Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 (Utlåtande 1963:L2u4 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Nr 4

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli
1954 (nr 579) om nykterhetsvård, m. m., dels ock
i ämnet väckt motion.

Genom en den 18 januari 1963 dagtecknad proposition, nr 13, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
och

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937
(nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft motionen
nr 568 i första kammaren av herr Kaijser.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 4

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets vård

Härigenom förordnas, att 21, 50, 55, 57 och 58 §§ lagen den 27 juli 1954
om nykterhetsvård skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 mom. Polismyndighet skall
ofördröjligen på lämpligt sätt tills
vidare omhändertaga den som är
hemfallen åt alkoholmissbruk,
om han är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv och
faran är så överhängande, att länsstyrelsens
beslut om tvångsintagning
ej utan våda kan avvaktas, eller
om han utan att söka ärligen försörja
sig för ett kringflackande liv
och det kan antagas, att han kommer
att avvika från orten, innan länsstyrelsen
prövat ansökan om tvångsintagning.

Polismyndigheten må ock tills vidare
omhändertaga den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och på
grund av oförmåga att taga vård om
sig själv är i trängande behov av
omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen
enligt 1 mom. innan ansökan
gjorts om tvångsintagning, skall
sådan ansökan utan uppskov göras.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 m o in. Föreligga sannolika skål
för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk
samt

för att han är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv och
för att faran är så överhängande, att
länsstyrelsens beslut om tvångsintagning
ej utan våda kan avvaktas,
eller

för att han utan att söka ärligen
försörja sig för ett kringflackande
liv och kommer att avvika från orten,
innan länsstyrelsen prövat ansökan
om tvångsintagning,
skall polismyndigheten ofördröjligen
på lämpligt sätt tillfälligt omhändertaga
honom.

Polismyndigheten må ock tillfälligt
omhändertaga den beträffande
vilken sannolika skäl föreligga för
att han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och på grund av oförmåga att
taga vård om sig själv är i trängande
behov av omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen
enligt 1 mom., innan ansö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan gjorts om tvångsintagning, skall,
därest den omhändertagne ej frigives,
sådan ansökan göras senast dagen
efter omhändertagandet. Finnes
med hänsyn till utredningen längre
uppskov erforderligt, må med ansökan
anstå, dock skall den göras så
snart ske kan och senast å femte
dagen efter dagen för omhändertagandet.
Göres ej ansökan som nu
sagts, skall den omhändertagne omedelbart
frigivas.

50 §.

Om beslutad------begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren
att med anlitande av arbetsförmedling,
organisation, som utövar social
hjälpverksamhet, eller enskild person
söka i tid bereda den permitterade
lämplig sysselsättning samt förhjälpa
honom till ort, där sådan
erhållits, eller vidtaga andra tjänliga
åtgärder till hans bistånd.

I fall av behov bär föreståndaren
att i samråd med vederbörande nykterhetsnåmnd
och med anlitande av
arbetsförmedling, organisation, som
utövar social hjälpverksamhet, eller
enskild person söka i tid bereda den
permitterade lämplig sysselsättning
samt förhjälpa honom till ort, där
sådan erhållits, eller vidtaga andra
tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Det åligger nykterhetsnämnden i
den kommun, dår den permitterade
vistas, att vid behov bistå den permitterade
med lämpliga hjälpåtgärder.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga
drycker samt undandrager sig
övervakning eller bryter mot meddelade
lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen,
om han ej genom hjälpåtgärd
kunnat återföras till ett nyktert liv
eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös,
besluta, att han skall återintagas
å allmän vårdanstalt.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga
drycker samt undandrager
sig övervakning eller bryter mot
meddelade lydnadsföreskrifter, må
länsstyrelsen, om han ej genom
hjälpåtgärd kunnat återföras till ett
nyktert liv eller sådan åtgärd prövas
vara gagnlös, besluta, att han skall
återintagas å allmän vårdanstalt. Så -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

(Gällande lydelse)

I ansökan---

Bestämmelserna i

{Föreslagen lydelse)
dant beslut må dock ej avse den som
tidigare återintagits, med mindre efter
föregående återintagning meddelats
beslut jämlikt 18 §.
eller lydnadsföreskrifter.

— — — är fråga.

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å
sådan anstalt och därvid förbundit
sig att kvarstanna å anstalten ett år,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.

§•

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.

58 §.

Vill någon, som är hemfallen åt
alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän
vårdanstalt, må han intagas
under villkor, att han i egenhändigt
underskriven ansökan hos anstaltens
föreståndare eller hos socialstyrelsen
gjort framställning därom samt
skriftligen förbundit sig att kvarstanna
å allmän vårdanstalt under
viss tid, som dock ej må överskrida

Vill någon, som är hemfallen åt
alkoholmissbruk, frivilligt ingå å
allmän vårdanstalt, må han intagas
under villkor, att han i egenhändigt
underskriven ansökan hos anstaltens
föreståndare eller hos socialstyrelsen
gjort framställning därom samt
skriftligen förbundit sig att kvarstanna
å allmän vårdanstalt under
viss tid, som bedömes erforderlig

Andra lagutskottets utlåtande nr A år 1963 5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ett år. Är han omyndig, erfordras med hänsyn till vårdbehovet, dock
samtycke av den, som enligt lag har högst sex månader. Är han omyndig,

att sörja för hans person.	erfordras samtycke av den, som en-ligt lag har att sörja för hans person.
Vid ansökningen----

Den, som------utskrivas tidigare.

Vad i — —----frivilligt intagna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Böter, som äro förfallna till betalning
och ej erläggas, skola, där så
kan ske, uttagas genom utmätning
så ock medelst införsel enligt vad
därom särskilt stadgas. Har den bötfällde
enligt meddelat beslut intagits
å allmän alkoholistanstalt eller har
han frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att kvarstanna
å anstalten ett år, må dock
böter icke uttagas, som avse före
intagandet begånget brott, utgörande
fylleri eller förargelseväckande beteende,
men ej tillika annat brott.

Utom egendom------nöi

(Föreslagen lydelse)

§•

Böter, som äro förfallna till betalning
och ej erläggas, skola, där så
kan ske, uttagas genom utmätning
så ock medelst införsel enligt vad
därom särskilt stadgas. Har den bötfällde
enligt meddelat beslut intagits
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller har han frivilligt
ingått å sådan anstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna å anstalten
sex månader, må dock böter
icke uttagas, som avse före intagandet
begånget brott, utgörande fylleri
eller förargelseväckande beteende,
men ej tillika annat brott,
lig bostad.

Där någon enligt meddelat beslut
intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller tvångsarbetsanstalt
eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola
eller där någon frivilligt
ingått å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och därvid

§•

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1952:314 och av 9 § se SFS 1960:348.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

(Gällande lydelse)
förbundit sig att kvarstanna å anstalten
ett år, vare beslut om förvandling
som dessförinnan meddelats
förfallet; och må förvandling ej ske
av böter som ådömts före intagandet.
Böter, som ådömts efter intagandet
men före utskrivningen, må
ej förvandlas med mindre anstaltens
styrelse det påkallar.

(Föreslagen lydelse)
förbundit sig att kvarstanna å anstalten
sex månader, vare beslut om
förvandling som dessförinnan meddelats
förfallet; och må förvandling
ej ske av böter som ådömts före
intagandet. Böter, som ådömts efter
intagandet men före utskrivningen,
må ej förvandlas med mindre anstaltens
styrelse det påkallar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade regler i syfte att vidga polismyndighets
befogenhet att tillfälligt omhänderta farliga alkoholmissbrukare. Nya och
mera preciserade bestämmelser föreslås också beträffande tiden för kvarhållande
hos polismyndigheten, innan ansökan inges om intagning på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Nykterhetsnämndemas ansvar för eftervården av den som försökspermitterats
eller utskrivits från allmän vårdanstalt föreslås bli lagfäst. Bestämmelser
föreslås om samråd mellan anstaltsföreståndaren och vederbörande
nykterhetsnämnd rörande lämplig sysselsättning för den som skall
lämna anstalten.

Bestämmelserna om återintagning på allmän vårdanstalt föreslås ändrade,
så att sådan åtgärd inte skall få tillgripas mot en och samma person
mer än en gång utan mellankommande prövning huruvida de allmänna
förutsättningarna för tvångsintagning är för handen.

Längsta vårdtiden vid frivilligt ingående på allmän vårdanstalt föreslås
sänkt från ett år till sex månader. I anslutning härtill föreslås ändringar i
bestämmelserna rörande bortfall av vissa böter m. m. för den som frivilligt
ingår på sådan anstalt.

Vidare redogöres i propositionen för vissa i nykterhetsvårdsutredningens
betänkande översyn av nykterhetsvården (SOU 1961:58) upptagna spörsmål
rörande dels läkarrepresentation i nykterhetsnämnderna dels fylleriförseelser
som specialindikation för tvångsingripande, i vilka delar betänkandet
ansetts icke böra föranleda lagändringar.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak
återges endast redogörelserna för gällande bestämmelser samt vad föredragande
departementschefen, statsrådet Aspling, vid lagrådsremissen anfört
som sina egna synpunkter. Beträffande övriga delar hänvisas till propositionen.

I motionen I: 568 har hemställts

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 13 i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, att en utredning med ingående analys
av det nykterhetsläge som uppkommit efter 1954 års reform kommer
till utförande och att tillskapandet av ytterligare möjligheter för klinisk
forskning och undervisning rörande alkoholsjukdomar utredes».

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Tillfälligt omhändertagande av farliga alkoholmissbrukare m. fl.

Gällande bestämmelser

Beslut om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
meddelas enligt 18 § NvL av länsstyrelsen. Enligt 21 § skall dock polismyndighet
ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga farlig alkoholmissbrukare,
om faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om
tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Samma skyldighet föreligger
beträffande kringflackande alkoholmissbrukare, om det kan antagas, att
han kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen prövat ansökan om
tvångsintagning. Polismyndigheten äger också tills vidare omhändertaga
alkoholmissbrukare, som på grund av oförmåga att taga vård om sig själv
är i trängande behov av omedelbar vård. Därest någon omhändertages så
som nu sagts, innan ansökan gjorts om tvångsintagning, skall sådan ansökan
göras utan uppskov.

För att omhändertagande skall kunna ske enligt 21 § NvL fordras enligt
stadgandets ordalydelse, att de angivna förutsättningarna för omhändertagande
är styrkta. Då ingripande påkallas, torde emellertid ofta tillräcklig
bevisning saknas. I sådana fall måste därför polismyndigheten verkställa
utredning, innan den kan taga ställning till frågan, huruvida omhändertagande
bör ske. För det ingripande, som fordras för sådan utredning, torde
i regel 12 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) utgöra
grund. Detta stadgande medger polisman rätt att, om det för att upprätthålla
allmän ordning är nödvändigt, tillfälligt omhändertaga den, vars
uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.
Den som sålunda omhändertagits får enligt 13 § hållas i förvar endast så
länge fara föreligger för att han kommer att fortsätta att störa ordningen.
Tvekan föreligger rörande längden av den tid, under vilken en person kan
hållas i förvar med stöd av nämnda stadgande i polisinstruktionen. Under
alla förhållanden torde man dock böra utgå från att tiden är mycket kort.

Skrivelse från justitieombudsmannen

I en skrivelse den 1 december 1959 till Konungen har justitieombudsmannen
med utgångspunkt från ett aktuellt fall funnit starka skäl tala för att
bestämmelserna i 21 § NvL rörande befogenhet och skyldighet för polismyndighet
att tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare blir föremål för
översyn och komplettering.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19)

De av justitieombudsmannen aktualiserade spörsmålen har behandlats
av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Utredningen fram -

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

håller, att de frågor, som uppstår vid omhändertagande enligt 21 § NvL,
ofta är vanskliga att avgöra. Därjämte är den tid, som står till polismyndighetens
förfogande för utredning och bedömning av frågorna, mycket kort.
Nämnvärd förlängning av denna tid framstår inte såsom önskvärd, eftersom
frågan om tvångsintagning så skyndsamt som möjligt bör komma under
prövning. Det synes under sådana förhållanden knappast rimligt att kräva
full bevisning om att förutsättningarna för omhändertagande föreligger.
Ett sådant krav torde ej heller upprätthållas i praxis. Dessa omständigheter
motiverar enligt utredningens mening att 21 § NvL ändras så att polismyndigheten
får tillfälligt omhänderta alkoholmissbrukare, då sannolika skäl
finnes för att de i stadgandet angivna indikationerna är för handen. Detta
bör gälla även den allmänna indikationen hemfallenhet åt alkoholmissbruk.

Utredningen anför vidare att, om tillfälligt omhändertagande kan ske
på sannolika skäl, polismyndigheten bör äga fortsätta utredningen även
efter omhändertagandet. Sådan utredning kan medföra, att skäl för omhändertagande
ej längre finnes föreligga, varför frigivning bör ske. Med
hänsyn härtill bör ej såsom för närvarande krävas obligatorisk ansökan om
tvångsintagning, så snart omhändertagande ägt rum. Av rättssäkerhetsskäl
bör — i analogi med föreskrifterna i rättegångsbalken rörande anhållande
— i lagen uttryckligen angivas en tidsfrist, inom vilken antingen frigivning
bör ske eller ansökan om tvångsintagning göras. I allmänhet torde beslut i
nämnda hänseenden kunna meddelas dagen efter omhändertagandet. I vissa
fall torde dock utredningen kräva längre tid. Det bör dock fordras, att ansökan
om tvångsintagning göres senast å femte dagen från omhändertagandet.
Om ansökan då ej sker, bör den omhändertagne alltid frigivas. Om
polismyndigheten anser att frigivning inte kan ske, skall myndigheten därför,
även om utredningen ej hunnit slutföras, senast å femte dagen efter
omhändertagandet göra ansökan om tvångsintagning.

Departementschefen:

»Det av utredningen om administrativa frihetsberövanden framlagda förslaget
om ändring i 21 § NvL har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. För egen del är jag också ense med utredningen
om att lagstiftningen på denna punkt är i behov av revision. Genomföres
utredningens förslag, erhålles ökad möjlighet att snabbt och effektivt
ingripa mot farliga alkoholmissbrukare till skydd för anhöriga och
andra, som kan vara utsatta för —- kanske livshotande — fara från alkoholmissbrukarens
sida. Samtidigt synes de av utredningen föreslagna reglerna
avvägda på sådant sätt att man inte eftersätter kravet på tillfyllestgörande
rättssäkerhetsgarantier för den mot vilken ingripandet riktas.

Jag förordar, att 21 § NvL ändras i enlighet med utredningens förslag.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963
Eftervård

Gällande bestämmelser

Enligt 50 § NvL skall vid behov föreståndare för allmän vårdanstalt, med
anlitande av arbetsförmedling, organisation som utövar social hjälpverksamhet
eller enskild person, i tid söka bereda lämplig sysselsättning åt den
som försökspermitteras eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.
I 51 § stadgas, att anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter befinnes obehövligt, skall ställa den permitterade under övervakning
eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att besörja därom. Styrelsen må
vidare, vare sig övervakning anordnas eller ej, meddela den permitterade
lydnadsföreskrifter. Enligt 54 §, som dock ej äger tillämpning beträffande
den som ingått frivilligt på allmän vårdanstalt enligt 58 § NvL, gäller motsvarande
vid utskrivning. Stadgan den 23 november 1956 för allmänna vårdanstalter
för alkoholmissbrukare (nr 551) innehåller i 33 § föreskrift om att
anstaltsföreståndaren i regel skall inhämta yttrande från den nykterhetsnämnd,
som tagit befattning med intagningen, innan försökspermission eller
utskrivning beslutas. I praktiken tillämpas så gott som genomgående att
övervakning uppdrages åt nykterhetsnämnd och att lydnadsföreskrift om
avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker meddelas i samband med beslut
om övervakning.

Departementschefen:

»Eftervårdens utomordentligt stora betydelse för att ett gott resultat skall
uppnås i samhällets strävanden att återföra alkoholmissbrukare till ett nyktert
leverne är allmänt erkänd. Det är särskilt under den första tiden efter
anstaltsvistelsen, som påfrestningar möter och som vederbörande ofta behöver
stöd från de nykterhetsvårdande organen, om ett återfall skall kunna
undvikas. De åtgärder som kan komma i fråga är sådana som övervakning
och läkarkontakt, bostads- och arbetsanskaffning, inackorderingshemsvård
och familjevård, åtgärder för tillgodoseende av olika materiella hjälpbehov
m. m. I en del speciella fall förekommer det att anstalten upprätthåller
direkt förbindelse med vårdtagaren. Anstalten har dock inte så goda möjligheter
att bedöma och tillgodose vårdbehov i de ofta förekommande fallen
då den vårdbehövande vistas på långt avstånd från anstalten och ej kan
stå under dess omedelbara tillsyn. Den regelmässiga ordningen är därför
att övervakningen uppdrages åt en nykterhetsnämnd, varvid det förutsättes
att den övervakades behov av bistånd skall uppmärksammas inom övervakningens
ram.

Det ligger i öppen dag att en stor del av ansvaret för eftervården måste
ankomma på nykterhetsnämnderna, som i de flesta fall har de största
möjligheterna att på nära håll följa eu försökspermitterad eller utskriven
persons förhållanden efter anstaltsvistelsen. Det torde ej heller i princip

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

råda några delade meningar på denna punkt. Likväl synes det önskvärt med
ett lagstadgande, som mera direkt än vad nu är fallet fastslår nykterhetsnämndernas
ansvar härvidlag. Ett sådant stadgande bör dock inte ges den
avfattningen att det samtidigt befriar vederbörande anstalt från ansvar för
eftervården.

Med utgångspunkt från det anförda föreslår jag, att 50 § NvL tillföres ett
tredje stycke, vari stadgas att det skall åligga nykterhetsnämnden i den
kommun, i vilken den permitterade vistas, att vid behov bistå den permitterade
med lämpliga hjälpåtgärder. På grund av hänvisningen i 54 § NvL
kommer detsamma att gälla vid utskrivning. Då övervakning i förekommande
fall normalt brukar utövas av nykterhetsnämnden i den kommun, där den
övervakade vistas, torde det föreslagna stadgandet mera sällan leda till att
mer än en nykterhetsnämnd befattar sig med samma person. Där så sker synes
detta inte i och för sig ge anledning till betänkligheter. Det torde kunna
förutsättas att uppkommande spörsmål kan lösas genom samarbete nämnderna
emellan.

För att betona vikten av att vid planering för permittering eller utskrivning
samråd äger rum mellan anstalten och berörda nykterhetsnämnder
föreslår jag vidare, att i 50 § andra stycket intages ett uttryckligt stadgande
om att föreståndaren för anstalten vid behov skall samråda med vederbörande
nykterhetsnämnd. Sådant samråd kan visa sig erforderligt både
med den nykterhetsnämnd, som tagit befattning med ärendet angående
intagning på anstalten, och med nämnden i den kommun, dit den permitterade
eller utskrivne skall bege sig.»

Återintagning på allmän vårdanstalt

Gällande bestämmelser

Vid utskrivning från allmän vårdanstalt kan med stöd av 54 § NvL meddelas
beslut att den utskrivne under viss tid —- längst ett år — skall stå
under övervakning eller iakttaga lydnadsföreskrift. I händelse av återfall
under denna tid äger länsstyrelsen besluta om återintagning enligt ett förenklat
förfarande, varom stadgas i 55 §. I ansökan om sådan återintagning
skall anges i vilka avseenden den utskrivne brutit mot meddelade föreskrifter
samt lämnas redogörelse för hans uppförande i övrigt under tiden efter
utskrivningen. Däremot behöver förhandenvaron av hemfallenhet åt alkoholmissbruk
eller tillämpligheten av viss specialindikation icke påvisas.
Återintagning enligt 55 § är vanlig. Sålunda låg beslut enligt denna paragraf
till grund för mellan en fjärdedel och en femtedel av de under år 1959 verkställda
tvångsintagningarna.

Ngkterhetsvårdsutredningen (SOU 1961:58)

Utredningen framhåller, att konsekvenserna av nu gällande bestämmelser
om återintagning stundom synes mindre tillfredsställande i fall, där

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 13

upprepade återintagningsbeslut meddelats i följd, något som icke är alldeles
ovanligt.

De påtalade olägenheterna skulle enligt utredningen till stor del kunna
övervinnas genom sådan ändring av gällande bestämmelser, att en primär
tvångsintagning icke kan följas av mer än en återintagning enligt 55 § NvL.
För förnyad tvångsintagning skulle erfordras nytt förordnande, grundat
på prövning av hemfallenhet och viss specialindikation. Utredningen föreslår
sådan inskränkning i 54 § NvL, att utskrivning av den som återintagits
enligt 55 § ej må förenas med övervakning eller lydnadsföreskrift. Härigenom
skulle förutsättningarna för ny återintagning enligt sistnämnda lagrum
bortfalla.

Departementschefen:

»Utredningens uppfattning att återintagning inte bör få förekomma mer
än en gång utan att alla förutsättningar för intagning på anstalt ånyo prövas
har goda skäl för sig. En lagändring bör dock enligt min mening inte, såsom
utredningen förordat, göras i form av en ändring i 54 § NvL, innebärande
att beslut om övervakning eller lydnadsföreskrifter inte skall få meddelas
beträffande den som återintagits med stöd av 55 §. Behovet av effektiv
eftervård är inte mindre i dessa fall än i andra. Det åsyftade målet synes
lämpligare kunna nås genom att i 55 § direkt föreskrives, att återintagning
som där sägs inte får ske av den som tidigare blivit föremål för sådan
åtgärd, såvida inte under mellantiden beträffande honom ånyo meddelats
förordnande om tvångsintagning i vanlig ordning enligt 18 §. Med en sådan
utformning bibehålies möjligheten att vid utskrivning av den som blivit
föremål för återintagning besluta om övervakning och lydnadsföreskrifter
som ett led i eftervården. Visserligen kan härvid inte det förenklade återintagningsförfarandet
enligt 55 § utnyttjas som sanktion, om den utskrivne
undandrar sig övervakningen eller bryter mot lydnadsföreskrift, men möjligheten
att vid återfall i alkoholmissbruk frågan om ny tvångsintagning
enligt 18 § ånyo tages upp torde dock inte vara utan betydelse för den utskrivnes
inställning till de eftervårdande åtgärderna.»

Frivillig vård på allmän vårdanstalt

Gällande bestämmelser

Enligt 58 § NvL kan den som är hemfallen åt alkoholmissbruk frivilligt
ingå på allmän vårdanstalt. Han får därvid förbinda sig att kvarstanna på
anstalten viss tid, som ej får överstiga ett år. Den frivilligt ingångne är i de
flesta hänseenden likställd med den tvångsintagne. Den viktigaste olikheten
hänför sig till utskrivningsförfarandet. Härvid gäller att anstaltens
styrelse icke har befogenhet att ställa en frivilligt ingången under övervakning
eller ålägga honom lydnadsföreskrifter såsom vid utskrivning av
tvångsintagen. Angående övervakning och föreskrifter vid försöksper -

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1963

mission samt anstalts befogenhet att besluta om återhämtande från sådan
permission gäller däremot samma bestämmelser för tvångsintagna och frivilligt
ingångna. Beträffande ansökan om försökspermission föreligger den
ur praktisk synpunkt mindre viktiga skillnaden, att en frivilligt ingången
äger få sådan ansökan prövad när som helst, under det att skyldighet ej
föreligger att upptaga sådan ansökan av tvångsintagen innan fyra månader
av vårdtiden förflutit. Medan vårdtiden vid tvångsintagning är ett eller två
år — den längre tiden gäller om vederbörande förut varit intagen på allmän
anstalt och ej fem år förflutit efter hans utskrivning — och i speciella
fall kan förlängas efter prövning i särskild ordning enligt 45 § NvL, är vårdtiden
för frivilligt ingången som nämnts högst ett år.

Den i 58 § NvL angivna vårdtiden har betydelse även i straffrättsligt
avseende. Om någon, som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna ett år, misstänkes att före utskrivningen ha begått
brott, varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse sex månader,
skall det enligt 57 § NvL ankomma på statsåklagaren att efter samråd
med anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. En förutsättning
för bestämmelsens tillämpning är att brottet hör under allmänt åtal
eller av målsäganden angivits till åtal. Särskilda regler gäller om brottet begåtts
innan den intagne fyllt 18 år.

I 4 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (nr 119)
stadgas bl. a., att hos den som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare och förbundit sig att kvarstanna ett år på anstalten
icke må uttagas böter som avser brott begångna före intagningen, såvida
fråga är om fylleri eller förargelseväckande beteende och böterna ej tillika
avser andra brott. Enligt 9 § samma lag skall, där någon frivilligt ingått på
anstalt som nu sagts och förbundit sig att kvarstanna där ett år, beslut om
förvandling av böter, som meddelats före intagningen, vara förfallet. Ej heller
får i sådant fall förvandling ske av böter, som ådömts före intagandet. Böter
som ådömts efter intagandet men före utskrivningen får ej förvandlas utan
att anstaltens styrelse påkallar det.

Departementschefen:

»Nuvarande system innebär inte några formella hinder mot att den förbindelse
att kvarstanna på anstalten, som avkräves vid ansökan om frivillig
intagning, får avse kortare tid än ett år. I praktiken har det dock visat sig
att den tid, som vederbörande får förbinda sig att kvarstanna på anstalten,
blir lika lång som den medgivna maximitiden ett år. Uppenbarligen
måste en så lång vårdtid i många fall te sig avskräckande för den som överväger
att frivilligt gå in på en anstalt. Därigenom kan den som i och för sig
skulle ha god nytta av anstaltsvården komma att avhållas från att söka sig
dit, även om på grund av försökspermission på ett tidigt stadium vårdtiden
på anstalten normalt är avsevärt kortare än ett år.

Enligt min mening bör lagstiftningen vara så utformad att den inte mot -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

verkar en behandling med korta vårdtider. Det är också angeläget att vårdtiden
inte bestämmes schablonartat utan individuellt med utgångspunkt
från en bedömning av vårdbehovet i det enskilda fallet. Som en yttersta
gräns, till vilken vårdtiden kan sättas vid frivilligt ingående på anstalt,
synes lämpligen böra gälla en tid av sex månader i stället för som nu
ett år. Vad här sagts föreslås komma till uttryck genom att i 58 § stadgas
att den, som frivilligt önskar ingå på anstalt, skall förbinda sig att kvarstanna
där under viss tid, som bedömes erforderlig med hänsyn till vårdbehovet,
dock högst sex månader. Förbindelsen skall alltså avse en bestämd
tidrymd och bedömningen med hänsyn till vårdbehovet får göras på förhand
vid fastställandet av längsta vårdtiden.

Med den nu förordade ändringen i 58 § blir det inte möjligt att i åtalsprövningsreglerna
i 57 § NvL eller i 4 och 9 §§ bötesverkställighetslagen
som förutsättning för vissa rättsverkningar fordra att vederbörande förbundit
sig att kvarstanna ett år på anstalten. Jag förordar att kravet på ett
års anstaltsvistelse ändras till sex månader, dvs. maximala vårdtiden enligt
58 § NvL i dess föreslagna lydelse. Enligt mitt bedömande bör en sådan ändring
kunna ske utan att någon risk föreligger för att bestämmelserna skall
leda till missbruk. Däremot bör frivilligt ingående på anstalt i förening med
förbindelse att kvarstanna kortare tid än sex månader inte kunna åberopas
för tillämpning av de berörda reglerna.»

De i propositionen framlagda författningsförslagen har av lagrådet lämnats
utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen
samt, som följd därav, jämkningar i lagen om verkställighet av bötesstraff.
Genom ändringar i 21 § nykterhetsvårdslagen utvidgas polismyndighets
befogenhet att tillfälligt omhänderta farliga alkoholmissbrukare.
Likaså preciseras den tid polismyndighet må kvarhålla en omhändertagen
innan ansökan om intagning på vårdanstalt behöver göras. I 50 § nykterhetsvårdslagen
fastslås dels nykterhetsnämndernas ansvar för den som
försökspermitterats eller utskrivits från vårdanstalt, dels anstaltsföreståndarens
skyldighet att samråda med vederbörande nykterhetsnämnd rörande
hjälpåtgärder för den som skall lämna anstalten. Vidare ändras bestämmelserna
om återintagning på så sätt, att ålerintagning inte får tillgripas
mot en och samma person mer än en gång utan mellankommande prövning
huruvida de allmänna förutsättningarna för tvångsintagning är för
handen. Genom ändringar i reglerna beträffande frivilligt ingående på allmän
vårdanstalt fastslås, att den tid vederbörande förbinder sig att kvarstanna
å anstalten skall anpassas efter vårdbehovet. Samtidigt sänkes den
längsta vårdtiden från ett år till sex månader. Av denna ändring följer vissa

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1963

jämkningar i reglerna om åtal, indrivning av böter, m. m. beträffande den
som frivilligt ingår å allmän vårdanstalt.

Genom precisering av tiden för tillfälligt omhändertagande och inskränkning
av möjligheterna till återintagning har viktiga rättssäkerhetsintressen
tillgodosetts. Även i övrigt synes de i propositionen föreslagna ändringarna
ändamålsenliga.

Vid ärendets behandling har inom utskottet upplysts, att vissa svårigheter
föreligger i fråga om tillgången på lämpliga förvaringslokaler vid omhändertagande
enligt 21 § nykterhetsvårdslagen. Utskottet finner det angeläget,
att denna fråga snarast får eu tillfredsställande lösning.

I motionen I: 568 framhålles behovet av utredning med ingående analys
av det nykterhetsläge som uppkommit efter 1954 års reform på nykterhetsvårdens
område. Motionären påpekar också det angelägna i att den
kliniska forskningen och undervisningen rörande alkohol sjukdomar intensifieras.

De synpunkter som framlägges i motionen avser för nykterhetsvården
betydelsefulla frågor. För att rätt kunna bedöma hithörande problem torde
emellertid fordras ett väsentligt mera omfattande material än vad som är
för utskottet tillgängligt i detta ärende. Utskottet anser sig med hänsyn
härill icke lämpligen i förevarande sammanhang böra till närmare behandling
upptaga de spörsmål som beröres i motionen. Utskottet får därför avstyrka
motionen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 13;

B. att motionen 1:568 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Kaijser, fru
Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Edström* och Thorsten
Larsson;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström, herr
Odhe*, fröken Sandell*, herrar Wiklund i Stockholm, Johansson i Södertälje,
Wahrendorff och Svensson i Kungälv.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Kaijser och fröken Wetterström.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 63
312235