Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 (Utlåtande 1955:L2u39 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om socialhjälp, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 177, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om socialhjälp,

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om
socialregister.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande 17 i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
dels vid riksdagens vårsession väckta

likalydande motionerna 1:526 av herrar Arrhén och Magnusson och
II: 650 av herr Hagård m. fl.; samt

motionen II: 651 av fru Boman och herr Staxäng;
dels ock vid riksdagens höstsession väckta
motionen I: 546 av herr Huss;

likalydande motionerna I: 547 av herrar Anderberg och Pålsson samt
II: 679 av herr Andersson i Ronneby m. fl.;

likalydande motionerna I: 548 av herr Persson, Einar, och herr Damström
samt II: 677 av fru Lindskog och fru Torbrink;

likalydande motionerna I: 549 av herr Sunne och II: 678 av fru Sjöstrand;
likalydande motionerna I: 551 av fru Sjöström-Benglsson och herr Näsström
samt II: 681 av fru Holmquist och herr Almgren;

likalydande motionerna I: 552 av fru Gärde Widemar m. fl. samt II: 682
av fröken Höjer m. fl.;

motionen 1:553 av herr Danmans; samt

likalydande motionerna 1:554 av herr Johansson, Anders, samt 11:683
av fröken Höjer och fru Sjöstrand.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas
i samband med behandlingen av de delar av propositionen, som beröres
av motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna. (Beträffande
de likalydande motionerna hänvisas till de motioner som avlämnats i andra
kammaren;'' i fråga om motionerna I: 551 och II: 681 hänvisas dock till
motionen I: 551.)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1918 års fattigvårdslag avlöses av en ny lag
om socialhjälp. Härigenom utmönstras den nuvarande samhälleliga hjälpformen
fattigvård ur lagstiftningen och ersättes av en ny generell hjälpform
betecknad socialhjälp.

Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som
f. n. är fallet beträffande fattigvården, handhavas och bekostas av kommunerna.
Något statsbidrag föreslås således ej skola utgå.

I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i princip
samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämndens
inre organisation föreslås regler, som nära ansluter sig till nya kommunallagens
bestämmelser om kommunens styrelse.

I likhet med vad som nu gäller enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget
mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig att lämna, och frivillig
hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Området för den obligatoriska
hjälpen föreslås emellertid utvidgat så att inte blott den, som är oförmögen
till arbete, utan även den, som av hälsoskäl bör avhålla sig från
arbete, vid behov skall tilldelas dylik hjälp.

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra
inrymmas under socialhjälpen.

I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från
vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall
kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren.

De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes ersättningsskyldighet
har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år
såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså
regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även
systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I
stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk socialhjälp,
som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller
ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten.

Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsregler.
Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönstrats
ur lagstiftningen.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning
åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk socialhjälp
skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa
undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan
förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp
till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp
åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu
gäller.

Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga,
föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att ersättning
inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras
föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reglerna
om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot
försumliga försörjare ansetts böra göras till föremål endast för en huvudsakligen
formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1957.

I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i
barnavårdslagen och lagen om socialregister.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1) Förslag
till

Lag om socialhjälp

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som
finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

Om socialnämnd

2 §•

I varje kommun skall finnas en socialnämnd.

3 §.

Ledamöter och suppleanter i socialnämnden väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

4 §.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens
upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande
och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants
tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv,
förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande
varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottagas,
skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till
nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och
skadeståndsskyldighet skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat
rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

5 §-

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga
i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt
anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam
för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

6 §•

Socialnämnden har

att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former
socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga
samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,
lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest
hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan
nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden,
som angå socialhjälpsverksamheten; samt

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen
inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga
nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som
finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder
samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden
och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar
och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden
och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes
påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra
båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning
av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt
21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör socialnämnden
skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,
inhämta dess uppfattning i ärendet. Av socialnämnden in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

förskaffad utredning bör därvid tillhandahållas barnavårdsnämnden jämte
förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas.
Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,
bestående av den gemensamma ledamoten jämte ytterligare en
ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot
av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremannanämnden
har att skyndsamt avgöra, huruvida socialnämnden eller barnavårdsnämnden
skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tremannanämndens
avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden
tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

8 §•

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande
ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ordförande
tills vidare bevilja honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden
eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande, som avses i 41 §, ävensom
framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket fattats med stöd av första stycket eller på grund av uppdrag
som sägs i andra stycket, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

9 §.

Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning
mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter
bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Har
så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva
den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet.

10 §.

Socialnämnden äger för vård och förtecknande överlämna nämndens
protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens
styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

11 §•

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga
om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället
gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige
fastställas av Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas
efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens
fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12 §.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom
arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger,
i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat
sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes
erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller
annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

13 §.

14 §.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt
blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets
art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt
understöd icke kommer till behörig användning.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp
finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg
eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar
borgen å lån, som erfordras för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn
till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föranstalta
om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras,
att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes
honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem,
som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske
med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kommer
att få en god omvårdnad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp
15 §.

Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan därom
hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens
ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden
kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit anmälan
skyldig att ofördröjligen vidarebefordra densamma till socialnämnden
eller dess ordförande.

Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att
den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller
sådan.

16 §.

Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden
göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om
behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt
avhjälpas.

Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möjligt
höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter
och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjukdom
eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande
inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §.

Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer
att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall
över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall
innehålla

a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bostadsadress; b)

redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständigheter
samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;

c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jämte de
upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och
23 §§; samt

d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldighet
enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan
persons namn och bostadsadress.

Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälpsökanden
skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktigheten
av de uppgifter, som lämnats av honom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Om ålderdomshem m. m.

18 §.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra
personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två eller flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första
stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hemmets
skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kommun
från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava
hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kommunen
att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i
första stycket, blir tillgodosett.

19 §.

Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav
på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna
möj liggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras
genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat
ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från socialstyrelsen,
hava godkänt plan för hemmet.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och
med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla tillfredsställande
vård och tillsyn.

20 §.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdelningar
på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet
och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21 §.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till
sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstingskommunen
eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun,
staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom
på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla
ersättning därför av denna kommun.

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättringseller
uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller
fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han
fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits
enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i enskilt
hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan
kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren
för det år han mottagits i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan
under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad
i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —
var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för
hjälpen.

Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person
jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för
det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort
för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat
hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse
ej kunnat uttagas av enskild person.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för socialhjälp,
som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall
som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk
medborgare.

24 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kommunens
kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas.

Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken
ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller
annan inrättning.

25 §.

Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall
före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skriftligen
anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersättningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet
och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,
efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas
avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka
åberopas till stöd för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall
mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §.

Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och
senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt
svar därå.

I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest
kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som
åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis,
skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt
belopp beräknats.

27 §.

Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till
ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrelsen
i det län, där den kommun som sökes är belägen.

Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats,
att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att anmaning
ej skett hos sistnämnda kommun.

Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej
kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall
i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som
utgivit hjälpen är belägen.

28 §.

Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan.

Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,
hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst
efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres
om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts.

Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift
av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den
utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 §
andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger
det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna noggranna
uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande
samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §,
och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansökningen.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall länsstyrelsen
föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd
att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan
kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun,
med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med
skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller
själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må
meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom
länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län,
skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes,
vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat.

Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året
från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättningsskyldig.

30 §.

Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas
äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller inrättningen
utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelsekommun
eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen
svara för vårdkostnaden.

Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs,
ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbekommande
av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där
den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten
till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken
skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året
näst efter det år vården lämnats.

Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 §
tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande
tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §.

Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före utgången
av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan
kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan
om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens
utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats,
från det kammarrättens utslag delgivits kommunen.

När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den
göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske,
skall frågan härom underställas Konungen.

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet
och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,
efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse
för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantalsskrivningsförhållanden
och för att utfå ersättning av annan kommun eller
enskild person.

Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt
de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §.

Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller
själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall
länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rått till ersättning av enskild

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits
till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under
förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande
uppgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild
social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen
att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet
som villkor för dylik förmån.

34 §.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16
år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §.

Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad
samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt
avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad
eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola tillhörande
barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna
paragraf.

36 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersättning
uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn,
av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten
båda makarna.

Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder
till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller
adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har socialhjälp
till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldighet
för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig
skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.

Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i
fall som avses i denna paragraf.

37 §.

Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom
stadgas i 33—36 §§.

38 §.

I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå,
skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke
godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som
sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande
av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest
förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit
till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning begäres,
lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kommunen
fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet
och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de
grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen
skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga handlingar,
som åberopas till stöd för kravet.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall länsstyrelsen
föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd
att målet eljest icke upptages till prövning.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande meddelas
honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller
själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må meddelas
vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick.

Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig
och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

40 §.

Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är
ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger länsstyrelsen
på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämpliga
tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bidrag
till hjälptagarens försörjning.

I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat i 39 §.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,
utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här avses,
till ny prövning.

Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger socialnämnden
meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den
som ej fyllt 18 år.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

42 §.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt,
om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran
av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §.

Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem,
att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten
att på begäran meddela handräckning för hans hämtande.

Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i
ett arbetshem, till ett annat sådant hem.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt
skilda avdelningar finnas för dem.

44 §.

Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå,
kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande
att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oavbruten
följd under längre tid än ett år.

45 §.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra landstingskommun,
att var för sig eller två eller flera i förening anordna och
driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun
eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbetshem
eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §.

Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom
om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål,
skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Konungen
fastställt reglemente.

Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra anvisat
arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör
sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förutsättning
att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den
påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen
delgivas den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav,
må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans
dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utredning
i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen delgivas den som framställningen avser med
föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen
förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §.

I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig utredning
förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör
med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan
person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Finner
länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom
vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom.

Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete
eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges
tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex
månader.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, avvikit
från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning
antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans
häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts
till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den
dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke
lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt
och där hållas till lämpligt arbete.

Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,
må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet
tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård
kan beredas honom.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Om tillsyn
52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårdskonsulenter
noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att
socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras,
skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd,
som finnes erforderlig för dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom
råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbetshemmen.

Det. ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Om besvär

X 54 §.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må
besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §.

År någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må
han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss
tid.

56 §.

över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande
intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrelsen
i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses
i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje
enskild person och kommun, som beröres därav.

Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på
annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som
finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §.

över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende,
som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §
första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej
fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser,
och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må
i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan
meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra
hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet
härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §.

Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas
eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget
eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade
handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom
viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända,
har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i malet
till kammarrätten.

60 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
61 §.

Över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos
den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda
hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad
hör, där länsstyrelsen har sitt säte.

Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till länsstyrelsen
inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,
om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för
honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot awisningsbeslut
gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden
alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända
besvären jämte vederbör andes yttrande, om anledning förekommit att infordra
sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och
utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete
må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länsstyrelsen
föranstalta därom.

62 §.

över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna
lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden
att göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §.

Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden
må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dagsböter
eller fängelse. Ä brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast
efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.

65 §.

Delgivning och annan handräckning, som ombesörj es av polismyndighet,
meddelas kostnadsfritt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
66 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen
i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om
gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen
den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott m. m.; dock att
i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före
den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången
äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av
året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången
efter lagens ikraftträdande ägt rum.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

2) Förslag
till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och imgdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 §, 6 § 2 mom.,
7 §, 16 § 2 mom., 20 §, 21 §, 33 §, 62 §, 63 §, 65 §, 68 § 2 mom., 69 §, 70 §,
71 § 1 mom., 72 §, 78 §, 81 § 1 mom., 82 §, 84 § 1 och 3 mom. samt 85 §
1 mom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje kommun------kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan------av 22 § d).

Hava två eller flera kommuner,
enligt vad i lagen om fattigvården
sägs, förenat sig att tillsammans utgöra
ett fattigvårdssamhålle, skola de
även gemensamt handhava sin barnavård.
I sådant fall skola de anses
såsom en kommun i fråga om vad
till barnavården hörer samt hava
gemensam barnavårdsnämnd; och
skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen
om fattigvården meddelade bestämmelser
äga motsvarande tilllämpning.

3 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgögöres
av res av

a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens so tigvårdsstyrelse;

cialnämnd;

b) en i — —-------en läkare.

De i — —----—--i nämnden.

Minst en---------inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§
SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS
1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 5 1 mom.
SFS 1954: 358.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Till suppleanter för de ledamöter,
som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),
utser kommunen dels en ledamot
eller suppleant i kommunens fattigvårdsstyrelse,
dels ock, där så kan
ske, en sådan präst, som i nämnda
mom. b) sägs, och en sådan representant
för skolväsendet, som i samma
mom. c) omförmäles; dock skola
i kommun, där allenast en dylik präst
och en dylik representant för skolväsendet
finnas att för uppdraget
tillgå, dessa utan val vara suppleanter
i nämnden.

För de_—--• —-----över hälften.

Minst en — ---------vara kvinna.

Har j _______-— annan läkare.

Till suppleanter för de ledamöter,
som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),
utser kommunen dels en ledamot eller
suppleant i kommunens socialnämnd,
dels ock, där så kan ske, en
sådan präst, som i nämnda mom. b)
sägs, och en sådan representant för
skolväsendet, som i samma mom.
c) omförmäles; dock skola i kommun,
där allenast en dylik präst och
en dylik representant för skolväsendet
finnas att för uppdraget tillgå,
dessa utan val vara suppleanter i
nämnden.

6 §.

2 mom. De av kommunen utsedda
ledamöter i barnavårdsnämnden och
suppleanter för dem väljas för fyra
år, räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet
skett; dock att ledamot, som avses
i 3 § 1 mom. a), och suppleant för
honom icke utses för längre tid än
till utgången av den för dem bestämda
tjänstgöringstid i kommunens
fattigvårdsstyrelse.

I kommun,-----------

Särskilt val-------— —-

Avgår av---------

2 mom. De av kommunen utsedda
ledamöter i barnavårdsnämnden och
suppleanter för dem väljas för fyra
år, räknade från och med den 1
januari året näst efter det, då valet
skett; dock att ledamot, som avses
i 3 § 1 mom. a), och suppleant
för honom icke utses för längre tid
än till utgången av den för dem bestämda
tjänstgöringstid i kommunens
socialnämnd.

— särskilda val.

— vartannat år.

- avgångne återstått.

7 §.

Mindre kommun må, där så med
hänsyn till förhållandena prövas
lämpligen kunna ske, av Konungen
för viss tid eller tills vidare befrias
från skyldigheten att hava särskild
barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av so
tigvårdsstyrelsen, förstärkt med cialnämnden, förstärkt med

a) en i--------- — eller lärarinna.

De i---—-----i nämnden.

Till suppleanter--------

Beträffande rätt —-------

2 mom. I kommun, där särskild
barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,
i den mån så prövas påkallat, representanter
för barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen eller dessa
myndigheter i deras helhet sammankomma
för rådplägning om angelägenheter,
som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål
för barnavårdsnämndens behandling,
skäl till antagande, att förefintligt
missförhållande lämpligen
bör avhjälpas genom understöd från
fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan
sådant understöd, bör barnavårdsnämnden
skyndsamt genom
den ledamot, som är ledamot jämväl
i fattigvårdsstyrelsen, inhämta
dess uppfattning i ärendet. Av nämnden
införskaffad utredning bör därvid
tillhandahållas styrelsen jämte
förslag till de åtgärder, vilka nämnden
finner lämpligen böra vidtagas.
Råda olika meningar mellan nämnden
och styrelsen, bör ärendet överlämnas
till en tremannanämnd, bestående
av den gemensamma ledamoten
samt ytterligare en ledamot av
barnavårdsnämnden, vald av denna
för ett år i sänder, och en ledamot
av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av
styrelsen för enahanda tid. Tremannanämnden
har att skyndsamt av -

---i nämnden.

— motsvarande tillämpning.

§•

2 mom. I kommun, där särskild
barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,
i den mån så prövas påkallat, representanter
för barnavårdsnämnden
och socialnämnden eller dessa myndigheter
i deras helhet sammankomma
för rådplägning om angelägenheter,
som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål
för barnavårdsnämndens behandling,
skäl till antagande, att förefintligt
missförhållande lämpligen
bör avhjälpas genom socialhjälp, eller
utgår redan sådan hjälp, bör barnavårdsnämnden
skyndsamt genom
den ledamot, som är ledamot jämväl
i socialnämnden, inhämta dess
uppfattning i ärendet. Av barnavårdsnämnden
införskaffad utredning
bör därvid tillhandahållas socialnämnden
jämte förslag till de
åtgärder, vilka barnavårdsnämnden
finner lämpligen böra vidtagas. Råda
olika meningar mellan nämnderna,
bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,
bestående av den gemensamma
ledamoten samt ytterligare
en ledamot av barnavårdsnämnden,
vald av denna för ett år i sänder,
och en ledamot av socialnämnden,
utsedd av denna för enahanda
tid. Tremannanämnden har att
skyndsamt avgöra, huruvida barna -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)
göra, huruvida barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen skall taga
befattning med ärendet. Finner barnavårdsnämnden
tremannanämndens
avgörande icke kunna utan
våda avvaktas, må barnavårdsnämnden
tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

(Föreslagen lydelse)
vårdsnämnden eller socialnämnden
skall taga befattning med ärendet.
Finner barnavårdsnämnden tremannanämndens
avgörande icke kunna
utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden
tills vidare vidtaga lämplig
åtgärd.

20 §.

Länsstyrelserna hava — — — omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommunernas
barnavård skola länsstyrelserna
hava biträde av barnavårdskonsulenter
och barnavårdsassistenter,
vilka jämväl skola hava till uppgift
att tillhandagå med upplysningar
och råd rörande barnavården. Befattningen
som barnavårdskonsulent
skall innehavas av fattigvår dskonsulent,
varom förmäles i lagen om fattigvården.
Konungen utfärdar instruktion
för fattigvårdskonsulenterna
i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter
samt meddelar närmare
bestämmelser angående barnavårdsassistenternas
verksamhet.

Där så —-----— ---

Jämte det övervakande av samhällets
barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det
på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för fattigvård och
barnavård verka för barnavårdens
ändamålsenliga ordnande och främja
dess utveckling. Verksamheten vid
barnavårdsanstalter varom i 5 kap.
sägs skall stå under socialstyrelsens
tillsyn. I fråga om socialstyrelsens
och inspektörens åligganden i här

Vid sin befattning med kommunernas
barnavård skola länsstyrelserna
hava biträde av socialvårdskonsulenter
och barnavårdsassistenter,
vilka jämväl skola hava till uppgift
att tillhandagå med upplysningar
och råd rörande barnavården. Om
utfärdande av instruktion för socialvårdskonsulenterna
är stadgat i 52 §
lagen om socialhjälp. Det ankommer
på Konungen att meddela närmare
bestämmelser angående barnavårdsassistenternas
verksamhet.

ungdoms vård.

§•

Jämte det övervakande av samhällets
barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det
på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för barnavård verka
för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling.
Verksamheten vid barnavårdsanstalter
varom i 5 kap. sägs skall stå under
socialstyrelsens tillsyn. I fråga
om socialstyrelsens och inspektörens
åligganden i här nämnda hän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)
nämnda hänseenden meddelar Konungen
närmare föreskrifter.

Angående tillsyn —---— — —

Kan avgörande ej omedelbart träffas
rörande den för omhändertaget
barn lämpligaste vårdformen, bör
barnet, där så kan ske, tills vidare
intagas i upptagningshem,
varom förmäles i 5 kap. Står plats
å upptagningshem inom landstingsområdet
ej omedelbart till buds, må
barnet för tillfället intagas i anstalt,
som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården,
men må ej utan medgivande
av länsstyrelsen vårdas därstädes
under längre tid än en månad.

Utgift, som kommun haft för omhändertagen,
inverkar på förvärv
av hemortsrätt på enahanda sätt, som
i 49 § i lagen om fattigvården är
stadgat beträffande fattigvård, lämnad
enligt 1 § samma lag; dock inverkar
utgift för den, som fyllt sexton
år, allenast på hans eget förvärv
av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun
för utgift för omhändertaget
barn har kommunen den rätt,
som enligt 50 och 51 §§ samma lag
tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för samhällsvård
inom annan kommun än
den, dår det har hemortsrätt, gäller
om barnavårdsnämnds rätt att påfordra
hemsändning samt om ersättning
för hemsändningskostnad i
motsvarande tillämpning vad i 57 §
i nämnda lag är stadgat.

(Föreslagen lydelse)
seenden meddelar Konungen närmare
föreskrifter,
förordnar Konungen.

§•

Kan avgörande ej omedelbart träffas
rörande den för omhändertaget
barn lämpligaste vårdformen, bör
barnet, där så kan ske, tills vidare
intagas i upptagningshem,
varom förmäles i 5 kap. Står plats
å upptagningshem inom landstingsområdet
ej omedelbart till buds, må
barnet för tillfället intagas i hem,
som omförmäles i 18 § lagen om socialhjälp,
men må ej utan medgivande
av länsstyrelsen vårdas därstädes
under längre tid än en månad.

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp
är stadgat om rått för kommun
att av annan kommun eller av
staten erhålla ersättning för socialhjälp,
som lämnats enligt 12 § nämnda
lag, skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om kommuns rätt
att erhålla ersättning för utgift för
omhändertaget barn.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 ar 1955
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har kommun haft utgift för omhändertaget
barns vård i fall, som
avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om
fattigvården, eller har kommun haft
utgift för sådant barn i fall, då jämlikt
60 § samma lag ersättning för
fattigvård lämnas av staten, äger
kommunen i förhållande till vederbörande
landsting eller staten den
rätt, som enligt omförmälda lagrum
tillkommer fattigvårds samhälle.

För utgift, — —---— —---

I avseende å behandling av frågor
om ersättning av kommun, landsting
eller staten för utgift för omhändertaget
barn samt om övertagande av
skyldighet att ansvara för kostnad för
sådant barn ävensom i avseende å tid
för anhängiggörande av talan gäller i
tillämpliga delar vad för motsvarande
fall är stadgat i 8 kap. i lagen om
fattigvården, med iakttagande dock,
att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse
och fattigvårdssamhålle skall
gälla barnavårdsnämnd och kommun.
Vad nu är stadgat skall äga
motsvarande giltighet beträffande
vistelsekommuns ersättning av staten
för utgift, som kommunen haft
för skyddsuppfostran av person, som
omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga
ränta å kostnad för omhändertaget
barn gäller i tillämpliga delar vad för
motsvarande fall är stadgat i 56 § 3
mom. i lagen om fattigvården.

2 mom. För kostnaden för omhändertaget
barn under sexton år äger

§•

- av staten.

§•

I avseende å behandling av frågor
om ersättning av kommun eller staten
för utgift för omhändertaget barn
samt om övertagande av skyldighet
att ansvara för kostnad för sådant
barn ävensom i avseende å tid för
anhängiggörande av talan gäller i tilllämpliga
delar vad för motsvarande
fall är stadgat i 25—29, 31 och 32
§§ lagen om socialhjälp, med iakttagande
dock, att vad där är sagt om
socialnämnd skall gälla barnavårdsnämnd.
Vad nu är stadgat skall äga
motsvarande giltighet beträffande
vistelsekommuns ersättning av staten
för utgift, som kommunen haft
för skyddsuppfostran av person, som
omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga
ränta å kostnad för omhändertaget
barn gäller i tillämpliga delar vad för
motsvarande fall är stadgat i 29 §
lagen om socialhjälp.

§•

2 mom. Beträffande kommuns rätt
att för kostnad för omhändertaget

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)
barnavårdsnämnden uttaga ersättning
av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad,
som här sågs, må ej bifallas,
där den ersåttningsskgldige genom
att återbetala kostnaden eller någon
del därav kan antagas komma att
sakna nödiga medel till underhåll för
sig och de sina eller eljest synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Make, som enligt lag år underhållsskyldig
mot andra makens barn eller
adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden
omhändertagit barnet,
skyldig att efter sin förmåga ersätta
kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för
skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter
fyllda sexton år, äro föräldrarna
skyldiga att efter sin förmåga utgiva
ersättning för kostnaden för barnet.

Anspråk på ersättning för kostnad,
som i tredje och fjärde styckena
sägs, må ej bifallas, där synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

1 fråga om det belopp, varmed ersättning
för kostnad för omhändertaget
barn skall enligt detta moment
utgå, gäller i tillämpliga delar vad
för motsvarande fall är stadgat i 51 §
i lagen om fattigvården.

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,
barnhem, förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller
till åtgärder för förebyggande av
framtida fattigvårdsbehov ställt särskilda
medel till barnavårdsnämndens
förfogande, ankommer det på

(Föreslagen lydelse)
barn under 16 år uttaga ersättning
av barnets fader, moder eller adoptant
gäller i tillämpliga delar vad
som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp
år stadgat om kommuns rätt att uttaga
ersättning för socialhjälp, som
enligt 12 § nämnda lag lämnats åt
barn under 16 år.

§•

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,
barnhem eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt
ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens
förfogande, ankommer det
på kommunen att bestämma, huruvida
ersättningsskyldighet, varom i

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)
kommunen att bestämma, huruvida
ersättningsskyldighet, varom i 68 §
sägs, skall äga rum för utgift, som
bestrides av dessa medel.

(Föreslagen lydelse)

68 § sägs, skall äga rum för utgift,
som bestrides av dessa medel.

Talan om utbekommande av ersättning
enligt 68 § anhängiggöres
hos länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och
hemvist eller uppehåller sig i annat
län, överlämnas ärendet för prövning
till länsstyrelsen därstädes. Talan
mot den, som ingenstädes äger stadigt
hemvist eller icke är svensk
medborgare, prövas av länsstyrelsen
i det län, där han finnes.

I fråga om de uppgifter och handlingar,
vilka skola fogas vid ansökning,
som här avses, samt i fråga om
målets behandling skall vad i 67 §
i lagen om fattigvården stadgas äga
motsvarande tillämpning.

§•

Vill barnavårdsnämnd erhålla ersättning
enligt 68 § och sker betalning
icke godvilligt, äger nämnden
att hos länsstyrelsen i det län, där
den som sökes har att vid domstol
svara i tvistemål, föra talan om utbekommande
av ersättningen. I fråga
om sådan talan skall i tillämpliga
delar gälla vad som finnes stadgat
i 39 § lagen om socialhjälp.

71 §.

1 mom. Då enskild---barnets vård.

Vid bidragets ----utgivandet underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnet äger hemortsrätt,
bör med den ersättningsskyldige om
utgivandet träffa avtal, vilket skall
slutas genom skriftlig, av två personer
bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till
stånd, äger nämnden att, med bifogande
av utredning rörande den ersättning
sskyldiges betalningsförmåga,
hos länsstyrelsen i länet göra ansökan
om fastställande av bidrag.
Länsstyrelsen prövar efter ovan angivna
grunder, med vilket belopp och
å vilka tider bidrag skall utgå. I fall,

Barnavårdsnämnden bör med den
ersättningsskyldige om utgivandet
träffa avtal, vilket skall slutas genom
skriftlig, av två personer bevittnad
handling.

Därest avtal ej kan komma till
stånd, äger länsstyrelsen på talan av
barnavårdsnämnden ålägga den ersättningsskyldige
att å lämpliga tider
utgiva bidrag, som avses i denna paragraf.
I fråga om talan, som här avses,
skall i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som här avses, skall vad i 70 § andra
stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Skyldig att efter föreläggande av
barnavårdsnämnden inställa sig till
och efter sin förmåga fullgöra honom
å fattigvårdsans fält eller eljest
anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet,
lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt
barn, som ej fyllt sexton år, att
skyddsuppfostran eller samhällsvård
måste beredas detta, och tillika undandrager
sig fullgörandet av den
honom härför åliggande ersättningsskyldighet,
samt

b) den, som enligt av domstol
meddelat slutligt utslag eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal
är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva
underhållsbidrag till sitt barn, som ej
fyllt sexton år, men av lättja eller
liknöjdhet underlåter att fullgöra
denna plikt och härigenom föranleder
sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen
tillkomma barnet, att särskild
åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas
å anstalten eller i arbetet, intill dess
grundad anledning föreligger till antagande,
att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot

§•

Skyldig att efter föreläggande av
barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som
avses i lagen om socialhjälp, är

b) den, som enligt av domstol meddelat
slutligt utslag eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till sitt barn, som ej
fyllt sexton år, men av lättja eller
liknöjdhet underlåter att fullgöra
denna plikt och härigenom föranleder
sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen
tillkomma barnet, att särskild
åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i
arbetshem må dock icke meddelas
den som ej fyllt 18 år.

Den arbetsskyldige må kvarhållas
i arbetshemmet, intill dess grundad
anledning föreligger till antagande,
att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot bar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)
barnet; dock må han ej kvarhållas
i oavbruten följd under längre tid
än ett år.

Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen
om fattigvården är stadgat om
föreläggandes innehåll, om inverkan
av arbetsskyldighetens fullgörande,
om handräckning samt om varning
och tvångsarbete såsom påföljd vid
underlåtenhet av eller tredska eller
dåligt uppförande vid utförande av
anvisat arbete skall i motsvarande
tillämpning lända till efterrättelse,
med iakttagande dock, att vad enligt
nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen
i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

(Föreslagen lydelse)
net; dock må han ej kvarhållas i
oavbruten följd under längre tid än
ett år.

Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen
om socialhjälp är stadgat om delgivning
av föreläggande, om handräckning
samt om varning och tvångsarbete
skall i motsvarande tillämpning
lända till efterrättelse.

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående
föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga
är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn.
rar åro ej skyldiga att utgiva ersättning
enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten
samt, om denne är gift, hans
make bliva ur stånd att fullgöra sin
ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden---har vårdnaden.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat
beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården avslagit framställning
om slutlig utskrivning av
för skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat
beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för skola tillhörande barna- och
ungdomsvården avslagit framställning
om slutlig utskrivning av för
skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för anstalt meddelat beslut rörande
behandlingen vid fullgörande
av arbets skyldighet eller beträffande
kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten
eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag eller
kommunallagarna givna föreskrifter
är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra
besvär hos länsstyrelsen; dock går
beslutet i verkställighet, där ej förbud
däremot meddelas av länsstyrelsen.

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tre veckor från handräckningens
fullbordande.

1 mom. Är någon missnöjd med
länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget
barn eller angående
skyldighet att ansvara för sådan
kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning
i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning
för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande

(Föreslagen lydelse)

eller styrelse för arbetshem meddelat
beslut i ärende rörande intagning
i eller utskrivning från hemmet,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller
förvaltningsfråga, för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag
eller kommunallagarna givna föreskrifter
är ansvarig endast inför
kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra
besvär hos länsstyrelsen; dock går
beslutet i verkställighet, där ej förbud
däremot meddelas av länsstyrelsen.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket,
må föras utan inskränkning till
viss tid.

§•

1 mom. Är någon missnöjd med
länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget
barn eller angående
skyldighet att ansvara för sådan
kostnad, eller

b) fastställelse av eller jämkning
i bidragsskyldighet enligt 71 §,

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)
av arbets skyldighet eller kvarhållande
av arbetsskyldig å anstalt eller i
arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt
63 §,

må han däröver anföra besvär hos
kammarrätten; dock må talan hos
kammarrätten ej föras allenast beträffande
ränta å kostnad för omhändertaget
barn eller kostnader i
målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola----— —

3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3
och 4 mom. i lagen om fattigvården
skola äga motsvarande tillämpning
beträffande mål enligt denna lag.

1 mom. Vill någon söka ändring i
länsstyrelses utslag i mål rörande
ådömande av tvångsarbete enligt 72 §
i denna lag, skall vad i 83 § i lagen
om fattigvården är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Bestämmelserna i 57 §,
58 § andra stycket och 60 § första
stycket lagen om socialhjälp skola
äga motsvarande tillämpning beträffande
mål enligt denna lag.

§•

1 mom. Vill någon söka ändring i
länsstyrelses utslag i mål rörande
ådömande av tvångsarbete enligt 72 §
i denna lag, skall vad i 61 § lagen om
socialhjälp är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1957; dock att i fråga om
ersättning för sådan kostnad för omhändertaget
barn, vilken belöper på
tiden före den 1 januari 1957, äldre
lag alltjämt skall äga tillämpning.

3-—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

3) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister
skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) I

I varje kommun skall av fattigvårdsstyrelsen
eller annat kommunalt
organ, som kommunen därtill
utser, föras ett register (socialregister)
över hjälpverksamheten
inom kommunen.

(Föreslagen lydelse)

I varje kommun skall av socialnämnden
eller annat kommunalt organ,
som kommunen därtill utser,
föras ett register (socialregister)
över hjälpverksamheten inom
kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1957.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och
behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt datum.
Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter
tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området
utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora förändringar.

När fattigvårdslagen1 kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 utfärdad
fattigvårdsförordning —- utgjorde fattigvården en dominerande
hjälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården förlorat
i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. I första hand märkes
härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd.
De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts. Även invalidpensionerna
och övriga former av folkpension har successivt förbättrats,
och vid årets riksdag har under vårsessionen beslut fattats om höjning
av folkpensioneringens änkepensioner och hustrutillägg.

Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har
införts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och
enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas ekonomiskt
bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid
olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkringslagen.
Denna avser visserligen endast nya skadefall. Under vårsessionen
av årets riksdag beslöts emellertid en omreglering av äldre olycksfallsersättningar,
varigenom också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden
kommer att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens
förmåner har avsevärt förbättrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag
— statsbidragen till denna gren av socialförsäkringen ökat.

Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen
av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av
bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt
arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och
försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen
bör erinras om att det viil sidan av fattigvården finnes ett flertal specialformer
av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen
samt kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattigvård
under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Socialvårdskommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en översyn
av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium
frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preliminära
överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården 1

1 Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, i det följande benämnd Fvl.

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kommittén
ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kommitténs
mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett
eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sistnämnda
spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kommunala
nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs betänkande
nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina
principiella överväganden beträffande socialhjälpen.

För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommittén
i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal
indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsärenden
sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner,
socialvårdskommuner. Kungl. Maj :t beslöt emellertid att i stället ta upp
frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs
arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills
vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommittén
år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem in. m.
(SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riksdag
proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle
anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361).

Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstiftningen
avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII
med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. in. (SOU 1950:
11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform
—■ socialhjälp —■ som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den
nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer,
bland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II,
som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdomshemmen,
behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av
en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala
nämndsorganisationen.

över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar; utskottet får beträffande
remissinstanserna hänvisa till propositionen s. 56—57.

Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av
en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna föreslås
skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovsprövad
hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet.
Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälpform
än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avsevärd
utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens
finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad
lagstiftning på området än den nuvarande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, framhåller i propositionen,
att meningarna i remissyttrandena går isär beträffande frågan
hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller, anför departementschefen,
inte minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget
utarbetats, nämligen införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande
speciella behovsprövade hjälpf ormer na. Beträffande dessa spörsmål
anför departementschefen bl. a.:

»Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kommittéförslaget
rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och
deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångspunkt,
att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag,
i det att fattigvården av ålder varit en socknens angelägenhet och således
av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom
den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jämförelsevis
underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kommunindelningsreformens
genomförande fått större ekonomisk bärkraft,
varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov
av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan angående
formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning.
Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle medföra
statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering
och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade
administrationskostnader.

Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening berättigad;
och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet.
Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna
utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården.

Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer
av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag
principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma
bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger.
Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas hör emellertid enligt min
mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden;
och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli
betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man
vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälpform.

En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill avskaffa,
är mödrahjälpe n. Denna helt av statsmedel utgående hjälpform
infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte.
Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid
anmälan av det förslag till lag om inoderskapshjälp, som antogs vid 1954

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under
lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i
dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vidtagas
än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjukförsäkringen
anknutna moderskapshjälpen.

Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för
samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhållandena
här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genomförande
är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid
kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets statsverksproposition
för budgetåret 1955/56 äskats ett anslag till mödrahjälp
med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistförflutna
budgetår var i det närmaste dubbelt så stor.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansiering
skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt
de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till
kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet
om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i
ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det här är
fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur befolkningspolitiska
synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts
behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek.
Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutanderätten
i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala expertorganen
till lokala nämnder.

Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda,
att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.»

Beträffande vad departementschefen i fråga om övriga specialformer av
behovsprövad hjälp anfört får utskottet hänvisa till propositionen s. 75—77.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 650 yrkas, att riksdagen måtte
besluta att den nuvarande mödrahjälpen måtte inarbetas i lagen om socialhjälp.

I förevarande sammanhang må även beröras motionen I: 5b6, i vilken
hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att kommun må oaktat bestämmelserna
i 12 och 14 §§ i den föreslagna socialhjälpslagen äga rätt lämna
bidrag till kostnaderna för vård av kroniskt sjuka i hemmen i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som nu gäller om kommuns rätt att bidraga
till bestridande av kostnaderna för folktandvård, och att i skrivelse till
Kungl. Maj :t göra framställning om att bestämmelser härom utfärdas i
särskild förordning».

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Efter det fattigvård slagen antogs år 1918 har en genomgripande utbyggnad
av vår socialvård ägt rum. Här må endast erinras om sådana, till stor
del under de senaste åren genomförda reformer som den successiva förbättringen
av folkpensionerna, den nya sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen,
förbättringen av arbetslöshetsförsäkringens förmaner, de allmänna
barnbidragens införande, höjningen av de särskilda barnbidragen
och bidragsförskotten, bostadspolitiska åtgärder av skilda slag och däribland
bostadsrabatternas införande, arbetsförmedlingens och särskilt arbetsvärdens
ökade resurser samt förbättrade möjligheter till vård och försörjning
för långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra m. fl. Ett för det
sålunda utbyggda socialvårdssystemet utmärkande drag är att hjälpbehövande,
vilkas behov betingats av likartade omständigheter, sammanförts
under särskilda hjälpformer med standardiserade ersättningsbelopp.

Den mångfald av särskilda hjälpf ormer som tillskapats eller utbyggts
täcker i mycket stor utsträckning de olika behov som förut måst tillgodoses
genom fattigvård. För en generell, behovsprövad hjälp form har utrymmet
sålunda blivit allt mindre. Trots de omfattande förbättringar av socialförmånerna
som genomförts har det dock icke kunnat undvikas, att situationer
alltjämt uppstår, då socialförsäkring och andra särskilda hjälpf ormer
icke står till förfogande eller icke räcker till. För sådana fall föreligger
alltjämt behov av en generell, behovsprövad hjälpform.

Som en följd av socialvårdens utbyggnad har kommunerna kunnat inbespara
mycket betydande utgifter för fattigvårdsändamål, som eljest skolat
falla på dem. I stället har statens utgifter för socialvårdsändamål
väsentligt ökats. Även i fråga om socialförsäkringarna bäres en väsentlig
del av kostnaderna av staten. Till den minskade belastning för kommunerna
som blivit en följd av socialreformerna kommer, att kommunindelningsreformen
kraftigt bidragit till att utjämna den tidigare ofta avsevärda
skillnaden i bärkraft olika kommuner emellan.

Förutsättningarna för en generell, behovsprövad hjälpform är således
nu väsentligt annorlunda än 1918. Icke minst mot den bakgrund som ovan
antytts framstår en reformering av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen
som behövlig.

Till grund för propositionens förslag ligger ett av socialvårdskommittén
år 1950 avgivet betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. Den
utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring i övrigt på det
sociala området som utskottet ovan berört har emellertid till betydande
del ägt rum efter det socialvårdskommittén avgav sitt nämnda betänkande.
Vidare har därefter genomförts en ny kommunallagstiftning, vilken givetvis
påverkar utformningen av den kommunala organisationen på området.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Slutligen må i detta sammanhang erinras om att vissa spörsmål inom eller
i vart fall berörande ifrågavarande område för närvarande är föremål för
omprövning av särskilda sakkunniga. Sålunda är barnavårdskommittén
sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen, därvid åtskilliga för
barnavården och den föreslagna socialhjälpen gemensamma frågor kan
komma att omprövas, ålderdomshemmens ställning är föremål för undersökning
av 19o2 års åldringsvårdsutredning, och frågor om arbetsföreläggande
och tvångsarbete behandlas av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Det förslag till socialhjälpslagstiftning som framlagts i förevarande proposition
har — såsom i belysning av det sist anförda är naturligt — i olika
avseenden utformats efter delvis andra riktlinjer än kommittén föreslagit.

I fråga om socialhjälpens finansiering bibehålies sålunda i propositionen,
i motsats till vad socialvårdskommittén föreslagit, det nuvarande
systemet. Kommunerna föreslås alltså själva skola svara för kostnaderna
för socialhjälpen utan annat bidrag av staten än som för närvarande
utgår till fattigvården. Detta möjliggör, som framgår bl. a. av
den utformning reglerna om frivillig socialhjälp i 13 § i förslaget till lag
om socialhjälp erhållit, en i jämförelse med socialvårdskommitténs förslag
minskad detaljreglering som är ägnad att komma socialhjälpsldientelet
till godo och som därjämte lämnar utrymme för den kommunala självbestämmanderätten.
Utskottet tillstyrker redan på dessa grunder, att kommunerna
som hittills skall svara för finansieringen av den generella behovsprövade
hjälpformen. Staten bör emellertid som hittills bidraga till
kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som nomadiserar.
Bestämmelser härom återfinns nu i kungl. kungörelsen den 27 juni 1927
angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar.

Även i vissa andra avseenden av grundläggande betydelse avviker propositionen
från vad socialvårdskommittén föreslagit. Här må erinras om
att kommitténs förslag till särskild lag om socialnämnd in. m.
ej upptagits i propositionen med hänsyn till de ändrade förhållanden som
blivit en följd av den nya kommunallagens antagande. I avbidan på resultatet
av pågående utredningar har ej heller av kommittén framlagda förslag
till särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter
och om arbetsföreläggande nu omsatts i praktiken, utan här
framlägges i propositionen förslag som är avsedda att tills vidare gälla som
provisorier. Utskottet återkommer till dessa frågor nedan i utlåtandet.

Av väsentligt intresse är att den generella behovsprövade hjälpformen
— såsom för övrigt är naturligt, icke minst med hänsyn till dess karaktär
av att främst utgöra en komplettering till övriga, särskilda socialvårdsgrenar
— såvitt möjligt gives en sådan utformning, att den icke erhåller
fattig vårds k ara k tär. Den hjälpbehövande bör således

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

icke genom hjälpformens benämning eller utformning avskräckas från att
anlita densamma. Såsom i propositionen föreslås bör hjälpformen få benämningen
socialhjälp. Detta nya namn måste givetvis, för att det åsyftade
ändamålet skall vinnas, motsvaras av en rad ändringar i fråga om hjälpformens
materiella innehåll. Av de förslag, som i detta sammanhang är
av betydelse och som behandlas närmare nedan i utlåtandet, må här endast
omnämnas följande. Den förebyggande hjälpen utvidgas och göres delvis
obligatorisk. Bestämmelserna i FvL om det s. k. fattigvårdsfria året slopas,
varigenom de även för den enskilde besvärande s. k. fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna beräknas komma att i huvudsak upphöra.
Den vidsträckta återbetalningsskyldighet som enligt FvL, i motsats till vad
som gäller vid socialförsäkringarna, åvilar hjälptagaren föreslås inskränkt
liksom den återbetalningsskyldighet som nu åvilar hjälptagarens anhöriga.
I förslaget saknas helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsinstitut,
och åtskilliga regler som bidragit till att giva ålderdomshemmen
fattigvårdskaraktär utmönstras.

Inledningsvis må även beröras frågan, om speciella behovsprövade
hjälpformer bör förekomma vid sidan av socialhjälpen eller
ersättas med sådan. Utskottet delar här departementschefens uppfattning
att frågan bör avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden.
På de skäl departementschefen anfört bör sålunda lagen den 2 maj
1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen den 26 juli 1947 om kommunala
pensionstillskott m. in. upphävas, när lagen om socialhjälp träder
i kraft. Detsamma bör gälla rörande bestämmelserna om viss hjälp åt skolbarn
i stadgorna den 26 september 1921 angående folkundervisningen i
riket, den 22 juni 1923 angående folkundervisningen i Stockholm och
den 16 september 1918 för fortsättningsskolan. Däremot bör kontantunderstöden
vid arbetslöshet enligt den s. k. hjälpkungörelsen den 27 maj 1949
samt den behovsprövade hjälp som utgår till utlandssvenskar m. fl. enligt
kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar, som
återvända till Sverige m. m., alltjämt bestå liksom bestämmelserna i förordningen
den 22 september 1950 om kommuns bidrag till kostnaderna för
folktandvården och kungörelsen den 26 maj 1954 angående statsbidrag till
lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade å landsbygden.

Frågan om inödrahjälpen som en särskilt för sig bestående hjälpform
har upptagits i motionerna I: 526 och II: 650. I överensstämmelse
med vad socialvårdskommittén föreslagit hemställes i motionerna, att
inödrahjälpen inarbetas i socialhjälpen.

Utskottet vill i denna fråga till en början erinra om att de invändningar
som tidigare i olika sammanhang rests mot inödrahjälpen främst hängt
samman med att hjälpen väsentligen utgått in natura. Emellertid har de -

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

partementschefen i årets statsverksproposition förordat en övergång till
kontantprincipen, och riksdagen har beslutat i överensstämmelse härmed.
Mot utformningen av mödrahjälpen synes därför numera i och för sig icke
finnas anledning till invändningar. Det oaktat kan skäl givetvis anföras
för att de kvinnor, som till följd av havandeskap eller barnsbörd är beroende
av behovsprövad hjälp, i fortsättningen borde hänvisas att söka
socialhjälp. Emellertid ligger syftet med mödrahjälpen väsentligen vid sidan
av socialhjälpen. Mödrahjälpen infördes sålunda av befolkningspolitiska
skäl. Den är redan med hänsyn härtill att anse som en statlig, icke
som en kommunal uppgift. Ett slopande av mödrahjälpen skulle emellertid
innebära, att betydande kostnader överfördes från staten till kommunerna.
För innevarande budgetår har dessa kostnader beräknats till 4,5
miljoner kronor.

Att märka är också, att ett bibehållande av mödrahjälpen så till vida
nära ansluter sig till vårt socialvårdssystem med dess särskilda hjälpformer,
att mödrahjälpen tillgodoser strängt avgränsade hjälpbehov, nämligen
vid havandeskap och barnsbörd. Mödrahjälpen kan vidare sägas
komplettera moderskapsförsäkringen på ett sätt som erinrar om hur vissa
inkomstprövade folkpensionsförmåner kompletterar de icke inkomstprövade.

För ett avskaffande av mödrahjälpen har anförts, att detta skulle medföra
betydande besparingar och förenklingar på det administrativa planet.
Den besparing som skulle uppkomma hänför sig emellertid endast till de
mindre betydande utgifterna för mödrahjälpsnämnderna och motverkas
av att visst merarbete torde uppkomma för kommunerna. I sammanhanget
må erinras om att det tidigare ifrågasatts att vidtaga ändringar i mödrahjälpsverksamhetens
organisation genom att överföra beslutanderätten i
mödrahjälpsärenden på andra, befintliga organ. Detta spörsmål står i samband
med frågan i vilken utsträckning antalet mödrahjälpsärenden kommer
att minska efter moderskapsförsäkringens införande. Såsom departementschefen
i årets statsverksproposition uttalat bör emellertid någon erfarenhet
vinnas på denna punkt, innan organisationsfrågan aktualiseras.
På det kommunala planet skulle mödrahjälpens ersättande med socialhjälp
innebära, att visst arbete överfördes från barnavårdsnämnderna till
socialnämnden. Någon nämnvärd besparing i fråga om administrationskostnaderna
synes här icke stå att vinna.

Utskottet tillstyrker på grund av det anförda att mödrahjälpen, såsom
i propositionen föreslås, bibehålies såsom en särskild behovsprövad hjälpform
vid sidan av socialhjälpen.

I motionen 1: 5i6 aktualiseras i visst avseende frågan om den öppna
vården av de kroniskt sjuka. Närliggande spörsmål är f. n.
föremål för undersökningar i 1952 års åldringsvårdsutredning, som väntas
avlämna ett betänkande inom den närmaste framtiden. Även om ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

redningens uppdrag direkt berör endast kroniskt sjuka åldringar kan av
naturliga skäl en lösning icke gärna ges utan beaktande av vårdfrågan för
övriga kroniskt sjuka. Frågor om sjukvård i hemmen behandlas vidare
av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Härvid bör
kommittén enligt direktiven, med beaktande av en tendens på senare tid
till successiv överflyttning av distriktssköterskornas arbete från hälsovård
till sjukvård, pröva, i vilken utsträckning och på vad sätt en utbyggnad
av hjälpkrafterna till tjänsteläkarnas förfogande kan vara ägnad att öka
tjänsteläkarorganisationens effekt. Även lösningen av detta spörsmål synes
kunna bli av betydelse för den i motionen berörda frågan. Med prövningen
av denna bör därför enligt utskottets mening ansta i avvaktan på de resultat,
vartill nämnda utredningar kan komma.

Förslaget till lag om socialhjälp
Inledande bestämmelse, 1 §

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a., att genom det i 1 § föreslagna stadgandets
formulering framhäves en för socialhjälpslagstiftningen viktig
grundsats, nämligen att en individuell behovsprövning maste anställas innan
socialhjälp beviljas. Frågan, huruvida en kommun är att anse som
vistelsekommun, torde enligt departementschefen liksom hittills fa överlämnas
åt rättstillämpningen.

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 552 och 11: 682 yrkas, att 1 § måtte erhålla
följande lydelse.

»1 §•

Varje kommun skall sörja för att den som vistas i kommunen och som
finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp).
Vad här sagts utgör intet hinder för att socialhjälp meddelas från
den kommun, där en hjälpbehövande är mantalsskriven utan att där vistas,
eller från annan kommun, vars socialnämnd därtill finner anledning.»

Utskottet

Den för lagstiftningen på området grundläggande principen, att skyldighet
skall föreligga för viss kommun att utge socialhjälp, har upptagits i
1 § såsom en allmän inledande bestämmelse. Varje kommun skall sålunda

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av
hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen sägs. FvL saknar uttryckligt stadgande
i detta avseende, men en dylik skyldighet anses dock föreligga för
vistelsekommunen. Att skyldigheten nu föreslås bli uttryckligen fastslagen
i lagtexten innebär givetvis icke, att den kommun, som enligt de särskilda
reglerna härom i socialhjälpslagen slutligt skall svara för kostnaderna för
viss socialhjälp, skulle vara utestängd från möjligheten att lämna hjälpen
direkt till hjälptagaren, om denne vistas i annan kommun. Att hjälpen
lämnas på sådant sätt kan stundom vara naturligt, och det är att antaga
att kommunerna i sådana fall som hittills skall använda denna möjlighet.
Anledning saknas emellertid enligt utskottets mening att, såsom i motionerna
1:552 och 11:682 yrkas, uttryckligen erinra om densamma i lagtexten.
För att utsträcka möjligheten att lämna socialhjälp så långt som i
motionerna föreslås — vilken som helst kommun, vars socialnämnd härtill
funne anledning, skulle äga lämna socialhjälp åt vilken som helst hjälpbehövande
— saknas enligt utskottets mening varje bärande motivering.
Utskottet avstyrker alltså motionerna och tillstyrker propositionen i
denna del.

Om socialnämnd, 2—11 §§

Inlednins

Sedan socialvårdskommittén avgav sitt förslag rörande socialhjälpens
kommunala administration, har antagits en ny kommunallag, vilken trätt
i kraft den 1 januari 1955. Den nya lagen innebär bl. a., att en för stad
och land enhetlig organisation skapats för den centrala kommunalförvaltningen
och dess ledning. I varje kommun skall sålunda finnas en styrelse,
som i landskommun skall utgöras av kommunalnämnden och i stad i regel
av drätselkammaren. Styrelsen skall leda förvaltningen, taga erforderliga
initiativ och ha överinseende över övriga nämnders verksamhet. I lagen
finnes upptagna åtskilliga organisatoriska föreskrifter för kommunens
styrelse. De flesta av dem äger tillämpning jämväl i fråga om sådana
nämnder, som inte är reglerade i särskild författning. Däremot gäller
ifrågavarande bestämmelser inte för de nämnder, som utses för reglerad
förvaltning. Under förarbetena till lagen uttalade föredragande departementschefen
(prop. nr 210/1953), att kommunerna borde åtnjuta största
möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med
hänsyn till skiftande lokala behov. Samtidigt underströks, att det vore
önskvärt att de bestämmelser om den kommunala förvaltningsorganisationen
m. m., som funnes upptagna i fattigvårds- och barnavårdslagarna
m. fl. specialförfattningar, i möjligaste mån anpassades efter den nya
kommunallagen. Riksdagen fann det vara av största vikt för vinnande av

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

enkla och rationella arbetsformer i den kommunala förvaltningen, att en
sådan anpassning snarast komme till stånd (konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22/1953).

I detta sammanhang är vidare att märka att en ny lagstiftning om
nykterhetsvård, i vilken ingår bestämmelser rörande nykterhetsnämnder,
trätt i kraft den 1 oktober 1955 och att den allmänna sjukförsäkringens
genomförande inneburit ställningstagande av betydelse för det administrativa
handhavandet av socialvårdande uppgifter. Det må även erinras om
att 1953 års riksdag på Kungl. Maj :ts förslag (prop. nr 180) antog en
lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Slutligen
må erinras om att barnavårdskommittén f. n. är sysselsatt med en översyn
av barnavårdslagstiftningen och därmed även av den kommunala organisationen
för barnavård och ungdomsskydd samt att 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen prövar frågor av betydelse för den kommunala
organisationen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet.

I propositionen uttalas, att socialvårdskommitténs förslag i förevarande
hänseende mot bakgrunden av vad sålunda förekommit måste anses vila
på förutsättningar, som nu till stor del ej längre är för handen.

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a. följande.

»Strävandena till samordning och enhetlighet i fråga om de socialpolitiska
anordningarna är gamla. Dessa strävanden utgjorde ett av de starkaste
motiven för att socialvårdskommittén tillsattes år 1937.

Det är emellertid skäl att erinra om att samordningsdiskussionen gäller
olika ting. I fråga om de sociala förmånernas konstruktion eftersträvas
en samordning, varigenom luckor i skyddet undvikes likaväl som möjligheter
till dubbelersättningar elimineras. Med avseende på förmånernas
belopp eftersträvas enhetlighet, så att hjälpbehovets storlek blir bestämmande
för förmånernas belopp snarare än hjälpbehovets orsak. Dessa
strävanden har de senaste åren beaktats vid utformningen av nya bestämmelser
rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och folkpensionering.

Ett annat slag av samordning avser den sociala administrationen. Därvidlag
åsyftas på det lokala planet samordning av såväl beslut som verkställighet.
Närmare bestämt eftersträvas en koncentration av det kommunala
nämndväsendet och av det expeditionella arbetet. I sistnämnda
avseende söker man underlätta allmänhetens kontakt med de samhälleliga
hjälpformerna samt minska omgången för de hjälpbehövande.

I detta sammanhang är det fråga om den organisatoriska samordningen
på det kommunala planet.

En av de viktigaste orsakerna till bristerna på socialvårdens område var

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

tidigare att kommunerna saknade tillräckliga personella och ekonomiska
resurser. I direktiven för socialvårdskommittén uttalades, att den starka
splittringen i små kommunala enheter tedde sig i hög grad irrationell och
att det vore betydelsefullt, om man kunde finna vägar för skapande av
större fattigvårdssamhällen. Detta önskemål förverkligades genom den
kommunindelningsreform, som genomfördes den 1 januari 1952.

Kommunindelningsreformen banade vägen för den revision av kommunallagstiftningen,
som avslutades genom utfärdandet av kommunallagen
den 18 december 1953 ---.

Utgångspunkten för den revision av bestämmelserna rörande kommunernas
socialvårdsorganisation, som nu är aktuell, bör alltså — i enlighet med
vad som uttalades under den nya kommunallagens förarbeten — vara, att
kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skall ges så vida
gränser som är möjligt och som samtidigt är förenligt med den nya kommunallagens
bestämmelser. Den nya kommunallagen ger, såsom nämnts,
kommunens styrelse uppgiften att leda förvaltningen, taga erforderliga
initiativ och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Att därutöver
fastställa någon form av rangordning mellan de kommunala nämnderna
torde ej böra komma i fråga. Med hänsyn härtill synes det inte vara nödvändigt
att närmare utveckla varför socialvårdskommitténs år 1950 avgivna
förslag om en socialnämnd, vilken ges en central ställning inom
kommunens socialvård, inte bör förverkligas.

Enligt min mening — och därvid delar jag en vid remissbehandlingen
i ett flertal fall uttalad uppfattning — bör socialhjälpsfrågorna handläggas
av ett organ med i huvudsak samma ställning som nu tillkommer fattigvårdsstyrelsen.
Jag föreslår att detta organ benämnes socialnämnd.

Att socialnämnden skall vara obligatorisk har allmänt förutsatts. Även
jag finner det ställt utom diskussion att i varje kommun skall finnas en
socialnämnd.

I komplicerade hjälpfall, där ofta en hel familj är i behov av ingripande
från samhällets sida, beröres inte sällan flera kommunala organ samtidigt.
Det kan t. ex. vara fråga om en familj, vars behov av ekonomisk hjälp
kan vara betingat av alkoholism hos familjefadern och sjuklighet hos
modern. I ett sådant fall kan, förutom socialnämnden och nykterhetsnämnden,
t. ex. barnavårdsnämnden inkopplas på fallet för att bereda
barnen vård, medan hemhjälp e. dyl. kan behöva ordnas för modern. Förutom
den samordning på det verkställande planet, som ur den hjälpsökandes
synpunkt i ett sådant fall är angelägen och till vilken jag återkommer
i det följande, är det uppenbarligen ur allmän synpunkt av be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

tydelse, att i de olika nämnderna sakkunskap från olika nämnders områden
finnes företrädd. I viss utsträckning representeras en sådan allmän
sakkunskap av verkställande tjänstemän, som arbetar för flera nämnder.
Det torde emellertid i många fall vara värdefullt, att de olika nämnderna
är representerade i varandra genom gemensamma ledamöter. En sådan
representation är direkt föreskriven såvitt angår barnavårdsnämnden, i
det att barnavårdslagen stadgar (3 § 1 mom. a), att en ledamot av kommunens
fattigvårdsstyrelse skall ingå i barnavårdsnämnden.

Enligt min mening bör någon liknande föreskrift i fråga om andra
nämnders representation i socialnämnden inte införas i lagen. Det bör vara
varje kommuns sak att själv skapa förutsättningarna för den önskvärda
samverkan mellan olika nämnder. Om lagstiftningen helt befriades från
kvalificerande bestämmelser rörande olika nämnders sammansättning,
skulle det till och med vara möjligt att göra sammansättningen av flera
nämnder helt identisk, varigenom samordningen av nämndväsendet skulle,
där så befinnes lämpligt, kunna göras fullständig. För närvarande lägger
de olika lagarna hinder i vägen för en så långt driven samordning. Lagen
om nykterhetsvård lämnar kommunen en vittgående frihet vid sammansättningen
av nykterhetsnämnden. Beträffande socialnämnden bör kommunen
ha full frihet att välja de personer bland kommunens vuxna befolkning
som anses bäst lämpade för uppdraget.

Vad angår frågan om samordningen av kommunernas socialvård på
det verkställande planet är det, som jag redan uttalat, såväl ur samhällets
som ur allmänhetens synpunkt av vikt, att de verkställande funktionerna
är samordnade och så koncentrerade som möjligt. I sjdte att åstadkomma
större enhetlighet inom den kommunala hjälpverksamheten infördes
fr. o. m. år 1937 socialregistret, i vilket de personer skall antecknas, som
erhåller vissa slag av sociala bidrag från samhället eller enskilda organisationer.
I den mån denna anordning utnyttjas på ett riktigt sätt möjliggör
den, att den hjälpsökande inte i onödan besväras med frågor och undersökningar
under utredningen av hjälpbehovet vid varje tillfälle. Samtidigt
kan de verkställande organen lätt förvissa sig om att hjälp på grund av
samma behov inte lämnas från flera håll.

Socialregistret fyller alltjämt en viktig funktion. Av inte mindre vikt
är utvecklingen mot en koncentration av de olika sociala nämndernas
kontorsorganisation. Genom ändringar i kommunallagstiftningen har kommunerna
beretts möjligheter att centralisera sin medelsförvaltning. Genom
den i det föregående omnämnda lagstiftningen av år 1953 om tillsättningen
av vissa befattningshavare inom socialvården undanröjdes vissa formella
hinder för kommunerna att själva bestämma den ordning, som de önskar
tillämpa vid tillsättningen av tjänstemän för olika sociala nämnders förvaltning.

Delvis oberoende av dessa åtgärder har utvecklingen under de senaste år -

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

tiondena gått i riktning mot en koncentration av de sociala verksamhetsgrenarnas
kontorsorganisation. Mindre kommuner har i allt flera fall inrättat
kommunalkontor och tillsatt kommunalkamrerare, socialassistenter eller
andra tjänstemän, som haft i uppdrag att lämna upplysningar om den sociala
hjälpverksamheten och göra utredningar i aktuella hjälpfall för flera olika
kommunala nämnder. I större kommuner har särskilda socialvårdsbyråer
inrättats, där allmänheten på ett ställe kan komma i kontakt med alla
eller flertalet av den socialpolitiska verksamhetens olika grenar. Inte sällan
har kommunerna i sistnämnda fall funnit för gott att tillsätta särskilda
styrelser för dessa socialvårdsbyråer, varvid ett samordningsorgan
med företrädare för olika sociala nämnder uppkommit. Kommunindelningsreformen
har ytterligare påskyndat utvecklingen i det den givit resurser för
inrättandet av kommunalkontor eller socialvårdsbyråer e. dyl. på många
håll, där man tidigare saknade sådana.

Med det sagda har jag naturligen inte avsett att ge uttryck åt uppfattningen,
att det under alla förhållanden är önskvärt att de utredande funktionerna
i socialvården överlåtes på särskilt anställda tjänstemän. Att
valda lekmannarepresentanter kan ställa sina krafter till förfogande även
i denna verksamhet är av stort värde. På många håll lär det även i fortsättningen
bli så, att kommunala förtroendemän på sin fritid utövar betydelsefulla
funktioner på det verkställande planet. I den mån kommunindelningsreformen
medverkat till en geografisk utspridning av uppdrag,
som är förenade med sådant arbete, kan det emellertid ur den hjälpsökande
allmänhetens synpunkt uppstå svårigheter. Jag hyser den förhoppningen,
att man i ifrågavarande kommuner skall ha uppmärksamheten riktad på
värdet av åtgärder, som är ägnade att underlätta allmänhetens kontakt med
hjälporganen.»

Specialmotivering

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a.:

»Med hänsyn till de uppgifter, som kommer att åvila socialnämnderna,
är det givetvis önskvärt, att inte blott män utan även kvinnor inväljes i
dem. Detta torde numera vara så självklart, att anledning saknas att genom
tvingande bestämmelser tillföra nämnderna kvinnliga ledamöter. Fvl:s
regler härom bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Den proportionella metoden har efter hand vunnit utsträckt tillämpning
vid val inom de kommunala representationerna. Enligt den nya kommunallagen
tillämpas den, om så begäres av erforderligt antal väljande,
inte bara vid val av kommunens styrelse utan även vid val av revisorer,
revisorssuppleanter, särskilda beredningar och oreglerade nämnder, och
enligt speciallagstiftningen användes den bl. a. vid val av folkskolestyrelse,
fortsättningsskolestyrelse och polisnämnd. Om Fvl:s regel att minst en
ledamot och minst en suppleant i fattigvårdsstyrelsen skall vara kvinna

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

inte överföres till socialhjälpslagen och — såsom jag kommer att föreslå
i det följande — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse av fattigvårdsstyrelsen
inte får giltighet beträffande socialnämnden, synes val av
ledamöter och suppleanter i denna nämnd böra förrättas proportionellt
under samma förutsättning som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse.
Härigenom får de skilda meningsriktningar, som är företrädda i kommunens
fullmäktige, möjlighet att i förhållande till sin styrka öva inflytande
på nämndens sammansättning, vilket måste anses vara i överensstämmelse
med demokratisk ordning.»

4§.

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om socialnämndens
inre organisation och verksamhetsformer.

Med hänsyn till det intresse, som den nya kommunallagen har i detta
sammanhang, torde här böra återgivas bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen,
vilka paragrafer har följande lydelse.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,
verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom
personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens
förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant
i styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet
skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av
fullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår
annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ordförande
och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit
invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig
vid sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan
ledamot att för tillfället föra ordet.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 and. Nr 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen
bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom
då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör
framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder
för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter
ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden
och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av
ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för fullmäktige
är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å
kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträde
och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid
sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen
utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av styrelsen antingen
genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 § föreskrivna
ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet
bestyrkt.

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka
tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans inseende.
Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar
skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en
kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,
som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

42 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kommunens styrelse,
som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller
författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet
honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

För sammanhangets skull må nämnas, att 7, 16, 22, 24 och 25 §§ samt
63 § 2 st. kommunallagen innehåller följande bestämmelser.

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen
och uppnått tjugutre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd
kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens
styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den
ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses
till fullmäktige.

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar,
frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara fullmäktig.
Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han
uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör
honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut
med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden
proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med
klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika
meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall
den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande
av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan
kommunal nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och
revisorssuppleanter, som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för
särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av fullmäktige,
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

24 §.

Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar
låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt
för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva
däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av
fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse
för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för
eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru
envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av
ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda
närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen
genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning
om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,
där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två
vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens
försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,
tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall
vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före
utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande
skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende
äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas
innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas
skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § 2 st.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller
eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssuppleant
för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,
ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för
granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Departementschefen anför i specialmotiveringen till 4 § i socialhjälpsförslaget
bl. a.:

»Bestämmelserna i kommunallagen om val av ordförande och vice ordförande
i kommunens styrelse (34 §), ställe och tid för sammanträde (35 §),
suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde (36 §), beslutförhet
och jäv (37 §), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll
och reservation (39 §), tillkännagivande var och på vilka tider till styrelsen
ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande
av handlingar hörande till styrelsens arkiv (40 §), utseende av kassaförvaltare
(41 §) samt ansvar och skadeståndsskyldighet (42 §) synes vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning beträffande
socialnämnden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunallagen innehåller
åtskilliga bestämmelser, som gäller för alla kommunala förvaltnings- och
verkställighetsorgan och således även för socialnämnden. Som exempel
härpå må nämnas reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande
av inkomst- och utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda
medel (62 §). Det torde ej vara erforderligt att i socialhjälpslagen erinra
om dessa bestämmelser.»

5 §.

Enligt Fvl är kyrkoherden eller hans ställföreträdare berättigad att deltaga
i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt har i stad stadsläkaren
och på landet provinsialläkaren (13 §).

Departementschefen anför bl. a.:

»Det är ett känt förhållande, att prästerskapet utfört och fortfarande
utför ett mycket förtjänstfullt arbete på socialvårdens område. Det oaktat
är jag ense med kommittén om att prästerskapet inte längre bör ha en
lagfäst rätt att närvara vid socialnämndernas sammanträden. En dylik
rätt bör enligt min mening inte heller tillerkännas någon annan grupp av
socialt verksamma personer och således inte heller tjänsteläkarna. I stället
bör det ankomma på nämnden själv att avgöra, huruvida församlingsprästen
eller annan socialt intresserad person skall tillkallas för att såsom
sakkunnig deltaga i överläggningarna. Ehuru det måhända är självklart,
att nämnden har denna befogenhet, synes en bestämmelse härom böra intagas
i lagen.»

6 §•

Departementschefen berör — i det avsnitt i propositionen som behandlar
socialhjälpens innehåll —- ett av socialvårdskommittén framlagt förslag
om skyldighet att lämna bistånd i personliga angelägenheter
samt anför härom bl. a. följande.

»Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kommer
att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som
enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att
nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten
till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och
detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu
torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru
någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt
av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta avseende
bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mång -

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

skiftande förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att
somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att bedriva
sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden
mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad
personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden,
där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda
förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna ordalag
hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och
sakkunskap på det sociala området till förfogande för dem, som anser sig
vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör förstås
inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska
angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egendom
vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt
pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall lämnas
eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas;
i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom
till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbetsvärd
eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de enskilda
ärendena.

I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages
ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verksamhet,
samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga
angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken
nämndens skyldigheter i övrigt regleras.»

8 §.

Departementschefen anför i fråga om den delegation av beslutanderätten
som i förevarande paragraf föreslås bl. a. följande.

»Åtminstone i de större kommunerna torde socialnämnderna få att ta
befattning med ett stort antal ärenden av skiftande natur. En del av dessa
ärenden kommer med all säkerhet att vara av helt rutinmässig karaktär,
och lagstiftningen bör med hänsyn härtill inte vara så utformad, att
nämnden blir nödsakad att i plenum fatta beslut i varje enskilt ärende.
Det bör emellertid inte ifrågakomma att tillåta nämnden att efter eget
gottfinnande delegera sin beslutanderätt. Å andra sidan synes det knappast
erforderligt att — såsom gäller beträffande kommunens styrelse — reglera
delegationsrätten i ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. Den lämpligaste
lösningen synes mig i stället vara att -—■ på sätt föreskrivits beträffande
de oreglerade nämnderna —• överlåta åt kommunens fullmäktige
att besluta, att socialnämnden skall äga uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

anställd befattningshavare att fatta beslut i vissa grupper av ärenden.
I samband med att ett sådant beslut fattas bör fullmäktige vara skyldiga
att angiva, i vilka slag av ärenden delegationsrätt skall föreligga. Jag
förutsätter, att kommunerna härvid kommer att iakttaga en viss försiktighet
och inte medge delegation av beslutanderätten i ärenden av större
vikt. —---»

Motioner

Stadgandet i 4 § att vad som i kommunallagen är stadgat rörande kommunens
styrelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om socialnämndens
protokoll behandlas i de likalydande motionerna 1:548 och
II: 677. I motionerna uttalas att fattigvårdslagens bestämmelse att endast
fattigvårdsstyrelsens beslut och skälen härför skall antecknas i protokollet
bör gälla även för socialnämnden samt anföres beträffande det i propositionen
framlagda förslaget:

Denna noggranna protokollföring kan vara berättigad när det gäller kommunens
beslutande och verkställande organs sammanträden, men i fråga
om socialhjälpsnämnden synes det vara ett onödigt betungande arbete, som
ibland kan vara mer till skada än nytta. I nämnder, där det gäller åtgärder
och ingripanden riktade direkt mot personer och många gånger av ömtålig
karaktär, kan det vara till uppenbar skada om vederbörande får kännedom
om var och en ledamots personliga ställningstagande.

Frågan om socialnämndens protokoll behandlas även i de likalydande
motionerna I: 552 och II: 682. Motionärerna finner det angeläget, att bestämmelserna
om protokollet göres enklare och att föreskriften om intagande av
de enskilda ledamöternas vota bortfaller, samt hemställer, »att riksdagen ville

hos Kungl. Maj :t hemställa om snabb utredning och förslag ---—om

förenkling och förkortning av bestämmelserna angående socialnämndens
protokoll för tillgodoseende av de syften, som i det föregående angivits». I
motionerna anföres bl. a.:

Vad beträffar formen för en sådan ändring märkes att det torde kunna
ifrågasättas, att den bör ske inte bara i socialhjälpslagen utan redan i 39 §
kommunallagen angående kommunstyrelsens protokoll. Om man gör detta
organs protokoll enklare än fullmäktiges och därvid också tillgodoser det
nyssnämnda önskemålet, kan sedan socialhjälpslagen få den form som
föreslagits i propositionen. Det blir sålunda fråga om endast en ändring av
kommunallagen. På så sätt skulle man även i de övriga sociala lagar, som
här blir aktuella, kunna inskränka sig till rena hänvisningen till kommunallagen.

I denna situation anser vi oss böra inskränka oss till att föreslå, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t begära en utredning om ändring av kommunallagen
i angivet syfte eller, om sådan ändring inte befinnes lämplig, om
annan åtgärd för tillgodoseende av de här anförda önskemålen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I motionen 11:651 yrkas, att den enligt FvL gällande rätten för prästerskapet
att närvara vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden överföres
till socialhjälpslagen samt att för den skull i 5 § denna lag införes ett nytt
stycke av följande lydelse: »Kyrkoherde eller hans ställföreträdare är berättigad
att deltaga i socialnämndens förhandlingar. I annexförsamling där
komminister finnes anställd äger denne eller den hans tjänst förestår
nämnda befogenhet när kyrkoherden ej själv är tillstädes».

I de likalydande motionerna I: 547 och II: 679 hemställes, att riksdagen
i fråga om utformningen av 6 § måtte beakta följande i motionerna anförda
synpunkter.

I 6 §, där socialnämndens förvaltningsområde regleras, utsäges bl. a. att
socialnämnden »äger att från kommunens styrelse» infordra de yttranden och
upplysningar som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter. Med
beaktande av att drätselkammare, respektive kommunalnämnd på det kommunala
planet är att betrakta som i visst hänseende överordnad instans i
förhållande till socialnämnden synes en sådan omformulering av detta
stadgande böra ske, att denna relation mellan de berörda förvaltningsorganen
beaktas.

Utskottet

Såsom utskottet ovan i utlåtandet berört har frågan om den kommunala
organisationen av socialhjälpen efter det socialvårdskommittén år 1950
avgav sitt betänkande kommit i ett ändrat läge genom antagandet år 1953 av
den nya kommunallagen. Redan med hänsyn härtill bör, såsom departementschefen
funnit, socialvårdskommitténs tanke om en socialnämnd med
en central ställning i den kommunala socialvårdsorganisationen icke genomföras.
Socialnämnden bör i stället få i huvudsak samma ställning som fattigvårdsstyrelsen
nu har, och dess verksamhet bör så långt det är praktiskt
lämpligt regleras genom hänvisningar till kommunallagens motsvarande
bestämmelser.

Stadgandet i 3 § andra stycket, varigenom möjlighet till proportionellt
val öppnas, medför att den nu gällande bestämmelsen i FvL, att
minst en av ledamöterna och en av suppleanterna i fattigvårdsstyrelsen skall
vara kvinna, icke erhåller någon motsvarighet. Häremot har utskottet
icke något att erinra. Önskvärdheten av att kvinnor inväljes i socialnämnden
torde numera, såsom departementschefen anför, framstå såsom så självklar,
att anledning saknas att genom tvingande bestämmelser tillföra nämnden
kvinnliga ledamöter.

Enligt propositionens förslag kommer genom hänvisning i 4 § till 39 §
kommunallagen även vad i 24 § sagda lag är stadgat om protokolls
innehåll att bli tillämpligt å socialnämnden. Detta innebär, att socialnämndens
protokoll skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

samt för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet,
angiva däri framställda förslag och yrkanden som ej återkallats samt av
nämnden i ärendet fattat beslut ävensom där omröstning ägt rum redogörelse
för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för
eller emot. Har omröstning skett öppet skall i protokollet angivas huru
envar röstat. Förslaget går vida längre än motsvarande bestämmelse i FvL,
enligt vilken i protokollet över fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall
antecknas styrelsens beslut och skälen därför. Det i propositionen upptagna
förslaget har icke närmare kommenterats av departementschefen. Denne
anför beträffande hela det komplex av regler i kommunallagen till vilka i
4 § socialhjälpslagen hänvisas endast, att kommunallagens regler synes vara
av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning beträffande
socialnämnden. Vissa fördelar står givetvis att vinna, om reglerna för
protokolleringen i olika kommunala nämnder och organ göres likalydande.
Enligt utskottets mening föreligger emellertid i fråga om socialnämndens
protokoll icke samma skäl till utförlighet som i fråga om kommunalfullmäktiges
och kommunalstyrelses protokoll. Den i propositionen föreslagna
protokolleringsskyldigheten skulle framtvinga ett betydande skrivarbete
och enligt utskottets mening bli onödigt betungande för nämnderna. I motionerna
I: 548 och 11: 677 samt 1: 552 och 11: 682 göres vissa uttalanden av
innebörd, att socialnämndens beslut är av ömtålig natur såsom avseende
åtgärder eller ingripanden, vilka direkt berör eller är riktade mot enskilda
personer, och att det kan vara till uppenbar skada, om vederbörande får
kännedom om ledamöternas personliga ställningstagande. Dessa erinringar
kan enligt utskottets mening ej frånkännas betydelse. Härtill kommer att
anmärkningar ej synes ha riktats mot den nu enligt FvL tillämpade ordningen.
Enligt utskottets mening är det ej erforderligt, att socialnämndens
protokoll upptager annat än — förutom förteckning å närvarande ledamöter
— för varje särskilt ärende nämndens beslut och skälen därför. En sådan
lösning överensstämmer i huvudsak med vad som yrkas i förstnämnda
motioner, I: 548 och II: 677. Yrkandet i motionerna I: 552 och II: 682, att
frågan om förenkling och förkortning av bestämmelserna angående socialnämndens
protokoll skall göras till föremål för särskild utredning, åsyftar
väsentligen detsamma, men i dessa motioner ifrågasättes, om icke jämväl
bestämmelserna om kommunstyrelsens protokoll borde göras enklare, varefter
socialhjälpslagen kunde få den form med hänvisning till kommunallagen
som i propositionen föreslås. Såsom utskottet ovan antytt talar emellertid
i fråga om kommunstyrelsen icke samma skäl emot en vidlyftigare
protokollering som i fråga om socialnämnden. Reglerna om kommunstyrelsens
protokoll har vidare varit i kraft endast sedan den 1 januari 1955, och
tillräcklig erfarenhet saknas ännu för att frågan om en ändring skulle böra
aktualiseras. Utskottet anser därför, att vad utskottet i fråga om socialnämndens
protokoll ovan förordat bör lagfästas genom särskild bestämmelse i

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

socialhjälpslagen, och avstyrker yrkandet om särskild utredning. Utskottet
har i förslag till utformning av 4 § upptagit en bestämmelse av den innebörd
utskottet ovan förordat.

I 5 § föreslås bl. a., att socialnämnd skall äga att vid behov tillkalla särskilda
sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar. Stadgandet i 13 §
FvL, att kyrkoherde eller hans ställföreträdare är berättigad
att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar bär däremot icke
upptagits i propositionen. I motionen II: 651 föreslås emellertid, att nämnda
stadgande överföres till socialhjälpslagen. Utskottet, som erinrar om att
enligt FvL även tjänsteläkare äger deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar,
delar departementschefens uppfattning, att en lagfäst rätt att närvara
vid socialnämndens sammanträden inte bör tillerkännas någon särskild
persongrupp utan att det bör ankomma på nämnden att själv avgöra, om
viss socialt verksam eller socialnämndens verksamhet eljest närstående
person skall tillkallas för att som sakkunnig deltaga i överläggningarna. Det
är emellertid givetvis av vikt, att socialnämnden utnyttjar den sakkunskap
och personkännedom, som må finnas hos prästerskapet eller andra. Att
nämnden i den mån kyrkliga eller andra församlingar eller organisationer
bedriver social verksamhet, som berör nämndens, bör samarbeta med desamma
framgår för övrigt av vad som i sådant hänseende föreslås i 7 §.

Som en väsentlig nyhet föreslås i 6 §, att socialnämnden skall ha att
tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband
med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna
annat b i s t ånd i personliga angelägenheter. Redan fattigvården
företer visserligen i olika avseenden ett ganska starkt inslag av
personligt betonad hjälpverksamhet, men det bistånd som sålunda lämnas
avser endast understödstagare. Enligt propositionens förslag gäller ingen
sådan begränsning i fråga om personkretsen, och vidare riktar stadgandet
uppmärksamheten på önskvärdheten av en allmän utvidgning av den kurativa
verksamheten inom socialvården. Avgörandet av huruvida och på vilket
sätt här avsedd hjälp skall lämnas bör, såsom departementschefen uttalat,
ankomma på nämnderna själva. Även i övrigt kan utskottet ansluta sig
till vad departementschefen i frågan anfört.

I anledning av yrkandet i motionerna I: 547 och II: 679 om viss omformulering
av stadgandet i 6 § tredje stycket, enligt vilket socialnämnden skall
äga att från kommunens styrelse infordra de yttranden och upplysningar
som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter, erinrar utskottet om
att det av motionärerna berörda inbördes förhållandet mellan
kommunens styrelse och socialnämnden redan kommit till
uttryck i lagtext, nämligen i 30 § kommunallagen. Enligt denna paragraf
skall kommunens styrelse leda förvaltningen av kommunens angelägenheter

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

och hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Att i nu förevarande
sammanhang i lagtexten ytterligare framhäva detta förhållande synes
utskottet icke erforderligt. Mot den sakliga innebörden av det i propositionen
föreslagna stadgandet synes icke heller föreligga anledning till erinran.
Socialnämnden bör vara tillförsäkrad rätt att av kommunens övriga organ
erhålla de yttranden och upplysningar, som erfordras för att nämnden skall
kunna fullgöra sina i lag bestämda uppgifter. Någon anledning att härutinnan
undantaga kommunens styrelse eller att giva den en annan ställning
än övriga nämnder föreligger enligt utskottets mening icke. Utskottet tillstyrker
därför, att riksdagen i nu förevarande del antager lagtexten i den
utformning den erhållit i propositionen.

Bestämmelserna i 8 § om delegation av beslutanderätten
ansluter sig nära till motsvarande bestämmelser i kommunallagen, och
utskottet har ej funnit anledning till erinran mot desamma.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp, 12—14 §§

Rubricerade paragrafer behandlas i propositionen under rubriken socialhjälpens
innehåll.

Departementschefen

Departementschefen anför till en början:

»Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den
karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde
har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattigvård,
som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918
års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den
obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstämmer
med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha
rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget
inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma
karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär
kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelsei
från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård.»

Beträffande den obligatoriska socialhjälpen anför departementschefen
bl. a.:

»I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon
annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall
utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk
fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte
är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjälpen
har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena
har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfattningen,
att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt.
Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén föreslagna
utvidgningarna bör komma till stånd.

Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att
den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas
som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom
redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag
kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i samband
med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag
tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min
uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bidrag
av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten
vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en konsekvens
härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende
intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket
innebär att jag ej kan biträda kommittén.” förslag om obligatorisk socialhjälp
till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig
vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obligatorisk
socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och
barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande
av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oförmögen
att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att
han samtidigt är att anse som arbetslös.

Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den invändningen,
att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått förlorad.
Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas
även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd
bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes
denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjälpen
att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i
denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och
även jag anser att det bör lagfästas.

Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att
obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande antingen
är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte
eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom
arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.
Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande
saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen
är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller remissinstanserna
ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande
regler.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska
hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad
som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskiljaktigheter
yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler
i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda.

Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a.
vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde åsyftas detsamma,
som i Fvl uttryckes genom orden det underhall, som är erforderligt.
Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses
med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening
synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i allmänhet
å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att vederbörande
skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad
som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för
inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas
så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men
å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren
beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande
medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma
på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med
hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omständigheter
kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erforderlig
vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i förhållande
till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande
innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala,
att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas
av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård
kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld
iorde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga
föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,
som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen ständigt
gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen.
Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att samhällets
skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i
allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjukförsäkringen
i detta avseende innebär en betydande avlastning av socialhjälpen.

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt
behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalternas
huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anledning
att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt
eller delvis bestrida dessa kostnader. I den mån vederbörandes behov av
kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör
socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet.

I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i
det livsuppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla.
Detsamma bör gälla i fråga om sådan reshjälp, som erfordras
för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället eller
för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av erforderlig vård.
Liksom nu bör vidare begravningshjälp falla under den obligatoriska
hjälpen. Uttryckliga stadganden rörande de förmåner, som nu berörts,
torde inte vara behövliga.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt Fvl bör obligatorisk hjälp
till minderårig även avse uppfostran.»

Departementschefen behandlar vidare de regler, som föreslagits rörande
socialhjälp av icke obligatorisk karaktär, och erinrar till
en början om att kommunerna f. n. har i princip oinskränkt rätt att utge
frivillig fattigvård i all den utsträckning de anser lämpligt. Den enda begränsningen
ligger däri, att själva uttrycket fattigvård förutsätter en
individuell behovsprövning.

Departementschefen anför i frågan bl. a.:

»Enligt kommitténs förslag skall kommunerna inte längre ha den frihet
att bevilja hjälp åt behövande personer, som Fvl tillerkänner dem. Som
skäl härför har kommittén bl. a. anfört, att en kommuns rättighet att bedriva
hjälpverksamhet givetvis borde vara mera begränsad i ett system,
enligt vilket en betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än
i ett system, som förutsatte, att kommunen själv skulle bära hela kostnaden
för meddelad hjälp. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand
bevilja socialhjälp med betydande statsbidrag, skulle enligt kommitténs
mening fara föreligga för missbruk.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu berörda delar
rönt en påfallande stark kritik, vilken enligt min mening i allt väsentligt
måste anses befogad.

Ett karakteristiskt drag i den nuvarande lagstiftningen är, att kommunerna
har full frihet att bevilja fattigvård i all den utsträckning de själva
finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet kan de mest skiftande behov
tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna i varje särskilt
fall. De möjligheter, som lagstiftningen sålunda öppnar för kommunerna,

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

har på många håll tillvaratagits på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt
i de större kommunerna bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som
är stadd i ständig utveckling. Det är enligt min mening angeläget, att kommunerna
genom egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling pa detta
område. Om kommitténs förslag godtages skulle emellertid kommunernas
handlingsfrihet i förevarande hänseende begränsas genom detaljerade regler
om när hjälp borde eller finge utgå. Följden härav bleve måhända, att
standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård komme att höjas,
men å andra sidan kan det starkt befaras, att standarden i andra kommuner
skulle sänkas; i yttrandena har flera exempel anförts rörande behov,
som nu tillgodoses genom fattigvård men som enligt förslaget inte skulle
kunna tillgodoses genom socialhjälp. Det bör vidare beaktas, att samhällsutvecklingen
kan leda till att nya behov uppkommer, som inte kan förutses
men som det likväl kan befinnas angeläget att avhjälpa. Överhuvudtaget
synes det inte möjligt att i en lagstiftning, som syftar till att lämna hjälp
utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet, katalogisera de olika
hjälpbehoven. En sådan katalogisering måste av naturliga skäl bli ofullständig
och kan leda till att verksamheten begränsas.

Det främsta skälet till att kommittén velat beskära kommunernas handlingsfrihet
torde vara att söka i det av kommittén föreslagna finansieringssystemet.
Detta skäl bortfaller helt om man, såsom jag förordat, avstål
från tanken på att ge statsbidrag till socialhjälpsverksamheten och låter
kommunerna själva bära kostnaderna härför. Om så sker, saknas enligt
min mening all anledning att inskränka kommunernas nuvarande rätt att
lämna hjälp i den omfattning de anser önskvärt. Detta hindrar naturligtvis
inte att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i vissa
fall, t. ex. för ändamål som avses i förslagets 4 §. Att till en sådan rekommendation
knyta befogenhet för länsstyrelserna att mot kommunernas vilja
ålägga dem att utge hjälp synes emellertid inte böra komma i fråga, därest
statsbidrag ej skall utgå. Under sådana omständigheter anser jag, att man
bör avstå från att i lagen framhäva vissa hjälpbehov framför andra.

Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att en fullständig
frihet för kommunerna att bevilja reshjälp skulle kunna missbrukas,
vill jag endast uttala, att sådant missbruk knappast lärer kunna förhindras
utan en långt gående övervakning och kontroll från statens sida.
Emellertid tror jag, att man numera i stort sett kan bortse från risken för
illojala förfaranden av det slag, som kommittén haft i tankarna; jag återkommer
i avsnillet rörande hemortsrätten till detta spörsmål.

På grund av vad som nu anförts föreslår jag, alt kommunerna i likhet
med vad som nu gäller får rätt att utge frivillig socialhjälp enligt grunder,
som de själva äger bestämma. Om kommunernas fullmäktige icke fastställt
några sådana grunder, bör det ankomma på socialnämnden att utge dylik
hjälp efter vad nämnden prövar erforderligt.»

64 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Beträffande härefter frågan, i vilken form socialhjälp skall
meddelas, bör det enligt departementschefen, i likhet med vad som nu
gäller, ankomma på socialnämnden att bestämma detta från fall till fall. I
lagen bör dock, uttalar departementschefen, anges vissa riktlinjer, som
härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens karaktär av hjälp till
självhjälp borde sålunda föreskrivas, att hjälpen borde lämnas på sådant
sätt, att den behövande såvitt möjligt bleve i stånd att för framtiden genom
eget arbete försörja sig och de sina.

Departementschefen anför i frågan vidare bl. a.:

»Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet måste
vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning.
Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i ganska stor
utsträckning att hjälp utges in natur a, t. ex. genom matanvisningar.
Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är givetvis den mest
lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant understöd inte
skulle komma till behörig användning, t. ex. därför att hjälptagaren är
alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att hushålla med kontanta
medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara sådan, att naturaformen
är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas att vederbörande
har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning till hemmet.
Om inte dylika omständigheter föreligger, bör emellertid, såsom kommittén
föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant belopp. Lämnas hjälpen
på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen tillfälle att självständigt sköta sin
ekonomi, vilket kan vara av stort värde med tanke på hans framtida självförsörjning.
Kontantlinjen synes särskilt lämplig i sådana fall, där fortlöpande
hjälp utgår periodvis.

Om hjälptagaren har behov av vård bör det ankomma på socialnämnden
att draga försorg om att hans vårdbehov blir tillgodosett. Detta torde
i många fall kunna ske i vederbörandes hem, t. ex. genom att nämnden
betalar kostnaderna för hemvårdarinna. I somliga fall kan det vara lämpligt
att vårdbehovet tillgodoses genom inackordering i enskilt hem; denna
utväg bör dock inte anlitas med mindre nämnden förvissat sig om att den
behövande kommer att få en god omvårdnad i inackorderingshemmet.
Någon skyldighet att upprätta skriftligt kontrakt rörande inackorderingen
synes ej böra föreskrivas. Erfordras sjukhus- eller anstaltsvård, bör det
åligga nämnden att vidtaga åtgärder för att bereda dylik vård. Anses plats
böra beredas å ålderdomshem eller annat dylikt hem, bör nämnden föranstalta
därom. Nämndens uppgifter på hithörande område torde kunna
karakteriseras så, att nämnden har att föranstalta om att varje vårdbehövande
får möjlighet till vård i den form som med hänsyn till vårdbehovets
art och övriga omständigheter prövas mest lämplig.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Såsom kommittén framhållit förekommer det i praxis att en fattigvårdsstyrelse,
i stället för att själv ställa medel till förfogande t. ex. för inköp
av en arbetsmaskin, tecknar borgen å ett lån, som är avsett att användas
för ändamålet. Det har dock varit omstritt, huruvida detta förfaringssätt
står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Oavsett hur därmed
må förhålla sig, vill jag uttala som min uppfattning, att det i vissa fall kan
vara lämpligt att meddela hjälp i den mera affärsmässiga form, som tecknande
av borgen innebär. Särskilt då det är fråga om personer, som är
angelägna att själva reda upp sina svårigheter, kan det — inte minst ur
psykologiska synpunkter — vara av värde, att vederbörande betraktar sig
själv som en vanlig låntagare i en bank och att han får tillfälle att sköta
sina affärer på samma sätt som andra låntagare. Jag kan därför inte finna
annat än att de kommuner, som själva vill meddela hjälp genom att teckna
borgen, bör ha möjlighet att göra detta. För att undanröja den ovisshet,
som råder huruvida den nuvarande lagstiftningen medger ett dylikt förfaringssätt,
synes uttryckliga bestämmelser härom böra intagas i den nya
lagen.

I likhet med kommittén anser jag, att det bör ankomma på kommunens
fullmäktige att avgöra, huruvida socialnämnden skall äga rätt att teckna
borgen för hjälpsökande.

Sedan kommittén framlade sitt förslag och yttranden däröver avgavs,
har en ny kommunallag antagits och trätt i kraft. Enligt denna är den
underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten inte längre beroende
på skattetryckets höjd utan baserad på skatteunderlaget. Lån får numera
utan underställning upptagas till ett sammanlagt belopp motsvarande för
stad som ej deltar i landsting sju kronor per skattekrona och för annan
kommun fem kronor per skattekrona. Sådant lån skall utom i vissa undantagsfall
vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är
mer än ett år, att årligen avbetalas. Med lån likställes borgen. Vidare medger
den nya lagen, att kommunerna får nyttja medel ur sina fonder utan
att den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten därmed anses
tagen i anspråk. Härigenom har den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten
vidgats avsevärt.

Enligt min mening saknas anledning att beträffande borgen, som tecknas
med stöd av socialhjälpslagen, göra undantag från den nya kommunallagens
underställningsregler. I samband med att socialnämnden bemyndigas
att teckna borgen, bör det ankomma på kommunens fullmäktige att
fastställa det sammanlagda belopp, för vilket borgen högst får tecknas.
Detta belopp bör vara så avvägt, att kommunens rätt att teckna borgen inte
överskrides ens om bemyndigandet skulle utnyttjas till fullo. Det bör med
andra ord inte ankomma på socialnämnden att i varje särskilt fall göra
sig underrättad, huruvida en tilltänkt borgensförbindelse, som faller inom
5 liihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

66 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ramen för bemyndigandet, kan inrymmas i kommunens underställningsfria
borgensrätt.

I det följande kommer jag att föreslå, att hjälptagaren i regel inte skall
vara skyldig att återbetala vad han erhållit i obligatorisk hjälp. Härav följer,
att hjälp i form av borgen endast bör kunna lämnas, då hjälpen har
karaktär av en frivillig prestation från kommunens sida. Det ligger emellertid
i sakens natur, att borgensteckning inte bör användas i andra fall
än då vederbörande har behov av ett större engångsbelopp, t. ex. för att
bekosta utbildning eller inköpa redskap, verktyg eller annat dylikt. Detta
synes böra komma till uttryck i lagtexten.

Givetvis bör det ankomma på nämnden att från fall till fall pröva, huruvida
hjälp bör lämnas i form av borgen. Eftersom nämnden härvid kommer
att röra sig inom området för den frivilliga hjälpen, kommer det att stå
nämnden fritt att för borgensteckning uppställa de villkor, som anses erforderliga
för att lånemedlen skall komma till behörig användning.

Med den konstruktion av den frivilliga socialhjälpen, som jag föreslagit,
synes själva borgensteckningen lagtekniskt sett böra betraktas som en
form av socialhjälp.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 yrkas att 13 § om frivillig
socialhjälp måtte erhålla följande lydelse.

13 §•

I andra fall än vad som avses i 12 § må socialhjälp meddelas efter vad
socialnämnden prövar erforderligt. Därvid bör nämnden låta sig särskilt
angeläget vara att avhjälpa behov av socialhjälp för livsuppehälle och vård,
även när behovet är betingat av andra omständigheter än dem som omförmälas
i 12 §, samt att eljest meddela socialhjälp, där detta prövas påkallat
för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning.

En utförlig motivering för den föreslagna utformningen av paragrafen
lämnas i motionerna. Utskottet får bär hänvisa till det avsnitt om förebyggande
hjälp, som återfinnes i motionen II: 682, s. 2—9, där dock även vissa
andra frågor behandlas, såsom om socialläkare, en fråga vartill utskottet
återkommer nedan vid behandlingen av 16 §.

I fråga om bor gensinstitutet, som regleras i 14 § tredje stycket,
uttalas i de likalydande motionerna I: 547 och II: 679, att det är angeläget
att borgen skall kunna tecknas också vid fall av bostadsanskaffning eller
bostadsförbättring.

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 föreslås, att stadgandet om
borgen skall erhålla följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp
finnes höra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg
eller annat dylikt i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar
borgen å lån, som erfordras för ändamålet. Dylikt medgivande må även avse
tecknande av borgen å lån, som erfordras för en hjälpbehövandes uppehälle
och vård, under förutsättning att personen är i behov av socialhjälp enligt
12 § och att han är i besittning av tillgångar, vilka för det närvarande icke
kunna utnyttjas för hans försörjning, dock att borgensteckningen i dylikt
fall icke må avse högre lånebelopp än vad som svarar mot tillgångarnas
värde.

Utskottet

I förevarande avsnitt regleras bl. a. frågor rörande socialhjälpens innehåll.
Den gällande uppdelningen i FvL i obligatorisk hjälp, som den enskilde har
rätt att kräva och kommunen skyldighet att lämna, samt frivillig hjälp, som
det står kommunen fritt att lämna, bibehålies i propositionen.

Den obligatoriska socialhjälpen behandlas i 12 § och
överensstämmer så till vida med den obligatoriska fattigvården, att som
förutsättningar för dess utgivande uppställes dels att hjälpbehovet betingats
av särskilda i lagtexten närmare angivna omständigheter, dels att vederbörande
själv saknar medel och dels att behovet ej avhjälpes på annat sätt.
I fråga om förstnämnda förutsättning — de omständigheter som föranleder
hjälpbehovet — föreslås emellertid en betydelsefull utvidgning, som avser
den förebyggande hjälpen. Det är ett givet intresse, att samhällets hjälp ges
på ett så tidigt stadium, att möjligheterna att sätta den hjälpbehövande i
stånd att för framtiden själv försörja sig och de sina kan tillvaratagas på
bästa sätt. Mot den nuvarande ordningen har stundom invänts att den ej
ger rätt till hjälp förrän arbetsförmågan redan — och ofta definitivt — gått
förlorad. Enligt 12 § skall emellertid även den som icke saknar förmåga att
försörja sig men som av hälsoskäl likväl bör helt eller delvis avhålla sig
från arbete bli berättigad till obligatorisk socialhjälp. Utskottet hälsar denna
utbyggnad av den förebyggande hjälpen med tillfredsställelse.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska socialhjälpen —
det livsuppehälle och den vård, som finnes erforderlig — samt den närmare
bestämningen härav ansluter sig utskottet till vad departementschefen
anfört.

Regleringen i 13 § av den frivilliga socialhjälpen avviker
väsentligt från socialvårdskommitténs förslag i motsvarande hänseenden.
Socialvård skommittén ansåg sig nämligen böra begränsa kommunens rätt
alt utgiva frivillig socialhjälp då en betydande del av hjälpen föreslogs skola
finansieras av statsmedel. Propositionen öppnar i förhållande till kommittén
vidgade möjligheter till frivillig socialhjälp och lämnar kommunerna
fria händer att utforma densamma. Utskottet tillstyrker att den fortsatta

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

utvecklingen av socialhjälpen och anpassningen av densamma efter samhällsutvecklingen
och övriga socialvårdsgrenars utbyggnad även i fortsättningen
anförtros kommunerna.

Den från fattigvårdslagen till 13 § socialhjälpslagen överförda bestämmelsen,
att inom kommunen i första hand dess fullmäktige — och icke
socialnämnden — äger bestämma de grunder, enligt vilka frivillig
socialhjälp må meddelas, kritiseras i motionerna I: 552 och 11: 682, i
vilka uttalas, att bestämmelsen är att anse såsom ett relikt från fattigvårdslagen
och bör utgå. Vidare anföres i motionerna att bestämmelsen lätt kommer
i strid med stadgandet i 6 §, att socialnämnden har att bestämma i
vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall
meddelas.

Utskottet kan icke dela de i motionerna anförda synpunkterna. Enligt
13 § lämnas kommunerna möjlighet att genom fullmäktige draga upp riktlinjerna
för den frivilliga socialhjälpen i kommunerna liksom statsmakterna
i 12 § reglerat omfattningen av den obligatoriska socialhjälpen. Här kan
alltså sägas vara fråga om en kommunal lagstiftning. Redan av det sagda
framgår, att stadgandet ej är ett relikt från FvL utan uttryck för en principiellt
viktig gränsdragning. Att i sista hand lägga ansvaret för utformningen
av de generella grunderna för den frivilliga socialhjälpen på annat
organ än fullmäktige bör redan av principiella skäl ej komma i fråga. Därtill
kommer att endast fullmäktige äger den överblick över kommunens finanser
och övriga inverkande omständigheter som här erfordras.

Beträffande invändningen, att bestämmelsen lätt kan komma i strid med
socialnämndens i 6 § reglerade bestämmanderätt må erinras om att i 12 §
givits bestämda gränser för den obligatoriska socialhjälpen. Liksom det
förhållandet att statsmakterna ger regler för obligatorisk socialhjälp icke
kan sägas inkräkta på den verkställande befogenhet som ankommer på
socialnämnden, kan ej heller fullmäktiges ifrågavarande regelgivning sägas
inkräkta på de befogenheter som bör tillkomma nämnden i fråga om frivillig
socialhjälp. För övrigt må anmärkas, att fullmäktige även vid bifall till
motionärernas förslag i sista hand kan inverka på utformningen av den
frivilliga socialhjälpen genom sin anslagspolitik. Utskottet avstyrker alltså
motionerna i vad de nu berörts.

I samma motioner uttalas vidare attdenförebyggandehjälpen
fått en mycket mera undanskymd plats i socialhjälpslagen än i FvL och
att det är uppenbart att förutsättningarna för densamma i många fall kommer
att försämras. I motionerna yrkas därför, att 13 § kompletteras med ett
stadgande, att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att meddela
socialhjälp där detta prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga
till självförsörjning.

Såsom utskottet ovan vid behandlingen av 12 § framhållit har emellertid

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

just i fråga om den förebyggande hjälpen i propositionen föreslagits en
väsentlig utbyggnad, i det att sådan hjälp gjorts obligatorisk i fråga om den
som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete. Uppmärksamheten
riktas vidare i propositionen på den förebyggande hjälpen genom
stadgandet i 14 § första stycket att hjälpen — vare sig den är obligatorisk
eller frivillig — bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt
blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig (och de sina.

Den relativt sett väsentligt minskade betydelse socialhjälpen fått i vårt
socialvårdssystem har enligt utskottets mening skapat helt andra och
gynnsammare förutsättningar för att samhällets bistånd i de fall, där
socialhjälp dock kommer att utgå, verkligen kommer att lämnas på ett
sådant — för tillfället ofta mera kostnadskrävande — sätt, att vederbörande
blir i stånd att för framtiden försörja sig, något som för övrigt ligger i kommunernas
eget ekonomiska intresse. Skulle det ändock visa sig att i särskilda
kommuner intresse saknas för den förebyggande hjälpen torde en allmänt
hållen rekommendation vara av mindre värde. Av större betydelse blir här
enligt utskottets mening den verksamhet som enligt 52 och 53 §§ skall utövas
av länsstyrelsen och socialstyrelsen med biträde av socialvårdskonsulenter
och statens socialhjälpsinspektör och som kan direkt inriktas på fall där
missförhållande yppats.

Den i motionerna föreslagna rekommendationen i 13 § innefattar vidare,
att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att avhjälpa behov av
socialhjälp för livsuppehälle och vård när behovet är betingat av
andra omständigheter än de som omförmäles i 12 §.
Det förhållandet att den fortsatta utvecklingen av den frivilliga socialhjälpen
anförtrotts åt kommunerna hindrar visserligen, såsom departementschefen
uttalat, ej att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i
vissa fall. Men departementschefen har — då befogenhet ej föreslagits för
annat organ att ålägga socialnämnden att utge socialhjälp — avstått från
att i lagen framhäva vissa hjälpbehov före andra. För frivillig socialhjälp
finns, till följd av den utformning den obligatoriska hjälpen fått, utrymme
dels då behovet är betingat av andra omständigheter än som i 12 § avses
och dels då hjälpen anses böra utgå med högre belopp än vid obligatorisk
socialhjälp. Motionärerna har framhållit, att det bör vara särskilt angeläget
att ge socialhjälp i förstnämnda fall. Man må finna detta riktigt eller ej;
rekommendationen är i vart fall för allmänt hållen för att kunna få någon
egentlig effekt.

På grundval av det anförda avstyrker utskottet de nu berörda motionsyrkandena.

I fråga om formerna för socialhjälpen föreslås i 14 § tredje stycket såsom
en betydelsefull nyhet att användningen av horgensinstitutet lagfästes.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att den hittills omtvistade

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

frågan om borgen såsom en form för den generella, behovsprövade hjälpen
sålunda löses. Emellertid har institutet genom bestämmelsens utformning
— som överensstämmer med vad socialvårdskommittén föreslagit — fått
ett tämligen begränsat användningsområde. Borgen föreslås sålunda endast
skola användas för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg
eller annat dylikt. Enligt utskottets mening är dessa fall lämpliga exempel
på när institutet kan användas. Borgen bör emellertid kunna ställas även i
andra likartade fall. Den närmare utformningen av institutets användning
bör ankomma på kommunerna och ej alltför ingående regleras i lagtexten.
Utskottet föreslår, att lagtexten ändras sålunda, att borgen må användas vid
lån till utbildning eller inköp av redskap eller verktyg eller till annat dylikt
ändamål. Härigenom torde önskemålen i motionerna 1:547 och II: 679
om beredande av möjlighet att använda borgensinstitutet vid bostadsanskaffning
och bostadsförbättring få anses besvarade.

Yrkandet i motionerna 1:552 och 11:682 att borgensinstitutet skulle
utvidgas att omfatta lån för uppehälle och vård enligt 12 § (obligatorisk
socialhjälp), om den hjälpbehövande är i besittning av tillgångar, vilka för
det närvarande icke kan utnyttjas för hans försörjning, dock högst till vad
som svarar mot tillgångarnas värde, kan utskottet icke tillstyrka. Det ligger
i sakens natur att borgensinstitutet icke bör användas i andra fall än då
hjälptagaren är skyldig att återbetala erhållen socialhjälp. Till socialhjälpens
natur hör vidare, att den är en sekundär hjälpform, och obligatorisk
socialhjälp skall enligt 12 § därför regelmässigt ej utgå, då hjälpbehovet
tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom att vederbörande har egna tillgångar.
I den mån frivillig socialhjälp enligt 13 § utgår i dylika fall kan däremot
borgensinstitutet användas. Sådana fall avses emellertid ej i motionerna.
För de sällsynta fall, då obligatorisk socialhjälp kan komma att utgå, då
egna tillgångar finns ehuru de för tillfället ej är disponibla, bör — om den
enskildes ersättningsskyldighet anses böra omfatta dessa fall — regleringen
icke ske via borgensinstitutet utan, på sätt i motionerna 1: 526 och II: 650
föreslås, direkt genom bestämmelse i 33 § om återbetalningsskyldighet.
Därav följer då, att även borgensinstitutet, om övriga förutsättningar är
för handen, kan användas. Till frågan om utvidgning av återbetalningsskyldigheten
återkommer utskottet vid behandlingen av 33 §.

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp, 15—17 §§

Departementschefen

I specialmotiveringen till 15 § anför departementschefen:

»I 23 § 4 st. Fvl föreskrives, att polisman, läkare eller barnmorska, som
finner någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelsens ingripande
är av nöden, bör göra anmälan härom hos styrelsen. Då föreskrifter av

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

denna art synes höra hemma i instruktionen för vederbörande befattningshavare,
har någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande ej upptagits
i departementsförslaget.»

I 16 § upptages bl. a. ett stadgande om inhämtande av yttrande av läkare
rörande den lämpligaste formen av ingripande vid behov av socialhjälp.

I detta sammanhang må erinras om att departementschefen — i propositionen
under rubriken socialhjälpens innehåll — i fråga om särskilda
socialläkartjänster anfört följande.

2>I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare
medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har
särskilda socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom
tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det
gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar
förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om
att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd.
Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska
möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under
sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att såsom
kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse.
Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och
den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte
kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta
socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emellertid
anledning att här vidare ingå på denna fråga.»

I 17 § behandlas en fråga om upprättande av särskilt undersökningsprotokoll.
Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt 13 § i kommitténs förslag skall protokoll alltid upprättas över
utredning, som verkställes innan hjälp beviljas. Som skäl härför anför
kommittén, att socialnämndens beslut om socialhjälp icke kunde innehålla
alla de upplysningar på vilka beslutet grundades, varigenom vid nytt
hjälpbehov uppgifter om grunden för det tidigare beslutet saknades. Det
vore icke tillfredsställande att de beslutande personerna vore hänvisade
till enbart sin minnesbild av fallet. Ett ytterligare skäl vore att statsbidrag
komme att utgå, varför länsstyrelsens tjänstemän måste ha tillgång
till protokoll angående utredningen för att kunna bilda sig en tillförlitlig
uppfattning om socialhjälpens skötsel.

För egen del vill jag framhålla vikten av att en ordentlig utredning
äger rum i varje socialhjälpsärende. Om statsbidrag inte skall utgå, torde
emellertid anledning saknas att föreskriva skyldighet att under alla omständigheter
upprätta protokoll över utredningen. En sådan ordning skulle
enligt min mening leda till en alltför tyngande byråkratisering av verk -

72 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

samheten. Däremot bör föreskrivas, att protokoll skall upprättas i sådana
fall, där den hjälpbeviljande kommunen kan tänkas komma att söka ersättning
av annan kommun, av staten eller av enskild. Protokollet har i
dessa fall till uppgift att tjäna som underlag för en eventuell ersättningsprocess
och det bör därför innehålla upplysning om de faktiska förhållanden,
som kan tänkas vara av intresse i en dylik process. För att protokollet
skall bli så fullständigt och tillförlitligt som möjligt, bör det upprättas
på ett så tidigt stadium som möjligt och inte först då det är aktuellt att
inleda processförfarandet. Det bör därför föreskrivas, att protokollet skall
upprättas därest det kan antagas, att ersättning kommer att sökas av
annan kommun, enskild person eller staten.»

Motioner

Beträffande det i 16 § föreslagna stadgandet om inhämtande av läkaryttrande
uttalas i de likalydande motionerna 1: 547 och 11:679, att
»en rekommendation i stället för en tvingande bestämmelse om läkares
medverkan synes---både mera motiverad och mera i överensstäm melse

med de faktiska förhållandena».

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 diskuteras frågan om inrättande
av särskilda socialläkartjänster (se motionen II: 682
s. 5—6) och yrkas, »aff riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om

snabb utredning och förslag---om inrättandet av socialläkartjänster

i sådan omfattning, att innehavarna kontinuerligt kan bistå socialnämnderna
i deras förebyggande verksamhet».

Frågan om särskilt Undersöknin g protokoll behandlas i
de likalydande motionerna 1: 548 och II: 677. Motionärerna gör uttalanden
av innebörd, att sådant protokoll bör upprättas i samtliga socialhjälpsärenden.

Utskottet

I 15 § regleras till en början, till vem en hjälpbehövande skall vända sig
för erhållande av socialhjälp. Härtill ansluter sig, i andra stycket av paragrafen,
ett stadgande varigenom den som mottagit anmälan om behovet
ålägges att ofördröjligen vidarebefordra densamma till socialnämnden
eller dess ordförande. Stadgandet åsyftar att anmälan skall
komma den till handa som har att avgöra om hjälp skall utgå. Emellertid
ges i 8 § regler om delegation av beslutanderätten till avdelning eller ledamot
av nämnden eller till befattningshavare i kommunen. Beslut som fattats
med stöd av sådan delegation skall enligt 8 § anmälas vid nämndens
nästa sammanträde. Vidarebefordran enligt 15 § av hjälpbehövandes anmälan
synes icke vara erforderlig i fall då den som mottagit anmälan själv

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

äger fatta beslut i ärendet. Utskottet har omformulerat stadgandet i 15 §
i överensstämmelse härmed.

Socialhjälpens klientel kommer att i huvudsak inskränkas till ett antal
personer eller familjer med nedsatt försörjningsförmåga, vilka behöver
ekonomisk hjälp, men för vilka de på längre sikt viktigaste åtgärderna
består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga. De
sociala problemen inom ramen för den nu förevarande lagstiftningen kan
därför ofta till sin kärna sägas vara medicinska problem. Mot bakgrunden
härav ter det sig, även om vården i stor utsträckning ankommer på andra
samhällsorgan än socialnämnden, särskilt önskvärt att, såsom också departementschefen
framhållit, läkare medverkar i socialvårdsarbetet.
Genom stadgandet i 16 § sista stycket i förslaget till lag om socialhjälp
tillförsäkras socialnämnden bistånd av läkare i mycket vid omfattning,
nämligen så snart anledning föreligger till antagande att behovet av socialhjälp
beror på sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet.
I dessa fall skall yttrande inhämtas av läkare rörande den lämpligaste
formen av ingripande. Det föreslagna stadgandet innebär en nyhet i förhållande
till Fvl.

1 propositionen har däremot icke upptagits socialvårdskommitténs förslag
om inrättande av särskilda socialläkartjänster. Departementschefen
är emellertid ense med socialvårdskominittén om att en fortsatt utbyggnad
av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd men avvisar kommitténs
förslag med hänsyn till den läkarbrist som råder i landet. I de likalydande
motionerna 1: 552 och 11:682 yrkas, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
hemställa om snabb utredning och förslag om inrättandet av socialläkartjänster
i sådan omfattning, att innehavarna kontinuerligt kan bistå socialnämnderna
i deras förebyggande verksamhet. Utskottet förutsätter att frågan
om socialläkartjänster blir föremål för fortsatt uppmärksamhet. Med
hänsyn till läkarbristen finner utskottet dock icke anledning att nu föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om sådan utredning och förslag
som i motionerna avses.

I propositionen har bestämmelsen om inhämtande av läkaryttrande givits
en ovillkorlig utformning; yttrande skall sålunda i de berörda fallen inhämtas.
I motionerna I: 547 och II: 679 yrkas sådan ändring, att stadgandet
får formen av en rekommendation. Utskottet kan icke tillstyrka, att
stadgandet gives en så vag utformning. Man måste då befara, att institutets
värde skulle väsentligt förringas. Emellertid kan det i särskilda fall framstå
såsom icke tillräckligt motiverat att kräva yttrande av läkare. Såsom
förutsättes i 8 § med bestämmelser om delegation av beslutanderätten i
vissa ärenden till bl. a. tjänsteman, kan många ärenden vara av rutinmässig
karaktär. Ehuru hjälpbehovet här föranletts av sjukdom kan det
vara uppenbart, att hjälpen avser sådant behov, t. ex. kläder, att läkar -

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

yttrande rörande den lämpligaste formen av ingripande ej erfordras. Med
hänsyn till dylika fall bör stadgandet enligt utskottets mening utformas
så att yttrande skall inhämtas, om ej särskilda skäl föranleder till annat.

Enligt 16 § skall socialnämnd, innan fråga om beviljandet av socialhjälp
avgöres, göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter
samt, om behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste
sätt avhjälpas, över sådan utredning skall enligt 17 § i vissa fall
särskilt protokoll upprättas, nämligen då det kan antagas, att
ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer att sökas av annan
kommun, av enskild person eller av staten. Protokollet skall, om ersättning
senare sökes, tjäna som underlag för kravet samt i avskrift bifogas
anmaning att betala eller ansökan om ersättning. Även om det givetvis kan
föreligga skäl att upprätta ett särskilt undersökningsprotokoll även i andra
fall, kan utskottet emellertid icke tillstyrka förslaget i motionerna 1: 543
och II: 677 att sådan skyldighet skulle föreskrivas för samtliga socialhjälpsärenden.
Motionärerna motiverar sitt förslag med att vid nytt hjälpbehov
uppgifter om grunden för tidigare beslut skulle saknas, om sådant särskilt
protokoll som nu är i fråga ej förelåge. En skyldighet att i samtliga socialhjälpsfall
upprätta särskilt protokoll skulle emellertid enligt utskottets
mening vara onödigt betungande och uppenbart föra alltför långt. Förhållandena
torde inom många kommuner vara sådana, att det angivande
av beslutet och skälen därför, som enligt vad utskottet i 4 § föreslagit skall
antecknas i det inför socialnämnden förda protokollet, är till fyllest även
som ledning vid bedömande av nytt hjälpbehov. I vart fall bör socialnämnden
ha frihet att själv avgöra omfattningen av de minnesanteckningar
över gjorda undersökningar, som nämnden finner böra föras. Vid t. ex.
beviljande av begravningshjälp föreligger för övrigt ej ens de av motionärerna
anförda skälen för särskilt protokoll.

Om ålderdomshem m. in., 18—21 §§
Departementschefen

Departementschefen anför bl. a. följande.

»I direktiven för 1952 års åldringsvårdsutredning erinrade jag om de
riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshemmen, som på min företrädares
förslag antogs av 1947 års riksdag. Propositionen i ämnet (nr 243) hade
grundats på socialvårdskommitténs år 1946 avgivna betänkande angående
ålderdomshem m. in. Jag framhöll, att en viss osäkerhet numera gjort sig
gällande rörande åldringsvårdens utformning. Åldringsvårdsutredningen
fick i uppdrag bl. a. att skaffa sig en överblick över vårdfrågornas läge när

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 195å

det gällde åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestämmelser
och tillämpade riktlinjer samt att, i den mån granskningen skulle
ge anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till samhällets
och de enskildas intressen kunde befinnas påkallade. Jag hänvisade
till pågående ansträngningar att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i
sina bostäder även i de fall, där de behöver tillsyn och hjälp i någon form.
Vidare pekade jag på verksamheten för upprustning och förbättring av
åldringsbostäder med samhällets ekonomiska stöd samt på byggandet av
olika slag av pensionärslägenheter. Utvecklingen torde, anförde jag, leda
till att vård på ålderdomshem i större utsträckning förbehålles personer,
som behöver en mera kvalificerad vård. Detta kunde aktualisera en omprövning
av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården.
Utredningsmännen borde undersöka möjligheterna att till ledning för kommunerna
och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan
olika vårdformer.

Åldringsvårdsutredningens arbete är ännu inte avslutat. Det är därför
inte möjligt att nu fatta definitiv ståndpunkt till frågan om ålderdomshemmens
ställning som socialvårdsanstalter.

Riksdagsbeslutet år 1947 innehar, att ålderdomshemmens karaktär av
fattigvårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning ansågs
följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hemma
i fattigvårdslagstiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning.
Denna revision av lagstiftningen sköts emellertid på framtiden.

Socialvård skommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett fullföljande
av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålderdomshem
som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående lag
om vissa socialvårdsanstalter m. in. I avvaktan på åldringsvårdsutredningens
slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de
lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, införes
i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess
slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna
anstaltsvård.

Jag återkommer så till frågan om de disciplinregler, som lagstiftningen
nu inrymmer för de anstaltsvårdadc. Socialvårdskommitténs förslag innebär,
att arbetsplikt skulle råda vid försörjningshem och vårdhem och att
vissa disciplinära åtgärder skulle föreskrivas i lagen för behandling av personer
som inte respekterar gällande föreskrifter. Arbetsplikt föreslås sålunda
inte bli gällande vid ålderdomshem, där sådan plikt nu föreligger enligt Fvl.
Jag vill erinra om alt arbetsplikten vid de kommunala anstalterna ursprungligen
bl. a. varit avsedd att möjliggöra för kommunen att bereda sig någon
ersättning för medellösa vårdtagares vårdkostnader. Rätten för fattigvårds -

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

styrelsen att förelägga vårdtagaren arbete ingick också som ett led i den
styrelsen tidigare tillkommande husbonderätten över de intagna. En kvarleva
av denna husbonderätt utgör även den i Fvl inskrivna rätten till vissa disciplinära
åtgärder gentemot de intagna. Enligt min mening bör man icke i
lag uppställa arbetsplikt vid vissa slag av anstalter vare sig i syfte att ekonomiskt
utnyttja vårdtagarnas arbetskraft eller som ett disciplinmedel.

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes
i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att
regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När
intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och
på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar
vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna
arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana
fall ersättes dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för
flertalet vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten
bereder men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden.

En störande understödstagares överförande till arbetshem kan enligt fattigvårdslagen
ske med polishandräckning. Socialvårdskommittén har föreslagit,
att polishandräckning skall kunna meddelas för överförande av en
vårdtagare från ålderdomshem eller försörj ningshem till vårdhem, däremot
inte för återförande av en person, som avvikit från vårdhem. Vid
remissbehandlingen har oenighet visat sig råda i denna fråga.

Att de kommunala socialvårdsanstalterna är helt öppna anstalter, på
vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också, att
vårdtagaren underkastar sig de regler, som för trevnaden på hemmet är
nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för risken att ej
längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden
kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta
torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte
sällan beredes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda
hem, där hans beteende inte behöver innebära någon fara eller vantrevnad
för omgivningen. Det rör sig här endast i sällsynta undantagsfall om personer,
som utgör en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana
fall förekommer torde andra vårdformer än vård på nu ifrågavarande
socialvårdsanstalter böra komma i fråga.

Inom nykterhetsvården strävar man efter att så långt möjligt undvika
att anlita polishandräckning för vårdtagares överförande till anstalt. Det
har sedan länge varit en strävan att också beträffande störande understödstagares
överförande till arbetshem undvika polishandräckning. Från Vårdhemmet
Högalid i Stockholm har jag erfarit, att polishandräckning inte i
något fall anlitats på åtminstone 30 år, trots att inte endast en avsevärd
del av alla s. k. störande understödstagare på arbetshemmen utan säkerligen
också många av de svåraste fallen överförts därifrån.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 77

I den mån överförande av störande vårdtagare till arbetshem eller liknande
anstalt skall ske, bör det enligt min mening vara möjligt att undvika
att anlita polishandräckning. I fall då på ett ålderdomshem eller liknande
hem uppenbar risk för övriga vårdtagares säkerhet föreligger, torde
polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske
utan bestämmelse härom i socialhjälpslagen. Om en resa till annan vårdanstalt
bedömes som nödvändig och ressällskap behöver anlitas t. ex.
på grund av att vårdtagaren är gammal och osäker om resvägen — bör det
vara möjligt att ordna saken utan att tillgripa tvång. Några bestämmelser
om rätt till polishandräckning för här åsyftade fall torde sålunda ej vara
behövliga.»

Specialmotivering

19 §.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt 19 § erfordras plan för hem icke blott, såsom enligt 34 § Fvl, vid
uppförande av hem utan även, såsom kommittén föreslagit, vid mera omfattande
om- och tillbyggnad av hem samt vid inrättande av hem i byggnad,
som uppförts för annat ändamål. Innan länsstyrelsen godkänt planen skall
denna ha underställts socialstyrelsen för yttrande. En motsvarande skyldighet
finnes föreskriven i 6 § förordningen den 5 juni 1953 (nr 339) om
statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.»

21 §

Departementschefen anför bl. a.:

»Stadgandet i förevarande paragraf är, såsom framgår av den allmänna
motiveringen, av provisorisk karaktär. Bestämmelsen är ej avsedd att för
landstingens vidkommande innebära någon ändring, d. v. s. varken att
ålägga landstingen någon ny uppgift eller att befria dem från någon nuvarande.
I sin föreslagna lydelse avser paragrafen icke personer, som ännu
ej mottagits i kommunalt hem men annorstädes uppträtt störande. Det är
först då vederbörandes vistelse på ett kommunalt hem visat sig — med
hänsyn till övriga i hemmet bosatta — icke kunna fortvara, som hänvisning
till landstingsanstalten bör ske. I detta sammanhang torde böra erinras
om bestämmelserna i 14 § 4 st. och 18 § 1 st. departementsförslaget, av
vilka följer att vårdbehovet i komplicerade fall i första hand skall tillgodoses
genom intagning på sjukvårdsinrättning eller annan för ändamålet
lämpad vårdanstalt.

Den nu i 33 § Fvl uppställda förutsättningen, att här ifrågavarande
personer skall vara i någon mån arbetsföra, har inte upptagits i förslaget.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 är 1955

Det ligger emellertid i sakens natur att personer, som är helt arbetsoförmögna,
inte skall hänvisas till anstalt, där det förutsättes att arbete utföres
av samtliga intagna.»

Motioner

Frågan om vilken avgift som må uttagas av den som åtnjuter
vård på ålderdomshem upptages i de likalydande motionerna
I: 554 och II: 683. I motionerna yrkas, att frågan nu regleras i socialhjälpslagen
genom införande av en särskild paragraf, i motionerna provisoriskt
betecknad 21 a §. Den föreslagna paragrafen är av följande lydelse.

21 a §

Kommun må uttaga ersättning för vård å ålderdomshem
av den som åtnjuter folkpension utan att ha sådan inkomst, som enligt
lagen om folkpensionering föranleder minskning av inkomstprövad pensionsförmån,
högst med det belopp han åtnjuter i folkpension, minskat
med det belopp, som omförmäles i 18 § nyssnämnda lag;

av den som eljest åtnjuter folkpension eller icke åtnjuter dylik pension,
med det belopp som med hänsyn till storleken av hans inkomster eller tillgångar
i övrigt må anses skäligt.

I intet fall må ersättning uttagas med högre belopp än som motsvarar
kommunens kostnader för ändamålet.

Utskottet

Genom principbeslut år 1947 uppdrog statsmakterna vissa riktlinjer för
ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad in. in. Sedermera har
emellertid en viss osäkerhet gjort sig gällande rörande utformningen av
åldringsvården och i anledning härav tillsattes den s. k. 1952 års åldringsvårdsutredning.
I direktiven för utredningen anföres, att den utveckling
som ägt rum efter år 1947 kunde aktualisera en omprövning av de då uppdragna
riktlinjerna för ålderdomshemsvården. I avvaktan på utredningens
slutförande föreslås nu i propositionen en anordning av huvudsakligen
provisorisk natur. Skyldigheten att anordna och driva hem för åldringar
och andra begränsas emellertid icke såsom i Fvl till att avse endast understödstagare
utan föreslås allmänt skola omfatta åldringar och andra som
är i behov av vård eller tillsyn, som icke eljest tillgodoses. Bestämmelserna
i Fvl om de kommunala socialvårdsanstalterna överföres i övrigt i
huvudsak oförändrade till socialhjälpslagen. Sådana bestämmelser utmönstras
emellertid, som bidragit till att ge ålderdomshemmen och liknande anstalter
fattigvårdskaraktär, såsom bestämmelser om fattigvårdsstyrelsens
tillsyn och disciplinära befogenheter samt om arbetsplikt och polishandräckning.
Utskottet förordar den sålunda föreslagna lösningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I motionerna I: 554 och II: 683 föreslås, att i en särskild paragraf, i motionerna
betecknad 21a §, införes bestämmelser om storleken av den e rsättning
som kommun må uttaga av vårdtagaren för vård å
ålderdomshem. 1947 års principbeslut innebar i detta hänseende följande.
Storleken av de avgifter, som skulle få uttagas av de på ålderdomshemmen
inackorderade, skulle i princip vara lika för alla, oberoende av inkomstoch
förmögenhetsställning. Tills vidare borde det dock ankomma på de
kommunala myndigheterna att själva fatta beslut i denna fråga. Ej heller
ansågs någon föreskrift erforderlig om den högsta dagavgift, som skulle
få uttagas av obemedlade och mindre bemedlade, till vilka torde ha hänförts
de som ej har annan inkomst än folkpension. Emellertid erinrades
här om att i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering finnes fastslaget, hur
stor del av folkpensionen, som av fattigvårdssamhälle högst må uppbäras
såsom gottgörelse för kostnaderna för den som är intagen a sådant samhälle
tillhörig anstalt. Det i motionerna framförda förslaget överensstämmer
icke med principbeslutet. Vid sådant förhållande och då slutlig ställning
ej bör tagas till andra hithörande frågor förrän aldringsvardsutredningens
förslag föreligger, avstyrker utskottet motionerna i denna del.
Kommunerna har för övrigt redan hittills å ålderdomshemmen mottagit
även andra än understödstagare, och det har ej gjorts gällande att kommunerna
utnyttjat detta till att på de mottagnas bekostnad tillskansa sig
oskälig ersättning. Enligt utskottets mening har man ej heller anledning
att i fortsättningen räkna med risk för missbruk.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. in., 22—32 §§

Förevarande avsnitt i socialhjälpslagen behandlas i propositionen, förutom
i specialmotiveringen, under rubriken hemortsrätten.

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a. följande.

»Enligt Fvl är den kommun, där en hjälpbehövande person vistas, skyldig
att lämna honom fattigvård oavsett om han anses tillhöra kommunen eller
ej. Om hjälpen har karaktär av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen
alltid själv bära kostnaderna därför. Är hjälpen däremot att betrakta som
obligatorisk fattigvård, åvilar det slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i
regel den kommun, där hjälptagaren har hemortsrätt. En kommun, som
utgivit obligatorisk fattigvård till någon som har hemortsrätt i annan kommun,
kan därför merendels vända sig mot denna lör alt få ersättning lör
sina utgifter.

80 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Genom regeln, att vistelsekommunen i första hand skall svara för att
fattigvård meddelas, tillgodoses de behövandes intresse att snabbt erhålla
hjälp. Det torde vara ställt utom all diskussion, att denna regel bör gälla
även inom den nya lagstiftningen. Det ligger vidare i sakens natur, att
ersättning för socialhjälp, som en kommun lämnat utan att vara genom
lag förpliktad därtill, inte bör kunna utkrävas av annan kommun. Kostnaderna
för frivillig socialhjälp bör med andra ord liksom hittills alltid
stanna å den kommun, som lämnat hjälpen. Den fråga, som här skall
diskuteras, är alltså, vilken kommun som i det enskilda fallet slutligen
bör svara för kostnaderna för obligatorisk hjälp. Såsom nyss antytts, åvilar
detta ansvar enligt gällande lagstiftning hjälptagarens hemortsrättskommun.

Enligt Fvl:s huvudregel äger svensk medborgare hemortsrätt i den
kommun, inom vilken han blivit mantalsskriven för det senaste år, under
vilket han ej åtnjutit fattigvård. För att någon skall förvärva hemortsrätt
i en viss kommun kräves alltså först och främst, att han mantalsskrives
där. Men det räcker inte därmed; han får hemortsrätt i kommunen först
vid utgången av det år, mantalsskrivningen avser, och endast under förutsättning
att detta år förlöpt fattigvårdsfritt. Från denna huvudregel göres
en del viktiga undantag, från vilka jag dock bortser tills vidare.

Socialvårdskommittén har ansett, att hemortsrätten även i fortsättningen
bör grunda sig på mantalsskrivningen men att det nuvarande kravet på
ett fattigvårdsfritt år bör kunna slopas. I enlighet härmed har kommittén
förordat en huvudregel av innebörd att varje medborgare skall äga hemortsrätt
i den kommun, där han är mantalsskriven. Under remissbehandlingen
har meningarna om detta förslag varit starkt delade.»

Efter en tillbakablick på äldre regler i frågan fortsätter departementschefen: »Fvl:s

regler om hemortsrätt bygger alltså — liksom tidigare stadganden
i ämnet — på grundsatsen, att en verklig samhörighet bör föreligga mellan
den enskilde och den kommun, som skall vara hans hemortsrättskommun.
Ett osökt uttryck för denna samhörighet har ansetts ligga i den tid, under
vilken en person vistats i kommunen. Ju längre vistelsen varat, desto
naturligare har det ansetts vara att kommunen fick svara för hans försörjning.
Mot bakgrunden härav får man se Fvl:s huvudregel, vilken innebär,
att en främling, som flyttar in i en kommun, inte vinner hemortsrätt
i denna förrän han mantalsskrivits därstädes och det visat sig att han
under det år mantalsskrivningen avser kunnat försörja sig och de sina.

När det gäller att utforma den nya lagstiftningens hemortsbegrepp kan
man inte bortse från den samhällsutveckling som ägt rum sedan Fvl antogs.
Av särskild betydelse är, att befolkningen till följd av den fortskridande
industrialiseringen, det förbättrade kommunikationsväsendet och
andra faktorer numera är betydligt mera rörlig än förut. Den livliga om -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

flyttningen mellan olika kommuner gör, att den faktiska samhörighet, som
Fvl förutsätter skola föreligga mellan individen och hans hemortskommun,
i många fall är ytterst svag. Det synes mig därför riktigt att skjuta
samhörighetssynpunkterna i bakgrunden vid utformningen av den nya lagstiftningens
hemortsrättsbegrepp.

Hemortsrättsreglerna syftar ytterst till att åstadkomma en lämplig fördelning
av socialhjälpskostnaderna mellan rikets olika kommuner. Ännu
år 1918, då Fvl kom till, intog fattigvården en central ställning inom det
sociala hjälpsystemet men sedan dess har — såsom jag närmare utvecklat
i avsnittet rörande grunderna för den nya lagstiftningen — tillskapats ett
flertal andra hjälpformer, vilka är primära i förhållande till fattigvården
och därför inneburit en avlastning av denna.

Även i ett annat betydelsefullt hänseende är förhållandena nu helt annorlunda
än tidigare. Jag syftar härvid på den ändrade kommunindelning,
som innebar, att den stora mängden av småkommuner med ringa folkmängd
och liten ekonomisk bärkraft uppgick i större kommunala enheter.

Mot bakgrunden av de förändringar, som sålunda ägt rum, kan man
fråga sig, huruvida inte vistelsekommunen skulle kunna åläggas inte bara
att meddela socialhjälp utan även att slutligen svara för samtliga kostnader
härför. Under remissbehandlingen har en dylik lösning haft vissa
förespråkare, vilka förmenat, att man härigenom skulle slippa ifrån alla
tvister mellan kommuner om hemortsrätt och ersättning för lämnad socialhjälp.
För egen del anser jag det emellertid inte tillrådligt att låta en så
pass tillfällig omständighet, som vistelsen ofta är, vara avgörande för vilken
kommun, som i sista hand skall svara för kostnaderna i ett visst socialhjälpsfall.
Såsom kommittén anfört är dessutom uttrycket vistelse ingalunda
så entydigt, som det vid första påseende kan synas, och det kan
därför inte väntas, att all anledning till meningsskiljaktigheter skulle undanröjas,
om vistelsen skulle bli utslagsgivande i förevarande hänseende.

Av det anförda framgår, att regler som svarar mot de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna
enligt min mening inte kan helt avvaras i den
nya lagstiftningen. I likhet med socialvårdskommittén och det stora flertalet
remissinstanser anser jag, att dessa regler i överensstämmelse med
vad som nu gäller bör basera sig på mantalsskrivningen.

Den kritik, som framkommit under remissbehandlingen, har emellertid
främst riktat sig mot kommitténs förslag att helt slopa det krav på ett
hjälpfritt år, som Fvl uppställer som villkor för förvärv av ny hemortsrätt.
I åtskilliga yttranden uttalas farhågor för att ett lagfästande av förslaget
i denna del skulle leda till mindre tillfredsställande konsekvenser.

Med anledning härav vill jag först något uppehålla mig vid vissa olägenheter,
som utan tvivel är förenade med det nuvarande hemortsrättssystemet.
Kravet på ett hjälpfritt år medför, att utredning måste verkställas i
de enskilda ärendena inte bara beträffande frågan huruvida behov av
(> — B it) an g till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 2 and. Nr 39

82 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

hjälp föreligger utan även rörande spörsmålet var den hjälpbehövande
senast var mantalsskriven utan att åtnjuta hjälp under mantalsåret. Man
måste därför inte sällan gå flera år tillbaka i tiden för att kunna fastslå
var vederbörande har hemortsrätt. Utredningen härom kompliceras av att
Fvl innehåller flera undantag från regeln om ett hjälpfritt år. Som exempel
härpå kan nämnas, att frivillig fattigvård, som meddelats av mantalsskrivningskommunen,
inte utgör hinder för hjälptagaren att förvärva hemortsrätt
därstädes; utredning måste alltså verkställas rörande karaktären av
den fattigvård, som kan ha utgått. Det är uppenbart, att ett sådant system
är tungrott ur administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov till meningsskiljaktigheter
och därmed också till processer mellan olika kommuner.
Belysande härför är det siffermaterial, som lämnats av kommittén och
för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Om kommitténs förslag genomföres och hemortsrätten alltså uteslutande
baseras på mantalsskrivningen, kommer de nuvarande hemortsrättstvisterna
och de därmed förknippade olägenheterna att automatiskt försvinna, vilket
givetvis måste betraktas som en stor fördel. Under remissbehandlingen
har emellertid uttalats att denna fördel till stor del skulle komma att uppvägas
av att antalet mantalsskrivningsprocesser ökades. För egen del håller
jag inte för osannolikt, att kommunerna, därest förslaget genomföres, kommer
att skärpa sin uppmärksamhet i fråga om mantalsskrivningarna. Mot
en sådan utveckling kan knappast vara något att invända. En ökad kontroll
från kommunernas sida bör vara ägnad att medföra en riktigare folkbokföring,
och det är ur skilda synpunkter önskvärt att folkbokföringen blir
så riktig som möjligt. Visserligen kan man inte helt bortse från att en
skärpt uppmärksamhet från kommunalt håll kan leda till en ökning av
antalet mantalsskrivningsmål, men denna konsekvens bör enligt min mening
utan tvekan tagas, om man i gengäld slipper från de besvärliga och
olustiga hemortsrättsprocesserna.

Mot kommitténs förslag att helt slopa kravet på ett hjälpfritt år har
vidare invänts, att det ur den enskildes synpunkt vore betänkligt att låta
den kommun, i vilken han mantalsskrivits, komma ifrån sitt ansvar för
honom genom en så enkel åtgärd som att förmå honom att flytta till en
annan kommun. Risk förelåge, menar man, för att hjälpbehövande personer
skulle utsättas för påtryckningar av olika slag i syfte att påverka
deras bosättning och därmed även deras mantalsskrivning. F. n. kunde
hemortsrättskommunen inte komma ifrån sitt ansvar för sina hjälpbehövande
på annat sätt än genom uppseendeväckande åtgärder. Om kommitténs
förslag genomfördes komme det att finnas betydligt större möjligheter
att på ett illojalt sätt övervältra försörjningsbördan från en kommun
till en annan.

Jag har inte blivit övertygad om att dessa invändningar har sådan styrka,
att man på grund av dem bör frångå kommitténs förslag. Den nuvarande

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

lagstiftningen utesluter ingalunda påtryckningar och andra illojala åtgärder
från en kommuns sida i syfte att påverka hemortsrätten, och det är ett
känt faktum, att dylika manipulationer tidigare var ganska vanliga. Såvitt
jag kan bedöma är situationen emellertid nu i grunden så förändrad, att
man i stort sett kan bortse från manipulationsrisken. Det tryck, som fattigvårdskostnaderna
förut utövade i synnerhet på de små kommunernas ekonomi,
har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som
en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har
den främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är
också, att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälpbehövande
skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena
i bakgrunden.

I en del yttranden har man befarat, att ett slopande av kravet på en viss
hjälpfri tid såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt komme att medföra
en benägenhet hos socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner
med hög socialhjälpsstandard. En sådan utveckling anses få till följd, att
dessa kommuner komme att få vidkännas otillbörligt stora socialhjälpskostnader.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att en rättvis fördelning
av socialhjälpskostnaderna mellan landets olika kommuner inte kan erhållas
enbart genom hemortsrättsregler. Det är nämligen inte möjligt att
vid utformningen av hemortsrättsreglerna taga hänsyn till alla de faktorer,
som är av betydelse ur rättvisesynpunkt. Bl. a. måste en så viktig
faktor som skillnaden i ekonomisk bärkraft lämnas ur räkningen. Härmed
är dock inte sagt, att utformningen av hemortsrättsreglerna skulle
sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållande. Ett
lätt hemortsrättsförvärv kan antagas vara till en viss fördel för kommuner
med utflyttningsöverskott, ett svårt hemortsrättsförvärv till en viss fördel
för kommun med inflyttningsöverskott. Med den riktning som befolkningsomflyttningen
har i vårt land — nämligen från landsbygden till städer
och andra tätorter — är det därför förklarligt, att farhågor för de ekonomiska
konsekvenserna av kommitténs förslag yppats främst från städernas
sida.

Socialvårdskommittén har understrukit, att om en inte önskvärd inflyttning
till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser,
dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens område. Jag
delar till fullo denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag
vidare, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp inte i
nämnvärd grad påverkar en eventuell benägenhet hos enskilda medborgare
att flytta från en kommun till en annan för att komma i åtnjutande av
bättre förmåner. Jag vill erinra om att folkpensioneringslagen tidigare
innehöll en bestämmelse, som var avsedd att tjäna som en spärr mot att
folkpensionärer i syfte att erhålla högre bostadstillägg flyttade från en

84 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

lägre till en högre bostadskostnadsgrupp. Som villkor för att det högre bostadstillägget
skulle utgå föreskrevs nämligen tre års mantalsskrivning i
inflyttningskommunen, dock med rätt för pensionsstyrelsen att meddela
dispens. Denna spärr slopades helt år 1952, men trots detta har folkpensionärerna,
såvitt jag känner till, inte visat någon benägenhet att flytta
till kommuner med högre bostadstillägg.

Ett starkt skäl för att helt slopa det nuvarande villkoret om ett hjälpfritt
år för förvärv av hemortsrätt är enligt min mening, att någon motsvarighet
till detta villkor inte finnes inom socialförsäkringen. Både föir
de enskilda medborgarna och för de organ, som handhar socialvårdens
olika grenar, måste det vara en fördel att enhetliga regler gäller i detta
avseende. En och samma person bör, såsom kommittén framhållit, om
möjligt tillhöra endast en kommun i socialvårdshänseende. Det är vidare
önskväid, att reglerna om kommuntillhörigheten utformas så, att de blir
begripliga för allmänheten och kan tillämpas utan alltför stora svårigheter.
De nuvarande bestämmelserna i Fvl fyller enligt min mening inte dessa
krav; de lämnar mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet och lättfattlighet,
de föranleder ett tidsödande arbete vid tillämpningen och de
ger upphov till en mängd interkommunala tvister. Att under sådana omständigheter
överföra Fvl:s regler i oförändrat skick till den nya lagstiftningen
bör enligt min mening inte komma i fråga med mindre dessa regler
av andra skäl anses nödvändiga. De invändningar, som redovisats i det
föregående, har inte gjort mig övertygad härom. Inte heller det förhållandet
att något statsbidrag ej kommer att utgå till kommunernas kostnader
för socialhjälp utgör enligt min mening ett tillräckligt starkt motiv
för att ifrågavarande regler skall bibehållas; jag har alltså i detta hänseende
en annan uppfattning än de remissinstanser, som förmenat att
kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag
om statsbidrag.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man inte skulle
kunna överföra de nuvarande hemortsrättsreglerna till den nya lagstiftningen
med den jämkningen, att den hjälpfria tiden inskränktes från ett
år till sex månader. Även efter en sådan uppmjukning skulle emellertid
olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak kvarstå. Vid undersökningar,
som verkställts inom socialdepartementet, har det dessutom visat
sig svårt att finna någon tillfredsställande lösning av frågan från vilken
tidpunkt det hjälpfria halvåret skulle räknas. Jag anser därför att man
bör ta steget fullt ut och helt slopa kravet på hjälpfri tid.

På grund av det anförda tillstyrker jag den av kommittén föreslagna
huvudregeln, att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun,
där han är mantalsskriven.

Kommittén har emellertid givit denna regel sådan innebörd, att den faktiska
mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgives, blir avgö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

rande för vilken kommun som slutligen skall svara för hjälpkostnaden,
och detta även om mantalsskrivningen inte vunnit laga kraft vid sagda
tillfälle. De erinringar, som under remissbehandlingen framförts mot förslaget
i detta avseende, är enligt min mening tungt vägande. I överensstämmelse
med vad som föreslagits bl. a. av folkbokföringssakkunniga
förordar jag därför, att det slutliga betalningsansvaret lägges på den kommun,
i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut mantalsskrivits
för det år, under vilket hjälpen utgivits.

Fvl:s regler om hemortsrätt avser endast svenska medborgare. En utländsk
medborgare eller statslös person, som vistas här
i riket, har visserligen samma rätt att erhålla fattigvård som en svensk
medborgare, men han har inte hemortsrätt i någon kommun. Om fattigvård
skulle tilldelas honom, har den kommun som lämnat fattigvården
emellertid rätt att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse för sina
utgifter av staten. Kommittén har inte föreslagit någon principiell ändring
i dessa regler. Enligt förslaget skall staten vidare lämna ersättning för
socialhjälp till svensk medborgare, som inte är mantalsskriven
i riket. Även i detta avseende överensstämmer förslaget nära
med vad som nu gäller i det att staten lämnar gottgörelse för fattigvård,
som utgivits till personer vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas. Förslaget
har i båda de avseenden, som nu berörts, tillstyrkts under remissbehandlingen
och även jag biträder detsamma. Liksom hittills bör den ersättningsskyldighet,
som sålunda kommer att åvila staten, endast avse kostnader
för obligatorisk socialhjälp.

Enligt Fvl kan den som fyllt 60 år inte förvärva ny hemortsrätt.
Kommittén har föreslagit att denna regel, vilken icke har någon motsvarighet
inom sociallagstiftningen i övrigt, helt slopas. Förslaget har allmänt
godtagits under remissbehandlingen; och även enligt min mening
saknas anledning att längre upprätthålla ifrågavarande åldersgräns.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande gift kvinnas samt
minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende.

Enligt Fvl har en hustru alltid samma hemortsrätt som sin man;
man brukar säga att hon härleder sin hemortsrätt från honom. En kvinna,
som gifter sig, får alltså, oavsett om hon vid vigseln är under eller över
60 år, automatiskt mannens hemortsrätt, och hon följer sedan honom i
hemortsrättshänseende så länge äktenskapet består. Det är härvid utan
betydelse, huruvida makarna sammanlever eller ej. Upplöses äktenskapet
genom mannens död eller äktenskapsskillnad, behåller hustrun den hemortsrätt
hon senast ägde under äktenskapet, till dess hon enligt lagens
huvudregel eller genom nytt gifte förvärvar ny hemortsrätt.

Såsom kommittén framhållit leder Fvl:s bestämmelser om hustrus här -

86 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ledda hemortsrätt ibland till resultat, som måste anses mindre tillfredsställande.
Som exempel härpå nämner kommittén, att om makarna lever
åtskilda på grund av söndring hustrun kan komma att förvärva hemortsrätt
i en kommun, med vilken hon varken ägt eller äger någon som helst
beröring. Kommittén har för sin del ansett, att den nya lagstiftningen inte
bör innehålla någon särbestämmelse om gift kvinnas hemortsrätt och att
den nuvarande regeln om härledd hemortsrätt för hustru alltså bör utmönstras.
Detta förslag, som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen,
synes välbetänkt, och jag ansluter mig därför till detsamma.

Även minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — har enligt
gällande lagstiftning en härledd hemortsrätt. Barn i äktenskap följer
härvid fadern, och detta även om äktenskapet är upplöst samt modern
har vårdnaden om barnet. Om fadern dör men modern lever, följer barnet
henne i hemortsrättshänseende. Dör båda föräldrarna, behåller barnet den
hemortsrätt det ägde vid den sist avlidnes död. Barn utom äktenskap har
moderns hemortsrätt eller, om hon är död, den hemortsrätt hon ägde vid
dödsfallet. På motsvarande sätt härleder adoptivbarn sin hemortsrätt från
adoptanten. Är det adopterat av makar, gäller samma regler som för barn
i äktenskap. Först när ett barn fyllt 16 år kan det självständigt förvärva
hemortsrätt enligt lagens huvudregler. Intill dess så skett, har det kvar
den hemortsrätt det ägde på 16-årsdagen.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen
ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,
avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under
remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs förslag
att lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifrågasatts
annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna
härledd hemortsrätt. För egen del har jag emellertid inte blivit övertygad
om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets innevånare,
vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de
olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt
återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för
närvarande inte avgörande för hur fattigvårdskostnaderna skall fördelas
mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en
person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt
i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,
skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,
där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp
kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen
svara för vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört två skäl, varför denna enkla fördelningsregel
inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda
barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller moderns
mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen
bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möjligt
kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och
samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyssnämnda
speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare
sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid
utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera naturligt
att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan
befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån
en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat
sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet
med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden
eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner
som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner
och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få
fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen
av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemortsrätt
i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt
min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som
omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas
även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehandlingen
skulle ett genomförande av detta förslag leda till att ett fosterbarn
eller ett omhändertaget barn komme att växla hemortsrätt allteftersom
fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större
kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategorier, måste det
bli ett tidsödande och kostnadskrävande arbete att år från år följa föräldrarnas
mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intressen
gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt
system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.
Om än den ena än den andra kommunen komme att slutligen svara för
kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte
heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt
angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare
att skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen,
må påpekas, att de av kommittén föreslagna reglerna om härledd
hemortsrätt endast avser barn under 16 år; fr. o. in. den dag barnet
fyllt 16 år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där
det själv vore mantalsskrivet. EU barn, som efter lyllda 16 år av barnavårdsnämnden
i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och inackorderats
i ett enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt för -

88 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

slaget mycket snabbt få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant
system måste enligt min mening medföra en betydande risk för att anskaffningen
av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,
så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det
omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som
befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till att barn, som borde omhändertagas,
inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.
Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala
socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska
intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet
borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från
risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk
bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under
nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande
liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare
skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,
bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel
bör finnas för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt
barnavårdslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier
av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så
länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den
hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att
uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i Bvl.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte den av mig förordade undantagsregeln
i vad den rör de för samhällsvård omhändertagna barnen egentligen
hör hemma i Bvl. Socialhjälp torde nämligen som regel inte tilldelas dylika
barn, för vilkas vård och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emellertid
synes det ur praktiska synpunkter vara lämpligt att — åtminstone
så länge den nuvarande Bvl gäller — samla alla hemortsrättsregler i socialhjälpslagen
och i Bvl hänvisa till dem.

Jag övergår nu till den av kommittén diskuterade frågan, huruvida
en anknytning av hemortsrätten till mantalsskrivnings
kommunen bör föranleda ändring i gällande
folkbokföringsregler.

Folkbokföringsförordningen bygger på principen, att befolkningen i
största möjliga utsträckning skall registreras efter de faktiska bosättningsförhållandena.
Från denna princip göres vissa undantag i förordningens
14 § 6 mom., där det stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning
eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ej skall medföra ändring i avseende å hans kyrkobokföring (och därmed
ej heller i fråga om hans mantalsskrivning), såvida inte under tiden sådana
omständigheter inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit
intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes. Vidare
föreskrives, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på
prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden
så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten.

Om — såsom jag föreslagit — folkbokföringsförordningen inte ändras,
erfordras i socialhjälpslagen inte några särbestämmelser om hemortsrätt
för de kategorier, som åsyftas med undantagsreglerna i förordningens 14 §
6 mom. dvs. personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar
eller å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalter samt villkorligt
frigivna fångar m. fl.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finnes inga särbestämmelser
i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantalsskrivas
där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet. Den av mig förordade
huvudregeln rörande hemortsrätten får därför till följd, att samtliga
vårdtagare å ett ålderdomshem får hemortsrätt i den kommun, där
hemmet är beläget. Det blir således denna kommun, som får bära kostnaderna
för obligatorisk socialhjälp åt dem. Eftersom de personer, det
här gäller, merendels är intagna å ålderdomshem i sin egentliga hemkommun,
är det uppenbart, att några modifikationer av huvudregeln inte erfordras
för det stora flertalet av dem. Kommittén nämner emellertid två
fall, i vilka otillfredsställande resultat kunde uppkomma om ålderdomshemmens
vårdtagare finge hemortsrätt i den kommun, där hemmet vore
beläget, nämligen dels då två kommuner hade ett gemensamt ålderdomshem
och dels då en kommun hade ett ålderdomshem, som låge i en annan
kommun. Vad angår det förra fallet kan — såsom kommittén själv framhållit
— mantalsskrivningens rättsverkningar i avseende å hemortsrätten
upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdomshem
intages en föreskrift av innebörd att den kommun, där hemmet är
beläget, skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen var bosatt,
erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp åt honom. Om
denna utväg anlitas skulle alltså undantagsregler erfordras endast i de
med all säkerhet sällsynta fall, då en kommuns ålderdomshem är beläget
i en annan kommun. Det är emellertid att märka, att personer, som är
intagna å ålderdomshem, i regel har folkpension, och att obligatorisk socialhjälp
därför endast i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan
om deras hemortsrätt har därför inte någon större praktisk betydelse såvitt
angår socialhjälpen. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts,
anledning saknas att i detta sammanhang överväga ändrade regler

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

för fördelning av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner,
anser jag att särbestämmelser rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens
klientel kan undvaras i den nya socialhjälpslagen.

I likhet med kommittén anser jag, att särbestämmelser ej bör gälla för
personer, som bor i pensionärshem.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas
i annat enskilt hem än sitt eget, vill jag erinra om att 48 §
Fvl innehåller vissa specialregler, som är avsedda att underlätta möjligheterna
att bereda vårdbehövande s. k. familjevård. Stadgandet avser dels
den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt
och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för
fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att
han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels
den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av
vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet,
som blivit intygad av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han
på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet
är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans
hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § Fvl överföras till socialhjälpslagen
utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse även
sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så sker
uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén för
samtliga vårdgrenar velat uppnå genom ändring av folkbokföringsförordningen.
»

Specialmotivering

22—24 §§.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt 50 § 2 mom. Fvl får obligatorisk fattigvård, som en vistelsekommun
utgivit för vissa, i lagtexten närmare angivna ändamål, t. ex. för att
bekosta kläder åt skolbarn, inte återkrävas av vederbörandes hemortskommun.
Kommittén har föreslagit och remissorganen har enhälligt tillstyrkt,
att någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte upptages i den
nya lagen. Även jag anser, att något undantag ej bör göras från regeln, att
hemortskommunen skall stå det slutliga betalningsansvaret för obligatorisk
hjälp.

Det skäl, som kommittén anfört för att slopa det nuvarande hemsändningsinstitutet,
synes mig övertygande. Då härtill kommer, att förslaget
enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen, saknar jag anledning att
närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
25—29 §§.

I dessa paragrafer regleras processförfarandet i mål mellan kommuner
om ersättning för lämnad socialhjälp.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt den huvudregel, som jag förordat, kommer det slutliga betalningsansvaret
för obligatorisk hjälp att åvila den kommun, i vilken hjälptagaren
genom lagakraftägande beslut är mantalsskriven för det år hjälpen utgivits.
Härav följer, att frågan om ersättning för hjälp, som lämnats i början av
ett år, inte kan regleras förrän mantalsskrivningen vunnit laga kraft, dvs.
tidigast den 15 maj, då tiden för anförande av besvär över mantalsskrivningen
går till ända. Anföres besvär, dröjer det ytterligare en tid innan det
slutgiltigt fastslås, i vilken kommun hjälptagaren skall vara mantalsskriven
för året. Med hänsyn härtill torde det inte vara möjligt att bibehålla den
nuvarande regeln, att talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det
hjälpen började utgå. Ändras tiden för väckande av talan, bör även reglerna
om det anmaningsförfarande, som skall äga rum före den egentliga
processen, jämkas.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att frågor rörande ersättning mellan kommuner bör kunna regleras
årsvis. I likhet med vad som nu gäller bör det åligga den kommun,
som vill kräva ersättning, att skriftligen anmana den kommun, mot vilken
kravet riktas, att betala ersättningen. Anmaningen synes böra ske före
utgången av april månad året näst efter det då hjälpen utgivits. Den kommun,
som erhållit anmaningen, bör så snart det kan ske och senast inom
en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om
dessa tidsfrister fastställes, kommer den i lagen reglerade skriftväxlingen
att vara avslutad senast den 31 maj. Det är emellertid önskvärt, att kommunerna
får tillfälle att, om så erfordras, ytterligare förhandla med varandra
innan rättegång inledes. Då en tid av en manad torde vara tillräcklig
härför, bör det föreskrivas, att talan om utbekommande av ersättningen
skall anhängiggöras före utgången av juni månad, hörsittes denna tid, bör
rätten till ersättning vara förlorad, såvida inte den krävda kommunen godkänt
kravet men det oaktat ej erlagt betalning. Det avgörande bör härvid
vara vad som kräves i rättegången, inte vad som fordrats dessförinnan.
Talan, som endast avser utbekommande av godkänd men ej erlagd ersättning,
bör med andra ord få föras utan annan inskränkning än som
följer av allmänna preskriptionsregler, oavsett om högre ersättning fordrats
före rättegången.

Enligt Fvl får talan utan föregående anmaning väckas i två fall, nämligen
dels när anmaning skett hos en kommun men det sedermera befunnits,
att annan kommun är ersättningsskyldig, och dels när upplysning ej kun -

92 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

nät vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger. Någon anledning
att ändra dessa regler synes ej föreligga.

I detta sammanhang må även spörsmålet huruvida landstingen
bör vara skyldiga att bidraga till kommunernas
kostnader för socialhjälp beröras.

I 5 kap. Fvl, som är rubricerat »Om bidrag till fattigvården», återfinnes
i 40—42 §§ bestämmelser, enligt vilka fattigvårdssamhälle äger erhålla
gottgörelse av vederbörande landsting för avgifter, som samhället erlagt för
vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, blinda barn under skolåldern,
psykopatiska och nervösa barn, tuberkulösa och vanföra, andra
kroniskt eller obotligt sjuka samt å länslasarett och av landsting underhållna
sjukstugor eller andra med länslasarett likställda sjukvårdsinrättningar
vårdade sjuka. För att gottgörelse skall utgå från landstinget kräves,
att behov av obligatorisk fattigvård föreligger samt att ersättning för
vården ej kunnat uttagas av den vårdade själv eller för honom försörjningspliktig
person och ej heller av staten. Härutöver innehåller lagen ett flertal
speciella förutsättningar för att landstinget skall vara skyldigt att utge
gottgörelse. I fråga om dessa förutsättningar liksom också beträffande
övriga detaljer hänvisas till lagtexten.

Departementschefen anför, med hänvisning till en av Svenska landstingsförbundets
styrelse till inrikesdepartementet för kännedom överlämnad, den
10 juni 1954 dagtecknad skrivelse angående landstingens åtgärder i anledning
av sjukförsäkringsreformen, följande.

»För egen del vill jag framhålla, att landstingens bidrag till kommunernas
kostnader för fattigvård åt sjukhuspatienter och andra anstaltsvårdade
personer minskat under senare år. Efter den allmänna sjukförsäkringens
införande har man anledning att räkna med en kraftig minskning av kostnaderna
för socialhjälp till anstaltsvård av sjuka. Hur stor denna reducering
kommer att bli är svårt att bedöma. Även om den inte skulle bli så
omfattande som Svenska landstingsförbundet räknat med, torde dock ifrågavarande
vårdkostnader bli av så liten kommunalekonomisk betydelse, att
det inte finnes tillräckliga skäl att bibehålla Fvl:s regler om ersättningsskyldighet
för landsting. Det behov av skatteutjämning, som på sin tid
motiverade tillkomsten av landstingens ifrågavarande ersättningsskyldighet,
föreligger inte efter genomförandet av kommunindelningsreformen och utbyggnaden
av socialförsäkringssystemet.

När staten påtagit sig stora kostnader för utbyggnaden av socialvården
i övrigt med minskade fattigvårdskostnader för kommunerna som följd,,
synes det rimligt att kommunerna själva får stå för kostnaderna för socialhjälp
i form av sjukhusvård och därmed jämförlig vård, i den mån dylika
kostnader överhuvudtaget uppstår.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Motioner

Frågan om »faktisk» eller lagakraftvunnen mantalsskrivning
såsom avgörande för hemortsrätten upptages i motionen
I: 553, i vilken yrkas »att riksdagen måtte besluta, att ersättningsskyldighet
för socialhjälp må åläggas den kommun i vilken hjälptagaren ''faktiskt
är mantalsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits på sätt socialvårdskommittén
tänkt sig frågans lösning».

Beträffande hemortsrätten för barn framhålles i flera motioner, att
de i propositionen föreslagna bestämmelserna skulle komma att medföra,
att barn som till följd av sin ålder ännu icke blivit mantalsskrivet, komme
att sakna hemortsrätt. I de likalydande motionerna I: 551 och II: 681 hemställes,
»att riksdagen ville besluta sådan ändring i 23 § att om ett barn
vid den tidpunkt, då socialvård utgår eller då barnet omhändertagits, på
grund av sin ålder ännu icke blivit mantalsskrivet, kostnaden skall gäldas
av den kommun, där vårdnadshavaren eller, om båda föräldrarna har våidnaden
om barnet, fadern är mantalsskriven».

I de likalydande motionerna 1: 54-7 och 11: 679 framhalles uttryckligen,
att huvudregeln om en på mantalsskrivningen grundad hemortsrätt för de
icke mantalsskrivna barnen skulle medföra, att staten skulle bli ersättningsskyldig
för dessa barn och i de likalydande motionerna I. 552 och
il: 682 påpekas, att om barnet innan det ännu blivit mantalsskrivet placeras
i fosterhem blir staten ersättningsskyldig, »så länge fosterhemsplaceringen
fortgår». I sistnämnda fyra motioner, I: 547 och II: 679 samt I: 552
och II: 682, vidgas spörsmålet att gälla hemortsrätten för samtliga minderåriga
barn. I motionerna I: 547 och II: 679 uttalas beträffande de till följd
av sin ålder icke mantalsskrivna barnen, att en anknytning till barnets
kyrkobokföring vore en möjlig lösning. Skulle en sadan utväg icke visa
sig tillfredsställande, återstode att för ifrågavarande barnkategori på ett
eller annat sätt härleda hemortsrätten. Antoges den i propositionen föreslagna
huvudregeln syntes man nödsakad modifiera densamma i avseende
å nämnda barn ävensom beträffande fosterbarn. Motionärerna uttalar, att
skäl syntes tala för att ersättningsreglerna i avseende å de minderåriga
barnen göres till föremål för en omprövning, därvid lämpligheten av moderns
mantalsskrivningskommun såsom ersättningskommun för alla barn
borde övervägas.

I motionerna I: 552 och II: 682 förordas en härledd hemortsrätt för alla
barn under 16 år. Ytterligare en del frågor berörande 22 § i propositionens
förslag diskuteras i motionerna, och paragrafen föreslås få följande lydelse:

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare,
vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun,
äger erhålla ersättning därför av denna kommun.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Har hjälptagaren icke fyllt 16 år, skall vad i föregående stycke sagts
avse den kommun, där den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet,
är mantalsskriven eller om båda föräldrarna har vårdnaden, den kommun,
där fadern är mantalsskriven, eller om ingen av dem har vårdnaden
den kommun, där den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven.

I fråga om adopterat barn skall vad i föregående stycke sagts om faders
eller moders mantalsskrivningskommun gälla adop tants. Är barn adopterat
av makar eller har ena maken adopterat den andres barn, skall vad i samma
stycke sägs äga motsvarande tillämpning.

Har någon, som varit intagen å anstalt för vård eller fostran, genom anstaltens
försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem,
under villkor att han fortfarande står under anstaltens tillsyn, eller har
någon eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem eller vårdhem för erhållande
av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller
svaghet eller vistas han i enskilt hem eller vårdhem i samband med skyddsuppfostran
och har han på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits
i den kommun, varest hemmet är beläget, gäller denna mantalsskrivning
ej till bestämmande av ersättningsskyldighet enligt första stycket. I stället
skall i dylikt fall ersättning utgivas av den kommun, där personen var mantalsskriven
för det år han mottogs i hemmet eller, om han omedelbart dessförinnan
under omständigheter, som nyss sagts, vistats i annat enskilt hem
eller vårdhem, för det år han mottogs i detta. Har person under angivna
omständigheter förflyttats från hem till annat mer än en gång skall vad
ovan sagts äga motsvarande tillämpning.

Såsom skäl för den föreslagna utformningen av 22 § anföres i motionerna
bl. a.:

---Genom 48 § Fvl stadgas, att mantalsskrivning, som sker på grund

av bosättning förenad med vård under angivna omständigheter inte kan läggas
till grund för förvärv av hemortsrätt. Vad som skulle kunna kallas vårdkommunen
kan sålunda aldrig bli ersättningsskyldig. Enligt propositionen
gäller undantaget från huvudregeln däremot endast så länge själva vården
fortsätter. Man har anledning att räkna med att det just under första tiden
efter upphörandet av vårdsituationen lätt uppstår behov av socialhjälp. Om
detta inträffar medan personen fortfarande är mantalsskriven i den kommun,
där han åtnjutit vård, blir det denna som blir ersättningsskyldig. Eftersom
syftet med här ifrågavarande bestämmelser just är att hindra, att vårdkommunen
blir ersättningsskyldig, är alltså propositionen i motsats till
Fvl ineffektiv i ett inte oväsentligt avseende.

Vi kan inte finna, att det finns anledning frångå den utformning av
undantagsbestämmelsen, som denna erhållit i 48 § Fvl. Socialhjälpslagens
22 § bör alltså i avseende på den som fyllt 16 år omskrivas på så sätt, att
ersättningsskyldigheten ligger kvar på den kommun, där vårdtagaren var
mantalsskriven, när vårdsituationen uppstod, intill dess mantalsskrivning
skett efter vårdsituationens upphörande.

Mot principen för undantagsbestämmelserna kan även riktas den erinran,
att den kan komma att påverka den tidpunkt vid vilken en utplacering av
personen i enskilt hem äger rum. Valet av vårdform blir föremål för en
otillbörlig påverkan. Genom att utplaceringen sker på en annan sida av

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ett årsskifte än som ur vårdsynpunkt skulle ha skett kastas det ekonomiska
ansvaret över från en kommun till en annan. Om en kommun har inflytande
på tiden för utplaceringen frestas den att låta hänsyn till den egna
ekonomien gå före vårdsynpunkterna. •

___Det är en för de omhändertagna barnens del viktig fråga, att de

blir placerade i fosterhem, när detta ur vårdsynpunkt är lämpligt. Att vistelsen
å barnhem förlänges av ovidkommande skäl är till barnets skada,
likaså om en utplacering i fosterhem sker utan tillräckliga undersökningar
av det tilltänkta fosterhemmets lämplighet o. s. v. Sådant kan lätt intrafta,
om tiden för utplaceringen blir avgörande för kommunansvarigheten.

I fortsättningen uttalas i motionerna, att såväl det i propositionen som
det i motionerna föreslagna systemet för bestämmandet av barnens hemortsrätt
är behäftat med olägenheter. Motionärerna väger för- och nackdelar
hos de båda alternativen mot varandra sålunda:

Grundas barnens kommuntillhörighet på föräldrarnas mantalsskrivning
slipper man att såsom måste ske om den grundas på deras egen mantalsskrivning
införa särbestämmelser för de yngsta barnen, sannolikt bestämmelser,
vilka falla helt utanför ramen för kommunanknytningen i övrigt
(bestämmelser byggande på kyrkobokföringen). Man undgår helt risken
för att ersättningsfrågan inverkar på tidpunkten för barnets överförande
från en vårdform till en annan eller dess omhändertagande. I stället drar
man på sig arbetet att varje år undersöka föräldrarnas mantalsskivnmg.
Vill man med hänsyn till detta gå över till barnets egen mantalsskrivning
som grund så drar man på sig olägenheten av att för nya fall få göra undeisökningar
långt tillbaka i tiden om barnets dåvarande mantalsskrivning
och tvister, huruvida två eller flera fosterhemsplaceringar följt omedelbart
på varandra. Dessa båda senare olägenheter i respektive alternativ är av
samma slag och det svnes skäligen likgiltigt, vilken av dem man accepterar.
Under sådana förhållanden blir de andra synpunkterna avgörande och man
bör därför stanna för att grunda kommuntillhörigheten för den som ar
under 16 år på en av föräldrarnas mantalsskrivning.

Slutligen uttalas i motionerna, att vid utarbetandet av den i motionerna
föreslagna lydelsen av 22 § även det från Fvl hämtade föråldrade uttrycket
»sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt» utbytts
mot ett mera tidsenligt uttryck, nämligen »anstalt för vård eller fostran».

Frågan om hemortsrätten för dem som vårdas på ålderdomshem
behandlas i de likalydande motionerna 1: 547 och II: 679 samt de likaledes
likalydande motionerna I: 5i9 och ll: 678. I samtliga dessa motioner framhålles,
att hemortsrätten för dessa vårdtagare har betydelse — förutom i de
av departementschefen berörda båda fallen — i ett tredje fall. Härom anföres
i förstnämnda båda motioner:

___Detta fall avser del förhållandet alt en kommun på grund av

platsbrist på det egna hemmet eller av humanitära hänsyn söker placering
för åldring på ett ålderdomshem utanför kommunen. I avsedda fall träffas

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

speciell överenskommelse om ersättningen, som i regel anknytes till självkostnadspriset.

Ett samarbete över kommungränserna i fråga om ålderdomshemsvården
har visat sig fördelaktigt och kommer framdeles att framstå som synnerligen
angeläget. En förutsättning för att en sådan utveckling skall kunna
främjas är att de interkommunala ersättningsbestämmelserna får en lämplig
utformning och avvägning. Det är riktigt, att ersättningsfrågan kan regleras
utanför socialhjälpslagen genom överenskommelser i enskilda fall.
Men sådana överenskommelser måste då träffas gång efter annan och måste
bl. a. också bli föremål för revisionsgranskningar. Tvister torde inte heller
helt kunna undvikas.

En sådan modifikation av huvudregeln bör, anföres i motionerna I: 547
och 11:679, införas i socialhjälpslagen att ersättningsskyldigheten bindes
vid den mantalsskrivning en vårdtagare på ålderdomshem har vid intagningen
på hemmet.

I motionerna I: 549 och II: 678 förordas en annan lösning, som anknyter
till de ovan i utlåtandet refererade bestämmelserna i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.
Motionärerna hemställer om sådant beslut »att
för den person, som vistas i annat ålderdomshem än det inom den egna
kommunen belägna, denna vistelse icke skall medföra, att personen i fråga
måste mantalsskrivas i den kommun, där han vistas för vård, utan får behålla
sin förutvarande mantalsskrivning, samt att sålunda § 14 i folkbokföringsförordningen
även göres tillämplig å personer, som vistas å ålderdomshem».

I samband med frågan om hemortsrätten för vårdtagarna i ålderdomshemmen
beröres i de likalydande motionerna I: 547 och II: 679 bestämmelsen
i 24 § andra stycket om särskild, av Kungl. Maj :t fastställd taxa för
v å r d i h e m som avses i 18 § eller å anstalt eller annan inrättning. I motionerna
uttalas att det torde vara av betydelse, att de ersättningsbelopp
som kan komma att regleras genom taxan närmare än vad som nu är fallet
anknytes till de faktiska vårdkostnaderna.

Vissa spörsmål om allmän anstalts återkravsrätt och om
socialhjälp till annat än vårdkostnaden för den som
intagits å sådan anstalt behandlas i de likalydande motionerna 1:554 och
II: 683, i vilka yrkas att 30 § första och andra styckena skall erhålla följande
lydelse:

Lämnas å allmän anstalt vård åt någon, som kan antagas äga rätt att
eihålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten utan dröjsmål underrätta
socialnämnden i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att
slutligen svara för vårdkostnaden. Uppstår under vårdtiden eljest behov
av socialhjälp, äger anstalten tillgodose detta, varvid ävenledes underrättelse
till kommun enligt det föregående skall lämnas.

Därest ansvarsförbindelse för i föregående stycke angivna kostnader ej

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

erhållits och ersättning eljest ej bekommes, må talan om utbekommande av
ersättning väckas mot den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att
slutligen svara för kostnaden. Sådan talan väckes hos länsstyrelsen i det
län, där den kommun, som sökes, är belägen, och skall, vid påföljd att rätten
till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken
skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året
näst efter det år, då vården eller hjälpen i övrigt lämnats.

Utskottet

Såsom departementschefen anfört ligger det i sakens natur, att frivillig
socialhjälp liksom hittills alltid skall stanna på den kommun
som utgivit hjälpen.

Beträffande den obligatoriska socialhjälpen föreslås i
propositionen, att ersättningsskyldighet kommunerna emellan alltjämt skall
föreligga, men reglerna för densamma föreslås bli i hög grad förenklade.
Hemortsrätten — en benämning som för övrigt utmönstras ur lagtexten —
baseras alltjämt på mantalsskrivningen, men kravet på ett hjälpfritt år,
det s. k. fattigvårdsfria året, såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt
slopas. Härigenom har man velat vinna att de s. k. fattigvårdsprocesserna
skulle åtminstone i huvudsak försvinna. Den hittillsvarande regeln att ny
hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år föreslås också slopad.
Systemet med härledd hemortsrätt för hustru — vilket möjliggjort de s. k.
fattigvårdsäktenskapen — och för barn överges. Kostnaderna för socialhjälp
till hustru och barn skulle alltså i fortsättningen slutligt åvila den
kommun, där vederbörande själv är mantalsskriven. Systemet har sålunda
gjorts enhetligt och bygger på en lätt konstaterbar faktor, nämligen en
folkbokföringsåtgärd, mantalsskrivningen.

Beträffande den som icke är svensk medborgare eller ej är mantalsskriven
inom riket skall det slutliga ansvaret alltjämt åvila staten.

Utskottet finner de skäl departementschefen anfört för att slopa regeln
om det fattigvårdsfria året övertygande och tillstyrker förslaget härutinnan.
Även i övrigt tillstyrker utskottet i den mån utskottet icke nedan föreslår
annat, att förslaget lagfästes i föreliggande skick.

Det slutliga betalningsansvaret skall enligt propositionens förslag åvila
kommun, i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut
mantalsskrivits. Socialvårdskommittén föreslog däremot, att ersättningsskyldigheten
skulle åvila den kommun, i vilken hjälptagaren »faktiskt»
varit mantalsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits, och detta förslag
har upptagits i motionen I: 553. Under remissbehandlingen av socialvårdskommitténs
förslag gjordes invändningar mot detsamma av ett flertal
remissinstanser, mest utförligt av 1949 års folkbokföringssakkunniga,
som framförde erinringar från såväl formella som sakliga synpunkter.
7—■ Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 2 avd. Nr 39

98 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Bland annat framhöll de sakkunniga och visade genom exempel att det,
om ansvaret följde den »faktiska» mantalsskrivningen, kunde bli beroende
av tillfälligheter, om den ena eller andra kommunen skulle bli ansvarig för
utgiven socialhjälp. Med beaktande av vad sålunda framkommit tillstyrker
utskottet att, på sätt de folkbokföringssakkunniga och departementschefen
förordat, den lagakraftvunna mantalsskrivningen skall vara avgörande.
Motionen avstyrkes alltså.

I propositionen föreslås som nämnts att huvudregeln om självständigt
förvärv av hemortsrätt skall gälla också för barn. I praktiken innebär
detta i allmänhet att barnet får samma hemortsrätt som föräldrarna, nämligen
när barnet och föräldrarna sammanbor. Vissa särskilda spörsmål
uppkommer emellertid dels beträffande barn som till följd av sin ålder
ej ännu blivit mantalsskrivet, dels ock beträffande fosterbarn som vistas i
enskilt hem och enligt barnavårdslagen omhändertaget barn som inackorderats
i sådant hem. Om obligatorisk socialhjälp utgår till ett barn innan
detta blivit mantalsskrivet skulle enligt propositionens förslag, till följd av
stadgandet i 23 § första stycket, komma att gälla, att staten skulle svara
för kostnaderna. En sådan ansvarighet skulle, i fall som avses i 22 § andra
stycket, komma att åvila staten även efter det barnet blivit mantalsskrivet.
Emellertid bör kommunerna svara för socialhjälpen även för detta barn.
Detta resultat nås, med bibehållande av propositionens förslag i övrigt,
genom införande av ett stadgande, att barn som till följd av sin ålder ej
blivit mantalsskrivet skall anses mantalsskrivet där det har sin födelsehemort,
ett begrepp vars innebörd anges i 14 § 7 mom. folkbokföringsförordningen.
Med en sådan anordning vinnes också, att även i dessa fall en
åtgärd enligt folkbokföringsförordningen blir avgörande för vilken kommun
som slutligt skall svara för socialhjälpen. Den lösning som föreslås i motionerna
I: 551 och II: 681, att en härledd hemortsrätt skulle tillskapas för
endast dessa barn, kan utskottet icke tillstyrka. Frågan kommer emellertid
i ett annat läge, om man väljer en härledd hemortsrätt för samtliga barn,
en fråga vartill utskottet återkommer här nedan.

Beträffande fosterbarn och enligt barnavårdslagen omhändertagna barn
vilka placerats i enskilt hem föreslås i propositionen, att den kommun, i
vilken hemmet är beläget, även om barnet mantalsskrivits där, icke skall
slutligt svara för socialhjälpskostnaderna om barnet för det år det mottagits
i hemmet var mantalsskrivet i annan kommun. Anledningen härtill
är att en regel om ansvar för den kommun där hemmet är beläget befaras
medföra svårigheter att anskaffa dylika hem. I denna fråga har framlagts
olika förslag till lösning. I propositionen föreslås, att den kommun slutligt
skall svara för socialhjälpen, i vilken barnet var mantalsskrivet, när det
först placerades i sådant hem. I motioner yrkas att frågan löses genom
att en härledd hemortsrätt stadgas för alla barn. I motionerna I: 547 och

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

II: 679 uttalas, att lämpligheten av moderns mantalsskrivningskommun
såsom ersättningskommun bör övervägas. I motionerna I: 552 och II: 682
åter yrkas, att ersättningsskyldighet för barn under 16 år skall åvila den
kommun, där den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet är mantalsskriven
eller, om båda föräldrarna har vårdnaden, den kommun där fadern
är mantalsskriven eller om ingen av dem har vårdnaden den kommun där
den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven. I sistnämnda motioner
uttalas, att det är uppenbart, att såväl motionärernas som propositionens
förslag är behäftat med olägenheter och att man har att väga föroch
nackdelar mot varandra.

Som utskottet ovan antytt är den väsentliga frågan hur man skall kunna
underlätta anskaffandet av sådana hem som här är i fråga. Propositionens
förslag erbjuder härutinnan enligt utskottets mening vissa väsentliga fördelar.
Den kommun i vilken hemmet är beläget får om propositionens förslag
godtages att göra med endast en kommun. Väljes lösningen med härledd
hemortsrätt skulle den kommun i vilken hemmet är beläget, om föräldrarna
flyttade, nödgas rikta sina anspråk mot olika kommuner alltefter
flyttningarna. Även det förhållandet att olika kommuner kan ha olika
praxis beträffande storleken av fosterlegan kan härvid medföra risk för
processer. Dessa nackdelar undvikes med propositionens förslag. Mot detta
förslag åter har i motionerna gjorts invändningar av innebörd, att den
barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att omhändertaga ett barn,
skulle kunna komma att spekulera i att sådana omständigheter skulle
inträffa, att kommunen bleve fri från ansvar, och därvid skulle låta tidpunkten
för omhändertagandet påverkas av ovidkommande hänsyn. Enligt
utskottets mening är dessa farhågor överdrivna, och utskottet förmenar
att man har all anledning förvänta, att barnavårdsnämnderna skall sätta
barnets behov av vård före kommunens intresse av att slippa kostnaderna
härför. Skulle misstron mot barnavårdsnämnderna vara berättigad, bör för
övrigt andra medel tillgripas för att tillse att barnets intressen blir tillgodosedda.
I sammanhanget må erinras om att barnavårdslagen är föremål
för omprövning.

Ej heller vad som i övrigt anförts i motionerna har enligt utskottets
mening sådan styrka, att det uppväger de fördelar som propositionens
förslag erbjuder. Utskottet tillstyrker därför att frågan löses på det sätt
som föreslås i propositionen och avstyrker alltså motionsyrkandena.

Genom att reglerna om 60-årsgränsen och om det fattigvårdsfria året
slopas kommer i fortsättningen alla på ålderdomshem intagna
att efter mantalsskrivning vinna hemortsrätt i den kommun där hemmet
är beläget. Detta medför för det stora flertalet fall inga komplikationer
eftersom de personer det här gäller merendels är intagna i ålderdomshem
i den kommun där de före intagningen hade hemortsrätt. Departements -

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

chefen berör emellertid två fall, i vilka otillfredsställande resultat skulle
kunna uppkomma, nämligen dels då två kommuner har ett gemensamt
ålderdomshem och dels då en kommuns ålderdomshem är beläget i en
annan kommun. Beträffande förstnämnda fall kan emellertid, såsom departementschefen
framhållit, mantalsskrivningens rättsverkan i avseende
å hemortsrätten upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt
ålderdomshem intages en föreskrift av innebörd, att den kommun
där hemmet är beläget skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen
var bosatt, erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp
åt honom. Även för det sällsynta fall att en kommuns ålderdomshem är
beläget i en annan kommun kan enligt departementschefens mening särbestämmelser
rörande hemortsrätten för ålderdomshemmens klientel
undvaras. Utskottet delar departementschefens uppfattning beträffande
dessa fall.

Ytterligare ett fall då komplikationer kan uppkomma beröres i motionerna
I: 547 och II: 679 samt I: 549 och II: 678. Här avses det fall att en
kommun inte har plats för en åldring i sitt eget ålderdomshem men överenskommer
med en annan kommun, att denna skall mottaga vederbörande
i sitt ålderdomshem mot ersättning av förstnämnda kommun. Efter det
den inackorderade blivit mantalsskriven i den kommun där ålderdomshemmet
är beläget skulle han enligt huvudregeln vinna hemortsrätt i denna
kommun och kunna komma att i fortsättningen belasta densamma. I motionerna
ges olika förslag till lösning av denna fråga. I motionerna 1:547
och II: 679 föreslås att hemortsrätten bindes vid mantalsskrivningen vid
tiden för intagningen på hemmet, och i motionerna I: 549 och II: 678 föreslås
att folkbokföringsförordningen ändras så att för den person, som vistas
i annat ålderdomshem än det inom den egna kommunen belägna, denna
vistelse icke skall medföra att han mantalsskrives i ålderdomshemskommunen.
Sistnämnda lösning skulle medföra konsekvenser vida utöver vad
som nu är i fråga, och utskottet kan med hänsyn även därtill att folkbokföringsförordningen
för närvarande är föremål för översyn av en inom
finansdepartementet tillkallad utredningsman icke tillstyrka denna lösning.

Det är givetvis fördelaktigt om en uppkommen överskottsplats i en kommun
kan användas för att täcka en platsbrist i en annan kommun. Före
en dylik inackordering torde i allmänhet träffas ett avtal av den innebörd,
att den inackorderande kommunen skall svara för den del av kostnaden
på ålderdomshemmet som ej täckes av den inackorderades folkpension.
I ett sådant avtal torde för övrigt regleras även en annan fråga av likartat
slag, nämligen om ersättningsskyldigheten för kommunandelen i de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna, vilken eljest såsom bunden till
mantalsskrivningen skulle komma att åvila ålderdomshemskommunen. Inackorderingsavtal
torde komma att erfordras för de nu ifrågavarande fallen
även i fortsättningen, oavsett hur hemortsrättsfrågan löses, bl. a. med hän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

101

syn till nämnda kommunandel. Upphör emellertid inackorderingsavtalet
efter det den inackorderade blivit mantalsskriven i ålderdomshemskommunen
skulle den inackorderande kommunen göra en vinst på ålderdomshemskommunens
bekostnad. Om propositionens förslag godtoges, skulle
denna vinst omfatta såväl nämnda kommunandel som socialhjälpskostnaderna.
Valdes åter förslaget i motionerna I: 547 och II: 679 skulle visserligen
frågan om socialhjälpen lösas, men spörsmålet om folkpensionskostnaden
skulle alltjämt kvarstå. Man har emellertid enligt utskottets mening
icke anledning räkna med att den inackorderande kommunen skulle bringa
inackorderingsavtalet att upphöra för att därigenom överföra det ekonomiska
ansvaret för den inackorderade på ålderdomshemskommunen. En
kommun som handlade på ett sådant sätt skulle säkerligen snart utestängas
från alla möjligheter till inackordering. För övrigt kan lätt i inackorderingsavtalen
intagas en bestämmelse att den inackorderande kommunen skall
svara för de ekonomiska konsekvenserna så länge vederbörande vårdas i
hemmet.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda ej anledning att för nu
berörda fall frångå propositionens förslag och avstyrker alltså de i motionerna
föreslagna ändringarna.

I motionerna I: 552 och 11: 682 har uttrycket »sjukvårdsinrättning eller
förbättrings- eller uppfostringsanstalt» i 22 § andra stycket a) betecknats
såsom hämtat från Fvl och föråldrat samt utbytts mot »anstalt för vård
eller fostran». Utskottet fäster uppmärksamheten på att bestämmelsen i
sakligt hänseende direkt ansluter till och kompletterar vissa regler i folkbokföringsförordningen
och att ordalagen i propositionens förslag är desamma
som i förordningen användes samt avstyrker motionerna i denna
del. I sammanhanget må erinras om den ovan omnämnda översynen av
folkbokföringsförordningen.

I ett annat avseende synes emellertid en komplettering böra ske i 22 §
andra stycket a). Genom stadgandet i andra stycket c) utökas, i jämförelse
med Fvl, de fall då mantalsskrivningskommunen äger få ersättning av
annan kommun för utgiven socialhjälp med det fall att vederbörande blivit
mantalsskriven i enskilt vårdhem. Motsvarande bör gälla vid de under a)
avsedda fallen.

I motionerna I: 552 och II: 682 påpekas, att om en person blivit mantalsskriven
i sådant hem som avses i 22 § andra stycket och blir i behov av
socialhjälp efter det vistelsen där upphört men medan han alltjämt på
grund av sådana omständigheter som avses i nämnda stadgande är mantalsskriven
i hemmet, socialhjälp i enlighet med huvudregeln komme att slutligen
belasta den kommun där hemmet är beläget. I motionerna yrkas
sådan ändring, att mantalsskrivningen i hemmet ej skall gälla till bestämmande
av ersättningsskyldighet i här avsedda fall. Utskottet tillstyrker att

102 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

22 § andra stycket erhåller sådan lydelse, att den av motionärerna berörda
konsekvensen ej uppkommer.

I motionerna I: 547 och II: 679 uttalas, att det torde vara av betydelse,
att de ersättningsbelopp, som kan komma att regleras genom sådan taxa
som i 24 § andra stycket omförmäles, närmare än vad som nu är fallet
anknytes till de faktiska vårdkostnaderna. Enligt vad utskottet erfarit pågår
inom socialstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag en omprövning av taxan,
därvid kommunerna genom sina organisationer beretts tillfälle att framföra
synpunkter på frågan. Vid sådant förhållande finner utskottet motionerna i
nu berörda del icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I 25—29 §§ regleras processförfarandet i mål mellan
kommuner om ersättning för lämnad socialhjälp. Frågor rörande sådan
ersättning föreslås i fortsättningen bli reglerade årsvis. Kommun som
vill kräva ersättning skall skriftligen anmana den kommun, mot vilken
kravet riktas, att betala ersättningen. Sådan anmaning skall ske före utgången
av april månad året efter det då hjälpen utgivits. Nås ej överenskommelse
skall talan om utbekommande av ersättningen anhängiggöras
före utgången av juni månad. Talan, som hittills skolat väckas hos länsstyrelsen
»i länet», varmed torde ha åsyftats länsstyrelsen i det län där
sökandekommunen är belägen, föreslås i fortsättningen skola väckas hos
länsstyrelsen i det län, där den sökta kommunen ligger. I 31 och 32 §§
regleras förfarandet då kommun vill söka ersättning
av staten. Utskottet har ej funnit anledning till erinringar mot nu
förevarande paragrafer.

I motionerna I: 554 och II: 683 yrkas, att 30 § om allmän anstalts
åter kravsrätt skall erhålla viss annan lydelse, som innefattas i ett
i motionerna upptaget förslag. Detta innebär till en början, att den valfrihet
bortfaller, som i propositionen lämnas anstalten att för erhållande
av ersättning för vårdkostnad vända sig till antingen socialnämnden i vårdtagarens
vistelsekommun eller socialnämnden i den kommun som slutligt
skall svara för vårdkostnaden, och anstalten hänvisas att alltid vända sig
till socialnämnden i sistnämnda kommun. Ehuru den slutligt ansvariga
kommunen visserligen till följd av de förenklade reglerna i socialhjälpslagen
i allmänhet lätt kan fastställas kan dock i särskilda fall, såsom till
följd av undantagsbestämmelserna i 22 § andra stycket, svårigheter föreligga
härvidlag, och det bör enligt utskottets mening icke ankomma på
anstalten utan, såsom eljest, på socialnämnden i vistelsekommunen att utreda
dessa förhållanden. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionerna i
denna del.

Förslaget i samma motioner, att allmän anstalt, om under vårdtiden behov
uppstår av socialhjälp till annat än vårdkostnaden,
skall äga tillgodose detta, innebär att funktioner som eljest ankommer på

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

socialnämnden skulle utövas av anstalten; vilket organ som därvid skulle
företräda anstalten angives icke, men närmast lcomme väl här anstaltens
styrelse i fråga. En sådan lösning kan utskottet redan med hänsyn till dess
principiella räckvidd icke förorda, och utskottet avstyrker alltså motionerna
även i denna del.

I motionerna föreslås slutligen att uttrycket »inrättning» i 30 §
första stycket utmönstras. Utskottet kan här hänvisa till vad utskottet ovan
vid behandlingen av 22 § anfört i en motsvarande fråga.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild, 33—40 §§

A. Hjälptagarens återbetalningsskyldigket, 33 och 34 §§

Inledning

Enligt Fvl är en hjälptagare i princip skyldig att till fattigvårdssamhället
utgiva ersättning för all fattigvård, som lämnats honom. Å andra sidan har
samhället full frihet att efterskänka sitt krav mot honom. Understödet betraktas
med andra ord som ett förskott eller, om man så vill kalla det, ett
lån, som skall återbetalas i den mån långivaren inte finner skäl till eftergift.
Återbetalningsskyldigheten är vidare —- för att använda socialvårdskommitténs
terminologi — automatisk, d. v. s. den inträder direkt på grund
av lagens stadgande i och med att hjälpen utgives. En annan sak är, att
samhället inte utan vidare kan uttaga sin fordran hos hjälptagaren; liksom
en vanlig långivare måste samhället först få sitt fordringsanspråk fastställt
i en process. Som domstol fungerar härvid i första instans länsstyrelsen
samt i andra och sista instans kammarrätten.

Departementschefen

Departementschefen diskuterar inledningsvis frågan om hjälptagarens
återbetalningsskyldighet från vissa ekonomiska och psykologiska synpunkter.
Han anför:

»Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur kommunalekonomisk
synpunkt, finnes det knappast någon anledning att bibehålla densamma.
De belopp, som kan uttagas av hjälptagarna, är nämligen så pass ringa,
att de spelar en mycket underordnad roll i kommunernas budget, och uppväges
därjämte i viss utsträckning av de administrationskostnader, som
återbetalningsskyldigheten för med sig. Det är emellertid helt andra synpunkter
än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas eko -

104 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

nomi, som varit avgörande vid utformningen av Fvl:s regler om kommunernas
vidsträckta återkravsrätt. Under förarbetena till lagen betonades
särskilt den betydelse, som återbetalningsskyldigheten hade ur folkuppfostringssynpunkt.
Det framhölls, att om man överhuvudtaget ville fasthålla
vid synpunkten att fattigvården så långt det vore möjligt skulle vara
en hjälp till självhjälp, så borde man inte eftergiva fordran på att fattigunderstödet
skulle återbetalas, om förmåga därtill funnes. En underlåtenhet
att taga denna förmåga i anspråk ansågs kunna verka neddragande på
understödstagarens uppfattning av sin ställning till samhället och hans
därav beroende strävan att hålla sig uppe. Vidare framhölls bl. a., att ett
borttagande av återbetalningsskyldigheten skulle kunna leda till att fattigvårdsmyndigheterna
bleve mindre benägna att lämna understöd på ett tidigare
stadium och krävde, att all tillgänglig egendom tagits i anspråk, innan
samhället inskrede.

Helt naturligt är det svårt att konstatera, huruvida Fvl:s regler om återbetalningsskyldighet
haft den betydelse ur folkuppfostringssynpunkt, som
lagstiftaren räknat med. Däremot är det ganska påtagligt, att ifrågavarande
regler haft en annan folkpsykologisk effekt, som måhända inte varit förutsedd
vid lagens tillkomst. Efter hand som socialvården byggts ut med nya
hjälpformer, vilka inte förknippats med återbetalningsskyldighet, har den
i princip oinskränkta skyldigheten att utge ersättning för erhållen fattigvård
alltmera kommit att framstå som en kvarleva från äldre tid. Äterbetalningsskyldigheten
har på så sätt medverkat till att diskreditera fattigvården
som hjälpform betraktad och i vida kretsar skapa motvilja mot att
anlita denna hjälpform. Måhända är detta en av anledningarna till att återkravsrätten
med åren kommit att begagnas med allt större försiktighet. Utvecklingen
torde i själva verket ha gått så långt, att återkrav i de flesta
kommuner numera sker endast i undantagsfall.»

Departementschefen uttalar i fortsättningen, att vad han sålunda anfört
enligt hans mening talar förattdeniprincipoinskränktaåterbetalningsskyldighet,
som enligt gällande lagstiftning
åligger hjälptagaren, bör inskränkas. Emellertid är
det enligt departementschefen ingalunda givet att obligatorisk och frivillig
socialhjälp härvid bör följa samma regler.

Departementschefen fortsätter:

»I lråga om den obligatoriska hjälpen kan även andra skäl än
de nyss berörda anföras för att begränsa återbetalningsskyldigheten. Såsom
tidigare framhållits i olika sammanhang, har den obligatoriska hjälpen
karaktär av en rättighet, som vederbörande kan tilltvinga sig på processuell
väg. För nutida uppfattning torde det vara ganska främmande att
ge denna rättighet en så begränsad innebörd, att den nödställde endast
skulle äga erhålla ett lån, som han oberoende av omständigheterna i det

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

enskilda fallet skulle vara skyldig att återbetala. Visserligen bör socialhjälpen
— även den obligatoriska — så långt det är möjligt vara en hjälp
till självhjälp, men det kan starkt ifrågasättas, om detta syfte främjas genom
att hjälptagaren utan inskränkning blir skyldig att återbetala vad han
mottagit. I de fall, där utsikter verkligen finnes till att en hjälptagare i
sinom tid skall kunna inte bara försörja sig själv och de sina utan även helt
eller delvis återbetala vad han mottagit från samhället, kan aterbetalningsskyldigheten
tvärtom bidraga till att han inte gör sitt bästa för att återställa
sin försörjningsförmåga; återbetalningsskyldigheten kan med andra
ord verka som en tillbakahållande i stället för en pådrivande faktor i hans
strävan att hålla sig uppe.»

På grund av det anförda anser departementschefen, att en hjälptagare
endast i vissa undantagsfall bör vara skyldig att återbetala vad han mottagit
i obligatorisk socialhjälp.

I fråga om sådana undantagsfall anför departementschefen:

»Ett sådant undantagsfall föreligger, då socialhjälpen har karaktär av förskott
å någon förmån, vartill hjälptagaren eljest är berättigad. Som exempel
härpå kan nämnas, att en hjälpbehövande person fyller förutsättningarna
för erhållande av invalidpension, ehuru sådan ännu ej beviljats, eller
att han äger rätt till underhållsbidrag som av någon anledning uteblivit.
Om socialhjälp i dylikt fall tilldelas honom och han sedermera skulle få
uppbära sin invalidpension eller sitt underhållsbidrag retroaktivt för den tid
hjälpen avsett, synes det rimligt att han får återbetala så stor del av vad
han erhållit i socialhjälp, som täckes av pensionen eller bidraget. Eljest
skulle han nämligen komma i bättre ställning än han skulle ha varit, om
pensionen eller bidraget utbetalats till honom redan innan han sökte socialhjälp.

Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall
att hjälptagaren »är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. inte kan
disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes
framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget
inte bör realiseras för att täcka hjälpbehovet, och dels tillgångar, som inte
utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art snabbt
kan göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna har
tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är av ringa
värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén inte tänkt sig, att vilken
obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet. Var
gränsen skulle dragas framgår emellertid inte av betänkandet, och mig synes
det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende. Det är
inte heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga förutsättningar
för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill kommer,
att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver tilldelas
någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser jag,

106 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel av den
innebörd som kommittén föreslagit.

Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare föreligga
för hjälptagare, som »är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom
kort åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta
innehåll måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvårigheter.
Att bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara
svårt, och ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om
den nödställdes framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda
uttrycket »god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det alltför
lätt kan ge upphov till meningsskiljaktigheter. Möjligen skulle man
kunna tänka sig en regel av innebörd, att vederbörande bleve återbetalningsskyldig,
för den händelse han efter hjälpens beviljande på grund av särskilda
förhållanden — t. ex. genom ett arv eller en lotterivinst — finge sin
ekonomi förbättrad på ett mera markerat sätt. En sådan regel torde emellertid
ej bli av någon större praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då
en regel av antydd innebörd skulle få till följd, att återbetalningsfrågan
alltid hölles svävande i avbidan på vad som möjligen kunde inträffa i framtiden,
kan jag inte tillstyrka, att en sådan regel lagfästes.

Inte heller kan jag tillstyrka kommitténs förslag om återbetalningsskyldighet
för den som »uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av
bristande hushållning eller eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring».
Även denna regel skulle nämligen enligt min mening bereda stora
tillämpningssvårigheter. Dessutom kan det befaras, att den skulle leda till
en ur psykologisk synpunkt olycklig uppdelning av socialhjälpsklientelet i
två grupper, sådana som vore värdiga att erhålla hjälp utan återbetalningsskyldighet
och andra. En dylik uppdelning skulle lätt kunna få till följd,
att ambitiösa personer, som råkat i nödläge, skulle dra sig för att söka
hjälp inför risken att hänföras till den senare kategorien. Härtill kommer,
att de personer, som kommittén åsyftat, merendels torde sakna både förmåga
och vilja att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Den föreslagna
regeln bleve därför med all sannolikhet tämligen verkningslös mot dem,
som den verkligen riktade sig mot.»

Departementschefen uttalar vidare, att återbetalningsskyldighet bör
drabba dels den, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig
eller vilseledande uppgift rörande sitt behov av socialhjälp, och dels den,
som varit berättigad att för den tid hjälpen utgått uppbära annan social
förmån, vilken emellertid indragits eller minskats därför att han brutit
mot vad som föreskrivits såsom villkor för erhållande av ifrågavarande
förmån. Som exempel på dylika villkor hänvisar departementschefen till
27 § sjukförsäkringslagen, som medger vederbörande sjukkassa rätt att
under vissa förutsättningar minska eller indraga sjukpenning.

107

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Departementschefen fortsätter:

»Vad jag hittills föreslagit avser endast obligatorisk socialhjälp. Vid behandlingen
av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp bör vara
förenad med återbetalningsskyldighet, synes det lämpligt att först ägna
uppmärksamhet åt de minderåriga hjälptagarna. Såsom framgår
av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser innehåller
Fvl en specialregel, enligt vilken ersättning för fattigvård, som lämnats
minderårig, inte får uttagas av hans arbetsförtjänst. Denna regel, som avser
både obligatorisk och frivillig fattigvård, grundar sig därå, att en minderårigs
hjälpbehov ej beror på bristande omtanke från hans sida; han anses
på grund av sin ålder ur stånd att själv försörja sig.

Det är uppenbart, att den nya lagstiftningen i nu förevarande hänseende
inte bör innehålla strängare regler än Fvl. Tvärtom kan goda skäl anföras
för att helt slopa återbetalningsskyldigheten för personer, som var minderåriga
då hjälpen lämnades dem. Emellertid kan man inte bortse ifrån att
socialhjälp — även frivillig sådan — i vissa fall lämnas barn sasom förskott
på någon förmån, vartill barnet är berättigat men som inte ar tillgänglig
till lyftning. Som exempel härpå kan nämnas, att en ansökan om
särskilt barnbidrag ännu inte hunnit prövas då hjälpen utbetalas. I dylikt
fall är förhållandena tämligen analoga med dem som föreligger då obligatorisk
socialhjälp utgives till en vuxen såsom förskott å en väntad folkpensionsförmån.
De regler, som jag i det föregående föreslagit i fråga om
skyldighet att återbetala obligatorisk socialhjälp, synes med hänsyn härtill
böra tillämpas även beträffande frivillig socialhjälp, som utgives till minderåriga.

Vid bedömande av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp
åt vuxen person bör medföra återbetalningsskyldighet för honom,
bör man enligt min mening fästa stort avseende vid att det kommer att
stå kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra, huruvida dylik hjälp
skall utgå eller ej. Det synes mig med hänsyn härtill mest konsekvent att
också överlåta åt kommunerna att bestämma, om hjälpen helt eller delvis
skall återbetalas. Även ur andra synpunkter synes denna lösning vara att
förorda. Jag syftar härvid särskilt på att den frivilliga hjälpen i stor utsträckning
kommer att få förebyggande karaktär och att den i många fall
kan innebära en betydande kapitalinsats från samhällets sida, t. ex. för
att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. dyl. I dessa fall kan det,
såsom kommittén framhåller, vara klokt att ge hjälpen som ett förlagslån,
enär hela syftet med åtgärden skulle kunna äventyras, om vederbörande
finge på egen hand disponera över hela kapitalbeloppet utan återbetalningsskyldighet.
I andra fall, då frivillig hjälp lämnas, framstår det säkerligen
som mindre motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet. Förhållandena
är emellertid så skiftande, att det knappast torde vara möjligt att på
ett tillfredsställande sätt lösa hithörande spörsmål genom detaljerade lag -

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

bestämmelser. Då fråga är om vuxna hjälpbehövande bör det därför enligt
min mening överlämnas åt kommunerna att liksom hittills fritt pröva, inte
bara om frivillig hjälp skall utgivas utan även huruvida meddelad hjälp av
denna karaktär skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. En dylik
frihet för kommunerna bör vara ägnad att vidmakthålla och stärka intresset
för att sätta in den förebyggande socialhjälpen på ett så tidigt stadium
som möjligt.»

Slutligen anför departementschefen i en specialfråga:

»Enligt nu gällande bestämmelser har fattigvårdsstyrelsen rätt att under
vissa förutsättningar omhändertaga hjälpt a gares egendom
samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård som lämnats honom.
Socialvårdskommittén har karakteriserat stadgandet härom som en rest av
äldsta tiders fattigvård och föreslagit, att någon motsvarighet till detsamma
ej upptages i den nya lagstiftningen. Förslaget har så gott som enhälligt
lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag tillstyrker att det
genomföres. Med anledning av vad som i ett par av yttrandena anförts rörande
dödsbon efter avlidna vårdtagare, vill jag som min mening framhålla,
att frågan huruvida särskilda regler erfordras för avvecklingen av
dylika dödsbon bör prövas först sedan någon erfarenhet vunnits av den
nya lagstiftningen.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 650 yrkas, att riksdagen måtte

»besluta att---kommunernas återkravsrätt för utgiven socialhjälp

måtte utsträckas att omfatta de fall då hjälptagaren a) är i besittning av
tillgångar, ehuru dessa för tillfället icke kan disponeras för uppehälle och
vård, b) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort komma i god
ekonomisk ställning».

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a. följande.

Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur ekonomisk synpunkt,
finns det, vilket departementschefen understryker, knappast någon anledning
att bibehålla densamma. Enligt vår uppfattning är det emellertid helt
andra synpunkter än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas
ekonomi som bör vara avgörande vid utformningen av återkravsrätten.
I förarbetena till fattigvårdslagen betonades sålunda särskilt den betydelse
som återbetalningsskyldigheten hade ur uppfostringssynpunkt. Det "framhölls
att om man över huvud taget ville faslhålla vid synpunkten att fattigvården
så långt det vore möjligt skulle vara en hjälp till självhjälp så borde
man inte eftergiva fordran på att fattigunderstödet skulle återbetalas om
förmåga därtill funnes. Dessa synpunkter synes oss mer beaktansvärda än
de rent kommunalekonomiska. Vi vill därför förorda att i socialhjälpslagen

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

stadgas återbetalningsslcyldighet jämväl i de två undantagsfall kommittén
upptagit utöver vad departementschefen föreslagit.

I sammanhanget må erinras om det ovan vid 14 § behandlade yrkandet i
de likalydande motionerna I: 552 och It: 682, att borgen måtte få tecknas
»å lån, som erfordras för en hjälpbehövandes uppehälle och vård, under
förutsättning att personen är i behov av socialhjälp enligt 12 § och att
han är i besittning av tillgångar, vilka för det närvarande icke kunna utnyttjas
för hans försörjning, dock att borgensteckningen i dylikt fall icke
må avse högre lånebelopp än vad som svarar mot tillgångarnas värde».

I sistnämnda motioner, I: 552 och II: 682, yrkas, att 33 § måtte få följande
lydelse:

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits
till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig

dels under förutsättning att han

a) där socialhjälpen--— denna förmån,

b) medvetet eller---socialhjälp eller

c) varit berättigad---dylik förmån,

dels under förutsättning att han är i tillfälligt nödläge och kan antagas
inom kort åter komma i god ekonomisk ställning samt att socialnämnden
med hänsyn härtill beslutar om ersättningsskyldighet.

Till motivering för den under c) föreslagna bestämmelsen anföres i motionerna
bl. a.:

Om en person, som i stort har en god ekonomisk standard, periodvis får
små eller inga inkomster och inte bryr sig om att planera för detta, är det
icke tilltalande, att han, om under en sådan period 12 § blir tillämplig på
honom, skall erhålla socialhjälp utan återbetalningsskyldighet. När man
sålunda kan förutse att personen inom kort kommer tillbaka till sina tidigare
goda inkomster, borde man därför ha en möjlighet att göra honom
återbetalningsskyldig för den hjälp han åtnjöt under sin nedgångsperiod.

Till yrkandet om ändrad lydelse ansluter sig ett yrkande om viss komplettering
av 54 § första stycket, vilket föreslås få följande lydelse:

över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp
samt om ersättningsskyldighet enligt 33 § må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar.

Utskottet

Såsom ett väsentligt led i strävandena att befria socialhjälpen från den
fattigvårdskaraktär som hittills vidlådit den generella behovsprövade hjälpformen
föreslås i propositionen, att hjälptagaren i princip icke
skall vara skyldig att återbetala erhållen obligatorisk
socialhjälp. Härigenom vinnes i ett viktigt avseende likställighet
med de olika socialförsäkringarna, vilka, ehuru det allmänna be -

110 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

strider en väsentlig del av kostnaderna, icke förbundits med motsvarande
återbetalningsskyldighet och beträffande vilka icke heller det förhållandet
att det allmänna deltar i kostnaderna medfört, att hjälpformen ansetts ha
fattigvårdskaraktär. Många som nu drar sig för att söka fattigvård av
rädsla för att ej kunna fullgöra återbetalningsskyldigheten eller av motvilja
mot att anlita en genom återbetalningsskyldigheten diskrediterad
hjälpform, kan, om propositionens förslag genomföres, väntas visa ökad
benägenhet att söka socialhjälp. En sådan utveckling kan visserligen medföra
ökade kostnader för kommunerna men ligger helt i linje med en strävan
att få socialhjälpen betraktad som en med annan socialvård likvärdig
hjälpform. För andra, som på grund av återbetalningsskyldigheten inte gjort
sitt bästa för att återvinna sin försörjningsförmåga, bortfaller skälen till
eu sådan inställning. Ur dessa som andra synpunkter är propositionens förslag
att hälsa med tillfredsställelse.

Rörande de i propositionen upptagna undantagsfallen, då ersättningsskyldighet
föreslås skola föreligga ■— socialhjälpen utgår som förskott
å försäkringsförmån eller ersätter förverkad sådan eller har bekommits
genom felaktiga uppgifter — synes oenighet ej kunna råda; här föreligger
sådana särskilda skäl för återbetalningsskyldighet, alt undantag från
vad som eljest gäller bör stadgas.

I motionerna I: 526 och 11: 650 föreslås, att återbetalningsskyldighet skall
stipuleras i ytterligare två fall av obligatorisk socialhjälp, nämligen dels
då hjälptagaren är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för tillfället icke
kan disponeras för uppehälle och vård, och dels då hjälptagaren är i tillfälligt
nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning.
Beträffande det närliggande yrkandet i motionerna 1: 552 och II: 682
om borgensinstitutets användning i förstnämnda fall erinrar utskottet om
att utskottet ovan vid behandlingen av 14 § avstyrkt detta yrkande. Sistnämnda
motioner upptar för det fall att hjälptagaren är i tillfälligt nödläge
och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning ett yrkande,
som skiljer sig från yrkandet i förstnämnda motioner endast däri, att återbetalningsskyldigheten
uttryckligen göres beroende av att »socialnämnden
med hänsyn härtill beslutar om ersättningsskyldighet». Till stadgandet ansluter
sig ett förslag om viss ändring i 54 §, varigenom besvär över socialnämndens
beslut om ersättningsskyldighet skulle få anföras hos länstyrelsen.
Meningen synes alltså vara, att socialnämnden i omedelbar anslutning
till beslutet om meddelande av socialhjälp skulle i nu förevarande fall
— i motsats till vad som eljest gäller — uttala sig om huruvida ersättningsskyldighet
i princip skall föreligga eller ej, och att detta principbeslut, från
vars fullföljande socialnämnden får antagas kunna avstå, skall kunna överklagas
för sig. För att i detta enda undantagsfall införa en dylik, från vad
eljest i lagen förekommer avvikande anordning föreligger enligt utskottets
mening icke skäl. Yrkandet i motionerna I: 552 och II: 682 avstyrkes alltså.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 111

Vad åter beträffar yrkandena i förstnämnda motioner, I: 526 och II: 650,
vill utskottet anföra följande. Enligt 39 § sista stycket, som överensstämmer
med vad som gäller enligt Fvl och varemot utskottet ej har någon
erinran, må talan om ersättningsskyldighet icke bifallas, om vederbörande
därigenom kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll
för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.
De fall, bortsett från de i propositionen föreslagna, då återkrav
mot hjälptagaren i praktiken kan genomdrivas, är uppenbarligen i huvudsak
endast fall där tillgångar finnes eller vederbörande åter kommit i god
ekonomisk ställning. Bifall till motionerna skulle alltså i huvudsak innebära,
att principen om att obligatorisk socialhjäp ej skall återkrävas en
princip som motionärerna icke uttryckligen tagit avstånd från sättes ur
funktion genom undantagen. En sådan ordning kan utskottet icke tillstyrka.
Utskottet erinrar därjämte om att departementschefen i fråga om de likartade
bestämmelser i ämnet som föreslagits av socialvårdskommittén anfört,
att de är alltför obestämda och lätt skulle medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Mot förslaget att återbetalningsskyldighet skall föreligga
för hjälptagare beträffande frivillig socialhjälp utom då sådan
hjälp utgivits till någon innan han fyllt 16 år har utskottet icke någon
erinran.

B. Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet, 35 och 36 samt 38

och 40 §§

Inledning

Enligt Fvl är vissa anhöriga skyldiga att försörja varandra, så att de
ej faller fattigvården till last. Man brukar här tala om en offentligrättslig
försörjningsplikt i motsats till den civilrättsliga underhållsskyldighet, som
är reglerad i giftermåls- och föräldrabalkarna. Dessa båda slag av försörjningsplikt
är av olika karaktär. Genom de åsyftade bestämmelserna
i nyssnämnda balkar regleras enskilda personers inbördes rättigheter
och skyldigheter; anspråk på underhåll kan med stöd av dem göras
gällande av enskild mot enskild. Fvl:s regler däremot har till syfte att
bestämma den enskildes förpliktelser mot det allmänna. Inom de gränser,
som utstakas för den offentligrättsliga försörjningsplikten, äger samhället
kräva, att den enskilde fullgör sina skyldigheter mot sina anhöriga, samt,
om det uraktlåtes och samhället till följd härav måste träda emellan
genom att meddela fattigvård, uttaga ersättning härför av den försumlige.
I fråga om den krets av anhöriga, som är skyldiga att försörja varandra,

112 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

överensstämmer Fvl nära med giftermålsbalken och föräldrabalken. Beträffande
omfattningen av försörjningsplikten råder däremot en bestämd
skillnad såtillvida, att den fattigvårdsrättsliga försörjningsplikten — i
motsats till den civilrättsliga — inte i något fall sträcker sig längre än
samhällets egen skyldighet att utge obligatorisk fattigvård; ersättning för
frivillig fattigvård kan aldrig uttagas av den, som är försörj ningspliktig.

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i Fvl:s
regler om återkravsrätt mot anhöriga. Den viktigaste nyheten i förslaget
innebär, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna
återkrävas av hans föräldrar eller barn.

I remissyttrandena har vissa betänkligheter framförts mot att lagfästa
förslaget i denna del. Därvid har anförts bl. a., att föräldrar och barn i
civilrättslig mening vore underhållsskyldiga mot varandra och att överensstämmelse
borde råda mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga
försörjningsplikten. Vidare har framhållits, att för rättskänslan stötande
resultat skulle uppkomma, om en person i goda ekonomiska omständigheter
inte bleve skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som
lämnats hans föräldrar eller vuxna barn. Farhågor har också uttalats för
att solidariteten och intressegemenskapen mellan föräldrar och barn skulle
försvagas, därest återkravsrätten borttoges i dessa fall.

Departementschefen

Efter att ha redogjort för de mot socialvårdskommitténs förslag gjorda,
ovan omnämnda invändningarna anför departementschefen:

»Med anledning av dessa invändningar vill jag erinra om att samhället
i en mängd andra former än genom socialhjälp bistår behövande personer
utan att av deras anhöriga kräva ersättning för sina utgifter. Som exempel
vill jag nämna folkpensioneringen, vars inkomstprövade förmåner
säkerligen utgår till ett stort antal åldringar, som har barn i goda ekonomiska
förhållanden. Det lär inte i något sammanhang ha ifrågasatts, att
ersättning för dessa förmåner skulle kunna utkrävas av barnen ens i
sådana fall, där dessa uppenbarligen åsidosatt sin civilrättsliga skyldighet
att utge underhåll till föräldrarna. På liknande sätt förhåller det sig med
t. ex. mödrahjälpen; åtskilliga kvinnor, som erhåller dylik hjälp, har med
all sannolikhet föräldrar i så god ekonomisk ställning, att underhållsbidrag
kunnat uttagas av dem med stöd av föräldrabalkens regler. Med
det sagda har jag velat framhålla, att samhällets återkravsrätt ingalunda
behöver sträcka sig lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten.
I vad mån korrespondens bör föreligga, torde för varje hjälpform för sig
böra avgöras med hänsyn till vad som kan befinnas vara mest lämpligt.
Härvid bör hänsyn givetvis tagas även till den normbildande verkan, som
återkravsrätten kan ha för enskilda personers handlingssätt.

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Av det siffermaterial, som redovisats av kommittén, synes framgå, att
socialhjälp åt vuxna personer i mycket blygsam omfattning återkräves
från deras anhöriga. Återkravsrätten har alltså i dessa fall en ganska
ringa direkt betydelse för kommunernas ekonomi. Måhända kan det göras
gällande, att den indirekta betydelsen är större, i det att redan vetskapen
om att återkravsrätt föreligger kommer en del försörj ningspliktiga att
frivilligt fullgöra sin underhållsskyldighet. För egen del håller jag dock
för sannolikt, att denna indirekta verkan är tämligen ringa. Det är enligt
min mening helt andra omständigheter än vetskapen om Fvl:s regressregler
som gör att barn bidrar till sina föräldrars underhåll och tvärtom.
Inte heller tror jag att den känsla av samhörighet, som vanligen kännetecknar
förhållandet mellan föräldrar och barn, skulle försvagas, om
dessa regressregler slopades. I varje fall torde, så länge den civilrättsliga
underhållsskyldigheten kvarstår oförändrad, reglerna härom utgöra ett
tillräckligt stöd för att hålla denna känsla vid liv.

Den främsta anledningen till att kommittén föreslagit att regressrätten
slopas i förevarande fall är, att den i vida kretsar skapat motvilja mot
att anlita fattigvården. Enligt vad kommittén uttalar drar sig åtskilliga
hjälpbehövande gamla för att söka fattigvård, enär de inte vill utsätta
sina barn för risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas
sida. Att denna iakttagelse är riktig, torde vara allmänt erkänt bland dem,
som handhar fattigvården. Det torde vidare förhålla sig så, att många
fattigvårdsstyrelser underlåter att verkställa återkrav av den anledningen,
att de inte vill skapa osämja mellan föräldrarna och barnen.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag övervägande skäl tala
för att — såsom kommittén föreslagit — helt slopa återkravsrätten mot
barn för hjälp åt deras föräldrar och mot föräldrar för hjälp åt deras
vuxna barn. Godtages detta förslag, bör motsvarande givetvis gälla i fråga
om adoptant och adoptivbarn.»

I fråga om socialhjälp, som meddelats åt minderårigt
barn, torde, uttalar departementschefen, enighet råda om att den åtminstone
i vissa fall bör kunna återkrävas av barnets föräldrar.

Till en början tar departementschefen upp frågan om var minderårighetsgränsen
hör dragas och anför:

»Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för minderårighet dragen vid
16 år och kommittén har inte föreslagit någon ändring härutinnan. I en
del av remissyttrandena har emellertid uttalats, att föräldrars offentligrättsliga
försörjningsplikt mot barn inte borde upphöra redan då baxmet
fyllt 16 år utan först vid 18 eller 20 års ålder. Som skäl härför har anförts
bl. a., att många ungdomar i 16—20-årsåldern med hänsyn till den utökade
skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kunde försörja
sig själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 2 avd. Nr 39

114 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

och avtal bestämdes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Dessa skäl är enligt
min mening beaktansvärda. Å andra sidan måste beaktas, att 16-årsåldern
gäller som minderårighetsgräns enligt en mängd olika författningar av
social karaktär. Som exempel må nämnas, att 16 år utgör övre gräns för
rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för rätt till folkpension
och sjukpenning samt att 16-årsgränsen har stor betydelse vid
tillämpningen av barnavårdslagen, vilken lag ju f. n. är föremål för omprövning.
Frågan om en höjning av ifrågavarande åldersgräns synes därför
ej lämpligen böra avgöras i detta sammanhang.»

I fortsättningen anför departementschefen:

»Enligt kommitténs förslag skulle ersättning för socialhjälp till minderårig
få uttagas av dennes föräldrar endast under vissa i förslagets 31 §
närmare angivna förutsättningar. För egen del anser jag emellertid, att
en fader eller moder i princip alltid bör vara skyldig att utge ersättning
för socialhjälp, som lämnats till deras minderåriga barn. Då fråga är om
barn utom äktenskap bör dock, såsom kommittén föreslagit, undantag
göras för den händelse fadern eller modern enligt avtal, som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång
för alla. Vidare torde — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt
63 § 2 st. Fvl — undantag böra göras för det fall, att någon av föräldrarna
enligt dom eller avtal är skyldig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet
mot sitt minderåriga barn men försummar att göra detta och därigenom
förorsakar att socialhjälp måste lämnas åt barnet; i dylikt fall
bör ersättning inte kunna utkrävas av den av föräldrarna, som inte försummat
sin underhållsplikt.

Enligt föräldrabalken föreligger i vissa fall underhållsskyldighet mot
makes barn. Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare
gifte eller utom äktenskap, är nämligen den andre maken jämte honom
skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll, så länge
äktenskapet består. Under samma förutsättningar föreligger enligt Fvl
offentligrättslig försörjningsplikt mot makes barn, och ersättning för
socialhjälp, som lämnats åt ett sådant barn, kan alltså uttagas av barnets
styvfader eller styvmoder. Kommittén har föreslagit, att återkravsrätten
i dessa fall helt slopas. Som skäl härför har bl. a. anförts, att den offentligrättsliga
försörjningsplikten mot andra makens barn gåve upphov till
ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt mellan barnet
och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer ävensom att behov
av återkravsrätt i dessa fall inte längre förelåge med samma styrka
som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Dessa skäl
synes mig väga tungt för att helt avstå från återkravsrätt mot styvföräldrar.
Då förslaget härom dessutom enhälligt godtagits under remissbehandlingen,
tillstyrker jag att det genomföres.

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

De naturliga föräldrarna till ett adopterat barn har enligt föräldrabalken
inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Underhållsskyldigheten
åvilar i stället adoptanten samt, om han är gift och barnet
står under hans vårdnad, hans make. Endast om de blir ur stånd att
underhålla barnet, inträder de naturliga föräldrarnas underhållsskyldighet.

I konsekvens härmed åvilar f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten
i regel inte de naturliga föräldrarna utan adoptanten samt, i förekommande
fall, hans make. Enligt den nya lagstiftningen bör de naturliga
föräldrarna till ett adopterat barn vara helt befriade från att utge ersättning
för socialhjälp åt barnet. Ersättningsskyldigheten bör i stället vila
på adoptanten. Av skäl som anförts beträffande styvbarn bör däremot
adoptantens make vara fritagen från dylik skyldighet. Från sistnämnda
regel synes dock ett undantag böra göras; skulle adoptanten vara gift
med någon av barnets föräldrar, bör ersättningsskyldigheten åvila båda
makarna.»

Beträffande den i 35 § i departementsförslaget behandlade frågan om
den offentligrättsliga försörjningsplikten mot make anför departementschefen: »Enligt

Fvl gäller i fråga om återkravsrätt mot make olika
regler för man och hustru; mannen är ovillkorligt försörjningspliktig mot
hustrun medan hon endast har en s. k. villkorlig försörjningsplikt mot
honom. Kommittén har föreslagit att denna skiljaktighet slopas och att
likformiga regler utformas för båda makarna. Vidare har kommittén
föreslagit en regel av innebörd, att om socialhjälp utgives till en hemskild
make ersättning härför inte skall kunna uttagas av andra maken, därest
denne befriats från sin civilrättsliga underhållsskyldighet mot hjälptagaren.
För egen del anser jag mig i huvudsak kunna godtaga förslaget i dessa
delar. Som regel bör gälla, att make är skyldig att utge ersättning för
socialhjälp som lämnats andra maken. Men om makarna vid tiden för
hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad samt den
av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt avtal var
berättigad til! underhåll av andra maken, bör denne inte vara ersättningsskyldig.

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att utsträcka återkravsrätten
till frånskild make.»

Slutligen upptar departementschefen ytterligare ett par frågor till behandling
:

»Vad härefter angår åter kravsrättens omfattning är, såsom
förut nämnts, en hjälptagares anhöriga enligt nu gällande lagstiftning
endast skyldiga att utge ersättning för obligatorisk fattigvård. .lag har i
det föregående föreslagit, att området för den obligatoriska hjälpen utvidgas,
och i konsekvens härmed synes återkravsrätten böra utsträckas

116 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

på motsvarande sätt. I sak innebär detta ingen annan skillnad från vad
som nu gäller än att en make blir skyldig att, om andra maken finnes
böra av hälsoskäl avhålla sig från arbete, utge ersättning för vad som
utgives i obligatorisk hjälp åt denne.

Liksom nu bör ersättning inte kunna uttagas av försörjningsplilctig
med högre belopp än det, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen
kan skattas. Vad anstaltsvården beträffar, bör Konungen tillerkännas
samma befogenhet som enligt Fvl att fastställa taxa för denna uppskattning.

Enligt Fvl anses den, som försummat sin försörjningsplikt mot sin
hustru eller sina minderåriga barn och som till följd därav erhållit s. k.
arbetsföreläggande, genom arbetets utförande fullgöra sin skyldighet
att utge ersättning för fattigvård, som under tiden tilldelas hustrun
eller barnen. Kommittén har föreslagit att denna regel bibehålies och utvidgas
till att avse alla personer, som undergår av samhällsorgan anbefallda
åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebär
hinder för underhållspliktens fullgörande. För egen del kan jag i stort sett
ansluta mig till förslaget, som i denna del så gott som undantagslöst
lämnats utan erinran. Om någon är häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och till följd därav är ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot sin make eller sina barn, bör ersättning för
socialhjälp, som under tiden utgivits åt dem, ej kunna uttagas av honom.

Beträffande de formella förutsättningarna för att
återbetalningsskyldigheten skall inträda samt preskription
bör i fråga om anhöriga gälla samma regler som föreslagits
för hjälptagarna själva. Härom hänvisas till vad som anförts i föregående
avsnitt.

Såsom kommittén föreslagit bör Fvl:s regler om arbetsgivares
offentligrättsliga försörjningsplikt inte få någon motsvarighet
i den nya lagen.»

Motioner

1 de likalydande motionerna 1:552 och II: 682 yrkas, att 35 § första stycket
måtte erhålla följande lydelse:

Make, som äger förmåga att lämna underhåll åt andra maken i sådan
omfattning, som avses i 12 §, är för det fall att detta underlåtes skyldig
att utgiva ersättning för socialhjälp, som på grund härav enligt 12 §
lämnas andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna
vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad
samt den av makarna, som erhållit hjälpen, varken enligt dom eller
enligt avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I sin motivering för den föreslagna lagtexten framhåller motionärerna,
att propositionens förslag om en ovillkorlig offentligrättslig försörjningsplikt
mot make kan få viss konsekvens, som enligt motionärerna nödvändiggör
en justering av lagtexten. Härom anföres i motionerna:

Om två makar båda åtnjuter obligatorisk socialhjälp blir ingen av dem
ersättningsskyldig för vad han själv åtnjutit men väl för vad maken
åtnjutit. Antag att båda makarna eller en av dem sedermera på ett eller
annat sätt får tillgångar, kan ersättning inte uttagas av var och en för
den socialhjälp han själv åtnjutit men väl för den socialhjälp maken åtnjutit.
Tillgångarna kommer alltså att tas i anspråk för att täcka kostnaderna
för den meddelade hjälpen men formellt inte för den hjälp vederbörande
själv åtnjutit utan för den hjälp, som utgått till maken. Detta är
ingenting mindre än ett partiellt upphävande av regeln, att ersättning ej
får uttagas för obligatorisk socialhjälp, ett upphävande, för vilket inte anförts
och inte torde kunna anföras några skäl.

Utskottet

Den offentligrättsliga försörjningsplikten skiljer sig, såsom framgår av
den redogörelse utskottet ovan i utlåtandet lämnat, i olika avseenden från
den civilrättsliga. Det förslag till reglering av den offentligrättsliga försörjningsplikten
som framlägges i propositionen avviker väsentligt från
vad som nu gäller. På vissa punkter närmas härigenom den offentligrättsliga
och den civilrättsliga försörjningsplikten till varandra; på andra fördjupas
skillnaderna. Det sistnämnda sammanhänger med strävandena att
undvika fattigvårdskaraktär hos socialhjälpen. Dessa strävanden, som ovan
berörts vid behandlingen av hjälptagarens återbetalningsskyldighet, har
nämligen föranlett, att även den återbetalningsskyldighet, som nu åvilar
hjälptagarens anhöriga, i olika avseenden föreslås inskränkt. Den viktigaste
nyheten i detta avseende innebär att ersättning ej skall kunna uttagas av
barn för socialhjälp som lämnats deras föräldrar eller av
föräldrar för hjälp som utgivits till deras barn över 16 år. Vidare föreslås
att den offentligrättsliga försörjningsplikten mot styvbarn slopas
samt att de naturliga föräldrarna till ett adopterat barn, med ett undantag
som framgår av lagtexten, helt befrias från att utge ersättning för
socialhjälp åt barnet. I samtliga dessa fall föreligger däremot alltjämt viss
civilrättslig försörjningsplikt. Beträffande försörjningsplikten mot barn
föreslås emellertid i ett avseende en nyhet, som överensstämmer med vad
som gäller civilrättsligt, i det att återkravsrätt ej skall föreligga för den
händelse fadern eller modern enligt avtal som är bindande för barnet åtagit
sig att til! dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

I fråga om den offentligrättsliga försörjningsplikten mot make har
hittills, i motsats till vad som varit fallet beträffande den civilrättsliga för -

118 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

sörjningsplikten, gällt olika regler för man och hustru; denna skiljaktighet
föreslås nu slopad och kommunens rätt till återkrav mot hustru utformas
på samma sätt som hittills gällt i fråga om mannen. Vad gäller makar som
lever åtskilda eller under hemskillnad, beträffande vilka den offentligrättsliga
försörjningsplikten varit vidare än den civilrättsliga, föreslås så till
vida en anpassning till den senare att ersättningsskyldighet ej skall föreligga,
om den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller
avtal var berättigad till underhåll av den andre maken. Någon utvidgning
av återkravsrätten till att omfatta de fall efter äktenskapsskillnad, då civilrättslig
försörjningsplikt föreligger, föreslås ej.

I fråga om åter kravsrättens omfattning föreslås skola gälla
åt! återbetalningsskyldigheten som hittills skall omfatta obligatorisk socialhjälp.
Någon anpassning efter den i det särskilda fallet föreliggande civilrältsliga
underhållspliktens omfattning föreslås ej; återkravsrätten mot
hemskild make kan alltså komma att omfatta större belopp än vad som
civilrättsligt, enligt dom eller avtal, skall utgå.

Beträffande propositionens förslag i övrigt ävensom beträffande motiveringen
för desamma får utskottet hänvisa till vad departementschefen anfört.
Utskottet tillstyrker förslagen utom i en detalj, som skall närmare
beröras nedan.

Förslaget att make skall vara ersättningsskyldig för obligatorisk socialhjälp,
som utgivits till andra maken, får — såsom i motionerna 1: 552 och
II: 682 påpekas ■— i ett fall otillfredsställande konsekvenser. Enligt de regler
utskottet ovan i utlåtandet tillstyrkt föreligger regelmässigt icke ersättningsskyldighet
för hjälptagaren själv gentemot kommunen för obligatorisk
socialhjälp. Om två makar båda åtnjuter obligatorisk socialhjälp blir
ingen av dem ersättningsskyldig för vad han själv åtnjutit men väl för
vad maken erhållit. I motionerna föreslås till undvikande härav, att den
offentligrättsliga försörjningsplikten skall göras villkorlig, d. v. s. beroende
av vederbörandes förmåga vid den tidpunkt då hjälpen utgives. En sådan
lösning medför emellertid i sin tur konsekvenser som utskottet icke är berett
att godtaga. Emellertid kan spörsmålet i det i motionerna åsyftade
fallet lösas med bibehållen ovillkorlig offentligrättslig försörjningsplikt i
övrigt, om de i 35 § andra stycket angivna fallen, då ersättningsskyldighet
ej skall föreligga, utökas med det fall att den ersättningsskyldige själv åtnjuter
obligatorisk socialhjälp. Härigenom blir, genom hänvisning i 36 §
sista stycket, stadgandet tillämpligt åven i fråga om ersättningsskyldighet
för obligatorisk socialhjälp till barn, varemot intet synes vara att invända.
Utskottet förordar, att 35 § andra stycket kompletteras med en regel av den
innebörd utskottet berört. Härigenom torde syftet i motionerna få anses
tillgodosett.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

119

C. Gemensamma bestämmelser, 37 och 39 §§

Departementschefen

Departementschefen anför:

»För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge
synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas avsevärt.
Av den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuvarande
praxis (bil. 1 i betänkandet), tramgar, att återkrav senare än tre ar
efter understödets utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag,
att preskriptionstiden bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskriptionstiden
löpa från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av
borgen, bör preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen
på grund av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken ersättning
kräves.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 552 och 11: 682 yrkas, att 39 § första stycket
skall erhålla följande lydelse:

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke
godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som
sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande
av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning
eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit
till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning
begäres, lämnats eller, därest socialhjälp i första hand utgivits av annan
samt i fall, som avses i 14 § tredje stycket, efter det kommunen fått
vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

Till motivering för den i motionerna föreslagna lydelsen av stadgandet
anföres:

Med hänsyn till att tiden för krav kommuner emellan framskjutits så
avsevärt som skett i propositionen synes det emellertid angeläget att räkna
treårsperioden på ett annat sätt. Om socialhjälp utges i januari, kommer
i regel krav att framställas mot mantalsskrivningskommunen först i april
månad det följande året, och kan enighet ej vinnas om ersättningen, skall
talan väckas hos länsstyrelsen före den 1 juli. I senare fallet får man räkna
med att det kan dröja ytterligare avsevärd tid, innan ersättningsfrågan är
avgjord. Först därefter blir frågan om sökandet av ersättning av den enskilde
aktuell, och detta kommer alltså i många fall att inträffa först 1 å
1 7= år efter det att hjälpen utgavs och säkerligen i inte ovanliga fall först
omkring 2 år därefter. I betraktande härav bör treårsperioden i dylika fall
räknas från det ersättning utgavs till den kommun, som meddelat hjälpen.

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Mot förslaget i 37 §, att socialnämnd skall äga meddela eftergift från
ersättningsskyldighet som eljest skolat åvila hjälptagare eller försörjningspliktig
har utskottet ej någon erinran. I 39 § ges regler om kommuns talan
om utbekommande av ersättning gentemot enskild.

I 39 § första stycket föreslås, för att återbetalningsskyldigheten ej skall
hållas svävande alltför länge, att preskriptionstiden för kommuns
anspråk mot enskild förkortas från tio till tre år. Vidare föreslås att
preskriptionen skall kunna avbrytas endast genom väckande av talan. Enligt
gjorda undersökningar är det sällsynt att kommunerna i praktiken framställer
krav senare än tre år efter hjälpens utgivande. Den föreslagna regeln
kan med hänsyn till arten av socialhjälpsklientelet tänkas ha en viss positiv
psykologisk inverkan på viljan till självförsörjning. Utskottet tillstyrker den
föreslagna reformen.

Beträffande den närmare utformningen av preskriptionsreglerna framhålles
i motionerna I: 552 och II: 682, att de i propositionen föreslagna
ändringarna kan leda till att tiden för bevakande av fordringar i vissa fall
skulle bli kort, nämligen då socialhjälpen i första hand utgivits av annan
kommun än den som slutligt skall svara för densamma och som därvid i
sin tur har rätt att kräva ersättning av enskild person. Motionärerna anför,
att det i sådana fall kan dröja upp till två år från det hjälpen utgavs, innan
ersättningsfrågan kommunerna emellan avgjorts och talan kan väckas mot
den enskilde. I motionerna yrkas därför, att preskriptionstiden i dessa fall
skall räknas icke från den tidpunkt, då hjälpen utgavs till den enskilde utan
från den tidpunkt, då ersättning utgavs till den kommun, som meddelat
hjälpen. Härigenom skulle givetvis kommunernas intresse av att erhålla
rådrum för talan om ersättning vara tillgodosett. Emellertid har man här
att väga kommunens och den enskildes intressen mot varandra. Därvid
är till en början att märka, att preskriptionsinstitutet väsentligen tillkommit
i gäldenärens intresse, och att det ligger i dess natur att det skall vara
lätt för gäldenären att konstatera, när en fordran icke längre kan sökas ut
av honom. Skulle utgångspunkten för preskriptionen vara den i motionerna
föreslagna, skulle emellertid den ersättningsskyldige i dessa fall normalt
icke ha vetskap om när preskriptionstiden börjar löpa. Att märka är också,
att den krets personer som skulle beröras härav är långt vidare än den mot
vilken återkrav kan komma i fråga. Vid hjälpens utgivande regleras icke,
om återbetalningsskyldighet föreligger eller ej. Envar som fått socialhjälp
från annan kommun än den som slutligt skall svara för hjälpen kan därför
vid bifall till motionerna komma att vara i ovelskap om den tidpunkt, då
han icke längre behöver räkna med återkrav. Fördelen med förkortningen
av preskriptionstiden ginge här väsentligen förlorad. De fall åter, då kommunernas
rådrum kan bli knappt, är långt färre. Härför erfordras nämligen

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

att en rad var för sig tämligen ovanliga faktorer sammanträffar. Att ersättningsskyldighet
av det dubbla slag som här är i fråga föreligger, och samtidigt
möjligheter, med beaktande bl. a. av stadgandet i 39 § sista stycket,
finns att utfå ersättning, torde förekomma så sällan, att man praktiskt taget
icke behöver räkna med de hithörande fall, där ersättningsfrågan kommunerna
emellan fördröjs genom process på sådant sätt, att ersättningskommunen
ej skulle hinna kräva den enskilde. Hänsynen till den enskilde bör
vid nämnda förhållanden vara utslagsgivande, och utskottet tillstyrker propositionen
såvitt nu är i fråga.

Om åtgärder mot försumlig försörjare, 41—51 §§
Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen följande.

»Det administrativa förfarande, som leder fram till ett arbetsföreläggande
enligt Fvl, är knapphändigt reglerat. Den enskilde har i lagen inte tillförsäkrats
rätt att anlita försvarare eller att genom vittnen eller annorledes
förebringa den utredning han önskar åberopa, proceduren är undandragen
den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling, och beslutet
fattas av ett kommunalt organ utan att den enskilde har rätt att besvära
sig över själva föreläggandet. Vidare är att märka, att, såsom de nuvarande
behandlingsformerna gestaltar sig, man knappast kan räkna med att
arbetstvånget i och för sig har den fostrande effekt som vore önskvärd. Ett
beslut om arbetsföreläggande har i praktiken främst en indirekt betydelse
genom det hot om frihetsberövande, som det innebär.

Frågan om kriminalisering av försörjningsförsummelse har vid skilda
tillfällen varit på tal, bl. a. vid tillkomsten av barnavårdslagen. Även socialvårdskommittén
har i sitt år 1946 avgivna betänkande om ålderdomshem
framfört tanken, att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras
och således helt utbrytas ur sociallagstiftningen. Vid frågans slutliga handläggning
har kommittén emellertid övergivit denna linje och i stället framlagt
ett lagförslag, som innebär att arbetsföreläggande även i fortsättningen
skall meddelas i administrativ ordning. Förslaget, som är avsett att ersätta
såväl Fvl:s som Bvl:s regler om arbetsföreläggande, innehåller åtskilliga
nyheter i förhållande till vad som nu gäller. Beslut om arbetsföreläggande
skall enligt förslaget fattas av länsstyrelsen på framställning av socialnämnden.
Kommittén föreslår vidare, att den försumlige i första hand
skall åläggas att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning och att
fullgöra sin återbetalningsskyldighet mot det allmänna. I samband härmed
skall han enligt förslaget ställas under övervakning, såvida det inte av sär -

122 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

skilda skäl kan antagas att han likväl skall rätta sig efter föreläggandet.
Om så anses erforderligt, skall han dessutom kunna åläggas att ställa sig
till efterrättelse särskilda föreskrifter angående bostad, avhållsamhet från
bruk av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst m. in. Åsidosätter han
vad som sålunda åligger honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden
kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem, där han skall
kunna kvarhållas i högst ett år. Enligt förslaget bör han emellertid utskrivas
villkorligt senast efter sex månader. Efter villkorlig utskrivning
skall enligt förslaget följa en prövotid av ett år, under vilket han skall stå
under övervakning och, om så finnes erforderligt, vara underkastad särskilda
föreskrifter av samma slag som nyss nämnts. Undandrar han sig
övervakningen eller bryter han mot meddelade föreskrifter, skall han kunna
återhämtas till arbetshemmet. Nämnas må vidare, att förslaget innehåller
detaljerade föreskrifter om förfarandet i mål av här avsedd art.

Under remissbehandlingen har frågan om kriminalisering av försörjningsförsunnnelse
ånyo förts på tal. I den situation, som nu föreligger, är
jag emellertid inte beredd att förorda en dylik lösning. Jag är alltså av den
uppfattningen, att ingripande mot försumliga försörj are åtminstone tills
vidare bör ske i administrativ ordning.

Sedan kommittén avgav sitt betänkande har på förslag av chefen för
justitiedepartementet tillsatts särskilda sakkunniga med uppgift att utreda
frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden.
Enligt direktiven har de sakkunniga att pröva två huvudfrågor, nämligen
dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden
bör ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden
verksamma organet i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad
den lagstiftning varom nu är fråga.

Det är vidare att märka att Bvl, som innehåller bestämmelser om arbetsföreläggande
vilka nära ansluter sig till Fvl:s regler härom, är föremål för
revision.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att Fvl:s regler om åtgärder
mot försumliga försörjare bör gälla tills vidare i avbidan på det
resultat, vartill de nyss nämnda utredningarna kan leda. En utväg vore
härvid att upphäva Fvl utom såvitt angår bestämmelserna om arbetsföreläggande
och vad därmed äger samband. Emellertid är dessa bestämmelser
så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte synes
böra anlitas. Jag har därför stannat vid att föreslå, att ifrågavarande bestämmelser
i Fvl överföres till den nya lagen om socialhjälp. Jag är angelägen
att betona, att denna åtgärd är av rent provisorisk karaktär och att
frågan om åtgärder mot försumliga försörj are bör upptagas till prövning i
hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs arbete föreligger
och den pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden
slutförts.»

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Motioner

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 yrkas, att 41 § första
stycket skall erhålla följande lydelse:

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet
mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att
socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden
föreläggas att fullgöra honom å arbetshem eller eljest anvisat arbete. Innan
sådant föreläggande beslutas, skall den, mot vilken föreläggande ifrågasatts,
ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin
talan.

Motionärerna hänvisar till pågående utredning på området och uttalar, att
det inte är möjligt att nu skapa bestämmelser, vilka tillgodoser rättssäkerhetens
krav, men man borde åtminstone söka undanröja den allvarligaste
bristen i den ordning, som gäller enligt Fvl. Motionärerna åsyftar här det
förhållandet, att föreläggande kan ges utan att den det gäller beretts tillfälle
att försvara sig inför nämnden eller avdelning av nämnden. På grund härav
borde det stadgas, att föreläggande inte finge ges utan att den det gäller
varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin
talan.

Vidare erinras i motionerna om att enligt Fvl den försumlige försörj aren
vid arbetsföreläggande skall fullgöra »å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat
arbete» men att departementschefen föreslagit att arbetsföreläggande alltid
skall fullgöras i arbetshem. Motionärerna redogör i fortsättningen för socialvårdskommitténs
förslag i ämnet och uttalar, att propositionens förslag gör
intryck av ett ståndpunktstagande mot vissa tankar i socialvårdskommitténs
förslag, något som, anför motionärerna, verkligen vore att föregripa den
slutliga prövningen av hela frågan om arbetsföreläggandet. Här borde alltså
ingen ändring göras i sak, när bestämmelsen överflyttas från Fvl till socialhjälpslagen.

I anslutning till ovanstående anföres i motionerna vidare:

I betraktande av det föregående är det desto mera överraskande, att
departementschefen låtit Fvl:s bestämmelser om tvångsarbete för den som
på arbetshem undandrager sig att utföra anvisat arbete i deras helhet följa
med över till socialhjälpslagen. Det har nämligen i många år funnits en
efter statsmakternas beslut inrättad sluten avdelning vid Västergårdens
arbetshem. Vid dess inrättande förlorade tvångsarbetsbestämmelserna all
betydelse. Såvitt vi kunnat finna, har bestämmelserna sedan dess ej alls
tillämpats. —— — Bestämmelserna saknar alltså all praktisk betydelse och
det ifrågasättes inte från något håll, att de skulle få någon sådan betydelse.
Härtill kommer att de med sitt av en förgången tid präglade innehåll göra
ett otrevligt intryck i en ny lag, som trots sin provisoriska karaktär tyvärr
kan antas komma att bli åtminstone i detta avseende oförändrad gällande
i många år.

I överensstämmelse med det ovan sist anförda yrkas i motionerna, att
49—51 §§ i lagförslaget skall utgå.

124

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Bestämmelserna i nu ifrågavarande avsnitt har i propositionen överförts
från Fvl till förslaget till lag om socialhjälp med huvudsakligen endast
sådana formella ändringar som påkallats av överföringen. Enligt vad departementschefen
uttryckligen framhållit är denna överföring att anse som en
rent provisorisk åtgärd i avvaktan på resultatet av vissa pågående utredningar.
Utskottet godtar denna lösning och förutsätter att frågan, såsom
departementschefen uttalat, upptages till prövning i hela sin vidd så snart
resultaten av berörda utredningar föreligger.

I fråga om arbetsföreläggande avviker propositionen emellertid

— såsom i motionerna I: 552 och II: 682 påtalats — från vad som nu gäller
på så sätt att det förelagda arbetet föreslås alltid skola utföras i arbetshem,
medan föreläggandet enligt Fvl avser å fattigvårdsanstalt eller eljest
anvisat arbete. I motionerna anföres, att den i propositionen föreslagna
ändringen gör intryck av ett ställningstagande mot vissa av socialvårdskommittén
framförda förslag i ämnet, och yrkas, att Fvl:s bestämmelser
om »eljest anvisat arbete» skall bibehållas. Av vad departementschefen i
sammanhanget anfört framgår emellertid, att något ställningstagande till
socialvårdskommitténs berörda förslag icke åsyftats, utan att avsikten
endast varit att anpassa lagtexten efter rådande faktiska förhållanden. Om
socialnämnden anvisar en försumlig försörjare ett arbete på den öppna
arbetsmarknaden, torde en sådan anvisning numera icke kunna få den
karaktär av tvång, som är att förbinda med ett arbetsföreläggande. Denna
tvångskaraktär förutsätter bl. a. att polishandräckning skall kunna användas
gentemot den som olovligen avvikit från arbetet för hans återförande
till detsamma. Ett sådant tvång strider emellertid mot den fria arbetsmarknadens
natur och det torde — utom möjligen i rena undantagsfall — ej
kunna påräknas att en arbetsgivare skall vara villig att återtaga en avviken
arbetstagare när helst denne av polisen påträffas och återföres. Bestämmelsen
i Fvl om »eljest anvisat arbete» torde därför saklöst kunna utgå. Vid
sådant förhållande finner utskottet ej anledning att i fråga om denna detalj

— där propositionens förslag för övrigt möjliggjort betydande förenklingar
i ett flertal följande paragrafer — frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Av en helt annan räckvidd är det förslag till ändringar som i samma
motioner framföres, då däri föreslås att 49—51 §§ skall utgå. Detta innebär
att tvångsarbetsinstitutet avskaffas. En så vittgående och principiellt
betydelsefull ändring bör enligt utskottets mening icke genomföras
i nu förevarande sammanhang eller eljest utan närmare undersökning.
Frågan om tvångsarbetsinstitutets bestånd bör därför anstå till den slutliga
omprövningen av samtliga åtgärder mot försumliga försörjare för att därvid
förutsättningslöst omprövas.

Slutligen innehåller de nämnda motionerna ett yrkande om sådan änd -

125

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ring i 41 § att den, mot vilken arbetsföreläggande ifrågasatts, innan föreläggande
beslutats skall ha varit kallad till nämnden eller någon
dess avdelning för att där föra sin talan. Här föreslås alltså införande av ett
nytt processuellt stadgande. Frågor om ökade rättsliga garantier vid
administrativa frihetsberövanden och därmed sammanhängande spörsmål
är emellertid föremål för undersökning av utredningen om administrativa
frihetsberövanden. En av de huvudfrågor utredningen enligt direktiven har
att pröva är just hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden
skall ordnas. Det bör därför icke komma i fråga att nu genom
ändringar beträffande detta förfarande föregripa de resultat, vartill utredningen
kan komma. Utskottet kan alltså ej heller på denna punkt tillstyrka
motionerna.

Om tillsyn, 52—53 §§

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a.:

»Inom det område det nu gäller torde en central ledning av verksamheten
icke vara erforderlig eller ens möjlig på samma sätt som inom t. ex. folkpensionsväsendet.
Därtill är den personkategori, varom här är fråga, alltför
heterogent sammansatt samt verksamhetens art och medel alltför skiftande.
Såsom jag i olika sammanhang framhållit, bör kommunerna ha frihet att
handha verksamheten allt efter de lokala förhållandena. Med denna min
inställning och då kommitténs förslag —• i motsats till departementsförslaget
— bygger på att ett betydande statsbidrag utgår till kommunernas
kostnader för socialhjälpen anser jag anledning saknas att tillerkänna
socialstyrelsen rätt att utfärda bindande anvisningar för socialt), jälpsverksamheten.
Tillsynen bör liksom hittills utövas av länsstyrelserna; och
socialstyrelsen bör utöva sin uppgift som central myndighet med samma
befogenheter såsom f. n.

Jag vill här erinra om vad jag i årets statsverksproposition (V ht p. 7)
anfört därom att det är min avsikt att, sedan arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen
avslutats, taga upp frågan om konsulentorganisationen
till omprövning. I enlighet härmed synes mig i detta sammanhang ej
böra vidtagas några sakliga förändringar med avseende å personalorganisationen
på detta område.

Det ligger i sakens natur att envar äger hos länsstyrelsen, socialhjälpsinspektören
eller socialvårdskonsulent göra anmälan om missförhållande,
därest sådant skulle föreligga. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.

Av vad anförts torde framgå att socialhjälpsinspektören avses få samma
befogenheter som nu tillkommer statens inspektör för fattigvården.»

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot förevarande bestämmelser.

Om besvär, 54—62 §§

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a. vid

54 §.

»Enligt första stycket av nu förevarande paragraf får besvär över socialnämnds
beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp anföras hos
länsstyrelsen. Av allmänna regler torde följa att besvärsrätt endast tillkommer
den, som beslutet rör. Beträffande besvärstiden gäller vad som
finnes stadgat i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut; någon erinran härom torde ej erfordras i
socialhjälpslagen. I likhet med vad som nu gäller föreslås, att socialnämndens
beslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, såvida
ej länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Det torde böra erinras om att kommunallagen innehåller vissa för alla
kommunala nämnder gemensamma besvärsbestämmelser, vilka således
även kan bli tillämpliga när det gäller beslut av socialnämnden.»

56 §.

»Enligt min mening saknas anledning att bibehålla de nuvarande bestämmelserna
om besvär över behandlingen på anstalt. Anser någon, som
vistas på ålderdomshem eller därmed likställt hem eller arbetshem, att
han utsättes för olämplig behandling, står det givetvis honom fritt att
när som helst anmäla förhållandet till vederbörande tillsynsmyndighet,
som har att ex officio utreda saken och vidtaga lämpliga åtgärder för att
avhjälpa eventuella missförhållanden.»

58—62 §§.

»I likhet med det överväldigande flertalet av remissinstanserna kan jag
inte tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av en till socialstyrelsen
knuten överinstans för socialvårdsmål. Någon anledning att i detta sammanhang
göra ändring i den nuvarande instansordningen synes mig ej
föreligga. Jag är inte heller beredd att nu föreslå, att kammarrätten förstärkes
med särskilda socialsakkunniga.

127

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I enlighet med vad som nu anförts har Fvl:s regler om besvär över
länsstyrelses beslut överförts till departementsförslaget och upptagits i
dess 58—62 §§. Därvid har vissa smärre jämkningar vidtagits i de nu
gällande bestämmelserna.

I 58 § 1 st. anges de mål och ärenden, i vilka talan skall fullföljas till
kammarrätten. Om man bortser från sådana mål — t. ex. om hemsändning
— som överhuvudtaget inte skall kunna förekomma enligt den
nya lagstiftningen, överensstämmer departementsförslaget med vad som
nu gäller utom i ett avseende. Enligt nuvarande regler fullföljes mål om
kvarhållande i arbetshem till kammarrätten, medan mål om intagning i
arbetshem och handräckning för överförande till arbetshem fullföljes till
regeringsrätten. Det har synts mig mest konsekvent, att samtliga dessa
mål i sista instans prövas av regeringsrätten, och departementsförslaget
har utformats i enlighet härmed.

Enligt nu gällande bestämmelser äger den, som vill klaga till kammarrätten,
avlämna sina besvär till länsstyrelsen i det län han tillhör, även
om det överklagade utslaget meddelats av annan länsstyrelse. Någon
motsvarighet till denna regel, som inte torde vara erforderlig med nuvarande
postförhållanden och som dessutom kan medföra en viss omgång
vid anskaffande av lagakraftbevis, har inte upptagits i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer departementsförslagets bestämmelser om kammarrättsprocessen
(58—60 §§) — frånsett vissa huvudsakligen redaktionella
skiljaktigheter — med vad som gäller enligt Fvl.

I 61 § departementsförslaget har upptagits regler om besvärsförfarandet
i mål om tvångsarbete. Stadgandena härom överensstämmer i sak med
83 § Fvl.

Slutligen har i 62 § upptagits en bestämmelse av innebörd att besvär
över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av socialhjälpslagen
än de tidigare berörda skall föras hos Konungen och ingivas till
socialdepartementet. Liksom hittills bör besvären i dessa fall avgöras av
regeringsrätten, såvida inte klagan rör länsstyrelses beslut i fråga om
skyldighet för kommun att själv eller gemensamt med annan kommun ha
ålderdomshem eller därmed likställt hem.»

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 552 och II: 682 yrkas, att 54 § första stycket
måtte erhålla följande lydelse:

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp
samt om ersättningsskyldighet enligt 33 § må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Deslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar.

128 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Det i motionerna 1: 552 och II: 682 framställda yrkandet om viss ändring
i 54 § anknyter, såsom utskottet ovan vid behandlingen av 33 § framhållit,
till ett yrkande i samma motioner om viss ändring av bestämmelserna om
hjälptagares återbetalningsskyldighet. Av vad utskottet vid behandlingen av
sistnämnda yrkande yttrat torde framgå, att jämväl förslaget till ändring i
54 § avstyrkes.

Vad departementschefen beträffande förevarande avsnitt anfört föranleder
ej erinran eller särskilt yttrande från utskottets sida.

Särskilda bestämmelser, 63—66 §§; övergångsstadgande
Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a. vid

64 §.

»Särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för befattningshavare inom
fattigvården saknas i Fvl.

Kommittén har funnit regler i detta hänseende erforderliga och i 25 §
förslaget till lag om socialnämnd m. m. upptagit bestämmelser härom. Enligt
kommitténs förslag -— som avser samtliga sociala nämnder — får ledamöter
och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda
organ anställda tjänstemän icke till obehöriga lämna upplysningar om
enskilda förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde
eller eljest i deras arbete.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Med hänsyn till angelägenheten av att i ärenden av det slag, det här rör
sig om, enskilds personliga förhållanden skyddas mot obehörig insyn synes
det mig motiverat att i lagen om socialhjälp upptaga en bestämmelse om
tystnadsplikt. Stadgandet torde kunna formuleras så, att vad hos socialnämnd
förekommit i ärende rörande enskilds personliga förhållanden ej må
yppas för obehörig, överträdelse häremot bör, i överensstämmelse med
vad som är stadgat t. ex. i 57 § 3 st. lagen om yrkesskadeförsäkring, förenas
med straffpåföljd.

Efter mönster av 64 § lagen om nykterhetsvård torde nyssnämnda bestämmelse
böra kompletteras med en föreskrift, att alla handlingar i förekommande
ärenden skall så förvaras, att de ej åtkommes av obehöriga.»

övergångsbestämmelser

»Med hänsyn till att viss tid torde böra förflyta innan lagen om socialhjälp
föres ut i praktiken, bör tidpunkten för lagens ikraftträdande lämpligen
bestämmas till den 1 januari 1957.

129

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Då lagen om socialhjälp träder i kraft, bör Fvl upphöra att gälla; dock
bör Fvl fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som
lämnats under tiden fram till den 1 januari 1957.

Vidare bör på skäl, som anförts i det inledande avsnittet, lagen om lindring
i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa
och fallandesjuka samt lagen om kommunala pensionstillskott m. m.
upphävas samtidigt som lagen om socialhjälp träder i kraft. I fråga om
lindring i kostnad för sådan vård, som lämnats intill den 1 januari 1957,
bör dock äldre lag alltjämt äga tillämpning.

I de fall där enligt vad nu sagts äldre lag efter den 1 januari 1957 fortfarande
skall tillämpas, skall iakttagas att vad som är sagt om fattigvårdsstyrelse
och fattigvårdssamhälle skall gälla socialnämnd och kommun.

I fråga om socialnämnd kommer i vissa avseenden att gälla andra bestämmelser
än i fråga om fattigvårdsstyrelse. Särskilt märkes att minimiantalet
ledamöter i det lokala organet å landsbygden höjts från tre till
fem. På grund härav bör de vid 1956 års utgång existerande fattigvårdsstyrelserna
inte automatiskt bli socialnämnder, utan särskilt val av samtliga
ledamöter och suppleanter i den nya socialnämnden bör ske. Sådant
val bör hållas i december månad 1956, varvid mandattiden kommer att löpa
fr. o. m. den 1 januari 1957 t. o. in. den 31 december 1959. Sistnämnda
månad skall val av ny socialnämnd ske för den normala mandattiden om
fyra år.»

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot förevarande stadganden.

Förslagen till lagar angående ändring i bamavårdslagen och lagen

om socialregister

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a.:

»I och med att Fvl ersättes med en lag om socialhjälp uppstår — enligt
vad socialvårdskommittén i betänkandet sid. 288 anför — behov av en omarbetning
av Bvl i de delar som f. n. bygger på Fvl. I stort sett bleve det
fråga om en direkt överflyttning av socialhjälpslagens bestämmelser till
Bvl. Enligt kommitténs mening borde i samband härmed vissa andra
jämkningar vidtagas i Bvl. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra
utarbeta något författningsförslag i dessa hänseenden.

För egen del vill jag anföra att, eftersom barnavårdslagstiftningen i dess
helhet nu är föremål för översyn av en särskild kommitté — vars arbete
ej torde vara slutfört i sådan tid att något förslag i frågan kan föreläggas
9 — llihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

130

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

1956 års riksdag — i detta sammanhang ej bör göras andra ändringar i Bvl
än som direkt påkallas av den nya socialhjälpslagstiftningen.»

20 §.

»Benämningen barnavårdskonsulent har här ersatts med benämningen
socialvårdskonsulent varjämte en hänvisning skett till 52 § lagen om
socialhjälp.»

21 §.

»Den nuvarande benämningen statens inspektör för fattigvård och barnavård
är ej fullt adekvat, eftersom det numera finns två inspektörer, en
för fattigvård och en för barnavård. I detta sammanhang bör endast statens
inspektör för barnavård omnämnas.»

Utskottet

Genom förevarande förslag sker en anpassning av barnavårdslagen och
lagen om socialregister till lagen om socialhjälp. Ett genomförande av socialhjälpslagen
påverkar också viss annan lagstiftning. Departementschefen
har föreslagit, att med vidtagandet av dessa ytterligare följdändringar för
tillfället skall anstå, eftersom socialhjälpslagen ej föreslås skola träda i
kraft förrän den 1 januari 1957.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot här framlagda lagförslag
och tillstyrker desamma. Ej heller mot förslaget att med övriga följdändringar
skall anstå har utskottet någon erinran.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om socialhjälp — måtte för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen, att 4, 14—16, 22

och 35 §§ erhaller följ
nade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

4 §.

nde, sasom utskottets förslag beteck(Utskottets
förslag)

4 §•

131

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Kungl. Maj.ts förslag)
vara vid sammanträde, beslutförhet
och jäv, förfarandet vid fattande av
beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande
varest och på vilka
tider till nämnden ställda framställningar
mottagas, skriftväxling, vård
och förtecknande av handlingar hörande
till nämndens arkiv, utseende
av kassaförvaltare samt ledamots
ansvar och skadeståndsskyldighet
skall vad i 32—42 §§ kommunallagen
är stadgat rörande kommunens
styrelse äga motsvarande tillämpning.

(Utskottets förslag)
vara vid sammanträde, beslutförhet
och jäv, förfarandet vid fattande av
beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande
varest och på vilka
tider till nämnden ställda framställningar
mottagas, skriftväxling, vård
och förtecknande av handlingar hörande
till nämndens arkiv, utseende
av kassaförvaltare samt ledamots
ansvar och skadeståndsskyldighet
skall vad i 32—42 §§ kommunallagen
är stadgat rörande kommunens
styrelse äga motsvarande tillämpning;
dock att det ej är erforderligt,
att protokoll upptager annat än förteckning
å närvarande ledamöter
samt för varje ärende beslutet och
skälen därför.

14 §.

Socialhjälp bör--- — — ---de sina.

Hjälpen bör -----— — behörig användning.

14 §.

Kommunens fullmäktige må medgiva,
att socialnämnden, om socialhjälp
finnes böra utgå till bekostande
av utbildning eller inköp av redskap,
verktyg eller annat dylikt, i
stället för att bevilja kontant understöd,
tecknar borgen å lån, som erfordras
för ändamålet.

Kommunens fullmäktige må medgiva,
att socialnämnden, om socialhjälp
finnes böra utgå till bekostande
av utbildning eller inköp av redskap
eller verktyg eller till annat
dylikt ändamål, i stället för att bevilja
kontant understöd, tecknar
borgen å lån, som erfordras för än -

damålet.

Föreligger behov-------god omvårdnad.

15 §.

Den som

---sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än
ordföranden, är den som mottagit
anmälan skyldig att ofördröj ligen
vidarebefordra densamma till socialnämnden
eller dess ordförande.

Har anmälan gjorts hos annan än
ordföranden, är den som mottagit
densamma, därest han icke äger att
själv fatta beslut i ärendet, skyldig
att ofördröjligen vidarebefordra anmälan
till socialnämnden eller dess
ordförande.

Oavsett om —------erhåller sådan.

132

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

16 §. 16 §.

Innan fråga-------— sätt avhjälpas.

Vid utredning--- —----i ärendet -

Förekommer anledning antaga,
att behovet av socialhjälp beror på
sjukdom eller annan kroppslig eller
själslig brist eller svaghet, skall yttrande
inhämtas av läkare rörande
den lämpligaste formen av ingripande.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat
socialhjälp åt svensk medborgare,
vilken för det år hjälpen utgivits
mantalsskrivits inom annan kommun,
äger erhålla ersättning därför
av denna kommun.

Utgives socialhjälp enligt 12 § till
svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å
sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt vistas
i enskilt hem, dit han för fortsatt
vård eller fostran överlämnats av inrättningen
eller anstalten under villkor,
att han fortfarande skall stå
under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt
hem eller, efter att hava omhändertagits
enligt barnavårdslagen,
är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under
a) eller b) mot ersättning vistas
i enskilt hem eller vårdhem för er -

Förekommer anledning antaga,
att behovet av socialhjälp beror på
sjukdom eller annan kroppslig eller
själslig brist eller svaghet, skall, där
ej särskilda skäl till annat föranleda,
yttrande inhämtas av läkare rörande
den lämpligaste formen av ingripande.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat
socialhjälp åt svensk medborgare,
vilken för det år hjälpen utgivits
mantalsskrivits inom annan kommun,
äger erhålla ersättning därför
av denna kommun. Barn som till
följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet
skall vid tillämpningen av
denna lag anses mantalsskrivet där
det har sin födelsehemort.

Har svensk medborgare

a) efter att hava varit intagen å
sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt genom
inrättningens eller anstaltens
försorg för fortsatt vård eller fostran
överlämnats till enskilt hem eller
vårdhem under villkor, att han fortfarande
skall stå under inrättningens
eller anstaltens tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn överlämnats
till enskilt hem eller, efter att hava
omhändertagits enligt barnavårdslagen,
inackorderats i sådant hem,
eller

c) i annat fall än som avses under
a) eller b) mot ersättning mottagits
i enskilt hem eller vårdhem för er -

133

Andra lagutskottets

(Kungl. Maj.ts förslag)
hållande av vård för sjukdom eller
annan kroppslig eller själslig brist
eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen
berättigad att, såframt hjälptagaren
för det år han mottagits i hemmet
— eller, om han omedelbart
dessförinnan under omständigheter,
som under a)—c) sägs, vistats eller
varit inackorderad i annat enskilt
hem eller vårdhem, för det år han
mottagits i detta — var mantalsskriven
i annan kommun, av denna erhålla
ersättning för hjälpen.

Ersättning, som

utlåtande nr 39 år 1955

(Utskottets förslag)
hållande av vård för sjukdom eller
annan kroppslig eller själslig brist
eller svaghet,

och utgives socialhjälp enligt 12 §
till honom under tid, då han på
grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits
i den kommun, där hemmet
är beläget, är den kommun som
lämnat hjälpen berättigad att, såframt
hjälptagaren för det år han
mottagits i hemmet — eller, om han
omedelbart dessförinnan under omständigheter,
som under a)—c) sägs,
vistats eller varit inackorderad i annat
enskilt hem eller vårdhem, för
det år han mottagits i detta — var
mantalsskriven i annan kommun, av
denna erhålla ersättning för hjälpen,
för hjälpen.

35 §.

Make är------andra maken.

35 §.

För socialhjälp, som utgått till
make för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
skola tillhörande barna- och ungdomsvården
eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och till följd
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf. Ersättning
sskgldighet föreligger ej heller
för socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken åtnjutit socialhjälp
enligt 12 §.

B. att riksdagen måtte för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1. lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);
samt

För socialhjälp, som utgått till
make för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
skola tillhörande barna- och ungdomsvården
eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och till följd
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf.

134

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars
1936 (nr 56) om socialregister;

C. att motionerna I: 526 och II: 650, II: 651, I: 546, I: 547
och II: 679, I: 548 och II: 677, I: 549 och II: 678, I: 551 och
II: 681, I: 552 och II: 682, I: 553 samt I: 554 och II: 683, i
den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 december 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Axel
E. Svensson, fru Svensson, fru Carlqvist, herrar Huss och Magnusson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg,
herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Sandell
och herr Rimmerfors.

Reservationer

I. Beträffande den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder:

a) av herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett,

d e 1 s att de fyra stycken i utskottets yttrande s. 41—42, vilka börjar resp.

slutar med orden »Utskottet vill -—--miljoner kronor», »Att märka

—--icke inkomstprövade», »För ett---—- att vinna» och »Utskottet

tillstyrker---av socialhjälpen» bort ersättas med följande uttalande:

»Det kommittéförslag, varpå propositionen vilar, framförde i fråga om
mödrahjälpen, att utredningskommittén direkt eftersträvat att ge socialhjälpen
en sådan utformning, att övriga behovsprövade hjälpformer skulle
kunna undvaras, så att man därigenom fick en möjlighet att undvika de
ojämnheter i tillämpningen och de orättvisor gentemot de hjälpbehövande,
som ett system med skilda behovsprövande grenar lätt medför. Departe -

135

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

mentschefen har också tillmötesgått denna tankegång genom att slopa vissa
för närvarande gällande förordningar med behovsprövade förmåner. Med
den utformning som socialhjälpslagen sålunda erhållit kan det icke heller
anses vara diskriminerande för dem som nu erhålla mödrahjälp att i stället
få uppbära socialhjälp.

Moderskapsförsäkringens införande från och med detta års början har
på ett radikalt sätt minskat det klientel, som tidigare uppburit mödrahjälp.
Antalet hjälpsökande har nämligen minskat högst väsentligt, å vissa orter
med mer än hälften mot tidigare. Slutligen må framhållas att de befolkningspolitiska
argument som på sin tid anfördes i detta sammanhang icke
längre kan tillerkännas samma betydelse. Detta framgår även av att
kostnaderna i statsverkspropositionen nedbringats från 15 miljoner kronor
år 1948 till 4,5 miljoner kronor innevarande år samtidigt med att födelsesiffrorna
för varje år fortgående sjunker.

I fråga om organisationen har framhållits det olämpliga i att under
nuvarande förhållanden bibehålla statliga organ härför inom hela landet
med den dubbelorganisation som detta i praktiken utgör i städer utanför
landsting.

Då departementschefen i årets statsverksproposition ställt i utsikt en
översyn av den organisation som för närvarande finnes på detta område och
i samband därmed att överföra beslutanderätten i mödrahjälpsärenden på
andra befintliga organ, anser sig utskottet böra som sin mening uttala, att
denna översyn måtte komma till stånd snarast möjligt och att därvid ett
förnyat övervägande om dess inlemmande i socialhjälpen kommer till
stånd.»

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som sin mening i fråga
om mödrahjälpen giva till känna vad utskottet ovan i denna fråga anfört;

b) av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande s. 39, vilket börjar med orden
»Som en» och slutar med orden »kommuner emellan» bort ersättas med
följande uttalande:

»Det klientel som här kommer i fråga blir, såsom genomförda undersökningar
av det nuvarande fattigvårdsklientelet redan visat och departementschefen
i propositionen framhållit, i huvudsak begränsat till ett antal personer
eller familjer med nedsatt försörjningsförmåga, vilka behöver
ekonomisk hjälp, men för vilka de på längre sikt viktigaste åtgärderna
består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga. Dessa
åtgärder ankommer visserligen i hög grad på sjukvården, arbetsvärden,
nykterhetsvården o. s. v. men en viktig roll måste likväl kommunerna i
många fall här spela genom socialhjälpen. Sålunda har statsmakterna för

136

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

arbetsvårdens del föreskrivit, att 25 procent av kostnaderna skall gäldas från
annat håll. Det blir därför många gånger en förutsättning för att arbetsvärd
skall komma till stånd att sagda andel täckes av socialhjälpen. Vidare är det
just på grund av socialhjälpsklientelets art särskilt angeläget, att det från
socialhjälpens sida tages initiativ till arbetsvärd eller andra förebyggande
åtgärder.»

II. Beträffande förslaget till lag om socialhjälp :

vid 1 §

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett,
att det avsnitt i utskottets yttrande s. 44 som omfattar de tre sista meningarna
i yttrandet och som börjar med orden »Anledning saknas» och slutar
med orden »denna del» bort utgå och ersättas med text av följande lydelse:

»Fall kan tänkas, när annan kommun än mantalsskrivningskommun t. ex.
en kommun som med säkerhet kan förutse att den inom kort blir mantalsskrivningskommun
vill lämna socialhjälp, ehuru den inte är vistelsekommun.
Ej heller detta bör möta något hinder. Även här saknas anledning
erinra härom i lagtexten. Syftet med motionerna nr I: 552 och II: 682 i detta
avseende är med ett sådant uttalande av riksdagen likväl tillgodosett.»

vid 5 §

av herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett

dels att i det stycke av utskottets yttrande s. 58, som börjar med orden
»I 5 §» och slutar med orden »i 7 §», det avsnitt hade bort utgå, som omfattar
de tre sista meningarna i stycket och som börjar med orden »Utskottet,
som» och slutar med orden »i 7 §», samt att utskottet här i stället hade bort
uttala följande:

»Utskottet tillstyrker på de i motionen åberopade grunderna, att till 5 §
fogas ett nytt stycke av den lydelse i motionerna föreslagits.»

dels ock att utskottet bort hemställa, att 5 § måtte erhålla följande
lydelse:

5§.

Socialnämnden äger---(lika med utskottet) —---som erfordras.

Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i socialnämndens
förhandlingar. I annexförsamling, där komminister finnes anställd,
äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet, när
kyrkoherden ej själv är tillstädes.

Har kommunen ----- (lika med utskottet)---kommunen be stämmer.

vid 13 §

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett,

dels att fjärde—tolvte styckena i utskottets yttrande s. 67—69, vilket

137

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

avsnitt börjar med orden »Regleringen i» och slutar med orden »berörda
motionsyrkandena» bort utgå och ersättas med text av följande lydelse.

»Regleringen i 13 § av den frivilliga socialhjälpen avviker
väsentligt från socialvårdskommitténs förslag i motsvarande hänseenden.
Propositionen ansluter sig i stället nära till 2 § Fvl och lämnar sålunda
kommunerna fria händer att utforma den frivilliga socialhjälpen. Utskottet
tillstyrker att den fortsatta utvecklingen av denna hjälp och anpassningen
av densamma efter samhällsutvecklingen och övriga socialvårdsgrenars
utbyggnad även i fortsättningen anförtros kommunerna, vilkas självbestämmanderätt
på området alltså bör lämnas orubbad, men vill understryka
vikten av att den nya lagens karaktär av en socialvårdslag kommer klart
till uttryck.

Den från fattigvårdslagen till 13 § i socialhjälpslagen överförda bestämmelsen,
att inom kommunen i första hand dess fullmäktige och icke
socialnämnden — äger bestämma de grunder, enligt vilken frivillig socialhjälp
må meddelas, kritiseras i motionerna 1:552 och 11:682. Utskottet
finner att sagda bestämmelse icke i nämnvärd utsträckning tillämpats av
kommunerna. Likväl anser utskottet skäl saknas att beröva kommun den
möjlighet att ge föreskrifter, som bestämmelsen kan innebära.

I samma motioner uttalas vidare, att den förebyggande hjälpen
fått en mycket mera undanskymd plats i socialhjälpslagen än i Fvl
och att det är uppenbart att förutsättningarna för densamma i många fall
kommer att försämras. I motionerna yrkas därför, att 13 § kompletteras
med ett stadgande, att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att
meddela socialhjälp där detta prövas påkallat för att förbättra en persons
förmåga till självförsörjning.

Av skäl som utskottet i inledningen framhållit är det angeläget att den
förebyggande hjälpens betydelse kommer till klart uttryck i socialhjälpslagen.
Visserligen återfinnes i 14 § första stycket ett uttalande i dylik
riktning, vilket är ordagrant överflyttat från 26 § Fvl. När det gäller i detta
sammanhang så viktiga uppgifter som att lämna förebyggande hjälp av
annat slag än uppehälle och vård, t. ex. utbildning eller bidrag till starthjälp,
kan en intresserad ledamot av socialnämnden icke finna något
uttryckligt stöd i den nya lagen. Utskottet ansluter sig därför till motionärernas
förslag om en komplettering av 13 §.

Vad av motionärerna här anförts bör enligt utskottets mening beaktas vid
nämnda komplettering av 13 §.»

dels ock att utskottet bort hemställa, att 13 § måtte erhålla följande
lydelse:

138

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej
fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Därvid bör särskilt
beaktas, att behov av socialhjälp för livsuppehälle och vård tillgodoses även
när behovet är betingat av andra omständigheter än dem som omförmälas
i 12 § samt att eljest socialhjälp lämnas, där detta prövas påkallat för att
förbättra en persons förmåga till självförsörjning.

vid 33 §

av herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett

dels att de stycken i utskottets yttrande s. 109—111, vilka börjar resp.

slutar med orden »Såsom ett -—--med tillfredsställelse» samt »Vad åter

—--betydande tillämpningssvårigheter», bort utgå samt att utskottet

här i stället hade bort uttala följande:

»Vad åter beträffar yrkandena i förstnämnda motioner, I: 526 och II: 650,
tillstyrker utskottet på de i motionerna anförda grunderna nämnda yrkanden.
Till 33 § bör alltså läggas två nya punkter, d) och e).»

dels ock att utskottet bort hemställa, att 33 § måtte erhålla följande
lydelse:

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits
till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under
förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande
uppgift rörande behovet av socialhjälp,

d) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för tillfället icke kan disponeras
för uppehälle och vård, eller

e) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk
ställning.

vid 41 §

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett
dels att andra och fjärde styckena i utskottets yttrande s. 124—125,
vilka börjar resp. slutar med orden »I fråga — — — Maj:ts förslag» och

139

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

»Slutligen innehåller---tillstyrka motionerna», bort utgå och ersättas

med följande uttalande:

»I fråga om arbetsföreläggande avviker propositionen emellertid —• såsom
i motionerna 1: 552 och II: 682 påtalats — från vad som nu gäller på så
sätt att det förelagda arbetet föreslås alltid skola utföras i arbetshem, medan
föreläggandet enligt Fvl avser »å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat
arbete». I motionerna anföres, att den i propositionen föreslagna ändringen
gör intryck av ett ställningstagande mot vissa av socialvårdskommittén
framförda förslag i ämpet, och yrkas, att Fvl:s bestämmelser om »eljest
anvisat arbete» skall bibehållas. Av vad departementschefen i sammanhanget
anfört framgår emellertid, att något ställningstagande till socialvårdskommitténs
berörda förslag icke åsyftats, utan att avsikten endast
varit att anpassa lagtexten efter rådande faktiska förhållanden. Emellertid
ger den uteslutna bestämmelsen fattigvårdsstyrelserna en möjlighet att tilllämpa
arbetsföreläggandet bl. a. vid sina egna anstalter, t. ex. i en vedgård.
Även om detta icke sker i större utsträckning måste det förefalla utskottet
onödigt att under pågående utredning minska de valmöjligheter kommunerna
dock här har. Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag, att
Fvl :s bestämmelse i detta avseende skall oförändrad överföras till socialhjälpslagen.
Även föreläggandet i 72 § första stycket barnavårdslagen bör
vid sådant förhållande avse å arbetshem eller eljest anvisat arbete.

Motionerna innehåller även ett yrkande om sådan ändring i 41 § att den,
mot vilken arbetsföreläggande ifrågasatts, innan föreläggande beslutas, skall
ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin
talan. Här föreslås alltså införande av ett nytt processuellt stadgande. Frågor
om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed
sammanhängande spörsmål är föremål för undersökning av utredningen
om administrativa frihetsberövanden. En av de huvudfrågor utredningen
enligt direktiven har att pröva är just hur det processuella förfarandet
vid administrativa frihetsberövanden skall ordnas. Under sådana förhållanden
ligger det närmast till hands att nu avvisa ändringsförslag av
dylik innebörd. Å andra sidan är det obestridligt att formerna för nu ifrågavarande
frihetsberövande icke motsvarar elementära krav på rättssäkerhet.
Såsom i motionerna framhålles har det allvarligt gjorts gällande, att dessa
bestämmelser strider mot den av Sverige antagna Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Det är uppenbart, att den kommande utredningen under inga
förhållanden kan konnna att leda till mindre långtsyftandc bestämmelser
än den av motionärerna föreslagna. Under sådana förhållanden kan ett
bifall till motionärernas yrkande inte anses föregripa utredningen. Då
det vidare med hänsyn till uppgiftens invecklade natur kan befaras att sagda
utredning kommer att taga lång tid finner utskottet att motionärernas
yrkande bör bifallas.»

140 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

dels ock att utskottet bort hemställa, att 41 § måtte erhålla följande
lydelse:

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet
mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad,
att socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden
föreläggas att fullgöra honom å arbetshem eller eljest anvisat arbete. Innan
sådant föreläggande beslutas, skall den, mot vilken föreläggande ifrågasatts,
ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin
talan.

Föreläggande att---(lika med utskottet)---18 år.

vid 48—66 §§

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett,
dels att det stycke i utskottets yttrande s. 124, som börjar med orden
»Av en» och slutar med orden »förutsättningslöst omprövas», bort ersättas
av följande uttalande:

»Slutligen har samma motionärer yrkat att 49—51 §§ skall utgå, varigenom
möjligheten att tillämpa tvångsarbete såsom disciplinstraff mot den
på arbetshem intagne, försumlige försörjaren skulle försvinna. Såsom motionärerna
framhållit har motsvarande bestämmelser i Fvl förlorat all betydelse,
sedan med bidrag av statsmedel en sluten avdelning upprättats vid
ett av arbetshemmen. Bestämmelserna kommer alltså icke att tillämpas.
Utskottet vill därjämte för sin del understryka, att socialhjälpslagen inte
bör vanprydas av bestämmelser om tvångsarbete. Icke minst i internationella
sammanhang måste detta för icke initierade personer, vilka inte kunna förutsättas
veta, att bestämmelserna saknar tillämpning, göra ett egendomligt
intryck. Utskottet delar därför motionärernas mening att 49—51 §§ bör
utgå. Detta får till följd, att jämväl 48 §, 56 § andra stycket och 61 § bör
utgå. Vidare bör i förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen dels hänvisningen
i 72 § fjärde stycket till 48—51 §§ i lagen om socialhjälp, dels
ock 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom. utgå.»
dels ock att utskottet bort hemställa,
att 48—51 §§, 56 § andra stycket och 61 § måtte utgå,
samt att i 52—66 §§ måtte göras de ändringar i avseende å nummerbeteckningar
och hänvisningar till andra paragrafer, vilka föranledes av
att 48—51 och 61 §§ utgått.

III. Beträffande förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen:

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka — under
hänvisning till vad de yttrat i motiveringen till dels den föreslagna ändringen
i 41 § socialhjälpslagen, dels ock förslaget att 48—51 §§, 56 § andra
stycket och 61 § sagda lag skall utgå — ansett, att utskottet bort hemställa

141

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

vid 72 § första stycket (arbetsföreläggande)

att 72 § första stycket måtte erhålla följande lydelse:

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra å arbetshem eller eljest anvisat arbete är

a) den, som---(lika med utskottet)--- — ersättningsskyldighet,

samt

b) den, som---(lika med utskottet) —--underhållsskyldig hetens

fullgörande.

vid ingressen m. m. (tvångsarbete)

att 72 § fjärde stycket måtte erhålla följande lydelse:

Vad i 42 och 43 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om delgivning av
föreläggande och om handräckning skall i motsvarande tillämpning lända
till efterrättelse,

att 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom. måtte utgå och att i ingressen måtte
göras härav föranledda ändringar,

samt att i 20 § andra stycket och 84 § 3 mom. måtte göras de ändringar
som föranledes av att vissa paragrafer i socialhjälpslagen erhållit annan
nummerbeteckning.

142

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Innehållsförteckning

Kungi. Majrts proposition....................................

Motioner...................................................

Propositionens huvudsakliga innehåll..........................

Lagförslag

Förslag till lag om socialhjälp..............................

Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen................

Förslag till lag om ändring i lagen om socialregister.........

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder ..................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Förslaget till lag om socialhjälp..............................

Inledande bestämmelse, 1 §.................................

Departementschefen.....................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om socialnämnd, 2—It §§..................................

Inledning...............................................

Departementschefen.....................................

Specialmotivering........................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Allmänna bestämmelser om socialhjälp, 12—14 §§............

Departementschefen.....................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp, 15—17 §§......

Departementschefen.....................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om ålderdomshem m. m., 18—21 §§.........................

Departementschefen.....................................

Specialmotivering........................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m., 22—32 §§

Departementschefen.....................................

Specialmotivering........................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om kommuns rätt till ersättning av enskild, 33—40 §§ .......

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 143

A. Hjälptagarens återbetalningsskyldighet, 33 och 34 §§................. 103

Inledning......................................................... 103

Departementschefen............................................... 103

Motioner......................................................... 108

Utskottet......................................................... 109

B. Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet, 35 och 36 samt 38 och 40 §§ 111

Inledning......................................................... 111

Departementschefen............................................... 112

Motioner......................................................... 116

Utskottet......................................................... 117

C. Gemensamma bestämmelser, 37 och 39 §§........................... 119

Departementschefen............................................... 119

Motioner......................................................... 119

Utskottet......................................................... 120

Om åtgärder mot försumlig försörjare, 41—51 §§....................... 121

Departementschefen............................................... 121

Motioner......................................................... 123

Utskottet......................................................... 124

Om tillsyn, 52—53 §§................................................ 125

Departementschefen............................................... 125

Utskottet......................................................... 126

Om besvär, 54—62 §§................................................ 126

Departementschefen............................................... 126

Motioner......... 127

Utskottet......................................................... 128

Särskilda bestämmelser, 63—66 §§; övergångsstadgande.................. 128

Departementschefen............................................... 128

Utskottet......................................................... 129

Förslagen till lagar angående ändring i barnavårdslagen och lagen om socialregister
............................................................. 129

Departementschefen................................................. 129

Utskottet........................................................... 130

Utskottets hemställan................................................. 130

Reservationer......................................................... 134