvärva sina läkemedel från apotek på
orten. Härigenom torde sjukhusets behov av direkt farmacevtisk kontakt
bäst tillgodoses och de samlade farmacevtiska resurserna på en viss ort bli
bäst tillvaratagna. Med det sagda avser jag inte att den nuvarande möjligheten
för sjukhus att förvärva infusionslösningar direkt från fabrik skall
bortfalla. Tvärtom menar jag att möjligheten att förvärva läkemedel på
annat sätt än genom apotek bör kunna utsträckas till att också omfatta
vissa diagnostiska preparat, främst röntgenkontrastmedel.

Vad angår det av bl. a. medicinalstyrelsen starkt understrukna behovet
av att poliklinikpatienter och hemgående patienter får möjlighet att förvärva
läkemedel på sjukhusapoteket vill jag framhålla, att jag ser det som
ett naturligt led i sjukhusbehandlingen, att patienten så bekvämt som möjligt
erhåller erforderliga läkemedel. Då sjukhusapotek finns inrättat bör
detta, om annat välbeläget apotek saknas i närheten, tillhandahålla patienterna
ordinerade läkemedel. Detta bör ske oavsett vem som är huvudman
för sjukhusapoteket. Jag har sålunda inte kunnat finna något avgörande
hinder för att sjukhusapotek, som drivs av staten, stad eller landsting, försäljer
läkemedel till sjukhusets patienter.

Ytterligare vill jag beträffande hithörande frågekomplex uttala att inrättande
av huvudmannaägda sjukhusapotek bör ske vid den tidpunkt, då
det är lämpligast från det allmännas synpunkt. Jag kan alltså inte dela
läkemedelskommitténs åsikt, att sjukhusleveranser från ett visst apotek
skulle bringas att upphöra först vid ett innehavarskifte. Däremot syns det
mig skäligt att en apoteksinnehavare, vars inkomst väsentligt påverkas av
att sjukhusleveransen bortfaller, beredes kompensation härför. Detta kan
ske inom ramen för gällande avgiftssystem, varigenom några statliga eller
kommunala anslag inte behöver belastas för ändamålet.

Jag har slutligen att beröra frågan om handelsvägarna i övrigt för läkemedel.
De läkemedel som f. n. varken är första klassens gifter eller apoteksvaror
skall som framgår av vad jag tidigare anfört, med få undantag, inte
omfattas av den nya läkemedelsförordningens bestämmelser. Stadgandet
att detaljhandel med läkemedel endast må bedrivas av apoteksföreståndare
innebär sålunda ej någon utvidgning av apoteksmonopolets omfattning.
Förslaget innebär på denna punkt ej heller någon inskränkning. Någon sådan
har inte föreslagits av läkemedelsutredningen men fråga därom har
väckts av ett par remissinstanser. Vidare har Kooperativa förbundet och
Sveriges köpmannaförbund i avgivna yttranden över läkemedelskommitténs
betänkande begärt att det skulle utredas, huruvida inte vissa apoteksvaror
kunde utan olägenhet från medicinsk synpunkt överföras till att bli
butikshandelsvaror. För egen del anser jag att tidpunkten nu inte är den
rätta att diskutera lättnader i fråga om läkemedelskontrollen i stort. Och
som ett betydelsefullt led i samhällets kontroll över läkemedelshanteringen

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

måste man se anordningen med handelsvägen över apotek. Det är en allmän
uppfattning, att läkemedel med gift- eller andra skadeverkningar endast
bör tillhandahållas allmänheten över apotek. Vår uppfattning om
vad som är skadligt eller giftigt är emellertid, som jag i annat sammanhang
berört, högst relativ och beror ytterst på vår kunskap om det vetenskapliga
underlaget vid varje tillfälle. Den nu raskt fortgående forskningen
har i flera fall gett oss en modifierad eller helt förändrad syn på läkemedels
nytto- och skadeverkningar. Jag kan här blott erinra om att ett
sedan 1800-talet allmänt använt medel, fenacetin, som ansetts tämligen
oskadligt, med vår tids förfinade observationsmetoder visat sig medföra
risk för så allvarliga skadeverkningar, främst njurskador, att det med
omedelbar verkan receptbelagts. Inskridanden av dylikt slag kan ske med
full effektivitet endast om medlen är förbehållna apoteken. Härtill kommer,
och detta är väsentligt, att det från allmän folkhälsosynpunkt inte är
något intresse med en ökad kommersialisering av läkemedelshandeln.

Vad slutligen angår specialfrågan om de bakteriologiska preparatens
handelsvägar har jag funnit det berättigat med vissa kompletterande vägar
vid sidan av den som följer av att preparaten är fannacevtiska specialiteter.
Sålunda bör som nu statens bakteriologiska laboratorium och statens
veterinärmedicinska anstalt ha möjlighet att försälja preparat till sjukhus,
läkare och veterinärer. Även från annan tillverkare eller från partihandelsföretag
kan direktförsäljning åtminstone i viss utsträckning vara motiverad,
särskilt på det veterinärbakteriologiska området. Närmare bestämmelser
härom bör meddelas i tillämpningsförfattningen.

Frågan om apoteksföreståndares skyldighet att lagerhålla och anskaffa
läkemedel bör inte regleras i läkemedelsförordningen utan i annat sammanhang.
»

Motion

I motionen II: 918 argumenteras för ett förstatligande av läkemedelsindustrien.
Motionärerna föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer
om utredning »i syfte att åstadkomma en betryggande kontroll av läkemedelsindustrien,
vilket torde nödvändiggöra ett förstatligande».

I samma motion föreslås att rätten att inrätta självständigt sjukhusapotek
icke skall begränsas till endast större sjukhus, främst undervisnings- och
regionssjukhus, vilket föreslås i propositionen, utan gälla alla sjukhus som
drivs av landsting och kommun.

Särskilda frågor angående hälsofarliga varor

Departementschefen:

»Gällande giftstadga är utfärdad år 1943. I sak är emellertid åtskilliga
alltjämt gällande bestämmelser av betydligt äldre datum. Som giftstadge -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

utredningen framhållit, går sålunda vissa stadganden tillbaka på 1700-talets förhållanden och uppläggningen av stadgan visar påtaglig släktskap
med 1876 års förordning angående vård och försäljning av arsenik samt
andra giftiga ämnen och varor. Även om den gällande stadgan vid tillkomsten
aktualiserades i fråga om enskildheter, har den som gemensamt
drag med sina föregångare att vara detaljrik och därigenom stel vid tilllämpningen.
På ett område som kännetecknas av livlig teknisk utveckling,
tilltagande ekonomisk betydelse och ökande medicinska risker medför en
sådan stelhet inte bara praktiska olägenheter utan i vissa fall även påtagliga
faror. Jag åsyftar härvid främst att den formella metod enligt vilken
giftvaruområdet avgränsas i nuvarande stadga inte kan hindra, att även
mycket farliga gifter åtminstone temporärt förs i handeln helt okontrollerat.
Med den av mig tidigare förordade principen för varuområdets avgränsning,
enligt vilken varans faktiska giftighet är avgörande, fångas däremot
varje gift automatiskt in under kontrollområdet.

Den elasticitet, som kännetecknar det nya sättet att bestämma giftvaruområdets
omfattning, karakteriserar även i övrigt giftstadgeutredningens
förslag. I väsentlig grad har det lyckats utredningen att bygga upp ett
system, som ger goda garantier mot att människor och djur utsätts för förgiftningar,
samtidigt som näringslivets och även allmänhetens legitima behov
att erhålla giftiga varor i flertalet fall blir enklare att tillgodose än nu.
Förklaringen härtill torde till stor del vara att utredningen på ett följdriktigt
sätt dragit konsekvenserna av en länge skönjbar utveckling. Från att
ursprungligen ha varit rent brottsförebyggande har giftlagstiftningen alltmera
erhållit uppgiften att skydda mot hälsorisker. Härvid är de stora
problemen inte förknippade med avsiktliga förgiftningar utan med de
oavsiktliga. Största omsorgen bör med andra ord inte läggas ned på att göra
giftiga varor svåråtkomliga, utan främst bör man se till att en giftig vara
tillverkas, försäljs, märks och handhas så att den inte av våda förorsakar
skador.

Mot bakgrunden av den sålunda angivna målsättningen övergår jag nu
till att behandla några speciella frågor inom lagstiftningsområdet, som berör
formerna för tillverkning och handel samt användning av vissa hälsofarliga
varor.

Tillverkning av gift är ett vidsträckt begrepp, som innefattar såväl
framställning och hantering av ytterst toxiska gifter som förpackning
och ompackning av relativt oskyldiga giftiga beredningar. Handeln
med gift kan på motsvarande sätt ibland innebära en riskfylld hantering
av mycket giftiga ämnen, medan det i andra lägen är fråga om enbart
handhavande av originalförpackade varor. Med hänsyn till att riskmomentet
sålunda kan vara av mycket varierande natur och omfattning vid såväl
tillverkning som handel bör möjligheter föreligga i det enskilda fallet att
bedöma en tilltänkt föreståndares kompetens utan hänsyn till formella

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

examensmeriter. Utrymme bör finnas för hänsynstagande till såväl teoretisk
utbildning som praktisk erfarenhet. Självfallet är att vägningen skall
göras med beaktande av de krav, som är rimliga med hänsyn till de faktiska
arbetsuppgifterna i det enskilda fallet.

Giftfrågornas nära sammanhang med arbetarskyddsfrågor gör det naturligt
att yrkesinspektionen på föreslaget sätt får ökad befattning med
frågor om tillstånd till tillverkning och handel inom giftvaruområdet.

Andra än de som erhållit tillstånd att fabriksmässigt tillverka eller använda
gift har med få undantag hittills varit hänvisade att förvärva sådana varor
genom apotek. På denna punkt har giftstadgeutredningen mot bakgrunden
av en utförd marknadsundersökning föreslagit betydande lättnader.
Dessa innebär, att exempelvis sjukhus, skolor, laboratorier, verkstäder
m. fl. för användning i yrkesmässig verksamhet kan anskaffa gifter även
på annat sätt. Jag biträder förslaget, som syns mig helt överensstämma
med principerna för den nya lagstiftningen. Detaljhandel med gifter kommer
alltså i fortsättningen att ske i större utsträckning än nu från andra
försäljningsställen än apotek. För att ordning och säkerhet på området
skall befrämjas vill jag understryka vikten av att gift alltid utlämnas
under direkt inseende av den för gifthanteringen ansvarige föreståndaren.

Det förbud mot vissa varor i kosmetiska och liknande medel,
som förekommer i giftstadgan, avser några preciserade giftiga ämnen.
Klart är emellertid att även andra ämnen kan vara lika farliga i sammanhanget
och att nya alarmerande situationer lätt kan uppstå. Det är därför
inte tillfredsställande att i giftförordningen på motsvarande sätt som nu
begränsa sig till vissa uppräknade ämnen, utan en generell föreskrift är
på sin plats. Denna bör ge möjlighet till snabbt inskridande, om hälsorisker
visat sig föreligga vid användning av visst kosmetiskt eller hygieniskt
medel på grund av att ett skadligt ämne ingår i medlet. Jag ansluter mig
sålunda till förslaget att förbud skall kunna meddelas mot att visst ämne
ingår i sådana medel, som saluhålles eller yrkesmässigt användes. Med hänsyn
till att det här uteslutande rör sig om en hälsofråga anser jag dock att
beslut bör meddelas av medicinalstyrelsen och inte, som i övrigt då det
gäller giftförordningens tillämpningsområde, tillsynsmyndigheten.

På ett särskilt påtagligt sätt avspeglar sig giftstadgans släktskap med
äldre tiders författningar på området, då det gäller de detaljerade bestämmelserna
om viss högsta arsenik halt i papper, garn, tapeter m. m.
Även andra specialstadganden om vissa gifters användningsområden ter
sig ålderdomliga. Det syns mig vara tidsenligt och helt i linje med kravet
på smidighet i förening med säkerhet, att dessa bestämmelser utmönstras
och får ge plats åt mera allmänt hållna stadganden. Då det här rör sig om
bruksföremål och andra varor, som inte i och för sig faller under förordningens
tillämpningsområde, måste bestämmelserna dock bli något mera
preciserade än vad som gäller för enskilda varuslag, som direkt träffas av

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

förordningen. I enlighet med vad giftstadgeutredningen föreslagit bör förbud
meddelas mot överlåtelse av sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar
och material till sådana samt barnleksaker, om varorna innehåller
gift eller vådligt ämne och därigenom kan medföra hälsofara. Vidare bör
stadgas skyldighet att märka varor av hithörande typ med uttrycklig varning
om förefintliga hälsorisker vid begagnandet.

I och med att giftstadgans bestämmelser om arsenikimpregnerat virke
slopas synes det föreligga ett behov av att som giftstadgeutredningen föreslagit
göra viss komplettering i hälsovårdsstadgan. Denna går ut på att
hälsovårdsnämnds tillstånd skall erfordras för inrättande av ugn eller
annan anläggning för bränning av virke, virkesprodukt eller avfall därav,
impregnerade med arsenikhaltigt bekämpningsmedel. Vid sådan komplettering
bör även beaktas vad statens vatteninspektion anfört om behov av
motsvarande tillståndsförfarande beträffande anläggningar där cyanider
används. Jag föreslår att hälsovårdsstadgan kompletteras i enlighet med
det anförda.»

Särskilda frågor angående bekämpningsmedel

Departementschefen:

»Frågan om bekämpningsmedlens ställning och behandling intar en central
plats i giftstadgeutredningens betänkande. Detta torde sammanhänga
med att bekämpningsmedlens användning nästan utan undantag direkt
grundas på medlens giftiga egenskaper och att man därför bland dessa återfinner
många synnerligen toxiska varor, att bekämpningsmedlen nu regleras
av ett flertal olika författningar och att en rad myndigheter har att befatta
sig med frågor som rör medlens användning. Genom att sammanfatta
de bestämmelser som skall gälla för bekämpningsmedel inom ramen för
en särskild lagstiftning anser utredningen, att reglerna för bekämpningsmedlens
användning och handhavande i övrigt kunnat göras mer enhetliga.
Vidare har man kunnat få en ordning, som bättre än nu ger utrymme för ett
adekvat utnyttjande av olika medel, från de mest toxiska till sådana, som
inte medför några nämnvärda skadliga biverkningar. De lösningar utredningen
anvisat bygger på en individuell prövning av varje preparat och en
differentiering av handelsvägar och avnämarkretsar. Sålunda föreslås att
inget bekämpningsmedel skall få användas eller överlåtas utan att ha godkänts
vid en särskild registreringsprocedur. Härvid skall sådana medel hållas
tillhaka, som är så giftiga eller eljest bedöms kunna medföra så skadlig
verkan på människor, husdjur, vilt eller nyttoväxter, att de inte lämpligen
bör användas som bekämpningsmedel. Registreringen skall inte innebära
någon garanti i fråga om verkningsvärde men inget preparat får registreras,
som på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för uppgivet
ändamål. Genom att godkända preparat vid registreringen placeras i

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

olika faroklasser, utredningen föreslår fyra sådana, styrs de farligaste medlen
via mera kvalificerade handelsvägar till sådana personer, som på grund
av speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att använda dem.

Principerna för utredningens förslag har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.
Endast i enstaka yttranden förekommer erinringar. För egen
del är jag övertygad om att den föreslagna registreringsplikten, omfattande
samtliga bekämpningsmedel, på ett verksamt sätt skall undanröja olägenheter,
som nu föreligger på förhandenvarande område. Likaså syns det mig
innebära ett klart framsteg, att de farligaste medlens användning anförtros
en begränsad grupp personer med vissa kvalifikationer. Någon egentlig
prövning av medlets effektivitet bör inte inrymmas i registreringsproceduren.
Dock ter det sig rimligt, att som utredningen föreslagit registrering inte
beviljas om medlet är uppenbart otjänligt för sitt ändamål. Genomgående
förefaller mig sålunda utredningens förslag på ett smidigt sätt tillgodose såväl
säkerhetskravet som näringslivets intressen.

I ett par av huvudfrågorna har jag funnit skäl för vissa jämkningar. Sålunda
har jag i fråga om den föreslagna klassindelningen i likhet med medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen och folkhälsoinstitutet ansett det befogat,
att de båda högsta faroklasserna sammanslås. Jag förordar vidare, att klasserna
ges annan benämning, nämligen sifferbeteckningarna 1, 2 och 3. Härigenom
undviks befarade förväxlingar med de klassbeteckningar, som för
närvarande är under inarbetande inom färgindustrin.

Beträffande handelsvägarna har utredningen föreslagit, att bekämpningsmedel
tillhörande de båda högsta faroklasserna, som jag nyss föreslagit
skola sammanslås, skulle få tillhandahållas endast av den som är behörig
att idka handel med gift. Detta förslag har rönt åtskillig kritik från
myndigheter och organisationer på handelns och jordbrukets områden. I
stort sett har man därvid menat, att åtkomsten av medlen genom den föreslagna
ordningen skulle onödigtvis försvåras. Jag har såtillvida funnit
mig böra tillmötesgå de framförda synpunkterna, att jag förordar ett
stadgande enligt vilket bekämpningsmedel av klass 1 må tillhandahållas
även av annan som erhållit särskilt tillstånd därtill. Härvid räknar jag
med att dylika tillstånd kommer att meddelas en vidare krets än vad fallet
blir i fråga om handel med gift. Samtidigt vill jag betona, att tillstånd
dock bör ges med eu viss restriktivitet. Endast om handeln begränsas till
försäljningsställen med personal, som kan förväntas ha särskild ansvarskänsla
och som äger elementära kunskaper om medlen, torde man i praktiken
uppnå erforderlig åtstramning i användningen av de farligare medlen.

Härefter vill jag något uppehålla mig vid frågan om särskilt tillstånd som
villkor för användning av de starkaste bekämpningsmedlen och den utbildning
som skall krävas för sådant tillstånd. Utredningen har räknat med alt
användning av några enstaka av de allra farligaste medlen skall förbehållas
personer, som utbildats vid växtskyddsanstallcn och statens institut

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

för folkhälsan. I övrigt avses att utbildningen skall meddelas vid regionalt
anordnade kurser, i regel i hushållningssällskapens regi. Kursernas längd
förutsätts bli begränsade till några dagar, högst en vecka. Tillstånd för
verksamhet, som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel,
skall enligt förslaget meddelas av lantbruksstyrelsen samt eljest av
medicinalstyrelsen. Utredningen understryker vikten av att behovet av
fortbildning tillgodoses. I stort sett torde giftstadgeutredningens uttalanden
kunna tjäna som riktlinjer vid systemets uppbyggnad. Jag vill endast tilllägga,
att det syns mig angeläget, att övergången till den nya ordningen
sker så smidigt som möjligt. I viss mån torde ändringarna få genomföras
successivt. Detta sammanhänger med att det kan erbjuda vissa svårigheter
att från början effektivt tillgodose utbildningsbehovet. En utväg kan
möjligen vara att tillståndsgivningen till en början sker relativt liberalt
men att giltighetstiden blir starkt begränsad. Fortsatt tillstånd kan sedermera
göras beroende av att anordnad utbildning tillgodogjorts och av att
praktisk lämplighet visats.

En fråga av speciell art och särskild vikt är hur betning av utsäde och
handhavande av sådant utsäde skall kunna ske med mindre risker än nu.
Eftersom alltjämt mycket giftiga kvicksilverföreningar spelar en stor roll
vid betningen, är det uppenbart, att kunskaper, noggrannhet och ansvarskänsla
måste prägla verksamheten. Det torde knappast med fog kunna göras
gällande, att det är betungande för yrkesutövaren, att samhället genom ett
tillståndsförfarande påtar sig ansvaret för att vissa minimikrav från säkerhetssynpunkt
är tillgodosedda vid yrkesmässig betning med farligare betningsmedel.
Om avskilda lokaler generellt krävdes vid betning skulle det
möjligen kunna anses som betungande. Jag anser emellertid, att sådant
krav i fråga om lokalerna inte bör ställas upp. Särskilt vid mindre företag
torde ofta en betryggande ordning kunna upprätthållas, även om speciella
lokaler för betningen saknas.

Det torde vara obestridligt, att emballaget för betat utsäde spelar en stor
roll som skadeförebyggande faktor. De nuvarande bestämmelserna om märkning
av emballaget är emellertid inte tillfredsställande, eftersom de inrymmer
möjlighet att blott åsätta sådana etiketter, som genom placering
och omständlig text föga uppmärksammas. Tack vare utvecklingen på förpackningsområdet
bör det numera finnas goda möjligheter att utan någon
större kostnad erhålla engångsemballage med tydligt framträdande varaktig
text. Jag anser det betydelsefullt att sådant emballage utan undantag kommer
till användning. Det bör emellertid ankomma på tillsynsmyndigheten att
utfärda de närmare föreskrifterna härom.

Den s. k. hemmabetningen berörs inte av det föreslagna tillståndsförfarandet.
Dock är det självfallet, att i den mån sådana betningsmedel skall
komma till användning, som är bekämpningsmedel av första klassen, betningen
endast får utföras av den som är behörig att använda sådant medel.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Med hänsyn till dels den föreslagna skärpningen av emballageföreskrifterna
och dels möjligheterna att i samband med registrering ge föreskrifter
om betningsmedel — exempelvis angående färgämnestillsats och användningsområde
— synes mig någon motsvarighet till nu gällande stadgande
om saluhållande, försäljning och överlåtelse av betad vara ej erforderlig.

Vad slutligen angår förslaget att livsmedelsstadgan skall kompletteras
med ett stadgande om högsta mängd tillåtet restvärde av bekämpningsmedel
i livsmedel finner jag att en sådan åtgärd bör vidtagas. Beslut i dylika frågor
torde böra fattas i samma ordning som nu gäller för tillsatser till livsmedel,
dvs. av kommerskollegium i samråd med medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen
och statens institut för folkhälsan.»

Motioner

I motionerna I: 760 och II: 922 göres gällande att möjlighet till undantag
från föreskrift om engångsemballage för betad spannmål eller potatis bör
skapas samt hemställes i anslutning härtill »att tillämpningsföreskrifterna
beträffande förordningen om bekämpningsmedel måtte få sådan utformning
att en rationell hantering av utsädesvaror möjliggöres».

I samma motioner hemställes vidare att »Kungl. Maj :t måtte till skyndsam
prövning uppta frågan om att vid denaturering av spannmål måtte
användas en från betningsmedlen avvikande färg».

Vissa för varugrupperna gemensamma frågor

Departementschefen:

»Som jag tidigare framhållit är de varugrupper, som berörs av den nu aktuella
lagstiftningen, förenade med risker i olika avseenden. Delvis får man
tillgripa olika åtgärder för skilda varuslag för att möta dessa risker. Så kan
exempelvis vissa läkemedel beläggas med receptplikt, varigenom sådana
skadeverkningar motverkas, som beror på att medlet används på felaktig
medicinsk indikation. Genom att hänföra ett bekämpningsmedel till högsta
faroklass kan man minska risken för att ett starkt och häftigt verkande bekämpningsgift
kommer i händerna på en helt osakkunnig person. Samma
syfte har restriktiva bestämmelser om import- och handelsvägar för gifter.

Andra sätt att skydda mot skadeverkan är att lämna korrekta upplysningar
om varans beskaffenhet, alt genom påskrift på förpackningen varna
för risker vid användningen, att förvara förpackningen så att förväxling med
andra preparat och åtkomst av obehörig motverkas, att iakttaga särskild försiktighet
vid transport och att på ett betryggande sätt oskadliggöra varor,
som inte längre skall användas. Samtliga dessa försiktighetsmått är tilllämpliga
för alla de varuslag, som nu är aktuella.

Vad först angår deklarationsplikten beträffande varans innehåll
har sådan länge varit obligatorisk i vårt land för de egentliga läkc -

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

medlen. I detta avseende innebär sålunda läkemedelsutredningens förslag
inte någon nyhet. Annorlunda ligger det till beträffande sådana varor som
hälsofarliga kemisk-tekniska preparat och vissa bekämpningsmedel. Giftstadgeutredningens
förslag om deklarationsplikt även på detta område har
från de flesta håll hälsats med tillfredsställelse. Vissa organisationer på
näringslivets område har funnit deklaration överflödig, medan å andra sidan
bl. a. medicinalstyrelsen och landsorganisationen påyrkat än mer
skärpta bestämmelser, innefattande krav på kvantitativ deklaration. Enligt
min mening talar i vissa fall starka skäl för en fullständig deklaration.
Då emellertid redan giftstadgeutredningens förslag innebär ett stort
framsteg jämfört med nuvarande ordning och då det syns mig angeläget,
att deklarationsplikten genomföres i nära samförstånd med näringslivet,
har jag funnit lämpligast att för närvarande stanna för att förorda kvalitativ
deklarationsplikt på hälsofarliga varor i allmänhet. Vad angår de
verksamma ämnena i bekämpningsmedel är det dock nödvändigt att man
erhåller uppgift om såväl art som halt av dessa beståndsdelar. För ett
stort antal bekämpningsmedel bland annat praktiskt taget alla växtskyddsmedel
gäller sådan deklarationsplikt redan nu.

Frågan om huruvida dispens från deklarationsplikten i vissa fall skall
kunna ges har diskuterats av såväl giftstadgeutredningen som vissa remissorgan.
Enligt min mening bör sådan dispens meddelas med mycket stor
återhållsamhet. Huruvida den nyligen lanserade s. k. YSAM-märkningen
av färger i viss utsträckning skall kunna ersätta uppgift om ingående hälsofarlig
vara torde få prövas av tillsynsmyndigheten. Klart synes vara att sådan
märkning inte kan generellt ersätta uppgift om ingående gift eller vådligt
ämne.

Vad jag här anfört om deklarationsplikt avser genomgående skyldighet att
vid överlåtelse eller utlämnande förse förpackningen med deklaration. Beträffande
originalförpackade varor innebär emellertid det sagda i praktiken,
att deklaration skall finnas på förpackningen då den lämnar tillverkaren
och att den därefter inte får avlägsnas i något handelsled. Kravet på
deklarationsplikt tar däremot inte sikte på att en viss vara, som används
inom exempelvis ett industriföretag, nödvändigtvis skall vara märkt med
uppgift om innehållsämnen, då den hanteras inom företaget och det på betryggande
sätt är sörjt för att den som handskas med varan inte löper risk
att förgiftas eller eljest skadas av varan. I sådana fall torde ofta lämplig
signalmärkning eller kortfattad varningstext med uppgift om riskerna vara
tillfyllest.

Vid överlåtelse erfordras såväl deklaration som varningspåskrift.
Den senare skall enligt utredningens förslag utvisa varans karaktär av gift
eller vådligt ämne. För de i allmänna handeln tillgängliga hälsofarliga varorna
skall vidare finnas uppgift om de med varan förbundna riskerna. Beträffande
dessa varningsmärkningar har förutsatts, att vissa normer och

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

bindande föreskrifter skall utfärdas av tillsynsmyndigheten men också att
den som för varan i handeln inom ramen för givna normer skall ha frihet att
i det enskilda fallet utforma texten på lämpligaste sätt. Jag finner det principiellt
värdefullt med den elasticitet, som det föreslagna systemet innebär,
då det betydligt smidigare än det nuvarande torde kunna anpassas till
de praktiska förhållandena och på så sätt bidra att öka säkerheten. Med
hänsyn till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag dock understryka
vikten av att ett förtroendefullt och intimt samarbete kommer till
stånd mellan tillsynsmyndigheten och branschorganisationerna i syfte att
uppnå så enhetliga märkningar som möjligt. Skulle den friare ordningen
visa sig inte som avsett öka intresset för en fullt adekvat märkning från säkerhetssynpunkt,
torde frågan sedermera få tagas upp till ny prövning.
Jag vill slutligen beträffande märkningen med skärpa framhålla angelägenheten
av att de obligatoriska uppgifterna om innehållsämnen, varningstexter
och dylikt anbringas på framträdande plats på förpackningarna och att dessa
uppgifter genom färg, typografi etc. tydligt skiljer sig från annan text,
som möjligen förekommer. Giftstadgeutredningen har intagit ett formligt
stadgande därom i sitt författningsförslag. Med den uppläggning lagstiftningen
nu föreslås få torde en liknande bestämmelse ha sin plats i tillämpningskungörelsen.

Såväl i hem som på arbetsplats är det betydelsefullt att förvaringen
av gifter och andra farliga varor sker på ett ansvarsmedvetet sätt. För närvarande
finns vissa bestämmelser om förvaring i giftstadgan. Dessa är
ganska detaljerade och därigenom stela. De tar framför allt sikte på förvaringsbetingelserna
inom handel och industri, men avser även förvaring
i hemmen. Som framgår av en undersökning giftstadgeutredningen låtit
utföra förekommer dock i hemmen en skrämmande nonchalans, då det
gäller att skydda barnen för de förgiftningsrisker, som en bristfällig förvaring
innebär. I likhet med utredningen anser jag att man här står inför
ett problem, som inte kan lösas enbart genom lagstiftning. För att förbättra
förhållandena måste därjämte en ökad upplysning sättas in.

De nya förordningarna bör sålunda upptaga endast allmänt hållna stadganden,
syftande till att riskerna vid förvaring begränsas. I viss utsträckning
avses närmare bestämmelser i förevarande avseende skola upptagas
i tillämpningsförfattningarna men de allmänna stadgandena bör sedan
på arbetsplatser, i skolor o. d. kompletteras med interna ordningsregler,
som anpassas efter de särskilda förhållandena på platsen.

Frågan om säkerheten under transport av gifter och andra farliga
varor har blivit föremål för stor uppmärksamhet på det internationella
planet. Delvis föreligger mellanfolkliga överenskommelser på området, som
Sverige anslutit sig till. Jag delar giftstadgeutredningens av flertalet remissinstanser
godtagna uppfattning, att i nu förevarande sammanhang endast
erfordras mera allmänt hållna föreskrifter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Vad slutligen angår frågan om förstöring av gift måste konstateras
att denna inrymmer många skiftande praktiska och tekniska problem. Jag är
helt ense med giftstadgeutredningen att det inte är vare sig möjligt eller
lämpligt att lagstiftningsvägen ge annat än ytterst allmänna föreskrifter
om att förstöring skall ske på betryggande sätt. På läkemedelsområdet har
jag funnit befogat att uttryckligen fastslå, att läkemedel som inte längre
är avsett att användas skall förstöras.»

Motioner

I motionerna I: 759 och II: 919 föreslås att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att föreskrifter utfärdas för varningsmärkning
av sådana läkemedel som genom påverkan på psykiska eller fysiska funktioner
kan äventyra trafiksäkerheten.

Organisationsfrågor

Departementschefen:

»Såväl i fråga om läkemedelsområdet som beträffande gift- och bekämpningsmedelsområdena
har föreslagits ändrad organisation av tillsynen och
av ärendenas handläggning. Motiven har härvid varit något olika. Målet har
dock i båda fallen varit detsamma, nämligen ökad effektivitet.

Läkemedelsutredningen har förordat att en beslutande nämnd inrättas,
som i medicinalstyrelsens namn skall avgöra ett flertal frågor inom läkemedelsförordningens
tillämpningsområde. Bland annat skall nämnden
handlägga alla ärenden om farmacevtiska specialiteter utom de kamerala.
Vidare skall nämnden pröva en rad tillståndsfrågor samt handha ledningen
av kontrollen över läkemedlens tillverkning och distribution. Andra frågor
som enligt förslaget skall tillkomma nämnden är att meddela responsa samt
att ansvara för att bilagor till förordningen hålls aktuella. Nämnden föreslås
bli uppbyggd på liknande sätt som den nuvarande specialitetsnämnden.
Därjämte skulle ingå chefen för medicinalstyrelsens apoteksbyrå och en
representant för handeln med läkemedel.

Vid remissbehandlingen har flertalet instanser avvisat tanken, att nämnden
skall bli ett beslutande organ. Härvid har från flera håll anförts principiella
betänkligheter mot att partsrepresentanter skall delta i beslut i
medicinalstyrelsens namn. Det har vidare anförts tvivel om att den föreslagna
organisationen innebär tidsvinst och ökad effektivitet.

Ett par av de ärendegrupper, som enligt förslaget skulle tillkomma läkemedelsnämnden,
blir inte aktuella om läkemedelslagstiftningen uppbyggs
så, som jag förordat i det föregående. Jag avser härmed dels meddelande av
responsa, dels uppgiften att ansvara för aktualiteten av bilagor till förordningen.
Vad de kvarstående uppgifterna beträffar är ärendena rörande
farmacevtiska specialiteter helt dominerande. Jag är inte övertygad om att

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

det för handläggningen av dessa ärenden innebär någon påtaglig fördel med
att frångå den nuvarande ordningen. Då härtill kommer att medicinalstyrelsens
organisation och arbetsuppgifter skall bli föremål för översyn av
särskilt tillkallade sakkunniga, bör enligt min mening någon ändrad organisation
för läkemedelsärendenas handläggning inte genomföras nu.

Giftstadgeutredningens förslag om inrättande av en giftnämnd är den
centrala punkten i ett förslag om en mera radikal ändring beträffande
giftärendenas handläggning. Som utredningen påvisat och som också vitsordats
vid remissbehandlingen är giftärendenas handläggning för närvarande
mycket tungrodd. Genom systemet med varuförteckningar i bilagor vid
stadgan förs frågor om de enskilda varornas klassificering i stor utsträckning
ända till Kungl. Maj :t. Ett flertal myndigheter är som remissorgan
eller på annat sätt inkopplade vid ärendenas prövning. Genom den omständliga
proceduren försvåras redan nu en smidig anpassning till det praktiska
livets krav och för att omsätta den nya lagstiftningen om bekämpningsmedel
i praktiken anses de nuvarande splittrade administrativa resurserna
olämpliga och otillräckliga. Förslagets innebörd är att giftärendena
koncentreras till kommerskollegium och att ämbetsverket vid sin sida får
ett rådgivande sakkunnigt organ, giftnämnden.

Medan giftstadgeutredningens förslag om en centralisering av giftfrågorna
till ett organ biträtts av praktiskt taget alla remissinstanser går meningarna
i sär, då det gäller frågan om giftnämndens ställning och anknytning
inom förvaltningen. Även beträffande nämndens sammansättning har
åtskilliga synpunkter framkommit vid remissbehandlingen. I stort sett kan
sägas att näringslivets företrädare helt stött utredningens förslag. Dock har
kommerskollegium ansett att ärendena bör ligga kvar hos medicinalstyrelsen.
Om kollegium skall överta ärendena, avvisar ämbetsverket tanken på en
rådgivande nämnd och önskar handlägga frågorna i samråd med övriga
berörda myndigheter. Medicinalstyrelsen förordar i första hand en självständig
giftnämnd. Kan en sådan inte komma till stånd, hävdar styrelsen
att ärendena även fortsättningsvis bör handläggas av medicinalstyrelsen.
En mellanställning intar folkhälsoinstitutet, som ansett sig kunna biträda
förslaget under förutsättning, att kommerskollegium blir förpliktat att höra
berörda myndigheter före beslut, som skiljer sig från nämndens uppfattning.

Det syns mig uppenbart, att eu rationalisering av giftärendenas handläggning
är en nödvändig förutsättning för att mera tillfredsställande förhållanden
skall uppnås på gifthanteringens område. Jag tillstyrker därför utredningens
förslag att ett särskilt sakkunnigorgan, en giftnämnd, tillskapas.
Med hänsyn till vad som anförts under remissbehandlingen anser jag den
från olika synpunkter bästa lösningen av organisationsfrågan vara, att
nämnden får en självständig ställning såsom beslutande organ på giftområdet
samt att den kameralt och kanslimässigt anknyts till medicinalstyrelsen.
Då emellertid översynen av styrelsens organisation även skall
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 and. Nr 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

omfatta de till styrelsen anknutna nämnderna, komma giftnämndens framtida
förhållande till medicinalstyrelsen att omprövas vid denna översyn.

Självfallet bör såväl medicinalstyrelsen som kommerskollegium vara
representerade i giftnämnden. Även andra statliga organ, främst måhända
arbetarskyddsstyrelsen, torde också naturligen böra ha inflytande i nämnden.
I övrigt bör nämnden sammansättas så, att den så allsidigt som möjligt
representerar den sakkunskap, nämnden har att företräda. Det torde
emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera besluta om nämndens
sammansättning och arbetsformer.»

Motioner

I motionerna I: 761 och 11: 921 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa »att i giftnämnden skall få ingå representanter för
näringslivet».

Specialmotivering till narkotikaförordningen

Departementschefen:

13 §

»Straffet för narkotikabrott, varmed här avses olaga tillverkning, saluhållande,
överlåtelse eller innehav av narkotika, utgör enligt narkotikakungörelsen
dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst sex månader. Läkemedelsutredningen
föreslog som straff dagsböter eller fängelse. En av ledamöterna,
herr Rising, reserverade sig häremot, enär han ansåg att straffmaximum
för narkotikabrott under synnerligen försvårande omständigheter
borde bestämmas till straffarbete i högst fyra år. Ett par remissinstanser
anslöt sig till Risings uppfattning. Sedermera har även i riksdagen påyrkats
straffskärpning för ifrågavarande brott (se L2U 1960: 16, rskr 220).

Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga
om narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i
denna riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera
att gripa omkring sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför
vidtagas, som kan vara ägnade att motverka missbruket. En sådan åtgärd
är att genom straff skärpning söka stävja illegala förfaranden med narkotika.
Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff som normalstraff
för narkotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om smuggling med
narkotika. Enligt 3 § lagen om straff för varusmuggling skall nämligen, om
varusmugglingen är att anse som grov, dömas till straffarbete i högst två
år eller fängelse. I motiveringen till detta stadgande har uttalats, att grovt
brott torde föreligga om smugglingen avsett narkotika. Som straffmaximum
i narkotikaförordningen torde fängelse i två år vara tillfyllest. Grova brott
med narkotika innefattar nämligen regelmässigt sådana grova strafflags -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

brott som ocker, förfalskning eller grov stöld. För den samlade brottsligheten
kan därvid utdömas flera års straffarbete. Utsattes fängelse som normalstraff,
saknas å andra sidan anledning att stadga särskilt straffminimum.
På dessa grunder har som straff för de i 2 mom. första stycket angivna brotten
stadgats fängelse eller dagsböter.»

Motioner

I motionerna I: 762 och II: 923 ifrågasättes huruvida fängelsevård är den
adekvata behandlingsformen för en till narkotikamissbruk förfallen person,
som gjort sig skyldig till narkotikabrott. Motionärerna efterlyser en
utredning av de medicinska och juridiska problemen rörande behandling
av narkomaner och hemställer att en sådan kommer till stånd inom sinness
j uklagstiftningskommittén.

Övriga motionsyrkanden

I motionerna I: 761 och II: 921 behandlas frågor angående giftförordningens
och bekämpningsmedelsförordningens ikraftträdande. Motionärerna
hemställer, att riksdagen, »under uttalande av att frågan om tidpunkten
för ikraftträdandet av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen
tills vidare bör lämnas öppen», måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att »övergångsbestämmelserna måtte givas en sådan utformning
att en successiv övergång möjliggöres».

I samma motioner föreslås vidare att de i propositionen aviserade tilllämpningsförfattningarna
utfärdas av Kungl. Maj :t efter hörande av vederbörande
branschorganisationer. Motionärerna yrkar att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte framställa en begäran härom.

Utskottet

Under 1900-talet har en stark utveckling ägt rum på läkemedels- och
giftområdet. Tillkomsten av nya forskningsgrenar och en överlag alltmer
intensifierad forskning har lett till upptäckten av en mängd nya läkemedel,
i vissa fall till ovärderlig nytta för mänskligheten. Inom jordbruk, skogsintensifierad
forskning har lett till upptäckten av en mängd nya läkemedel,
vilka så gott som undantagslöst innehåller gift, kommit till stånd. Samtidigt
har en kraftig expansion skett inom den kemiska industrien och ur densamma
har framvuxit en självständig läkemedelsindustri, som svarar för allt
större del av läkemedelsproduktionen.

Mot bakgrunden av denna utveckling har på ett tidigt stadium framstått
som klart att den gällande, starkt splittrade lagstiftningen på ifrågavarande
områden icke fyller de anspråk som framför allt ur säkerhetssynpunkt
måste ställas på densamma. Förslag till ändringar har vid olika tillfällen

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

framlagts, första gången redan på 1930-talet, dock utan att leda till resultat.
Under 1950-talet har tre olika utredningar varit sysselsatta med hithörande
frågor och en omfattande remissbehandling har skett av de avgivna betänkandena.
På grundval av detta material framlägges i föreliggande proposition
förslag till ny författningsreglering för läkemedel, gifter och andra
hälsofarliga varor, bekämpningsmedel och narkotika. Den nuvarande lagstiftningen,
som i många delar är detaljrik och svåröverskådlig samt oklar
i gränsdragnings- och definitionsfrågor, ersättes sålunda med fyra grundläggande
förordningar. Dessa skall sedermera kompletteras med särskilda
tillämpningsför fattningar.

Den föreslagna författningsregleringen har givit uskottet anledning till
erinran eller särskilt uttalande allenast i följande hänseenden.

I förslaget till giftförordning stadgas i 8 § att med tillverkning skall förstås
framställning, rening eller annan bearbetning ävensom förpackning
eller ompackning. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte i läkemedelsförordningen.
Även inom läkemedelsområdet är det emellertid nödvändigt
att begreppet tillverkning ges en klar och tydlig innebörd. Yrkesmässig
tillverkning utanför apoteken får nämligen icke äga rum utan myndighets
tillstånd. Vidare är den föreslagna läkemedelskontrollen koncentrerad
kring de farmacevtiska specialiteterna, vilka i läkemedelsförordningen
definieras som standardiserade läkemedel avsedda att tillhandahållas
i tillverkarens originalförpackningar.

Det har för utskottet upplysts att det utomlands inte är ovanligt att ett
företag framställer ett läkemedel och ett annat förpackar detsamma i egen
originalförpackning. Enligt utskottets bedömning är det uppenbart att båda
leden skall bedömas som tillverkning. Med hänsyn till att det även i vårt
land kan bli aktuellt med uppdelning av produktionen på detta sätt, vill utskottet
ifrågasätta, huruvida icke lämpligen ett tillägg bör göras till läkemedelsförordningen
av i huvudsak samma innebörd som 8 § giftförordningen.

För yrkesmässig tillverkning av läkemedel utanför apoteken skall såsom
nyss nämnts i princip krävas tillstånd. Samhället får därigenom ett samlat
grepp om läkemedelsproduktionen i landet och kan genom indragning av
tillstånd effektivt inskrida om missförhållanden skulle uppstå. I motionen
II: 918 göres gällande att industrialiseringen av läkemedelsframställningen
på grund av det privata vinstintresset lett till en fördyring av läkemedlen
och till en onödig utvidgning av läkemedelsfloran. Dessa förhållanden talar
enligt motionärerna för ett förstatligande av läkemedelsindustrien, och de
hemställer om utredning av alla de med en sådan åtgärd förbundna ekonomiska
och organisatoriska problem.

Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrien bär varit föremål för
uppmärksamhet inom såväl läkemedelsutredningen som läkemedelskom -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

mittén. Det har därvid framhållits bl. a. att den svenska läkemedelsindustrien
uppnått en icke obetydlig export samt att den genom tillverkning i
dotterföretag eller genom licensgivning kunnat introducera svenska preparat
på den internationella marknaden. Man har också understrukit att
läkemedelsindustrien för sin utveckling är starkt beroende av en omfattande
forskning, varvid samarbete med andra industrier är av stort värde. Det
kunde befaras, har man vidare framhållit, att exporten och forskningsarbetet
inte skulle kunna omhuldas på samma sätt inom ett statligt företag.

Utskottet kan för sin del inte instämma i motionärernas kritik mot den
svenska läkemedelsindustrien. Utskottet avstyrker därför föreliggande utredningsyrkande.

I detta sammanhang är utskottet angeläget att framhålla den betydelse
som en intensiv forskning har för all läkemedelstillverkning. Särskilt viktigt
finner utskottet det vara att ett internationellt samarbete sker såväl
på detta område som i frågor angående läkemedelskontroll. Utskottet fäster
därvid stora förhoppningar vid det initiativ som tagits av världshälsoorganisationen
beträffande internationell samverkan vid den kliniska prövningen
av nya läkemedel samt vid den europeiska förening, som nyligen
stiftats för studiet av läkemedels giftighet.

Beträffande sjukhusens läkemedelsförsörjning föreslås i propositionen
en uppmjukning av nuvarande ordning, enligt vilken sjukhusen i princip
skall förvärva sina läkemedel från apotek. De större sjukhusen, främst
undervisnings- och regionssjukhusen, skall sålunda efter Kungl. Maj :ts
prövning i varje särskilt fall kunna inrätta sjukhusapotek i egen regi under
förutsättning att de ges resurser att från farmacevtiska utgångspunkter
deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet och medverka vid lösning
av sjukhusproblem, som står läkemedelsfrågorna nära. I motionen
II: 918 föreslås att samtliga sjukhus drivna av landsting eller kommun skall
äga rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning.

I likhet med departementschefen finner utskottet, såsom ovan berörts,
det vara av största betydelse att ett intensifierat forskningsarbete kommer
till stånd för att öka läkemedelsterapiens möjligheter och minska dess risker.
Utskottet är också ense med departementschefen att ett sådant arbete i
vissa fall skulle stimuleras genom inrättandet av självständiga apotek i
sjukhusens regi. Enligt utskottets mening måste man emellertid iakttaga
försiktighet vid avvikelse från den gällande ordningen, mot vilken i och för
sig icke framförts någon bärande kritik. Inrättandet av självständiga sjukhusapotek
innebär nämligen, att de ordinarie apoteken går miste om sina
största kunder och därigenom får vidkännas ett markant inkomstbortfall.
Denna omständighet får betydelse inte endast för apoteksinnchavarnas inkomstförhållanden
utan jämväl för apotekskollektivets avgiftssystem. Enligt
detta bär apotcksinnehavarna att betala avgifter, som beräknas på

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

rörelsevinsten efter en progressiv skala, för att bestrida vissa utgifter för
apoteksväsendets gemensamma ändamål. Bland dessa märkes driftsbidrag
till mindre bärkraftiga apotek samt kostnader för hållande av enhetliga
läkemedelspriser på samtliga apotek i riket och för reglering av priserna.
Eu kraftig inkomstminskning för apoteken skulle otvivelaktigt rubba avgiftsuttaget
och kanske göra en höjning av läkemedelspriserna nödvändig,
en utveckling som enligt utskottets mening måste undvikas. Förutom en
viss återhållsamhet med upprättandet av självständiga sjukhusapotek vill
utskottet också understryka vikten av ett successivt genomförande av reformen.
Vidare vill utskottet i likhet med departementschefen betona, att
sjukhusapoteken skall ges erforderliga resurser framför allt såvitt gäller
kvalificerad farmacevtisk personal. Inrättandet av ett sjukhusapotek får
icke medföra att kraven på kontroll och säkerhet eftersättes. Av vad sålunda
anförts följer att utskottet icke kan tillstyrka motionen II: 918 i förevarande
del.

I detta sammanhang finner utskottet vidare lämpligt att uttrycka sin tillfredsställelse
över propositionens förslag att sjukhusapotek, oavsett vem
som är huvudman för detta, i ökad utsträckning skall kunna tillhandahålla
poliklinikpatienter och hemgående patienter läkemedel.

I 15 § förslaget till giftförordning regleras till vem gift må överlåtas. Gift
får sålunda endast överlåtas till den som är behörig att införa giftet till
riket samt till den som skall använda giftet i yrkesutövning. Därutöver får
apoteksföreståndare överlåta gift till envar som fyllt aderton år och visar
sig ha behov av giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt eller annat
jämförbart ändamål. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte beträffande
vådligt ämne. Enligt utskottets mening kommer emellertid att till de
vådliga ämnena få hänföras vissa ämnen och beredningar, som på grund
av speciella egenskaper inte lämpligen bör kunna förvärvas fritt av envar.
Utskottet tänker därvid främst på thinner och liknande varor, vilka på grund
av sin lättflyktighet kan användas som berusningsmedel. Den i kungörelsen
den 25 november 1960 intagna föreskriften att thinner inte får försäljas
till den som ej fyllt aderton år bör därför bestå. Vidare bör vid behov liknande
bestämmelser beträffande andra vådliga ämnen utfärdas. I detta
sammanhang vill utskottet också understryka vikten av att särskild uppmärksamhet
kontinuerligt ägnas de problem som sammanhänger med att
vissa vådliga ämnen kan användas i berusningssyfte.

Förslaget om auktorisationstvång för användning av de giftigaste bekämpningsmedlen,
d. v. s. sådana som kommer att hänföras till klass 1,
finner utskottet med hänsyn till de uppenbara risker, som föreligger vid
dessas användning, välbetänkt. Införandet av bestämmelsen kan emellertid
såsom framhålles i motionerna I: 761 och II: 921 under övergångstiden vålla

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

vissa problem. Inte endast de som yrkesmässigt ägnat sig åt besprutning
och annan behandling med bekämpningsmedel utan jämväl ett flertal enskilda
odlare, som själva brukat svara för sin besprutning, torde nämligen i
vissa fall ha använt sig av bekämpningsmedel, som enligt de nya bestämmelserna
kan komma att hänföras till klass 1. För att även i fortsättningen
kunna verkställa sådana behandlingar måste de enligt propositionen först
genomgå den utbildning, som i princip förutsättes för erhållande av auktorisation.
Enär viss tid torde förflyta, innan uppbyggnaden av utbildningsverksamheten
i enlighet med de i propositionen redovisade riktlinjerna ar
genomförd, kan det befaras, att auktorisation vid bestämmelsernas ikraftträdande
den 1 januari 1964 ännu icke kunnat meddelas alla dem som för
sin utkomst har behov därav eller eljest avser att erhålla sådan. Utskottet
vill fördenskull understryka vikten av att bestämmelsen om auktorisationstvång
genomföres successivt i takt med att utbildningsbehovet effektivt kan
tillgodoses. Den av departementschefen anvisade utvägen att till en början
tillämpa ett system med liberal tillståndsgivning men med stark tidsbegränsning
av tillståndens giltighet finner utskottet väl ägnad att tillgodose
detta önskemål.

Mot förslaget att yrkesmässig betning av spannmål eller potatis med bekämpningsmedel
tillhörande klass 1 och 2 endast får bedrivas efter särskilt
tillstånd har utskottet inte någon erinran. Utskottet finner det också värdefullt
att skärpta föreskrifter utfärdas beträffande utformning och märkning
av emballage för betat utsäde. Eftersom betningsmedlen ofta är mycket
giftiga, är riskerna vid användning av sådant emballage för annat ändamål,
främst för förvaring av vara, avsedd att förtäras av människor eller husdjur,
stora. Ett effektivt skydd mot sådana risker utgör departementschefens
förslag att engångsemballage uteslutande skall komma till användning.
Denna regel bör dock icke, såsom befarats i motionerna I: 760 och II: 922,
omfatta sådana lådor och kassar, som användes i samband med själva betningsproceduren
eller vid transport av betat utsäde till kunden, utan bör
endast gälla sådant emballage, som innehållande betat utsäde överlämnas
till kunden.

I sistnämnda motioner framhålles vidare de förväxlingsrisker som kan
uppstå därigenom att såväl betat utsäde som denaturerat utsäde erhåller en
röd färgton. Motionärerna, som icke anser det ur praktisk synpunkt genomförbart
att ändra färgen på betningsmedlen, föreslår att man inför en annan
färg vid denaturering av spannmål. De hemställer att Kungl. Maj :t måtte
upptaga denna fråga till skyndsam prövning.

Utskottet är helt ense med motionärerna att det till förhindrande av förväxling
är önskvärt att betat utsäde och denaturerat utsäde kan skiljas från
varandra genom sin färg. Utskottet har emellertid inhämtat att den röda
denatureringsfärgen är bruklig utomlands. Enär Sverige har en icke obetyd -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

lig import av denaturerad spannmål, lär man icke vinna något genom att i
vårt land införa en annan färgton. Därest ändring skall ske får den sålunda
vidtagas beträffande betningsmedlen. Huruvida detta är tekniskt genomförbart
kan utskottet icke uttala sig om. Utskottet anser emellertid att Kungl.
Maj :t bör ha sin uppmärksamhet riktad på problemet.

Kn annan fråga som enligt utskottets bedömande också är förtjänt av
skärpt uppmärksamhet är de risker, som sammanhänger med att kvarvarande
rester av bekämpningsmedel på grund av den ökade användningen av
sådana medel i allt större utsträckning förekommer på växter och växtdelar
avsedda att förtäras av människor eller djur. Detta gäller inte endast
sådana växter, som avsiktligt behandlats med bekämpningsmedel. Man får
också räkna med åtskilliga fall, där bekämpningsmedel i samband med
behandling av vissa produkter oavsiktligt kommer att spridas även på
andra produkter. Livsmedelsstadgans föreskrifter om kvalitativa krav på
varor, som skall användas såsom livsmedel, samt den i propositionen föreslagna
kompletteringen därtill att kommerskollegium skall fastställa den
högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel som får förekomma i livsmedel,
får anses tillfredsställande reglera detta frågekomplex. Utskottet vill
emellertid understryka vikten av att bestämmelsernas efterlevnad noga kontrolleras
samt att kontrollorganen får sin uppmärksamhet särskilt inriktad
på de risker som kvarvarande rester av bekämpningsmedel utgör.

Särskilda bestämmelser om varningspåskrifter för läkemedel ges för närvarande
i en av medicinalstyrelsen utfärdad kungörelse. Enligt förslaget till
läkemedelsförordning skall medicinalstyrelsen även i fortsättningen äga
meddela sådana föreskrifter. Utskottet har intet att erinra mot denna ordning.
Att direkt i förordningen intaga stadganden om varningspåskrifter
finner utskottet i likhet med departementschefen olämpligt, enär sådana
stadganden uppenbarligen måste göras ganska detaljerade.

I motionerna I: 759 och II: 919 framhålles att vissa läkemedel nedsätter
förmågan att på betryggande sätt framföra motorfordon. Ofta saknar den
som intagit läkemedlet kännedom om denna effekt. Motionärerna hemställer
i anledning härav att föreskrifter måtte utfärdas beträffande varningsmärkning
av sådana läkemedel, som genom »påverkan på psykiska eller fysiska
funktioner kan äventyra trafiksäkerheten».

Enligt utskottets mening är det av största betydelse att den som förtär
ett läkemedel på förhand underrättas om medlets olika verkningar. Mot
motionärernas förslag att genom särskild varningspåskrift utmärka att ett
läkemedel inverkar menligt på förmågan att köra motorfordon kan emellertid
vissa invändningar göras. En mängd läkemedel saknar vid normal
dosering denna effekt, men får sådan effekt vid överdosering eller vid förtäring
samtidigt med annan vara, främst alkohol och liknande. Känsligheten

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

för läkemedlet kan också variera kraftigt mellan olika individer. Dessa
omständigheter gör det enligt utskottets uppfattning svårt att klart avgränsa
vilka läkemedel som lämpligen bör utmärkas med varningspåskriften.
En klar avgränsning är emellertid nödvändig, eftersom ett system med
varningspåskrifter lätt skulle kunna få till följd att alla läkemedel utan
påskrift av allmänheten uppfattas som helt ofarliga i trafiksammanhang.
Utskottet vill på grund härav icke förorda en lösning efter de av motionärerna
förslagna riktlinjerna. I stället anser utskottet att man genom intensifierad
upplysning bör söka komma till rätta med problemet. I första hand bör
det ankomma på den läkare, som ordinerar medicinen, att underrätta patienten
om dess verkningar. Även apoteken bör kunna göra en insats i detta
avseende. Ytterligare aspekter på problemet kommer enligt vad utskottet
erfarit att framläggas av 1957 års trafiknykterhetskommitté, som verkställer
en översyn av lagstiftningen om trafiknykterhet och därmed sammanhängande
frågor.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att det inte endast beträffande
frågan om läkemedlens olika verkningar är av värde med intensifierad
upplysning, över huvud taget gäller det att för allmänheten klargöra de
risker som är förenade med läkemedel, hälsofarliga varor och bekämpningsmedel.
ökad upplysning och undervisning om användning, förvaring, inte
minst i hemmen, transport och förstöring av sådana varor är ytterst värdefull.
Enligt utskottets mening bör det vara en angelägen uppgift för tillsynsmyndigheterna
att utforska lämpliga vägar för spridande av upplysning
i dessa avseenden.

Beträffande giftnämndens sammansättning framgår av propositionen,
att företrädare för medicinalstyrelsen, kommerskollegium och troligen arbetarskyddsstyrelsen
kommer att ingå i densamma samt att nämnden i
övrigt skall sammansättas så att den så allsidigt som möjligt representerar
den sakkunskap nämnden har att företräda. I motionerna I: 761 och II: 921
hemställes att representanter för näringslivet skall ingå i nämnden.

Enligt vad utskottet inhämtat har beslut ännu icke träffats angående
giftnämndens definitiva sammansättning. Vid prövning av denna fråga får
man, såvitt utskottet kan bedöma, väga det enskilda intresset hos olika
områden att bli företrädda mot det allmänna intresset att få ett organ som
icke blir otympligt och tungrott. Med hänsyn till nämndens arbetsuppgifter
vill utskottet dock förutsätta, att nämnden får en sådan sammansättning,
att näringslivets intressen kommer att vid nämndens arbete bli tillgodosedda.

I motionerna 1:761 och 11:921 hemställes, att tillämpningsbestämmelserna
till giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen med hänsyn
till bestämmelsernas stora betydelse måtte utfärdas av Kungi. Maj:t
efter hörande av vederbörande branschorganisation.

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Enligt utskottets mening har riksdagen icke anledning att i samband
med av Kungl. Maj :t begärt yttrande över förevarande författningsförslag
uttala hur och av vem tillämpningsföreskrifter till dessa författningar skall
utfärdas. Utskottet får därför avstyrka motionsyrkandet.

I sistnämnda motioner aktualiseras ytterligare ett spörsmål, nämligen frågan
om ikraftträdandet av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen;
i propositionen föreslås den 1 januari 1964. Motionärerna understryker
att giftnämnden vid författningarnas genomförande måste ha kommit
i gång med sitt arbete. Vägledande förteckningar över gifter och vådliga
ämnen måste nämligen ha upprättats och föreskrifter utfärdats om
märkning och dylikt innan de nya reglerna kan tillämpas. Samtliga bekämpningsmedel
skall registreras och klassificeras, och tillverkning och
handel behöver viss tid för att lösa i samband därmed uppkommande omställningsproblem.
Dessa omständigheter, jämte den redan i ett tidigare avsnitt
berörda svårigheten att snabbt kunna tillgodose utbildningsbehovet
för dem som önskar erhålla auktorisation för användning av de giftigaste
bekämpningsmedlen, talar enligt motionärerna för att tidpunkten för ikraftträdandet
av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen tills
vidare bör lämnas öppen samt att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en sådan utformning av övergångsbestämmelserna att en successiv
övergång blir möjlig.

Utskottet är ense med motionärerna att det är av vikt att giftnämnden
så snart som möjligt kan träda i funktion och förbereda genomförandet av
de nya bestämmelserna. Enligt vad utskottet inhämtat är det också Kungl.
Maj :ts avsikt att giftnämnden skall påbörja sitt arbete redan under mitten
av år 1963. Arbetet med registrering och klassificering av samtliga
bekämpningsmedel kan naturligtvis medföra vissa problem. Genom den
i övergångsbestämmelserna till bekämpningsmedelsförordningen intagna
föreskriften att bekämpningsmedel, som hålles till salu den 1 oktober 1963
enligt då gällande bestämmelser, även får försäljas efter den 1 januari
1964 under förutsättning att ansökan om registrering gjorts senast den
31 december 1963 kommer emellertid dessa problem i stort sett att bli
lösta. Med hänsyn härtill och då svårigheterna beträffande auktorisationsutbildningen
kan bemästras på sätt utskottet i det föregående antytt kan
utskottet icke dela de av motionärerna framförda farhågorna för att ett
ikraftträdande av författningarna redan den 1 januari 1964 kommer att
innebära några större olägenheter för allmänheten och för näringslivet.
Utskottet får därför avstyrka bifall till motionerna i denna del.

På narkotikaområdet innehåller propositionen förslag till en icke obetydlig
skärpning av straffsatserna för illegala förfaranden med narkotika.
Frihetsstraff föreslås sålunda bli normalstraff, medan böter skall ifrågakomma
endast då brottet är att bedöma som ringa.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft anledning att uttrycka sin
oro över det numera även i vårt land tilltagande bruket av narkotika. I
samband därmed har riksdagen understrukit vikten av att åtgärder vidtages
till förhindrande av illegal narkotikahantering och narkotikamissbruk.
Enligt utskottets bedömande framstår den nu föreslagna straffskärpningen
inte endast som en lämplig utan som en nödvändig åtgärd i
detta avseende. Utskottet biträder därför förslaget.

I motionerna I: 762 och II: 923 riktas uppmärksamheten på sådana fall
av narkotikabrott, som begås av narkomaner. Motionärerna ifrågasätter
huruvida fängelsevård är den adekvata behandlingsformen för dessa personer.
I många fall föreligger, framhåller motionärerna, förgiftningar av
så allvarlig art att vederbörande måste erhålla sjukhusvård å specialavdelning.
Sådan sjukhusvård kan fängelserna på grund av bristande resurser
icke erbjuda. Motionärerna anser, att frågan om behandling av narkomaner
måste utredas ur såväl medicinsk som juridisk synpunkt i syfte att klarlägga
huruvida fängelsevård, sinnessjukvård eller annan sjukvård är den för
narkotikamissbrukare lämpligaste behandlingsformen. Motionerna mynnar
ut i en hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära att en sådan
utredning verkställes av sinnessjuklagstiftningskommittén.

De av motionärerna berörda problemen angående behandling av narkomaner
är enligt utskottets uppfattning av sådan vikt att de bör närmare
utredas. Utskottet har inhämtat, att sinnessjuklagstiftningskommittén behandlar
frågor beträffande intagning av narkomaner för vård på mentalsjukhus.
Utskottet finner det vid sådant förhållande lämpligt att ifrågavarande
motioner överlämnas till kommittén för att beaktas vid dess fortsatta
utredningsarbete.

Beträffande utformningen av författningstexten har utskottet, utöver
vad som kan föranledas av vad utskottet tidigare anfört, erinran att göra
endast mot 15 § förslaget till läkemedelsförordning, såvitt däri stadgas att
registrering av farmacevtisk specialitet må förbindas med särskilda villkor.
Stadgandet torde icke åsyfta andra slag av villkor än sådana, som enligt
4 § förslaget till bekämpningsmedelsförordningen kan föreskrivas vid
registrering av bekämpningsmedel, och som där uttryckligen anges såsom
villkor till förebyggande av skada. Enligt utskottets uppfattning är det
för att missförstånd icke skall uppstå lämpligt att läkemedelsförordningen
ges samma utformning.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av de genom förevarande
proposition, nr 184, framlagda förslagen till

1) läkemedelsförordning,

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

2) förordning om gifter och andra hälsofarliga varor
(giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663), samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 824),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel; samt

C. att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:759 och 11:919,

2) motionerna I: 760 och II: 922,

3) motionerna I: 761 och II: 921,

4) motionerna 1:762 och 11:923, samt

5) motionen 11:918,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 december 1962.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Kaijser, Nyman och Thorsten
Larsson;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,
fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm,
herr Gustavsson i Alvesta, fru Svensson i Kungsör och herr Carlsson
i Huskvarna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Reservation

av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att det
stycke som börjar å s. 70 med orden »Förslaget om» och slutar med orden
»detta önskemål» bort ha följande lydelse:

»Förslaget om auktorisationstvång för användning av de giftigaste bekämpningsmedlen,
d. v. s. sådana som kommer att hänföras till klass 1,
finner utskottet med hänsyn till de uppenbara risker, som föreligger vid
dessas användning, välbetänkt. Införandet av bestämmelsen kan emellertid
såsom framhålles i motionerna I: 761 och II: 921 under övergångstiden
vålla vissa problem. Inte endast de som yrkesmässigt ägnat sig åt besprutning
och annan behandling med bekämpningsmedel utan jämväl ett flertal
enskilda odlare, som själva brukat svara för sin besprutning, torde
nämligen i vissa fall ha använt sig av bekämpningsmedel, som enligt de
nya bestämmelserna kan komma att hänföras till klass 1. För att även i
fortsättningen kunna verkställa sådana behandlingar måste de enligt propositionen
först genomgå den utbildning, som i princip förutsattes för erhållande
av auktorisation. Till viss del avses denna utbildningsverksamhet
ske i hushållningssällskapens regi men beträffande vissa av de farligaste
bekämpningsmedlen endast vid växtskyddsanstalten och statens
institut för folkhälsan. Med hänsyn till omfattningen av det utbildningsbehov
som får anses sannolikt även beträffande de nämnda farligaste
bekämpningsmedlen synes det tveksamt om enbart en central utbildningsverksamhet
kan anses tillräcklig. Enligt utskottets mening bör möjligheten
hållas öppen att i den mån behovet så påkallar förlägga även utbildning av
sistnämnda slag till hushållningssällskapens verksamhetsområden. I propositionen
har förutsatts att tillståndsgivningen såvitt gäller verksamhet
som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel skall
meddelas av lantbruksstyrelsen och eljest av medicinalstyrelsen. Då verksamheten
med bekämpningsmedel till alldeles övervägande del gäller nämnda
tre näringar kan det befaras att anhopningen av ärenden hos lantbruksstyrelsen
blir så omfattande att tillståndsgivningens syfte kan omintetgöras.
För uppnåendet av en mera noggrann prövning av ansökningarna
torde ifrågavarande tillståndsgivning därför böra anförtros lokal myndighet,
lämpligen länsstyrelsen. Enär viss tid torde förflyta, innan uppbyggnaden
av utbildningsverksamheten i enlighet med de i propositionen redovisade
riktlinjerna är genomförd, kan det befaras, att auktorisation vid
bestämmelsernas ikraftträdande den 1 januari 1964 ännu icke kunnat meddelas
alla dem som för sin utkomst har behov därav eller eljest avser
ptt erhålla sådan. Utskottet vill fördenskull understryka vikten av att bestämmelsen
om auktorisationstvång genomföres successivt i takt med att
utbildningsbehovet effektivt kan tillgodoses. Den av departementschefen

78 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

anvisade utvägen att till en början tillämpa ett system med liberal tillståndsgivning
men med stark tidsbegränsning av tillstånden finner utskottet
väl ägnad att tillgodose detta önskemål. Därjämte vill utskottet tillägga
att t. ex. företagare och arbetsledare med auktorisation i likhet med vad som
tillämpas på jämförbara områden bör äga rätt att på eget ansvar och under
lämpligt överinseende låta under honom stående personal utföra sådant
bekämpningsarbete.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 62
205471