Andra lagutskottets utlåtande nr 3i (Utlåtande 1951:L2u34 - extrahöst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

Nr 34.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 2 februari 1951 dagtecknad proposition, nr 63, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag
till

1) livsmedelsstadga;

2) förordning om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr
566); samt

3) förordning om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll
över tillverkningen av dessa varor,

dels ock föreslagit riksdagen att antaga därvid fogade förslag till

4) förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker;

5) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

6) förordning om ändring i förordningen den 22 december 1939 (nr 919)
om skatt å läskedrycker; samt

7) förordning angående ändrad lydelse av förordningen den 17 juni
1943 (nr 344) om rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker
av andra klassen.

Propositionen har, såvitt angår de under punkterna 1)—3) upptagna författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet
I övrigt har propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

De under punkterna 1)—3) omförmälda författningsförslagen äro av
följande lydelse:

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 3t.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1) Förslag
till

Livsmedelsstadga.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med livsmedel förstås i denna stadga varje till förtäring av människor
avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt icke, enligt vad
därom är särskilt stadgat, är att hänföra till läkemedel.

Spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror,
vilka icke pläga förtäras i obearbetat skick och i allmänhet användas endast
vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställning, hänföras
dock icke enligt denna stadga till livsmedel.

2 mom. Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, även om
varan icke jämlikt 1 mom. är att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar
gälla

a) tillsatser till livsmedel;

b) för förtäring avsedda njutningsmedel;

c) ersättnings- och utdrygningsmedel för livsmedel;

d) sådana för förtäring avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och
tillverkning icke jämlikt gällande läkemedelsförfattningar äro underkastade
särskild kontroll.

3 mom. Med tillsats till livsmedel förstås i denna stadga vara eller ämne,
som är avsedd att, i allmänhet i ringa mängd, tillföras livsmedel — utan
att ingå i detsamma såsom råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens
eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt finnes
kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall icke anses som tillsats, ändå
att det är avsett att brukas som nyss sagts.

2 §•

Föreskrift i denna stadga, vilken gäller livsmedel som saluhålles, skall,
där ej annat särskilt angives, äga tillämpning även beträffande livsmedel,
som försäljes utan föregående saluhållande eller som serveras. Med servering
avses tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring på
stället i restaurang, pensionat, matservering, kafé, konditori och kiosk eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

annorstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom
i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller
annat företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

3 §.

Vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som användes \pd
framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering, får
icke vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden
eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bliva skadligt
att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

4 §.

Såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller beredes för avsalu, får,
där annat ej framgår av bestämmelse i denna stadga, användas allenast
vara eller ämne, som efter prövning i den ordning 5 § stadgar godkänts
såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse gäller dock icke
tillsats, som användes vid tillredning av s. k. färdiglagad mat.

Godkännande, som i nästföregående stycke sägs, erfordras icke beträffande
vara — annan än färgämne —- som utvunnits ur djur eller växt genom
torkning, värmebehandling, urlakning med vatten eller behandling av
rent mekanisk natur, ej heller beträffande koksalt, socker och andra sockerarter,
ättika och etylalkohol.

Beträffande vitaminisering av livsmedel gäller vad därom är särskilt
stadgat.

5 §•

Godkännande enligt 4 § meddelas av kommerskollegium. Godkännande
kan förenas med villkor och må återkallas, när särskilda skäl därtill äro.
Kommerskollegium äger meddela bindande förklaring, huruvida vara i visst
fall är att anse såsom tillsats till livsmedel.

Representanter för medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens institut
för folkhälsan skola tillkallas att närvara vid handläggningen hos
kommerskollegium av ärende, som avses i första stycket.

Det åligger kommerskollegium att upprätta samt årligen offentliggöra
förteckning å godkända tillsatser till livsmedel.

6 §.

Vara får icke saluhållas under angivande av att den är lämplig såsom
tillsats till livsmedel i vidare mån än varan jämlikt denna stadga eller med
stöd av densamma meddelat beslut får användas såsom dylik tillsats.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

7 §•

1 mom. Vara får icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till
annan för att användas såsom livsmedel,

om varan till följd av förskämning, förorening, felaktig beredning eller
annan orsak kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till
människoföda;

om varan bearbetats eller hanterats av person, som därvid var eller kan
misstänkas därvid hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta
eller sådant sår eller annan yttre skada, att varan kan antagas därigenom
hava blivit skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda;

om varan eljest kan antagas förorsaka sjukdom eller överföra smitta.

2 mom. Oavsett om verkan som i 1 mom. sägs kan befaras eller ej, får
vara icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att
användas såsom livsmedel,

om varan innehåller mera än 3 milligram bly per kilogram, såvida icke
tillstånd att ändock saluhålla varan meddelats av kommerskollegium;

om varan är omedelbart förpackad i papper eller annat material, som är
färgat, målat, glättat, tryckt eller eljest behandlat med giftigt ämne, eller
i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars
blyhalt är större än ett gram per 100 gram, för såvitt fråga ej är om te i
originalförpackning.

3 kap. Livsmedelslokaler m. m.

8 §.

Bestämmelserna i 9—11 §§ avse, där annat ej särskilt angives, följande
slag av lokaler, nämligen

a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för
försäljning eller för servering åt allmänheten;

b) lokaler för sådan servering;

c) lokaler för försäljning eller för förpackning eller förvaring till avsalu
eller servering som nyss sagts av kött, charkuterivaror, vilt, fågel,
färsk fisk, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, margarinvaror, glass,
bröd eller annat bakverk eller färdiglagad mat.

Med lokal för viss verksamhet avses icke blott sådant rum eller utrymme,
vari verksamheten bedrives, utan även till densamma hörande biutrymmen,
såsom lagerrum, omklädningsrum, tvätt- och diskrum. Såsom lokal anses
jämväl fast kiosk.

Bestämmelserna i detta kapitel skola icke gälla ladugård, ej heller försäljnings-
eller förvaringslokal, vari andra livsmedel icke försäljas eller förvaras
än sådana, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet att
lämna livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan
utifrån.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

9 §•

1 mom. Innan lokal, som avses i 8 §, tages i bruk, skall lokalens innehavare
skriftligen anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden. Anmälan
skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och näringsidkarens namn och
adress ävensom om rörelsens art och belägenhet.

2 mom. Lokal får ej, därest ej nedan annorlunda stadgas, tagas i anspråk
för ändamål, som avses i 8 §, förrän hälsovårdsnämnden efter lokalens
färdigställande utfärdat bevis, att lokalen godkänts. Sådant bevis skall
upptaga — förutom lokalens belägenhet — fastighetsägarens samt, därest
rörelsen drives av annan, dennes namn eller firma ävensom det ändamal,
för vilket lokalen godkänts.

Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen till följd
av att den däri bedrivna rörelsen utvidgats eller underhållet av lokalen
väsentligt eftersatts icke längre fyller de krav, som enligt de i hälsovårdsområdet
gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma användning,
eller eljest synnerliga skäl föreligga.

Ombygges lokal eller vidtages eljest med densamma väsentlig förändring
eller användes lokalen till annat ändamål än det, för vilket lokalen
godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i
1 mom. samt ovan i detta moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i nästföregående båda stycken stadgas skall angivas i beviset om
lokalens godkännande.

Beträffande arbetslokal, som avses i arbetarskyddslagen, bör hälsovårdsnämnd
före godkännandet samråda med yrkesinspektören.

3 mom. Innan bevis meddelas om godkännande av lokal för slakteri eller
för framställning av köttvaror, fiskvaror, margarinvaror eller glass, skall
hälsovårdsnämnden inhämta yttrande i ärendet beträffande lokal i stad
med stadsveterinär av denne samt eljest av länsveterinär eller, eftei dennes
bemyndigande, av vederbörande distriktsveterinär. Innan bevis, som nu
sagts, meddelas beträffande mejeri, skall hälsovårdsnämnden inhämta lantbruksstyrelsens
yttrande.

4 mom. Har någon överlåtit rörelse, som av honom bedrivits i lokal,
varom förmäles i 8 §, skall han inom fjorton dagar därefter göra skriftlig
anmälan om överlåtelsen till hälsovårdsnämnden.

5 mom. Vad ovan i 1—3 mom. stadgas skall icke gälla sådant slakteri
eller sådan charkuterifabrik, som ställts under offentlig kontroll av veterinärstyrelsen,
ej heller lokal för servering åt allmänheten, där serveringen
omfattar allenast läskedrycker, saft och bakverk. Det åligger innehavare
av rörelse, som nu sagts, att inom fjorton dagar efter det viss lokal tagits
i anspråk för rörelsen, göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden.

10 §.

7 mom. Lokal, som avses i 8 §, skall vara lämplig för sitt ändamål och
fylla skäliga hygieniska krav. Härvid skall särskilt iakttagas följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Lokalen skall vara tillräckligt rymlig och ljus. Lager- och andra biutrymmen
skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ändamål, vartill
lokalen är avsedd. Lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar
för luftväxling och, där så med hänsyn till varornas beskaffenhet erfordras,
för kylning av varorna. Den skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig
beskaffenhet och, där så anses erforderligt, vara försedd med ändamålsenliga
anordningar för beredning av varmvatten. Golv, väggar och tak
ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att
de med lätthet kunna rengöras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar
för utestängande av flugor och råttor.

Lokalen skall vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek
tillräckligt antal tvättställ.

Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme
annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till
bostad använt, väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest stå i
sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna antagas
uppkomma därav.

Lokalen får ej ligga så nära utomhus beläget avträde eller urinkur,
stall, fähus, svinhus, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav
kan uppstå sanitär olägenhet.

2 mom. Serverings-, försäljnings- eller förvaringslokal, som är belägen
inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, får,
därest den i lokalen bedrivna rörelsen är av mindre omfattning, av hälsovårdsnämnden
godkännas, även om lokalen icke till alla delar uppfyller
de i 1 mom. givna särskilda föreskrifterna, därest viktiga sanitära krav
icke eftersättas.

Vad i nästföregående stycke är stadgat skall, såväl i stad som på landet,
gälla jämväl kiosk.

3 mom. I slakteri eller annan lokal för framställning av kött- eller fiskvaror
ävensom i bryggeri och läskedrycksfabrik så ock, där så kan anses
erforderligt, i annan lokal för framställning av livsmedel skall golvet i tillverkningslokalerna
vara ogenomträngligt för vätska och luta ned mot spillvattensavlopp,
försett med vattenlås.

4 mom. Angående mejerilokaler skall förutom vad ovan är stadgat gälla
vad om sådana lokaler är föreskrivet i mejeristadgan.

11 §.

I lokal, som avses i 8 §, får icke förvaras vara eller ämne, som kan antagas
bibringa i lokalen förvarade livsmedel främmande lukt eller smak
eller eljest göra dem otjänliga till människoföda.

Lokalen ävensom sådana redskap, förvaringskärl och andra tillbehör,
vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd.

Golv i lokaler, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

tillträde — dock icke magasinsutrymmen — skola rengöras dagligen efter
slutat arbete. Detsamma gäller redskap, som äro i dagligt bruk.

4 kap. Livsmedels hantering m. m.

12 §.

Vid saluhållande av livsmedel samt vid framställning, beredning, förvaring,
transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda
för försäljning eller servering, skola sådana försiktighetsmått vidtagas och
i övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller bliva skadliga att
förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda.

13 §.

1 mom. Livsmedel, som jämlikt 7 § ej får saluhållas, får ej förvaras i
lokal, där livsmedel framställas, beredas, förpackas eller förvaras till avsalu
eller servering eller där livsmedel saluhållas.

2 mom. Vara, som enligt giftstadgan är gift av första eller andra klassen
eller som utgör färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som
jämlikt 4 § eller med stöd därav meddelat beslut får användas såsom
tillsats till kött- eller fiskvara, får icke utan särskilt tillstånd av kommerskollegium
förvaras eller till något som helst ändamål användas inom lokal,
där kött- eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i
direkt förbindelse med sådan lokal.

Utan hinder av vad sålunda stadgats får för köldalstring i kylmaskin
avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nödig eller
för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion ur teknisk
synpunkt lämplig och ur hälsosynpunkt vid sådan användning ofarlig vara
för dylikt ändamål förvaras eller användas i lokal, som visserligen står
i samband med beredningslokålen men dock är väl avskild därifrån. Varan
skall förvaras under lås, vartill endast rörelsens innehavare eller av honom
utsedd person innehar nyckel.

3 mom. Det åligger innehavare av rörelse för framställning eller beredning
av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, att beträffande förvaring
och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad denna stadga innehåller,
kunna komma att av medicinalstyrelsen eller, i fråga om animala livsmedel,
veterinärstyrelsen i samråd med kommerskollegium och arbetarskyddsstyrelsen
meddelas för viss rörelse.

14 §.

Vatten, som användes vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsedda
till försäljning eller servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap,
som användes vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, får icke

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

vara av sådan beskaffenhet, att det kan antagas göra livsmedlet skadligt
att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Vad sålunda stadgats om vatten gäller ock is, som vid förvaring eller
kylning av livsmedel, som i första stycket avses, kan komma i beröring
med livsmedlet.

15 §.

1 mom. Kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering
av livsmedel får icke tillverkas, saluhållas eller eljest överlåtas, därest
kärlet, maskinen eller redskapet är av sådan beskaffenhet, att vid dess användning
livsmedlet kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly,
blyhaltig kautschuk eller färg eller med emalj, glasyr eller annat överdrag,
varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv
timme, med en vattenlösning innehållande 4 gram ättiksyra per 100 gram utlöses
mer än sammanlagt 3 milligram bly per liter av kärlets rymd, eller med
legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram,
där ej legeringen använts till lödning. Lödning skall vara anbragt på sådant
sätt, att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts
icke utlöses.

2 mom. Kärl, maskin eller redskap, som avses i 1 mom., får icke användas
vid beredning eller förvaring av livsmedel för avsalu eller servering
eller vid saluhållande av livsmedel och får ej heller förvaras i lokal, där
livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller servering eller saluhållas,
eller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

3 mom. Undantag från vad ovan i denna paragraf stadgas, kan, där så
prövas kunna ske utan olägenhet, medgivas av den myndighet Kungl. Maj :t
bestämmer, vilken myndighet därvid äger föreskriva särskilda villkor.

16 §.

Livsmedel få icke saluhållas eller för avsalu förvaras i flaskor, som
kunna giva anledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges
standardiseringskommission fastställts såsom svensk standard för giftflaskor.

17 §.

Vid transport med fordon av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering,
skall iakttagas,

att fordonet är lämpligt för ändamålet samt rent och snyggt hållet,
att fordonet icke samtidigt får brukas till transport av vara, som kan
göra livsmedlen otjänliga till människoföda, med mindre erforderliga försiktighetsmått
vidtagas för att förebygga sådan verkan,

samt att för ömtåliga livsmedel skall användas rent och snyggt omhölje
eller underlag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

5 kap. Utomhushandel. Kringforingshandel.

18 §.

Styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion må icke
försäljas utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller
dylikt, utan att livsmedlet är inneslutet i förpackning av beskaffenhet att
lämna detsamma nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan
utifrån. Vad sålunda stadgats gäller dock icke renkött, som saluhålles av
lapp eller eljest av renägare, och ej heller lantsmör, som saluhålles av
producenten.

Livsmedel, som saluhållas utomhus, skola vara upplagda på underlag,
som är lämpligt för varuslaget, och skola i möjligaste mån vara skyddade
mot flugor och damm samt, där så är erforderligt, mot solljus och väta.

19 §.

Yrkesmässig försäljning av kött, charkuterivaror, smör, ost eller margarin
eller av bröd eller annat bakverk må, där varorna icke äro inneslutna
i förpackning av beskaffenhet att lämna varan nödigt skydd mot
förorening, fukt och annan påverkan utifrån, bedrivas från fordon allenast
därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som på sätt 9 § stadgar
godkänts såsom förvaringslokal för varor av det slag, försäljningen
avser, samt endast med fordon, som av hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde,
inom vilket fordonet är stationerat, godkänts för att användas
i sådan verksamhet.

Vad i första stycket stadgas äger icke tillämpning å lantbrukares försäljning
vid enstaka tillfällen av egna produkter samt ej heller å försäljning
av renkött, som bedrives av lappbefolkningen eller eljest av renägare.

20 §.

Yrkesmässig försäljning av färsk fisk, som är styckad eller flådd, må,
där varorna icke äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet som i 19 §
första stycket sägs, bedrivas från motorfordon allenast under förutsättning
att fordonet av hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom vilket
fordonet är stationerat, godkänts för att användas i sådan verksamhet.

21 §.

Fordon, som avses i 19 eller 20 §, skall vara försett med skap eller lådoi
av beskaffenhet att skydda de medförda varorna mot förorening samt, däi
fråga är om försäljning av kött, charkuterivaror, smör, margarin eller fisk,
med anordningar för att hålla varorna i. erforderlig grad avkylda. Fordonet
skall jämväl vara försett med anordningar för handtvättning.

Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning
meddelas av veterinärstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

22 §.

Fordon må ej godkännas för längre tid än tre år i sänder. Godkännande
får icke lämnas med mindre sökanden dels — utom i fall som avses i 20 §
styrker, att han förfogar över godkänd förvaringslokal, dels ock företer
intyg> utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, att
fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits
vara så anordnat och utrustat, som i 21 § och med stöd därav utfärdade bestämmelser
föreskrives, samt jämväl i övrigt lämpligt för ändamålet. Intyget
skall vara dagtecknat högst tre månader före det godkännande sökes.
Formulär till intyg fastställes av veterinärstyrelsen.

23 §.

Rörande godkännande av fordon har hälsovårdsnämnden att utfärda
bevis enligt formulär, som fastställes av veterinärstyrelsen. Godkännande
kan av hälsovårdsnämnden återkallas, när skäl därtill äro.

Vid fordonets användning i kringföringshandel, varom här är fråga, skall
beviset vara anbragt på lämplig, lätt tillgänglig plats på fordonet.

24 §.

När fordon användes för försäljning, som i 19 eller 20 § sägs, skall å
fordonet medföras tvål och handduk.

Då försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller
förkläde jämte ärmskydd, allt av ljust tvättbart material. Under längre
färd och då försäljning eljest icke äger rum skola dessa persedlar förvaras
så att de icke förorenas. Vid försäljning skola undvikas starkt trafikerade
platser, där livsmedlen lätt kunna förorenas av damm eller dylikt.

Under den tid godkännande av fordon gäller får icke i fordonets för livsmedel
avsedda utrymmen förvaras vara eller ämne, som kan meddela livsmedlen
främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga
till människoföda. Skåp och lådor samt vid försäljningen använda förvaringskärl,
redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.
Styckning av kött får äga rum allenast i mindre omfattning och endast
inuti skåp eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta.

6 kap. Personalens hygien.

25 §.

Envar som sysslar med framställning eller beredning av livsmedel, avsedda
för försäljning eller servering, eller eljest hanterar oförpackade sådana
livsmedel, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Livsmedlen
få ej beröras i vidare mån än som oundgängligen erfordras för arbetet.
Verktyg böra användas, där så kan ske.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

26 §.

Finnes skäl att antaga, att någon som är sysselsatt med arbete, varom
förmäles i 25 §, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant
sår eller annan yttre skada, som kan föranleda, att av honom hanterat livsmedel
blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, är
han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning
på hälsovårdsområdets bekostnad. Finnes han därvid behäftad
med sjukdom, smitta eller skada, som nyss sagts, äger nämnden förbjuda,
att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Då innehavare av eller föreståndare för verksamhet, i vilken bedrives
arbete som i 25 § sägs, fått kännedom om eller anledning att misstänka,
att i dylikt arbete hos honom sysselsatt person är behäftad med sjukdom,
smitta eller yttre skada, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att sådan
person sammanbor eller nyligen sammanbott med någon, som är eller misstänkes
vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att
därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom
vilket arbetet bedrives.

Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljningslokaler
äro givna i tuberkulosförordningen och mejeristadgan.

7 kap. Märkning av livsmedel.

27 §.

Där i denna stadga föreskrives, att viss vara eller ock kärl, flaska, burk,
kartong eller annan förpackning, vari varan saluhålles, skall vara märkt
med viss uppgift eller påskrift, skall uppgiften eller påskriften på ett tydligt,
lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt vara anbragt på livsmedlet eller
förpackningen eller på därå åsatt etikett.

28 §.

Saluhålles i detaljhandeln livsmedel i förpackat skick, skall, där nedan
i denna stadga ej annorlunda föreskrives, förpackningen vara märkt med
följande uppgifter, nämligen

1) innehållets benämning;

2) tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hem
vist, varvid om namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller för
packaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad
för», »distribuerad av» eller liknande;

3) innehållets totala vikt vid förpackningstillfället.

I stället för namn eller firma, som under 2) sägs, må användas allmänl
känd förkortning därav. Hemvist behöver icke angivas i fråga om svenska
aktiebolag eller eljest i fråga om större, allmänt kända företag.

Är innehållet i förpackning uteslutande eller till huvudsaklig del av fly''

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

tande beskaffenhet, må i stället för innehållets vikt vid förpackningstillfället
angivas innehållets volym vid samma tillfälle.

Å förpackningen får icke angivas innehållets vikt brutto för netto.

29 §.

Är livsmedel, som saluhålles på sätt i 28 § första stycket angives, förpackat
utom riket, må i stället för uppgift, som i nämnda stycke under 2)
sägs, å förpackningen finnas angivna exportörens eller importörens namn
eller firma och hemvist.

30 §.

1 mom. Bestämmelserna i 28 och 29 §§ gälla icke spritdrycker och vin ej
heller malt- och läskedrycker.

2 mom. Märkning jämlikt 28 § erfordras icke

1) om livsmedlet förpackats å försäljningsstället eller å en för flera
försäljningsställen avsedd, säljaren tillhörig central förpackningslokal;

2) om förpackningens innehåll har lägre vikt än 100 gram eller högre
vikt än 10 kilogram;

3) beträffande bröd, smörgåsar, färsk frukt, färska grönsaker och andra
färska livsmedel i fast form, om varan är förpackad allenast i genomskinligt
papper eller annat liknande genomskinligt material.

31 §.

Saluhålles livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts
sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än
socker men icke sockrets näringsvärde, i förpackat skick, skall förpackningen
vara märkt med orden »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehåller
sackarin». Vad sålunda stadgats skall icke gälla i fall som omförmälas
i 30 § 2 mom. under 3) och ej heller i fråga om bröd och annat bakverk.

32 §.

Saluhålles livsmedel i förpackat skick under angivande av att varan är
särskilt lämpad för barn, skall förpackningen vara märkt med uppgift om
samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser. Angives ej halten av varje
råvara och tillsats, skall härvid råvara eller tillsats, som med högre viktsandel
ingår i varan, sättas före råvara eller tillsats med lägre sådan andel.

33 §.

Beträffande livsmedel, som icke på grund av särskilt avtal står under
strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller
för livsmedel av detta slag, får ej å förpackning, vari varan saluhålles, eller
i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under
kontroll av sådan myndighet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 13

34 §.

Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan reklam
rörande varan får uttryck, som antyder att varan innehåller vitaminer,
mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidraga
till kaloritillförseln, användas, endast om tillika arten och halten av
dylika ämnen närmare angivas. Uppgift om halten behöver dock icke lämnas
beträffande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta kött- och fiskvaror
samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

A. Inledande bestämmelser.

35 §.

Är nedan i detta kapitel angivet, att livsmedel med viss varubenämning
skall hava särskild sammansättning eller beskaffenhet, får vara icke saluhållas
såsom livsmedel under sådan benämning eller under beteckning,
som är liktydig med sådan benämning, utan att varan har sålunda föreskriven
sammansättning eller beskaffenhet. Detta skall gälla, vare sig benämningen
brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet
i användningen med den vara, vilken utmärkes genom benämningen, samt
skall ock gälla motsvarande benämningar på främmande språk.

Vad i nästföregående stycke stadgats äger motsvarande tillämpning jämväl
beträffande varubenämningarna mjölk och smör, och må förty vara
icke saluhållas under någon av dessa benämningar utan att varan har den
sammansättning eller beskaffenhet, som nedan i detta kapitel är föreskriven
för mjölk eller smör som saluhålles.

36 §.

Utan hinder av vad i 35 § stadgas får vara, som är avsedd att utgöra
ersättning för vara, för vilken sålunda viss benämning förbehållits, saluhållas
under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning
att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda
beteckningen.

37 §.

I fall, där jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i detta kapitel användandet
av viss benämning å vara är förbjudet, får ej heller å varan, å förpackning,
vari varan saluhålles, å omslag, vari den utlämnas, å anslag eller
skylt, som hör till varan, eller i annons eller annan reklam rörande densamma
finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, varigenom åt varan
kan givas sken av att utgöra den vara, som utmärkes genom sagda benämning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

B. Mjölk, grädde, smör.

38 §.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande mjölk och grädde särskilt
gälla, att dessa varor icke få saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas
till annan för att användas såsom livsmedel

1) om varan företer ett från det normala avvikande utseende;

2) om varan härrör från djur, vilket är eller skäligen kan antagas vara
behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på varans beskaffenhet,
såvida icke varan jämlikt särskild föreskrift likväl må användas till människoföda; 3)

om varan härrör från djur, som blivit behandlat med läkemedel, vilket
genom att övergå i varan eller på annat sätt kan göra densamma skadlig
att förtära eller otjänlig till människoföda.

Beträffande förbud att inom vissa områden saluhålla opastöriserad mjölk
och grädde stadgas i pastöriseringsförordningen.

39 §.

Mjölk eller grädde, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne
eller i övrigt annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium
särskilt godkänts såsom tillsats till mjölk.

40 §.

Mjölk, som saluhålles, får icke vara utspädd med vatten. Ej heller får
dylik mjölk, utan att det särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga
beståndsdelar, såvida annat icke följer av särskilda föreskrifter,
vilka av Kungl. Maj :t må vara meddelade angående reglering av fetthalten
i mjölk.

41 §.

Mjölk får icke saluhållas under någon av beteckningarna kontrollmjölk
eller barnmjölk eller under annan beteckning, som antyder, att mjölken är
av särskilt sund beskaffenhet, med mindre hälsovårdsnämnden i den ort,
där mjölken saluföres, lämnat tillstånd därtill.

Tillstånd, som i första stycket sägs, må allenast avse mjölk från viss
kreatursbesättning. Tillstånd må lämnas allenast under förutsättning att,
på sätt veterinärstyrelsen föreskriver, styrkes, att besättningens hälsotillstånd
samt förhållandena vid mjölkens framställning, förvaring, transport,
försäljning och behandling i övrigt äro tillfredsställande, samt på villkor
att besättningen ävensom berörda förhållanden underkastas lämplig, fortlöpande
kontroll. Erhåller hälsovårdsnämnden kännedom om att förutsättningarna
för lämnat tillstånd icke längre äro för handen, skall tillståndet
genast återkallas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

42 §.

Steriliserad mjölk eller grädde skall hava undergått sådan värmebehandling,
att varan är fri från levande mikroorganismer, samt får saluhållas
endast i sluten förpackning. Å denna skall, i fråga om grädde, varans fetthalt
vara angiven. Vad sålunda stadgats om förpackning gäller dock icke
vid servering.

43 §.

Grädde skall per 100 gram innehålla minst 12 gram mjölkfett.

Fet grädde, tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan tilläggsbeteckning,
som antyder särskilt hög fetthalt, skall per 100 gram innehålla
minst 40 gram mjölkfett.

44 §.

Smör, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram mjölkfett per 100
gram. Vattenhalten i dylikt smör får ej överstiga 16 gram per 100 gram.
Smöret får icke vara tillverkat av mjölk eller grädde, som jämlikt 38 § ej
får saluhållas, samt får utöver koksalt ej vara tillsatt med annat främmande
ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats
till smör.

45 §.

När inhemskt smör saluhålles, skall någon av följande kvalitetsbeteckningar
användas, nämligen

a) runmärkt mejerismör, varmed förstås smör, som vid mejeri med runmärkesrätt
tillverkats i enlighet med de föreskrifter som statens jordbruksnämnd
meddelar för begagnande av dylik rätt;

b) mejerismör, varmed förstås annat vid mejeri tillverkat smör än under

a) sägs; samt

c) lantsmör, varmed förstås smör, som tillverkats annorstädes än vid
mejeri.

Kvalitetsbeteckning, som nu sagts, skall — såvitt fråga ej är om lantsmör,
som saluhålles å orten för tillverkningen —- vara angiven på varans
omslag eller på anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan. Vad sålunda
och i första stycket stadgats gäller icke vid servering.

Med mejeri avses i första stycket företag, som enligt mejeristadgan är att
anse såsom mejeri.

Inhemskt smör får saluhållas under benämning, som angiver eller antyder,
att varan är av särskilt god beskaffenhet, endast om smöret är runmärkt
mejerismör.

Angående saluhållande och märkning av utländskt smör är särskilt
stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

C. Mjölkpulver (torrmjölk) samt koncentrerad (kondenserad) mjölk och

grädde.

46 §.

1 mom. Mjölkpulver (torrmjölk) skall vara framställt av mjölk av hygieniskt
tillfredsställande beskaffenhet genom avlägsnande av däri ingående
vatten.

Mjölkpulver får ej innehålla eller vara tillsatt med annat främmande
ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats
till mjölkpulver.

2 mom. Mjölkpulver får ej saluhållas under benämningen helmjölkspulver
eller liknande benämning, som antyder att varan har särskilt hög
fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 24 gram per 100 gram i
torrsubstansen.

3 mom. Mjölkpulver med högre fetthalt än 1,5 gram per 100 gram får
saluhållas endast i sluten förpackning, varå fetthalten finnes angiven, samt
får vid förpackningstillfället innehålla högst 5 gram vatten per 100 gram.

Annat mjölkpulver än i nästföregående stycke avses får saluhållas endast
under benämningen skummjölkspulver eller annan benämning, varav
framgår, att varan tillverkats av skummjölk.

b mom. Angående förbud i vissa fall att försälja mjölkpulver, tillverkat
av icke pastöriserad mjölk, stadgas i pastöriseringsförordningen.

47 §.

1 mom. Koncentrerad (kondenserad) mjölk eller grädde skall vara
framställd av mjölk eller grädde av hygieniskt tillfredsställande beskaffenhet
och får ej, utöver socker och andra sockerarter, vara tillsatt med annat
främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts
såsom tillsats till koncentrerad mjölk.

2 mom. Koncentrerad mjölk får ej saluhållas under benämningen koncentrerad
helmjölk eller annan benämning, som angiver att varan har särskilt
hög fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 7 gram per
100 gram av varan.

3 mom. Koncentrerad mjölk med högre fetthalt än 1 gram per 100 gram
av den färdiga varan och koncentrerad grädde får saluhållas endast i sluten
förpackning, varå fetthalten angivits. Förpackningen skall vidare vara
märkt med uppgift, om varan är sötad eller ej.

Annan koncentrerad mjölk än i nästföregående stycke avses får saluhållas
endast under benämningen koncentrerad skummjölk eller annan benämning,
som angiver att varan är tillverkad av skummjölk.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vid servering.

b mom. Angående förbud i vissa fall att försälja koncentrerad mjölk
eller grädde, tillverkad av icke pastöriserad vara, stadgas i pastöriseringsförordningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

D. Ost.

48 §.

Bestämmelserna i 49—52 §§ gälla ost framställd av komjölk ävensom
smältost framställd av dylik ost. Från bestämmelsernas tillämpning undantagas
mesost samt ost, som är avsedd att förtäras utan föregående lagring
(färskost).

Ost, som helt eller delvis framställts av annan mjölk än komjölk, så ock
smältost, som är framställd av sådan ost, får saluhållas endast om förhållandet
uttryckligen angives. Beträffande ost, vari ingår annat fett än
mjölkfett, stadgas i 57 och 58 §§.

Angående förbud i vissa fall att saluhålla färskost stadgas i pastöriseringsförordningen.

49 §.

t mom. Då ost som avses i 48 § första stycket saluhålles, skall den,
därest ej nedan annorlunda stadgas eller undantag medgives av statens
jordbruksnämnd, vara försedd med ursprungsmärke och fetthaltsmärke
samt, då fråga är om annan ost än mjukost och smältost, datummärke.
Märke skall vara anbragt på osten eller, därest osten i detaljhandeln saluhålles
i förpackat skick, å förpackningen.

Ursprungsmärke skall utgöras av ett nummer, som av statens jordbruksnämnd
tilldelats tillverkare eller importör av ost. I märkning för ost, som
införts till riket, skall ingå ordet »Import». Märkning med uppgift om tillverkarens,
förpackarens eller försäljarens namn eller firma och hemvist
är icke erforderlig å ostförpackning, som försetts med ursprungsmärke.

Fetthaltsmärke skall för ost, som innehåller mindre fett än 10 gram per
100 gram torrsubstans utgöras av beteckningen SK samt för ost med högre
fetthalt någon av beteckningarna 10 +, 20 +, 30 +, 40 +, 45 +, 50 + och
60 +, angivande att osten i torrsubstansen har lägst den fetthalt, som sålunda
angivits.

Datummärke skall innehålla uppgift om dagen för ystningen.

2 mom. I fråga om ost, framställd av den, som bedriver tillverkning enbart
med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden, att tillverkningen
ej är att hänföra till mejeridrift, skall vad i 1 mom. stadgas
äga tillämpning endast om osten saluhålles utom tillverkningsorten.

Bestämmelserna om fetthalts- och datummärke gälla icke ost, som införts
till riket.

3 mom. Närmare föreskrifter om märkning enligt denna paragraf meddelas
av statens jordbruksnämnd.

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

50 §.

Ost får icke saluhållas under någon av nedan angivna beteckningar utan
att innehålla minst följande fetthalt i torrsubstansen, nämligen
2 — Bittang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

halvfet ost 30 gram per 100 gram,

helfet ost 45 » » 100 »

gräddost, smörost eller annan liknande beteckning 60 gram per 100 gram.

51 §.

Ost, vars yta helt eller delvis är färgad, får icke saluhållas utan tillstånd
av statens jordbruksnämnd.

52 §.

Saluhålles smältost i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt
med ordet »smältost».

53 §.

1 mom. Mesvara (mesost, messmör) skall vara tillverkad genom indunstning
av vassle (mesmassa), framställd av ko- eller getmjölk.

2 mom. Mesvara, som saluhålles under benämningen gräddmesost eller
gräddmessmör eller annan benämning, vilken antyder att varan har särskilt
hög fetthalt, skall innehålla minst 10 gram fett per 100 gram torrsubstans.
Saluhålles varan i förpackning, skall denna vara märkt med uppgift
om lägsta fetthalten i varan.

E. Margarinvaror.

Inledande bestämmelse.

54 §.

Margarinvaror äro enligt denna stadga margarin, margarinost, fettemulsion
och konstister.

I denna stadga förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken
ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett; med

fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölkliknande
vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt
till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller
sammansättning sorti helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett.

Margarin.

55 §.

Margarin, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram
samt vara försatt med potatisstärkelse i sådan mängd, att den färdiga varan
innehåller minst 0,2 gram sådan stärkelse per 100 gram.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t. 19

Närmare föreskrifter om tillsättande av potatisstärkelse till margarin
meddelas av statens institut för folkhälsan.

Vattenhalten i margarin, som i första stycket sägs, får ej överstiga 16
gram per 100 gram.

56 §.

1 inom. Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs —
saluhållas allenast i förpackning, som utvändigt å botten och lock samt å
höjdsidorna är märkt med ordet »Margarin». Botten å förpackningen skall,
därest den utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval
form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd.

2 mom. I detaljhandeln må — utan hinder av vad i 1 mom. stadgas —
margarin saluhållas i klumpar eller mindre stycken, under förutsättning
att å varan finnes anbragt en skylt eller etikett med påskrift i röd färg av
ordet »Margarin». Varan må dock — förutom i förpackning som i 1 mom.
sägs — utlämnas allenast i omslag, som är märkt med dylik påskrift.

3 mom. Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackning, skylt,
etikett eller omslag, som i 1 eller 2 mom. sägs, jämväl vara märkt med
ordet »Utländsk».

b mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

Margarinost.

57 §.

Margarinost, som saluhålles, skall vara försatt med sesamolja till en
mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor,
som användas vid tillverkningen, sesamoljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter rörande tillsättande av sesamolja meddelas av statens
institut för folkhälsan.

58 §.

Margarinost får icke saluhållas, om icke å ostens samtliga ytor vid
pressningen intryckts ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn så
ock fetthaltsmärke enligt de regler som gälla för ost.

Margarinost, vars yta är helt eller delvis färgad, får ej saluhållas utan
tillstånd av statens jordbruksnämnd.

Är margarinost av utländsk tillverkning skall osten vid saluhållandet
vara märkt med ordet »Utländsk». Å sådan ost må i stället för tillverkarens
namn vara angivet namnet å den, för vars räkning osten införts till riket.

Fette mulsion.

59 §.

Fettemulsion, som saluhålles, skall innehålla minst 12 gram fett per 100
gram och skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som användas vid
tillverkningen, sesamoljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter angående tillsättning av sesamolja meddelas av
statens institut för folkhälsan.

Saluhålles fettemulsion under tilläggsbeteckning, som angiver eller antyder
att varan har särskilt hög fetthalt, skall varan innehålla minst 40
gram fett per 100 gram.

60 §.

Fettemulsion får saluhållas allenast i sluten förpackning, som är märkt
med ordet »Fettemulsion». Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackningen
dessutom vara märkt med ordet »Utländsk».

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

Konstister.

61 §.

Beträffande konstister skall gälla vad i 56 § stadgas om margarin, dock
att förpackning eller omslag, vari varan saluhålles eller utlämnas, samt
skylt eller etikett, som är anbragt å varan, skall vara märkt med ordet
»Konstister» i stället för »Margarin».

Gemensamma bestämmelser.

62 §.

Inom byggnad, där tillverkning av margarinvara äger rum, får ej för
avsalu framställas smör, ost, grädde eller sådana gräddliknande produkter,
som uteslutande innehålla mjölkfett.

Margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än mjölkfett
får icke förvaras i lokal, där smör eller ost tillverkas för avsalu eller
där smör samlas för export. Ej heller får fettemulsion förvaras i lokal, där
smör eller ost tillverkas för avsalu.

63 §.

t mom. Margarinvara får ej utbjudas eller försäljas under benämning,
vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och
herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som är registrerat för lantbruksprodukter,
eller, med undantag för orden margarinost och konstister,
annat ord, som giver varan sken av att hava samband med eller eljest häntyder
på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får utbjudande
eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare,
i vars firma ingår ord, som enligt vad ovan sagts är förbjudet.

Vad i första stycket stadgas skall dock icke utgöra hinder för att vid
utbjudande eller försäljning av margarinvara använda varumärke, som
registrerats för varan, innan varumärke, som i första stycket avses, regist -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

rerats för lantbruksprodukt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om användande av firma.

2 mom. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får ej å varan
eller dess förpackning, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som
hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som
giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på
lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får margarin, margarinost
eller fettemulsion saluhållas under tillkännagivande att i varan ingår fett,
framställt ur mjölk.

Vad i nästföregående stycke sägs gäller icke beträffande sådant meddelande
angående fetthalt, i vilket samtidigt angivas dels halten av ur
mjölk framställt fett, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom
halten av dylika ämnen.

3 mom. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt
och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarinvara,
skall varans beskaffenhet uttryckligen angivas. Är varan av utländsk
tillverkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen.

F. Glass.

64 §.

1 mom. Glass får icke saluhållas, med mindre den färdiga glassblandningen
(glassmassan) före frysningen underkastats värmebehandling (pastörisering)
enligt de anvisningar, veterinärstyrelsen meddelar, samt glassmassan,
där frysningen icke skett inom två timmar efter pastöriseringen,
efter densamma fram till frysningen förvarats vid en temperatur av högst
+ 4° Celsius. Omfrusen glass får icke saluhållas.

Veterinärstyrelsen äger medgiva undantag från vad i första stycket stadgas
om pastörisering av glassmassan samt därvid föreskriva särskilda
villkor.

2 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100
gram. Annat fettämne får icke användas såsom råvara vid tillverkning av
gräddglass.

G. Kött och andra köttvaror.

65 §.

1 mom. Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller
servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur eller från
djur, som varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats
under sådana förhållanden, att köttet kan antagas vara skadligt att
förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Till kött räknas i denna stadga icke allenast kött i vanlig bemärkelse

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av varmblodiga
djur.

2 mom. Kött av djur, som avses i 1 mom., eller vara, som framställts eller
beretts i strid mot bestämmelserna i samma moment, får icke saluhållas
såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas till livsmedel.

Kött eller köttvara, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne.

3 mom. Beträffande beskaffenheten i vissa fall av kött, som saluhålles
eller utbjudes eller som användes vid beredning av föda för servering till
allmänheten eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda, så ock
beträffande beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung
samt beträffande förbud mot viss stämpling eller märkning av kött
eller köttvaror är särskilt stadgat.

66 §.

7 mom. Korv skall, där annat icke framgår av benämningen, vara tillverkad
av kött eller köttvara.

Vattenhalten i korv får icke överstiga 65 gram per 100 gram av den färdiga
varan. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
äger föreskriva, att korv, som saluhålles under viss benämning, skall hava
lägre vattenhalt än sålunda angivits.

Såsom bindemedel i korv får, såvitt annat icke följer av vad nedan i
denna paragraf stadgas, ej användas andra varor än potatismjöl, mjölk,
mjölkpulver och blodplasma och dessa varor icke i större omfattning än
att bindemedlens sammanlagda kvantitet uppgår till högst 4 gram torrsubstans
per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt
för korven i fråga. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t
bestämmer, äger beträffande korv, som saluhålles under viss benämning,
föreskriva, att den icke får innehålla bindemedel.

Korv, som innehåller annat bindemedel än som angivits i nästföregående
stycke eller högre halt av bindemedel än där stadgas, får saluhållas under
förutsättning att bindemedlets art och halten därav angivas å korven eller
å etikett eller anslag, anbragt å eller invid den saluhållna varan. Vad
sålunda stadgats gäller dock icke vid servering.

2 mom. Vattenhalten i blodpudding får icke överstiga 50 gram per 100
gram av den färdiga varan.

Köttfärs skall bestå av malet eller på annat sätt finfördelat kött med eller
utan fett och får, där fråga ej är om köttfärs som saluhålles såsom färdiglagad
mat, icke vara tillsatt med något annat ämne.

67 §.

Kött eller köttvara, som helt eller delvis härrör från annat djur än nötkreatur,
häst, får eller svin, får saluhållas endast under benämning, varav
klart framgår, från vilken djurart varan härrör.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

68 §.

Isterflott är utsmält fett av svin samt får innehålla högst 1 gram fria
fettsyror, beräknade som oljesyra, och högst 0,2 gram vatten och främmande
beståndsdelar per 100 gram av varan.

Smält talg är utsmält fett av nötkreatur. Föreskrifterna i första stycket
om halt av fria fettsyror och vatten skola gälla jämväl smält talg.

H. Fisk.

69 §.

Förpackning med en rymd av en liter eller därutöver, vari salt eller kryddad
sill eller strömming saluhålles, skall vara märkt med — i stället för
uppgift om innehållets totala vikt — uppgift om innehållets vikt vid förpackningstillfället
utan lake ävensom med uppgift, huruvida huvudena å
sillen eller strömmingen avlägsnats.

Träkärl, vari salt sill eller strömming inlägges för avsalu annorledes än
i detaljhandeln, skall därutöver vara märkt med uppgift om år och månad,
då nedsaltningen skedde.

Angående beredning och inläggning av salt strömming samt märkning
av kärl, vari surströmming saluföres, är särskilt stadgat.

I. Ägg och äggpulver.

70 §.

Ägg av annan fågelart än tamhöns få saluhållas såsom livsmedel endast
under benämning, som angiver att varan härrör från annan fågelart än
tamhöns.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande ägg eller därav helt eller
delvis framställd vara gälla, att varan icke får saluhållas såsom livsmedel
eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, om den härrör
från djur, som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaffenhet
att kunna menligt inverka på varan.

71 §.

Till riket införda ägg få saluhållas endast under villkor, att äggen äro
märkta med ordet »Import» eller dettas förkortning »Imp.» samt med namnet
å det land, där de alstrats. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla
ägg, som enligt medgivande av statens jordbruksnämnd få införas ostämplade.

Angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg är särskilt
stadgat.

72 §.

Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita.
Äggpulver får ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som av
kommerskollegium särskilt godkänts för äggpulver.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Härrör äggpulver från annan fågelart än tamhöns, får varan saluhållas
endast under benämning, som angiver detta förhållande.

Vad i första stycket andra punkten och andra stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning beträffande vara, som saluhålles under någon av
följande benämningar, nämligen torkad äggvita, torkad äggula, flytande
äggula samt frusen äggmassa.

J. Spannmålsprodukter.

73 §.

1 mom. Mjöl av spannmål, vilket saluhålles, får icke vara behandlat med
färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämne och får per 100 gram innehålla
högst 0,1 gram giftiga växtdelar och högst 0,5 gram andra växtdelar
än sådana, som utgöras av eller härröra från spannmål. Till spannmål
hänföras härvid de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs
och bovete.

Mjöl, som i nästföregående stycke sägs, får i övrigt ej innehålla annat
främmande ämne än sådant, som särskilt godkänts av kommerskollegium
såsom tillsats till det mjöl, varom fråga är.

2 mom. Saluhålles mjöl av spannmål under benämning, vari ingår ett
eller flera växtnamn, skall det vara framställt av de sålunda angivna växterna
men får per 100 gram innehålla högst 5 gram mjöl av annat slag
än benämningen angiver. Benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl få
dock användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vetemjölshalten
understiger 50 gram per 100 gram.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämräl
gryn och flingor av spannmål.

74 §.

Bröd eller annat bakverk, vid vars tillverkning såsom råvara eller tillsats
använts mineralolja eller liknande ämne, får icke saluhållas.

K. Socker och honung.

75 §.

Vara, som saluhålles under benämningen socker utan annan tilläggsbestämning
än sådan som anger varans yttre beskaffenhet (bitsocker, strösocker
etc.), skall utgöras av sackaros och får innehålla endast obetydliga
spår av andra ämnen.

76 §.

Honung skall utgöras av ren bihonung.

Förpackning, vari utländsk honung saluhålles, skall, även om inläggningen
skett här i riket, vara märkt med ordet »Utländsk».

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

L. Saft och sylt.

77 §.

1 mom. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola
vara beredda av bär, frukt eller andra växtdelar. Frukt- eller bärmust skall
vara beredd av frukt eller bär.

2 mom. Ingår visst växtnamn i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,
skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran. Annan bär- eller
fruktsort får dock, utan att detta angives i benämningen, användas såsom
råvara till en myckenhet, motsvarande högst 15 gram per 100 gram av
råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat.

3 mom. Ingår växtnamn icke i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,
skall förpackning, vari varan saluhålles, vara märkt med uppgift om den
eller de frukt-, bär- eller andra växtsorter, som använts såsom råvara. I
uppgiften skall frukt-, bär- eller växtsort, som med högre andel ingår i råvarornas
sammanlagda vikt, sättas före frukt-, bär- eller växtsort med
lägre sådan andel. Understiger andelen för viss bär- eller fruktsort 10 gram
per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, får
sorten dock icke angivas.

78 §.

1 mom. Saft av citrusfrukt skall innehålla minst 25 gram råsaft och annan
saft minst 35 gram råsaft, allt per 100 gram av den färdiga varan. Med
råsaft förstås härvid den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom pressning
utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts,
skall mängden härav frånräknas, när den färdiga varans halt av råsaft
bestämmes.

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

2 mom. Saft eller saftkoncentrat får icke vara tillsatt med för varan i
fråga främmande färg- eller smakämne.

3 mom. Förpackning, vari saftkoncentrat saluhålles, skall vara märkt
med uppgift om varans koncentrationsgrad.

79 §.

1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter ävensom gelé skall innehålla
råvara av frukt eller bär till en myckenhet motsvarande minst 25
gram per 100 gram av den färdiga varan.

Sylt, marmelad och mos av annan råvara än citrusfrukter skall innehålla
råvara av frukt, bär eller andra växtdelar till en myckenhet av minst 30
gram per 100 gram av den färdiga varan.

Om före beredningen från råvaran avlägsnats vatten, fiber eller annan
beståndsdel, vilken saknar betydelse såsom ingrediens i den färdiga varan,
får vikten av vad sålunda avlägsnats medräknas, när den färdiga varans
halt av råvara bestämmes.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

2 mom. Har vid beredning av sylt, marmelad, mos eller gelé i mera väsentlig
utsträckning använts torkade bär eller torkad frukt, får varan saluhållas
endast i kärl eller förpackning, märkt med orden »Tillverkad av torkade
bär» respektive »Tillverkad av torkad frukt». Vad sålunda stadgats gäller
dock ej vid servering.

80 §.

Livsmedel, som är avsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, frukteller
bärmust, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men som icke uppfyller
de fordringar, som ovan äro angivna för vara med den benämning
varom fråga ar, får ej saluhållas i förpackning, varå förekommer avbildning
av bär eller frukt, något av orden »bär» eller »frukt» eller bär- eller
fruktnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak»,
»med citronsmak», »citrontyp». Vad sålunda stadgats gäller ock avbildning
av annan växtdel, som brukar användas till dylik vara, ävensom namn å
sådan växt.

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp.

81 §.

Saluhållas bär, frukt eller grönsaker jämte sås eller lag i sluten förpackning,
må å förpackningen i stället för innehållets totala vikt angivas vikten
av bären, frukten eller grönsakerna i för inläggningen färdigberett tillstånd.

82 §.

Hermetiskt sluten förpackning, vari torkad frukt, torkade bär eller torkade
grönsaker saluhållas, skall vara märkt med orden »Tillverkad av torkad
frukt», respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker».

Förpackning, vari saluhållas fruktkonserver av utländskt ursprung, som
inlagts här i riket, skall vara märkt med orden: »Innehåller i Sverige ompackade
fruktkonserver av utländskt ursprung».

83 §.

Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande
berövats värdegivande beståndsdel, får ej saluhållas såsom livsmedel eller
ingå såsom ingrediens i dylik vara.

84 §.

Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln saluhållas endast
med varje art för sig, varvid artens namn skall finnas angivet å förpackningen
eller å anslag eller skylt, som anbragts på eller invid varan.

Förpackning med konserverad svamp skall vid saluförande vara märkt
med uppgift om den eller de svamparter förpackningen innehåller, dock må
förpackning, som innehåller svamp av mer än fem olika arter, märkas med
endast varubeteckningen »Biandsvamp».

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 b. 27

N. Ättika.

85 §.

Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltig
vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Varan får icke vara försatt
med färgämne och skall innehålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram.

Vinättika (vinaigre, vinäger), fruktättika, maltättika, spritättika och annan
ättika med benämning, som anknyter till viss vara, så ock ättiksprit
skola vara framställda genom ättik jäsning av den vara, som benämningen
angiver.

För hushållsbruk avsedd ättika med högre ättiksyrahalt än 15 gram per
100 gram får saluhållas endast i förpackning av sådan beskaffenhet och
märkt på sådant sätt, som giftstadgan föreskriver.

Ättika, som helt eller delvis tillverkats genom utspädning av ättiksyra
och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas
endast i förpackning, märkt med orden »Utspädd ättika» jämte uppgift
om ättiksyrahalten.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

86 §.

1 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna stadga och de föreskrifter
som meddelats med stöd av densamma (livsmedelskontrollen) tillkommer
i högsta instans medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den
fördelning dem emellan, som stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Myndigheterna
i fråga hava, var inom sitt område, att i sådant avseende meddela
nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan
för livsmedelskontrollen samt har i sådan egenskap bland annat att utföra
systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels
sammansättning.

87 §.

Länsstvrelserna skola, var inom sitt län, med biträde av förste provinsialläkaren
och länsveterinären vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder
samt i 88 § omförmälda befattningshavare fullgöra sina åligganden i
avseende å livsmedelskontrollen. För detta ändamål äger länsstyrelse att,
där så anses nödigt, förelägga lämpliga viten. När genom anmälan eller
på annat sätt kommer till länsstyrelses kännedom, att missförhållanden
förefinnas i avseende å livsmedelshanteringen, skall länsstyrelsen tillse, att
tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjälpande.

88 §.

Inom varje hälsovårdsområde utövas livsmedelskontrollen av hälsovårdsnämnden.
som även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som saluhållas inom
området.

Därjämte åligger det provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare,
köpings- och municipalläkare, distriktsveterinär och stadsveterinär att medverka
vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga i enlighet med vad som
närmare föreskrives i för dem utfärdade instruktioner.

89 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid livsmedelskontrollen samt att,
da anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan
till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden erforderlig
handräckning.

90 §.

Envar som framställer, förpackar eller förvarar livsmedel eller råvaror
till livsmedel för avsalu eller saluhåller livsmedel eller livsmedelsråvaror
eller som driver servering är skyldig att bereda hälsovårdsnämnd och Övriga
myndigheter och befattningshavare, som ovan nämnts, ävensom av sådan
myndighet utsedd kontrollant tillträde till tillverknings-, förpacknings-,
lager-, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt biträde
vid provtagning.

91 §.

1 mom. Misstänker hälsovårdsnämnd, att anledning till anmärkning
föreliggei mot sundhetsförhållandena vid sådan lokal för framställning eller
beredning av livsmedel för avsalu eller servering, vilken är belägen utom det
hälsovårdsområde, där nämnden verkar, men från vilken varor dit levereras,
bör nämnden anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden i det område,
där lokalen är belägen. Det åligger denna senare nämnd att skyndsamt
vidtaga den åtgärd, som kan anses påkallad, samt giva den förra nämnden
del av vad i ärendet åtgjorts.

Finner hälsovårdsnämnd förhållandena vid lokal, som avses i första
stycket, eller vid inom hälsovårdsområdet belägen lokal för framställning
eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering giva anledning till allvarlig
anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda, att produkter
från lokalen, intill dess rättelse skett, saluhållas som livsmedel inom
hälsovårdsområdet.

2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst
slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom
hälsovårdsområdet, äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livsmedlet
saluhålles inom samma område.

3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud som i 1 eller 2 mom. sägs,
skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i det

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

hälsovårdsområde, varifrån varan härrör, samt i fråga om kontrollslakteri
eller kontrollcharkuteri veterinärstyrelsen.

92 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd, så ock annan myndighet eller befattningshavare,
som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, äger
var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersökning av livsmedel,
avsett till försäljning eller servering, vare sig anledning till anmärkning
mot varan förekommit eller ej. Hälsovårdsnämnd äger jämväl taga prov
av livsmedel å sådant ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån livsmedel
bruka införas till området för försäljning eller servering.

2 mom. Provtagning skall om möjligt försiggå i närvaro av varans innehavare
eller ställföreträdare för denne. Om innehavaren eller hans ställföreträdare
så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov uttagas av
varan, av vilka det ena skall i förseglat skick överlämnas till innehavaren
eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så
begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

Framgår vid undersökning av prov, att förseelse mot denna stadga blivit
begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kostnader
för provtagning och undersökning.

3 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet,
som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat.

b mom. Anvisningar för provtagning och undersökning av prov meddelas
av statens institut för folkhälsan. Det åligger institutet att upprätta
och tillhandahålla förteckning å personer och anstalter i olika delar av
landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen
kan uppdragas.

93 §.

I avvaktan på utgången av undersökning, som i 92 § sägs, äger hälsovårdsnämnden
förbjuda saluhållande av livsmedel, som kan misstänkas
vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

94 §.

1 mom. Anträffas å allmän saluplats, i lokal avsedd för saluhållande
eller yrkesmässig framställning, förpackning eller beredning av livsmedel
eller för servering eller i upplag eller förvaringsrum, där livsmedel förvaras
för avsalu eller servering, livsmedel, som jämlikt 7, 38, 65 eller 70 §
ej får saluhållas, skall hälsovårdsnämnden omhändertaga varan. Vad sålunda
stadgats skall gälla även när vara, som nyss sagts, anträffas å allmän
väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden,
som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel
eller att serveras.

Har jämlikt 91 § förbud meddelats att i visst hälsovårdsområde saluhålla

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

livsmedel av visst slag och från viss plats och anträffas dylikt livsmedel
inom hälsovårdsområdet å plats eller i lokal, som i första stycket sägs,
under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att inom hälsovårdsområdet
försäljas såsom livsmedel eller serveras, skall hälsovårdsnämnden
omhändertaga varan.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall, där så prövas erforderligt, omhändertaga
ämne, kärl, maskin eller redskap, som inom hälsovårdsområdet tillverkas,
saluhålles, användes eller förvaras i strid mot bestämmelserna i 13 eller 15 §.

3 mom. Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som jämlikt 1 eller 2 mom.
omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ändamål,
för vilket den är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas
under uppgift om varans beskaffenhet, får så ske under nämndens kontroll.
Skäliga kostnader härför skola gäldas av varans innehavare.

I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens
försorg på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att förstöras
eller, där så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll
användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan
åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare.

95 §.

Beslut om förbud, som i 91 eller 93 § sägs, så ock om omhändertagande
jämlikt 94 § får meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande eller ock
av sådan ledamot av nämnden eller sådan hos nämnden anställd tjänsteman,
som därtill av nämnden förordnats, men skall anmälas för nämnden
vid dess nästinfallande sammanträde.

96 §.

Envar, som saluhåller livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som
är avsett att försäljas eller serveras, eller bedriver servering, är pliktig att
på anmodan av hälsovårdsnämnden eller ledamot av eller tjänsteman vid
nämnden eller tjänsteläkare eller tjänsteveterinär, varom förmäles i 88 §
andra stycket, uppgiva, från vem han mottagit livsmedlet eller däri ingående
beståndsdelar.

97 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att livsmedel saluhållits under benämning, som
jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i 8 kap. denna stadga icke får användas
för varan i fråga, eller i förpackning, som icke är märkt på sätt,
som i denna stadga är föreskrivet för varan, eller eljest i strid mot denna
stadgas bestämmelser eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall underrättelse
härom ofördröjligen delgivas den, som saluhållit varan.

98 §.

I ärende angående livsmedelskontrollen äger inom område, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad äro gällande, hälsovårdsnämnden, där

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

den anser nödigt, till inställelse inför nämnden kalla envar, som bor eller
uppehåller sig inom hälsovårdsområdet. Sådan kallelse skall innehålla uppgift
om anledningen till densamma och skall, där så kan ske, delgivas
senast dagen före sammanträdet och i varje fall i så god tid, att vederbörande
utan svårighet hinner inställa sig vid detsamma. I kallelsen må
utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen
delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden
ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda
viten meddelas.

99 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna
råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som
finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga eller med stöd av densamma
utfärdade föreskrifter. Föreläggande eller förbud skall, där fråga
är om beskaffenheten hos lokal, som för livsmedelshantering upplåtits med
nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren. Detsamma skall gälla sådan fast
inredning i dylik lokal, som tillhör fastighetsägaren. Föreläggande eller
förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse
särskild påföljd bestämd i denna stadga eller annan allmän författning
eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av denna stadga, äger
nämnden i föreläggandet eller förbudet föreskriva vite för sådan underlåtenhet.

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som jämlikt denna stadga
eller med stöd av densamma meddelad föreskrift åligger honom, och fullgör
han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden
erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med
sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta
verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

100 §.

Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga,
att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är
påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden därom.
Finner tullmyndigheten i sådant fall uppenbart, att varan bör omhändertagas
av nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på
nämndens beslut i frågan.

101 §.

Beträdes någon med förseelse mot denna stadga eller med stöd av densamma
meddelad föreskrift, bör anmälan därom göras till hälsovårdsnämnden,
som bör genom tjänliga föreställningar söka åstadkomma rättelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

10 kap. Lokala föreskrifter.

102 §.

Utöver bestämmelserna i denna stadga kunna i den ordning i 103—107 §§
sägs särskilda föreskrifter fastställas för visst hälsovårdsområde eller del
därav.

I föreskrift, som i första stycket sägs, må stadgas, att jämväl lokal för
försäljning, förpackning eller förvaring av andra livsmedel än dem, som
omförmälas i 8 § första stycket under c), skall anmälas till eller godkännas
av hälsovårdsnämnd.

I övrigt må föreskrifter, som avses i första stycket, angå allenast följande
frågor:

a) beskaffenhet, inredning och utrustning av lokal, fast saluplats eller
fordon för försäljning eller servering av livsmedel eller för framställning,
beredning, förpackning eller förvaring av livsmedel, avsedda för försäljning
eller servering, ävensom skötseln av dylik lokal, saluplats eller fordon och
däri befintliga redskap;

b) hygieniska föreskrifter för personal, som är sysselsatt i livsmedelshantering; c)

begränsning av de varor, som få saluhållas i vissa slag av livsmedelslokaler
eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller
dylikt.

Föreskrift som nu sagts får ej innebära hinder att saluhålla livsmedel,
som inneslutits i förpackning av beskaffenhet att bereda livsmedlet erforderligt
skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån, i samma
lokal eller på samma plats som andra varor av vad slag som helst. Dock
må såsom förutsättning härför stadgas, i fråga om mjölk och grädde så
ock andra livsmedel, där detta med hänsyn till varans beskaffenhet kan
anses erforderligt, att varan skall förvaras i lätt rengörbart utrymme, försett
med erforderliga anordningar för kylning av varan, samt i fråga om
djupfrysta livsmedel, att för varornas förvaring användas anordningar för
att bibehålla varorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

Föreskrift angående fordon, vilken meddelas med stöd av tredje stycket
under a), får ej avse fordon, som användes vid kringföringshandel.

Det åligger länsstyrelser och hälsovårdsnämnder att verka för, att lokala
föreskrifter, som avses i denna paragraf, antagas inom varje hälsovårdsområde,
där med hänsyn till förhållandena inom området behov därav
förefinnes.

103 §.

Föreskrift, som i 102 § sägs, antages på förslag av hälsovårdsnämnden
eller efter dess hörande i stad av stadsfullmäktige samt i landskommun av
kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 33

Inom municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad
äro tillämpliga, antages föreskrift av municipalfullmäktige.

Föreskrift skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Vägras
fastställelse skall skäl därtill givas.

104 §.

Till ledning för utarbetande av föreskrifter jämlikt 102 § fastställer
Kungl. Maj:t, sedan denna stadga utfärdats, en normallivsmedelsordning.

Förslag till föreskrift, som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande
bestämmelse i normalordningen eller innehåller bestämmelse, som saknas
i samma ordning, bör ej föreläggas till antagande utan att hälsovårdsnämnden
inhämtat yttrande av länets samarbetsråd för livsmedelshygien, där
sådant finnes inrättat, eller eljest från sådana näringslivets organisationer
inom länet, vilkas intressen beröras av föreskriften.

105 §.

Finner länsstyrelsen föreskrift jämlikt 102 § av behovet påkallad inom
visst hälsovårdsområde, äger länsstyrelsen upprätta förslag till dylik föreskrift,
varvid yttrande som avses i 104 § andra stycket bör inhämtas. Förslaget
underställes därefter stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige, kommunalstämman,
municipalfullmäktige). Gillas därvid förslaget, sedan
hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats, har länsstyrelsen att utfärda föreskriften.
Godkännes däremot icke förslaget, äger länsstyrelsen ändock förordna
i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts
prövning.

106 §.

Föreskrift, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall av länsstyrelsen
på hälsovårdsområdets bekostnad införas i länskungörelserna och
insändas i tre exemplar till envar av inrikesdepartementet, medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan och veterinärstyrelsen.

Det åligger i Stockholm överståthållarämbetet, i stad med magistrat
magistraten, i annan stad kommunalborgmästaren, i municipalsamhälle
municipalnämnden samt i landskommun kommunalnämnden att skyndsamt
låta införa kungörelse om föreskriften i den eller de tidningar, i vilka
kommunala meddelanden för kommunen intagas, samt att tillse att exemplar
av föreskriften finnas att tillgå inom kommunen för köpare.

107 §.

Bestämmelserna i 103—106 §§ skola äga tillämpning även i fråga om
upphävande eller ändring av föreskrift, som avses i 102 §.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

11 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

108 §.

/ mom. Med dagsböter straffes

1) den som framställer eller bereder livsmedel för avsalu eller servering
i strid mot bestämmelserna i 3 eller 4 § eller 65 § 1 inom.;

2) den som saluhåller eller till annan överlämnar livsmedel i strid mot
bestämmelserna i 7 eller 38 §, 65 § 2 mom. eller 70 §;

3) den som saluhåller livsmedel under benämning, som avses i 35 §,
utan att angivna förutsättningar för benämningens användande föreligga;

4) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 51 §, 58 § andra
stycket, 64 § 1 mom. första stycket sista punkten samt 74 och 83 §§;

5) den som eljest saluhåller visst slag av livsmedel eller livsmedel med
viss benämning i strid mot eller utan att iakttaga föreskrift, som i denna
stadga gives för livsmedel av ifrågavarande slag eller med ifrågavarande
benämning, som saluhålles;

6) den som saluhåller livsmedel i förpackning utan att förpackningen
är av sådan beskaffenhet eller märkt på sådant sätt, som i denna stadga
kan finnas för varje särskilt fall föreskrivet.

Förutsättning för ansvar jämlikt någon av punkterna 2)—5) här ovan är,
att vederbörande ägt eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet.

2 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt någon av punkterna 1)—5) i 1
inom., äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen
gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband med
överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där egendom,
som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall
domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den förvaras,
vara förverkat.

109 §.

Med dagsböter straffes ock

1) den som bryter mot bestämmelserna i 6 §;

2) den som eftersätter honom jämlikt 9 § åliggande anmälningsskyldighet
eller i anmälan, som där avses, lämnar medvetet oiåktig uppgift eller
som, där jämlikt 9 § 2 mom. erfordras bevis av hälsovårdsnämnd om godkännande
av lokal, använder lokalen för ändamål, varom fråga är, utan
att gällande bevis om lokalens godkännande föreligger;

3) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 11 och 12 §§ samt 13
§ 1 och 2 mom;

4) innehavare av rörelse för framställning eller beredning av livsmedel,
som avses i 13 § 3 mom., om han åsidosätter föreskrift, som meddelats med
stöd av samma moment;

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

5) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 14—17 §§;

6) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 18—20 §§ och 24 §
andra och tredje styckena;

7) den som under arbete, som avses i 25 §, icke iakttager noggrann renlighet; 8)

den som bryter mot någon av bestämmelserna i 26 § andra stycket
samt 33, 34, 37, 62 och 63 §§;

9) den som bryter mot bestämmelsen i 96 § eller mot förbud, som meddelats
med stöd av 91 eller 93 §.

no §.

Åsidosätter någon bestämmelse i 23 § andra stycket eller 24 § första
stycket, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

111 §•

I föreskrift, som avses i 102 §, får stadgas påföljd av böter högst trehundra
kronor eller av dagsböter för överträdelse av föreskriften.

112 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna stadga
eller av föreskrifter, som avses i 102 §, eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare eller
veterinär, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning
enligt denna stadga.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med
dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast
efter angivelse av målsäganden.

113 §.

Böter eller viten, som ådömas jämlikt denna stadga eller föreskrift, som
avses i 102 §, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 108 § 2
mom. utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

114 §.

över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller enligt föreskrift,
som avses i 102 §, må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad
från det klaganden erhållit del av beslutet.

Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs,
eller eljest jämlikt denna stadga, så ock beslut av kommerskollegium, var -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

igenom begärt godkännande av vara eller ämne såsom tillsats till livsmedel
vägrats eller sådant godkännande återkallats eller förenats med villkor,
må överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit
till inrikesdepartementet inom en månad från det klaganden erhöll del av
beslutet, över annat beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i
5 §, må klagan icke föras.

Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna, att beslut, som av
nämnden eller länsstyrelsen meddelats, skall lända till efterrättelse utan
hinder av besvär. Är fråga om beslut om åtgärd, som avses i 94 § 3 mom.
andra stycket, och har varans innehavare omedelbart efter erhållen del
av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, får åtgärden dock icke
företagas, förrän 48 timmar förflutit efter det undersökningen av varan
avslutats, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära
olägenheter.

12 kap. Övergångsbestämmelser.

115 §.

Denna stadga skall, i den mån annat icke framgår av vad nedan i detta
kapitel stadgas, träda i kraft den 1 januari 1952.

116 §.

Såsom godkännande av lokal jämlikt 9 § skall gälla av hälsovårdsnämnd
enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat tillstånd att taga lokalen i
bruk, för såvitt hälsovårdsnämnden icke av särskild anledning förordnar,
att prövning av lokalens lämplighet skall äga rum.

Har enligt hittillsvarande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke
erfordrats för att taga i bruk livsmedelslokal, får utan prövning jämlikt
9 § livsmedelslokal, som är i bruk den 1 januari 1952, användas för samma
ändamål så länge den i lokalen bedrivna rörelsen innehaves av samma person
som vid angivna tidpunkt, dock att hälsovårdsnämnden, där särskilda
skäl föreligga därtill, äger förordna, att sådan prövning ändock skall äga
rum. överlåtes rörelsen, skall anmälan och godkännande av lokalen ske
på samma sätt som i 9 § stadgas beträffande ny lokal.

117 §.

Bestämmelserna i 4 och 6 §§ skola träda i kraft den 1 juli 1952. Beslut
enligt 5 § må meddelas efter den 30 juni 1951, dock med verkan tidigast
från den 1 juli 1952. Förteckning, som avses i 5 § sista stycket, skall vara
offentliggjord senast den 1 mars 1952.

118 §.

Bestämmelserna om livsmedels sammansättning och beskaffenhet i 8
kap., så ock bestämmelserna i 46 § 3 mom., 47 § 3 mom., 79 § 2 mom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

och 85 § sista stycket skola äga tillämpning allenast å livsmedel, som tillverkas
inom riket eller införas till riket efter den 1 januari 1952. I fråga
om tidigare tillverkade eller införda livsmedel skola nu gällande bestämmelser
alltjämt tillämpas.

119 §.

Bestämmelserna om märkning av livsmedelsförpackning i 27—34, 42,
45 och 52 §§, 53 § 2 inom., 76 § andra stycket, 77 § 3 mom., 78 § 3 mom.,
82 § och 84 § andra stycket skola äga tillämpning allenast å förpackningar,
i vilka livsmedel efter den 1 januari 1952 inläggas inom riket
eller införas till riket. I fråga om andra förpackningar skola hittills gällande
bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer må för viss
tid, dock längst till den 1 januari 1954, medgiva undantag från vad som
föreskrives i de i första stycket omförmälda stadgandena.

120 §.

Bestämmelserna i 66 och 67 §§ skola icke träda i kraft, förrän kungörelsen
den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning
och försäljning av charkuterivaror, m. in., upphört att gälla.

121 §.

Genom denna stadga upphävas

förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot
användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen
och fodermedel;

kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln
med ost;

kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den högst tillåtna vattenhalten
i smör;

förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen
av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister,
m. in.;

kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till
fiskkonserver för avsalu, in. in.;

kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till
konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu;

kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av
kärl till fruktkonserver;

kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående
kringföringshandel med kött och charkuterivaror;

kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser
angående tillverkning av och handel med ost;

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående
grädde och korv.

122 §.

Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan,
stridande mot livsmedelsstadgan, skall föreskriften upphöra att gälla med
utgången av år 1951.

Varje hälsovårdsområde, inom vilket gälla föreskrifter, som utfärdats med
stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan och som tillhöra livsmedelsstadgans
ämnesområde, skall snarast möjligt efter det livsmedelsstadgan utfärdats
och normallivsmedelsordning fastställts undersöka, i vad mån de nya bestämmelserna
böra föranleda ändring i dessa föreskrifter, samt vidtaga
härav betingade åtgärder.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

2) Förslag
till

Förordning

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, dels att 10—12 och 45—47 §§ hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 skola upphöra att gälla, dels ock att 1, 27, 35 och 52 §§
samma stadga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Varje stad--------—

För detta — --—- — —--—

Det åligger —---------

Stadsfullmäktige må —----

Om hälsovårdsnämnds befattning
med åtgärder för smittsamma sjukdomars
bekämpande och i samband
därmed stående sjukvård samt med
tillsyn å djurs vård och behandling
är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

—- i staden,
öppet vatten.

— ordning meddelade.

----annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning
med livsmedelskontrollen, med åtgärder
för smittsamma sjukdomars
bekämpande och i samband därmed
stående sjukvård samt med tillsyn å
djurs vård och behandling är särskilt
stadgat.

27 §.

Med dagsböter — —• — ------å

lägenhetsinneliavare, som — — -----

den som med avseende å födoämne
bryter mot någon av bestämmelserna
i 10 § 1 och 2 mom., 3 mom.
första stycket samt 7 mom. eller beträffande
dryckesvara mot någon av
bestämmelserna i samma paragrafs
6 mom., jämfört med 3 mom. första
stycket, samt 7 mom.;

27 §.

förseelsen,

—--— eller kanal;

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 35 §§ SFS t944: 221 samt beträffande 27 och
52 §§ SFS 1941:655.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse:)

den som, förrän hälsovårdsnämnden
lämnat sitt tillstånd därtill, tager
i bruk lägenhet, som i 11 § 1
mom. avses, eller som, beträffande
dylik lägenhet eller där använda redskap,
förvaringskärl och andra tillbehör,
bryter mot någon av bestämmelserna
i samma paragrafs 2 mom.
eller som, i strid mot stadgandet i
paragrafens 3 mom., vid förvaring,
transport, uppläggning eller annan
hantering av vara, som är avsedd att
försäljas såsom födoämne, icke iakttager
tillbörliga försiktighetsmått till
förekommande av varans förorening;

den som under arbete, som i 12 §
1 mom. avses, icke iakttager noggrann
renlighet;

den som beträffande avträde —- —

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet
att efterkomma förbud, föreskrift
eller anvisning, som hälsovårdsnämnd
meddelat med stöd av
8 § 10 mom., 9 § 4 inom., 10 § 3 mom.
andra stycket, 16 § 2 mom. första
stycket, 20 § 1 mom. andra stycket,
21 § andra stycket, 23 a § samt 25 §
5 mom. andra stycket.

(Föreslagen lydelse:)

— —--nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet
att efterkomma förbud, föreskrift
eller anvisning, som hälsovårdsnämnd
meddelat med stöd av
8 § 10 mom., 9 § 4 mom., 16 § 2 mom.
första stycket, 20 § 1 mom. andra
stycket, 21 § andra stycket, 23 a §
samt 25 § 5 mom. andra stycket.

35 §.

Varje kommun----— —

För detta----—----

Det åligger-------- —

Kommunalfullmäktige eller,--

Om hälsovårdsnämnds befattning
med åtgärder för smittsamma sjukdomars
bekämpande samt med tillsyn
å djurs vård och behandling är
särskilt stadgat.

35 §.

—■ — — inom området.

- öppet vatten.

— del därav.

-— annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning
med livsmedelskontrollen, med åtgärder
för smittsamma sjukdomars
bekämpande samt med tillsyn å
djurs vård och behandling är särskilt
stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

52 §. 52 §.

Med dagsböter--------- — å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som---------eller kanal;

den som med avseende å födoämne
bryter mot någon av bestämmelserna
i 45 § 1 och 2 mom., 3 mom. första
stycket samt 7 mom. eller beträffande
dryckesvara mot någon av bestämmelserna
i samma paragrafs 6
mom., jämfört med 3 mom. första
stycket, samt 7 mom.;

den som beträffande lägenhet, som
i 46 § 1 mom. sägs, eller dår använda
redskap, förvaringskärl och andra
tillbehör bryter mot någon av bestämmelserna
i samma paragrafs 2
mom. och den som i strid mot stadgandet
i paragrafens 3 mom. vid förvaring,
transport, uppläggning eller
annan hantering av vara, som är avsedd
att försäljas såsom födoämne,
icke iakttager tillbörliga försiktighetsmått
till förekommande av varans
förorening;

den som under arbete, som i 47 §

1 mom. avses, icke iakttager noggrann
renlighet;

den som bryter mot stadgandet —

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet
att efterkomma förbud eller
föreskrift, som hälsovårdsnämnd
meddelat med stöd av 43 § 9 inom.,
44 § 3 inom., 45 § 3 mom. andra
stycket eller 49 a §.

--—--nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet
att efterkomma förbud eller
föreskrift, som hälsovårdsnämnd
meddelat med stöd av 43 § 9 mom.,
44 § 3 inom. eller 49 a §.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1952.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

3) Förslag
till

Förordning

om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen
av dessa varor.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

I denna förordning förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken
ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett; med

fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölkliknande
vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt
till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller
sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfetl;

med margarinvara, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister.

Införsel och utförsel.

2 §•

1 mom. Margarin, fettemulsion eller konstister, som införes till riket, får
icke från tullverket utlämnas, med mindre varan antingen är, då den hit
inkommer, innesluten i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt
så märkt, som i livsmedelsstadgan föreskrives, eller ock inom trettio dagar
från den dag, då varan enligt tullstadgan skall anses hava mottagits av tullanstalten,
varder genom varuhavarens försorg under tillsyn av tullpersonal
innesluten i förpackning, som nyss nämnts.

Med varuhavaren förstås i denna förordning mottagaren av varan eller,
om mottagaren är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över
varan, denne.

Från utrikes ort inkommande margarinost må ej från tullverket utlämnas,
med mindre varan, då den hit inkommer, är så märkt som i livsmedelsstadgan
föreskrives.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 43

2 mom. Som ytterligare villkor för utlämnande från tullverket av vara,
som i 1 inom. avses, skall gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande
varans sammansättning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan.
Varans beskaffenhet i nu angivna hänseenden skall styrkas med
intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes. Företes ej sadant intyg,
må varan på varuhavarens bekostnad genom tullanstaltens försorg undersökas
för utrönande, huruvida varan med hänsyn till nyss berörda bestämmelser
kan från tullverket utlämnas.

3 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande
konstister, som införes under sådana förhållanden, att tull därför icke
skall utgå.

3 §•

Har i anmälan till tullklarering vara upptagits under oriktig uppgift om
dess beskaffenhet, får ompackning och märkning, som i 2 § avses, ej äga
rum, med mindre av omständigheterna framgår, att den oriktiga uppgiften
icke lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna

1 nämnda paragraf.

4 §■

Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning och märkning enligt

2 § skall av varuhavaren gäldas på sätt i gällande taxa för extra tullförrättningar
är stadgat beträffande ersättning för annan tullkontrollförrättning
än visitation, med iakttagande att ersättning utgår, även där tillsynen utövats
å tullkontrolltid.

5 §.

Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren
inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande returförtullning,
under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån
varan kommit, under förutsättning dels att varan icke i syfte att undandragas
tillämpning av bestämmelserna i nämnda paragraf anmälts till tullklarering
under oriktig uppgift om beskaffenheten, dels ock att, där varan
i fråga om sammansättning eller beskaffenhet avviker från bestämmelserna

1 livsmedelsstadgan, av omständigheterna framgår, att varuhavarens avsikt
icke varit att undandraga varan tillämpning av samma föreskrifter.

Där ej varan inom föreskriven tid blivit oinpackad och märkt, på sätt i

2 § sägs, eller ock återutförd, vare den, jämte emballage och kärl, hemfallen
till kronan.

6 §•

I annat fall än i 5 § sägs, må utförsel från riket icke ske av margarin,
fettemulsion eller konstister, med mindre varan är innesluten i förpackning
av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som för varje fall
stadgas i livsmedelsstadgan, eller av margarinost, med mindre varan är
märkt som i samma stadga föreskrives.

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

För utförsel i annat fall än i 5 § sägs av margarinvara skall därjämte
gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande varans sammansättning
och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan. Nämnda förhållanden
skola styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes.
Företes ej sådant intyg, skall vad i 2 § 2 mom. sista punkten sägs
äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Finnes från utrikes ort inkommande margarinvara ej i fråga om sammansättning
eller beskaffenhet överensstämma med föreskrifterna i livsmedelsstadgan,
skall vederbörande tullanstalt, där den icke finner av omständigheterna
framgå, att varuhavarens avsikt ej varit att undandraga
varan tillämpning av dessa föreskrifter, genast anmäla förhållandet hos
allmänne åklagaren.

Likaledes åligger det tullanstalten att genast hos allmänne åklagaren
anmäla, då från utrikes ort inkommande margarinvara i anmälan till tullk
lar er ing upptagits under oriktig uppgift om beskaffenheten och anledning
finnes misstänka, att detta skett i syfte att undandraga varan tilllämpning
av bestämmelserna i 2 §, eller då tullanstalten finner föreskrifterna
i 6 § vara åsidosatta i fråga om vara, som hos anstalten anmälts till
utförsel.

Tillverkningskontroll.

8 §.

Tillverkningen inom riket av margarinvaror står under särskild kontroll
av statens institut för folkhälsan. Vad sålunda stadgats gäller dock ej tillverkning
allenast till förbrukning i eget hushåll.

9 §.

Då hälsovårdsnämnd godkänt lokal för tillverkning av margarinvara,
åligger det nämnden att genast till statens institut för folkhälsan översända
underrättelse om tillverkarens namn eller firma, de varuslag, som enligt
tillverkarens uppgift skola framställas, samt plats och lokal för tillverkningen.

10 §.

Det åligger statens institut för folkhälsan beträffande varje fabrik i landet,
dar margarinvara tillverkas, att minst fyra gånger årligen låta i allmänna
handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt
att utföra sådana undersökningar av dessa prov, som äro erforderliga för
kontrollen av efterlevnaden av livsmedelsstadgans bestämmelser. Då prov
insänts i originalförpackning, skall institutet jämväl tillse, att förpackningen
är så märkt, som livsmedelsstadgan föreskriver, samt att å varan

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning,
uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid mot 63 § livsmedelsstadgan.

11 §•

Angående provtagning och undersökning av prov samt skyldighet att
ersätta kostnader därför skola bestämmelserna i 92 § livsmedelsstadgan
gälla.

12 §.

Den som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar margarinvara
är skyldig att enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
statens institut för folkhälsan över tillverkningen föra bok, upptagande de
myckenheter av olika fettämnen, samt av smör, grädde, mjölk, potatisstärkelse,
sesamolja och andra varuslag, som användas vid tillverkningen.

Bok, som i första stycket sägs, skall vid anfordran hållas tillgänglig för
den, som jämlikt förordnande av statens institut för folkhälsan för institutets
räkning verkställer inspektion av tillverkningen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

13 §.

Med dagsböter straffes

den som till riket inför eller söker införa margarinvara, som till utseende
eller beskaffenhet strider mot föreskrifterna i 2 § 2 inom., och ej förmår
visa, att hans avsikt icke varit att undandraga varan tillämpning av sagda
bestämmelser,

den som i avgiven anmälan till tullklarering upptager margarinvara under
oriktig uppgift om varans beskaffenhet och ej förmår visa, att den oriktiga
uppgiften ej lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna
i 2 §,

den som från riket utför eller söker utföra margarinvara, som enligt 6 §
ej får utföras från riket.

Sker varuinförsel, varom i denna paragraf sägs, under omständigheter,
som innebära olovlig införsel enligt gällande bestämmelser för olovlig varuinförsel,
skola de i sådant avseende meddelade föreskrifterna lända till
efterrättelse.

Fälles någon till ansvar jämlikt första stycket, äger domstolen tillika förklara,
att det varuparti, som överträdelsen gäller, skall helt eller delvis vara
förverkat. Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas,
skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.
Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den förvaras,
vara förverkat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

14 §.

Med dagsböter straffes jämväl den, som åsidosätter honom jämlikt 12 §
åliggande skyldighet.

15 §.

Den som medverkar i den statens institut för folkhälsan enligt denna förordning
åliggande särskilda tillsynen över margarintillverkningen får ej
röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd
för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom
kunnigt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med
dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast
efter angivelse av målsäganden.

16 §.

Böter, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 13 § sista stycket
utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

17 §.

Där det med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes påkallat, vill
Kungl. Maj :t i särskilt fall medgiva undantag från föreskrift, som meddelats
i denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tjugo
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 340 av herr Persson, Karl, in. fl.,

nr 345 av herr Herlitz,

nr 346 av herr Nordenson,

nr 349 av herr Lindblom m. fl.,

nr 350 av herr von Heland m. fl.,

nr 351 av herr Spetz,

nr 352 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.,

nr 353 av herr Karlsson, Gottfrid, m. fl.,

nr 354 av herrar Cassel och Eskilsson samt

inom andra kammaren

nr 448 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

nr 449 av herr Huss,

nr 460 av herr Håstad m. fl.,

nr 461 av herrar Rosén och Strandh,

nr 462 av herr Kollberg m. fl.,

nr 463 av fru Johansson i Skövde m. fl.,

nr 464 av herr Nilsson i Bästekille m. fl.,

nr 465 av fru Boman och herr Birke,

nr 466 av herr Sandberg m. fl.,

nr 650 av herr Nordkvist m. fl. och

nr 651 av herr Huss.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen
för de delar av Kungl. Maj:ts förslag, som motionärernas yrkanden
i varje särskilt fall avse.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

I ärendet har till utskottet inkommit skriftliga framställningar från
statens jordbruksnämnd, Stockholms handelskammare, Sveriges kemiska
industrikontor, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, samarbetskommittén
för byggnadsfrågor, Svenska konservtekniska föreningen samt från Förbundet
Allnordisk folkhälsa, Svenska vegetariska föreningen och Svenska
frisksportförbundet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet har därjämte uppvaktats av representanter för Stockholms
handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Svenska fiskhandelsförbundet,
Svenska glasstillverkareförbundet och Sveriges musteriförbund. I samband
med uppvaktningarna hava från förbunden överlämnats skriftliga
framställningar till utskottet.

A. Inledning.

I vårt land saknas alltjämt en sammanfattande lagstiftning, som reglerar
livsmedels sammansättning, beskaffenhet och hantering och andra frågor
som beröra framställning av och handel med livsmedel. De bestämmelser,
som finnas härom, äro fördelade på ett stort antal författningar. Yrkanden
ha från många håll framställts, att åtgärder måtte vidtagas för att få till
stånd en förbättrad, enhetlig livsmedelslagstiftning.

Redan år 1916 tillkallades en kommitté för ändamålet. Denna avgav den
28 november 1921 ett betänkande med förslag till en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning,
oinfattande livsmedelslag, livsmedelsstadga, livsmedelskontrollförordning
och ett flertal tillämpningskungörelser. Förslaget blev
föremål för remissbehandling men föranledde icke någon åtgärd.

Under de följande åren gjordes från olika håll framställningar om slutförande
av arbetet på en livsmedelslagstiftning. Bl. a. hemställde 1936
års riksdag i skrivelse till Ivungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter
planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Samma år tillsattes en ny
kommitté för detta ändamål. Kommittén, som antog namnet livsmedelslagstiftningssakkunniga,
framlade den 4 juli 1941 sitt slutbetänkande, benämnt
betänkande med förslag till livsmedelsstadga in. m. (SOU 1941: 22).
Betänkandet upptog förslag till livsmedelsstadga samt till vissa ändringar
i olika gällande författningar ävensom ett förslag till normalmatvarustadga,
avsedd att tjäna som mönster för kommunala föreskrifter i ämnet.

Betänkandet blev föremål för remissbehandling, varvid förslaget i flertalet
yttranden i huvudsak tillstyrktes. Med hänsyn särskilt till kristidsförhållandena
föranledde det emellertid icke någon omedelbar lagstiftningsåtgärd.
Efter krigets slut gjordes framställningar från olika håll om lagstiftningsarbetets
fullföljande. Under tiden hade emellertid utvecklingen
fortskridit, så att nya problem i samband med livsmedelslagstiftningen trätt
i förgrunden. En överarbetning av förslaget genom nya sakkunniga befanns
nödvändig. En ny kommitté tillsattes den 6 februari 1948. Kommittén, som
antog benämningen 7.948 års livsmedelssakkunniga, avgav den 26 september
1949 betänkande med förslag till ny livsmedelsstadga m. in. (SOU 1949: 43).

Huvuddelen av 1949 års förslag — liksom 1941 års förslag — upptages

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

av en livsmedelsstadga, avsedd att utfärdas av Kungl. Maj :t efter riksdagens
körande. I denna livsmedelsstadga ha -— i väsentligt utvidgad form
— intagits de bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga, som äro införda
under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror» samt vidare bestämmelser
i giftstadgan, förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i
vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med
födoämnen och fodermedel jämte åtskilliga andra författningar. Härjämte
ha upptagits åtskilliga nya bestämmelser, exempelvis om märkning av livsmedel.
Vissa författningar rörande livsmedel avses dock alltjämt skola bestå
vid sidan av livsmedelsstadgan, bl. a. bestämmelserna om pastörisering
av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. samt lagen den 11 maj
1934 angående köttbesiktning och slakthus med tillhörande författningar.

Under ärendets beredning i inrikesdepartementet har 1948 års livsmedelssakkunnigas
förslag till livsmedelsstadga omarbetats, varvid förslaget i
vissa hänseenden starkt beskurits.

B. Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till livsmedelsstadga.
I denna stadga ha sammanförts åtskilliga bestämmelser, som
avses skola inom hela riket gälla beträffande livsmedel. Bestämmelserna
avse i viss utsträckning hygieniska åtgärder och äro delvis hämtade
från hälsovårdsstadgan och giftstadgan. De upptaga bl. a. allmänna föreskrifter
om livsmedels beskaffenhet ur hygienisk synpunkt, om vissa slag av
lokaler, där livsmedel framställas, beredas, förpackas, försäljas, serveras eller
förvaras, om utomhus- och kringföringshandel med vissa livsmedel m. m.
I fråga om tillsatser till livsmedel föreslås ett särskilt prövningsförfarande,
som avses skola handhas av kommerskollegium. Andra bestämmelser äro
av övervägande ekonomisk natur och avse att ge konsumenterna ökade
garantier för att de livsmedel, som saluhållas i den allmänna handeln, äro
av god kvalitet. Hit hör en mängd föreskrifter om viktigare livsmedels
sammansättning och beskaffenhet samt om märkning av förpackningar,
i vilka livsmedel saluhållas. Slutligen ha i livsmedelsstadgan införts bestämmelser
om livsmedelskontrollen, delvis hämtade från hälsovårdsstadgan.

I livsmedelsstadgan har förutsatts, att densamma skall kunna kompletteras
genom lokala föreskrifter, livsmedelsordningar, som antagas inom
vederbörande hälsovårdsområde och fastställas av länsstyrelse. Innehållsmässigt
har emellertid utrymmet för dessa lokala föreskrifter i viss mån
begränsats i förhållande till vad nu gäller. Livsmedelsstadgan avses dessutom
skola utgöra en grundval för en allmän översyn av nu förefintliga
lokala föreskrifter i dessa hänseenden i syfte att undanröja vissa olikheter

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. .9 samt. 2 avd. Nr 3b.

Andra lagutskottets utlåtande nr o4.

dem emellan som icke kunna anses sakligt betingade. Särskilda åtgärder
för detta ändamål förutsättas bliva vidtagna.

De övriga författningar, som propositionen avser, äro i huvudsak att
anse såsom följ dförfattningar till livsmedelsstadgan.

C. Allmänna synpunkter.

19^8 års livsmedelssakkunniga.

Redan 1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo med skärpa,
att den egentliga livsmedelslagstiftningen vägledes av två olika huvudsynpunkter,
nämligen ekonomiska och hygieniska. Å ena sidan har man att
beakta allmänhetens intresse att omkostnaderna för livsmedlens framställning
och distribution i möjligaste mån hållas nere. Ett sådant förbilligande
får emellertid icke drivas så långt, att varornas kvalitet sänkes under vad
som kan anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos varorna är deras
näringshygieniska beskaffenhet. En hög varukvalitet i hygieniskt avseende
kommer i de flesta fall att medföra stegrade omkostnader. Det låter sig
alltid säga, att livsmedlens hygieniska beskaffenhet skall vara oklanderlig.
Man får emellertid icke glömma, att de praktiska åtgärder, vilka krävas
för att genomföra detta önskemål, samtidigt ha en återverkan på det ekonomiska
området och kunna inverka på såväl produktion som distribution
och konsumtion. Uppställde man t. ex. kravet på att mjölk skulle saluföras
färsk och helt eller nästan bakteriefri, bleve i stort sett försäljningen omöjliggjord.
På liknande sätt komma hygieniska föreskrifter i allmänhet att i
växlande utsträckning påverka framställning, transport, förvaring, distribution
och handel med livsmedel och därigenom även priser och efterfrågan
å desamma o, s. v. Den aktuella livsmedelslagstiftningen är ett uttryck för
det rådande samspelet eller växelverkan mellan vitt skilda synpunkter och
intressen. Åtgärder, vidtagna i ett syfte, kunna här komma att sträcka sina
verkningar långt över det område, som från början närmast avsågs. Det
är därför nödvändigt att vid utarbetandet av en livsmedelslagstiftning söka
åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan många olika, i och för
sig välmotiverade intresseståndpunkter.

En utan tvivel mycket viktig fråga, som berörts i åtskilliga yttranden,
är vilka författningar, som böra ingå i en livsmedelslagstiftning. Man har
framhållit att 1941 års förslag utelämnat åtskilliga bestämmelser, som i och
för sig lämpligen borde höra till en livsmedelslagstiftning. Bland sådana
bestämmelser ha nämnts de, som röra margarinlagstiftningen och pastöriseringsförordningen.
Uppenbarligen är den gränsdragning, som de nuvarande
sakkunniga givit livsmedelsstadgan, vidare än den tidigare kommitténs.
I huvudsak ha emellertid endast intagits författningsbestämmelser,
vilka beröra varor, som saluhållas. Det är dessas sammansättning och
beskaffenhet som i första hand är av intresse. Endast mera undantagsvis
ha de sakkunniga däremot ansett sig böra göra detaljbestämmelser rörande
tillverkning och produktion. I allmänhet ha också tekniska anvisningar
rörande olika förfaringssätt uteslutits. Utgående från dessa synpunkter ha
bestämmelser rörande margarin ansetts böra inflyta i livsmedelsstadgan
medan däremot pastöriseringsförordningen fått stanna utanför. Ä andra

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

sidan kan det av praktiska skäl förekomma, att i något fall bestämmelser,
som enligt dessa huvudsynpunkter icke borde höra hemma i livsmedelsstadgan,
dock ha inrymts där.

Departementschefen.

»Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en livsmedelsstadga. Innehållet
i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj :t
med stöd av § 89 regeringsformen. På grund av den föreslagna stadgans
allmänna betydelse och ekonomiska konsekvenser bör emellertid enligt min
mening riksdagens yttrande inhämtas om förslagets huvudgrunder. Stadgan
innehåller emellertid ett stort antal detaljbestämmelser. Jag anser mig
här böra betona, att det icke bör vara nödvändigt, att om framdeles mindre
betydande ändringar i dylika detaljbestämmelser finnas påkallade, för varje
gång inhämta riksdagens yttrande över ändringarna. Endast i fråga om
större, mera genomgripande ändringar, torde detta vara erforderligt.

Mot den av 1948 års livsmedelssakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan
har i de däröver avgivna yttrandena framställts ett stort antal anmärkningar
av såväl formell som materiell natur. Med ledning av dessa anmärkningar
har förslaget överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid hänsyn
i möjligaste mån tagits till gjorda erinringar. I stort sett har emellertid i
departementsförslaget huvudgrunderna i livsmedelssakkunnigas förslag
bibehållits.

Emellertid har jag ansett det angeläget att så mycket som möjligt skära
ned stadgans omfång. Sålunda har vissa av bestämmelserna om särskilda
livsmedel fått utgå såsom varande av mindre vikt, bl. a. bestämmelserna
om kaffe, te, kakao, kryddor in. in. Jag har även utelämnat föreskrifterna
om livsmedelsförsäljning efter vikt och om ersättningsmedel för livsmedel.
De sistnämnda återfimfts i en år 1942 tillkommen författning med tidsbegränsad
giltighet och något behov att under normala förhållanden bibehålla
en dylik reglering torde icke föreligga. Jämväl i övrigt har en förenkling
av stadgan eftersträvats.»

Motionen 1: 345.

I motionen ifrågasättes, dels om behov föreligger av ett så långt gående
statligt ingripande, som förslaget innebär, och dels om staten verkligen i
sådan omfattning som avses kan åtaga sig ett slags garanti, som gör köparnas
egen vaksamhet överflödig. Motionären understryker vidare, att ett
ofrånkomligt led i den åsyftade regleringen består däri, att medborgarnas
frihet väsentligt kringskäres, att livsmedelsstadgan förutsätter en omfattande
verksamhet från myndigheternas sida, samt att det är angeläget, att
göra klart för sig icke blott det besvär, som föreskrifterna kunna vålla
medborgarna, utan också omfattningen av det arbete, som åvälves myndigheterna,
och därav föranledda kostnader för det allmänna. Efter att ha

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

berört frågan om den verksamhet, som erfordras för kontroll över. stadgans
tillämpning och beivrande av överträdelser, anför motionären bl. a.:

»Det kan hända, att den undersökning, som sålunda bör äga rum, ger
vid handen att stadgan med det innehåll den fått i propositionen icke kan
utan stora kostnader och utan en för medborgarna mycket besvärande
övervakning vinna en effektiv tillämpning. Kommer man till detta resultat,
ligger däri uppenbarligen en allvarlig maning att överväga, huruvida ej
statsmakterna genom godkännande av en livsmedelsstadga i överensstämmelse
med det föreliggande förslaget åvälver det allmänna en alltför stor
uppgift och mot de enskilda utövar ett större våld än nöden kräver.»

Motionären upptagar vidare frågan, i vilka fall riksdagens yttrande skall
erfordras för genomförande av ändringar i livsmedelsstadgan. Härom säger
motionären:

»Livsmedelsstadgan är överlämnad till riksdagen allenast för inhämtande
av dess yttrande. Och det förutsättes, att Kungl. Maj :t skall äga frihet
att ensam vidtaga ändringar i detaljbestämmelser, särskilt i 10 kap. (s. 78,
170); det säges ock (s. 78, jfr dock s. 1) att riksdagen skall yttra sig
endast om förslagets »huvudgrunder». Det är också uppenbart, att åtskilliga
av dess bestämmelser äro sådana att riksdagens samtycke ej bör
erfordras. Men andra bestämmelser innefatta ganska avsevärda ingrepp i
den medborgerliga friheten och böra ej kunna utan dess samtycke antagas
eller ändras. Ett sammanförande i en och samma författning av bestämmelser
av olika konstitutionell kvalitet är icke lämpligt; det har allmänt
ansetts vara en fördel att man kommit bort från den förr brukliga ordningen
med »blandade lagar». Önskvärt vore, att en klyvning av författningsförslaget
efter antydda linjer kunde, på sätt i åtskilliga remissyttranden
förordats, genomföras. Om detta ej låter sig göra, kan i vart fall från
riksdagens sida närmare preciseras, vilka delar av författningen som äro
av den beskaffenhet att riksdagen förväntar att bliva hörd innan de ändras.»

Utskottet.

Sedan lång tid tillbaka torde behov föreligga av att få till stånd en enhetlig
livsmedelslagstiftning. Yrkanden om en sådan lagstiftning ha också
under årens lopp framställts från skilda håll. Bl. a. hemställde 1936 års
riksdag, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning
rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Behovet av en livsmedelslagstiftning har också allmänt
vitsordats i de remissyttranden, som inhämtats över de sakkunnigas förslag,
och särskilt från näringslivets sida har betonats angelägenheten av att
en dylik lagstiftning snarast genomföres. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse,
att förslag till livsmedelslagstiftning nu kunnat framläggas.

Uppenbarligen är det förenat med avsevärda svårigheter att genomföra
en lagstiftning på ett område, där så många, ofta vitt skilda intressen kräva
beaktande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

Såsom riksdagen uttalade i anslutning till ovan nämnda hemställan av
år 1936 bör emellertid en laglig reglering av hithörande spörsmål icke göras
vidlyftigare än omständigheterna oundgängligen påfordra. Det måste därför
betraktas som en vinning, att de sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga
kunnat minskas till sitt omfång och förenklas. Även det genom propositionen
framlagda förslaget kan ju i inånga avseenden tyckas vara alltför
ingripande på olika områden och fordra alltför omfattande verksamhet
från myndigheternas sida. Det blir emellertid här fråga om en avvägning
mellan å ena sidan de mål, som man vill uppnå, och å andra sidan de åtgärder,
som krävas därför. Såvitt utskottet kunnat bedöma, torde förslaget i
stort sett ha erhållit en lämplig omfattning och vara väl avvägt. Skälig
hänsyn synes ha tagits till de olika intressen, som komma att beröras av
stadgan. Då i motionen 1:345 påtalas, att förslaget innebär en ingripande
statlig reglering och att medborgarnas frihet kommer att väsentligt kringskäras,
måste man emellertid jämväl hålla i minnet, att — ehuru livsmedelslagstiftningen
självfallet i första hand är ett konsumentintresse
det likväl är främst från näringslivets sida, som starka krav framställts
på att snarast möjligt få till stånd en förbättrad livsmedelslagstiftning. Av
remissyttrandena framgår också, att förslaget i huvudsak hälsats med stor
tillfredsställelse. Anmärkas må jämväl, att förslaget i viss utsträckning
allenast utgör en sammanställning och överarbetning av redan gällande
bestämmelser. Dessa ha dessutom i en del fall, exempelvis beträffande margarinkontrollen,
högst avsevärt förenklats. Utskottet anser sig vidare böra
påpeka, att i flera av de talrika motioner som väckts påyrkas än mer detaljerade
regleringar än vad som föreslagits i propositionen. På grund av vad
sålunda anförts får utskottet i princip tillstyrka, att förslaget lägges till
grund för lagstiftning i ämnet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att en livsmedelsstadga
bör utfärdas utan avvaktan på hälsovårdsstadgekommitténs förslag till ny
hälsovårdsstadga. Arbetet med utformandet av en livsmedelslagstiftning
påbörjades redan 1916, och det måste anses angeläget att nu undvika ytterligare
uppskov på obestämd tid. Det torde icke bliva förenat med några
större olägenheter att sedermera genomföra de ändringar i livsmedelsstadgan,
som förslaget till ny hälsovårdsstadga kan påkalla.

Av största betydelse är frågan hur livsmedelslagstiftningen formellt bör
konstrueras; om själva livsmedelsstadgan bör innehålla endast riktlinjerna
och de organisatoriska föreskrifterna beträffande livsmedelshanteringen
eller om den dessutom bör innehålla detaljerade kvalitetsbestämmelser
in. in. och i så fall vilka.

Starka skäl tala uppenbarligen för att hithörande bestämmelser i största
möjliga utsträckning sammanföras i en författning. Ur rent konstitutionell
synpunkt måste det emellertid, såsom framhålles i motionen 1: 345, anses

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''i.

mindre lämpligt att i en och samma författning sammanföra bestämmelser
av olika »konstitutionell kvalitet». Att nu verkställa en uppdelning av författningsförslaget
anser utskottet icke bör komma i fråga. Utskottet har vid
behandlingen av förslaget försökt att, såsom i sistnämnda motion påyrkas,
precisera, vilka delar av författningsförslaget, som äro av den beskaffenhet,
att riksdagen förväntar att bliva hörd innan de ändras. Det har därvid visat
sig vara förenat med stora svårigheter att bestämt angiva vissa kapitel eller
vissa paragrafer. Även en specialbestämmelse kan ofta ha en sådan allmän
betydelse och en sådan räckvidd, att riksdagens yttrande bör inhämtas. Utskottet
nödgas därför inskränka sig till att uttala, att riksdagens yttrande
icke torde vara erforderligt för ändring av detaljbestämmelserna i 8 kap.
innehållande särskilda bestämmelser om vissa livsmedel — vilka bestämmelser
kunna förväntas behöva ändras förhållandevis ofta och ibland med
skyndsamhet — men att riksdagen förväntar att bliva hörd över andra
ifrågasatta ändringar i stadgan, såvitt desamma icke kunna betraktas som
rena detaljändringar av föga räckvidd. Bortsett från 8 kapitlet torde bestämmelserna
i livsmedelsstadgan icke vara av den natur, att de behöva ändras
med korta mellanrum, och ändringarna lära i vart fall icke bliva så brådskande,
att med hänsyn därtill riksdagens yttrande ej kan avvaktas.

För att undvika att den nu föreslagna livsmedelsstadgan blir alltför omfångsrik
och otymplig, ha vissa till livsmedelslagstiftningen hörande bestämmelser
måst lämnas utanför. Den gränsdragning, som skett, anser sig
utskottet kunna godtaga.

D. Livsmedelsstadgan.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Departementschefen.

Efter att hava redogjort för den i stadgan upptagna definitionen på livsmedel
anför departementschefen bl. a.:

»Med den sålunda angivna definitionen torde vatten falla utanför begreppet
livsmedel. Det har synts mig lämpligt, att bestämmelserna om vatten
i huvudsak skola kvarstå i hälsovårdsstadgan och att vatten skall behandlas
i livsmedelsstadgan endast såvitt angår framställning, beredning och
hantering av livsmedel. Det är då följdriktigt, att vatten såsom sådant
icke anses såsom livsmedel. Läskedrycker innehålla ofta näringsämnen och
bli i sådant fall enligt definitionen hänförliga till livsmedel. Är så icke fallet
torde de kunna hänföras till njutningsmedel och därigenom enligt stadgan
få samma ställning som livsmedel. Detsamma torde gälla tabletter, pastiller
och liknande varor.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet.

Då viss tvekan yppats angående tolkningen av förevarande paragraf, vill
utskottet endast understryka, att, såsom departementschefen uttalat, vanligt
vatten icke blir att hänföra till livsmedel enligt livsmedelsstadgan.
Däremot skall hit hänföras såväl läskedrycker som icke sötade, kolsyrade
mineralvatten, vilka ej utgöra läkemedel. Kolsyrat vatten far betraktas
som njutningsmedel.

2 §•

Departementschefen.

»Liksom de sakkunniga anser jag att i författningstexten uttryckligen bör
angivas, att vad som föreskrives om livsmedel som saluhålles även skall
gälla livsmedel, som försäljes utan föregående saluhållande. I nu gällande
författningar användes ofta skrivningen ''saluhålles eller försäljes’. I livsmedelsstadgan
äro ifrågavarande bestämmelser avsedda att gälla icke blott
saluhållande och försäljning i detaljhandeln utan även vid leveranser från
fabrik eller liknande. Är det då fråga om beställda varor, kan ifrågasättas,
om varorna saluhållits. För att förebygga all tveksamhet på denna punkt
har jag velat förorda ifrågavarande bestämmelse.

Enligt de sakkunnigas förslag innefattar begreppet saluhållande icke servering.
Man har i stället i stadgan på vissa håll använt begreppet servering
åt allmänheten. I flera remissvar har framhållits, att detta begrepp många
gånger blir för snävt. Man har krävt, att hälsovårdsnämnden skall ha tillsyn
över — och även godkänna lokaler för — servering, som icke sker
till allmänheten, men ändock yrkesmässigt eller i större omfattning t. ex.
vid militärförläggningar, skolor, sjukhus, industriella anläggningar m. fl.

Enligt min åsikt böra de krav, som livsmedelsstadgan uppställer beträffande
olika livsmedels sammansättning och beskaffenhet, i princip gälla
även livsmedel, som tillhandahållas vid här avsedda serveringslokaler. Jag
anser det även principiellt riktigt att livsmedelshanteringen i dessa lokaler
faller under stadgan och ställes under hälsovårdsnämndernas tillsyn. Undantag
bör dock göras för den befattning med livsmedel, som sker inom
den militära organisationen. Givetvis böra även där, i den mån det är
möjligt, ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet och hantering, men
det synes mig böra åvila de militära myndigheterna att själva svara härför.
En början till en militär hälsovårdsorganisation finnes redan nu. Under
sådana förhållanden synes livsmedelsstadgan icke heller böra göras direkt
tillämplig på de livsmedel, som tillhandahållas vid militärförläggningar.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 354 och 11: 465 hemställes, dels att stadgans
tillämpningsområde måtte inskränkas till att omfatta livsmedel, som yrkesmässigt
tillhandahållas allmänheten, dels ock att stadgan måtte göras direkt
tillämplig på livsmedel, som serveras vid militärförläggningar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Jämväl i motionen I: 345 påtalas, att livsmedelsstadgans regler om »saluhållande»
rikta sig mot all försäljning, vare sig den sker yrkesmässigt
eller ej.

Utskottet.

Vad först angår frågan om livsmedelsstadgan bör avse all försäljning
eller allenast sådan försäljning, som sker yrkesmässigt, får utskottet erinra
om att såväl i hälsovårdsstadgan som i 1917 års förordning angående förbud
i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid
handel med födoämnen och fodermedel talas om varas saluhållande eller
försäljning. Erfarenheterna av tillämpningen av dessa bestämmelser giva
icke anledning till att nu föreslå en uppmjukning av ifrågavarande bestämmelser.
Med den av motionärerna föreslagna inskränkningen framstår det
såsom uppenbart, att livsmedelsstadgans bestämmelser skulle kunna kringgås
på ett icke önskvärt sätt. Det kan icke heller anses tillfredsställande,
att man vid icke yrkesmässig försäljning av livsmedel skulle kunna försälja
hur underhaltiga varor som helst. Utskottet får därför tillstyrka, att
paragrafen i denna del får den i propositionen föreslagna utformningen.

Beträffande frågan om livsmedelsstadgan bör äga tillämpning å militära
förläggningar, delar utskottet departementschefens uppfattning, att så icke
bör vara fallet. Tillsynen över livsmedelshanteringen inom den militära
organisationen bör handhavas av de militära myndigheterna. Som departementschefen
anfört, finns redan nu början till en militär hälsovårdsorganisation.
Denna kan dock icke för närvarande anses tillräcklig. Enligt utskottets
mening torde emellertid den rätta vägen vara att, så snart resurserna
det tillåta, utbygga denna organisation. Det måste jämväl ur rent
militära synpunkter anses mindre lämpligt att låta lokala civila myndigheter
utöva inspektionsrätt inom samtliga — fasta eller tillfälliga — militära
anläggningar. Ej heller kan det anses lämpligt, att hälsovårdsnämnderna
givas möjligheter meddela föreläggande eller förbud angående den
militära livsmedelshanteringen. Utskottet får därför avstyrka motionerna
I: 354 och II: 465 i denna del.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

1948 års livsmedelssakkunniga.

Med hänvisning bl. a. till att livsmedelslagstiftningen i huvudsak bör ha
förebyggande syfte ha de sakkunniga ansett nödvändigt att frångå den
hittillsvarande principen beträffande rätten att använda varor och ämnen
såsom tillsatser till livsmedel. De sakkunniga anse, att lagstiftningen i förevarande
hänseende bör ha till utgångspunkt, att dylika tillsatser få användas
endast efter särskild tillståndsprövning.

För att icke denna regel skall bliva alltför betungande, ha de sakkunniga

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

dock ansett sig böra redan i författningstexten angiva vissa grupper av tillsatser,
som —- under förutsättning att de icke äro giftiga eller hälsovådliga
— skola få användas till livsmedel. De sakkunniga ha därvid stannat för
att undantaga bl. a. oskadliga essenser från förhandsprövning för tillsatser
och motiverade denna ståndpunkt sålunda:

Det har från tillverkarhåll framhållits, att en prövning enligt ifrågavarande
regler av de essenser, som skulle få användas som tillsats till livsmedel,
skulle medföra mycket stora svårigheter. De förekomma i ett otal
olika sammansättningar. I de färdiga livsmedlen ingå essenserna med så
obetydliga kvantiteter, att de särskilda ämnen, varav essenserna bestå,
knappast äro laboratoriemässigt påvisbara. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden ha de sakkunniga stannat vid att undantaga essenser från
den i förevarande paragraf föreskrivna förhandsprövningen. Givetvis gälla
emellertid även här de allmänna bestämmelserna om livsmedel.

Departementschefen.

»För egen del finner jag det riktigt, att en förhandsprövning av de tillsatser
till livsmedel, varom här är fråga, skall införas. Såsom de sakkunniga
framhållit kan det nuvarande systemet icke anses utgöra tillräckligt
skydd mot att vid framställning och beredning av livsmedel tillsättas ämnen,
som göra livsmedlen hälsovådliga eller otjänliga till människoföda.
Godkännandeproceduren måste inskränkas till varor och ämnen, som äro
tillsatser i egentlig mening och som alltså icke äro att betrakta som råvaror
vid livsmedelstillverkningen. Att införa en prövning av vilka råvaror som
skola få användas vid sådan tillverkning är uppenbarligen icke möjligt.
Härför fordras emellertid en definition av begreppet tillsats. I departementsförslaget
har en sådan definition intagits i 1 § 3 mom., vari sägs, att med
tillsats till livsmedel skall förstås vara eller ämne, som är avsett att, i allmänhet
i ringa mängd, tillföras livsmedel -— utan att ingå i detsamma som
råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller
för annat liknande ändamål och finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Här
avses alltså främst färgämnen, konserveringsmedel, essenser och andra
smaktillsatser, förtjockningsmedel och liknande. I 4 § departementsförslaget
stadgas, att såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller beredes
för avsalu får, där ej annat framgår av bestämmelse i stadgan, användas
allenast vara eller ämne, som godkänts såsom tillsats för livsmedlet
i fråga.

Måhända kan även mot nu anförda bestämmelser anföras, alt de äro
alltför vaga ock icke ge tillräcklig ledning, om i det särskilda fallet godkännande
erfordras eller icke. Det mest tveksamma är här, hur gränsen
mellan råvara och tillsats skall dragas. Att här ange någon kvantitativ
gräns är icke möjligt. Gränsfall måste alltid uppkomma. I allmänhet torde
dock skillnaden i praktiken vara ganska klar, och de tveksamma fallen
torde minska i antal genom de undantagsbestämmelser, som föreslås och

Andra lagutskottets utlåtande nr ,‘li.

till vilka jag strax återkommer. För att ytterligare minska olägenheterna
av att definitionen på tillsatser icke kunnat göras fullständigt exakt, har i
5 § intagits bestämmelse om rätt för den myndighet, som har att pröva
fråga om godkännande, att meddela bindande förklaring om vara eller ämne
i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel eller icke.

Framhållas bör, att det här endast är fråga om livsmedel, som framställes
eller beredes för avsalu, däremot icke om livsmedel, som framställes
eller beredes allenast för servering. Vidare anges generellt, att bestämmelsen
icke gäller vid beredning av s. k. färdiglagad mat. Att i dessa fall fordra
godkännande av tillsatser är knappast möjligt. Den som bereder livsmedlet
för servering eller lagar till maträtten synes böra ha full frihet att handla
inom ramen för de allmänna bestämmelserna i 3 §.

Beträffande vissa varor och ämnen har angivits att godkännande icke
erfordras, såvida det ej är fråga om färgämnen. Detta gäller främst sådana,
som kan betecknas som rena naturprodukter, vilka angivits såsom vara,
som utvunnits ur djur eller växt genom torkning, värmebehandling, urlakning
med vatten eller behandling av rent mekanisk natur. Hit höra t. ex.
kryddor, choklad och åtskilliga smaksättningsmedel. Vidare ha här medtagits
koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etylalkohol. Däremot
har bland dessa undantag icke, såsom livsmedelssakkunniga föreslagit,
upptagits oskadliga essenser och vissa särskilt angivna konserveringsmedel.
Det har nämligen i vissa remissyttranden påfordrats att samtidigt
skulle ges föreskrift om den halt av dessa varor, som livsmedel skulle få
innehålla. Det har då synts lämpligare, att den godkännande myndigheten
får pröva dessa konserveringsmedel — varvid de givetvis komma att godkännas
— och därvid meddela bestämmelser om maximihalt.

Det bör åligga kommerskollegium att upprätta och offentliggöra förteckning
å tillsatser, som godkänts för olika livsmedel. Det bör emellertid icke
vara obligatoriskt att dylik tillsats upptages i förteckningen, då det kan vara
i den enskilde företagarens intresse, att tillsats, om vars godkännande han
gjort framställning, icke offentliggöres. Förordnande om att handlingarna
i vissa ärenden om tillsatser icke få offentliggöras torde i mån av behov
lämpligen kunna meddelas med stöd av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Det synes icke
vara nödvändigt att förteckningen införes i svensk författningssamling.
Kungörande på annat sätt kan även övervägas.»

Motioner.

I motionen 1: 346 hemställes,

a) att oskadliga essenser skola undantagas från den i 4 och 5 §§ omförmälda
prövningen,

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

b) att, därest så icke anses kunna ske, bestämmelser om maximihalt
icke skola behöva meddelas för oskadliga essenser,

c) att i 4 § åtskillnad icke måtte göras mellan olika urlakningsmetoder
och till följd därav uttrycket »med vatten» efter ordet »urlakning» utgå.

I motionen uttalar motionären därjämte, att han förutsätter såsom självfallet,
att representanter för industrien få tillfälle att framföra sina önskemål
och synpunkter vid den handläggning, som skall äga rum enligt 5 §.

Motionären anser vidare, att det bör övervägas, huruvida icke i 5 § skall
intagas förskrifter dels om att tillsats icke skall medtagas i kommerskollegii
förteckning, därest vederbörande tillverkare hemställt därom, dels
ock om att det icke må ifrågakomma, att en tillverkare för att få en av
honom framställd tillsats godkänd behöver meddela sitt recept och sin
tillverkningsmetod.

I motionen I: 345 påtalar motionären, att han icke, såsom departementschefen,
kan finna självfallet, att med uttrycket »överlämnande till annan»
i 7 § icke avses förfarande inom ett enskilt hushåll, utan att ordalagen
peka tydligt i motsatt riktning.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker det i propositionen föreslagna prövningsförfarandet
beträffande tillsatser till livsmedel.

Som enda skäl för att icke, såsom de sakkunniga föreslagit, undantaga
»oskadliga essenser» och vissa särskilt angivna konserveringsmedel från
prövningsförfarandet, har departementschefen anfört, att det i vissa remissyttranden
påfordrats, att samtidigt skulle ges föreskrift om den halt av
dessa varor, som livsmedel skulle få innehålla, men att det då synts lämpligare
att den godkännande myndigheten finge pröva dessa konserveringsmedel
_ varvid de givetvis komme att godkännas -— och därvid meddela

bestämmelser om maximihalt.

Angående oskadliga essenser har utskottet inhämtat följande. Oskadliga
essenser förekomma i ett mycket stort antal — de kunna räknas i tusental

_ och med mycket olika sammansättning. I en essens ingå ett flertal

olika ämnen, ofta upp till 25—30 ämnen. Essenserna ingå i de färdiga
livsmedlen i ytterst obetydliga kvantiteter, så obetydliga att de ofta icke
äro analytiskt påvisbara. För att en fullständig laboratoriemässig undeisökning
av en essens verkligen skall kunna ske, skulle sannolikt i flertalet
fall krävas att essensens sammansättning deklarerades. En sådan deklarationsplikt
skulle komma i konflikt med vederbörande tillverkares intresse
av att bevara yrkeshemligheter. Då vidare ett stort antal essenser torde
vara importerade, skulle det ofta visa sig omöjligt, att erhålla nagon deklaration
angående essensens sammansättning. Vidare lär det bliva förenat

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

med stora svårigheter att angiva den maximihalt av essenser, som ett livsmedel
skulle få innehålla. En systematisk, experimentell undersökning av
tusentals essenser och ämnen skulle jämväl kräva ett mycket omfattande
arbete. Utländsk lagstiftning innehåller icke, såvitt upplysts för utskottet,
några restriktioner på smakämnesområdet, ej ens den rigorösa amerikanska
livsmedelslagstiftningen.

Vid övervägande av de skäl, som kunna åberopas för och emot att lämna
oskadliga essenser utanför tillståndsprövningen, har utskottet kommit till
den uppfattningen, att den i propositionen föreslagna prövningen av oskadliga
essenser skulle stöta på alltför stora praktiska svårigheter och medföra
onödigt besvär och kostnader. Utskottet anser därför — även om det
måhända kan betraktas som en lucka i livsmedelslagstiftningen -— att
oskadliga essenser tills vidare böra undantagas från prövningsförfarandet.
Skulle det sedermera visa sig, att ett undantag av essenserna leder till missbruk
eller eljest andra skäl framkomma, som tala för att essenserna böra
bliva föremål för prövning, får frågan upptagas till förnyat övervägande.
Uttrycket oskadliga essenser torde emellertid vara mindre lämpligt att
använda i författningstexten, övervägas bör om icke uttrycket kan ersättas
med ordet »livsmedelsessenser».

De i 4 § andra stycket uppräknade undantagen för varor, som utvunnits
ur djur eller växt, avse varor och ämnen, som kunna betecknas som
rena naturprodukter. Det synes då fullt befogat att göra åtskillnad mellan
sådana som utvunnits genom urlakning med vatten och sådana som utvunnits
genom urlakning med annat medel. Utskottet kan därför icke tillstyrka
det i motionen I: 346 framförda förslaget härutinnan.

De synpunkter och önskemål rörande tillvägagångssättet vid handläggningen
av ifrågavarande ärenden, som framförts i sistnämnda motion,
förutsätter utskottet att kommerskollegium kommer att i största möjliga
utsträckning beakta. Några särskilda bestämmelser därom i författningstexten
torde icke vara erforderliga, dock att däri måhända bör direkt utsägas,
att kommerskollegium skall äga besluta, att godkänd tillsats icke
må offentliggöras. Den föreslagna lydelsen synes icke medgiva något
undantag.

Vad angår utformningen av 7 § får utskottet erinra om att redan i den
gällande hälsovårdsstadgan av år 1919 användes uttrycket »överlämnas till
annan». Det torde aldrig ha ifrågasatts att tillämpa de nuvarande bestämmelserna
å förfarandet inom ett enskilt hushåll. Även om uttrycket möjligen
kan anses mindre lämpligt, anser utskottet det dock kunna godtagas.

Formuleringen i 7 § 2 mom. sista punkten synes böra förtydligas genom
att — i likhet med motsvarande bestämmelser i giftstadgan — följande
uttryckssätt användes »glättat eller tryckt med giftig färg eller eljest behandlat
med giftigt ämne».

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

3 kap. Livsmedelslokaler m. m.

8 §.

Departementschefen.

»I fråga om serveringslokalerna står jag i huvudsak på livsmedelssakkunnigas
ståndpunkt. Bestämmelserna böra i princip gälla endast lokaler
för servering åt allmänheten. Jag vill dock ej tolka detta begrepp fullt så
snävt som livsmedelssakkunniga. Även lokaler, där en viss begränsning
beträffande klientelet äger rum, anser jag kunna hänföras hit, t. ex. vissa
pensionat, vilka visserligen icke stå öppna för vem som helst men där det
allmänt förekommer, att andra gäster än sådana som ha särskilt avtal
med innehavaren intaga sina måltider. Hit torde kunna hänföras många
av de s. k. sommarpensionaten. Vad övriga s. k. privatspisningar angår är
det självklart, att bestämmelserna icke böra avse rena inackorderingsställen
för ett fåtal personer. Att här uppdraga någon bestämd kvantitativ gräns
synes ogörligt, och jag har därför stannat vid, att bestämmelserna icke
skola avse dessa privatspisningar. Serveringar vid militärförläggningar böra
helt lämnas utanför av skäl som jag tidigare anfört. Särskilda föreskrifter
i detta sammanhang synas knappast vara erforderliga beträffande sjukhus
och andra anstalter. Vad angår serveringar vid industriella och liknande
anläggningar för företagspersonalen stå de i allmänhet under tillsyn av
yrkesinspektionen och jag anser att någon prövning från hälsovårdsnämndernas
sida av lokalerna för sådana serveringar icke bör ske. Däremot
synas vissa skäl tala för att lokaler för skolbespisning samt andra serveringsutrymmen
i skolor ställas under hälsovårdsnämndens kontroll. Fragan
torde emellertid böra ytterligare utredas och jag är icke beredd att innan
detta skett taga ställning till densamma. Jag vill emellertid erinra om att
bestämmelserna i stadgan om livsmedels beskaffenhet och hantering samt
personalens hygien gälla även för skolbespisningarna och att dessa härutinnan
stå under hälsovårdsnämndernas kontroll och tillsyn. Detsamma gäller
för övrigt -— såsom närmare framgår av vad jag anfört under 1 kap.
beträffande flertalet övriga av de här omförmälda särskilda grupperna av
serveringar.

De lokaliteter på tåg, passagerarfartyg och flygplan, där livsmedel tillredas
och serveras, böra enligt min mening icke bliva föremål för särskild
reglering i detta sammanhang. I fråga om tåg och flygplan torde något
större behov av en särskild tillsyn över lokalerna knappast föreligga. Det
synes vidare vara mindre lämpligt, att fartyg och flygplan i internationell
trafik ställas under en lokal hälsovårdsnämnds kontroll. I den mån hygienisk
kontroll i övrigt erfordras beträffande berörda lokaliteter, torde
bestämmelser därom höra meddelas i annat sammanhang, t. ex. såsom koncessionsvillkor.
»

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

Utskottet.

Utskottet delar till fullo departementschefens uppfattning, att ifrågavarande
bestämmelser böra äga tillämpning å de s. k. sommarpensionaten.
Lokalerna i dessa torde ofta vara av förhållandevis primitiv karaktär. Det
synes därför angeläget, att lokalerna ställas under hälsovårdsnämndernas
kontroll.

Visst behov torde föreligga att låta bestämmelserna äga tillämpning
jämväl å s. k. privatspisningar. Då det icke är möjligt att uppdraga någon
bestämd gräns mellan dessa och rena inackorderingsställen, får det dock
även enligt utskottets mening anses lämpligast att lämna privatspisningarna
utanför.

9 §•

Departementschefen.

»De sakkunniga ha förordat en dubbel prövning från hälsovårdsnämndens
sida vid inrättande av livsmedelslolcaler. Den som ville inrätta en lokal
skulle sålunda med bifogande av ritningar anmäla den till hälsovårdsnämnden
för förhandgranskning. Innan lokalen sedan togs i bruk skulle
denna ånyo anmälas till nämnden och den skulle icke få användas förrän
nämnden godkänt densamma. Särskilt i sådana fall, där byggnadsnämnden
prövade företaget för meddelande av byggnadslov synes detta förfarande
innebära dubbelkontroll och onödig omgång. Att i dessa fall helt lägga
avgörandet hos byggnadsnämnden och koppla in hälsovårdsnämnden endast
som en obligatorisk remissinstans torde å andra sidan vara mindre lämpligt
med hänsyn till de särskilda krav på inredning och utrustning det här
gäller. Härtill kommer att frågan om formerna för en samordning av hälsovårdsnämndens
och byggnadsnämndens granskningsverksamhet f. n. prövas
av hälsovårdsstadgekommittén och att denna prövning icke hör föregripas
genom ett ställningstagande på ett speciellt område. I stället torde,
då kommitténs betänkande föreligger, få övervägas om livsmedelsstadgans
ifrågavarande regler böra revideras för erhållande av enhetliga bestämmelser
i de båda författningarna.

Emellertid synes tanken på en förhandsgranskning från hälsovårdsnämndernas
sida i och för sig vara riktig. Att en sådan granskning sker
måste uppenbarligen vara i vederbörande näringsidkares intresse, då den
säkerställer denne mot att hälsovårdsnämnden, då lokalen är färdig, vägrar
godkänna densamma eller reser krav på kanske dyrbara ändringar
i inredningen. I likhet med överståthållarämbetet anser jag emellertid att
förhandsgranskningen icke bör vara obligatorisk. Det synes icke ens vara
nödvändigt att införa en bestämmelse om förhandsgranskning i stadgan.
Hälsovårdsnämnderna torde utan ett sådant påpekande komma att på
begäran i förväg granska förslag till livsmedelslokaler och lämna förhands -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b. 63

besked. Redan nu tillämpas utan stöd i lag en liknande ordning i Stockholm,
där praxis på detta avsnitt av hälsovårdsnämndens arbete utvecklat
sig så att byggmästare erhåller förhandsgodkännande på företedd ritning.
Däremot anser jag i likhet med de sakkunniga att innehavaren av en sådan
livsmedelslokal, som skall omfattas av ifrågavarande bestämmelse, bör
vara skyldig att göra en skriftlig anmälan till hälsovårdsnämnden innan
lokalen börjar användas. Denna anmälan är avsedd att utgöra underlag
för den prövning om lokalen kan godkännas, som föreslås skola ske innan
denna tages i bruk. Ett sådant godkännande kräves enligt förslaget alltid
innan en lokal användes för sådant ändamål, som avses i 8 §, alltså icke
endast då en ny lokal färdigställts utan även t. ex. i det fall då en lokal,
som förut använts för annat ändamål, utan ändring av lokaliteterna skall
nyttjas som livsmedelslokal.

Beträffande innebörden av hälsovårdsnämndens godkännande, vill jag
framhålla att detta enligt förslaget skall gälla oberoende av vem som innehar
lokalen. Det är alltså icke fråga om ett tillstånd för viss person att
använda lokalen för ändamålet. Att jag intagit denna ståndpunkt sammanhänger
med att hälsovårdsnämnden enligt min mening vid sin prövning
skall taga hänsyn allenast till lokalens beskaffenhet och lämplighet för det
avsedda ändamålet, icke till innehavarens personliga kvalifikationer. Av
samma anledning anser jag, att nytt godkännande icke — såsom från
många håll påyrkats -— skall krävas vid överlåtelse av lokalen. Det är visserligen
riktigt, att tidpunkten för en överlåtelse i många fall är den ur
psykologisk synpunkt rätta tidpunkten för att i lokalen söka få genomförda
vissa förbättringar, som man icke velat påfordra, så länge lokalen
varit i den förutvarande innehavarens hand. Denna synpunkt synes emellertid
böra tillgodoses på sådant sätt, att hälsovårdsnämnden skall erhålla
underrättelse om överlåtelsen samt då skall ha möjlighet att återkalla ett
meddelat godkännande, om synnerliga skäl föreligga därtill. Möjlighet till
dylik återkallelse bör kunna föreligga även eljest. Såsom skäl har i departementsförslaget
särskilt nämnts icke blott -— såsom i livsmedelssakkunnigas
förslag — att lokalen till följd av bristande underhåll icke längre fyller
de krav, som i hälsovårdsområdet äro uppställda för lokal för sådant ändamål,
utan även att dylik situation uppkommit på grund av att rörelsen
utvidgats.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 351 och II: b62 hemställes,

»a) att hälsovårdsnämnderna åläggas att på begäran granska förslag till
livsmedelslokaler och lämna förhandsbesked med angivande av om anordningar
i enlighet med förslaget komma att godkännas eller vilka förändringar
som erfordras för godkännande av anordningarna;

b) att skyldighet stadgas för hälsovårdsnämnderna att på begäran av

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

person, som anger sig ämna övertaga en affärsrörelse, lämna besked om
livsmedelslokalerna kunna godkännas i befintligt skick eller vilka förändringar
som erfordras för lokalernas godkännande.»

I likalydande motionerna 1:354 och II: 465 hemställes, att riksdagen
måtte uttala, att någon skärpning av stadgans tillämpning icke skall inträda
vid överlåtelse av affärslokal till ny innehavare.

I motionen 11: 449 påtalas, att i 9 § icke upptagits någon bestämmelse
om rätt för hälsovårdsnämnden att delegera sin beslutanderätt på någon
nämndens ledamot eller tjänsteman, vilken rätt f. n. vore tillerkänd hälsovårdsnämnd
i stad enligt 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. Motionären föreslår
därför, att 9 § måtte förses med ett 6 mom. av följande lydelse:

»Beslut om godkännande, som i 2 och 3 mom. sägs, får meddelas av hälsovårdsnämndens
ordförande eller ock av sådan ledamot av nämnden eller
sådan hos nämnden anställd tjänsteman, som därtill av nämnden förordnats,
men skall anmälas för nämnden vid dess nästinfallande sammanträde.»

Utskottet.

Vad först angår frågan om prövning från myndigheternas sida av ritningar
m. in. och godkännande av lokaler får utskottet uttala, att utskottet
hälsar med tillfredsställelse alla de åtgärder härutinnan, som kunna genomföras
för att förenkla förfarandet och för att undanröja dubbelkontroll och
onödig omgång. Utskottet, som beaktat vad som härom anförts i den från
samarbetskommittén för byggnadsfrågor ingivna framställningen, anser sig
emellertid icke i detta sammanhang böra taga ställning till frågan om formerna
för en samordning av hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens
granskningsverksamhet. Frågan torde, såsom departementschefen anfört,
bliva föremål för prövning av hälsovårdsstadgekommittén, och därjämte
har den 4 februari 1951 särskilda sakkunniga tillkallats —- 1951 års byggnadsutredning
— för att utreda möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen
och dess tillämpning. Därvid torde alla möjligheter att överföra
ifrågavarande ärenden till en nämnd bliva ingående prövade. Utskottet
tillstyrker därför, att förevarande bestämmelser, såvitt nu är i fråga, erhålla
den i propositionen föreslagna utformningen. Sedermera få de ändringar
genomföras, som kunna befinnas påkallade för att uppnå enhetliga
bestämmelser.

Uppenbarligen är det av största vikt för en näringsidkare att av hälsovårdsnämnden
kunna erhålla ett förhandsbesked, huruvida nämnden kommer
att godkänna en planerad lokal eller under vilka förutsättningar ett
sådant godkännande kan erhållas. Departementschefen har icke funnit nödvändigt
att i livsmedelsstadgan införa någon bestämmelse om förhandsgranskning
utan förutsätter, att hälsovårdsnämnderna utan ett sådant

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

påpekande komma att på begäran i förväg granska förslag till livsmedelslokaler
och lämna förhandsbesked. Enligt utskottets mening bör det icke
få komma i fråga, att en hälsovårdsnämnd vägrar att lämna ett dylikt
förhandsbesked. Då nu i motionerna 1:351 och 11:462 påtalats, att detta
faktiskt förekommit, synes det utskottet nödvändigt att i livsmedelsstadgan
intaga uttrycklig bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnden att
på begäran lämna förhandsbesked. Denna skyldighet torde även, såsom i
sistnämnda motioner hemställts, böra avse fall, då en person, som ämnar
övertaga en rörelse, önskar förhandsbesked huruvida lokalen godkännes i
befintligt skick eller vilka ändringar som påfordras.

Någon skärpning i och för sig av stadgans tillämpning skall uppenbarligen
icke inträda, då en lokal övertages av en ny innehavare. Tidpunkten
måste emellertid anses lämplig för genomförande av förbättringar i lokalen.
Anmärkas må i samband härmed, att återkallande av godkännande
skall ske endast då synnerliga skäl föreligga därtill. De av motionärerna i
motionerna 1:354 och 11:465 påtalade olägenheterna torde försvinna, därest,
såsom utskottet ovan förordat, skyldighet stadgas för hälsovårdsnämnderna
att jämväl vid en förestående överlåtelse av en lokal lämna förhandsbesked.

Vad angår frågan om rätt för hälsovårdsnämnd att delegera sin beslutanderätt
i hithörande ärenden får utskottet erinra om att någon ändring icke
föreslagits i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. Hälsovårdsnämnd inom område,
där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äga tillämpning, kommer sålunda
även framdeles att äga möjlighet att såsom hittills delegera beslutanderätten.
Huruvida delegationsrätten bör ytterligare utvidgas -—- i allmänhet
eller beträffande speciella ärenden — torde tillkomma hälsovårdsstadgekommittén
att pröva i samband med prövning av bestämmelserna
om hälsovårdsnämndens organisation m. m. Den i 95 § i livsmedelsstadgan
införda delegationsrätten avser ett speciellt område, som icke lärer kunna
inrymmas bland de i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan avsedda ärendena av
mindre vikt. På grund av det anförda får utskottet avstyrka motionen
II: 449 i denna del.

10 §.

Departementschefen.

»I 10 § ha upptagits allmänna bestämmelser om livsmedelslokalers beskaffenhet,
vilka delvis hämtats från 19 § i de sakkunnigas förslag. I flera
yttranden har sagts, att vissa av de bestämmelser, som intagits i det vid
livsmedelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga fogade förslaget till
normalmatvarustadga, lämpligen borde införas direkt i livsmedelsstadgan.
Jag har funnit dessa synpunkter äga ett visst berättigande och förevarande
paragraf i departementsförslaget har med hänsyn härtill delvis omarbetats.
Att här ingå på de särskilda detalj föreskrifterna skulle föra för långt. Jag

5—- Bihang till riksdagens protokoll Mål. !) sand. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

vill endast anföra ett par synpunkter. Det vore enligt min mening icke
lämpligt att i livsmedelsstadgan införa något allmänt förbud mot livsmedelslokaler
under markytan. Principiellt anser jag icke enbart denna
omständighet i och för sig böra hindra godkännande av livsmedelslokal.
En annan sak är att lokalens läge kan föra med sig att ventilationen blir
bristfällig eller att lokalen ur andra synpunkter blir olämplig för ändamålet.
Vidare vill jag framhålla, att vissa av de i paragrafen intagna bestämmelserna
om anordningar även äro av betydelse ur arbetarskyddssynpunkt
och ha sina motsvarigheter i tillämpningsföreskrifterna till arbetarskyddslagen.
Att de upptagas även i livsmedelsstadgan sammanhänger med, att
bestämmelserna äro av betydelse även ur livsmedelshygienisk synpunkt.
Jag vill här betona, att det är svårt att draga upp en klar gräns mellan
hälsovårdsnämndens och yrkesinspektionens kompetensområden i förevarande
hänseenden och att det därför är synnerligen angeläget att ett gott
samarbete upprätthålles mellan hälsovårdsnämnderna och yrkesinspektionen.
Uppkomma konflikter, som icke kunna lösas lokalt, bör hänvändelse
ske till chefsmyndigheterna, varvid möjlighet till uppgörelse alltid torde
finnas.

Det har förut påpekats, att även om i princip hygienen bör vara lika god
på landsbygden som i städerna, det dock icke alltid finnes ekonomiska möjligheter
att på landsbygden upprätthålla samma hygieniska standard som
i städer och samhällen. Detta är ett faktum, vartill skälig hänsyn måste
tagas. Av dessa skäl har i departementsförslaget bibehållits den allmänna
dispensföreskrift, som livsmedelssakkunnigas förslag innehåller beträffande
livsmedelslokalernas beskaffenhet inom område, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för landet äro tillämpliga. Föreskriften har dock något
modifierats. Att, såsom ifrågasatts i vissa remissyttranden, låta länsstyrelsen
bliva beslutande myndighet i fråga om dylik dispens har synts mig alltför
omständligt. Atminstones synes man under de närmaste åren efter livsmedelsstadgans
ikraftträdande kunna pröva, hur dipensbestämmelsen i
dess här föreslagna utformning verkar, innan detta och andra ändringsyrkanden
upptagas till vidare prövning.»

Motioner.

I motionen 11: 449 föreslås, att — enär det icke kan anses motiverat, att
serveringslokaler vid industrier undantagas från de krav, som angivas i
10 § — paragrafens första moment måtte ändras, så att paragrafen kommer
att avse jämväl nämnda serveringslokaler. Motionären föreslår, att 1 mom.
första stycket skall erhålla följande lydelse:

»Lokal, som avses i 8 §, ävensom lokal för servering för företagspersona len

vid industriella och liknande anläggningar skall vara lämplig---

iakttagas följande.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

I samma motion föreslås vidare, att i första momentet skall intagas ett
sjätte stycke av innehåll, att livsmedelslokal icke får på sådant sätt vara
belägen under omgivande markyta, att sanitära olägenheter uppstå därav.
Motionären föreslår följande lydelse:

»Lokalen får ej på sådant sätt vara belägen under omgivande markyta,
att sanitära olägenheter därav uppstå.»

I motionen II: 651 påtalas, att utformningen av 1 mom. fjärde stycket
innebär en uppluckring av de nu gällande bestämmelserna. Den föreslagna
bestämmelsen skulle medgiva en direkt och okontrollerbar trafik mellan
själva livsmedelslokalen och bostaden via ett utrymme, som betecknades
exempelvis som kontor. Motionären föreslår följande lydelse:

»Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme
annat än genom förstuga, vindfång eller trapplan. Lokalen får ej
heller......uppkomma därav.»

I motionen II: 461 påtalas — under hänvisning främst till förhållandena
å landsbygden — att utformningen av 1 mom. fjärde stycket torde föra för
långt, och att det torde vara att tillgripa större åtgärder än eventuella olägenheters
avhjälpande kräver, då man inför förbud mot direkt anslutning
mellan butik och bostad.

I motionen II: 650 föreslås, att den i 2 mom. första stycket intagna dispensbestämmelsen
skall utgå samt att, därest detta icke anses böra ske, befogenheten
att meddela dispens överföres å länsstyrelserna.

Utskottet.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att serveringslokaler vid
industriella anläggningar icke böra göras till föremål för prövning från
hälsovårdsnämndernas sida. Den tillsyn, som utövas av yrkesinspektionen,
får därvidlag anses till fyllest. I motionen II: 449 påyrkas icke heller att
dessa serveringslokaler skola godkännas jämlikt 9 § i livsmedelsstadgan.
Det synes då ej lämpligt att göra endast vissa av livsmedelsstadgans bestämmelser
om lokaler, nämligen de som innefattas i 10 § och som närmast
innehålla förutsättningarna för godkännande, tillämpliga å ifrågavarande
serveringslokaler. Utskottet får därjämte erinra om att på grund av
2 § själva livsmedelshanteringen i dylika serveringslokaler alltid kommer
att stå under hälsovårdsnämndernas tillsyn.

Något generellt förbud i livsmedelsstadgan mot livsmedelslokaler belägna
under markytan — källarlokaler — anser utskottet icke bör komma i fråga.
Även om, såsom i motionen II: 449 anföres, en på så sätt anordnad lokal
understundom kan medföra olägenheter, finner utskottet icke påkallat att
i livsmedelsstadgan intaga särskilda bestämmelser om dylika lokaler. Den

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

av motionären föreslagna formuleringen — att lokalen icke får vara så belägen,
att sanitära olägenheter uppstå — synes icke heller innebära någon
större skärpning i förhållande till den i 10 § 1 mom. första stycket redan
intagna bestämmelsen, att lokalen skall vara lämplig för sitt ändamål och
fylla skäliga hygieniska krav. Utskottet avstyrker därför motionen 11:449
i denna del.

Utskottet finner icke heller skäl föreslå någon ändring av bestämmelserna
i 1 mom. fjärde stycket angående livsmedelslokals förbindelse med bostad.
Bestämmelserna böra icke vara alltför restriktivt utformade. Såsom i motionen
II: 651 framhålles, tillåta visserligen de nya bestämmelserna förbindelse
med bostad exempelvis via ett kontor eller annat utrymme, under förutsättning
att detta ej hör till livsmedelslokalen och ej användes till bostad.
Enligt utskottets mening är det emellertid lämpligast att överlåta åt hälsovårdsnämnderna
att i varje särskilt fall pröva, om en dylik förbindelse bör
utgöra hinder för att lokalen godkännes. Nämnden har därvid, i enlighet
med bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf, att tillse, att
lokalen är lämplig för sitt ändamål och fyller skäliga hygieniska krav.

Den i motionen 11:461 framförda synpunkten torde vara tillgodosedd i
erforderlig utsträckning genom dispensbestämmelsen i 2 mom. första
stycket.

Att såsom i motionen II: 650 föreslås slopa nyssnämnda dispensbestämmelse
synes utskottet direkt olämpligt. Skälig hänsyn måste tagas till de
skilda förhållanden, som råda i städer och på landsbygd. Då i motionen
framhålles, att i den nuvarande hälsovårdsstadgan icke finnes någon dylik
dispensbestämmelse, får utskottet erinra om att hälsovårdsstadgan innehåller
skilda bestämmelser för stad och land, men att livsmedelsstadgan
med sina skärpta bestämmelser skall gälla för hela riket, ävensom att sistnämnda
stadga kommer att omfatta ett flertal andra lokaler än de i 46 §
1 mom. hälsovårdsstadgan uppräknade. Utskottet finner dispensbestämmelserna
—- som synas ha tillkommit i anledning av ett av medicinalstyrelsen
över 1941 års förslag till livsmedelsstadga avgivet remissyttrande — väl
avvägda.

Enligt utskottets mening bör det tillkomma hälsovårdsnämnderna att besluta
i fråga om dispens jämlikt 2 mom. Hälsovårdsnämnderna ha möjlighet
att besiktiga lokalerna och äga god kännedom om förhållandena i övrigt.
Det måste också synas väl omständligt att låta länsstyrelsen bliva beslutande
myndighet i dylika dispensfrågor. Utskottet får därför avstyrka motionen
II: 650. 11

11 §•

1948 års livsmedelssakkunniga.

Beträffande den omdebatterade frågan om försäljning av rotfrukter och
grönsaker i kött- och fiskaffärer vilja de sakkunniga framhålla följande. De
sakkunniga ha genom samråd med olika experter sökt få en uppfattning

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b. 69

om storleken av de hygieniska risker, som äro förbundna med en gemensamhetshandel
av här ifrågavarande slag. Det har därvid framgått, att sådana
risker otvivelaktigt finnas, särskilt om grönsakerna eller rotfrukterna
äro gödslade med människolatrin. Men de sakkunniga ha icke kunnat få
fram något fall inom riket, där det kunnat klart konstateras, att en sjukdom
eller förgiftning förorsakats av kött eller fisk, som förorenats genom
att de kommit i beröring med grönsaker eller rotfrukter. Mot de hygieniska
riskerna ha de sakkunniga haft att väga de praktiska fördelarna för husmödrarna
att kunna i samma affär köpa såväl kött eller fisk som grönsaker
och rotfrukter. Vid detta övervägande ha de sakkunniga icke kunnat undgå
att taga hänsyn även till det förhållandet, att även om förbud mot gemensamhetshandel
av här ifrågavarande slag genomföres, man dock knappast
kan förbjuda, att kött eller fisk, å ena, samt grönsaker och rotfrukter, å
andra sidan, försäljas inom skilda lokaler i samma affär, även om dessa
lokaler stå i direkt förbindelse med varandra och butiksbiträdena tjänstgöra
i båda lokalerna. De sakkunnigas överväganden ha lett till att de sakkunniga
icke vilja i livsmedelsstadgan upptaga något generellt förbud mot gemensamhetshandel
av förevarande slag. Däremot anse de sakkunniga lämpligt
med en föreskrift, att grönsaker och rotfrukter få i oförpackat skick
saluhållas i lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror saluhållas, endast
under förutsättning att erforderliga åtgärder vidtagas för att förekomma,
att de animala livsmedlen därigenom förorenas. Det vill synas de sakkunniga,
som om en sådan bestämmelse, genomförd över hela riket, skulle
innebära tillräckligt skydd mot de risker, varom här är fråga, särskilt om
den, såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslå kompletteras med
visst förbud mot saluhållande av vissa rotfrukter m. m. som gödslats med
människolatrin.

Departementschef en.

»I livsmedelssakkunnigas förslag hade i förevarande paragraf intagits en
särskild bestämmelse om att i lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror
saluhållas, grönsaker och rotfrukter i oförpackat skick finge saluhållas
eller förvaras endast under förutsättning, att skäliga åtgärder vidtoges för
att förekomma, att de animala livsmedlen därigenom förorenades. Denna
föreskrift har i remissyttrandena mött gensaga ur olika synpunkter. I somliga
yttranden vill man att bestämmelsen skall ersättas med ett förbud mot
dylik gemensamhetshandel, medan man i andra yttranden velat ha innebörden
av uttrycket skäliga åtgärder närmare angiven i författningstexten,
och i vissa fall till och med förordat förbud i livsmedelsstadgan att i lokala
föreskrifter intaga bestämmelser, som förhindrade sådan gemensamhetshandel,
varom här är fråga.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag icke funnit ådagalagt att
denna gemensamhetshandel medför sådana risker, alt i livsmedelsstadgan
bör upptagas förbud mot dylik handel. Livsmedelssakkunnigas förslag synes
mig å andra sidan vara för vagt och lämna hälsovårdsnämnderna alltför
fria händer. Då det är svårt att i stadgan närmare angiva, vilka åtgärder
som skola vidtagas för att förekomma förorening, har jag stannat vid att
låta bestämmelsen utgå. Frågan får upptagas i samband med utfärdande

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

av lokala föreskrifter, i vilka alltjämt möjlighet bör stå öppen att intaga
reglerande föreskrifter i förevarande hänseende. Dessa böra dock endast
avse att såvitt möjligt säkerställa att de animala livsmedlen ej förorenas
vid samförsälj ning med grönsaker, och förbud mot att t. ex. kött och grönsaker
säljas i samma butik bör ej komma i fråga. Såsom nyss antytts kan
nämligen ett sadant förbud ej anses påkallat ur hygieniska synpunkter
medan det a andra sidan skulle medföra en ur konsument- och rationaliseringssynpunkt
oläglig splittring av samhörande varor i olika butiker.»

Motionen I: 353.

I motionen yrkas — förutom att bestämmelsen i 102 § punkt c i livsmedelsstadgan
såvitt den angår livsmedelsbutiker måtte utgå —,

»att det tydligt utsäges i livsmedelsstadgan, att oförpackade livsmedel
få saluföras tillsammans med övriga varor, under förutsättning att de förvaras
så att de ej taga skada;

att det likaledes tydligt utsäges, att andra varor än livsmedel få saluföras
i livsmedelsbutiker, under förutsättning att de förvaras så att livsmedlen
ej taga skada.»

Utskottet.

Utskottet, som hyser stora sympatier för den tanke, som ligger till grund
för yrkandet i motionen I: 353, anser det dock icke kunna komma i fråga
att i livsmedelsstadgan införa sådana bestämmelser, som föreslås i motionen
i anslutning till nu förevarande paragraf. Bestämmelserna skulle innebära,
att all gemensamhetshandel med varor av vilket slag det vara må skulle
i princip tillåtas under den allmänna, vaga förutsättningen, att varorna förvarades
så, att de ej toge skada. Några generella begränsningar skulle icke
kunna ske, och hälsovårdsnämnderna skulle kunna ingripa endast i enskilda
fall. Enligt utskottets mening kan man icke lösa denna fråga generellt
i en för hela riket gällande stadga. Vad särskilt angår frågan om gemensamhetshandel
med kött- eller fiskvaror samt grönsaker anser utskottet ej heller
lämpligt att här införa några särskilda bestämmelser om dylik handel. Utskottet
får därför förorda, att 11 § erhåller den i propositionen föreslagna
lydelsen. Förevar ande spörsmål har emellertid mycket nära samband med
frågan, i vilken utsträckning de lokala myndigheterna böra givas möjlighet
att utfärda reglerande föreskrifter angående livsmedelshandeln m. m. Till
denna fråga återkommer utskottet i samband med behandlingen av 102 §.

4 kap. Livsmedels hantering m. m.

Departementschefen.

»I enlighet med kommerskollegiums och standardiseringskommissionens
förslag har i 16 § departementsförslaget intagits särskilt förbud mot att
saluhålla eller för avsalu förvara livsmedel i flaskor, som kunna giva an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges standardiseringskommission
framställts såsom svensk standard för giftflaskor. Däremot
anser jag, i likhet med livsmedelssakkunniga, att i livsmedelsstadgan icke
bör upptagas förbud mot att använda spritdrycks-, maltdrycks-, läskedrycks-
eller mjölkflaskor av gängse typer för handel med livsmedel. Ett
sådant förbud torde i praktiken vara svårt att upprätthålla. Erinras må,
att i giftstadgan finnes förbud mot att förvara gift i flaska av typ, som i
allmänhet användes för livsmedel.»

Motionen I: 346.

I motionen upptages frågan om förbud mot att använda flaskor, som äro
avsedda för sprit-, malt- eller läskedrycker eller mjölk, för andra varor än
de, för vilka de äro avsedda. Motionären hemställer, att de av Svenska bryggareföreningen
m. fl. i denna fråga framförda synpunkterna och förslagen
måtte beredas ett större beaktande än vad som skett i föreliggande förslag
till livsmedelsstadga.

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de i detta kapitel
föreslagna bestämmelserna.

Beträffande de s. k. livsmedelsflaskorna gäller enligt giftstadgan att gift,
om det utgöres av flytande vara, icke får utlämnas i flaska av sådant slag
som vanligen användes till spritdrycker, vin, maltdrycker, mjölk eller läskedrycker.
Jämlikt 16 § i den nu föreslagna livsmedelsstadgan blir det vidare
förbjudet att saluhålla eller för avsalu förvara livsmedel i flaskor, vilka
kunna giva anledning till förväxling med flaskor av typ, som av standardiseringskommissionen
fastställts såsom svensk standard för giftflaskor.
Starka skäl tala onekligen för att man på detta område skulle försöka nå än
längre. Det kan icke anses tillfredsställande, att livsmedelsflaskor användas
för förvaring av allehanda ämnen, såsom terpentin, fotogen, bensin, cellulosalack
o. s. v. Enligt uppgifter inträffa på grund härav årligen åtskilliga
olycksfall.

Det torde emellertid vara förenat med avsevärda svårigheter att nå det
mål, motionären har i sikte. Därför skulle erfordras bestämmelser, som
skulle kunna anses alltför tillkrånglade och alltför ingripande. De under
kristiden gällande bestämmelserna, som motionären åberopar, avsågo allenast
förbud mot att ifrågavarande flasktyper användes för inläggning eller
påfyllning för avsalu av varor av annat slag än de, som för varje särskild
flasktyp angivits. För att nå målet torde erfordras ett absolut förbud mot
användning av ifrågavarande flasktyper för annat ändamål än det, \ artill
de äro avsedda. Ett sådant förbud kan knappast anses genomförbart. Även
om ett förbud begränsades till att avse flaskornas användning i den allmänna
handeln, skulle det med all sannolikhet bliva svårt att upprätthålla.
Enligt vad som uppgivits från näringsorganisationernas sida ha dock de

''2 Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

under kristiden gällande bestämmelserna med deras begränsade räckvidd
haft gynnsamma verkningar.

Utskottet, som icke anser sig nu böra föreslå några skärpta bestämmelser
i denna del, finner emellertid frågan vara av sådan vikt, att den bör
bliva föremål för fortsatt uppmärksamhet från myndigheternas sida.

5 kap. Utomhushandel. Kringföringshandel.

Departementschefen.

»Från de hälsovårdande myndigheternas sida har det länge varit ett
önskemål att inskränka torghandeln med livsmedel som äro lätt mottagliga
för infektioner. Härmed ha förenat sig vissa konkurrens- och rättvisesynpunkter.
Man har funnit det oriktigt, att på butikshandeln med ifrågavarande
livsmedel ställa stora krav i fråga om lokaler och anordningar,
medan sådana krav icke upprätthöllos i fråga om utomhushandeln. Såsom
livsmedelssakkunnigas utredning utvisar har man även i ett stort antal
samhällen genom lokala föreskrifter meddelat förbud mot torghandel med
vissa ömtåliga varor.

De slag av livsmedel, som förbudet skall avse, ha även begränsats i departementsförslaget.
Till en början synes det icke motiverat att meddela sådant
förbud i fråga om varor, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet
att bereda livsmedlet nödigt skydd mot förorering, fukt och annan
påverkan utifrån. Bedömningen av huruvida sådant skydd i visst fall föreligger
tillkommer i första hand vederbörande hälsovårdsnämnd; jag vill
dock framhålla att t. ex. de sedvanliga pappersomslagen för smör och margarin
icke utan vidare kunna anses som förpackningar i lagrummets menmg.
— Förbudet har vidare i departementsförslaget inskränkts till att gälla
styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion. Ett förbud
mot utomhushandel med fisk synes icke vara lämpligt, då de hygieniska
riskerna här icke kunna anses särskilt stora -— åtminstone så länge fisken
försäljes i samma skick som den fångats — och ett förbud skulle säkerligen
avsevärt försvåra avsättningen av denna vara. Jag anser ur sistnämnda synpunkt
heller icke lämpligt att såsom livsmedelssakkunniga förordat upptaga
ett förbud mot utomhusförsäljning av styckad eller flådd fisk. Tillräckliga
skäl för förbud mot utomhushandel med ost och sådan torghandel med
renkött, som bedrives av lapp eller eljest av renägare, har icke heller befunnits
föreligga. Vad angår torghandel med smör har från förbudet ansetts
böra undantagas lantsmör, som försäljes av producenten.»

Angående kringföringshandeln anför departementschefen bl. a.:

»Med hänsyn till att det här är fråga om viktiga livsmedel, som lätt
kunna förorenas eller skadas vid transporter, anser jag i likhet med de

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

sakkunniga, att bestämmelserna om kringsföringshandel böra gälla även
sådan handel med smör, ost, margarin och bröd. Med bröd bör i detta hänseende
likställas annat bakverk. Här -—- likaväl som i fråga om utomhushandeln
— synes dock undantag böra göras för varor, som äro inneslutna
i förpackning av beskaffenhet att lämna varorna nödigt skydd mot fukt,
förorening och annan påverkan utifrån. Att, såsom från vissa håll påyrkats,
utsträcka bestämmelsernas giltighet till mjölk, specerier m. m.
synes mig icke lämpligt.

Vad angår fisk synes den avvägning mellan hygieniska och ekonomiska
synpunkter, som skett i de sakkunnigas förslag, då bestämmelserna om
kringföringshandel med dessa varor inskränkts till dylik handel från motorfordon,
ha lett till ett i stort sett skäligt resultat. Jag anser dock att
kringföringsbestämmelserna i fråga om fisk överhuvud böra gälla endast
färsk fisk som är styckad eller flådd, samt att även här undantag bör göras
för varor, som äro inneslutna i förpackning av nyss angivet slag. Några
föreskrifter om kringföringshandel med skaldjur anser jag ej erforderliga.

Tillräckliga skäl för att i denna ordning reglera kringsföringshandeln
med motorbåt ha enligt min mening icke förebragts. Bestämmelserna härom
ha därför fått utgå ur förslaget.

I flera yttranden har berörts förhållandet mellan kringföringshandeln och
utomhushandeln. I samband därmed har påyrkats, att förbud skulle meddelas
att utan hälsovårdsnämndens tillstånd idka kringsföringshandel i
stadsplanelagt område. Jag anser mig icke kunna förorda ett sådant generellt
förbud. Visserligen är behovet av kringföringshandel i dylika områden
i allmänhet icke så stort. Men det finnes stadsplanelagda områden, där
kringföringshandeln säkerligen har en uppgift att fylla, t. ex. villastäder.
Att där göra kringföringshandeln beroende av hälsovårdsnämndens tillstånd
synes mig icke lämpligt. På allmän saluplats blir genom stadgandet
i 18 § kringföringshandeln däremot underkastad samma inskränkningar
i fråga om tillåtna varuslag som utomhushandeln.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 354 och II: 465 beröras bestämmelserna om
kringföringshandel med fisk. Motionärerna anse, att samma kontrollbestämmelser
böra gälla för all kringsföringshandel med fisk, oavsett fordonets
art, dock med undantag för handel med fisk i omedelbar närhet av
den plats där fisken förts i land.

Utskottet.

Utomhushandeln eller den s. k. torghandeln med ömtåliga livsmedel
måste uppenbarligen begränsas. Det synes dock utskottet angeläget, att man
här går fram med en viss försiktighet. Torghandeln har alltjämt på många
orter stor uppgift att fylla. Förbudet mot torghandel hör därför icke avse

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

andra varor än sådana, beträffande vilka starka hygieniska skäl tala mot
att de saluföras utomhus. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att
departementschefen ansett möjligt att härutinnan göra en viss begränsning
av de sakkunnigas förslag. Med den inställning utskottet sålunda hyser, kan
utskottet icke biträda den av Köpmannaförbundet till utskottet framförda
meningen, att ifrågavarande bestämmelser i livsmedelsstadgan böra skärpas.
Ej heller kan utskottet tillstyrka Fiskhandelsförbundets förslag att i
livsmedelsstadgan förbjuda torghandel med fisk i städer och andra tätbebyggda
samhällen.

De föreslagna bestämmelserna om kringsföringshandeln finner utskottet
väl avvägda.

Vad särskilt angår kringföringshandeln med fisk ha bestämmelserna därom
begränsats till att avse färsk fisk, som är styckad eller flådd. Dylik fisk
är otvivelaktigt betydligt ömtåligare än vanlig fisk. Bestämmelserna ha inskränkts
till att avse försäljning från motorfordon. Uppenbarligen äro, såsom
i motionerna I: 354 och II: 465 framhålles, de hygieniska vådorna icke
mindre för att försäljning sker från cykel eller dragkärra. De i propositionen
föreslagna bestämmelserna innebära emellertid i huvudsak, att fordonet
skall godkännas av hälsovårdsnämnden samt att fordonet för att
kunna godkännas skall vara utrustat på visst angivet sätt. Fordonet
skall sålunda vara försett med skåp och lådor av viss beskaffenhet samt
med anordningar för att hålla varorna i erforderlig grad avkylda ävensom
försett med anordningar för handtvättning. Det framstår såsom uppenbart,
att dessa bestämmelser icke kunna göras tillämpliga på cyklar och dragkärror.
Den lokalbetonade kringföringshandeln från dylika fordon eller
hästfordon bör icke hindras av alltför restriktiva bestämmelser. Som skäl
för att införa särskilda bestämmelser beträffande försäljning från motorfordon
kan med fog åberopas, att fisken i regel transporteras avsevärt mycket
längre sträckor med dylikt fordon än med cykel eller hästfordon. Tillläggas
må att i 17 § livsmedelsstadgan intagits vissa allmänna bestämmelser
angående fordons beskaffenhet vid transport av livsmedel. Dessa
bestämmelser gälla alla slags fordon. Utskottet avstyrker förty motionerna
I: 354 och II: 465, såvitt nu är i fråga.

Departementschefen har icke ansett, att tillräckliga skäl förebragts för
att i förevarande sammanhang reglera kringföringshandeln medelst motorbåt.
I framställning från Fiskhandelsförbundet har yrkats, att försäljning
från motorbåt skulle förbjudas i städer och tätbebyggda orter. Förbundet
syftar därvid främst på försäljning från båtar, som ständigt ligga förankrade
vid kajplatser i städerna. Möjligt är att de hygieniska förhållandena
vid handel från dylika båtar icke alltid äro tillfredsställande. Enligt utskottets
mening torde det dock icke vara erforderligt att i livsmedelsstadgan
intaga särskilda bestämmelser om denna handel. Det får ankomma på
de lokala myndigheterna att tillse, att handeln bedrives under så hygieniskt
tillfredsställande förhållanden som möjligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Fiskhandelsförbundet har jämväl yrkat, att kringföringshandeln med fisk
inom städer och tätbebyggda samhällen skulle förbjudas. Även om antalet
fasta butiker för försäljning av fisk ökat, torde kringföringshandeln — såväl
med fisk som med andra varor — i stora delar av de tätbebyggda områdena
vara av sådan betydelse för konsumenterna, att den bör få fortgå.
Utskottet kan därför icke förorda några ytterligare inskränkningar härvidlag.

6 kap. Personalens hygien.

Departementschefen.

»I remissyttrandena har man på många håll förordat införande av skyldighet
att före anställning i dylik livsmedelshantering förete friskintyg
och att sedermera med bestämda mellanrum underkasta sig läkarundersökning.

I departementsförslaget ha upptagits bestämmelser, som i stort sett ha
samma innebörd som de av livsmedelsakkunniga föreslagna. Bestämmelserna
ha dock i några hänseenden kompletterats genom att vissa föreskrifter
överförts hit från normalmatvarustadgan. Längre vill jag emellertid
f. n. icke gå. Frågan om en mera regelbunden läkarkontroll av personalen i
ladugårdar samt i livsmedelsfabriker och butiker är ett spörsmål av så stor
principiell betydelse och omfattning, att jag icke anser mig kunna införa
bestämmelser därom på grundval av nu föreliggande material. Det kan bl. a.
anmärkas, att en sådan fortlöpande läkarkontroll ändock icke på något
sätt innebär garanti för att sådan sjukdom eller smitta, varom är fråga,
verkligen blir upptäckt i rätt tid, helst som flera av de sjukdomar m. m.,
som kunna medföra risk för menlig inverkan på livsmedlen, äro tillfälliga
infektioner eller sjukdomar, som äro mycket svåra att skydda sig mot på
detta sätt.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 352 och II: 463 anse motionärerna, att den
personal, som avses med bestämmelserna i förevarande kapitel, bör bliva
föremål för obligatorisk läkarundersökning såväl vid sin anställning som
senare under anställningstiden. Därest bristen på läkare f. n. skulle läg^a
hinder i vägen för systematiska och regelbundet återkommande undersökningar,
anse motionärerna det vara en oeftergivlig fordran, att personalen
före sin anställning genomgår läkarundersökning. I

I motionen 11:449 hemställes, att föreskrifterna i 11 § mcjerisladgan
angående läkarintyg före tillträdande av anställning samt rörande läkarundersökning
minst en gång vartannat år på företagets bekostnad måtte
göras tillämpliga även å personal, som är sysselsatt med glassberedning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet.

Bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning finnas f. n. dels i
mejeristadgan och dels i tuberkulosförordningen.

Jämlikt 11 § mejeristadgan skall den som anställes vid mejeri genom intyg
av läkare omedelbart innan han tillträder anställningen styrka, att han
är fri från sjukdom och smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter
kan överföras å människor. Minst en gång vart annat år skall därjämte
personalen på mejeriets bekostnad undergå läkarundersökning till
utrönande av huruvida sådan sjukdom eller smitta förefinnes.

I 6 § tuberkulosförordningen stadgas om skyldighet för personal i mejerirörelse
eller viss mjölkförsäljningsrörelse att före anställningens början genom
läkarintyg styrka, att vederbörande icke är behäftad med smittsam
tuberkulos.

Enligt utskottets uppfattning tala mycket starka skäl för en skärpning
av bestämmelserna om läkarundersökning av personal, som är sysselsatt
med livsmedelshantering. Det måste anses vara av allra största vikt att
försöka förhindra, att exempelvis en person, som är behäftad med smittsam
tuberkulos, sysselsättes med framställning av konditorivaror, färdiglagad
mat o. s. v. Regelbundet återkommande läkarundersökningar måste
vara av stor betydelse därvidlag. Utskottet inser, att det icke är möjligt att
med våra nuvarande resurser införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning
av all den personal, som är sysselsatt med livsmedelshantering,
och utskottet kan förty icke biträda det i motionerna I: 352 och II: 463
framställda yrkandet därom. Däremot anser utskottet böra närmare undersökas,
om icke möjligheter finnas att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,
införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning för vissa grupper
av livsmedelsarbetare, beträffande vilka det synes särskilt angeläget att de
få undergå läkarundersökning. Till sådana grupper bör, i enlighet med vad
som anförts i motionen II: 449, i första hand räknas personal, som är sysselsatt
med glassberedning. Enligt utskottets mening tala nämligen alldeles
särskilt starka skäl för att denna personal får undergå läkarundersökning.
Glass är otvivelaktigt en mycket ömtålig vara och, såsom departementschefen
uttalat, en utomordentlig jordmån för bakterier och andra sjukdomsalstrande
organismer. Vidare synes hit böra räknas de av medicinalstyrelsen
föreslagna grupperna, nämligen personer som framställa konditorivaror,
kött- och charkuterivaror, färdiglagad mat samt de, som äro verksamma
i köksavdelningen eller konditoriavdelningen vid restaurang eller
annan servering. Behovet synes i de nu nämnda fallen vara nära nog lika
stort som beträffande personal i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse.

På grund av vad sålunda anförts, och då spörsmålet torde tarva ytterligare
utredning, får utskottet föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla,
att möjligheterna att införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning
av vissa grupper av livsmedelsarbetare måtte närmare undersökas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 77

7 kap. Märkning av livsmedel.

1948 års livs medelssakkunniga.

Angående fabrikantmärkning ha de sakkunniga anfört följande.

Den väsentliga fördelen med en föreskrift, att tillverkarens eller förpackarens
namn eller firma alltid skall finnas utsatt på en vara, är uppenbarligen,
att man då mera omedelbart kan härleda varans ursprung, om varan
visar sig vara mindervärdig eller skadlig. En dylik föreskrift förhindrar
även en mindre nogräknad tillverkare att med användande av en annans
namn göra sig av med sådana mindre goda varor, vilka han eljest icke skulle
vilja sälja under eget namn.

Trots att alltså vissa skäl tala för att tillverkarens eller förpackarens
namn eller firma och hemvist alltid skall finnas angiven på livsmedelsförpackning,
ha de sakkunniga dock stannat vid att det bör vara tillåtet att
märka förpackning med endast säljarens namn, blott märkningen sker på
sådant sätt, att det framgår, att den angivne icke är tillverkare eller förpackare.
När de sakkunniga intagit denna ståndpunkt, ha de särskilt beaktat,
att det i engelsk och amerikansk livsmedelslagstiftning är medgivet
att under angivna förutsättning märka livsmedelsförpackning med endast
säljarens namn eller firma. Det ur allmän synpunkt väsentliga är, att vederbörande
myndighet genom märkningen erhåller uppgift på någon, till vilken
myndigheten vid behov kan vända sig, när det av en eller annan orsak
är nödvändigt att spåra viss vara till dess ursprung. Myndigheten äger därvid
jämlikt 148 § rätt att erhålla upplysning om leverantören. Några större
svårigheter att på detta sätt komma fram till varans ursprung torde i allmänhet
icke föreligga.

De sakkunniga finna alltså icke befogat att upprätthålla kravet på att
tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt
på förpackningen. Föreskrift bör däremot givas om att, därest namnet eller
firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet eller firman
skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av»
eller liknande.

Livsmedelssakkunniga voro emellertid icke eniga beträffande märkningsföreskrifternas
utformning. Majoriteten utgjordes av herrar Abramson,
Degerstedt och Lund samt fru Rosa Andersson. Tre av de sakkunniga,
herrar Borgström, Fitger och Jerlov, yrkade, att 37 § 2) i förslaget skulle
erhålla följande lydelse: »tillverkarens eller förpackarens namn eller firma
och hemvist.» I ett särskilt yttrande påpekade reservanterna till en början,
att de sakkunnigas majoritet intagit en annan ståndpunkt än som omfattades
av majoriteten i 1941 års betänkande. Enligt reservanternas mening
erhölle allmänheten det hästa skyddet genom stadgandet om obligatorisk
fabrikantmärkning av fabriksförpackade livsmedel. Dels skyddades allmänheten
mot kvalitetsförsämring, dels gåves myndigheterna stor möjlighet
att effektivt inskrida, därest en fabriksförpackad vara skulle visa sig
vara hälsovådlig. Då funnes nämligen möjlighet att omedelbart ingripa mot
vederbörande fabrikant och försäljningen av varan kunde utan dröjsmål
bringas att upphöra. — Reservanterna anföra i fortsättningen hl. a.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Majoriteten hävdar visserligen att, därest dess förslag antages, innebärande
att fabrikantens eller återförsäljarens namn eller firma återfinnes
på förpackningen, myndigheterna utan större svårighet vid behov skulle
kunna erhålla kännedom om den förpackade varans ursprung. Detta skulle
ske därigenom att man förf rågade sig hos återförsäljaren, som skulle uppge
vem som tillverkat varan. Man kan emellertid enligt vår mening icke bortse
från att åtminstone större återförsäljare i allmänhet komma att uppköpa
varor, märkta med endast återförsäljarens namn, från flera fabriker. Det
blir då knappast möjligt att hastigt utröna från vilken fabrik en hälsovådlig
vara härrör.

Departementschefen.

»Med den senaste tidens utveckling av livsmedelshandeln till att i allt
större utsträckning avse fabriksförpackade varor finner jag det vara ett
oavvisligt behov ur konsumentsynpunkt, att allmänna bestämmelser om
märkning av livsmedelsförpackningar intagas i livsmedelsstadgan. Bestämmelserna
böra därvid icke — såsom i 1941 års förslag -— inskränkas till
hermetiskt slutna förpackningar utan böra gälla förpackade varor överhuvudtaget,
oavsett förpackningens art, dock med vissa undantag, till vilka
jag återkommer i det följande. Däremot synes åtminstone de generella
bestämmelserna böra inskränkas till att avse varor, som saluhållas i detaljhandeln.
Den enskilde konsumenten bör, då han i en affär köper en
förpackad vara, kunna av förpackningen utläsa vad det är han köpt —
hur långt man där skall gå är en särskild fråga — vem som med sitt
namn borgar för varans kvalitet och slutligen hur mycket han köpt. Dessa
synpunkter synas böra vara grundläggande för de allmänna märkningsbestämmelserna.

Enligt 28 § (37 § sakkunnigförslaget) skall å förpackning för det första
angivas varans benämning. Detta har i allmänhet ansetts vara tillräckligt.
Att kräva, att innehållets beskaffenhet närmare angives torde vara att gå
för långt. Härav skulle strängt taget, åtminstone i fråga om vissa varor,
följa en allmän deklarationsplikt i fråga om varans sammansättning. Så
långt har jag icke ansett mig böra gå, åtminstone ej f. n. Det bör emellertid
betonas, att för goda varor en deklaration snarare kan betraktas som en
god reklam än som motsatsen. Det torde finnas anledning att hoppas, att
innehållsdeklaration kommer att upptagas å livsmedelsförpackningar i
större utsträckning än hittills.

På förpackningen bör vidare angivas tillverkarens eller förpackarens
namn eller firma. Den stora tvistefrågan är här, om i stället, såsom majoriteten
av de sakkunniga ansett, allenast säljarens namn skall få angivas.
Tre av de sakkunniga och ett stort antal remissinstanser ha på skäl som
redovisats i det föregående funnit denna ordning otillfredsställande bl. a.
ur konsumentsynpunkt. Bärande invändningar ha emellertid framställts

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

mot reservanternas linje bl. a. av priskontrollnämnden, som ansett densamma
innebära en uppenbar risk för en höjning av konsumentpriserna
genom att den möjliggjorde konkurrensbegränsande åtgärder. Efter övervägande
av de å ömse sidor anförda synpunkterna har jag för egen del ställt
mig på samma ståndpunkt som livsmedelsakkunnigas majoritet. Jag utgår
härvid från, att om säljaren utsätter sitt namn eller sin firma på förpackningen
med uteslutande av tillverkaren eller förpackaren, han tillika vidtager
sådana åtgärder t. ex. genom kodmärkning, att han vid behov snabbt
kan härleda varans ursprung. I detta sammanhang må erinras om att enligt
96 § departementsförslaget envar, som saluhåller livsmedel, avsett att
försäljas, är pliktig att på uppmaning av hälsovårdsnämnd eller ledamot av
eller tjänsteman vid denna uppgiva från vem han mottagit livsmedlet.»

Motioner.

I motionen I: 346, likalydande motionerna I: 352 och II: 463 samt likalydande
motionerna 1: 354 och II: 465 yrkas, att i 28 § skola intagas bestämmelser
om obligatorisk fabrikantmärkning, d. v. s. att tillverkarens respektive
förpackarens namn eller firma och hemvist alltid skola angivas å förpackning,
vari livsmedel saluhållas i detaljhandeln.

I likalydande motionerna I: 352 och II: 463 samt likalydande motionerna
I: 354 och II: 465 har hemställts, att de i 32 § livsmedelsstadgan upptagna
bestämmelserna om varudeklaration angående barnmat måtte utsträckas
till att gälla alla förpackade livsmedel.

Utskottet.

Beträffande frågan om föreskrifter böra meddelas angående obligatorisk
s. k. fabrikantmärkning råda mycket delade meningar.

Onekligen tala starka skäl för att fabrikant eller förpackares namn skall
finnas utsatt på en vara, som saluhålles i förpackat skick. Det är ett väsentligt
intresse för myndigheterna att omedelbart kunna härleda en undermålig
eller hälsovådlig varas ursprung. Men även för allmänheten är det av
stor betydelse att genom påskrift på varan få upplysning om varifrån den
härrör, vilket gäller icke blott då varan är undermålig utan även i minst
lika hög grad då varan är av god beskaffenhet. Att konsumenten av förpackningen
får veta säljarens namn — vilket han i regel vet oberoende av
märkningen — är knappast tillräckligt ur konsumentsynpunkt. Ett stort
antal remissmyndigheter ha också tillstyrkt det förslag om obligatorisk
fabrikantmärkning, som framförts av reservanterna bland de sakkunniga.

Då utskottet oaktat det ovan anförda icke ansett sig kunna förorda en
bestämmelse om obligatorisk fabrikantmärkning, beror det främst på den
risk för höjning av konsumentpriserna, som påtalats av bl. a. priskontrollnämnden.
I vilken omfattning en sådan höjning skulle bliva en följd av

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

konkurrensbegränsande åtgärder i samband med en bestämmelse om obligatorisk
fabrikantmärkning, synes ytterst svårt att bedöma. Med visst fog
kan i samband härmed göras gällande, att frågan om konkurrensbegränsande
åtgärder icke bör behandlas i detta sammanhang. Hänsyn måste dock
tagas till de rådande förhållandena, och utskottet vågar icke, såsom motionären
i motionen I: 346, utsäga, att risken för inköpssvårigheter m. m. numera
saknar betydelse. Frågan kan måhända komma i ett delvis annat läge
sedan statsmakterna tagit ställning till de problem, som behandlats av nyetableringssakkunniga.
Utskottet får därför tillstyrka de i propositionen
föreslagna bestämmelserna i denna del.

I motionerna 1:352 och 11:463 samt 1:354 och 11:465 har hemställts,
att bestämmelser om varudeklaration, liknande dem som i 32 § intagits
beträffande barnmat, skulle införas för alla förpackade livsmedel. Att förpackningar
äro försedda med innehållsdeklaration finner utskottet visserligen
i hög grad önskvärt, men ännu så länge synas tvingande bestämmelser
därom icke böra införas. Det skulle, som departementschefen anfört, föra
för långt. Anmärkas må i samband härmed, att Kemikontoret påtalat, att
motionärernas förslag beträffande vissa livsmedel måste anses omöjligt att
realisera och i andra fall icke skulle medföra några upplysningar av värde
för allmänheten.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

35 §.

Utskottet.

Utskottet ifrågasätter, om paragrafen icke är i behov av sådant förtydligande,
att det klart framgår, att andra stycket i paragrafen har en självständig
betydelse i förhållande till bestämmelserna i första stycket.

38 §.

Remissyttranden.

I ett stort antal yttranden, särskilt från medicinskt och veterinärt håll,
påtalas, att de hygieniska bestämmelserna om mjölk och grädde blivit alltför
knapphändiga. Man har velat ha en särskild bestämmelse med förbud att
saluhålla mjölk och grädde, som härrör från ladugård, där så bristfällig
hygien råder, att varan därigenom utsättes för bakteriell förorening i den
grad, att den kan anses otjänlig till människoföda. Man har vidare velat
ha särskilda bestämmelser om ladugårdshygienen och över huvud bestämmelser,
som reglera mjölkens behandling och transport från ladugården till
mejeriet och från mejeriet till mjölkförsäljningslokalen, önskemål ha uttalats
om att pastöriseringsförordningen skall inarbetas i livsmedelsstadgan
och att pastöriseringstvång skall införas för all saluförd mjölk, som ej
härstammar från besättning, som är fri från tuberkulos och smittsam kastning.
Utredning om obligatorisk mjölkkontroll påyrkas på sina håll.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.
Departementschefen.

»De i departementsförslaget upptagna bestämmelserna angående mjölk,
grädde och smör gå icke vidare än de av de sakkunniga föreslagna utan ha

1 stället i vissa hänseenden begränsats. Att nu på här föreliggande material
genomföra en så långt gående reglering av mjölkproduktionen och mjölkhandeln,
som påfordrats i flera yttranden, torde icke vara möjligt. Tveksamt
är även om detta är lämpligt i den nu föreliggande ömtåliga prissituationen.
Jag har i varje fall icke velat förorda att f. n. åtgärder i sådan riktning
vidtagas, även om detta kunde anses vara ett befogat önskemål ur

hygienisk synpunkt.---Att som en särskild diskvalifikationsgrund

för mjölk stadga, att den kommer från en ur hygienisk synpunkt underhaltig
ladugård, anser jag icke nödvändigt. De allmänna bestämmelserna i

2 kap. torde här vara tillfyllest. Kommer mjölken från en så dålig ladugård,
som här angivits, finnes säkerligen skäl till antagande, att mjölken är
otjänlig till människoföda.»

Motionen 11: 651.

I motionen yrkas, att riskdagen måtte »uttala sig för att frågan om införande
av mjölkkontroll utredes». Motionären påtalar, att ur hygienisk
synpunkt de föreslagna bestämmelserna angående mjölk måste karakteriseras
som i hög grad otillräckliga. Vidare framhåller motionären bl. a.,
att Sverige nu är det enda land i Skandinavien, som saknar uttryckliga bestämmelser
om mjölkkontroll.

Utskottet.

Till grund för införandet av 1937 års pastöriseringsförordning låg ett av
1933 års mjölk- och mejeriutredning framlagt betänkande. I detta betänkande
anfördes bl. a., att utredningen vore fullt medveten om att den sålunda
föreslagna åtgärden icke vore tillräcklig att möta de krav, som böra
jppställas på konsumtionsmjölk, om denna skulle kunna anses vara av
fullt tillfredsställande hygienisk beskaffenhet. Den tid torde icke vara
avlägsen, då omständigheterna tillåta ytterligare skärpta fordringar på både
den såsom rå och den såsom pastöriserad försålda konsumtionsmjölken. Betydande
sådana skärpningar vore enligt utredningens mening väl befogade
ur både den enskilde konsumentens och det allmännas synpunkt.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga uttalade i sitt år 1941 avgivna betänkande,
att de för sin del ville tillstyrka, att en utredning om införande
av obligatorisk mjölkkontroll företoges, men att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke med utredningens igångsättande borde anstå till dess mera
normala tidsförhållanden inträtt.

1948 års livsmedelssakkunniga ha framhållit, att de icke velat i samband
med sitt utredningsuppdrag upptaga frågan om obligatorisk mjölkkontroll,
ett spörsmål, som de sakkunniga ansågo tarvade särskild utredning.

(i—ltihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 avd. Nr 3h.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Mjölk är ett för folkhälsan utomordentligt viktigt men på sannna gång
mycket ömtåligt födoämne. Det är därför fullt berättigat att ställa höga
hygieniska och sanitära krav på mjölk. Otvivelaktigt har såväl pastöriseringstvånget
som de numera tillämpade betalningsgrunderna till producenterna
— innebärande att vid leveransen till mejerierna det pris, som mjölkproducenterna
erhålla, differentieras med hänsyn till mjölkens kvalitet —
medfört avsevärda förbättringar. Förhållandena kunna dock icke anses
tillfredsställande. Alltjämt råda stora brister beträffande mjölkens hygieniska
beskaffenhet, vilket framgår främst av verkställda undersökningar
angående bakteriehalten i konsumtionsmjölken.

Enligt utskottets mening är tiden nu inne för att låta verkställa den utredning
om obligatorisk mjölkkontroll, som sedan lång tid tillbaka varit
ifrågasatt och som bestämt påyrkas från medicinskt och veterinärt håll.
Utskottet får därför med tillstyrkande av motionen II: 651 i denna del före.»
slå riksdagen, att hos Kungl. Maj :t hemställa om sådan utredning.

41 §.

Departementschefen.

»Vad angår 41 §, så har det av livsmedelssakkunniga föreslagna i motsvarande
paragraf (52 §) införda förbudet mot att saluhålla mjölk under
benämningen kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som antyder
att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet, väckt stark opposition
i remissyttrandena. Jag har vid övervägande av de skäl som anförts för och
emot ett sådant förbud funnit, att detta bör utgå och att i stället i livsmedelsstadgan
— i enlighet med 1941 års förslag — upptages en bestämmelse
om att mjölk under dylik benämning får saluhållas endast efter särskilt
tillstånd av hälsovårdsnämnden i orten, alltså en bestämmelse, som nära
motsvarar nu gällande föreskrift i hälsovårdsstadgan. Föreskriften har dock
ändrats för att ge ökad garanti för bestämmelsens effektivitet.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 350 och II: 466 har hemställts, att i 41 § måtte
införas förbud mot att saluhålla mjölk under beteckningarna kontrollmjölk,
barnmjölk eller liknande beteckning. Motionärerna föreslå följande lydelse:

»Mjölk får icke saluhållas under någon av beteckningarna kontrollmjölk
eller barnmjölk eller under annan beteckning, som antyder att mjölken är
av särskilt sund beskaffenhet.»

Utskottet.

Utskottet anser, att möjligheten att få använda beteckningarna kontrollmjölk
eller barnmjölk eller liknande beteckningar bör hållas öppen tills
vidare. I ett mycket stort antal remissyttranden ha de sakkunnigas förslag

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

om förbud mot dylika beteckningar väckt gensaga. Därvid har främst åberopats,
att hänsyn borde tagas till ladugårdshygienen. Ett slopande av kontrollmjölken
har ansetts komma att innebära ett steg bakåt i hygieniskt
hänseende. Motionärerna åberopa bland annat, att blott genom pastörisering
kan garanti skapas för att mjölken är av sund beskaffenhet. De brister,
som uppstå vid en dålig ladugårdshygien, torde dock icke i alla hänseenden
kunna botas genom pastörisering.

Utskottet får i anslutning härtill jämväl erinra om att utskottet förordat
utredning av frågan om införande av obligatorisk mjölkkontroll. Resultatet
av den utredningen synes i allt fall böra avvaktas, innan några sakliga ändringar
av ifrågavarande bestämmelser vidtagas.

43 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo, att minimifetthalten i tjock grädde skulle vara
35 procent. De sakkunniga hänvisade till 1941 års förslag, vari såsom motivering
för denna gräns anförts, att större delen av den grädde, som försåldes
till efterrätter och dylikt, torde innehålla lägst nämnda fetthalt, enär
eljest konsumenternas krav på gräddens vispbarhet i allmänhet icke blevo
tillgodosedda.

Departementschefen.

Departementschefen förordade på yrkande av bl. a. livsmedelskommissionen,
att tjock grädde skulle ha en minimifetthalt av 40 procent.

Motioner.

I likalydande motionerna I: 350 och II: 466 har hemställts, att minimifetthalten
i tjock grädde måtte bestämmas till 35 procent. Motionärerna
föreslå, att andra stycket i 43 § skall erhålla följande lydelse: »Fet grädde,
tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan tilläggsbeteckning, som
antyder särskilt hög fetthalt, skola per 100 gram innehålla minst 35 gram
mjölkfett.»

Utskottet.

Utskottet finner ej skäl tillstyrka motionärernas förslag. Det är önskvärt,
att den grädde, varom här är fråga, utgör en bra vara med god vispbarhet.
Utskottet anser i motsats till motionärerna, att de gällande normalprisbestämmelserna
väl kunna tjäna till ledning vid gränsdragningen. Från sakkunnigt
håll -— statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens livsmedelskommission,
m. fl. — har förordats, att minimifetthalten i tjock grädde
bestämmes till 40 procent.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

45 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

Angående fryshuslagrat smör anförde de sakkunniga:

I detta sammanhang bör nämnas, att under de överläggningar, som de
sakkunniga haft med representanter för svenska smörprovningarna, från
deras sida vissa bekymmer uttalats för att runmärkt smör under lagring i
fryshus i många fall fått sin kvalitet så försämrad, att det, när det uttages
från fryshuset, icke längre fyller de fordringar, som uppställas på runmärkt
smör. Det uttalades därvid önskemål om att smörprovningarna skulle äga
rätt att taga bort runmärket från dessa smörpartier eller förbjuda användningen
av detsamma för dem. Man ansåg sig emellertid icke äga denna rätt
utan särskild författningsbestämmelse.

De sakkunniga finna det uppenbart, att här föreligger ett betydelsefullt
problem under krisförhållanden. Under normalare tider, då det kan väntas,
att lagringstiderna bli avsevärt kortare, torde emellertid dylika fall av kvalitetsförsämring
bliva förhållandevis sällsynta. De sakkunniga ha därför betraktat
ifrågavarande spörsmål huvudsakligen som ett kristidsproblem och
därför icke ansett sig böra gå närmare in på frågan. Av liknande skäl ha de
sakkunniga icke velat förorda särskilda märkningsbestämmelser beträffande
fryshuslagrat smör.

Departementschefen.

»Särskild bestämmelse om märkning av fryshuslagrat smör har jag icke
nu ansett böra införas i stadgan. Skulle det framdeles visa sig, att en sådan
bestämmelse är nödvändig, synes frågan få upptagas till förnyat övervägande.
Eljest torde rätta vägen vara att ändra runmärkesbestäminelserna.
»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 354 och ll: 465 sägs, att, enär fryshuslagrat
smör ej sällan till sin smak är väsentligt underlägset vanligt smör, det
synes angeläget, att köparen genom märkning på förpackningen hålles
underrättad om att smöret härrör från fryshus.

Utskottet.

De sakkunniga ha betraktat förevarande spörsmål angående märkning
av fryshuslagrat smör huvudsakligen som ett kristidsproblem. Det har
emellertid visat sig, att lagringstiden även under senare år varit onormalt
lång. Förhållandena ha dock för närvarande åter förbättrats. Vidare sker,
enligt vad utskottet inhämtat, tillverkningen av smör, som avses skola
lagras i fryshus, numera på sådant sätt, att smöret vid lagringen ej utsättes
för samma risk för kvalitetsförsämring som tidigare. Ett system med betalning
efter kvalitet har jämväl bidragit till förbättrade förhållanden. De
av motionärerna föreslagna märkningsbestämmelserna torde vidare kunna
leda till vissa avsättningssvårigheter beträffande det kylhuslagrade smöret

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

även i sådana fall, då någon nämnvärd kvalitetsskillnad mellan detta och
vanligt smör icke föreligger. Utskottet kan därför icke tillstyrka, att särskilda
bestämmelser om märkning av fryshuslagrat smör nu införas, utan
anser, att utvecklingen på ifrågavarande område bör avvaktas. Utskottet
vill dock understryka angelägenheten av att lagringstiden blir så kort som
möjligt.

53 §.

1948 års llvsmedelssakkunniga.

De sakkunniga hade föreslagit ett andra stycke i 1 mom. av följande
lydelse:

»Mesvara, som saluhålles under benämning, antydande att getvassle eller
getmjölk ingår i varan, skall per 100 gram innehålla minst 12 gram indunstad
getvassle eller getmjölk.»

Departementschefen.

Departementschefen ansåg de särskilda bestämmelserna om getmesvara
kunna utgå.

Utskottet.

Med hänsyn till den väsentliga skillnad som råder mellan äkta getmesvara
och annan mesvara anser utskottet, att de av de sakkunniga föreslagna
särskilda bestämmelserna om getmesvara böra intagas i livsmedelsstadgan.

56 §.

Departementschef en.

Angående margarin och särskilt märkningsbestämmelserna rörande margarinvaror
har departementschefen anfört bl. a.:

»Liksom livsmedelssakkunniga anser jag, att margarin och övriga hithörande
produkter böra upptagas bland de livsmedel, som skola regleras i
förevarande stadga. Jag finner fullt riktigt, att dessa varor skola betraktas
såsom självständiga livsmedel, icke som ersättningsmedel för smör, ost,
grädde och flott.

Jag har funnit det möjligt att vidtaga högst avsevärda förenklingar i
märkningsbestämmelserna rörande margarinvaror, och har i det hänseendet
gått ännu längre än livsmedelssakkunniga. I departementsförslaget
ha sålunda tagits bort alla detaljföreskrifter om påskrifternas storlek, plats
och färg liksom även de detaljerade bestämmelser om förpackningarnas
beskaffenhet soin nu gälla beträffande fettemulsioner. De synas mig icke
längre fylla någon uppgift. På grund av bestämmelserna i 27 § livsmedelsstadgan
böra alla dessa varubenämningar på förpackningarna angivas på
sådant sätt, att någon förväxling icke kan äga rum.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Departementschefen har vidare uttalat angående benämningen restaurangblandning,
att han funnit det icke böra komma i fråga, att lägga hinder i
vägen för den benämningen.

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 350 och II: 466 framhålles, att det bör skapas
garanti för att beteckningen »Margarin» angives på förpackningarna med
tillräcklig tydlighet, så att förväxling med smör helt kan undvikas. Motionärerna
föreslå därför, att 56 § 1 mom. skall erhålla följande, av de sakkunniga
föreslagna lydelse:

»Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs —■ saluhållas
allenast i förpackning, varå utvändigt å botten och lock samt, parallellt
med botten, å fyra på samma avstånd därifrån och lika avstånd sinsemellan
belägna ställen å höjdytorna finnes inbränt, tryckt eller på annat varaktigt
sätt anbragt ordet ''Margarin’. Bokstäverna skola vara minst tre centimeter
höga, om förpackningen rymmer fem kilogram eller däröver, minst en
centimeter höga, om förpackningen rymmer ett men ej fem kilogram, och
minst en halv centimeter höga, därest förpackningen rymmer mindre än
ett kilogram. Å förpackningen skall därjämte tillverkarens namn vara på
varaktigt sätt angivet. Botten å margarinförpackningen skall, därest den
utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval form, att dess
längd är minst en och en halv gång dess bredd.»

I likalydande motionerna I: 340 och II: 448 sägs, att, därest restaurangblandning
kommer att användas även framdeles, det bör tydligt tillkännagivas,
att margarin ingår och att, därest enbart margarin serveras, det
likaså bör tydligt tillkännagivas, att det är fråga om margarin. Motionärerna
yrka därför, att riksdagen måtte besluta, »att vid servering till allmänheten
av margarinvara eller blandning, vari margarinvara ingår, tydligt skall angivas,
att serveringen avser sådana varor».

Utskottet.

De sakkunniga ha ansett, att margarinvaror äro livsmedel med eget värde,
icke blott ersättningsmedel för andra livsmedel, och att de därför författningsmässigt
böra erhålla motsvarande behandling som andra livsmedel.
Departementschefen har anslutit sig till denna ståndpunkt och föreslagit
bl. a. avsevärda uppmjukningar av den nuvarande margarinkontrollen.
Utskottet har intet att erinra mot detta betraktelsesätt på margarinvarorna.

Vad särskilt angår den i motionerna I: 350 och II: 466 upptagna frågan
om märkning av margarinvaror, får utskottet erinra om bestämmelsen i
27 § i den föreslagna livsmedelsstadgan, enligt vilken bestämmelse uppgift
eller påskrift skall vara anbragt å förpackningen på ett tydligt, lätt i ögonen

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

fallande och varaktigt sätt. Med hänsyn därtill kan det icke längre anses
erforderligt, att bibehålla så ytterst detaljerade bestämmelser om bokstävernas
storlek in. m. som vi hitintills haft och som motionärerna föreslå.
Det måste närmast anses som en vinning att kunna undvika dylika detalj -föreskrifter. Utskottet avstyrker förty motionerna 1:350 och 11:466 i
denna del.

Vad angår motionerna I: 340 och II: 448 må framhållas, att, såsom departementschefen
uttalat, av de allmänna bestämmelserna i 35—37 §§ torde
följa, att margarin icke kan serveras under benämningen smör. Ej heller
en blandning av smör och margarin får benämnas smör. Dylik blandning
har serverats och serveras måhända alltjämt ofta under benämningen
restaurangblandning. Innebörden av detta uttryck torde emellertid vara
allmänt känd. Anledning saknas enligt utskottets mening att förbjuda en
dylik benämning. Det väsentliga, nämligen att skydda benämningen smör,
får anses vara tillgodosett genom ovannämnda bestämmelser, och utskottet
kan ej tillstyrka så långt gående åtgärder som de av motionärerna föreslagna.

Tilläggas må ett påpekande av Kemikontoret, att konsekvensen av den
av motionärerna föreslagna bestämmelsen rätteligen skulle bliva, att liknande
bestämmelser infördes i fråga om alla livsmedel, som serverades till
allmänheten; en särskild »restauranglagstiftning», som t. ex. garanterade,
att en rätt kallad »sjötunga» verkligen bestode av äkta sjötunga och icke
av någon billigare fisksort.

58 §.

Utskottet.

I förevarande paragraf föreslås, att margarinost skall på angivet sätt
märkas å ostens samtliga ytor. I de för närvarande gällande bestämmelserna
om märkning av margarinost sägs — förutom att den skall rödfärgas
-— att osten skall märkas å de plana ytorna. Enligt uppgifter till
utskottet skulle den föreslagna ändringen komma att medföra tekniska
svårigheter. Utskottet får därför föreslå, att beträffande ost, som är försedd
med plana ytor, märkning skall ske allenast å dessa ytor.

Liksom hitintills skall tillverkarens namn anbringas å osten. Allmänt
känd förkortning av tillverkarens namn bör dock kunna få användas.

63 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo, att i 100 §, som handlade om bakverk, skulle
intagas bl. a. följande bestämmelser:

»Bröd eller bakverk, i vars benämning ordet smör ingår, får ej såsom
ingrediens eller tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

Bröd eller bakverk, i vars benämning ordet grädde ingår, får ej såsom
ingrediens eller tillsats innehålla fettemulsion.»

I sin motivering anförde de sakkunniga bl. a. följande:

Vad beträffar den i andra stycket givna bestämmelsen om att bröd eller
bakverk, i vars benämning ordet smör ingår, ej får såsom ingrediens eller
tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett, har mot motsvarande bestämmelse
i det tidigare förslaget i de däröver avgivna yttrandena framställts
vissa erinringar. Detsamma gäller bestämmelsen i tredje stycket, att
bröd eller bakverk, i vars benämning ordet grädde ingår, ej får såsom ingrediens
eller tillsats innehålla fettemulsion. Det är visserligen sant, att
sedan lång tid tillbaka använts benämningar sådana som smörbakelse eller
gräddtårta på varor, i vilka smör eller grädde ej ingått eller endast ingått
vid sidan av margarin eller fettmulsion. I sådana fall måste benämningarna
anses vilseledande. De i yttrandena förekommande uppgifterna om de
svårigheter, som skulle uppkomma, därest ifrågavarande benämningar icke
finge användas i dylika fall, synas överdrivna. Det finnes knappast något
område inom livsmedelshandeln, där man i så stor utsträckning rör sig
med fantasinamn, som på detta område. Det torde därför icke vålla stora
svårigheter att förbehålla benämningar, i vilka smör ingår, för sådana
bakverk, som icke innehålla annat fettämne än mjölkfett, eller att förbehålla
benämningar, i vilka grädde ingår, för bakverk, som icke innehålla
fettemulsion. Anmärkas bör, att i fråga om bakverk med gräddbenämning
bestämmelsen i nu föreliggande förslag något uppmjukats i förhållande till
det tidigare förslaget, i det att hinder icke ansetts böra föreligga att vid
tillverkningen av gräddsemlor använda margarin. Uttrycket grädde syftar
här närmast på fyllningen i bakverket, som bör vara äkta grädde.

Departementschefen.

Departementschefen tog bort ovannämnda bestämmelser i de sakkunnigas
förslag samt anförde — i anslutning till bestämmelserna om spannmålsprodukter
— bl. a. följande:

»Den gamla tvistefrågan om rätt att saluhålla vara under benämningen
smörbakelse, fastän vid dess tillverkning använts margarin, blir emellertid
icke löst därför att den särskilda bestämmelsen därom i 100 § sakkunnigförslaget
borttagits. Närmast blir det här fråga om att tolka stadgandet i
35 § departements!örslaget. Då detta i denna del i sak överensstämmer
med motsvarande stadgande i 1917 års förordning, anser jag mig icke böra
göra något bestämt uttalande om hur detta tolkningsspörsmål bör lösas.
Jag är emellertid närmast böjd för att anse, att saluhållande under beteckningen
smörbakelse av ett bakverk, som ej innehåller smör, icke kan
anses förbjudet enligt det angivna stadgandet.»

Motioner.

I likalydande motionerna I:3b0 och II: U8 anföres, att beteckningar, i
vilka orden grädde eller smör ingå, böra få användas endast för sådana
varor, vid vilkas tillverkning grädde eller smör använts, samt att varor, vid

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

vilkas tillverkning använts något slag av margarinvara, böra erhålla sådana
beteckningar, att det tydligt framgår, att dylik vara ingår som ingrediens.
Motionärerna hemställa därför, »att förbudet i mom. 1 av § 63
av den föreslagna livsmedelsstadgan även skall gälla för livsmedel, i vilka
som ingrediens ingår margarinvara, samt att förbudet, i vad det avser dylika
livsmedel, även skall gälla vid servering.»

Utskottet.1

Utskottet delar motionärernas åsikt, att det skulle vara tillfredsställande,
därest man kunde vara förvissad om att de bakverk, det här närmast är
fråga om, alltid innehålla de ingredienser, som namnet anger. Hänsyn
måste emellertid tagas till flera olika synpunkter. Sålunda har bl. a. framhållits,
att bagerier och konditorier i stor utsträckning använda sig av
bagerimargarin, som hade hög smältpunkt, till kavelfett, att margarin vore
en nödvändig ingrediens för tillverkning av vissa bakverk såsom smörkringlor,
smörrutor, smördegstårtor etc., att det näppeligen torde förefinnas
någon praktisk möjlighet att konstatera, om ett bakverk innehölle smör
eller margarin, att ordet smör i sammansättningar såsom beteckningar för
bakverk övergått från att ha varit en deklaration av innehållet till ett angivande
av viss typ av bakverk, att de vedertagna benämningarna å bakverk
borde få användas i stället för fantasinamn som skapade ännu större
förvirring på förevarande område än den, som redan rådde, o. s. v.

Utskottet har vid övervägande av detta spörsmål stannat för att — ehuru
med viss tvekan — låta frågan förbliva ett tolkningsspörsmål och ansluter
sig således till departementschefens ståndpunkt. Erinras må om att jämlikt
de allmänna bestämmelserna fettemulsion ej får benämnas grädde. Upplysningsvis
vill utskottet därjämte tillägga, att i ett av högsta domstolen avgjort
mål ansvar ådöints för det att semlor, fyllda med fettemulsion, sålts
under beteckningen gräddsemlor.

Motionärernas förslag i övrigt skulle föra alltför långt, och utskottet kan
ej tillstyrka detsamma.

64 §.

19t8 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo en märkningsbestämmelse beträffande glass,
vari såsom råvara inginge annat fett än mjölkfett. Detta syntes de sakkunniga
böra angivas å förpackning, vari varan saluhölles, med orden
»tillverkad av fettemulsion». Detta gällde även om glassen tillverkats av
en blandning av riktig mjölk eller grädde och annat fett.

Departementschefen.

»Den i 2 mom. livsinedelssakkunnigas förslag upptagna deklarationsskyldigheten
för glass, vari ingår annat fett än mjölkfett, finner jag kunna utgå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Det är här icke fråga om en hygienisk föreskrift utan närmast om en rent
ekonomisk sådan. Trots den utveckling, som förhållandena på ifrågavarande
område undergått, måste det konstateras, att glass alltjämt inköpes
icke på grund av den näring som finns i densamma utan mera som ett
rent njutningsmedel. Det kan då ur allmän synpunkt knappast anses nödvändigt,
att föreskriva särskild deklarationsskyldighet för den som saluhåller
glass, vari ingår annat fett än mjölkfett såsom råvara. Jag vill därför
förorda, att 2 mom. helt utgår.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 350 och ll: 466 frainhålles, att departementschefen
torde haft främst gatuförsäljning av glass i tankarna, men att glass
numera i ganska beaktansvärd mängd i förpackat skick levererades till hushåll
såsom desserträtt. Det vore därför befogat med bestämmelser om
deklarationsskyldighet för glass i förpackat skick, och motionärerna föreslå,
att i 63 § skall intagas ett tillägg av följande lydelse: »3 mom. Saluhålles
i förpackat skick glass, vari ingår annat fett än mjölkfett såsom
råvara, skall förpackningen vara märkt med orden ''Tillverkad av fettemulsion’.
»

Utskottet.

Utskottet instämmer med departementschefen därutinnan, att stora hygieniska
krav böra ställas på glass. De i propositionen föreslagna bestämmelserna
synas väl avvägda, och längre torde man icke böra gå för närvarande.

Tillräckliga skäl att tillstyrka den i motionerna 1:350 och 11:466 föreslagna
märkningsbestämmelsen har utskottet ej ansett föreligga. Det av
motionärerna åberopade skälet, att deklarationsskyldigheten skulle bidraga
till att öka mjölkfettsförbrukningen under sommaren, finner utskottet icke
bärande.

I anledning av framställningen från Svenska glasstillverkareförbundet
får utskottet uttala, att bestämmelsen i 2 mom. — att annat fettäinne än
mjölkfett icke får användas såsom råvara vid tillverkning av gräddglass —■
ej torde utgöra hinder för att ägg, äggpulver, choklad e. d., som innehåller
fett, tillsättes gräddglassen. Dessa ämnen få betraktas icke såsom råvaror
utan såsom tillsatser i enlighet med den i 1 § intagna definitionen. Någon
ändring i författningstexten för att tillgodose den framförda synpunkten
är därför icke erforderlig.

Glasstillverkareförbundet har vidare uppgivit, att i den svenska marknaden
f. n. icke funnes någon pastöriseringsapparat, som uppfyllde de
fordringar, som från de mindre tillverkarnas sida kunde uppställas på en
dylik. Om ifrågavarande bestämmelse om pastöriseringstvång trädde i kraft
omedelbart, skulle följden bliva, att tillverkarna tvingades köpa icke ändamålsenliga
och oskäligt dyra pastöriseringsapparater. Med ikraftträdandet

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 91

av bestämmelserna om pastöriseringstvång borde därför anstå till den 1
januari 1953. Utskottet finner den framförda synpunkten skäligen bora
beaktas. På grund därav får utskottet — som nedan föreslår, att livsmedelsstadgan
skall träda i kraft först den 1 juli 1952 — därutöver förorda, att
särskilda övergångsbestämmelser innebärande anstånd till den 1 januari
1953 med ikraftträdandet av de i ifrågavarande paragraf givna föreskrifterna
om pastörisering intagas i stadgan.

65 §.

Utskottet.

Utskottet får förorda en redaktionell ändring, innebärande att andia
stycket i 1 mom. brytes ut och placeras som mom. 1 och numreringen av
övriga moment jämkas därefter. Det synes mindre lämpligt, att intaga en
definition, som avser hela stadgan, som ett slutstycke i ett visst moment.

66 §.

Departementschefen.

»I 66 § departementsförslaget ha upptagits bestämmelser om korv och
charkuterivaror. Livsmedelssakkunnigas förslag har här högst avsevart förenklats.
Det gives blott vissa allmänna bestämmelser om maximihalten
vatten och bindemedel i korv. Bindemedlen ha även begränsats till vissa
ämnen, vilka angivits på samma sätt som i livsmedelssakkunnigas förslag.
I sistnämnda hänseende har dock liksom i detta förslag införts en möjlighet
till avvikelse från de givna bestämmelserna om bindemedel, under förutsättning
att deklaration angående halten och arten av bindemedlet äger
rum. Deklarationen anser jag, trots vad däremot anförts i remissyttrandena,
kunna ske på anslag, som anbragts vid vaian.»

Motioner.

I motionen II: 651 föreslås följande ändring i 66 § 1 inom. fjärde stycket:

»Korv, som innehåller ...... den saluhållna varan. Vad sålunda stad gats

gäller dock icke vid servering, ej heller korvsort, som enligt sedvana
innehåller större tillsats av gryn eller potatis än 4 gram per 100 gram avkorvens
vikt, beräknad på angivet sätt.»

Motionären framhåller, att stångkorvens bindemedel utgöres av gryn och
att värmlandslcorven har potatis såsom bindemedel, i båda fallen betydligt
mer än 4 procent. Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen skall i
sådana fall anslag uppsättas angående bindemedlet, ehuru varornas sammansättning
är fullt normal och helt i överensstämmelse med vad kunden
väntar.

I likalydande motionerna I: 350 och II: 466 påtalas, att 66 § 2 inom. andia
stvcket lämnar möjlighet att såsom köttfärs sälja malet hjärta ellei andra

Andra lagutskottets utlåtande nr 3A.

organ och inälvor ävensom att i köttfärs inmala löst fett, vilket icke kan
anses önskvärt. Motionärerna föreslå därför att bestämmelsen om köttfärs
skall givas följande lydelse:

»Köttfärs skall bestå av malen eller på annat sätt finfördelad skelettmuskulatur
med eller utan tillhörande fettvävnad och får, där ej fråga är om
köttfärs, som saluhålles såsom färdiglagad mat, icke vara tillsatt med annat
ämne.»

Utskottet.

Bestämmelserna i förevarande paragraf skola träda i kraft först när kungörelsen
den 29 januari 1943 med vissa bestämmelser angående tillverkning
och försäljning av charkuterivaror, in. in., upphört att gälla. Såsom påtalats
av jordbruksnämnden kunna vissa särskilda spörsmål uppkomma, då dessa
kristidsbestämmelser upphävas. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl.
Maj:t då vidtager de ändringar i stadgan, som kunna anses påkallade. I
enlighet med vad utskottet ovan uttalat, böra sådana ändringar kunna göras
utan riksdagens hörande.

Vad särskilt angår den i motionen 11:651 upptagna frågan angående
korv, som av sedvana innehåller större tillsats av gryn och potatis än 4 9é,
anser utskottet fog iinnas för att försöka tillgodose motionärens synpunkter.
Övervägas bör om detta icke kan ske på så sätt, att den i paragrafen
omförmälda myndigheten gives möjlighet att meddela vissa ytterligare undantag
från bestämmelserna.

Såsom i motionerna 1:350 och 11:466 påtalats, medger den i 2 mom.
andra stycket föreslagna bestämmelsen, jämförd med innehållet i 65 §
andra stycket, att inälvor och löst fett m. m. får användas i köttfärs. Enligt
den utformning, som motsvarande bestämmelser erhållit såväl i 1941 års
förslag som i 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag, vore det icke tillåtet,
att till köttfärs sätta malda inälvor in. in. Utskottet delar de sakkunnigas
och motionärernas uppfattning, att inälvor icke böra få inmalas i köttfärs.
Färsen bör bestå av ren skelettmuskulatur med eller utan fett. Utskottet
får därför med tillstyrkande av sistnämnda motioner, såvitt nu är i fråga,
föreslå, att i 2 mom. intagas bestämmelser, som förhindra att inälvor m. in.
inmalas i köttfärs.

77 §.

Departementschefen.

»Av vissa myndigheter har föreslagits, att i förevarande avsnitt även
skulle införas särskilda kvalitetsbestämmelser beträffande must. Jag anser
mig dock icke f. n. böra upptaga denna fråga, som icke behandlats i livsmedelssakkunnigas
förslag och som torde tarva vidare utredning.

Bestämmelserna om sylt, marmelad, mos m. in. ha intagits i 79 § departementsförslaget.
Även dessa motsvara i stort sett livsmedelssakkunnigas

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

förslag (110 §), dock att liksom i fråga om saft tillsatsbestämmelserna utelämnats.
Det av institutet för folkhälsan påyrkade förbudet mot essenser i
dessa varor finner jag visserligen ur vissa synpunkter motiverat, men jag
vin dock icke gå så långt som att i stadgan införa förbud däremot. Möjligen
kan frågan lösas så, att i samband med att viss essens godkännes för ändamålet,
såsom villkor härför stipuleras, att tillvaron av essensen skall
deklareras.»

Motioner.

I motionen II: 464 påpekas, att benämningen »frukt-, bär- och växtsorter»
rätteligen bör utbytas mot benämningen »frukt-, bär- och växtslag».

I motionen föreslås vidare, att särskilda kvalitetsbestämmelser beträffande
must skola införas och 77 § omarbetas med hänsyn därtill. Motionärerna
anse, att kvalitetsbestämmelserna böra erhålla följande, av lantbruksstyrelsen
föreslagna lydelse:

1 mom. Must, utvunnen av färska frukter och bär, får, där ej annat följer
av 2 mom., utöver koldioxid (C02) icke innehålla vatten eller annan
främmande tillsats.

Alkoholhalten i must får icke överstiga 0,7 gram per 100 gram färdig
vara.

2 mom. Must, framställd av bär, må innehålla högst 15 gram socker per
100 gram färdig vara. I sådan must må ock halten av fruktsyra, beräknad
som vinsyra, genom tillsats av vatten nedbringas till 1 gram per 100 gram
färdig vara.

3 mom. Vid mustframställning får svavelsyrlighet (S02) användas för
desinfektion av kärl och kork, försåvitt därigenom musten icke kommer
att innehålla mer än högst 8 milligram svavelsyrlighet per 100 gram färdig
vara.

I likalydande motionerna I: 340 och II: 448 yrkas, »att, ifall essenser tillsatts
saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad, mos och gelé in. m., meddelande
härom skall angivas på förpackningen».

I framställning från Sveriges musteriförbund m. fl. ha föreslagits kvalitetsbestämmelser
angående must av följande lydelse:

»Med frukt- och bärmust (-juice) förstås den ojästa pressaften från
färska, friska och mogna frukter och bär. Den färdiga produkten får ej
innehålla någon tillsats av vatten, socker eller annat främmande ämne.

Dryck, innehållande minst 30 % fruktmust eller 20 % bärmust eller till
respektive mängder utspädd mustkoncentrat, benämnes frukt- eller bärlemonad
(-läskedryck).

Därest konserveringsmedel komma till användning vid framställning av
frukt- eller bärmust skall detta särskilt anges på etiketten genom att orden
''Kem. konserverad’ stå angivna före mustens benämning och i samma storlek
som största förekommande text.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

Utskottet.

Under senare år har i vårt land frukt- och bärmust börjat framställas i
allt större utsträckning, och man torde ha anledning förvänta, att konsumtionen
av mustdrycker även framdeles kommer att öka. Utskottet finner
mustdryckerna vara av sådan betydelse, att kvalitetsbestämmelser angående
dylika drycker höra intagas i livsmedelsstadgan. Frågan har icke behandlats
av livsmedelssakkunniga, och departementschefen har ansett att frågan
tarvar ytterligare utredning. Såväl i motionen II: 464 som i framställningen
från Musteriförbundet har förslag till kvalitetsbestämmelser framlagts. Utskottet
anser sig dock icke kunna på föreliggande material taga ställning
till bestämmelsernas detaljutformning. Att såsom i motionen 11:464 föreslås
i ifrågavarande bestämmelser använda ordet »must» ensamt kan med
hänsyn till benämningarna julmust m. in. icke komma i fråga. De i motionen
föreslagna bestämmelserna förefalla vidare alltför detaljerade, och viss
omredigering framstår såsom erforderlig. De framlagda förslagen torde
emellertid kunna läggas till grund för arbetet med utformningen av de tilltänkta
bestämmelserna. Då utskottet nedan förordar att med livsmedelsstadgans
ikraftträdande skall anstå till den 1 juli 1952 ävensom med hänsyn
till förevarande frågas begränsade omfång, torde det bliva möjligt att
utfärda de nu förordade bestämmelserna redan i samband med livsmedelsstadgans
ikraftträdande, vilket utskottet skulle hälsa med tillfredsställelse.
Utskottet får alltså föreslå, att kvalitetsbestämmelser angående frukt- och
bärmust måtte — sedan den utredning verkställts, som kan befinnas erforderlig
— intagas i den föreslagna livsmedelsstadgan.

I motionen II: 464 har föreslagits en redaktionell ändring, som synes
böra beaktas vid stadgans slutredigering.

Vad angår frågan om tillsats av essenser till saft, saftkoncentrat in. in.
må till en början framhållas, att jämlikt 78 § 2 mom. saft eller saftkoncentrat
icke får vara tillsatt med för varan i fråga främmande färg- eller
smakämne. Här stadgas alltså redan förbud mot essenser. Att — såsom i
motionerna I: 340 och II: 448 föreslås —- införa bestämmelser om deklarationsskyldighet
angående essenser i dessa varor kan alltså icke komma i
fråga. Beträffande sylt, marmelad, mos m. in. blir det tillåtet att tillsätta
essenser, och däremot ha motionärerna intet att erinra. De anse emellertid,
att skyldighet bör föreligga, att å förpackningen angiva förekomsten
av essens. Enligt utskottets mening föreligga ej tillräckliga skäl att i stadgan
intaga bestämmelser om sådan deklarationsskyldighet. De i förevarande
avsnitt av 8 kap. intagnå kvalitetsbestämmelserna få tills vidare anses tillräckliga.
Genom dessa erhålles garanti för att varorna äro beredda av frukter,
bär eller andra växtdelar och att de innehålla vissa närmare angivna
minimikvantiteter sådana varor. Vidare kan, enligt vad som upplysts för
utskottet, kvaliteten på de varor varom här är fråga höjas genom tillsats

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

av essenser, vilket ofta är nödvändigt för att varorna skola bliva omtyckta
av allmänheten. Dylika förbättringar böra icke motverkas genom lagstiftning.

80 §.

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 3b0 och II: bb8 hemställes beträffande läskedrycker,
att flaskorna av tillverkaren skola förses med etikett, varå angives
huruvida drycken är tillverkad av frukt (bär) eller av essenser.

Jämväl i motionen II: bGb påtalas behovet av märkningsföreskrifter beträffande
läskedrycker. I sistnämnda motion har jämväl hemställts, att vad
i 80 § stadgas om förpackning i tillämpliga delar skall gälla även läskedrycker.

Utskottet.

Den i motionerna upptagna frågan om märkningsbestämmelser för läskedrycker
har sedan lång tid tillbaka varit föremål för delade meningar. I det
av livsmedelslagstiftningssakkunniga år 1941 framlagda betänkandet har
frågan utförligt diskuterats, men de sakkunniga ha — efter att ha redovisat
bärande skäl — stannat för att icke föreslå några kvalitets- eller märkningsföreskrifter
beträffande läskedrycker. Ej heller 1948 års sakkunniga
ha funnit nödvändigt att införa några sådana föreskrifter, och departementschefen
har ställt sig på samma ståndpunkt som de sakkunniga.

Enligt de upplysningar, som utskottet erhållit, har man inom läskedrycksindustrien
i allt större utsträckning övergått till att bereda läskedrycker
av smakämnen, vilka härleda sig ur frukter eller bär. Konsumtionen av de
enklare essensdryckerna har sålunda minskat från 47,1 % år 1940 till 23,2 %
år 1950 och konsumtionen av de högklassigare dryckerna av bär- och fruktsaft
och därmed jämförliga drycker i motsvarande mån ökat. Under samma
tid har tillverkningen av äppeldrycker ökat med drygt 300 %. Denna utveckling
torde i stor utsträckning vara en följd av planmässiga åtgärder
från vederbörande branschorganisationers sida. Anmärkas må i samband
härmed, att läskedrycksfabrikanterna i regel icke tillverka de bär- och
fruktsafter, extrakter och essenser, vilka användas som smakämne, varför
det icke ansetts med billighet förenligt att pålägga dem ansvaret för den
föreslagna märkningen.

De ifrågasatta bestämmelserna om läskedrycker skulle vidare sannolikt
förutsätta jämväl vissa kvalitetsbestämmelser. Att utforma dylika bestämmelser
skulle, enligt vad som uppgivils för utskottet, bliva ett mycket svårlöst
problem. Härtill kommer att det alltid torde bliva förenat med stora
svårigheter och oproportionerligt arbete att analytiskt bestämma om essens
ingår i eu läskedryck.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

Utskottet anser att utvecklingen på förevarande område tills vidare bör
få fortgå utan ingripande med lagstiftningsåtgärder. Utskottet ansluter sig
därför till de sakkunnigas och departementschefens uppfattning i denna
fråga och avstyrker förty motionerna 1:340 och 11:448 samt 11:464. Utskottet
kan dock icke underlåta att understryka önskvärdheten av att tillverkning
och märkning av läskedrycker ske på sådant sätt, att konsumenterna
i största utsträckning bibringas en riktig uppfattning om varornas
sammansättning.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

Departementschefen.

»I likhet med livsmedelssakkunniga anser jag att livsmedelskontrollen i
stort sett liksom nu bör vara ansluten till den allmänna hälsovården,
åtminstone lokalt, d. v. s. handhas av hälsovårdsnämnderna under överinseende
av länsstyrelserna, varjämte även tjänsteläkare och tjänsteveterinärer
böra medverka. Jag kan även instämma i de sakkunnigas uttalande
rörande behovet av en centraliserad kontroll, då det gäller att utöva tillsyn
över sammansättning och beskaffenhet hos livsmedel som tillverkas samt
över efterlevnaden av de i livsmedelsstadgan meddelade märkningsföreskrifterna.

Självfallet kommer det, som bl. a. medicinalstyrelsen anmärkt, att i vissa
avseenden bli svårt för hälsovårdsnämnderna att effektivt sköta den viktiga
del av den lokala livsmedelskontrollen, som avser livsmedels sammansättning
och beskaffenhet. Nämnderna kunna icke annat än i undantagsfall
vara rustade för att på tillverkningsstadiet öva noggrann tillsyn ur
kvalitetssynpunkt över framställningen av t. ex. sådana livsmedel, som
säljas i slutna förpackningar. Tillsynen kommer därför i stället att få
formen av en stickprovskontroll av den färdiga varan. Denna torde icke
vara lika värdefull som en övervakning ur angivna synpunkt av råvarubearbetning
och förpackning. En dylik övervakning skulle emellertid sannolikt
kräva en speciell organisation och möjligen även särskild lagstiftning.
Frågan om en effektivisering av en del av livsmedelskontrollen i antydd
riktning synes därför icke kunna lösas utan ytterligare utredning.
Medicinalstyrelsen, som i sitt yttrande behandlat denna fråga, har också
förordat att den skulle tagas upp till diskussion mellan representanter för
livsmedelsindustrien och statsmakterna. I och för sig har jag svmpatier för
denna tanke. Med hänsyn till att utvecklingen på livsmedelsområdet synes
gå mot en ordning, där en mycket stor del av varorna tillhandahållas
fabriksförpackade, är det nämligen sannolikt att en effektiv kvalitetskontroll
på tillverkningsstadiet så småningom kommer att bli nödvändig. Enligt
nu gällande ordning sker emellertid kvalitetskontroll överhuvud i
ganska liten utsträckning från myndigheternas sida. Redan den föreslagna

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ordningen med stickprovskontroll av färdiga varor innebär ett framsteg.
Erfarenheterna av denna kontroll synes därför böra avvaktas innan denna
fråga tages upp till diskussion på sätt medicinalstyrelsen tänkt sig.»

Motionen 1: 345.

I motionen riktas allmän kritik mot livsmedelskontrollen och dess utformning.
Motionären säger bl. a.:

Kontrollen skall väsentligen handhavas av hälsovårdsnämnderna. Detta
är en konsekvens av att stadgan inriktar sig på försäljningen, ej på produktionen
av livsmedel. Det kan starkt ifrågasättas, huruvida en sådan
lokal kontroll, med provtagningar o. s. v. å en mängd olika orter, innebär
en praktisk anordning i förhållande till exempelvis fabriksmässigt tillverkade
varor. Det bör också understrykas, att hälsovårdsnämnderna naturligt
nog måste stå mycket främmande för den omfattande kontroll som ej
betingas av hälsovårdssynpunkter.

Departementschefen synes också förutsätta, att kontrollen ej skall behöva
bli alltför ingående; i varje fall framhåller han, att kontrollen över livsmedels
sammansättning och beskaffenhet bör få formen av stickprovskontroll.
Här synes anledning föreligga till den principiella erinringen, att det
ej är lyckligt om stadgan antages under sådana förutsättningar. Lagstiftning,
som icke kan med allvar handhavas, är under alla omständigheter
betänklig. Men särskilt betänkligt är det att skapa en lagstiftning, som ger
sig ut för att bereda den köpande allmänheten viss säkerhet, men icke på
samma gång sörja för att den ordning man sålunda vill garantera verkligen
blir genomförd. Det är egentligen uppenbart, att en sådan garanti ej
kan skapas. Lagstiftningen är av den beskaffenhet, att icke ens den mest
fulländade polisorganisation kan ernå den inblick i de enskildas leverne,
handel och vandel, som den förutsätter. Men man måste åtminstone, om
lagstiftningen genomföres, sörja för att vederbörande kontrollorgan få
sådana resurser att de något så när kunna genomföra vad stadgan fordrar
av dem, att de effektivt kunna ingripa med erforderliga förelägganden och
förbud (§ 99) samt föreställningar (§ 101) och åtal in. in. Eljest invaggas
allmänheten i en falsk känsla av säkerhet. Det är nödvändigt, att man noga
gör klart för sig, vad en ordentligt genomförd kontrollverksamhet sålunda
kräver av myndigheterna och de helt visst avsevärt ökade kostnader som
därigenom åvälvas staten och kommunerna. Naturligt är att man tillika
fullt ut sätter sig in i hur kännbar för medborgarna den tillsyn över det
enskilda levernet blir som stadgan nödvändiggör.

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de riktlinjer för livsmedelskontrollen,
som föreslagits i propositionen. Vissa svagheter vidlåda
visserligen den föreslagna kontrollen, men dessa torde för närvarande vara
ofrånkomliga. Den i motionen 1: 345 framförda allmänna kritiken mot livsmedelskontrollen
förefaller utskottet överdriven.

Kontrollen måste i första hand åvila hälsovårdsnämnderna. Dessa erhålla
därigenom vissa nya uppgifter, som till en början kunna förefalla främmande
och medföra en del svårigheter. Svårigheter skulle främst kunna
7—Bihang till riksdagens protokoll 1051. 0 sand. 2 and. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

förväntas inom de mindre hälsovårdsnämnderna på landsbygden. Komrnunindelningsreformen
kommer emellertid med all sannolikhet att medföra
förbättrade förhållanden därvidlag. Vidare kommer såväl medicinsk som
veterinär sakkunskap att i avsevärd utsträckning stå till hälsovårdsnämndernas
förfogande.

Uppenbarligen skulle en effektiv kontroll av exempelvis fabrikstillverkade
varor och förpackade varor förutsätta, att kontrollen utövades vid
tillverkningen eller förpackningen. Detta skulle emellertid, såsom departementschefen
framhållit, sannolikt kräva en speciell organisation och möjligen
även särskild lagstiftning. Att redan nu från början genomföra en
dylik kontrollverksamhet kan ej komma i fråga. Men utvecklingen inom
livsmedelshandeln bl. a. till att i allt större utsträckning avse fabriksförpackade
varor kommer sannolikt så småningom att påkalla effektivare kontrollåtgärder.
Den stickprovskontroll, som nu avses skola äga rum, kan dock
icke anses så betydelselös som göres gällande i ovannämnda motion. Även
inom andra områden äro myndigheterna i stor utsträckning hänvisade till
stickprovskontroll. Genom att endast sådan kontroll utövas kunna icke lagbestämmelserna
anses ha förlorat sin betydelse.

89 §.

Departementschefen.

»Polisens medverkan enligt de sakkunnigas förslag gör inte polisen till
någon lokal hälsovårdsmyndighet. Det har endast sagts, att varje polisman
i viss utsträckning skulle biträda vid livsmedelskontrollen på sådant sätt,
att han hölle ögonen öppna och inrapporterade till hälsovårdsnämnden de
anmärkningsvärda förhållanden, som han iakttagit. Det synes mig uppenbart,
att statspolisens medverkan erfordras i vissa fall, t. ex. i fråga om
kontrollen över kringföringshandeln. Det kan även tänkas andra områden,
där polisen kan göra för hälsovårdsnämnderna värdefulla iakttagelser och
inrapportera missförhållanden till hälsovårdsnämnden. Däremot är det
ingalunda meningen att polisen skall uppträda såsom hälsovårdstillsyningsmän.
Den föreslagna kursen om fjorton dagar synes mig kunna tjäna som
en instruktionskurs rörande dessa förhållanden, som skulle göra polisen
mera skickad att utöva den mycket begränsade verksamhet, varom här
är fråga.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1:352 och II: 463 påtalas, att polisens medverkan
vid livsmedelskontrollen förefaller mindre tilltalande, helst som den
för ändamålet föreslagna relativt korta utbildningstiden, liksom avsaknaden
av praktik på området, kommer att avsevärt förringa värdet av en
sådan medverkan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet.

Redan enligt gällande hälsovårdsstadga åligger det polismyndighet att
biträda vid tillsynen över ordningen med avseende å allmänna hälsovården
samt att, då anledning till anmärkning förekommer, skyndsamt göra anmälan
därom till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna
nämnden erforderlig handräckning.

Utskottet anser lämpligt att ha kvar en bestämmelse, som ålägger polisen
att ha sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden. Det
bör åligga polisen att, då missförhållanden iakttagas, anmäla förhållandet
till hälsovårdsnämnderna. Avsikten är ju uppenbarligen icke att polisen
därigenom skall göras till ett slags hälsovårdstillsyningsmän. Liksom hitintills
kommer polisens verksamhet på förevarande område att bliva mycket
begränsad.

91 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo i 143 § 1 mom. en bestämmelse av följande
lydelse:

Hälsovårdsnämnd äger rätt att undersöka sundhetsförhållandena vid
slakteri, charkuterifabrik, ladugård, mejeri, bageri, bryggeri, läskedrycksfabrik
eller annan lokal för framställning eller beredning av livsmedel, vilken
är belägen utom kommunen och från vilken varor dit levereras. Om
sådan undersökning skall innan undersökningen verkställes, underrättelse
lämnas hälsovårdsnämnden i den kommun, där verksamheten bedrives.

Departementschefen.

»Vad 1 mom. angår anser jag i likhet med ett flertal remissmyndigheter
tillräckliga skäl icke föreligga för att låta en hälsovårdsnämnd på här av
de sakkunniga föreslaget sätt ingripa på annan hälsovårdsnämnds verksamhetsområde.
Det synes mig lämpligare att föreskriva, att om det misstänkes
att anledning till anmärkning föreligger beträffande lokal, varom
här är fråga, hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten har att vända sig till
hälsovårdsnämnden i den ort, där lokalen är belägen, och att denna hälsovårdsnämnd
sedan skall vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas av
dylikt meddelande, samt giva hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten del
av vad som åtgjorts. Anser sistnämnda hälsovårdsnämnd att de vidtagna
åtgärderna icke äro tillräckliga, kan nämnden vända sig till länsstyrelsen.»

Motioner.

I motionen II: 449 yrkas, att Ull 91 § skall fogas ett fjärde moment av
följande lydelse: »Hälsovårdsnämnd må uppdraga åt av nämnden anställd
veterinär att undersöka kreatursbesättning och sundhetsförhållanden i
ladugård, från vilken mjölk saluföres inom det hälsovårdsområde, där
nämnden verkar, även om ladugården är belägen inom annat hälsovårdsområde.
»

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

I motionen II: 651 yrkas, att 2 mom. i 91 § skall erhålla följande lydelse:
»Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst slag och
från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet,
äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livsmedlet
saluhålles inom samma område eller införes till detta.»

Utskottet.

Ur principiella synpunkter bör icke en hälsovårdsnämnd äga rätt att
ingripa på en annan hälsovårdsnämnds område. För att göra avsteg från
denna princip måste enligt utskottets mening föreligga mycket starka skäl.
Principen kan visserligen anses uppluckrad genom bestämmelsen i 92 §,
att nämnd äger taga prov inom annan nämnds område. Detta avser emellertid
en speciell, bestämt angiven och mycket begränsad åtgärd. Annorlunda
blir förhållandet om man, såsom i motionen II: 449 föreslås, skulle
utsträcka en nämnds befogenhet inom annan nämnds område till att avse
rätt att verkställa undersökning av sundhetsförhållandena i ladugård ävensom
undersökning av kreatursbesättningarna. Därest man skulle tillåta
dessa undersökningar kunde med fog också göras gällande, att man borde
tillåta undersökning av sundhetsförhållandena i slakterier, mejerier och
andra av de sakkunniga föreslagna lokaler. Man kan heller icke bortse
från att en befogenhet att ingripa inom annan nämnds verksamhetsområde
lätt kan skapa konflikter. Även om starka skäl tala för att just i det av
motionären åberopade fallet giva hälsovårdsnämnd dylik befogenhet, vill
dock utskottet icke tillstyrka, att bestämmelse därom intages i livsmedelsstadgan.
Skulle en begränsad undersökning icke kunna ske i samband med
provtagning, får nämnden använda sig av det i förevarande paragraf reglerade
förfaringssättet. Utskottet vill i samband härmed erinra om att
utskottet härovan förordat utredning om obligatorisk mjölkkontroll.

Enligt hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd beträffande livsmedel,
som avses i 2 mom. i förevarande paragraf, förbjuda dess införsel till staden
och dess försäljning därstädes. Motionären framhåller, att genom den
nuvarande bestämmelsen hälsovårdsnämnd får möjlighet att hindra bortskänkande
av livsmedel, varom här är fråga, vilken möjlighet bör bibehållas.
Utskottet anser motionärens synpunkt böra tillgodoses på så sätt,
att förbud meddelas — förutom mot saluhållande —• mot att livsmedel
»överlämnas till annan för att användas till livsmedel».

96 §.

Motionen I: 346.

I motionen påtalas — i anslutning till ett yrkande om obligatorisk
fabrikantmärkning — att det under alla förhållanden synes vara ett minimikrav
att i livsmedelsstadgan föreskrives, att kodmärkning skall äga rum.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

101

Utskottet.

Enligt ifrågavarande paragraf ålägges envar, som saluhåller livsmedel
o. s. v., att uppgiva från vem han mottagit livsmedlet. Utskottet kan icke
finna erforderligt eller ens lämpligt att i livsmedelsstadgan reglera, hur
vederbörande säljare skall förfara för att kunna fullgöra denna upplysningsskyldighet.
Andra metoder än kodmärkning kunna tänkas.

101 §.

Departementschefen.

»Förevarande paragraf innehåller endast en erinran om huru lämpligen
bör förfaras vid upptäckt av förseelse mot livsmedelsstadgan. I sådant fall
anses anmälan böra ske till vederbörande hälsovårdsnämnd, som i första
hand bör söka åstadkomma rättelse med tjänliga föreställningar. Det förutsättes,
att nämnden, om rättelse ej kan vinnas på detta sätt, anmäler förseelsen
hos vederbörande åklagare för eventuellt åtal. Att märka är, att förseelse
mot livsmedelsstadgan enligt departementsförslaget lyder under allmänt
åtal och alltså icke har karaktär av angivelsebrott såsom i livsmedelssakkunnigas
förslag. Institutet för folkhälsan har icke uttryckligen undantagits
från anvisningen att underrätta hälsovårdsnämnden. Å andra sidan
stadgar paragrafen icke direkt skyldighet härtill. Det torde icke böra möta
något hinder för institutet, att om det under där bedrivna undersökningar
upptäckes något missförhållande av allvarlig art, själv anmäla detta för
polisen. Lämpligt torde här vara, särskilt om missförhållandet är av hygienisk
betydelse, att hälsovårdsnämnden underrättas. Särskild författningsföreskrift
härom torde dock icke vara nödvändig. Är endast fråga om förseelse
mot föreskrift, som är av väsentligen ekonomisk art, kan nödvändigheten
att underrätta hälsovårdsnämnden ifrågasättas.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 354 och II: 465 yrkas, att i ifrågavarande paragraf
måtte intagas bestämmelse om att hälsovårdsnämnd skall underrättas
om alla de åtgärder, som andra myndigheter vidtagit och som beröra
* rörelse eller företag inom nämndens område.

Utskottet.

Oaktat brott mot livsmedelsstadgan enligt propositionens förslag skola
lyda under allmänt åtal, anser utskottet det böra övervägas, om icke i förevarande
paragraf bör intagas föreskrift om skyldighet för myndighet att
underrätta hälsovårdsnämnden angående inom nämndens område begångna
förseelser. Nämnderna ha att i första hand ansvara för hela livsmedelskontrollen.
Det synes då bliva av vikt för en nämnd att erhålla kännedom
om de förseelser mot stadgan, som begåtts inom nämndens område. Nämn -

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

den kan exempelvis ha annan uppfattning beträffande frågan, huruvida anmälan
till åtal bör ske eller ej, och vidare kan måhända en förseelse av en
viss säljare i framtiden påkalla särskild uppmärksamhet från nämndens
sida.

Ytterligare föreskrifter om skyldighet att underrätta hälsovårdsnämnd
anser utskottet ej erforderliga.

10 kap. Lokala föreskrifter.

102 §.

Departementschefen.

»Livsmedelsstadgans föreskrifter, vilka i princip skola gälla hela riket,
äro med nödvändighet i stor utsträckning summariska och allmänt hållna.
Berättigat behov finnes därför för hälsovårdsnämnderna, särskilt i städer
och andra större samhällen, att genom lokala föreskrifter komplettera bestämmelserna
i livsmedelsstadgan, allmänt eller med hänsyn till olika slag
av verksamhet inom livsmedelsbranschen. Även om i princip skillnad i
fråga om hygieniska krav icke bör föreligga mellan hälsovårdsområden av
olika slag, kan det av ekonomiska skäl icke undvikas, att kraven i vissa
hänseenden måste ställas lägre på landsbygden, medan de kunna skärpas
i fråga om större samhällen. På grund härav kan det många gånger vara
befogat, att inom vissa hälsovårdsområden utfärda bestämmelser, som äro
strängare än i andra. Den strävan efter samordning och enhetlighet de
lokala föreskrifterna emellan, varom jag förut talat, bör icke tolkas så,
att jag anser kraven böra ställas lika inom alla slag av samhällen. Vad jag
framför allt syftar på är sådana olikheter i detalj föreskrifter, som icke
kunna sägas vara sakligt betingade.

Det torde vidare vara lämpligt att i fortsättningen liksom hittills möjlighet
står öppen att i lokala föreskrifter ge bestämmelser om begränsning av
de varuslag, som få saluhållas i vissa slag av livsmedelsbutiker samt i torghandeln
och därmed jämförlig utomhushandel. Härvid bör emellertid
bestämt betonas, att sådana begränsande föreskrifter måste vara betingade
av starka hygieniska skäl och utfärdas endast i sådana fall, där en avvägning
mellan dessa skäl och de olägenheter, som genom dylika bestämmelser
kunna uppstå för konsumenterna, klart giver vid handen, att de hygieniska
skälen måste anses böra överväga. Lokala föreskrifter i förevarande riktning
få alltså icke användas såsom täckmantel för någon form av konkurrensbegränsande
åtgärder. De böra icke heller göras mera omfattande än
som oundgängligen påkallas av hygieniska skäl. Anses t. ex. nödvändigt att
en viss grupp livsmedel ej saluhålles tillsammans med vissa andra varor
bör detta sålunda icke föranleda förbud mot att de olika varugrupperna
försäljas och förvaras i butiks- och lagerrum i omedelbar förbindelse med
varandra, om en sådan förbindelse innebär fördelar för konsumenterna
eller för arbetet i butiken.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

103

Motioner.

I likalydande motionerna I: 351 och II: 462 yrkas, »att bestämmelserna i
102 § fjärde stycket kompletteras med stadgande, att lokal föreskrift ej skall
få innebära hinder att anordna livsmedelslokaler under markytan eller att
saluhålla kött- eller fiskvaror jämte grönsaker och rotfrukter i oförpackat
skick i en och samma lokal».

I motionen 1:353 yrkas, »att bestämmelsen i § 102 punkt c beträffande
de lokala hälsovårdsmyndigheternas rätt att utfärda föreskrifter angående
begränsning av de varuslag, som få saluföras i vissa slag av livsmedelsbutiker,
utgår».

1 likalydande motionerna I: 354 och II: 465 sägs, att i livsmedelsstadgan
bör intagas en särskild bestämmelse om förbud att i lokala föreskrifter intaga
bestämmelser, som helt förhindra gemensamhetshandel med kött- eller
fiskvaror samt grönsaker.

Utskottet.

Lokala föreskrifter förekomma för närvarande i avsevärd utsträckning
och med mycket skiftande innehåll. Mot dessa föreskrifter har anmärkts
bl. a., att de förete alltför stora och icke befogade olikheter, vilka motverka
vissa standardiseringssträvanden in. m., samt att de i en del fall gå längre
än vad som kan anses motiverat ur sanitära synpunkter.

Även efter livsmedelsstadgans utfärdande kommer ovillkorligen behov
att föreligga av kompletterande föreskrifter, och de olika förhållandena
inom olika hälsovårdsområden motivera, att dylika föreskrifter utfärdas
lokalt. För att försöka uppnå större enhetlighet i dessa föreskrifters innehåll
föreslås i propositionen, att ämnesområdet för de lokala föreskrifterna
skall begränsas, att en normallivsmedelsordning skall upprättas samt att
länsvisa samarbetsråd skola kunna inrättas.

Enligt propositionen må lokal föreskrift angå beskaffenhet, inredning
och utrustning av lokal m. in. Såsom utskottet framhållit i samband med
behandlingen av 10 § bör något generellt förbud mot livsmedelslokaler,
belägna under markytan, icke intagas i livsmedelsstadgan. Utskottet anser,
att icke heller de lokala föreskrifterna böra innehålla något generellt förbud
mot källarlokaler. Det får bli beroende på den enskilda lokalens
beskaffenhet, om den kan godkännas eller ej. Utskottet anser dock icke
erforderligt att, såsom i motionerna 1:351 och 11:462 hemställes, i livsmedelsstadgan
intaga en särskild undantagsbestämmelse för källarlokaler.
Skulle mot förmodan ett lokalt generellt sådant förbud komma till stånd,
måste enligt utskottets mening undantag göras för lokaler, som fylla skäliga
hygieniska krav. Även under sådana förhållanden blir det således fråga
om en prövning från fall till fall.

I anslutning till det nu anförda får utskottet understryka önskvärdheten

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

av att i de lokala föreskrifterna icke intagas särbestämmelser av byggnadsteknisk
art, vilka innebära skärpning av motsvarande bestämmelser i
normallivsmedelsordningen. För sådana avvikande bestämmelser böra fordras
tungt vägande skäl. Genom enhetliga bestämmelser skulle önskvärd
rationalisering kunna uppnås och byggnadskostnaderna möjligen kunna
nedbringas.

Den föreslagna livsmedelsstadgan tillåter vidare, att lokala föreskrifter
utfärdas angående begränsning av de varor, som få saluhållas i vissa slag
av livsmedelslokaler eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från
stånd, bord eller dylikt.

I anledning av denna bestämmelse får utskottet framhålla följande synpunkter.

Under de senaste åren har på handelns och särskilt livsmedelshandelns
område en mycket snabb utveckling ägt rum. Exempel härpå erbjuda självbetjäningsbutikerna
och övergången till förpackade varor. Denna utveckling
— som länder såväl producenten som konsumenten till godo — kan
förväntas komma att fortgå i än snabbare takt, försåvitt icke myndigheterna
genom föreskrifter av olika slag hämma utvecklingen. Sådan hämmande
inverkan från myndigheternas sida måste såvitt möjligt undvikas.
Rationaliseringen bör få fortgå. Särskilt angeläget är att försöka nedbringa
de nuvarande distributionskostnaderna och undvika fördyrande branschuppdelning.
För den enskilde konsumenten är det även i hög grad tillfredsställande,
därest onödig uppdelning av varuslag å skilda butiker kan undvikas.

Med utgångspunkt från de anförda synpunkterna har utskottet varit
betänkt på att förorda åtgärder, som i vidare mån än vad som föreslagits
i propositionen skulle förhindra alltför långt gående lokala föreskrifter
härvidlag. Såsom utskottet anfört vid behandlingen av 11 §, anser utskottet
dock icke, att all gemensamhetshandel i princip kan lämnas fri.
Utskottet har icke heller funnit lämpligt att i livsmedelsstadgan införa
särskilda bestämmelser angående gemensamhetshandeln med vissa slag av
livsmedel. Uppenbarligen bör emellertid, såsom i ovannämnda motioner
framhålles, exempelvis generellt förbud mot att kött och grönsaker försäljas
i samma butik icke komma i fråga. Då utskottet stannat för att icke föreslå
några ändringar i förevarande paragraf, räknar utskottet med att hälsovårdsnämnderna
och de lokala myndigheterna skola visa förståelse för
de ovan anförda synpunkterna. Avgörande vid utfärdandet av förbud mot
gemensamhetshandel få vara endast tungt vägande hygieniska skäl. När
generella förbud utfärdas, bör i bestämmelsen jämväl intagas ett stadgande,
som ger hälsovårdsnämnderna möjlighet att i alla de fall, då de
sanitära kraven kunna anses uppfyllda — exempelvis med hänsyn till
moderna förvaringsmetoder, ventilationsanordningar, kyldiskar o. s. v. —
medgiva undantag från förbudet.

Utskottet får därför såsom ett bestämt önskemål uttala, att förbud mot
gemensamhetshandel icke -— vare sig i normallivsmedelsordningen eller i

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

de lokala föreskrifterna -— måtte göras mera omfattande än som oundgängligen
kan anses påkallat av sanitära skäl samt att hälsovårdsnämnderna i
de enskilda fallen måtte medgiva undantag från förbudet, så snart de sanitära
kraven kunna anses uppfyllda. Skulle det visa sig, att även efter livsmedelsstadgans
genomförande föreskrifter och förbud, som icke kunna
anses tillräckligt motiverade, lägga hinder i vägen för utvecklingen, får
enligt utskottets mening hela denna viktiga fråga upptagas till omprövning.

Med hänsyn till det nu anförda tillstyrker utskottet således, att förevarande
paragraf erhåller den i propositionen föreslagna lydelsen.

104 §.

Departementschefen.

»I 104 § är vidare intagen bestämmelse om att förslag till lokal föreskrift,
som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalordningen
eller innehåller bestämmelse, som saknas i densamma, ej bör
föreläggas till antagande utan att hälsovårdsnämnden inhämtat yttrande av
länets samarbetsråd för livsmedelshygien. Denna bestämmelse tarvar en
något utförligare motivering.

Livsmedelssakkunniga ha, såsom nyss nämnts, föreslagit, att i sådana
fall som här avses yttrande skulle inhämtas från ett centralt organ, ett
till statens institut för folkhälsan anslutet samarbetsråd för livsmedelshygien.
Detta förslag har emellertid väckt opposition i en mängd remissyttranden.
Jag är ense med livsmedelssakkunniga såtillvida, att näringslivets
representanter böra få större garantier än som t. n. är fallet för att
deras åsikter om upprättade förslag till lokala föreskrifter bliva framförda,
innan förslaget förelägges till antagande. Emellertid kan jag icke tillstyrka,
att denna uppgift anförtros ett centralt organ. Åtminstone om — såsom jag
förutsätter — en allmän översyn av gällande lokala föreskrilter på ifrågavarande
område kommer till stånd, kan det nämligen befaras att utfärdandet
av nya föreskrifter kommer att alltför mycket fördröjas genom en dylik
central granskning. För att bibehålla grundtanken i förslaget men ändå
undvika nämnda olägenhet vill jag förorda att möjlighet öppnas att i
länen inrätta samarbetsråd av liknande karaktär som det centrala rådet
och med motsvarande uppgifter. Dessa samarbetsråd skulle alltså verka för
större enhetlighet inom länet mellan de lokala föreskrifterna på olika orter.
Råden skulle vara så sammansatta, att näringslivets åsikter där skulle få
konfronteras med den ståndpunkt i olika hänseenden, som de hygieniska
myndigheterna intaga. Det torde kunna antagas att näringslivets representanter
i ett dylikt lokalt samarbetsråd komma att stå i sådan kontakt med
de centrala organisationerna på området, att även en önskvärd enhetlighet
i hela riket i fråga om livsmedelsordningarnas utformning befrämjas genom
samarbetsråden. Inrättande av dessa organ synes emellertid icke böra vara
obligatoriskt. I Stockholms stad, där endast en hälsovårdsnämnd linnes,
skulle sålunda ett sådant råd sannolikt icke ha någon större uppgift att

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

fylla. Måhända föreligger liknande förhållande i ett eller annat mindre län.
I dylika fall böra emellertid vederbörande organisationer inom näringslivet
på lämpligt sätt höras.

Beträffande samarbetsrådens sammansättning har jag tänkt mig, att de
skulle bestå av förste provinsialläkaren och länsveterinären inom vederbörande
län samt dessutom av lr npligt antal representanter för näringslivet,
så att dess olika grenar få tillfälle att framföra sina synpunkter. Även
konsumenterna böra givetvis vara representerade. Det torde få ankomma
på varje länsstyrelse att i enlighet med de riktlinjer som nu angivits meddela
närmare bestämmelser om sammansättningen av länets samarbetsråd,
därest länsstyrelsen anser att sådant bör finnas. Med hänsyn till uppdragets
karaktär bör någon gottgörelse av allmänna medel till ledamöterna
i sainarbetsråd i form av dagarvode, dagtraktamente eller reseersättning
icke komma i fråga.»

Motioner.

I motionen 1:353 yrkas, att ett centralt samarbetsråd för livsmedelshygieniska
frågor skall inrättas.

I likalydande motionerna I: 351 och 11: 462 yrkas,

»1) att föreskrift meddelas i stadgan om att i varje län skall inrättas
sådant samarbetsråd, som avses i 104 § andra stycket i förslaget, samt
att bestämmelse gives om sammansättningen av sådant råd med stadgande,
att detaljhandeln i rådet skall vara företrädd av minst två representanter
och att grosshandeln, livsmedelsindustrien och restaurangnäringen skola
vara företrädda av minst en representant var,

2) att bestämmelse meddelas därom, att ett råd med enahanda sammansättning
som länens samarbetsråd skall inrättas jämväl för Stockholm med
uppgift att avgiva sådana yttranden som avses i 104 § andra stycket såvitt
angår lokala föreskrifter för staden.»

I likalydande motionerna I: 354 och 11: 465 föreslås, att länsvisa samarbetsråd
alltid skola inrättas samt att i författningstexten intages en
bestämmelse om att såväl den kooperativa och den enskilda handeln som
konsumenterna skola i lika antal vara representerade i samarbetsråden.

Utskottet.

De sakkunniga hade föreslagit, att ett för hela riket gemensamt samarbetsråd
skulle inrättas med uppgift att avgiva yttrande över förslag till
lokala föreskrifter, som innebure väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse
i normallivsmedelsordningen eller som innehölle bestämmelse,
som saknades i densamma. Rådets främsta uppgift skulle således bliva att
verka för så enhetliga lokala föreskrifter som möjligt. Samarbetsrådet

107

Andra lagutskottets utlåtande nr .11.

skulle ha endast rådgivande funktion. Därjämte skulle genom rådet näringslivets
representanter beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på frågan,
om vad de lokala föreskrifterna borde innehålla. I propositionen
föreslås i stället för centralt samarbetsråd, att dylika råd skola kunna
inrättas i varje län. Inrättandet skulle emellertid icke vara obligatoriskt.
Därest något samarbetsråd icke funnes inrättat, skulle yttrande inhämtas
från sådana näringslivets organisationer inom länet, vilkas inti-essen berördes
av föreskriften.

Även om tanken med samarbetsråd må synas god, anser utskottet icke tillräckligt
bärande skäl föreligga för att inrätta dylika råd. Det bör fordras
mycket starka skäl för att över huvud tillskapa nya administrativa organ.
Uppenbara fördelar måste stå att vinna. Utskottet anser, att de synpunkter,
som föranlett förslaget om samarbetsråd, skulle kunna tillgodoses i erforderlig
utsträckning på följande sätt. Hälsovårdsnämnderna böra åläggas
att i de fall, som avses i ifrågavarande paragraf, alltid inhämta yttrande
från sådana näringslivets organisationer, vilkas intressen beröras av föreskriften.
Lokala föreskrifter lära endast bliva aktuella i städer och större
samhällen. Därest näringslivet saknar organisationer för hela länet, torde
i stället de rent lokala organisationerna böra höras. Genom en bestämmelse
med nu angivet innehåll skapas garanti för att näringslivets representanter
alltid beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Såsom departementschefen
framhållit, torde dessa representanter stå i sådan förbindelse
med sina centrala organisationer, att därigenom önskvärd enhetlighet
kommer att befrämjas. De lokala föreskrifterna skola, sedan de antagits
av kommunens beslutande organ, fastställas av länsstyrelserna. Även
därigenom gives möjlighet att befrämja enhetligheten. Anmärkas må vidare,
att redan f. n. samarbete bedrives dels mellan hälsovårdsnämnderna i rikets
större städer och dels mellan övriga hälsovårdsnämnder i hälsovårdsförbund.
Jämväl detta samarbete befrämjar den önskade enhetligheten. Slutligen
må understrykas, att själva principen med normallivsmedelsordning
i hög grad torde vara ägnad att tillgodose kravet på enhetliga bestämmelser.

På grund av det nu anförda får utskottet förorda, att i förevarande
paragraf bestämmelsen om samarbetsråd måtte utgå, och att i paragrafen
allenast måtte stadgas, att förslag till föreskrift ej må föreläggas till antagande
utan att hälsovårdsnämnden inhämtat yttrande från sådana
näringslivets organisationer inom länet eller inom kommunen, vilkas intressen
beröras av föreskriften.

1 anledning av framställningen från samarbetskommittén för byggnadsfrågor
får utskottet uttala önskvärdheten av att vid utarbetandet av normallivsmedelsordningen
samråd sker med bl. a. sakkunskapen på det byggnadstekniska
området. Utskottet anser det vara av stor betydelse, att sakkunniga
inom byggnadsområdet beredas tillfälle att framföra sina synpunkter
på frågan om vilka bestämmelser om livsinedelslokaler in. in. som

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

normallivsmedelsordningen bör innehålla. Såsom utskottet ovan uttalat,
måste man även på detta område söka uppnå så enhetliga bestämmelser
som möjligt.

Slutligen får utskottet ifrågasätta, om icke första stycket i paragrafen
bör överföras till övergångsbestämmelserna.

11 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

108 §.

Departementschefen.

»Beträffande förverkandebestämmelserna anser jag mig icke böra förorda
annan ändring än att förseelse mot märkningsbestämmelserna icke skall
kunna medföra förverkandepåföljd. Att i författningstexten sätta ut, att
förverkande skall inträda först vid försvårande omständigheter eller upprepad
förseelse, anser jag däremot icke nödvändigt. Det har överlämnats
till domstolens prövning, huruvida förverkande skall äga rum, och det torde
icke vara att förvänta att domstolarna tillämpa förverkandepåföljd i
oträngt mål.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 354 och II: 465 framhålles såsom önskvärt,
att i lagtexten utsäges, att förverkande skall inträda först vid försvårande
omständigheter eller upprepade förseelser.

I motionen I: 345 framhålles, dels att straffbuden i 108 och 109 §§ äro
oklart utformade genom att de till största delen avse blott saluhållande av
varor och att man först genom att beakta 2 § får klart för sig, att straffbuden
jämväl gälla försäljning och servering, dels att det synes angeläget
att skapa säkerhet för att den köpande allmänheten ej kommer att bliva
straffad för medverkan, dels ock att i stadgan borde närmare preciseras, i
vilka lägen och i vilken omfattning förverkande bör förekomma.

Utskottet.

Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att i stadgan behöver
närmare preciseras, när förverkandepåföljd skall inträda. Enligt den föreslagna
lydelsen äger domstol förklara varuparti m. m. förverkat. Det överlämnas
alltså åt domstolen att verkställa en skälighetsprövning. Någon
risk för att domstolarna komma att tillämpa sådan påföljd vid förseelse
av allenast ringa beskaffenhet torde icke föreligga.

Ej heller anser utskottet erforderligt, att i stadgan intaga någon särskild
bestämmelse för att skydda den köpande allmänheten från att bliva
straffad för medverkan. Det lärer knappast kunna komma i fråga att i sådana
fall döma till ansvar för medverkan.

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Såsom i motionen 1: 346 påtalats, kan utformningen av straffbuden
så till vida synas otillfredsställande, att därav icke direkt framgår, att de
jämväl avse försäljning och servering av livsmedel. Den i andra paragrafen
intagna definitionen avser emellertid hela stadgan, och någon omarbetning
torde nu icke böra ske.

Utskottet får vidare ifrågasätta, huruvida icke punkt 6 i första momentet
i 108 § bör överflyttas till 109 §. Avsikten med straffbestämmelsernas uppdelning
på två paragrafer synes ha varit att utskilja de straff, som kunna
förenas med förverkandepåföljd. Förseelse mot märkningsbestämmelserna
skall icke kunna medföra sådan påföljd.

113 §.

Utskottet.

Förevarande paragraf bör omarbetas under hänsynstagande till innehållet
i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten.

114 §.

Motioner.

I motionen I: 345 ifrågasättes, huruvida besvär skola få föras över beslut
av centrala myndigheter i andra fall än dem som angivas i 114 §.
Vidare anser motionären böra övervägas, huruvida icke samtliga besvär
böra handläggas av regeringsrätten.

I likalydande motionerna I: 351 och II: 462 yrkas, »att föreskrifterna i
114 § tredje stycket ändras på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd icke skall
äga förordna om omedelbart ikraftträdande av beslut om åtgärd, som avser
beskaffenhet, inredning eller utrustning av livsmedelslokal eller begränsning
av de varor, som få saluhållas i vissa livsmedelslokaler, såvida ej
åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära olägenheter.»

Utskottet.

Enligt vedertagen praxis lära besvär kunna föras över ifrågavarande
myndigheters beslut, såvitt annat ej är stadgat. Att besvärsrätt finnes
framgår i en del fall uttryckligen av instruktionen för vederbörande myndighet,
exempelvis av 46 § instruktionen för kommerskollegium. Viss tvekan
kan måhända uppstå då, såsom i förevarande paragraf, särskilt angives,
att besvär få föras över vissa beslut. Bestämmelsen härom avser
emellertid endast beslut om prövning av tillsatser till livsmedel, och den
torde få ses i samband med stadgandet, att över vissa sådana beslut klagan
ej får föras. Bestämmelsen får således enligt utskottets mening icke tagas
till intäkt för den ståndpunkten, att i andra, ej särskilt angivna fall klagan
ej får föras.

Utskottet finner icke anledning att nu förorda någon ändring i fråga

110 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

om fördelningen av besvärsmålen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och
regeringsrätten.

Redan den gällande hälsovårdsstadgan lämnar hälsovårdsnämnd och
länsstyrelse möjlighet att förordna, att beslut omedelbart skall lända till
efterrättelse. I den i propositionen föreslagna bestämmelsen härom har
stadgats en viss begränsning i samband med verkställigheten. Utskottet
anser ej lämpligt att införa några särskilda bestämmelser, som begränsa
möjligheterna för hälsovårdsnämnderna att förordna, att beslut skall lända
till efterrättelse utan hinder av besvär. Uppenbarligen måste emellertid
fordras mycket starka skäl för ett dylikt förordnande. Därest, såsom i
motionerna 1:351 och 11:462 göres gällande, missbruk förekommit, lärer
det med all sannolikhet få betraktas som ett undantagsfall. Möjlighet torde
dessutom föreligga att omedelbart hos länsstyrelsen fullfölja talan mot
beslutet under yrkande att vidare verkställighetsåtgärder måtte inhiberas.

12 kap. Övergångsbestämmelser.

Utskottet.

I propositionen föreslås, att livsmedelsstadgan skall träda i kraft den
1 januari 1952. Då riksdagen uppskjutit ärendet till innevarande höstsession,
blir det icke möjligt att låta stadgan träda i kraft nämnda dag.
Utskottet får därför förorda, att med ikraftträdandet måtte anstå till den
1 juli 1952. Till följd härav torde samtliga i förevarande kapitel angivna
tidpunkter böra framflyttas sex månader.

Utskottet får i samband härmed erinra om att utskottet vid behandlingen
av 64 § förordat särskild övergångsbestämmelse angående pastörisering
av glass.

116 §.

Departementschefen.

»Vad bestämmelserna om livsmedelslokaler beträffar må i anledning av
den kritik, som Sveriges fastighetsägareförbund riktat mot övergångsbestämmelserna
i 162 § livsmedelssakkunnigas förslag, framhållas, att livsmedelsstadgans
bestämmelser om livsmedelslokaler icke kunna sägas generellt
innebära en skärpning av nu gällande bestämmelser. Avsikten är, såsom
förut framhållits, att få till stånd en större samordning på ifrågavarande
område, men denna samordning avser icke att generellt höja de
hygieniska kraven på livsmedelslokalerna. Det är icke anledning att antaga,
att hälsovårdsnämnderna i oträngt mål komma att påfordra omprövning
av livsmedelslokaler, till vars användning för visst ändamål vederbörande
nämnd under de tidigare bestämmelsernas tillämpningstid givit tillstånd.
Icke heller torde hälsovårdsnämnd, om icke särskilda skäl föreligga, framtvinga
en prövning av en lokal, som hittills icke behövt godkännas, förrän

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

överlåtelse av rörelsen äger rum. För att emellertid i någon mån tillmötesgå
fastighetsägareförbundets önskemål, har jag ansett i departementsförslaget
böra uttryckligen angivas, att särskilda skäl skola föreligga, för att hälsovårdsnämnd
skall kunna ingripa i fall, varom nu är fråga.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 349 och II: 460 hemställes, att i författningstexten
måtte uttalas, att de särskilda skäl som kunna godtagas måste vara
av sådan beskaffenhet att, om icke ändring kommer till stånd, följden blir
att väsentliga olägenheter ur hygienisk synpunkt uppenbarligen uppkomma.
Därjämte föreslå motionärerna en övergångstid på tio år.

Utskottet.

De synpunkter, som ligga till grund för yrkandena i ovannämnda motioner,
anser utskottet redan blivit skäligen beaktade i det föreliggande
förslaget. Genom förevarande paragraf har övergången till de nya bestämmelserna
avsevärt uppmjukats. De i paragrafen använda uttrycken »särskild
anledning» och »särskilda skäl» torde tillräckligt tydligt angiva, i
vilka fall hälsovårdsnämnd skall äga förordna, att omprövning av lokals
lämplighet skall äga rum. Det finns icke anledning förmoda, att hälsovårdsnämnderna
skola ingripa annat än just i sådana fall, då väsentliga olägenheter
ur hygienisk synpunkt eljest uppkomma. Utskottet kan icke heller
tillstyrka en särskild övergångstid på tio år. Framhållas må att, såsom
departementschefen uttalat, livsmedelsstadgans bestämmelser icke kunna
sägas generellt innebära en skärpning av nu gällande bestämmelser. Utskottet
avstyrker förty motionerna 1: 349 och II: 460.

117 §.

Motionen I: 346.

I motionen hemställes, att tillsatser till livsmedel, som redan vid livsmedelsstadgans
ikraftträdande tillverkas och saluföras, efter anmälan från
vederbörande fabrikant preliminärt godkännas.

Utskottet.

Utskottet kan icke finna erforderligt eller lämpligt att i livsmedelsstadgan
intaga någon bestämmelse om att tillsatser, som redan tillverkas och
saluföras, skola preliminärt godkännas.

Bestämmelserna om tillsatser torde komma att träda i kraft först den
1 januari 1953, och kommerskollegium lärer få möjlighet att meddela
beslut enligt 5 § redan fr. o. m. den 1 januari 1952. Vid utformningen av
ifrågavarande övergångsbestämmelser har hänsyn tagits till den tid, som
kan erfordras för kommerskollegium för att medhinna denna prövning.
Därest kommerskollegium det oaktat icke skulle medhinna prövningen,

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

torde kollegium vara oförhindrat att utan särskilt stadgande därom fatta
beslut om preliminärt godkännande. Utskottet avstyrker förty motionen
I: 346 i denna del.

119 §.

Departementschefen.

»Jag vill icke förorda någon särskild övergångstid för märkningsbestämmelserna.
Dessa böra i princip gälla alla förpackningar, i vilka livsmedel
inlagts inom riket eller införts till riket efter den 1 januari 1952. För
att göra övergången mjukare har jag dock här insatt en dispensbestämmelse,
enligt vilken Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
må under två år efter det stadgan i övrigt trätt i kraft meddela
undantag från dessa märkningsbestämmelser samt därmed jämställda föreskrifter
i 33—34 §§. Huruvida särskilda dispensbestämmelser även därefter
böra finnas, torde få övervägas sedan någon erfarenhet vunnits om tilllämpningen
av de nya föreskrifterna.»

Motionen I: 346.

I motionen ifrågasättes, om icke dispenstiden borde utsträckas till den 1
januari 1956.

Utskottet.

Enligt propositionens förslag kan Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer intill den 1 januari 1954 medgiva undantag från vad som
föreskrives i de i förevarande paragraf omförmälda stadgandena. I anledning
av det förordade uppskovet med livsmedelsstadgans ikraftträdande
torde den här angivna tidpunkten komma att ändras till den 1 juli 1954.
Utskottet anser icke lämpligt att nu taga ställning till frågan, om dispenstiden
behöver ytterligare utsträckas. Såsom departementschefen anfört,
torde frågan få övervägas sedan någon erfarenhet vunnits om tillämpningen
av de nya föreskrifterna.

E. Hälsovårdsstadgan.

Utskottet.

Mot de föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan har utskottet ej funnit
anledning till annan erinran än att, enär 46 § i hälsovårdsstadgan föreslås
upphävd, 48 § i samma stadga bör omarbetas och — under beaktande
av innehållet i 10 § 1 mom. femte stycket livsmedelsstadgan — de övriga
ändringar vidtagas i hälsovårdsstadgan, som med hänsyn därtill kunna
anses påkallade.

Tidpunkten för den föreslagna förordningens ikraftträdande bör ändras
till den 1 juli 1952.

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

F. Förordningen angående margarinvaror.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker den förenkling av margarinkontrollen, som föreslås
i ifrågavarande förordning.

Mot utformningen av förordningen har utskottet icke funnit anledning
till erinran, önskvärt vore dock om i 4 § en redaktionell ändring kunde vidtagas,
så att uttrycket »Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning
etc.» undvekes.

Förordningen bör träda i kraft först den 1 juli 1952.

G. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,
att riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till de
vid propositionen nr 63 fogade förslagen till livsmedelsstadga,
förordning om ändring i hälsovårdsstadgan den 19
juni 1919 (nr 566) samt förordning om införsel och utförsel
av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen
av dessa varor göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan om obligatorisk mjölkkontroll; C.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheterna
att införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning
av vissa grupper av livsmedelsarbctare;

D. alt motionerna

1) 1: 345,

2) I: 346,

3) I: 350 och II: 466,

4) I: 351 och II: 462,

5) I: 352 och II: 463,

6) 1:353,

7) I: 354 och II: 465,

8) 11:449,

9) II: 464 samt

10) II: 651,

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 31.

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att motionerna

1) I: 340 och II: 448,

2) 1:349 och 11:460,

3) 11:461 samt

4) II: 650

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren:, herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Sunne, Nils Elowsson, Isaksson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Nordgren, herrar Ryberg, Lundberg, Andersson i Alfredshem, Huss och
fröken Wetterström.

av herr Bengtson.

RESERVATION

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116385