Andra lagutskottets utlåtande Nr 42 (Utlåtande 1938:L2u42 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1938 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen den 1A juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar.

Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första
kammaren nr 6 av herr Olof Carlsson samt från andra kammaren nr 79 av
herr Molander m. fl. och nr 142 av herr Österström och fröken Hesselgren.

I motionerna I: 6 och II: 79, vilka äro likalydande, har hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929 att lagens tillämpning måtte utsträckas
att omfatta även preparatet dowicide, dels ock

2) att riksdagen måtte besluta sådan ändring, att Konungen äger i mån
av behov i lagen intaga sådana nytillkommande ämnen, som vid arbetet uteslutande
eller till övervägande del framkalla yrkessjukdom.»

Motionen II: 142 utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni
1929 att lagens tillämpning måtte omfatta hudskador uppkomna genom
inverkan av antiseptiska medel, som användas för impregnering av trä till
förhindrande av uppkomsten av blånad».

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
utlåtande över motionerna från medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet, varjämte utskottet berett de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening och svenska sågverksindustriarbetareförbundet
tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden hava inkommit från samtliga
myndigheter och sammanslutningar. För deras innehåll redogöres nedan.

Angående utsträckning av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
till att omfatta yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av »dowicide»
(1:6 och 11:79) eller »antiseptiska medel, som användas för impregnering
av trä till förhindrande av uppkomsten av blånad» (II: 142).

1 § i lagen den 1A juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar är
av följande lydelse:

Den som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 42. 1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något
av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,
anilin eller parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform
eller trikloretylen),
koloxid,

cyan eller förening därav,
klor, hypoklorit eller klorkalk,
kloramin,
nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne,
mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här
nedan angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete, nämligen:

1) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni
1919 eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet
består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn;

2) primär hudkräfta (lenneer).

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola
bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande
tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där fara föreligger för yrkessjukdom, som här avses,
benämnes i denna lag farligt arbete. >''

Enligt 3 § i lagen skall ersättning i anledning av yrkessjukdom icke utgå,
med mindre arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av stendamm, röntgenstrålar eller radioaktivt ämne,
inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete
i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

I 9 § stadgas, att Konungen till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom,
som avses i 1 §, är för handen, utfärdar en förteckning, upptagande
dels de sjukdomsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan,
som i första stycket av nämnda paragraf sägs, dels ock de slag av verksamhet,
vari såväl dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf
omförmälda sjukdomar bruka framträda. Dylik förteckning har utfärdats
genom kungörelse den 22 november 1929 (nr 369) med däri genom
kungörelser den 7 november 1930 (nr 398), den 13 mars 1931 (nr 31) och
den 11 december 1936 (nr 609) gjorda ändringar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

Vidare torde böra nämnas, att enligt 1 § i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, efter en år 1936 företagen lagändring, skall såsom föranledd
av olycksfall även anses skada, som förorsakats genom inverkan under högst
några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation
(senknarr),

eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres av värmeslag,
solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes
upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavelsyra,
salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne
ingår.

Lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar omfattade ursprungligen
endast yrkessjukdomar, som framkallats genom inverkan av arsenik eller
förening därav, bly eller legering därav, kvicksilver eller amalgam eller förening
därav, fosfor eller förening därav, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar
eller radium samt mjältbrandssmitta.

Den har sedermera genom lag den 12 september 1930 (nr 335) utsträckts
till att omfatta även sjukdomar, som framkallats genom stendamm. Genom
en lag av den 26 juni 1936 (nr 381) har 1 § i lagen om yrkessjukdomar erhållit
sin gällande lydelse.

I proposition nr 209 till 1936 års riksdag med förslag till lag angående
ändring i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, vilken proposition
föranledde nyssnämnda lagändring, hade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, under rubriken »Hudsjukdomar» ett uttalande av principiell
innebörd, vilket torde vara av intresse i förevarande sammanhang. Departementschefen
anförde:

Med hänsyn till att hudsjukdomarna, enligt vad utredningen i ärendet visar,
äro de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna, vöre det
givetvis önskvärt, om dessa sjukdomar eller åtminstone flertalet av dem
kunde föras in under den av arbetsgivarna bekostade försäkringen. Varje
sådan sjukdom kan emellertid framkallas på ett flertal olika sätt utan att
man med ledning av sjukdomstecknen kan med erforderlig säkerhet utröna
dess orsak. Uppkommer sjukdomen jämförelsevis hastigt har man visserligen
i fråga örn orsaken i regel icke många möjligheter att välja emellan,
men dessa möjligheter öka vanligen i antal ju längre eller mer obestämd
den tid är, under vilken sjukdomen kan hava förorsakats. Även i de fall då
sjukdomen framkallats ganska hastigt är det i fråga om möjligheten att bestämma
dess orsak väsentlig skillnad mellan olika slags åkommor. Skavsår
och blåsor samt ets- och frätskador kunna ofta med bestämdhet härledas
från användandet av ett visst redskap eller inverkan av något visst ämne.
Betydligt svårare är i detta hänseende bedömandet av flertalet andra hudåkommor,
såsom eksem och inflammationer av olika slag, vilka kunna hava
såväl yttre som inre orsaker. Såsom förut omnämnts ämnar jag senare i dag
föreslå sådant tillägg till olycksfallsförsäkringslagen, att med skada till följd

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

av olycksfall i arbete skall jämställas bland annat under arbete jämförelsevis
hastigt framkallade lmdåkommor, dock endast sådana som uppkommit på
mekanisk väg eller bestå i förfrysning eller förorsakats av frätande eller etsande
ämnen, som ej finnas upptagna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därmed
skulle helt visst ersättning från arbetsgivarna komma att utgå för ett
betydande antal hudåkommor. Vad övriga hudsjukdomar beträffar torde,
så länge yrkessjukdomsförsäkringen bibehåller sin nuvarande form, försiktigheten
bjuda att de endast efter hand inordnas under den av arbetsgivarna
bekostade försäkringen. Att, såsom arbetsgivareföreningen förordat, helt utesluta
dessa sjukdomar från berörda försäkring kan jag däremot icke tillråda.
Det måste nämligen på sätt ämbetsverken anfört vara av värde för en
framtida utveckling av försäkringen att man inom densamma redan nu får
förvärva ökad erfarenhet rörande dessa talrikt förekommande yrkesåkommor.
Vid valet av farliga ämnen synes man böra medtaga dem, vilka såsom
även framkallande inre sjukdomar äro avsedda att upptagas i lagen. Likaledes
anser jag att försäkringen även bör gälla primär hudkräfta.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Utskottet övergår härefter till att närmare redogöra för de avgivna yttrandenas
innehåll.

Medicinalstyrelsen har under åberopande av ett bifogat utlåtande av medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i dermatologi vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet James Strandberg, tillstyrkt sådan lagändring,
att i listan över fariiga ämnen införes förslagsvis »klorderivat av
fenol och naftol samt deras salter».

Professor Strandberg har i sitt berörda utlåtande föreslagit, att varken beteckningen
»dowicide» eller »antiseptiska medel, som användas för impregnering
av trä till förhindrande av blånad» införes i listan över farliga ämnen
utan i stället en lämplig kemisk benämning på den verksamma bestånddelen
i det avsedda preparatet, förslagsvis »klorderivat av fenol och naftol
samt deras salter».

Professor Strandberg anför, närmast i anslutning till den i motionerna
I: 6 och II: 79 lämnade framställningen, bl. a.:

I stort sett är intet att invända mot denna framställning, ehuru det nog
fordras ytterligare några upplysningar beträffande skadornas svårighetsgrad,
frekvens och möjligheterna att förebygga desamma för att bilden av de verkliga
förhållandena icke skall bli allt för dyster. Uppgiften att yrkessjukdom
orsakad av dowicide förekommit i »omfattande utsträckning» bör förtydligas
något. Hos oss i Sverige liksom i andra länder, där preparatet
använts, har man iakttagit hudskador av detsamma. En exakt siffra över
fallen kan icke uppges hos oss på grund av bristande primäruppgifter. En
god inblick gives emellertid i hithörande spörsmål genom en undersökning
publicerad av Heinz Groth från Finland, där dowicide efter litteraturen att
döma började användas tidigare än hos oss (Finska Läkaresällskapets Handlingar,
novemberhäftet 1936). Arbetet, som bär titeln: »Förekomsten av
’Dowicide’-utslag i Finland och möjligheten att förebygga desamma», grundar
sig på en undersökning av dessa förhållanden vid 26 sågverk med sammanlagt
1,039 arbetare. Här hade iakttagits 173 fall av dowicideutslag, så -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

lunda hade cirka 16 % av arbetarna angripits. Hudskadorna lia i regel varit
lindriga och betecknas såsom »rätt godartade dermatiter». Genom lämpliga
skyddsåtgärder kunde skadornas antal enligt uppgift reduceras till ett minimum.

Även örn dowicideskadornas svårighet och frekvens icke överdrivas och
möjligheterna att förebygga desamma erkännas, är det dock principiellt riktigt
och därför önskvärt, att dowicideskadorna bli föremål för ersättning enligt
lagen den 14 juni 1929. Utslagen äro lätta att diagnosticera, och det torde i
regel icke möta svårigheter att sätta skadan i samband med yrkesutövningen.
De svårigheter, som yppa sig, när det gäller att införa dowicide på listan över
farliga ämnen, äro närmast av lagteknisk art.

Det är icke lämpligt att listan över farliga ämnen upptar en substans under
namnet »dowicide». Detta är nämligen icke en vetenskaplig benämning
utvisande en viss kemisk struktur utan ett inregistrerat nanni för en
handelsvara, vars benämning lär syfta på den saluförande firmans namn,
The Dow. Chem. Co. Det är icke uteslutet, att konkurrerande firmor komma
att framställa preparat liknande dowicide och saluföra dessa under annat
namn. Effekten av en lag, som ger ersättning för skador av ett ämne betecknat
dowicide, kan under sådant förhållande på denna punkt bli närmast
illusorisk. Det finnes för övrigt inga garantier för att en handelsvaras
namn och sammansättning icke ändras. Införandet av namnet dowicide i
listan över farliga ämnen strider även mot de grunder, efter vilka listan
i fråga är uppställd, och kan därför medföra icke önskade konsekvenser.

Att som det löreslås i motion 142 i andra kammaren i listan över farliga
ämnen upptaga »antiseptiska medel, som användas för impregnering av trä
till förhindrande av blånad» i stället för en kemisk eller på annat sätt vetenskapligt
preciserad skadefaktor bryter mot nu gällande praxis beträffande
svensk och utländsk lagstiftning rörande ersättning för yrkessjukdomar, en
lagstiftning, som grundar sig på beslut fattade vid internationella arbetarorganisationens
konferens i Genéve 1925. Motionsförslaget ger icke hänvisning
på ett visst ämne eller en i kemiskt hänseende likartad grupp av sådana
och man kan icke beräkna, varthän ett så diffust angivet skademoment kan
leda i praktiken. Att i lagen upptaga ämnen huvudsakligen med tanke på
deras användningssätt eller avsikten med deras användning är icke tillrådligt.
Följden kan nämligen bliva, att ersättning för ett visst ämne lämnas,
när det användes i det i lagen uppgivna arbetet, men icke om skadan orsakats
av samma ämne under annan yrkesutövning. Ett sådant sakernas tillstånd
vore knappast rättvist och skulle säkerligen leda till missnöje och
klagomål.

Örn nuvarande princip beträffande ersättning för yrkessjukdom skall bibehållas,
måste det framkallande ämnet anges med sin kemiska beteckning.
Detta erbjuder mången gång svårigheter. Vad dowicide beträffar, är detta
ett sammansatt preparat, som enligt meddelade analyser dessutom icke alltid
synes vara lika till sin beskaffenhet. Enligt vissa analyser utgöres huvudbeståndsdelen
i dowicide av triklornaftolnatrium enligt andra av triklorIcnolnatriuns,
salunda i hägge lallen av saller tillhörande halogenderivat av
den aromatiska serien. Man skulle därför kunna tänka sig att man i listan
över farliga ämnen utökade den redan förefintliga gruppen »halogenderivat
av kolväten av den alilatiska serien . . .» till att omfatta även kolväten av
den aromatiska serien. Härmed får dock gruppen en betydligt större omfattning
än vad sorn avses i de nu framlagda motionerna. Konsekvenserna härav
äger jag icke sakkunskap att bedöma. Dock torde det finnas bärande
skäl för att gruppen icke fått denna utökade omfattning hos oss eller i andra
länders listor över farliga ämnen. För att vinna, vad som åsyftas, och dock

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

hålla sig inom en viss begränsning, synes man kunna taga under övervägande,
huruvida en ny grupp av följande lydelse kunde upptagas i listan över farliga
ämnen: »klorderivat av fenol och naftol samt deras saller».

Även Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att i listan över farliga ämnen i
1 § i lagen införes »klorderivat av fenol och naftol samt deras salter». \nstalten
upplyser, att i motsvarande finska lagstiftning preparatet »dowicide»
finnes upptaget. Anstalten anför bl. a.:

Till riksförsäkringsanstalten hava under år 1937 inkommit ett trettiotal
anmälningar, avseende uppkommen sjukdom, framkallad av »dowicide».
Ersättning har i dessa fall icke kunnat tillerkännas, enär sjukdomen icke
framkallats genom inverkan av något av de ämnen, som finnas angivna i
yrkessjukdomslagen, och icke heller kunnat hänföras till sådant frätande eller
etsande ämne, som omnämnes i 1 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Försäkringsrådet har också vid avgörande av mål om ersättning i
dylikt fall — efter införskaffande av kemisk analys av preparatets sammansättning
—- funnit skäl icke göra ändring i beslut, varigenom ersättning förklarats
icke skola utgå.

Hudsjukdom, framkallad av »dowicide», har visserligen hittills visat sig jämförelsevis
lindrig. Skäl synas dock föreligga att upptaga dylik sjukdom bland
dem, som berättiga till ersättning enligt yrkessjukdomslagen. Sjukdomsbilden
kan nämligen avgränsas från andra liknande, och det torde i regel
icke möta svårighet att fastställa sambandet mellan sjukdomen och arbetet.

Frågan gäller då, på vilket sätt ifrågavarande preparat skall kunna inordnas
under den i lagen införda listan över farliga ämnen. Att på denna lista
upptaga namnet »dowicide», såsom avsikten synes vara i motionen 1:6,
torde få anses mindre lämpligt, då denna benämning uteslutande är beteckning
å en viss firmas handelsvara och icke en vetenskaplig benämning, utvisande
en viss kemisk sammansättning. Icke heller torde den utväg, som
föreslagits i motionen II: 142, att lagen skulle omfatta »hudskador uppkomna
genom inverkan av antiseptiska medel, som användas för impregnering
av trä till förhindrande av uppkomsten av blånad», vara framkomlig,
enär ett dylikt angivande av ett ämne allenast med en beskrivning över dess
användningssätt utan tvivel komme att medföra orättvisa vid lagtillämpningen,
i det att ersättning komme att lämnas blott i de fall, då ämnet ifråga
använts på i lagen angivet sätt, men däremot icke, då ämnet vid användning
i annat arbete orsakat sjukdom.

Den princip, som hittills följts vid angivande i lagen av farliga ämnen och
från vilken avvikelse icke utan särskilda skäl synes böra göras, innebär,
att det farliga ämnet angives med sin kemiska beteckning. I fråga om »dowicide»
har detta visat sig medföra vissa svårigheter, emedan det är ett
sammansatt preparat. I samråd med professorn i kemisk teknologi vid Tekniska
högskolan Carl Kullgren har riksförsäkringsanstalten emellertid funnit
det lämpligaste vara, att i lagens förteckning över farliga ämnen införes
en med avseende på den kemiska sammansättningen karakteriserad grupp
av ämnen, som innefattar »dowicide». Ett införande av beteckningen
»klorderivat av fenol och naftol samt deras salter» synes riksförsäkringsanstalten
kunna förordas, enär denna beteckning med innefattande av »dowicide»
likväl innebär en enligt anstaltens mening lämplig avgränsning gentemot
andra ämnen.

Den föreslagna beteckningen synes lämpligen böra i den i lagen upptagna
förteckningen över farliga ämnen införas omedelbart efter rubriken »bensol
eller någon av dess homologer» etc.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42. •

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker riksförsäkringsanstalten,
att 1 § i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar erhåller följande
ändrade lydelse:

»1 §.

bensol eller någon---anilin eller parafenylendiamin),

klorderivat av fenol och naftol samt deras solter,

Såsom yrkessjukdom omfattad —--(cancer).

Beträffande försäkringen i---vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet---lag farligt arbete.»

Enligt anstaltens mening borde den nya lagen träda i kraft den 1 januari
1939 och förses med följande övergångsbestämmelse:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1939, men skall icke äga tilllämpning
i fråga örn sådan av klorderivat av fenol och naftol samt deras
salter framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och ej heller
beträffande dylik Yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke
efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.»

Vid anstaltens utlåtande ha fogats två den 14 februari och den 4 mars
1938 dagtecknade yttranden av professorn Carl Kullgren. I det senare av
dessa har professor Kullgren förordat den i anstaltens utlåtande föreslagna
beteckningen »klorderivat av fenol och naftol samt deras salter», därest
en ändring i lagstiftningen ansågs böra komma till stånd.

Försäkringsrådet bär för sin del tillstyrkt en utredning samt däi''vid anfört
bl. a.:

Föi''säkringsrådet har under hösten 1937 avgjort ett flertal mål, där fråga
varit, örn ersättning för hudåkommor kunde utgå åt personer, som under
sitt arbete kommit i beröring med dowicide. 1 intet fall har ersättningsrätt
ansetts föreligga. För.säkringsrådet hade före målens avgörande inhämtat
utlåtande av professorn i kemi vid Kungl. Tekniska högskolan Oscar Edvard
Collenberg och professorn i dermatologi vid Kungl, karolinska mediko-kirurgiska
institutet James Viktor1 Strandberg, vilka förklarat, att dowicide innehölle
flera ämnen men intet av dem, som avsåges i lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar. Strandberg har vidare anfört, att de åkommor, dermatiter,
som uppgivits vara orsakade av dowicide, icke vore specifika dowicide-åkommor
utan kunde vara följd av många andra orsaker.

I samband med 1936 års proposition nr 209 anförde departementschefen,
att det kunde ifrågasättas att i lagens 1 § medtaga vissa andra i ämbetsverkens
utredning diskuterade ämnen än dem ämbetsverken föreslagit. Med
hänsyn bland annat till de begränsade möjligheterna att i de enskilda fallen
klarlägga sambandet mellan dylika hälsofarliga ämnen och sjukdomar, som
de kunde framkalla, bade departementschefen emellertid icke funnit sig böra
gå utöver ämbetsverkens förslag i detta hänseende. Under rubriken »Hudsjukdomar»
har departementschefen anfört, att vid valet av farliga ämnen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

som skulle upptagas såsom medförande sådana yrkessjukdomar, syntes man
böra medtaga endast dem, vilka såsom även framkallande inre sjukdomar
vore avsedda att upptagas i lagen.

I lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar finnes i överensstämmelse
härmed intet ämne upptaget, som enbart eller huvudsakligen orsakar hudsjukdomar.

Enär dowicide icke är ett ämne utan en handelsbeteckning på ett preparat,
innehållande flera ämnen, synes vid en lagändring i det syfte, motionärerna
avse, ordet »dowicide» icke böra begagnas. Ett angivande av »antiseptiska
medel, som användas för impregnering av trä tili förhindrande av
uppkomsten av blånad» såsom orsak till yrkessjukdom anser rådet även vara
för obestämt för att ligga till grund för en författningsbestämmelse.

I de fall då rådet haft till bedömande, huruvida ersättning bort utgå för
hudåkommor, som uppgivits vara orsakade av dowicide, har det förefallit
rådet sannolikt, att samband förelegat mellan åkommorna och något eller
några av de i dowicide ingående ämnena. Då det emellertid icke torde vara
klarlagt vilket eller vilka av dessa ämnen, som kunna giva upphov till
åkommorna, är det önskvärt, att utredning i detta hänseende kommer till
stånd. Ernås genom dylik utredning hållpunkter för bedömandet i de enskilda
fallen, bortfaller såvitt angår nu ifrågavarande hudåkommor grunden
för i departementschefsuttalandet beträffande hudsjukdomar anförda begränsning
av ersättningsrätten.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke
hava något att erinra mot att ämnet dowicide intages i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Svenska sågverksindustriarbetareförbundet uttalar sin synnerliga tveksamhet
inför förslagen att göra lagen tillämplig på skador, uppkomna genom
inverkan av de i motionerna omnämnda trävaruimpregneringspreparaten.
Förbundet framhåller:

Det är riktigt, att impregneringsvätskan visat sig skadlig för huden och
framkallat besvärliga och i en del fall långvariga eksem. De flesta skadefallen
torde emellertid ha förorsakats på grund av synnerligen primitiva anordningar
vid impregneringens utförande och skulle säkerligen ha kunnat
undvikas, om större omsorg nedlagts i syfte att genom tekniska eller mekaniska
anordningar skydda arbetarna från den direkta beröringen med vätskan.
Användningen av preparatet torde ännu så länge vara att betrakta som
experiment, och dess skaderisker torde genom lämpliga mekaniska anordningar
kunna i hög grad nedbringas. Det har visat sig, att de flesta skadefallen
inträffat omedelbart efter eller under den första tiden impregneringsmetoden
tagits i bruk och att de därefter avtagit. Detta torde bero på att
man efter hand lyckats ^experimentera dels mekaniska anordningar, som
överflödiggöra direkt beröring med vätskan, och dels en lämplig utspädning
av preparatet. Den omständigheten, att känsligheten för preparatets skadliga
inverkan enligt läkares utsago är högst individuell, och man i regel undviker
att för impregneringen använda personer, som visat sig mottagliga, har
givetvis också inverkat.

Enligt till oss lämnade uppgifter från förbundets avdelningar vid 25 sågverk,
där impregnering förekommer, har under 1937 antalet skadefall, som
medfört sjukskrivning, varit följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

Antal sågverk

7 ...
3 ...

3 ...

4 ...

1 ...
1 ...

Skadefall per
sågverk

... 0

... 2

... 3

... 5

Summa

skadefall

Som synes växlar antalet skadefall från 0 vid 7 sågverk till 16 vid ett sågverk.
Samtliga sågverk, som uppvisa hög skadefallsfrekvens, verkställa impregneringen
med primitiva metoder.

I alla av oss under 1937 inträffade kända fall har ersättning till de skadade
lämnats direkt av arbetsgivaren, och för år 1938 är en särskild överenskommelse
träffad, som tillförsäkrar den skadade en dagsersättning, motsvarande
2/s av hans genomsnittliga dagsförtjänst under närmast föregående tvenne
avlöningsperioder. Denna ersättningsskyldighet bidrager säkerligen till att
förebyggande åtgärder eller anordningar så vitt möjligt vidtagas och att de
primitiva impregneringsmetoderna komma ur bruk.

Enligt vår mening vore det lämpligt att undersöka, huruvida det icke kan
anses påkallat att införa bestämmelser i syfte att hindra användaudet av
impregneringsmetoder, som uppenbarligen medföra skadeverkningar, och
kunde i samband därmed också lämpligheten av den av motionärerna yrkade
utsträckningen av lagens tillämpning närmare undersökas.

Angående rätt för Kungl. Majit att i män av behov komplettera förteckningen
över de ämnen, som anses framkalla yrkessjukdom (1:6 och II: 79).

Såsom ovan nämnts har i motionerna 1:6 och II: 79 hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring, att Konungen äger i mån av behov i lagen
intaga sådana nytillkommande ämnen, som vid arbetet uteslutande eller
till övervägande del framkalla yrkessjukdom.

I proposition nr 184 till 1929 års riksdag med förslag till lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Lubeck, i detta ämne:

Det har från vissa håll gjorts gällande, att förteckningen å sjukdomsorsaker
icke borde givas i lag utan i administrativ ordning. Härigenom skulle det
bliva möjligt att lättare anpassa densamma efter ändrade förhållanden. Detta
förslag kan jag emellertid icke biträda. Frågan örn försäkringens omfattning
är nämligen av så väsentlig betydelse, att den bör lösas genom lag, och då
uppräkningen avser sjukdomsorsakerna, icke de yrken eller hanteringar, där
sjukdomarna skola hava ådragits, torde någon olägenhet icke vallas härav.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

I motionerna 1:6 och II: 79 erinras om det år 1933 tillkomna stadgandet
i 2 § olycksfallsförsäkringslagen, att Konungen äger i fråga om anstalt för
yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna, att den som åtnjuter
undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall anses såsom arbetare
enligt lagen, ändock att han ej användes till arbete för annans räkning. Den
1 december 1933 har Kungl. Maj:t med stöd av detta bemyndigande utfärdat
en kungörelse angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning
av olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande lämnat vissa uppgifter örn
dansk, norsk och finsk lagstiftning örn försäkring för yrkessjukdomar, vilka
torde vara av intresse i förevarande sammanhang:

I den danska »Lov örn Forsbring mod Folger av Ulykkestilfselde» av den
20 maj 1933 1 § äro angivna såväl de yrkessjukdomar, vilka skola medföra rätt
till ersättning, som de verksamheter, vari dessa sjukdomar skola hava ådragits.
Liknande system har följts i ett nu föreliggande förslag till väsentlig
utvidgning av lagens tillämpningsområde. I Norge har genom »Lov av 24
juni 1928 om förändring i lov örn ulykkesforsikring for industriarbeidere
m. v. av 13 august 1915 med tilleggslover» i olycksfallsförsäkringslagen infogats
en bestämmelse av innehåll att med olycksfall skola jämställas vissa
yrkessjukdomar, varom konungen meddelar närmare bestämmelser. Genom
kungl, resolutioner den 7 december 1928, den 20 september 1929 och den 11
januari 1935 har föreskrivits, att med olycksfall i nämnda lags mening skola
likställas vissa angivna sjukdomar. Enligt den numera ej längre gällande
finska lagen om arbetares olyckfallsförsäkring av den 17 juli 1925 skulle
såsom kroppskada i följd av olycksfall anses även yrkessjukdom, som arbetaren
ådragit sig vid tillverkning eller hantering av sådana ämnen, vilka
upptagits i en förteckning, som på förslag av försäkringsrådet fastställdes av
statsrådet. I enlighet härmed utfärdades dylik förteckning upptagande ett
flertal ämnen. Sedermera har den 12 april 1935 utfärdats särskild lag örn
skadestånd för vissa yrkessjukdomar m. m. I 1 § av denna lag angivas
vissa sjukdomar såsom medförande rätt till ersättning, varefter i samma §
föreskrives, att stadgandena i lagen kunna genom förordning utsträckas att
gälla även vissa andra, vid i landet bedrivna yrken förekommande yrkessjukdomar,
vilka framkallas genom hantering eller beredning av vissa ämnen.
Denna lag samt den sålunda vid sidan om densamma nu gällande förordningen
av den 22 januari 1937 upptaga såsom orsaker till yrkessjukdom
ett mindre antal ämnen än den på den äldre lagen grundade förteckningen.

Utskottet övergår härefter till att redogöra för vad de avgivna yttrandena
innehålla rörande motionärernas nu ifrågavarande förslag.

Medicinalstyrelsen har med hänsyn till den korta tid som förflutit, sedan
gällande lagbestämmelser på ifrågavarande område trädde i kraft, funnit
det icke påkallat att nu genomföra den av motionärerna förordade lagändringen.

Professor Strandberg har i sitt av medicinalstyrelsen infordrade utlåtande
avstyrkt motionerna i denna del samt anfört bl. a.:

Under loppet av 6 år har lagen---vidgats avsevärt —- listan över far liga

ämnen har mer än fördubblats —, och man kan därför knappast god -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

taga en kritik, som går ut på att lagstiftningen icke varit anpassbar och gjorts
sas levande Att det till årets riksdag endast framförts hemställan om
infogande i lagen av ett enda nytt farligt ämne, dowicide, talar aven, synes
det mig, för att lagstiftningen på detta område hittills val foljt med sin tid,
särskilt när man betänker att dowicidens inräknande som farligt amne i
sak är en fråga av jämförelsevis liten betydelse.

Det nuvarande förfaringssättet för erhållandet av ändring i lagen anser
motionären alltför omständligt. Visserligen ar förfarandet omständligt,
men det ligger i sakens natur att en ändring måste föregås av en noggrann
prövning, när det som här gäller att taga ställning till svårbedömda frågor av
ofta stor ekonomisk betydelse. Skulle, som föreslås, intagandet av nya farliga
ämnen överlåtas åt Kungl. Majit, förutsätter detta ävenledes en sakkun 0

Ett allt för enkelt förfaringssätt beträffande lagändring, då det gäller att
anpassa försäkringen mot yrkessjukdomar efter växlande arbetsförhållanden
kan leda till att listan över farliga ämnen årligen utökas och svaller ut
till allt för stor omfattning. I Schweiz, där som motionaren papekat lagstiftningen
på detta område medger ett smidigt och enkelt förfarande, utökas
listan över farliga ämnen undan för undan och omfattar för närvarande
cirka 100 sådana. Detta har från flera håll och säkert med ratta framhållits
såsom mindre lyckligt. Frånsett de ekonomiska konsekvenserna, blir de
för läkarna ofta svårt att med erforderlig säkerhet fastsla, örn en åkomma,
som uppgivits vara yrkessjukdom, verkligen är det i lagens mening, nar det
finnes så många ämnen att taga hänsyn till. Lagen har blivit sa smidig, at

den förlorat sin ryggrad. . . , , _ ■,

I detta sammanhang bör påminnas om följande principuttalande, som vid
framläggandet av den proposition (1929 nr 184), vilken ledde till nu gällande
lag örn försäkring för yrkessjukdom, gjordes av dåvarande lorediagande
departementschef i anslutning till vad ämbetsverken anfort rörande
frågan örn den blivande lagstiftningens tillämpningsområde: »Vid bestämmande
av de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna lagen, bor
såsom jag redan berört strängt fasthållas, att denna avser endast sådana
sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill bora
alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även om de genom
arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna framjas i sm uppkomst
eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin
grund i själva arbetet eller vad därmed har samband. Nödvändigt ar därför
att försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna''skiljas
från andra åkommor.» Till departementschefens salunda tillkännagivna
uppfattning, som tydligt innebär en känsla av nödvändigheten
av vissa restriktioner beträffande lagens omfattning, anslöt sig aven riksdagen
och erhöll lagstiftningen sin utformning i enlighet härmed.

Att jämväl riksdagens beslut kräves vid ändring av ovanberorda lag kan
möjligen fördröja proceduren något, men synes åtminstone hittills icke lia
verkat hämmande på lagens utveckling, och bibehållandet av denna riksdagens
rätt kan endast vara en garanti bl. a. mot att lagen blir allt tor omfattande.

Även riksförsäkringsanstalten avstyrker motionerna i denna del samt an- 1

1 det förslag lill lag örn försäkring flir vissa yrkessjukdomar, som ar 1928
avgavs av socialstyrelsen, riksförsäkringsanslallen och medicinalstyrelsen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

framhöllo ämbetsverken, att, då angivandet av de yrkessjukdomar, som skulle
berättiga till ersättning, utgjorde själva huvudpunkten i den ifrågasatta
lagstiftningen, hade ämbetsverken stannat vid att i 1 § av lagförslaget uppräkna
de sjukdomsorsaker, som borde komma i betraktande. Till ledning
för bedömandet av, huruvida i det särskilda fallet en till ersättning berättigande
yrkessjukdom förelåg, borde härutöver i administrativ väg utfärdas
en förteckning, upptagande de sjukdomsformer, som brukade framkallas av
de i 1 § omförmälda ämnena, samt de yrken eller hanteringar, där ifrågavarande
sjukdomsformer brukade framträda. Förslag härom upptogs i 9 §.
I det förslag till utvidgning av lagstiftningen i fråga, som ämbetsverken avgåvo
den 14 december 1935 och som ledde till 1936 års lagstiftning, framhöllo
ämbetsverken de svårigheter, som mötte vid en lämplig avgränsning
av den ifrågavarande försäkringens omfattning. Departementschefen erinrade
i propositionen till 1936 ars riksdag, att tiden vore inne för en revision
av den tidigare lagstiftningen, så att den bättre fyllde sitt ändamål. Med detta
syfte för ögonen och under upprätthållande å andra sidan av den inom denna
försäkring antagna grundsatsen, att de av försäkringen omfattade sjukdomarna
borde kunna med erforderlig grad av sannolikhet härledas från
visst arbete mötte dock fortfarande svårigheter vid en tillfredsställande avgränsning
av försäkringens omfattning. Såsom ämbetsverken framhållit
ökades dessa svårigheter på grund av saknaden i vårt land av effektiva åtgärder
för erhållande i önskvärd utsträckning av kunskap om förekomsten
och verkningarna av de sjukdomar, som förorsakades av yrkesarbete. I och
med att i den sedermera den 20 juni 1936 utfärdade lagen örn ändring av
den tidigare lagen upptogos även sjukdomar, som ej föranledas av inverkan
av visst farligt ämne, nämligen smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 §
epidemilagen, samt primär hudkräfta gjordes också därav påkallad ändring
i 9 § beträffande innehållet i den där åsyftade av konungen utfärdade förteckning.

Av vad ovan anförts framgår, att i vårt land den ifrågavarande lagstiftningen
ursprungligen gällde endast sådan sjukdom, som förorsakats av inverkan
av vissa angivna »ämnen». Numera skola emellertid såsom förut
nämnts vissa sjukdomar anses såsom yrkessjukdomar oberoende härav. Ytterligare
framgår av numera gällande lag, att en viss sjukdoms hänförande
under densamma kan befinnas böra bero av särskilda inverkande omständigheter
såsom arbetets särskilda art (t. ex. yrkesmässigt meddelande eller
utövande av sjukvård). Att härutinnan under skiftande ytti''e förutsättningar
kunna ifrågakomma en mångfald sjukdomar och sjukdomsformer, framgår
närmare av ämbetsverkens förutberörda yttrande och förslag den 14 december
1935 (propositionen nr 209 1936 sid. 38—51 »Vissa sjukdomar i inre
organ.», »Hudsjukdomar», »Vissa sjukdomar på grund av mekanisk inverkan»
etc.). Med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall böra också
avvägas de närmare förutsättningarna för rätten tili ersättning (jfr lagens
3 §)•

I anslutning till vad ovan anförts anser riksförsäkringsanstalten övervägande
skäl tala för bibehållande av de principer i fråga om stiftande av lag
av här ifrågavarande slag, som för närvarande gälla, och får anstalten alltså
avstyrka motionerna i denna del.

För söler ings rådet har rörande detta spörsmål anfört bl. a.:

Motionärerna motivera sitt yrkande med att utvecklingen på det tekniska
och industriella området medförde oupphörligt nya former och metoder för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42. 13

tillverkningen och användningen av särskilda preparat inom produktionens
olika grenar, varför lagstiftningen beträffande yrkessjukdomar borde göras
smidig och anpassbar.

Försäkringsrådet vill i anslutning till motionärernas nyss anförda uppfattning
allenast uttala, att praktiska synpunkter tala för bifall till motionärernas
yrkande i denna del.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ansett sig böra ifrågasätta,
huruvida icke spörsmålet angående utsträckt tillämpning av lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar är av sådan betydelse med hänsyn
till sina konsekvenser, att det i varje särskilt fall bör avgöras av riksdagen.

Svenska sågverksindustriarbetareförbundet har uttalat, att den åsyftade
lagändringen enligt dess mening vore ändamålsenlig. Om lagstiftningen på
berörda område skulle fylla sin uppgift, borde den lämnas möjlighet att
ifråga örn tillämpningen smidigt anpassa sig efter de behov, som successivt
uppkomme genom införandet av nya tekniska metoder inom industrien. Någon
olägenhet av den ifrågasatta lagändringen kunde icke uppkomma, enär
det förutsattes, att en av Konungen medgiven utsträckning av lagens giltighetsområde
icke komme att ske utan ingående sakkunnig prövning.

Av motionerna samt de över desamma avgivna yttrandena framgår enligt
utskottets mening, att starka skäl tala för att yrkessjukdom, som huvudsakligen
eller till övervägande del framkallats av »dowicide», bör berättiga
till ersättning enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Professorn
i dermatologi vid karolinska mediko-kirurgiska institutet James
Strandberg, vars utlåtande åberopas av medicinalstyrelsen, samt riksförsäkringsanstalten
hava uppgivit, att sjukdomsbilden vid dylika sjukdomar syntes
kunna avgränsas från andra liknande och att det i regel icke torde möta
svårigheter att fastställa sambandet mellan sjukdomen och arbetet.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava de hörda myndigheterna
uttalat starka betänkligheter mot förslaget att i katalogen över farliga ämnen
i lagen upptaga de i motionerna förordade beteckningarna »dowicide»
eller »antiseptiska medel, som användas för impregnering av trä till förhindrande
av uppkomsten av blånad». Den princip, som hittills följts vid
angivande i lagen av farliga ämnen, innebär, att ämnet upptages med sin
kemiska beteckning. Med hänsyn härtill hava medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
föreslagit, att i listan över farliga ämnen införes »klorderivat
av fenol och naftol samt deras saltor», vilket ansetts vara en lämplig
kemisk benämnning på den verksamma beståndsdelen i det i motionerna
avsedda preparatet.

Genom den av utskottet föranstaltade utredningen torde nu ifrågavarande
spörsmål hava blivit på ett tillfredsställande sätt belyst. Utskottet vill föreslå
riksdagen att, i anslutning till vad medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstaltcn
förordat, i förteckningen i 1 § i lagen upptaga »klorderivat
av fenol eller naftol eller deras salter». Denna nya ämnesgrupp torde i

U tstcollet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

stadgandet böra upptagas närmast efter gruppen »bensol eller någon av dess
homologer etc. ...»

Den ifrågasatta lagändringen synes böra träda i kraft den 1 juli 1938 och
förses med en övergångsbestämmelse med samma innebörd som den vid
1930 och 1936 års lagändringar meddelade.

I motionerna I: 6 och II: 79 har vidare yrkats, att riksdagen måtte besluta
sådan lagändring, att Konungen tillerkännes rätt att i mån av behov utöka
den i lagen givna förteckningen med andra ämnen, som framkalla yrkessjukdom.

Såsom framgår av utskottets redogörelse var frågan, om listan över sjukdomsorsakerna
borde givas i lag eller i administrativ ordning, föremål för
övervägande vid tillkomsten av 1929 års lagstiftning örn yrkessjukdomar.
Sålunda erinrade vederbörande departementschef, att det från vissa håll
gjorts gällande, att denna förteckning borde upptagas i en administrativ
författning, varigenom det skulle bliva lättare att anpassa densamma efter
ändrade förhållanden. Departementschefen ansåg sig emellertid icke kunna
biträda ett sådant förslag. Enligt hans mening vore nämligen frågan örn
försäkringens omfattning av så väsentlig betydelse, att den borde lösas genom
lag. Departementschefen framhöll, att någon olägenhet icke torde vållas
härav. Riksdagen anslöt sig till denna departementschefens uppfattning.

De erfarenheter, som hittills vunnits av lagstiftningen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, hava enligt utskottets mening icke ådagalagt, att riksdagens
medverkan försvårat anpassningen till de krav, som utvecklingen
framkallat. Under sådana förhållanden torde för närvarande icke föreligga
tillräckliga skäl att göra avsteg från den princip, varom statsmakterna vid
1929 års riksdag voro ense. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionerna
I: 6 och II: 79 i förevarande del.

Skulle emellertid kommande erfarenheter giva vid handen, att påtagliga
fördelar kunde vinnas, om Kungl. Maj:t tillerkändes rätt att i administrativ
ordning utöka den i lagen givna förteckningen över sjukdomsorsakerna,
böra statsmakterna givetvis taga förevarande spörsmål under omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar1 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1936: 384.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

1 §•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

bensol elier någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något
av deras nitra- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,
anilin eller parafenylendiamin),

klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter,

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform
eller trikloretylen),
koloxid,

cyan eller förening därav,
klor, hypoklorit eller klorkalk,
kloramin,
nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne,
mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom---hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen---nedan stadgas.

Arbete i verksamhet — ---farligt arbete.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938 men skall icke äga tillämpning
i fråga om sådan av klorderivat av fenol eller naftol eller deras saller
framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande
dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter
lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen. 2

2) att motionerna I: 6 och II: 79, såvitt angår det under
punkt 1) i motionerna framställda yrkandet, ävensom motionen
II: 142 måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

3) att motionerna I: 6 och II: 79, såvitt angår det under
punkt 2) i motionerna framställda yrkandet, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman*, P. Sandström, Heiding, Knut
Petersson1, Olof Carlsson, Elon Andersson2, Sten och Ekströmer*;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund1*, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård, Molander, Sandström i Härnösand2, och Thorell1*, fröken Hesselgren1* och
fröken Andersson2.

1 Närvarande endast vid behandlingen av punkten 1) i motionerna 1:6 och 11:79 ävensom
motionen II: 142.

2 Närvarande endast vid behandlingen av punkten 2) i motionerna I: 6 och II: 79.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Sten, som anfört:

Av sågverksindustriarbetareförbundets yttrande framgår att de arbetare,
som råka ut för skador av ifrågavarande slag, enligt överenskommelse mellan
förbundet och vederbörande arbetsgivare erhålla två tredjedelar av deras
genomsnittliga arbetsförtjänst under de närmast föregående tvenne avlöningsperioderna.
På grund av att de arbetare det är fråga om ofta ha låg
årsinkomst i förhållande till dagsinkomsten under säsongen, är denna överenskommelse
fördelaktigare än olycksfallförsäkringslagens bestämmelser om
ersättning. Ett stort antal berörda arbetare kommer lagen att tillförsäkra omkring
3 kr. per dag, under det att överenskommelsen ger dem 5 ä 6 kr. Lagändringen
kan därför icke tillföra dem den avser att skydda några fördelar,
utan så vitt man kan se endast nackdelar. Att arbetare för vilka överenskommelsen
icke gäller skulle komma att beröras av lagändringen har visserligen
antagits, men icke visats eller varit känt. Även örn sådan skulle finnas borde
det i ett sådant läge undersökts om icke deras sak kunnat bevakas på annat
sätt, exempelvis genom åberopande av överenskommelsens innebörd såsom
gängse praxis.

Som av förbundets yttrande i fortsättningen framgår räknar man med att
den överenskomna ersättningsskyldigheten skall leda till att förebyggande
anordningar vidtagas och att de primitiva impregneringsmetoderna komma

Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.

ur bruk. Man får utgå ifrån att frågan i detta avseende, alltså som arbetareskyddsfråga,
ägnas all uppmärksamhet, även från vederbörande statliga organs
sida. Detta torde kunna ske inom ramen av gällande lagstiftning. Skulle
så icke vara fallet bör initiativ till ändring härutinnan tagas.

Utskottet har med ämbetsverkens och de vetenskapliga experternas yttranden
för ögonen tydligen ansett det vara klart, enligt på detta område följda
principer, att en lagändring bör komma till stånd. Man kan dock icke
känna sig övertygad örn att de principiella skälen böra väga så tungt att hänsyn
icke tages till faktiska förhållanden och praktiska konsekvenser. När de
av ett missförhållande sådant som detta berörda parterna kommit överens örn
att på ett tillfredsställande sätt reglera dess skadeverkningar för den enskilde,
borde lagstiftaren kunna anse att lagens uppgift fyllts. Åtminstone hade det
varit rimligt med hänsyn till frågans läge att en närmare utredning kommit
till stånd. Försäkringsrådet har också för sin del tillstyrkt en sådan.

Det i motionerna 1:6 och II: 79 framställda yrkandet under punkt 2)
kunde samtidigt tagits under övervägande.

Reservation

av herrar Olof Carlsson och Hage angående utskottets hemställan under
punkt 3).

■-?

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 42.

■: