Andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1068 (Utlåtande 1968:L2u42 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1068

Nr 42

Utlåtande i anledning av motioner angående rätten till sjukpenning
vid utlandsresa.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 187 av herr Brundin samt II: 250 av herr Ringaby.

I 3 kap. 17 § lagen om allmän försäkring sladgas bl. a., att sjukpenning
jämte barntillägg må indragas eller skäligen nedsättas om försäkrad under
sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den allmänna försäkringskassan
eller avreser till utlandet, där ej kassan medgivit att sjukpenning
må utgå under vistelse därstädes. Efter en redogörelse för detta stadgande
samt för praxis i fråga om reduktion av sjukpenningersättningen i dylika
tall, anför motionärerna, att det ibland inträffar sjukdomsfall, där vederbörande
läkare ordinerar utlandsvistelse, som av medicinska skäl bör påbörjas
så fort som möjligt, men att den försäkrade vanligen inte får kännedom
om försäkringskassans beslut i sjukpenningfrågan förrän tio å fjorton
dagar efter ansökan. Motionärerna föreslår, att ovannämnda stadgande
kompletteras med en regel av innehåll, att om vederbörande läkare ordinerat
snar utlandsresa, skall patienten för bibehållande av rätt till full
sjukpenning visserligen anmäla detta t:ll försäkringskassan, men ej behöva
invänta dess beslut.

I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte överlämna förevarande motion till
1961 års sjukförsäkringsutredning».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i utlåtandet, hänvisa
till motionen.

Utskottet har i den ordning 46 g riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från riksförsäkringsverket. Vidare har Försäkringskasseförbundet
på utskottets begäran inkommit med yttrande.

Gällande bestämmelser m.m.

För att om möjligt säkerställa att försäkrad eller den som eljest har rätt
till ersättning enligt lagen om allmän försäkring fullgör sin uppgiftsskyldighet,
lämnar riktiga uppgifter och i övrigt inte uppträder på ett otillbörligt
sätt är det nödvändigt att det finns vissa påföljdsbestämmelser. 1 grava
fall kan det bli fråga om handläggning av sådana frågor vid allmän dom 0113028

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 42

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968

stol, men mera vanligt är påföljd som beslutas av försäkringsorganen. I
20 kap. lagen om allmän försäkring finns vissa för sjukförsäkringen och
pensioneringen gemensamma bestämmelser om indragning eller nedsätt
ning av ersättningen och om återbetalning av ersättning vid vissa obehöriga
förfaranden av allvarlig natur från den ersättningsberättigades
sida. Som exempel på fall, där ifrågavarande bestämmelser blir aktuella,
kan nämnas att den försäkrade uppsåtligen åsamkar sig sjukdom eller
skada eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande som är av betydelse för rätt till ersättning.
1 motionerna aktualiseras frågan om innehållet i en annan typ
av indragnings- och nedsättningsbestämmelser, nämligen sådan som är speciell
för sjukpenningförsäkringen och som finns i 3 kap. lagen om allmän
försäkring. En redogörelse för innehållet i 3 kap. 17 § lagen om allmän
försäkring i här aktuell del har lämnats ovan.

Beträffande medgivande från försäkringskassan till utlandsresa under
sjukdom må här återgivas innehållet i ett cirkulär av den 21 mars 1957,
vilket är intaget i riksförsäkringsverkets cirkulärserie vid 3 kap. 17 § lagen
om allmän försäkring:

Riksförsäkringsanstalten har uppmärksammat ett flertal fall, då sjukkassor
dröjt avsevärd tid med att lämna medlem besked i anledning av
framställning om medgivande att uppbära sjukpenning under utlandsvistelse.
På grund härav får anstalten framhålla, att beslut i anledning av
dylik framställning skall fattas utan dröjsmål och därefter omedelbart
delgivas medlemmen. Vad nu sagts skall gälla jämväl då sjukkassa eljest
erhåller kännedom om att sjukanmäld medlem avrest till utlandet.

Då cirkuläret utfärdades gällde lagen om allmän sjukförsäkring. I 27 § e)
fanns en bestämmelse av samma innehåll, som den här aktuella. I 27 § f)
fanns likaledes en bestämmelse av samma innehåll som den nu gällande
om anmälan till kassan vid ändrad vistelseort.

Rörande tillämpningen av 27 § första stycket f) lagen om allmän sjukförsäkring
har försäkringsdomstolen den 2 april 1963 meddelat en dom
i ett mål rörande nedsättning av sjukpenning, där försäkrad under sjukdom
ändrat vistelseort utan att underrätta sjukkassan därom (Tidskrift
för allmän försäkring 1963 s. 257). I ett i målet avgivet yttrande av riksförsäkringsverket
anförde verket, att i flertalet fall brukade enligt praxis
strängare påföljd ej beslutas än nedsättning av sjukpenningen med en
fjärdedel för den tid den försäkrade utan anmälan vistas på annan ort.
Med hänsyn till »föreliggande omständigheter» fann försäkringsdomstolen
att den försäkrades försummelse i målet i fråga skäligen inte borde föranleda
större påföljd än att sjukpenningen nedsattes med en fjärdedel
under tio dagar; den försäkrade hade vistats å annan ort än hemorten
undertiden den 11 september--den 1 oktober 1961.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968

Har må erinras om att Försäkringskasseförbundet i en broschyr med
titeln Sjukhjälp under utlandsvistelse, som utdelas på bland annat banker
och resebyråer, erinrar om skyldigheten att inhämta medgivande från försäkringskassan
enligt 3 kap. 17 § lagen om allmän försäkring.

Remissyttranden

Båda remissinstanserna avstyrker bifall till motionerna.

Riksförsäkringsverket anför efter cn redogörelse för 3 kap. 17 § lagen
om allmän försäkring i liar aktuell de! samt för motionerna följande.

Ett stadgande motsvarande det ovan angivna fanns i den före ikraftträdandet
av lagen om allmän försäkring gällande lagen om allmän sjukförsäkring.
Socialvårdskommittén, vars förslag låg till grund för den tidigare
lagstiftningen, yttrade i berörda hänseende, att del med hänsyn till sjukkontrollen
är nödvändigt att kassan äger kännedom om den sjukes vistelseort.
Kommittén ansåg det tillräckligt med en anmälan om ändrad vistelseort,
såvida det inte är fråga om avresa till utlandet, i vilket fall medgivande
att sjukhjälp får utgå under utomlandsvistelsen skulle begäras. Kassan
borde i samband med lämnandet av sådant medgivande kunna uppställa de
villkor, som erfordras ur kontrollsynpunkt. Medgivande borde i regel endast
lämnas, därest framställning gjorts inom skälig tid före avresan.

Rörande handläggningen av ärenden av ifrågavarande slag har riksförsäkringsverket
vid kurser och i föredrag för försäkringskassornas personal
framhållit, att det åligger kassa, som mottagit anmälan om att den sjuke
ämnar avresa till utlandet, att omedelbart upptaga frågan, huruvida medgivande
bör lämnas till att sjukpenning utgår under utlandsvistelsen. Sådant
medgivande bör inte vägras, om utlandsvistelsen inte kan anses menligt
påverka tillfrisknandet och möjlighet föreligger till erforderligt styrkande
av arbetsoförmågan under utlandsvistelsen. Kassan är skyldig att
omedelbart delge den försäkrade sitt beslut.

Motionärernas förslag innebär i praktiken, all det blir den behandlande
läkaren som avgör om sjukpenning skall utgå under försäkrads utlandsvistelse.
Enligt riksförsäkringsverkets mening är det angeläget att avgörandet
härutinnan förbehålles försäkringskassan. Från försäkringskassehåll
har gång efter annan gjorts gällande, att man långt ifrån alltid känner
sig övertygad om att för försäkrad, som uppbär sjukpenning, fortsatt
sjukskrivning under utlandsvistelse verkligen är betingad av medicinska
skäl.

En sjuk persons utlandsresa torde i allmänhet börja planeras och förberedas
så lång tid före avresan att framställning hos försäkringskassan
om sjukpenning under utlandsvistelsen kan göras i god tid dessförinnan.
Om således framställning om sjukpenning i här avsedda fal! göres inom
skälig tid före avresan, vilket som ovan sagts förutsatts skola ske för att
rätten till sjukpenning skulle få bibehållas, bör försäkringskassan kunna
handlägga ärendet och lämna besked i ersättningsfrågan innan resan till
utlandet anträdes.

Försäkringskasseförbundet anför följande:

För försäkringskassornas handläggning av ifrågavarande ärenden har

Andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968

tillsynsmyndigheten utfärdat tillämpningsföreskrifter av vilka bland annat
framgår, att kassorna omedelbart skall fatta beslut i anledning av framställning
om medgivande att uppbära sjukpenning under utlandsvistelsen.
Sådant medgivande bör ej vägras, om utlandsvistelsen inte kan anses menligt
påverka tillfrisknandet och möjlighet föreligger till erforderligt styrkande
av arbetsoförmågan under utlandsvistelsen. Den behandlande läkarens
uppfattning bör vidare inhämtas. Sedan kassan fattat sitt beslut är
den skyldig att omedelbart delge den försäkrade detta. Härav följer att
sådana framställningar prövas av försäkringskassorna med största skyndsamhet.

Eftersom utlandsvistelse oftast kräver även andra förberedelser bar förbundet
den uppfattningen att den försäkrade hinner få del av kassornas
beslut i god tid före avresan om framställningen inges snarast efter läkarens
ordination om utlandsvistelse. Enligt vad förbundet erfarit torde det
ytterst sällan förekomma att avresan, där den försäkrade av läkare ordinerats
utlandsvistelse, blir fördröjd på grund av försäkringskassans prövning
av rätten till sjukpenning.

Den möjlighet till prövning av här förevarande ärenden som försäkringskassorna
har genom bestämmelserna i 3 kap. 17 § lagen om allmän försäkring
är enligt förbundets mening nödvändig med hänsyn till det faktum
att sjukkontroll inte, i varje fall inte på sainma sätt som inom landet, kan
bedrivas utomlands.

Utskottet

Enligt de regler som finns i lagen om allmän försäkring om förmåner
från försäkringen vid sjukdom äger försäkringskassan draga in eller
efter skälighetsprövning sätta ner sjukpenning och barntillägg om den
försäkrade ändrar vistelseort utan att underrätta kassan eller om han reser
till utlandet utan att kassan medgivit att sjukpenning får utgå under vistelsen
där.

Motionärerna framhåller att det kan inträffa att en läkare ordinerar utlandsvistelse,
som av medicinska skäl bör påbörjas så fort som möjligt,
men att försäkringskassan vanligen inte meddelar beslut i ärendet förrän
tio å fjorton dagar efter ansökan. Det är obilligt att den sjuke i ett sådant
fall skall behöva riskera nedsättning av sjukpenningen om han avreser
utan att först avvakta beslutet. Motionärerna vill därför att ovan nämnda
regel skall kompletteras med ett stadgande att — även om den sjuke rest
utomlands utan att avvakta kassans medgivande — sjukpenningen inte
skall kunna reduceras om läkare ordinerat snar utlandsvistelse och vederbörande
anmält förhållandet till kassan. Motionärerna yrkar, att riksdagen
skall hemställa hos Kung!. Maj :t, att motionerna överlämnas till 1961 års
sj ukförsäkringsutredning.

Såsom framhålles av riksförsäkringsverket och av Försäkringskasseförbundet
i avgivna remissyttranden åligger det försäkringskassan att omedel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968

bart pröva ansökan från en försäkrad att uppbära sjukpenning under utlandsvistelse
och att likaledes utan dröjsmål delgiva den försäkrade kassans
beslut i ärendet. Det finns anledning anta, att kassornas personal i
allmänhet iakttar denna sin skyldighet. Försäkringskasseförbundet framhåller
således, att — enligt vad Förbundet erfarit -— det ytterst sällan
torde förekomma att, då vederbörande läkare ordinerat utlandsvistelse,
avresan för den försäkrade blir fördröjd på grund av dröjsmål hos försäkringskassan.
Det av motionärerna påtalade problemet torde därför endast
undantagsvis bli aktuellt.

Ett bifall till motionärernas önskemål skulle innebära, att frågan om
rätt till sjukpenning skulle undandras försäkringskassans prövning. Det
är angeläget att så inte sker. Utskottet beaktar vid denna bedömning atl
det från försäkringshåll uttalats att det förekommer att man känner sig
tveksam om det föreligger medicinska skäl för fortsatt sjukskrivning, under
utlandsvistelsen. Utskottet är således inte berett att biträda motionärernas
önskemål. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, 1:187 och 11:250, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Lars
Larsson (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg
(s)*, Edström (fp)* och Blomquist (h);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp), Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s), herr Gomér (ep),
fru Svensson (s)*, herrar Åkerlind (h)* och Göransson (s).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.