Andra lagutskottets utlåtande nr 42 (Utlåtande 1947:L2u42 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

Nr 42.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol, m. m.

Genom en den 18 april 1947 dagtecknad proposition, nr 224, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol; 2)

lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för lagförslagen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Inledning.

Den 22 september 1944 förordnade Kungl. Maj:t dåvarande ordföranden i
arbetsdomstolen, numera presidenten Arthur Lindhagen att inom justitiedepartementet
biträda vid verkställande av utredning rörande de ändringar i
lagen om arbetsdomstol som kunde finnas erforderliga i anledning av nya
rättegångsbalken (nya RB).

Utredningsmannen har avgivit en den 24 juli 1946 dagtecknad promemoria
med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol och
förslag till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön
m. m. jämte motiv till dessa lagförslag.

Yttranden över promemorian och därvid fogade lagförslag ha efter remiss
avgivits av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige och Sveriges advokatsamfund.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol.

Lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol, nedan kallad arbetsdomstolslagen,
innehåller en avdelning med rubriken »Om förfarandet vid arbetsdomstolen».
Avdelningen upptar elva tämligen kortfattade paragrafer, 16—
26 §§. Dessa bestämmelser syfta icke till att på ett uttömmande sätt reglera
rättegången vid domstolen. Det är därför nödvändigt att vid sidan av själva
Bihang till riksdagens protokoll 1047. 9 sand. 2 avd. Nr 42.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

lagen tillämpa de bestämmelser, som gälla för rättegången vid de allmänna
domstolarna. En erinran härom har intagits i 27 §. För det närmare innehållet
i dessa lagrum, i den mån det icke framgår av det följande, får utskottet
hänvisa till själva lagtexten.

En revision av dessa och andra stadganden i arbetsdomstolslagen har blivit
erforderlig i anledning av nya RB. Hänsyn har vid en sådan revision måst
tagas till arbetsdomstolens särställning i processuellt avseende. I sin förut
nämnda promemoria har utredningsmannen närmare utvecklat sin syn på
denna domstolens särskilda ställning samt lämnat en redogörelse för den
nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen.

Bland de omständigheter, som enligt utredningsmannens mening äro ägnade
att medföra ett i viss mån särpräglat rättegångsförfarande vid arbetsdomstolen,
må först och främst nämnas domstolens sammansättning och
parterna vid domstolen. Ytterligare omständigheter med liknande verkan äro
målens speciella karaktär, jurisdiktionsområdets omfattning samt det förhållandet,
att domstolen är både första och sista instans på sitt område.

Efter en från och med den 1 juli 1947 gällande lagändring består arbetsdomstolen
av ordförande och sju ledamöter, av vilka senare en är särskild ledamot
för tjänstemannamål. Ordförande, vice ordförande och ytterligare en
ledamot förordnas för viss tid av Kungl. Maj:t utan föregående förslag bland
personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och vice ordföranden skola vara jurister med domarerfarenhet
och den tredje ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden
och därmed förbundna arbetsfrågor. Övriga ledamöter, vilka
skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga, förordnas av Kungl.
Maj :t för två år i sänder, två efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, två efter förslag av landsorganisationen i Sverige och
den särskilde ledamoten efter förslag av tjänstemännens centralorganisation.
Den sistnämnde ledamoten skall inträda på arbetarsidan i domstolen i stället
för en av de efter förslag av landsorganisationen utsedda ledamöterna i tjäns*
temannamål. För samtliga ledamöter utom ordföranden finnas ersättare.

Utredningsmannen gör härtill följande kommentarer. Domstolen inrymmer
sålunda ett starkt lekmannaelement, vilket besitter en speciell sakkunskap
på det rättsområde, inom vilket domstolen har sin verksamhet. Redan
genom sitt ledamotsantal är domstolen en tungrodd apparat. Därtill kommer,
att alla ledamöterna med undantag av ordföranden fullgöra sitt uppdrag
såsom bisyssla. Det är icke lätt att, sedan ledamöterna efter en sessionsdag
åtskilts, åter samla dem till överläggning. Domstolens sammansättning är
därför nästan aldrig densamma från en sessionsdag till en annan. En betydande
hjälp vid handhavandet av den tunga apparaten erhålles genom att
domstolen har relativt fria arbetsformer. Det synes ur dessa synpunkter önskvärt,
att domstolen icke heller för framliden bindes med stränga formföreskrifter
rörande sin verksamhet.

Beträffande parterna vid domstolen gäller den huvudregeln, att förening,

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

som slutit kollektivavtal, äger att vid domstolen väcka och föra talan för den,
som är eller varit medlem i föreningen, samt att denne själv icke får kära,
med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans vägnar.
Beträffande svarandesidan är på liknande sätt föreskrivet, att om någon
vill fora talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem
i förening, som slutit kollektivavtal, även föreningen skall instämmas och att
föreningen må svara å medpartens vägnar, där denne ej själv utför sin
talan.

Utredningsmannen understryker den framskjutna roll som tilldelats organisationerna
vid talans utförande. Pläderingen kommer härigenom att i
första hand åvila organisationernas funktionärer. Dessa ha i regel en mycket
stor förmåga att muntligen uttrycka sig klart och redigt samt äro i de
flesta fallen strängt sakliga och starkt realitetsbetonade. Däremot är stundom
en viss brist i fråga om det juridiska handhavandet av målen att beklaga.
Särskilt är sinnet för finare logiska och rättsliga distinktioner mindre
starkt utpräglat. I mål, där på arbetsgivarsidan icke förekommer någon organisation
utan en enskild arbetsgivare, vållas domstolen vanligen särskilt
stora svårigheter i utredningshänseende.

Utredningsmannen ger följande karakteristik av målens art. De flesta målen
vid arbetsdomstolen röra sig mer eller mindre om tolkning av kollektivavtal.
Ibland är det naturligen också fråga om lagtolkning. Vanligen äro
emellertid tvisterna sammanvävda med frågor om faktiska förhållanden. I
ett stort antal mål hänför sig tvisten i huvudsak till faktiska frågor. Efterhand
som för bedömandet av arbetsrättsliga spörsmål ledning kunnat vinnas av
domstolens avgörande, har antalet mål börjat visa en sjunkande tendens, medan
däremot svårighetsgraden hos de återstående målen stegrats. Utan att
överdriva kan man säga, att numera förekomma endast få mål, i vilka handläggningen
och avgörandet kunna ske rent rutinmässigt. Svårigheterna bero i
första hand på kollektivavtalens allt annat än lättolkade innehåll. Avtalen
äro i stor utsträckning lappverk och ha efterhand utbyggts. Det ena tillägget
har gjorts efter det andra på grundval av en tämligen primitiv och ogenomtänkt
stomme. Ofta äro avtalsbestämmelserna frukten av kompromisser.
De avgörande omständigheterna i ett mål framstå icke alltid klart för
parterna och mången gång framträda de tydligt för domstolens ledamöter,
först sedan målet är överlämnat, ibland redan vid domstolens första överläggning
men icke sällan först i samband med försöken att avfatta en dom.

Konsekvenserna av att domstolen har hela landet till jurisdiktionsområde
äro enligt utredningsmannen betydelsefulla för förfarandet vid domstolen.
Om utredningen skall göras fullständig, komma kostnaderna därför många
gånger att stå i orimligt förhållande till de värden, som äro föremål för
tvist.

Innebörden av att domstolen på en gång är både första och sista instans är
enligt utredningsmannen bl. a. den, att domstolen på en och samma gång
har att såsom en underdomstol övervaka, att utredningen blir klar och såvitt
möjligt uttömmande, och alt såsom en högsta domstol svara för enhetlig rätts -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

tillämpning och prejudikatbildning. Denna arbetsdomstolens dubbla uppgift
har känts betungande. Motsättningen mellan de båda uppgifterna medför
bland annat en ständig slitning mellan önskemålet om ett snabbt avgörande
och nödvändigheten av ett omsorgsfullt övervägande. Efterhand har domstolen
sett sig nödsakad att eftersätta hastighetskravet för att få ökat utrymme
för ett lugnt och mindre jäktat övervägande. Hänsyn måste också tagas till
domstolens prejudikatbildande verksamhet, som är av stor betydelse. Arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna följa med utomordentligt stort intresse
domstolens domar.

Utredningsmannen framhåller, att enligt gällande lag om arbetsdomstol är
rättegången där grundad i huvudsak på samma principer, som äro utmärkande
för nya rättegångsbalken. Sålunda skall även för närvarande en förberedelse
äga rum; huvudförhandlingen skall om möjligt vara koncentrerad
till ett rättegångstillfälle och vid huvudförhandlingen skall ett muntligt förfarande
tillämpas. I anslutning härtill har utredningsmannen som bakgrund
till de stadganden, han föreslagit, lämnat en redogörelse för huru dessa principer
närmare utformats i tillämpningen vid arbetsdomstolen.

Den skriftliga förberedelse, som föregår den muntliga huvudförhandlingen
inför domstolen, är för närvarande icke tillfredsställande framför allt på
grund av den begränsade tid, som står till buds före huvudförhandlingen, vilken
redan från början i stämningen blivit utsatt till bestämd dag. Försök med
muntlig förberedelse vid sidan av lagen ha icke slagit väl ut framför allt på
grund av svårigheten att beträffande mål av detta slag undvika, att målet redan
vid förberedelsen blir uttömmande behandlat, varigenom huvudförhandlingen
kommer att mista sitt intresse. Bristerna i förberedelsen leda emellertid
till att huvudförhandlingen i stor utsträckning måste gå ut på att utreda
parternas ståndpunkter och att följaktligen många överraskningsmoment
kunna inträda vid huvudförhandlingen. Anledningen till att trots detta
uppskov kunna undvikas är att söka i det sätt, varpå parterna äro representerade.
Förstahandskännedom såväl om avtalet som om de faktiska förhållandena
på arbetsplatsen är nämligen som regel företrädd på ömse sidor.
Uppdykande nya spörsmål kunna därför på stället utredas tämligen tillfredsställande.
Det är dock tydligt, att utredningen många gånger måste komma
att förete brister, som göra det otillfredsställande att grunda en dom enbart på
det förebragta materialet. Detta beror dock icke endast på de överraskningsmoment,
som framkomma vid huvudförhandlingen, utan har sin orsak jämväl
däri, att parterna med hänsyn till kostnadsfrågan icke ha möjlighet att
till domstolen medtaga alla de personer, genom vilkas hörande en fullständigare
utredning skulle kunna åstadkommas. Icke sällan har arbetsdomstolen
sökt avhjälpa bristfälligheter i utredningen genom att i efterhand inhämta
upplysningar i mera fria former. Det händer ofta, att man konstaterar,
att vissa handlingar, som icke blivit ingivna, sannolikt innehålla uppgifter
av betydelse. I andra fall befinnes det, att parterna icke på stående fot
äro beredda att uttala sig om ett visst sakförhållande, som är av betydelse
men varom tvist egentligen icke behöver råda. Domstolen har då uppdragit

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

åt part att efter huvudförhandlingen inkomma med felande handlingar eller
att lämna skriftliga upplysningar angående det ifrågavarande sakförhållandet.
Det material, som på detta sätt inkommer, delgives motparten, som får
tillfälle att yttra sig däröver, varefter materialet lägges till grund för dom, i
den mån detsamma med hänsyn till förhållandena anses med trygghet kunna
användas för detta ändamål.

Domstolen utövar en tämligen stark processledande funktion även vid själva
handläggningen, överläggning i målen hålles vid sessionsdagens slut i samtliga
under dagen behandlade mål. På grund av målens invecklade beskaffenhet
är ofta det första intrycket ganska förvirrat och överläggningen slutar
i de flesta fall med att ledamöterna önska betänketid för att intrycken skola
hinna sätta sig. På själva domens avfattning nedlägges stor omsorg. Domen
innehåller dels en redogörelse för tvisten, reciten, dels domskäl och domslut.
Uppsättande av domen i ett enda mål kan för ordförande och sekreterare
kräva åtskilliga veckor.

De i 16—26 §§ arbetsdomstolslagen intagna stadgandena om rättegången
vid arbetsdomstolen äro som redan framhållits icke uttömmande. Likväl torde
kunna sägas, att dessa stadganden i all sin koncentration giva en tämligen fullständig
bild av förfarandets gång, alltifrån talans anhängiggörande till domens
avfattning och expediering. Att lagen i denna del tekniskt utformades på sätt
som skedde var betingat dels därav, att rättegången vid arbetsdomstolen skulle
äga rum efter modernare grundlinjer än dem, som följdes vid de allmänna
domstolarna, och dels av önskemålet att lämna en om möjligt sammanhängande
framställning av processens olika skeden.

Utredningsmannen har funnit lämpligast att vid arbetsdomstolslagens revision
bibehålla den i gällande lag praktiserade metoden att i lagtexten lämna
en sammanhängande framställning av rättegångens olika skeden. Denna metod
är enligt utredningsmannen ur parternas synpunkt värdefullare och även
rent stilmässigt mera tilltalande men lider å andra sidan av den svagheten,
att en sådan framställning omöjligen kan göras fullständig utan måste få karaktären
av en stomme.

På grund av det anförda har utredningsmannen i sitt förslag till ändrad
lag om arbetsdomstol följt följande principer.

I fråga om lagens båda första avdelningar, vilka handla om arbetsdomstolens
sammansättning (1—10 §§) samt om mål rörande kollektivavtal och om
rätt till talan i dylika mål (11—15 §§), har utredningsmannen utgått från att
den nuvarande lagtexten skall i huvudsak bibehållas ehuru med vissa av nya
RB:s innehåll föranledda jämkningar. Vidare har utredningsmannen beträffande
den förra avdelningen föreslagit en ändring, som icke äger direkt samband
med nya RB, nämligen att jävsregeln i 10 g tredje stycket skall utgå ur
lagtexten.

Vad härefter angår själva förfarandet har utredningsmannen föreslagit, att
de nuvarande reglerna i 16—26 §§ skola ersättas med ett obetydligt ökat antal
stadganden, i vilka utredningsmannen säger sig ha försökt att i anslutning

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

till nya RB:s bestämmelser men med de jämkningar, som betingas av de särskilda
förhållandena beträffande arbetsdomstolen, lämna en koncentrerad
framställning av rättegångens förlopp alltifrån stämningen till domens meddelande.
Dessa bestämmelser kompletteras med en allmän hänvisning till nya
RB:s regler av ungefärligen samma art som nuvarande 27 §.

Slutligen har utredningsmannen föreslagit, att några särskilda bestämmelser
skola upptagas i en sista avdelning.

Utredningsmannens förslag innefattar i åtskilliga hänseenden avvikelser
från nya RB:s bestämmelser om dispositiva tvistemål. De ur principiell och
praktisk synpunkt mest betydelsefulla avvikelserna äro följande: Varje sakligt
avgörande skall fattas av domstolen in pleno, på vilken det också ankommer
att avvisa mål. Tredskodomsförfarande i teknisk mening skall icke
ifrågakomma. Detta innebär bland annat, att rätt till återvinning mot domstolens
dom saknas. Förberedelsen skall vara skriftlig, om icke domstolen
med hänsyn till målets beskaffenhet finner muntlig förberedelse lämpligare
och parts inställelse kan antagas äga rum utan oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet. Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant meddela
föreläggande om företeende av skriftligt bevis, inkalla vittnen och i övrigt
föranstalta om bevisning. Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, må fortsatt
huvudförhandling äga rum, även om målet återupptages först efter längre tid
än två veckor. Den tid, inom vilken domstolen skall ha avkunnat dom i där
handlagt mål, fixeras icke i vidare mån än att domen skall meddelas så snart
ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats. Förslaget innebär i denna del,
att den i 17 kap. 9 § nya RB uppställda två veckors-regeln icke skall gälla för
arbetsdomstolens vidkommande. Domen skall i första hand grundas på vad
vid huvudförhandlingen förekommit, men domstolen må dock till grund för
domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter. Beträffande
rättegångskostnaderna skall arbetsdomstolen — till skillnad mot allmän
domstol — äga förordna, att de skola kvittas jämväl i fall, då den tappande
parten med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ha haft skälig anledning
att få tvisten prövad av domstol. Om flera medparter stå på den förlorande
sidan, skall solidarisk betalningsskyldighet med avseende å rättegångskostnaderna
icke föreligga.

Av de hörda remissinstanserna ha socialstyrelsen, arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i sina yttranden i allt väsentligt funnit de av utredningsmannen
föreslagna avvikelserna från nya RB:s regler vara väl grundade
och förtjänta att beaktas, medan däremot advokatsamfundets styrelse intagit
en utpräglat kritisk hållning. Styrelsen anser en omarbetning av förslaget erforderlig
för ernående av bättre överensstämmelse med nya RB. Av de omständigheter,
som ansetts böra föranleda undantag från den vanliga processordningen,
är enligt styrelsens mening endast den, att domstolen har hela riket
till domkrets, av mera väsentlig betydelse.

Enligt vad utskottet inhämtat ha arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
efter att ha erhållit del av advokatsamfundets styrelses anmärk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

ningar under hand meddelat, att de icke funnit skäl att i anledning härav
frånträda sin tidigare uppfattning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har rörande huvuddragen
av utredningsmannens förslag anfört:

»Utredningsmannens förslag avser att bringa lagen om arbetsdomstol i bättre
överensstämmelse med nya rättegångsbalken. Utredningsmannen har emellertid
funnit att detta icke i allo låter sig göra och därför föreslagit att vissa
avvikelser skulle bestå.

I detta hänseende har utredningsmannen anfört, att arbetsdomstolen på
grund av sin sammansättning otvivelaktigt är en tung apparat. Det relativt
stora antalet ledamöter i förening med den omständigheten att alla ledamöterna
utom ordföranden fullgöra sitt uppdrag såsom bisyssla bör särskilt
framhållas. Av stor praktisk betydelse i detta sammanhang är vidare att,
enligt vad utredningsmannen uppgivit, flertalet ledamöter genom sitt ordinarie
arbete, vilket ofta medför tidsödande resor, i betydande utsträckning
äro förhindrade att stå till förfogande, när deras medverkan från domstolens
synpunkt är som mest önskvärd. Jag delar därför uppfattningen, att domstolen
icke bör bindas med alltför stränga formella föreskrifter rörande sin
verksamhet.

Även målens beskaffenhet motiverar vissa avvikelser från nya rättegångsbalkens
regler om förfarandet. Gentemot vad advokatsamfundets styrelse i
denna del anfört vill jag betona, att arbetsdomstolens avgöranden i kollektivavtalsmål
ofta ha en helt annan prejudicerande betydelse än allmän domstols
avgöranden i tvister om avtalstolkning. Detta innebär att, även om kollektivavtalsmålen
i princip otvivelaktigt äro av den art att förlikning om saken är
tillåten, åtskilliga av målen dock i praktiken kunna sägas i viss mån stå på
gränsen mellan dispositiva och indispositiva tvistemål.

Enligt utredningsmannens mening skulle även det sätt, på vilket parterna
vid arbetsdomstolen äro representerade, föranleda ett behov av vissa särregler.
För egen del är jag icke helt övertygad om riktigheten av denna uppfattning.
Jag vågar nämligen antaga, att det skall visa sig möjligt för flertalet
av de funktionärer, vilka vanligen uppträda såsom rättegångsombud vid arbetsdomstolen,
att vinna förtrogenhet med nya l\B:s system.

Vad härefter beträffar den omständigheten att arbetsdomstolen är både
första och sista instans är det visserligen i och för sig riktigt, att detta förhållande
i vissa sammanhang, t. ex. när det gäller protokolleringen, är ägnat
att underlätta en tillämpning av nya RB:s regler. Men det kan å andra sidan
vara förenat med vissa svårigheter att konsekvent tillämpa stadgandena i
nämnda lag vid en domstol, som har att — med vetskap om att rätt till fullföljd
mot dess avgöranden saknas — på en gång sörja för en så fullständig
utredning som möjligt samt svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning.

Att det vidsträckta jurisdiktionsområdet motiverar vissa specialregler med
avseende å förfarandet vid arbetsdomstolen har icke bestritts.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag de av utredningsmannen

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

föreslagna avvikelserna från nya RB:s regler vara i stort sett välgrundade.
Dock anser jag icke tillräckliga skäl tala för att man vid arbetsdomstolen bör
frångå den i nya RB fastslagna principen alt domen skall grundas på vad
som förekommit vid huvudförhandlingen. Även i några andra hänseenden
torde smärre ändringar eller jämkningar böra företagas i utredningsmannens
förslag.

Vad beträffar den rent tekniska utformningen av förslaget delar jag utredningsmannens
uppfattning, att lagen om arbetsdomstol även efter nya RB:s
ikraftträdande bör innehålla en koncentrerad huvudsaklig framställning av
processens olika skeden, alltifrån talans anhängiggörande till domens avfattning
och expediering.»

I fråga om specialmotiveringen får utskottet utom vad avser 26 och 30 §§
i utskottets förslag hänvisa till redogörelsen å s. 24—55 i propositionen.

26 §.

Utredningsmannen har i sitt utkast föreslagit viss jämkning av den i 17
kap. 2 § första stycket nya RB givna regeln, att domen skall grundas på
vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Hans förslag innebär i denna
del, att arbetsdomstolens dom visserligen i första hand skall grundas på vad
som förekommit vid huvudförhandlingen, men att domstolen till grund för
domen må lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter. Av promemorian
framgår, att utredningsmannen härvid åsyftat sådana under förberedelsen
åberopade omständigheter, som av förbiseende icke ånyo åberopats
vid huvudförhandlingen men beträffande vilka det framstår såsom odiskutabelt,
att de vidhållas som argument i målet.

Såsom motivering för den föreslagna särbestämmelsen åberopar utredningsmannen,
att det för flertalet parter och ombud vid arbetsdomstolen torde
ställa sig naturligt att direkt anknyta till förberedelsematerialet. Utredningsmannen
tillägger:

Särskilt om vederbörande känner till det i arbetsdomstolen praktiserade
systemet, att samtliga domstolens ledamöter före huvudförhandlingen taga
del av det skriftliga förberedelsematerialet, kommer han för visso att finna
det utomordentligt formellt och egendomligt att vid huvudförhandlingen behöva
upprepa varje ur hans synpunkt betydelsefull faktisk uppgift, som redan
finnes angiven i detta material. Men dessutom kommer det säkerligen
mången gång att ställa sig mycket svårt för honom, även om han själv bjuder
till, att vid huvudförhandlingen lägga upp målet såsom om förberedelsen
icke ägt rum, utan att därvid förbigå någon enda relevant omständighet.
Självfallet kommer arbetsdomstolen att söka hos parterna inskärpa vikten
av att deras plädering vid huvudförhandlingen verkligen ger en fullständig
om ock koncentrerad bild av hela den föreliggande tvisten. Men det lärer vara
ofrånkomligt, att parterna i många fall icke komma att vid huvudförhandlingen
åberopa alla de relevanta omständigheter, som kommit fram vid förberedelsen.
Naturligen bör domstolens ordförande i sådana fall söka fylla
ut parternas ofullständiga plädering genom att med ledning av förberedelsematerialet
fråga ut parterna på ett sådant sätt, att alla relevanta omständigheter
bliva genomgångna. De gångna årens erfarenhet visar emellertid att i

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

mål av den typ, varom nu är fråga, en eller annan rent faktisk uppgift kan
komma att förbigås. Att en sålunda förbigången omständighet, särskilt om
dess riktighet icke bestritts i rättegången, ej skulle få läggas till grund fördomen,
vore onekligen i hög grad stötande och skulle med säkerhet vara
ägnat att hos den part, som bleve lidande därpå, undergräva respekten för
domstolen.

Om part uteblivit från huvudförhandlingen, bör domstolen vid målets avgörande
taga hänsyn till partens under förberedelsen lämnade uppgifter i
den mån dessa äro styrkta eller ostridiga.

I sin redogörelse för den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen (se
ovan s. 4—5) har utredningsmannen rörande det vid domstolen nu använda
förfarandet att i efterhand inhämta upplysningar i mera fria former anfört:

Utan tvivel är en dylik skriftlig utredning i efterhand förenad med vissa
faror, i det att parterna naturligen ha en viss benägenhet att söka utnyttja
det erbjudna tillfället till att vidare utveckla hela sin talan i skriftliga former.
Det tillkommer tydligen domstolen att hålla sin hand över att dylika
missbruk stävjas, men själva risken för missbruk har ansetts icke utgöra
tillräckligt skäl för domstolen att helt avstå från detta kostnadsbesparande
sätt att komplettera utredningen på bestämda punkter.

I tre av de fyra remissyttrandena har utredningsmannens ifrågavarande
förslag berörts.

Landsorganisationen har funnit utredningsmannens inställning till tanken,
att även i arbetsdomstolsmål den muntliga och koncentrerade rättegången
skulle giva ett tillräckligt underlag för omedelbart beslut, väl motiverad. I
yttrandet framhålles, att tvistefrågorna vid arbetsdomstolen i regel icke vore
av sådan beskaffenhet, att de kunde klarläggas och bedömas enbart på grundval
av det material, som förebragtes vid huvudförhandlingen, en synpunkt,
som finge särskild vikt i betraktande av den konstaterade tendensen till ökning
av kollektivavtalsmålens svårighetsgrad. Förberedelsematerialet komme
enligt förslaget att ha i princip skriftlig karaktär. Denna omständighet motverkade
eventuella betänkligheter att vid avgörandet taga hänsyn också till
detta material.

Även arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget, ehuru av andra skäl än
dem utredningsmannen åberopat. Gentemot denne hävdar föreningen, att den
i promemorian påtalade olägenheten av att partsombuden i många fall saknade
erforderliga kvalifikationer icke vore något särskilt utmärkande för
arbetsdomstolen, så länge det vore enskild part tillåtet att vid vilken domstol
som helst själv utföra sin talan eller anlita juridiskt oskolat ombud. Föreningen
anser emellertid, att förslaget likväl borde godtagas främst av den
anledningen, att det jämväl i fortsättningen borde vara möjligt för arbetsdomstolen
att liksom hittills grunda dom på material, som efter huvudförhandlingen
under hand införskaffats för komplettering av utredningen. Föreningen
tillägger, att möjlighet till dylik komplettering visat sig vara oundgänglig
med hänsyn till målens svårighetsgrad och domstolens karaktär av
enda och slutliga instans.

Advokatsamfundets styrelse avstyrker däremot bifall till utredningsman -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

nens förslag i denna del. Styrelsen säger sig här, liksom på så många andra
punkter, vara av den uppfattningen, att en strikt tillämpning av nya RB icke
skulle möta svårigheter, om blott förberedelsen bleve ordnad i full överensstämmelse
med den nya rättegångsordningen. Därjämte betonar styrelsen
angelägenheten av att domen icke grundas på annat material än sådant,
som parterna varit i tillfälle att kontrollera och yttra sig över.

Departementschefen har, som redan nämnts, icke ansett tillräckliga skäl
föreligga för utredningsmannens ifrågavarande förslag.

30 § (29 § i Kungl. Maj:ts förslag).

Enligt 21 § första stycket arbetsdomstolslagen i gällande lydelse äger arbetsdomstolen,
där den finner det påkallat, förelägga och utdöma vite.

Bestämmelsen härleder sig ursprungligen från ett av socialstyrelsen i utlåtande
den 13 juli 1916 framlagt förslag till lag om vissa åtgärder till främjande
av arbetsfred samt upptogs jämväl i ett av särskilda sakkunniga den 21
januari 1927 avlämnat utkast till lag om arbetsdomstolar. I anledning av en
anmärkning av landssekretariatet i ett yttrande över sistnämnda sakkunnigeförslag
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Pettersson, i
propositionen nr 39 till 1928 års riksdag med förslag bl. a. till nu gällande
arbetsdomstolslag i denna fråga följande:

Enligt min mening äger arbetsdomstolen redan på grund av allmänna
rättsregler att vidtaga de åtgärder, som avses i förevarande bestämmelser.
Härav följer jämväl, att arbetsdomstolen är berättigad att förelägga och ådöma
vite såväl för framtvingande av processhandlingar som för genomförande
av domstolens dom. Då det emellertid ej finnes någon i lag given allmän
regel i detta ämne, har jag ansett stadgandena böra bibehållas.

I sitt utlåtande nr 36 i anledning av propositionen anförde utskottet:

Befogenhet att förelägga och utdöma vite för att tvinga part dels att utföra
handlingar i rättegången dels att ställa sig domstolens dom till efterrättelse
tillkommer som bekant de allmänna domstolarna. Skäl att försätta arbetsdomstolen
i en särställning genom att frånkänna densamma dylik befogenhet
synes ej föreligga.

I nu förevarande proposition har departementschefen vid 29 § i Kungl.
Maj:ts förslag anfört följande:

Nya RB upptager allmänna bestämmelser om rättens behörighet att i tvistemål
förelägga och utdöma vite. Med hänsyn härtill synes den i 28 § föreslagna
hänvisningen till nya RB göra det överflödigt att i lagtexten bibehålla
nuvarande 21 § första stycket. Däremot bör stadgandet i andra stycket andra
punkten av nämnda paragraf bibehållas. Detta stadgande har upptagits i
29 §.

Lagrådet har vid 26 och 30 §§ i departementsförslaget gjort två smärre erinringar,
vilka beaktats vid lagförslagets slutliga utformning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på

arbetslön m. in.

Reglerna om betalningsföreläggande återfinnas i lagen den 20 december
1946 om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag), vilken lag
träder i kraft den 1 januari 1948. Enligt 18 § äger borgenär för utfående av
penningfordran, som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis och icke avser
skadestånd, utverka betalningsföreläggande. Ansökan härom skall göras hos
allmän underrätt, som har att besluta om föreläggandet. Enligt 31 § åligger
det rätten att självmant pröva sin behörighet.

För särskiljande av arbetsdomstolens och allmän underrätts behörighet äro
i detta sammanhang två lagrum av betydelse, nämligen 11 § arbetsdomstolslagen
och 26 § semesterlagen. Förstnämnda stadgande förutsätter för att arbetsdomstolen
skall vara behörig upptaga mål, att det föreligger en tvist, som
i ett eller annat hänseende rör ett kollektivavtal eller i vart fall kan återföras
på tillämpningen av ett kollektivavtal eller av kollektivavtalslagen. Forumregeln
i semesterlagen stadgar, att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Arbetsdomstolens
kompetens är sålunda i senare fallet beroende av att vederbörande
arbetsgivare och arbetstagare äro bundna av ett kollektivavtal; någon
tvist behöver sålunda icke föreligga.

Under utredningens gång har utredningsmannen kommit till den uppfattningen,
att en av nya rättegångsbalken föranledd revision av arbetsdomstolslagen
bör kompletteras med lagbestämmelser om betalningsföreläggande för
vissa fordringar på arbetslön m. m. I promemorian har utredningsmannen
också framlagt förslag till dylika bestämmelser.

I 1 § första stycket i utredningsmannens förslag stadgas, att om arbetstagares
arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal, betalningsföreläggande städse
må sökas vid allmän underrätt för fordran på arbetslön, som grundas på
bestämmelse i kollektivavtalet. Enligt andra stycket i samma paragraf må
betalningsföreläggande ock sökas vid allmän underrätt för fordran på semesterlön
eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbetstagarens
arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal. Utredningsmannen anför,
att 1 § första stycket i hans lagförslag avser fall, där arbetsdomstolen i händelse
av tvist skulle vara behörig enligt 11 § lagen om arbetsdomstol, medan
andra stycket avser fall, där arbetsdomstolen är kompetent enligt 26 § semesterlagen.
Utredningsmannen har icke ansett oundgängligen erforderligt
att i semesterlagen införa en erinran om detta undantag från den allmänna
forumregeln. Enligt 2 § i utredningsmannens lagförslag må ansökningen om
betalningsföreläggande för borgenärens räkning göras av fackförening, fackförbund
eller liknande förening av arbetstagare, däri borgenären är medlem.
Enligt 3 § i samma förslag skall, därest gäldenären bestrider ansökningen
och tvisten är av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen, ansökningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i vanlig ordning draga
tvisten under arbetsdomstolens prövning. Talan mot beslut, varigenom underrätten
på angiven grund avvisar ansökningen, må enligt sagda paragraf
föras genom besvär i hovrätten. Över hovrätts beslut må däremot klagan
ej föras. I 4 § i utredningsmannens förslag stadgas, att om ansökan om stämning
i målet ingives till arbetsdomstolen inom två månader från det ansökningen
om betalningsföreläggande avvisades, skall talan i målet anses väckt,
då ansökningen om föreläggandet gjordes hos underrätten. Utredningsmannen
anför, att det för att ett förfarande med betalningsföreläggande icke
skall förlora mycket av sin betydelse lärer vara erforderligt att, när tvist hänskjutes
till arbetsdomstolen, frågan om kostnaderna i målet om betalningsföreläggande!
får upptagas av denna domstol. Stadgande härom har intagits
i 5 § i utredningsmannens förslag. Såsom en förutsättning för att arbetsdomstolen
skall äga pröva frågan om kostnaderna i målet om betalningsföreläggandet
föreskrives i nämnda paragraf, att talan i själva tvisten instämts inom
tid, varom sägs i 4 §. 1 6 § i utredningsmannens förslag stadgas att, därest
i målet om betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis, att utmätning
må äga rum, och gäldenären vill söka återvinning, han skall, såframt
tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, dit ingiva
ansökan om stämning inom tid, som sägs i 35 § första stycket lagsökningslagen.
I de delar, där den nu föreslagna lagen icke innehåller särskilda
bestämmelser, böra uppenbarligen lagsökningslagens stadganden lända till
efterrättelse. Föreskrift härom finnes i 7 § i utredningsmannens förslag.

Behovet av en lagstiftning i ämnet har icke ifrågasatts i yttrandena. Tvärtom
understrykes i dessa behovet av ett förenklat rättsförfarande för indrivande
av lönefordringar, semesterersättningar o. d.

Departementschefen har i denna fråga anfört:

»Såsom utredningsmannen anfört förekommer det ej sällan, att arbetsgivare
på grund av bristande betalningsförmåga eller av oordentlighet underlåta
att betala intjänad arbetslön, semesterlön eller semesterersättning och
att därför arbetstagaren behöver en dom såsom exekutionstitel, ehuru någon
egentlig tvist om riktigheten av hans fordran icke föreligger. Om något bestridande
av kravet ej är att vänta, vilket arbetstagaren i flertalet fall torde
kunna med ganska stor säkerhet på förhand bedöma, erhålles en sådan exekutionstitel
snabbast och billigast genom det förfarande med betalningsföreläggande
(handräckning) som anvisas i lagsökningslagen. Skulle gäldenären
likväl bestrida kravet, kan målet — om borgenären så önskar — smidigt
övergå till vanlig rättegång vid samma domstol, som handlagt ansökningen
om betalningsföreläggande.

Denna utväg ställer sig emellertid av skäl, som i promemorian närmare
utvecklats, icke lika lätt tillgänglig för den händelse att det arbetsavtal varom
fråga är regleras av ett kollektivavtal, i det att tvist om anspråket då
skall upptagas av arbetsdomstolen. Jag anmärker i detta sammanhang, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

de av utredningsmannen påtalade skiljaktigheterna mellan behörighetsreglerna
i lagen om arbetsdomstol och semesterlagen torde sakna större praktisk
betydelse, om — såsom arbetsdomstolen i vissa avgöranden (jämför dess
domar nr 155/1941 och nr 79/1942) antagit och jämväl i promemorian förutsatts
— semesterrätten anses grundad på vederbörande kollektivavtal och
icke på lag, så snart kollektivavtalet innehåller åtminstone en hänvisning
till semesterlagens bestämmelser. Då det alldeles övervägande antalet kollektivavtal
torde innehålla antingen en sådan hänvisning eller också mera utförliga
regler om semester, är det tydligt att arbetsdomstolens behörighet i
mål om semester i regel bestämmes av 11 § lagen om arbetsdomstol och ej
av 26 § semesterlagen. Kollektivavtalsbundna arbetstagares krav på semesterlön
eller semesterersättning skola alltså i regel icke upptagas av arbetsdomstolen,
med mindre tvist om kollektivavtalet föreligger. Ostridiga kravhöra
under allmän domstol.

Det säger sig emellertid självt, att behovet av ett förenklat rättegångsförfarande
i mål om arbetslön och semester är minst lika stort i sådana fall då
arbetsavtalet är kollektivavtalsreglerat som eljest. Om detta behov skall kunna
effektivt tillgodoses över hela linjen, lärer det vara ofrånkomligt att undanröja
den oklarhet som råder med avseende å frågan vid vilken domstol
betalningsföreläggande må sökas för kollektivavtalsbestämda fordringar.
Detta torde icke med fördel kunna ske utan att en lagstiftning i ämnet kommer
till stånd. Lösningen av problemet kan därvid tänkas ske efter någondera
av två olika linjer, antingen på det sättet att betalningsföreläggande för
dylika fordringar må sökas vid allmän domstol eller så att ett förfarande med
betalningsföreläggande införes vid arbetsdomstolen.

I valet mellan dessa båda alternativ tvekar jag icke att på de skäl utredningsmannen
anfört biträda det förra. Betalningsföreläggande för fordran
på arbetslön, som grundas på bestämmelse i kollektivavtal, bör alltså kunna
utverkas vid allmän underrätt, utan hinder av att tvist om anspråket hör till
arbetsdomstolen. Likaledes bör allmän underrätt vara behörig att upptaga
ansökan om betalningsföreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning
enligt semesterlagen, ändå att borgenärens arbetsavtal är reglerat
av kollektivavtal och talan förty enligt 26 § semesterlagen eljest skolat
väckas vid arbetsdomstolen. Bestämmelser härom ha intagits i 1 § i ett inom
departementet utarbetat lagförslag i ämnet. Stadgandet har fått sådan avfattning,
att tvekan ej skall behöva råda om att det omfattar även krav på
semesterlön eller semesterersättning enligt lagen den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete.

Vad beträffar landsorganisationens uttalande att förfarandet med betalningsföreläggande
för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersättning
borde få anlitas, evad fordringen vore grundad på skriftligt bevis eller
icke, vill jag allenast anmärka, att det torde vara mycket sällsynt att dylik
fordran direkt dokumenteras i ett skriftligt bevis. Grunden för fordringen lär
i regel vara antingen det mellan parterna gällande arbetsavtalet eller lagens

Andra lagutskottets utlåtande nr 42-

stadgande. Dock kan det givetvis tänkas, att en av arbetsgivaren underskriven
handling ger ledning vid bestämmande av fordringens storlek. Jag syftar
härvid på exempelvis dagsverkslistor, mätningsinstrument och semesterkort.
Förhandenvaron av en sådan handling lär emellertid icke betaga borgenären
möjligheten att utverka betalningsföreläggande för utfående av fordringen.

Den lösning av behörighetsproblemet som här valts bygger på antagandet
att betalningsföreläggande för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersättning
i praktiken icke kommer att sökas i andra fall än som avse
rena inkassokrav. Givetvis kan det dock inträffa, att en borgenär felbedömer
situationen och att det följaktligen visar sig att gäldenären bestrider kravet.
Enligt utredningsmannens förslag skulle, om kravet bestredes och tvisten vore
av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen, ansökningen genom formligt
beslut av underrätten avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i
vanlig ordning draga tvisten under arbetsdomstolens prövning.

Det synes icke av utredningsmannens förslag fullt tydligt framgå, vid vilket
skede av förfarandet ett dylikt avvisningsbeslut skulle meddelas. Detta spörsmål
får sin praktiska betydelse därigenom att, såsom utredningsmannen också
påpekat, det naturligen kan tänkas att gäldenären bestrider ansökningen
utan angivande av skäl och att ledning i så fall saknas för bedömande av
behörighetsfrågan. Härtill kommer emellertid att, även om gäldenären mer
eller mindre utförligt motiverar sitt bestridande, den skriftliga proceduren
likväl knappast synes ägnad att alltid giva ett tillfredsställande underlag
för avgörande av de långt ifrån lättlösta kompetensproblem, vilka här kunna
uppstå. Såsom ett exempel på de svårigheter som möta kan nämnas, att
arbetsdomstolen icke anses vara behörig endast på den grund, att det för
tvistens avgörande är nödvändigt att ingå i bedömande av ett kollektivavtal,
utan att det därjämte fordras att kollektivavtalet på arbetarsidan slutits av en
organisation, vari arbetstagaren är medlem. Detta innebär, att om — såsom icke
sällan inträffar — en arbetsgivare överenskommit med de arbetare, som äro
anställda hos honom, att ett gällande kollektivavtal skall tillämpas mellan dem,
utan att denna överenskommelse träffats med en arbetarorganisation, tvister
i anledning av uppgörelsen höra under allmän domstol. Beträffande det fallet
att ett kollektivavtal gäller på en arbetsplats men arbetsgivaren förutom medlemmar
i den avtalsslutande arbetarorganisationen sysselsätter jämväl andra
arbetare, må vidare nämnas att de utomstående arbetarna, vilka ju icke äro
bundna av kollektivavtalet, ej vid arbetsdomstolen kunna resa krav på tilllämpning
av detta. Även om det enskilda arbetsavtal som föreligger mellan
arbetsgivaren och de utomstående arbetarna kan anses ha till innebörd, att
kollektivavtalets normer skola tillämpas jämväl för deras del, ankommer det
på allmän domstol att pröva de utomstående arbetarnas krav (jämför Arbetsdomstolens
domar 1941 nr 123 och NJA 1933 s. 147).

Av det sagda torde framgå att det i regel icke är möjligt att utan en närmare
undersökning avgöra, huruvida en tvist hör under arbetsdomstolen
eller allmän domstol. I allmänhet lär det därvid vara nödvändigt att höra

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

parterna mot varandra. Utredningsmannen synes förmena, att en sådan
kontradiktorisk förhandling skulle kunna framtvingas vid sammanträde enligt
23 § nya lagsökningslagen. Det är emellertid att märka, att dylikt sammanträde
icke kan komma till stånd med mindre än att borgenären begär det.
Vidare må framhållas att det förfarande som anvisas i nämnda stadgande
enligt motiven till stadgandet ej bör komma till användning, om det kan förutses
att kravet är av mera invecklad beskaffenhet eller kräver närmare utredning.

På grund av vad sålunda anförts har jag kommit till den uppfattningen
att underrätten icke bör taga ställning till frågan, huruvida den själv eller
arbetsdomstolen är behörig, förrän målet med anledning av gäldenärens bestridande
hänskjutits till rättegång. Detta innebär till en början, att kompetensfrågan
givetvis icke aktualiseras i andra fall än då ansökningen om betalningsföreläggande
bestrides. Vidare blir följden, att behörighetsfrågan
icke behöver avgöras endast därför att gäldenären bestrider ansökningen
utan först om målet hänskjutes till rättegång. Den för behörighetsfrågans avgörande
erforderliga utredningen kan då förebringas under förberedelsen
i rättegången vid den allmänna underrätten. Visar det sig därvid, att tvisten
är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, synes det mig vara
den smidigaste lösningen att förordna, att underrätten då skall överlämna
handlingarna i målet till arbetsdomstolen, att klagan över beslut härom ej
må föras samt att arbetsdomstolen, om den för sin del finner sig icke vara
behörig att upptaga målet, skall visa målet åter till den rätt varifrån det
kommit (2 § första och tredje styckena). Vidare bör föreskrivas att arbetsdomstolens
avgörande i kompetensfrågan skall vara bindande (2 § tredje
stycket). Med den sålunda föreslagna anordningen vinnes den av landsorganisationen
eftersträvade fördelen, att borgenären icke behöver riskera att gäldenären
söker förhala ett avgörande genom att överklaga ett av underrätten
meddelat beslut att tvisten hör under arbetsdomstolen.

Det må framhållas, att den allmänna underrätten kan vara behörig att pröva
viss del av arbetstagarens anspråk men icke återstoden. Enligt arbetsdomstolens
praxis i mål om semester gäller sålunda, att arbetsdomstolen är behörig
domstol för allenast den del av anspråket som hänför sig till tid, då
kollektivavtal gällt eller gäller, under det att anspråket i övrigt anses falla
under allmän domstols prövning. Även i andra fall kan det tänkas, att underrätten
dömer över viss del av anspråket men överlämnar en annan del
alt prövas av arbetsdomstolen.

Departementsförslaget innebär alt, sedan målet väl hänskjutits till rättegång,
detsamma helt eller delvis skall kunna utan särskild stämning övergå
från den allmänna underrätten till arbetsdomstolen. Nu är emellertid att
märka, att medlem av förening, som slutit kollektivavtal, enligt 13 § första
stycket lagen om arbetsdomstol icke själv kan väcka talan vid arbetsdomstolen,
med mindre han visar att föreningen undandrager sig att tala å hans
vägnar. Om stadgandet i 2 § av utredningsmannens förslag bibehölles, skulle
den av mig föreslagna anordningen i praktiken ej behöva komma i konflikt

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

med nyssnämnda talerättsregel, eftersom man då kunde antaga att ansökan
om betalningsföreläggande i regel gjordes av arbetarorganisationen och ej av
arbetaren själv. Den kritik som riktats mot utredningsmannens förslag i berörda
del synes mig emellertid i huvudsak befogad, och jag har därför ansett
mig icke böra upptaga nämnda stadgande i departementsförslaget. Detta
medför att den enskilde fackföreningsmedlemmen kommer att stå som kärande
i målet, när detta överlämnas till arbetsdomstolen. Med hänsyn till
stadgandet i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol har därför i 2 §
andra stycket i departementsförslaget föreskrivits, att arbetsdomstolen skall
förelägga borgenären att visa, huruvida den organisation han tillhör vill föra
hans talan eller undandrager sig detta. Givet är att organisationen, om denna
övertager borgenärens talan, inträder i rättegången såsom part i borgenärens
ställe. För att vinna överensstämmelse med regeln i 13 § andra stycket
lagen om arbetsdomstol har vidare föreskrivits, att om i målet åberopat kollektivavtal
slutits av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, även
föreningen skall instämmas att svara i målet vid arbetsdomstolen.

Om målet av arbetsdomstolen återförvisas till allmän underrätt, bör den
ursprungliga partsställningen anses återupplivad därstädes. Återförvisningsbeslutet
innebär tydligen att förening å arbetsgivarsidan skiljes från målet.

Innan arbetsdomstolen påbörjar förberedelsen i dit hänvisat mål, bör den
förelägga parterna att — därest så icke redan skett — snarast möjligt fullgöra
i vederbörande kollektivavtal eventuellt föreskriven förhandlingsskyldighet.

Departementsförslaget innebär, att part som en gång valt att hänskjuta
ett mål till rättegång icke kan förhindra att målet överlämnas till arbetsdomstolen,
om denna finnes vara rätt forum. För den gäldenär, som bemött en
ansökan om betalningsföreläggande med invändningen att en tvist om kollektivavtal
förelåge, kan ett sådant resultat icke verka överraskande. Däremot
kunde mot förslaget i denna del måhända riktas den invändningen, att borgenären
icke räknat med en sådan utveckling. Det kunde sålunda göras gällande,
att det vore en sak att processa vid den allmänna underrätten men
en annan sak att föra talan vid arbetsdomstolen. Mot ett sådant resonemang
kan emellertid i sin tur invändas att borgenären, innan han beslutar sig för
att låta målet gå till rättegång, i regel torde ha möjlighet att genom underhandsförfrågan
hos gäldenären få veta huruvida gäldenärens bestridande av
kravet har med tolkningen av ett föreliggande kollektivavtal att göra. I sista
hand kan ju borgenären dessutom återkalla sin talan. Visserligen gäller då
enligt 13 kap. 5 § nya RB, att gäldenären likväl kan påyrka att målet prövas.
Men denna möjlighet lärer väl gäldenären knappast utnyttja i onödan.

Med hänsyn till den utformning departementsförslaget fått är det tydligt,
att 5 § i utredningsmannens förslag blir överflödig.

Stadgandena i 3 och 4 §§ departementsförslaget motsvara 4 och 6 §§ respektive
7 § i utredningsmannens förslag.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser jag i lik -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42-

het med landsorganisationen det påkallat att i semesterlagen intaga en hänvisning
till förevarande lag.

Lagen bör träda i kraft samma dag som nya rättegångsbalken eller den
1 januari 1948.»

I lagrådet, som lämnade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 §
lagen den 29 juni 1945 om semester utan erinran, ha vid behandling av förslaget
till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön
m. m. gjorts följande uttalanden i anledning av 2 § i det remitterade förslaget.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

»Mot de föreslagna reglerna i denna paragraf synes icke något vara att erinra
såvitt avser förhållandet mellan arbetsdomstolen, å ena, samt allmän
underrätt och hovrätt, å andra sidan. Emellertid lärer det kunna tänkas inträffa,
att beslut om överlämnande av mål till arbetsdomstolen meddelas av
högsta domstolen. Det synes då icke kunna komma i fråga att arbetsdomstolen
skulle äga visa målet åter till högsta domstolen. Enligt praxis tillkommer
det, då två domstolar genom lagakraftägande beslut förklarat sig obehöriga,
högsta domstolen att avgöra kompetenskonflikten dem emellan, och denna
praxis har för de allmänna domstolarnas del lagfästs i 10 kap. 20 § nya rättegångsbalken.
Det kan icke antagas annat än att dylik behörighet tillkommer
högsta domstolen även då det gäller arbetsdomstolens kompetensområde.
Att för nu ifrågavarande specialfall ge en häremot stridande regel kan icke
anses lämpligt och skulle ej heller stå i god överensstämmelse med högsta
domstolens i grundlagen givna befogenhet att bevilja resning i mål från arbetsdomstolen.
Det hemslälles förty, att åt tredje stycket första punkten av
denna paragraf gives sådan lydelse, att den blir tillämplig allenast då annan
domstol än högsta domstolen överlämnat målet.»

Justitierådet Lawski:

»Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande den av dem föreslagna
kompletteringen av tredje styckets första punkt. Denna komplettering
avser att säkerställa en enhetlig rättstillämpning för ett fall, som man hoppas
icke skall inträffa, nämligen alt högsta domstolen anser en viss typ av
mål böra upptagas av arbetsdomstolen, medan denna har en motsatt mening.
Nöjer man sig med nämnda komplettering, skulle emellertid den egendomliga
konsekvensen uppkomma att, om underrätt eller hovrätt i enlighet med den
av högsta domstolen hävdade uppfattningen överlämnade ett mål till arbetsdomstolen,
dennas motsatta mening alltid skulle komma att följas, eftersom
den då skulle med verkan för samtliga allmänna domstolar återförvisa målet,
under det att, om underrätt och hovrätt följde arbetsdomstolens åsikt
och målet ginge vidare till högsta domstolen, dennas ståndpunkt skulle bli
den gällande. Ett dylikt resultat synes mig icke försvarligt. Jag förordar
därför, att till andra punkten i tredje stycket fogas orden ''av annan domstol
än högsta domstolen''.»

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 sand. 2 avd Nr 42. 2

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

Departementschefen har i anledning härav ytterligare anfört:

»I anledning av lagrådets hemställan vid 2 § i förslaget till lag om betalningsföreläggande
för vissa fordringar på arbetslön m. m. vill jag framhålla,
att det i och för sig knappast skulle kunna anses olämpligt att den ståndpunkt,
som en specialdomstol av arbetsdomstolens typ intar i en fråga rörande
räckvidden av domstolens egen kompelens, städse finge respekteras av allmän
domstol. Jag medger dock, att det kunde verka stötande om arbetsdomstolen
skulle äga att återförvisa ett mål till högsta domstolen, sedan denna
uttryckligen förklarat att just detta mål rätteligen hör under arbetsdomstolen.
På grund härav vill jag icke motsätta mig lagrådets hemställan. Däremot
finner jag det icke påkallat att vidtaga den ytterligare ändring i förevarande
paragraf, som en av lagrådets ledamöter förordat.

Slutligen vill jag begagna tillfället framhålla, att uttrycket arbetslön i 1 §
första stycket sistberörda lagförslag givetvis avses skola innefatta även semesterlön
och semesterersättning.»

Utskottet.

Som utredningsmannen framhållit, är rättegången vid arbetsdomstolen
grundad på i huvudsak samma principer, som äro utmärkande för nya rättegångsbalken.
Vid domstolen har sålunda alltsedan dess tillkomst prövats
och utformats en processordning, som på flertalet väsentliga punkter överensstämmer
med den, som enligt nya rättegångsbalken från och med den 1
januari 1948 skall gälla vid de allmänna domstolarna. Emellertid föreligga
i vissa avseenden olikheter mellan de båda förfarandena. I anledning härav
har fråga uppkommit, i vad mån arbetsdomstolslagens processuella regler
höra anpassas till nya rättegångsbalkens stadganden.

Utredningsmannen har därvid intagit den ståndpunkten — vilken departementschefen
i huvudsak godtagit — att för arbetsdomstolens del åtskilliga
avvikelser från nya rättegångsbalkens bestämmelser äro motiverade. Dessa
avvikelser innebära i realiteten, att den processordning, som så småningom
utbildats vid arbetsdomstolen, kommer att i stora drag oförändrad gälla där
även framgent. Utskottet uttalar sin fulla anslutning till denna ståndpunkt.
Det kan nämligen enligt utskottets förmenande icke vara ändamålsenligt att,
i vidare mån än påtagliga förbättringar stå att vinna, söka omvandla förfarandet
vid arbetsdomstolen till full överensstämmelse med nya rättegångsbalkens
regler. Arbetsdomstolens förfarande är i icke ringa grad en produkt
av praktiskt vunna erfarenheter och omfattas, såsom remissyttrandena
från arbetsgivareföreningen och landsorganisationen utvisa, av de rättssökande
parternas fulla förtroende. Åtskilliga omständigheter, som giva arbetsdomstolen
en särställning i processuellt hänseende, föranleda också särregler
av olika slag. För tillgodoseende av principiella uniformitetssynpunkter synes
icke något av det erfarenhetsmässigt beprövade och värdefulla i domstolens
nuvarande förfarande böra offras.

I några hänseenden stå dock uppenbara fördelar att vinna genom ett när -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

mande till förfarandet enligt nya rättegångsbalken. Särskilt torde böra nämnas
den förbättrade förberedelsen.

Endast på en mera väsentlig punkt har departementschefen icke följt utredningsmannens
förslag. Enligt 17 kapitlet 2 § nya rättegångsbalken skall
domen i tvistemål uteslutande grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit.
Utredningsmannen har föreslagit, att vid arbetsdomstolen domen i
första hand skall grundas å vad som förekommit vid huvudförhandlingen
men att domstolen må till grund för domen lägga jämväl andra i målet förebragta
omständigheter. Departementschefen har emellertid icke ansett tillräckliga
skäl tala för en sådan avvikelse från nya rättegångsbalkens bestämmelser.

Regeln att domstol icke får bygga på annat material än sådant, varav
parterna haft tillfälle taga del vid huvudförhandlingen, är av grundläggande
betydelse för den moderna processen. Emellertid tala starka praktiska
skäl för utredningsmannens förslag på denna punkt. Som denne framhållit
måste det för parterna te sig stötande att material, som framlagts under
förberedelsen, icke får läggas till grund för domen, därest ombuden, som
ofta sakna processuell rutin, försumma att ånyo lägga fram detta vid huvudförhandlingen.
Domstolens medlemmar ha för sin del vanligen tagit del
därav redan vid den skriftliga förberedelsen. Särskilt med hänsyn till den
omständigheten, att arbetsdomstolen har hela riket till domkrets, föreligga
vidare i många fall svårigheter att under förberedelsen utreda målen så fullständigt,
som förutsättes skola ske vid de allmänna domstolarna, såvida
man icke vill betunga parterna med synnerligen dryga kostnader för inställelser.
I dylika fall kunna under huvudförhandlingen ofta framkomma
nya omständigheter, som icke kunna omedelbart till fullo utredas. För att
i detta läge undvika uppskov med den påbörjade huvudförhandlingen och
de med ett sådant uppskov förenade kännbara kostnaderna synes det önskvärt,
att domstolen äger möjlighet att, om så prövas lämpligen kunna ske, i
efterhand på en eller annan punkt komplettera utredningen. Ett dylikt förfaringssätt
har utan anmärkning tillämpats under domstolens hittillsvarande
verksamhetstid, och såväl arbetsgivareföreningen som landsorganisationen
tillstyrka, att domstolen bibehålies vid ifrågavarande befogenhet.

Av dessa skäl föreslår utskottet, att utredningsmannens förslag på denna
punkt inryckes i lagtexten såsom § 26 i arbetsdomstolslagen. De efterföljande
paragraferna måste i anledning härav omnumreras.

Enligt 21 § första stycket arbetsdomstolslagen i nu gällande lydelse äger
arbetsdomstolen, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma vite.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för motiven till detta lagrum
avser denna domstolens befogenhet viten såväl för framtvingande av
processhandlingar som för genomförande av domstolens dom. I föreliggande
förslag har icke medtagits något mot nuvarande 21 § första stycket svarande
stadgande under hänvisning till nya rättegångsbalkens bestämmelser,
vilka tydligen ansetts uttömmande. Enär nya rättegångsbalken endast reglerar
förstnämnda slag av viten, innebär förslaget, alt någon uttrycklig lag -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

regel om arbetsdomstolens befogenhet att förelägga och utdöma viten för
genomförande av domstolens dom icke längre kommer att finnas. Uppenbarligen
avses icke att göra någon saklig ändring i domstolens ställning härutinnan,
vilket framgår av innehållet i 30 § i utskottets förslag. Enär domstolens
ifrågavarande befogenhet att förelägga och utdöma vite, som framhållits
under förarbetena till nu gällande 21 §, har sin grund i allmänna
rättsregler, är en lagbestämmelse härom icke erforderlig, om ock en sådan
varit önskvärd för parternas upplysning.

Sedan numera de av innevarande riksdag tidigare behandlade förslagen till
ändring i arbetsdomstolslagen promulgerats, torde noten vid 10 § första
stycket i Kungl. Maj:ts förslag till ändring i arbetsdomstolslagen böra få
annan lydelse och överflyttas till ingressen, i vilken även andra formella
jämkningar lämpligen böra vidtagas.

I övrigt föranleda de genom propositionen framlagda lagförslagen icke
någon utskottets erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
det genom förevarande proposition framlagda förslaget till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol icke kunnat i oförändrat skick antagas —
måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas dels att 5,
6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni
1928 om arbetsdomstol skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives
dels ock att lagen från och med
16 § skall erhålla den lydelse som
angives i det följande.

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas dels att 5,
6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni
1928 om arbetsdomstol1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives
dels ock att lagen från och med
rubriken före 16 § till slutstadgandet
skall erhålla den lydelse som angives i
det följande.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §.

Har ledamot — --av Konungen.

Avgår sådan---motsvarande tillämpning.

1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1947 : 90.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

liar någon såsom ordförande eller ledamot övervarit huvudförhandling
eller deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han, innan
målet blivit avgjort, vare han det oaktat skyldig att tjänstgöra vid fortsatt
behandling av målet.

8 §•

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared
eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom
i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs.

10 §.

Arbetsdomstolen vare---sägs Arbetsdomstolen vare---sägs

föreligger.1 föreligger.

Besiktning å---för arbetarsidan.

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt
andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer på
ordföranden. Sådan handläggning må ock enligt ordförandens uppdrag ombesörjas
av lagfaren tjänsteman vid domstolen, som den därtill förordnat.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra
talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne
själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala
å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsförhållande,
personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor
som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon---sin talan.

Har förening — ---deras medlemmar.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen göra
skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan skall käranden
uppgiva de omständigheter varå han grundar sin talan, uppställda
efter sitt sammanhang, så ook det yrkande han framställer. Vid ansökan bör
käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis som
innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda
stämning å svaranden att svara å käromålet.

1 J/r prop. nr 45/1947.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om
det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i
rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall
vara skriftlig, om icke domstolen finner muntlig förberedelse vara lämpligare
och parts inställelse kunna ske utan oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet.

Domstolen äger förelägga part vid vite att fullgöra vad han har att iakttaga
under förberedelsen.

19 §•

Försummar part att vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål
eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig
förberedelse, må domstolen ändock vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,
om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall
domstolen utan hinder av partens utevaro eller försummelse utsätta målet till
huvudförhandling.

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.
Part så ock ställföreträdare för part vare skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

21 §.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning.
Dock må domstolen ej utan framställning av part höra vittne, som
ej förut hörts på parts begäran, om det icke finnes påkallat med hänsyn till
avgörandets betydelse utöver det mål, varom är fråga.

22 §.

Uteblir part från sammanträde för huvudförhandling, äge domstolen ändock
på yrkande av tillstädeskommen part företaga målet till förhandling
och avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.
Framställes ej sådant yrkande som nyss sagts, skall målet avskrivas.

23 §.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall målet återupptagas till slutlig
handläggning så snart ske kan; och må därvid fortsatt huvudförhandling
äga rum, ändå att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens
slut.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

(Kungl. Mcij.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej nödigt att anteckna utsaga av
vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran.

25 §.

Domstolen bestämmer i vilken ordning omröstning till dom eller beslut
skall äga rum.

Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var
för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de ändock ej uppställas
till särskild omröstning.

26 §.

Domen skall i första hand grundas
å vad vid huvudförhandlingen förekommit.
Dock må domstolen till grund
för domen lägga jämväl andra i målet
förebragta omständigheter.

26 §. 27 §.

Dom skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.

Domen skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Utskrifter
av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola samma
dag som domen meddelas genom ordförandens försorg med posten utsändas
till parterna. Äro flera parter å samma sida, må gemensam utskrift sändas
till en av dem. Särskild underrättelse om tiden och sättet för domens meddelande
erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning å slutligt
beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

27 §. 28 §.

Beträffande rättegångskostnad äge domstolen förordna, att vardera parten
skall bära sin kostnad jämväl då den tappande parten med hänsyn till
målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas
mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande
till saken och rättegången.

28 §. 29 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stadgat
beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är
tillåten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Särskilda bestämmelser.

29 §. 30 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet alt fullgöra arbetsdomstolens
dom, må ej förvandlas.

30 §. 31 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom eller
slutliga beslut samt protokoll.

31 §. 32 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall
upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

B. att riksdagen måtte antaga följande två genom förevarande
proposition framlagda förslag till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. in.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För fordran på arbetslön som grundas på bestämmelse i kollektivavtal
må betalningsföreläggande, utan hinder av att tvist om anspråket hör till
arbetsdomstolen, sökas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på
semesterlön eller semesterersättning enligt lag, ändå att arbetsavtalet är reglerat
av kollektivavtal och talan förty eljest skolat väckas vid arbetsdomstolen.

2 §.

Bestrider gäldenären ansökningen och har målet med anledning härav hänskjutits
till rättegång, skall målet överlämnas till arbetsdomstolen, om tvisten
finnes vara av beskaffenhet att skola prövas av denna; och må klagan över
beslut härom ej föras.

Arbetsdomstolen skall förelägga borgenären att visa, huruvida förening,
som i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol sägs, vill föra borgenärens
talan eller undandrager sig detta. Har i målet åberopat kollektivavtal slutits
av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, skall denna instämmas
att jämte gäldenären svara i målet vid arbetsdomstolen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42

Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen,
om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den rätt
som överlämnat det. Där sådan återförvisning skett, må frågan huruvida målet
hör under arbetsdomstolen ej ånyo upptagas.

3§.

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till arbetsdomstolen skall anses
väckt vid denna, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den
allmänna underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande å ansökningen tecknat
bevis att utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning,
skall han, såframt tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen,
dit ingiva ansökan om stämning inom tid som sägs i 35 § första
stycket lagsökningslagen.

4 §.

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag
skall i övrigt lända till efterrättelse vad i lagsökningsJagen finnes föreskrivet,
där det är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall
erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande
för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag
må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal,
därom är särskilt stadgat.

I fråga — — — lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Stockholm den 10 juni 1947.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 42.

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand,
Forslund, Löfvander, Sten och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Holm, Håstad, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd och
Lundberg.

Reservation

av herr Linder, som ansett att utskottet bort tillstyrka förevarande proposition
i oförändrat skick.

Stockholn* 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472000