Andra lagutskottets utlåtande nr 36 (Utlåtande 1944:L2u36 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1944 kl. 7 fm.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren
av herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av herr Håstad.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådant förtydligande av stadgandet
i 13 § lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
att frågor örn avskedande, även om de äro av beskaffenhet att höra
under domstol, må på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

över motionerna ha efter remiss inkommit yttranden till utskottet från
arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och De anställdas centralorganisation.
Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Enligt 3 kap. (8—19 §§) lagen den 11 september 1936 örn förenings- och
förhandlingsrätt skall förhandlingsrätten utövas på visst i kapitlet närmare
angivet sätt, såframt huvudorganisation av arbetstagare genom anmälan
i särskild form hos socialstyrelsen påkallat kapitlets tillämpning. Sådan
anmälan skall innefatta förklaring, att organisationen underkastar sig i
16 § angiven fredsförpliktelse (8 §). Å huvudorganisation, som gjort dylik
anmälan, jämte till sådan organisation anslutna underföreningar skola
bestämmelserna i 3 kap. äga tillämpning från och med ingången av fjärde
kalendermånaden efter den, då anmälan gjordes, och intill dess ett år
förflutit efter det huvudorganisationen hos socialstyrelsen förklarat sig
återtaga sin anmälan. Förklaring om återtagande får dock icke ske förrän
två år efter anmälan. Om bestämmelserna i kapitlet äro tillämpliga å
förening av arbetstagare och dessas arbetsgivare erhållit kännedom därom,
skola samma bestämmelser gälla för arbetsgivarparten i förhållande till
föreningen och dess medlemmar (9 §). Därest i viss förhandlingsfråga

Bihang till riksdagens protokoll IDIA. 9 sami. 2 raul. Nr 36.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

enighet icke kunnat uppnås vid förhandling mellan parterna själva, skall
socialstyrelsen på begäran från någondera sidan utse opartisk ordförande
att leda förhandlingen. Under vissa angivna förutsättningar må socialstyrelsen
dock vägra att utse ordförande (10 §). Det åligger parterna att
sammankomma på kallelse av opartisk ordförande. Part, som visar sig
ha instämt förhandlingsfrågan till domstol, är dock fritagen från skyldighet
att deltaga i förhandlingen. På ordförandens anmaning skall vardera
parten med angivande av skäl framlägga förslag till förhandlingsfrågans
lösning (12 §). Om parternas vid förhandlingen avgivna förslag
icke kunna sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att lämna
en eller flera personer i uppdrag att såsom skiljemän avgöra förhandlingsfrågan
med utfästelse från parternas sida, att de skola ställa sig avgörandet
till efterrättelse. I händelse ordförandens uppmaning icke efterkommes
av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan
vara av beskaffenhet att höra under domstol, på begäran av endera parten
hos socialstyrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd för avgivande
av förslag till förhandlingsfrågans lösning (13 §). Vid avgivandet av förslaget
skall nämnden tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva
svar på förslaget. Vägrar någondera parten att antaga nämndens förslag,
äge nämnden på begäran av part avgöra, huruvida förslaget må offentliggöras.
Nämnden må dock icke utan särskilda skäl förvägra part, som
godkänt förslaget, att offentliggöra detsamma (14 §). Under tid och förutsättningar,
som angivas i 9 §, må stridsåtgärd icke vidtagas från någondera
sidan. Denna fredsförpliktelse skall, såvitt viss förhandlingsfråga
rörer, upphöra att gälla om skiljenämndens förslag till frågans lösning
icke blivit antaget av båda parterna inom den av skiljenämnden för besvarande
av förslaget fastställda tiden samt endera parten inom en månad
därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen, att han ämnar
anlita stridsåtgärd (16 §).

Den s. k. kommittén angående privatanställda framlade den 20 november
1935 betänkande med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt
(SOU 1935: 59). I fjärde kapitlet i förslaget upptogos bestämmelser, som
i princip överensstämde med dem, som nu återfinnas i lagens tredje kapitel.
Det må anmärkas, att i förslaget icke fanns något stadgande, att part, som
instämt förhandlingsfråga till domstol, var fritagen från skyldighet att
deltaga i förhandlingen. Någon möjlighet att hänskjuta förhandlingsfråga
till skiljenämnd fanns icke enligt förslaget. Det stadgades i stället i 14 §,
att, örn parternas inför den opartiske ordföranden avgivna förslag icke
kunde sammanjämkas och ordförandens uppmaning till parterna att låta
honom själv eller andra personer med bindande verkan avgöra frågan
icke efterkoms, ordföranden, därest han icke funne frågan vara av be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

skaffenhet att höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten
skulle avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning. Bestämmelserna örn
förslagets rättsverkningar vöre i stort sett desamma som de i lagen upptagna.

I sin allmänna motivering anförde kommittén bl. a. följande:

Enligt kommitténs förslag skola alla slags frågor, som kunna uppkomma
mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande arbetsförhållandet, också
kunna bliva föremål för förhandling enligt lagen. En viss betydelse äger
emellertid den hävdvunna distinktionen mellan å ena sidan rättstvister,
d. v. s. frågor örn tolkning och tillämpning av gällande avtal, samt å andra
sidan intressetvister, d. v. s. frågor om reglerandet av sådana förhållanden,
beträffande vilka intet avtal finnes. Då förhandling mellan två parter
kan vara av behovet påkallad utan att någon egentlig tvist dem emellan
föreligger, har kommittén i sitt förslag konsekvent undvikit att använda
ordet tvist och i stället talat örn förliandlingsfrågor. Till förklarande av
förslagets innebörd torde det emellertid vara lämpligt att begagna de allmänt
brukliga uttrycken rätts- och intressetvister. Förslaget kan sägas
vara särskilt tillkommet med hänsyn till intressetvisterna, eftersom någon
bestämd lagenlig ordning för dessas behandling hittills icke funnits. Rättstvisterna
åter kunna för närvarande bliva föremål för prövning av domstol,
nämligen, när fråga är örn tolkning och tillämpning av individuella
arbetsavtal, de allmänna domstolarna samt beträffande mål örn kollektivavtal
arbetsdomstolen. Da part i fråga örn en rättstvist alltid äger möjlighet
att anlita domstolsförfarande, är ett lagreglerat förhandlingsförfarande
icke här lika nödvändigt som för intressetvisterna. Emellertid är det
en god regel, att parter böra försöka göra upp sina mellanhavanden vid
förhandling sinsemellan, innan de processa vid domstol. Den allmänna,
utan påföljder uppställda regeln örn skyldighet för parterna alt träda i
förhandling med varandra passar därför även för rättstvisterna. Däremot
kunde det ifrågasättas, huruvida icke parter i rättstvister, då de ej kunnat
uppnå enighet på egen hand, skulle hänvisas till domstol och icke få anlita
det särskilda förhandlingsförfarandet under opartisk ledning, som under
vissa förutsättningar skall stå parterna till buds. Vid den tidpunkt, då
part hos socialstyrelsen framställer begäran om opartisk ordförande, är
det dock säkerligen ej sällan ovisst eller tvistigt, huruvida den föreliggande
förhandlingsfrågan är att beteckna som rätts- eller intressetvist. Stundom
avse väl också förhandlingarna ett komplex av rätts- och intressetvister.
Det kan icke lämpligen uppdragas åt socialstyrelsen att verkställa en närmare
utredning örn tvistens karaktär. Kommitténs förslag går därför ut
På att socialstyrelsen utan vidare skall utse opartisk ordförande i såväl
icitts- som intressetvister. En skillnad mellan dessa måste dock göras vid
själva slutstadiet i förhandlingsförfarandet, då den opartiske ordföranden
skall avgiva ett eget förslag lill frågans lösning. Gränsdragningen får ankomma
på ordföranden. Eftersom hans förslag bör framstå som det sista
ordet i frågan, skall han — med visst undantag, till vilket kommittén återkommer
vid 14 § — icke vara .skyldig att avgiva något förslag i rättstvisterna,
som ju kunna dragas under domstols prövning. Skulle parterna
avslå från sin rätt att gå till domstol och utfästa sig alt efterkomma ordförandens
utlåtanden, d. v. s. hänskjuta frågan lill frivillig skiljedom,
föreligger intet hinder för att ordföranden åtager sig frågans lösning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Som nyss nämnts, höra rättstvister angående arbetsförhållanden, om förhållandet
är reglerat genom kollektivavtal, under arbetsdomstolen men
annars under de allmänna domstolarna. I sitt betänkande med förslag
till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18 s. 27) har
kommittén framhållit önskvärdheten av att denna dualism bringas till
upphörande. Kommittén har i detta sammanhang ytterligare anledning
att understryka denna synpunkt. Kommittén, som icke ansett förenligt
med sin uppgift att själv utarbeta förslag om den rättsliga formen för
prövande av tvister rörande arbetsavtal, förutsätter, att en omreglering
med det snaraste äger rum, så att alla dylika tvister komma att höra under
arbetsdomstolen. Vid utformande av lagtexten örn den gränsdragning
mellan rätts- och intressetvister, som ovan berörts, har kommittén utgått
ifrån att den sålunda förutsatta omregleringen skall ske.

I motiveringen till 14 § i förslaget anförde kommittén bl. a.:

I rättstvister är det icke av samma betydelse för parterna att kunna erhålla
elt utlåtande av den opartiske ordföranden som i intressetvister.
Parterna kunna ju nämligen i rättstvisterna alltid hänskjuta saken till
domstol, antingen arbetsdomstolen eller allmän domstol. Enligt 14 §
andra stycket är den opartiske ordföranden icke skyldig att avgiva
förslag till förhandlingsfrågans lösning, därest han finner frågan vara
av beskaffenhet att höra under arbetsdomstolen. Han kan då avsluta
förhandlingen med att hänvisa parterna till arbetsdomstolen. I rättstvister
av beskaffenhet att höra under allmän domstol är däremot
ordföranden skyldig att avgiva eget förslag. Detta har ansetts påkallat
med hänsyn till att frågor av detta slag kräva ett snabbt avgörande, under
det att en rättegång vid allmän domstol medför avsevärd tidsutdräkt. Uppenbarligen
är det en stor olägenhet, att en fråga, i vilken opartisk ordförande
avgivit utlåtande, därefter kan dragas under allmän domstol, som
kanske kommer till en annan uppfattning. Från denna olägenhet har
kommittén dock funnit sig kunna bortse därför, att kommittén betraktar
den nuvarande anordningen, att mål om arbetsförhållanden kunna gå till
allmän domstol, såsom ett provisorium. Det har redan flerstädes påpekats,
att kommittén förutsätter, att alla dylika mål snart nog läggas under arbetsdomstolen.
Sker det, kommer undantaget i 14 § andra stycket att omfatta
alla rättstvister.

I den proposition, nr 240, varigenom förslaget till lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt framlades för 1936 års riksdag, återfunnos icke de i
lagens tredje kapitel upptagna bestämmelserna. Detta kapitel utformades av
andra lagutskottet (utlåtande nr 58) i huvudsaklig anslutning till de i anledning
av propositionen väckta likalydande motionerna I: 429 av herr
Bagge m. fl. och II: 823 av herr Skoglund m. fl. Såsom motivering till
16 §, som motsvarade 12 § i lagen, anfördes, att motionärerna ansåge
det olämpligt att part, som instämt förhandlingsfråga till domstol — oavsett
örn det vore arbetsdomstolen eller vanlig domstol — skulle behöva
ingå på förhandling rörande sådan fråga. I motiveringen till 18 § —
motsvarande 13 § i lagen — anförde motionärerna, att lika väl som de

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

funnit det olämpligt att part, som instämt förhandlingfråga till domstol,
skulle behöva deltaga i förhandling örn denna fråga, motionärerna ansåge
det oriktigt, att den opartiske ordföranden, därest förhandlingsfrågan vöre
av beskaffenhet att höra under domstol, skulle, sedan förhandlingarnas
misslyckande konstaterats, vara pliktig hos socialstyrelsen hemställa om
utseende av skiljenämnd.

Enligt 3 kap. (8—19 §§) lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall utskottet.
förhandlingsrätten utövas på visst i kapitlet närmare angivet sätt, såframt
huvudorganisation av arbetstagare genom anmälan i särskild form hos socialstyrelsen
påkallat kapitlets tillämpning. Förhandlingsgången blir då
följande. Därest i viss förhandlingsfråga enighet icke kunnat uppnås vid
förhandling mellan parterna själva, skall socialstyrelsen på begäran från
någondera sidan utse opartisk ordförande att leda förhandlingen. Örn sammanjämkning
av de skiljaktiga ståndpunkterna icke kan åstadkommas av
den opartiske ordföranden, har denne enligt 13 § möjlighet att uppmana
parterna att lämna en eller flera personer i uppdrag att såsom skiljemän
avgöra förhandlingsfrågan med utfästelse från parternas sida, att de skola
ställa sig avgörandet till efterrättelse. I händelse ordförandens uppmaning *
icke efterkommes av parterna kan, därest fråga är om så kallad rättstvist,
d. v. s. om frågan är av beskaffenhet att höra under domstol, någon ytterligare
åtgärd enligt lagen icke äga rum utan parterna få utföra sin talan
inför domstol. Om däremot ordföranden finner, att frågan rör en intressetvist,
att sålunda frågan är av beskaffenhet att icke höra under domstol,
skall ordföranden enligt 13 § på begäran av endera parten hos socialstyrelsen
hemställa örn utseende av skiljenämnd. Skiljenämnd, som efter sådan
hemställan tillsättes av socialstyrelsen, har icke att fatta bindande beslut
i förhandlingsfrågan utan endast att avgiva ett förslag, som parterna ha
att inom viss angiven tid antaga eller förkasta. Örn någon av parterna vägrar
antaga förslaget, äger skiljenämnden på begäran av den andra parten
besluta örn förslagets offentliggörande. Under den tid förhandling pågår
äro parterna enligt 16 § bundna av förpliktelse att icke vidtaga stridsåtgärder.
Denna förpliktelse upphör att gälla, örn avgivet förslag till frågans
lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den för besvarandet av
förslaget fastställda tiden. Part äger därefter, om han inom viss tid anmäler
sin önskan, tillgripa stridsåtgärd.

I motionerna yrkas nu sådan ändring i 13 §, att förhandlingsfråga, som
rör avskedande av arbetstagare, på begäran av endera parten skall överlämnas
till skiljenämnd, även örn den är av beskaffenhet att höra under
domstol. Såsom skäl för sitt yrkande åberopa motionärerna, att frågor om
avskedande mången gång äro av den ömtåliga natur, att de bättre lämpa
sig för förhandling inför skiljenämnd än inför domstol samt att det ofta i

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

dessa fall ligger så till, att den formella rättens bud, som för en domstol
måste framstå såsom ett rättesnöre, leda till ett avgörande, som ur allmän
synpunkt kan förefalla mindre tilltalande.

Utskottet vill till en början anmärka, att de tvister, som pläga benämnas
rättstvister, d. v. s. tvister av beskaffenhet att höra under domstol, anses
omfatta två olika grupper. Den ena av dessa grupper utgöres av tvister,
vari parterna hävda olika meningar i en rättsfråga. Såsom exempel må
anföras det fall, att arbetarparten anser ett verkställt avskedande strida
mot avtal eller lag, medan arbetsgivaren gör gällande, att avskedandet är
ur rättslig synpunkt oangripligt. I rättspraxis lia även till rättstvister hänförts
sådana fall, där tvist icke råder om den rätt, som tillkommer parterna,
men den ena parten söker förmå den andra att av billighetsskäl avstå från
sin rätt. Till denna andra grupp höra de fall, då arbetstagarparten, utan
att bestrida arbetsgivarens rätt att fritt avskeda, gör gällande, att ett verkställt
avskedande drabbat särskilt hårt eller eljest varit stridande mot vad
som är billigt eller skäligt. Även dylika »skälighetstvister» anses sålunda
vara rättstvister, tvister »av beskaffenhet att höra under domstol». Uppenbart
är dock, att parterna sakna anledning att hänskjuta sådana tvister till
domstols prövning. Domstolen kan ju endast fastslå, vilken rätt som tillkommer
parterna, och härom råder i det antagna fallet icke någon meningsskiljaktighet.
Däremot kan domstolen icke ingå på frågan, huruvida den
ena parten bör av billighetsskäl avstå från sin rätt.

Särskilt då fråga är om dylika »skälighetstvister» kunna enligt utskottets
mening vissa skäl åberopas för införande av en möjlighet att uppnå en ur
billighetssynpunkt mera tillfredsställande lösning av tvistefrågan än som
domstols dom skulle innebära.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan, huruvida en sådan möjlighet
bör åstadkommas på det sätt motionärerna anvisat, är att bemärka,
att hela meningen med skiljenämndsförfarandet enligt 3 kap. i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt såsom arbetsdomstolens ordförande anfört
i sitt remissyttrande är att söka driva igenom skiljenämndens förslag genom
andra medel än dem, som konstitueras av rättskraften hos laga domstols
dom. Om exempelvis skiljenämndens förslag till lösning av förhandlingsfråga
utfaller till arbetstagarens förmån men arbetsgivaren icke godkänner
skiljenämndens förslag, har skiljenämnden möjlighet att utöva påtryckning
på honom genom förslagets offentliggörande med eventuellt åtföljande presskampanj.
Om därigenom arbetsgivarens motstånd icke brytes, föreligger i
andra hand möjlighet för arbetstagarens organisation att tillgripa stridsåtgärd
mot arbetsgivaren för genomdrivande av skiljenämndens förslag.

Om det sist anförda beaktas framgår, att motionärernas förslag står i
strid med gällande rättsgrundsatser. Den påyrkade lagändringen skulle sålunda
innebära, att direkt statlig medverkan skulle kunna lämnas vid ett

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

förfarande, som syftar till att genom påtryckning förmå en part att avstå
från den rätt som tillkommer honom. En sådan ordning är enligt utskottets
mening ägnad att ingiva starka betänkligheter. Vad särskilt angår den grupp
av rättstvister, i vilka parterna hävda olika meningar i en rättsfråga, kan
mot motionärernas förslag vidare invändas, att domstol och skiljenämnd
skulle kunna komma till olika resultat i rättsfrågan, vilket uppenbarligen
icke skulle vara tillfredsställande.

Det torde enligt utskottets mening givas andra möjligheter än som i motionerna
anvisats att tillgodose de synpunkter som ligga till grund för motionärernas
yrkande. Utskottet vill härutinnan framhålla, att i det mellan
svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen i december 1938 upprättade
huvudavtalet, vilket numera antagits såsom kollektivavtal mellan
åtskilliga av de till nämnda organisationer hörande förbunden, bestämmelse
upptagits om att bl. a. sådana frågor som motionärerna avse kunna av det
berörda förbundet hänskjutas till behandling i en rådgivande skiljenämnd,
den s. k. arbetsmarknadsnämnden. Nämnden, som består av lika många
ledamöter från vardera sidan, skall söka komma till en samstämmig uppfattning
i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning
av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet i nämnden
förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilket det ankommer
att i samråd med arbetsgivarföreningen respektive landsorganisationen vidtaga
de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. — Enligt vad socialstyrelsen
uppgivit i sitt till utskottet avgivna yttrande har arbetsmarknadsnämndens
verksamhet på nu angivna område slagit synnerligen väl ut.
Nämnden, som haft att handlägga ett relativt stort antal ärenden, har i de
flesta fall fattat enhälliga beslut, och tvistefrågorna ha i regel blivit lösta i
enlighet med nämndens förslag.

De organisationer, som hittills genom anmälan till socialstyrelsen i vederbörlig
ordning blivit underkastade bestämmelserna i 3 kap. lagen om förenings-
och förhandlingsrätt, äro icke anslutna till landsorganisationen.
Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheter som vunnits av arbetsmarknadsnämndens
verksamhet finner utskottet i likhet med socialstyrelsen det
vara lämpligt, att även nämnda organisationer undersöka möjligheterna att
genom frivillig överenskommelse upprätta rådgivande skiljenämnder för behandling
av tvister rörande avskedande. Utskottet är visserligen medvetet
om att en dylik utväg icke torde stå till buds i de fall, då arbetsgivaren ej
är organiserad eller ansluten till huvudorganisation. Med hänsyn till den
fortgående utvecklingen av organisationsväsendet inom näringslivet torde det
dock kunna förutsättas, att nämnda förhållande i allt mindre utsträckning
kommer att utgöra hinder för en tillämpning av det av utskottet anvisade
tillvägagångssättet för tvisters biläggande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund*, Löfvander*.
Olof Carlsson, Mannerskantz, Roos och Hage;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken,
Ryberg, Hermansson*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors*
och Håstad.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Håstad.

Reservation

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; baagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Majit anbefallt arbetsdomstolens ordförande att till utskottet
avgiva yttrande över två lika lydande motioner, den ena av herr
Siljeström i första kammaren (nr 96) och den andra av herr Håstad i
andra kammaren (nr 159) angående viss ändring i 13 § lagen örn föreningsoch
förhandlingsrätt, får undertecknad i ovannämnda egenskap härmed
anföra följande.

Enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall förhandlingsrätten
utövas på visst i kapitlet närmare angivet sätt, såframt huvudorganisation
av arbetstagare genom anmälan i särskild form hos socialstyrelsen
påkallat kapitlets tillämpning. Förhandlingsgången blir då följande.
Därest i viss förhandlingsfråga enighet icke kunnat uppnås vid
förhandling mellan parterna själva, skall socialstyrelsen på begäran från
någondera sidan utse opartisk ordförande att leda förhandlingen. Om sammanjämkning
av de skiljaktiga standpunkterna icke kan astadkommas
av den opartiske ordföranden, har denne möjlighet att uppmana parterna
att lämna en eller flera personer i uppdrag att såsom skiljemän avgöra
förhandlingsfrågan med utfästelse från parternas sida, att de skola ställa
sig avgörandet till efterrättelse. I händelse ordförandens uppmaning jcke
efterkommes av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan
vara av beskaffenhet att höra under domstol, på begäran av endera parten
hos socialstyrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd. Skiljenämnd,
som efter sådan hemställan tillsättes av socialstyrelsen, har icke att fatta
bindande beslut i förhandlingsfrågan utan endast att avgiva ett förslag,
som parterna hava att inom viss angiven tid antaga eller förkasta. Örn
någon av parterna vägrar antaga förslaget, äger skiljenämnden på begäran
av den andra parten besluta om förslagets offentliggörande. Under den tid
förhandling pågår äro parterna bundna av förpliktelse att icke vidtaga
stridsåtgärder. Denna förpliktelse upphör att gälla, om avgivet förslag till
frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den för besvarandet
av förslaget fastställda tiden. Part äger därefter, örn han inom
viss tid anmäler sin önskan, tillgripa stridsåtgärd.

I motionerna yrkas nu sådan ändring i lagen, att förhandlingsfråga, som
rör avskedande av arbetstagare, på begäran av endera parten skall överlämnas
till skiljenämnd, även örn den är av beskaffenhet att höra under
domstol.

I svensk rätt gäller såsom princip den allmänna rättsgrundsatsen, att
ett arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, kan av såväl arbetsgivaren
som arbetstagaren bringas att upphöra med användande av avtalad eller
skälig uppsägningstid och att det bakomliggande motivet för uppsägningen
i och för sig är utan rättslig betydelse. Denna rättsregel torde, såsom

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

arbetsdomstolen närmare utvecklat i domen nr 121/1936, lida inskränkning
pa grund av en annan allmän rättsregel. Man lärer nämligen våga
antaga, att uppsägning av ett arbetsavtal kan frånkännas verkan, örn uppsägningen
skett uteslutande i ett olagligt eller verkligt omoraliskt syfte.
Genom lagstiftning ha också vissa undantag stadgats i den allmänna principen.
Så är exempelvis avskedande av arbetstagare förbjudet, om det
skulle innebära en kränkning av föreningsrätten eller örn avskedandet
skei- på grund av arbetstagarens värnpliktstjänstgöring m. m. Då den
återgivna allmänna principen icke är av s. k. tvingande natur, kunna
vidare genom avtal allehanda inskränkningar göras i fråga om arbetsgivarens
rätt att avskeda arbetstagare. Sådana inskränkningar äro synnerligen
vanliga i kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer,
som icke äro anslutna till Svenska Arbetsgivarföreningen. Det
är ett bekant faktum, att den återgivna allmänna principen betraktas med
missal o fran arbetstagarhall, enär genom densamma arbetstagarens säkerhet
i anställningen uppfattas såsom varande alltför ringa.

För att kunna bedöma verkan av ett bifall till motionärernas yrkande
måste man först hava klart för sig, vilken innebörden är i lagens uttryck
»därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att höra under domstol»,
och jag vill söka belysa detta spörsmål genom två exempel.

Exempel 1. I ett kollektivavtal har stadgats, att arbetsgivaren icke äger
uppsäga arbetstagare annat än antingen på grund av arbetsbrist eller på den
grund att arbetstagaren gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse
i arbetet. En arbetsgivare, som är bunden av denna bestämmelse, avskedar
en arbetstagare under uppgift att denne gjort sig skyldig till grov försummelse
i arbetet, bran andra sidan förnekas, att en försummelse förelegat,
eller det påstås, att den åsyftade försummelsen i varje fall varit
bagatellartad. Arbetstagarens organisation understöder sin medlem, och
frågan går till förhandling enligt ifrågavarande kapitel i lagen om förenings-
och förhandlingsrätt. I detta fall är det uppenbart, att frågan är
av beskaffenhet att höra under domstol, närmare bestämt arbetsdomstolen,
och tillsättande av skiljenämnd kan alltså icke ifrågakomma.

Exempel 2. En arbetsgivare är icke bunden av något kollektivavtal och
mellan honom och hans anställda föreligger icke heller något enskilt arbetsavtal,
som innefattar inskränkningar i hans befogenhet att avskeda arbetstagare.
Han uppsäger en arbetstagare. På arbetstagarsidan kan man icke
bestrida, att arbetsgivaren varit rättsligt befogad att förfara som han gjort,
men man anser, att arbetsgivaren gått onödigt bryskt fram, och påkallar
förhandling, vid vilken anhålles, att arbetsgivaren i alla fall skall återtaga
arbetstagaren. För icke-jurister kunde här synas föreligga ett fall, där
frågan icke är av beskaffenhet att höra under domstol. Detta är emellertid
en felsyn. Även här föreligger en fråga om tillämpning av gällande rätt,
ehuru parterna äro ense om att ett domstolsavgörande icke kan utfalla på
mer än ett sätt. Vad man på arbetstagarsidan vill är, att arbetsgivaren
skall avstå från den rätt, som ostridigt tillkommer honom. Men örn arbetsgivaren
åberopar sig på denna rätt, kan arbetstagarpartens inställning icke
förtaga den föreliggande tvisten karaktären av rättstvist, som hör "under
domstol. Det kan medgivas, att den citerade bestämmelsen icke är lyckligt
avfattad. Densamma bonje hellre hava angivit, att tillsättande av skiljenämnd
skall vägras, därest den opartiske ordföranden finner, att tvistefrågan
avser tillämpning av ett för arbetsförhållandet gällande avtal. Men

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

detta ändrar icke sakförhållandet, att här är fråga om en rättstvist, som
skall avgöras i rättslig ordning, och icke om en intressetvist. Såvitt jag
vet har också den uppfattningen trängt igenom, att även i ett fall av föreliggande
natur tillsättandet av skiljenämnd bör vägras.

Örn motionärernas förslag genomföres, skall i de anförda exemplen
skiljenämnd tillsättas. Under förutsättning att skiljenämndens förslag till
förhandlingsfrågans lösning går ut på att arbetsgivaren skall återtaga den
avskedade arbetstagaren, blir läget följande. Skiljenämndens uttalande utgör
i det första exemplet ett förslag till avgörande av själva tvistefrågan,
huruvida enligt avtalet anledning förelegat att avskeda arbetstagaren. I
det andra exemplet innebär förslaget, att arbetsgivaren skall avstå från
sin lagliga rätt. Örn arbetsgivaren icke godkänner skiljenämndens^ förslag,
har skiljenämnden i båda fallen möjlighet att utöva påtryckning på honom
genom förslagets offentliggörande med eventuellt åtföljande presskampanj.
Om därigenom arbetsgivarens motstånd icke brytes, föreligger i andra
hand möjlighet för arbetstagarens organisation att tillgripa stridsåtgärd
mot arbetsgivaren för genomdrivande av skiljenämndens förslag.

Såsom en allmän anmärkning mot motionärernas yrkande vill jag framhålla,
att om den nu gällande principiella rättsregeln^ om arbetsgivarens
rätt att fritt avskeda arbetaren skulle anses vara för hård, ändring i detta
tillstånd bör komma till stånd genom en lagstiftning, som avser själva
principerna för arbetsavtalet och dess rättsverkningar. Att försöka åstadkomma
en uppmjukning av den principiella regeln på här föreslaget sätt
skulle — enligt vad jag i det följande skall försöka påvisa — endast medföra
oklarhet och principlöshet i fråga om det bestående rättssystemet och
därmed skapa rättsosäkerhet.

Till en början vill jag erinra därom, att en genomgående princip i svensk
rätt är att ingen skall vara förpliktad att i sina rättsliga angelägenheter
vara underkastad bindande beslut av någon tillfällig institution, den ma
kallas för kommission eller skiljenämnd, och den ina vara tillsatt med
eller utan statens medverkan. En medborgare skall med andra ord vara
berättigad att endast taga dom av behörig domstol, som vid sitt avgörande
är bunden av lag och domared. Visserligen förekommer i speciallagstiftning,
att vissa frågor skola bedömas av skiljenämnd, men skiljenämndens
beslut är då icke bindande utan kan överklagas vid domstol. Ett bifall
till motionärernas framställning skulle väl icke heller i detta fall göra
skiljenämndens uttalande bindande för parterna. Men hela meningen med
skiljenämndsförfarandet enligt 3 kap. i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
är att söka driva igenom skiljenämndens mening genom andra
medel än dem, som konstitueras av rättskraften hos laga domstols dom,
nämligen genom opinionens tryck, förmedlat genom offentliggörande av
skiljenämndens uttalande och utkristalliserat i pressens icke alltid objektiva
meningsyttringar. Det mäste enligt min bestämda mening vara, örn
icke formellt, så i varje fall sakligt stridande mot rättsordningens principiella
grundtanke att genom dylikt medel en medborgare i en rättsfråga
skall förmås att ge vika för annan institution än laga domstol.

Alldeles särskilt gäller detta i det av mig anförda andra exemplet. Bär
är rättsfrågan klar. Ingen bestrider, att arbetsgivaren i och för sig varit

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

befogad att verkställa avskedandet, men man vill genomtrumfa skiljenämndens
mening i strid med gällande rätt. Även örn i särskilda fall vissa
skälighetssynpunkter kunna aberopas till stöd för skiljenämndens mening,
måste den anbefallda vägen framstå såsom ytterst betänklig ur synpunkten
av bestående rättsordnings helgd.

I sammanhang med skiljenämndsfrågan vill jag fästa uppmärksamheten
också vid en annan omständighet. Tvistefrågor mellan arbetsgivare och
arbetstagare rörande avskedande äro av utomordentligt ömtålig natur.
På detta fält har arbetsdomstolen synnerligen rik erfarenhet, beroende på
de talrika tvister, som förekomma angående tillämpning av kollektivavtalsbestämmelser,
vilka innefatta inskränkning i arbetsgivarens rätt att
avskeda arbetstagare. Å ena sidan står arbetstagarens starka intresse av
trygghet och säkerhet i den tor hans hela välfärd avgörande arbetsanställningen.
Å andra sidan står arbetsgivarens intresse att icke behöva i sin
tjänst lia kvar personer med lägre kvalifikationer än genomsnittligt eller
med personliga egenskaper, som göra samarbetet till en börda; ju mindre
arbetsgivarens rörelse är, desto mera beroende blir han av den hos honom
anställda fataliga personalens duglighet och välvilja. Vid avgörandet av
dessa svåra mål är det av största betydelse att verkligen kunna bygga på
en rik erfarenhet och att kunna ställa olika kända fall mot varandra.
Enligt motionärernas förslag om skiljenämndsförfarande i detta fall, skulle
dessa ömtåliga frågor komma att hänvisas till ett otal olika skiljenämnder,
utsedda på de särskilda platser, där tvisterna seglat upp, utan någon
garanti för att socialstyrelsen skall lyckas träffa ett lämpligt personval,
och utan att den särskilda skiljenämnden kan bygga på egen erfarenhet
om andra fall eller tillgodogöra sig andra skiljenämnders erfarenheter. Och
slutligen kvarstår alltid det faktum, att skiljenämnden icke är bunden av
gällande lag och icke handlar under ämbetsmannaansvar, och därför kan
befaras i åtskilliga fall följa minsta motståndets lag.

Det är emelleitid icke endast skiljemannaförfarandet i och för sig, som
väcker starka betänkligheter. Genom motionärernas förslag inkopplas de
rena rättsfrågorna i förhandlingsgången enligt 3 kap., och därmed bliva
också de regler tillämpliga, som utsäga, att fredsförpliktelsen upphör, när
skiljenämndens förslag icke antages.

Såvitt angår det första av mina exempel märkes, att där var fråga om
ett kollektivavtal. Eftersom skiljenämndens uttalande icke är bindande, är
det efter sedan skiljenämnden uttalat sig alltjämt en olöst fråga, huruvida
arbetsgivaren enligt avtalet ägt företaga avskedandet. Enligt 4 § i lagen
om kollektivavtal må stridsåtgärd icke vidtagas på grund av tvist örn kollektivavtals
giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist,
huruvida visst förfarande strider mot avtalet. Stridsåtgärd "är följaktligen
i det första exemplet icke tillåten enligt kollektivavtalslagen, men den
skulle enligt motionärernas förslag bliva tillåten enligt lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt, vilket uppenbarligen vore orimligt!

Beträffande mitt andra exempel kommer man visserligen icke med motionärernas
förslag i strid med något lagstadgat förbud mot stridsåtgärder.
Det måste val dock betecknas såsom ett påtagligt ingrepp i rättsordningen
att tillåta stridsåtgärd såsom medel att lösa en fråga, som principiellt hör
under domstol, och alldeles särskilt mäste detta omdöme gälla, när såsom
i exemplet stridsåtgärden avser att åstadkomma ett resultat, vilket — en -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

ligt vad de stridande parterna äro ense om — skulle innebära motsatsen
till det beslut domstolen måste fatta, örn saken dragés under denna.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag härmed såsom min mening
uttala, att de ifrågavarande motionerna icke böra föranleda till någon
åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1944.

ARTHUR LINDHAGEN.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över de likalydande motionerna
nr 96 i första kammaren av herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren
av herr Håstad angående viss ändring av 13 § lagen örn förenings- och
förhandlingsrätt. Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

I 3 kap. (8—19 §§) av nämnda lag meddelas särskilda bestämmelser om
förhandling mellan parter, som genom en av arbetstagarpartens huvudorganisation
gjord anmälan till socialstyrelsen blivit bundna av viss fredsförpliktelse.
För närvarande äro 19 sådana huvudorganisationer av arbetstagare,
omfattande i runt tal 60 000 medlemmar, registrerade hos socialstyrelsen.
Om vid förhandling mellan sådana parter enighet icke kan
vinnas i viss fråga, skall socialstyrelsen på begäran av endera parten utse
opartisk ordförande att i fortsättningen leda förhandlingen. Skulle icke
heller därvid enighet uppnås, må ordföranden uppmana parterna att gemensamt
hänskjuta frågan till slutligt avgörande av skiljemän. I händelse
denna uppmaning icke efterkommes av parterna, stå två olika vägar
öppna för frågans fortsatta behandling, allt eftersom ordföranden finner
densamma vara av beskaffenhet att höra under domstol eller ej.

I förra fallet, d. v. s. när fråga är örn en s. k. rättstvist eller en tvist
örn ett genom avtal eller lag reglerat förhållande, står det vardera parten
fritt att draga tvisten inför vederbörlig domstol — arbetsdomstolen eller
allmän domstol — för slutgiltigt avgörande. Fredsförpliktelsen förblir i
detta fall gällande för parterna, och stridsåtgärd får sålunda icke tillgripas.

I senare fallet åter, d. v. s. när fråga är om en s. k. intressetvist eller en
tvist örn ett förhållande, som icke är reglerat genom avtal eller lag, kan
endera parten genom förmedling av den opartiske ordföranden få en rådgivande
skiljenämnd förordnad av socialstyrelsen. Skiljenämnden skall
avgiva förslag till tvistefrågans lösning (13 och 14 §§). örn detta förslag
icke antages av båda parterna, kan fredsförpliktelsen bringas att upphöra,
såvitt avser den omtvistade frågan, genom att endera parten inom viss tid

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

underrättar motparten och socialstyrelsen, att han ämnar anlita stridsåtgärd
(16 §).

I motionerna anhålles nu, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn sådant »förtydligande» av stadgandet i 13 § av lagen, att
frågor örn avskedande, även örn de äro av beskaffenhet att höra under
domstol, må på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd
I motiveringen till motionerna framhålles, bland annat, att frågor om
arbetstagares avskedande mången gång äro av den ömtåliga beskaffenhet,
att de bättre lämpa sig för förhandling inför opartisk ordförande och
skiljenämnd än för domstolsbehandling. Motionärerna anföra vidare, att
den formella rättens bud, som för en domstol måste framstå såsom ett
rättesnöre, i hithörande fall otta leda till ett avgörande, som ur allmän
synpunkt kan förefalla mindre tilltalande, medan en opartisk ordförande
och en skiljenämnd skulle kunna förmå parterna att ena sig örn en mindre
formalistisk lösning.

Vid bedömandet av motionärernas yrkande måste enligt socialstyrelsens
uppfattning en viktig distinktion göras. De tvister, som pläga benämnas
rättstvister och som i lagen betecknas såsom tvister »av beskaffenhet att
höla under domstol», omlatta i själva verket två helt olikartade grupper.

Till den ena av dessa grupper höra tvister, vari parterna hävda olika
meningar i en rättsfråga. Såsom exempel må anföras det fall, att arbetarparten
anser ett verkställt avskedande vara stridande mot avtal eller lag,
medan arbetsgivaren gör gällande, att avskedandet är ur rättslig synpunkt
oangripligt. I ett sådant tall mäste — om förlikning icke kunnat åvägabringas
vid förhandling inför den opartiske ordföranden — den adekvata
lösningen av tvisten ligga i ett domstolsutslag, som för parterna klargör
det omtvistade rättsläget. Om domstolsbehandlingen skulle föregås av ett
skiljenämndsf erfara lide, skulle nämnden, även om den sökte framlägga ett
på skälighetssynpunkter grundat förslag till lösning av tvisten, knappast
kunna undgå att angiva sin egen uppfattning i rättsfrågan. Risk skulle då
tydligen föreligga, att denna uppfattning kunde komma att underkännas
vid den efterföljande domstolsbehandlingen. Ett dylikt system, som uppenbarligen
skulle vara ägnat att allvarligt äventyra skiljenämndens auktoritet,
finner sig socialstyrelsen icke kunna förorda.

Det finnes emellertid även en annan grupp av tvister, vilka i doktrin
och praxis alltjämt hänföras till rättstvister men egentligen borde upptagas
såsom en självständig grupp vid sidan av intressetvister och rättstvister.
Socialstyrelsen åsyftar här sådana fall, där tvist icke råder örn den rätt.
som tillkommer parterna, men den ena parten söker förmå den andra att
avo billighetsskäl avstå från sin rätt. Såsom exempel på dylika yrkanden
må anföras framställningar av arbetsgivare eller arbetstagare om en av
exceptionella förhållanden påkallad jämkning i avtalade löneförmåner eller
om ändring av en överenskommen arbetstidsindelning, som befunnits
olämplig eller betungande. Hit höra också de icke sällsynta fall, då arbetstagarparten,
utan att bestrida arbetsgivarens rätt alf fritt avskeda, gör
gällande att ett verkställt avskedande drabbat särskilt hårt eller eljest varit
stiidande mot vad som är billigt eller skäligt. Enligt vad nyss anförts måste
även dylika »skälighetstvister» anses i förhandlingsrättslagens mening vara
»av beskaffenhet att höra under domstol». Uppenbart är emellertid, att
parterna sakna anledning att hänskjuta sådana tvister till domstols prov -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

ning. Domstolen kan ju endast fastslå, vilken rätt som tillkommer parterna,
och härom råder i det antagna fallet icke någon meningsskiljaktighet.
Däremot kan domstolen icke ingå på frågan, huruvida den ena parten
bör av billighetsskäl avstå från sin rätt. En tvist av angivna slag kan
följaktligen, om förhandlingarna inför den opartiske ordföranden strandat,
icke föras vidare. Då stridsåtgärder enligt lagen icke få vidtagas -— och
självfallet icke heller böra få vidtagas, då ju tvisten avser ändring i en
rättslig reglering och fredsförpliktelsen därför bör vara ovillkorlig —
återstår för den part, som upptagit tvistefrågan, endast att nedlägga densamma.

Enligt socialstyrelsens mening vore det ur många synpunkter tilltalande,
om en möjlighet till skiljedomsförfarande i en eller annan form kunde
öppnas för nu åsyftade »skälighetstvister». Särskilt gäller detta beträffande
frågor om avskedande.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att i det mellan
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i december 1938
upprättade huvudavtalet, vilket numera antagits såsom kollektivavtal mellan
åtskilliga av de till nämnda organisationer hörande förbunden, upptagits
bestämmelse örn att frågor rörande uppsägning av arbetsavtal eller
permittering kunna av det berörda förbundet hänskjutas till behandling
i en rådgivande skiljenämnd, den s. k. arbetsmarknadsnämnden (kap. III
§§ 3—5). Sådant hänskjutande kan endast ske, där fråga icke är örn
kränkning av föreningsrätten eller åtgärden eljest strider mot lag eller
kollektivavtal. Det omnämnes särskilt, att de meddelade bestämmelserna
gälla även i fall, då ett avskedande grundas på sådant förfarande, som
berättigar arbetsgivaren att omedelbart häva arbetsavtalet. Nämnden, som
består av lika många ledamöter från vardera sidan, skall genom noggrann
undersökning av dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning
örn alla de omständigheter, under vilka den påtalade åtgärden blivit
vidtagen. Vid åtgärdens bedömande skall beaktas såväl produktionens
beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet som arbetarnas berättigade
intresse av trygghet i anställningen. I enlighet härmed skall
hänsyn tagas såväl till nödvändigheten av att företaget i möjligaste mån
betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga arbetare som, då
arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga avskedande
eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta lika skicklighet
och lämplighet, till anställningstidens längd ävensom till särskilt
stor försörjningsplikt. Nämnden skall söka komma till en samstämmig
uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för
utjämning av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet i
nämnden förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilket det ankommer
att i samråd med arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen
vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. — Enligt
vad socialstyrelsen inhämtat har arbetsmarknadsnämndens verksamhet på
nu angivna område slagit synnerligen väl ut. Nämnden, som haft att
handlägga ett relativt stort antal ärenden, har i de flesta fall fattat enhälliga
beslut, och tvistefrågorna lia i regel blivit lösta i enlighet med nämndens
förslag.

Med hänsyn till dessa gynnsamma erfarenheter skulle det enligt socialstyrelsens
uppfattning vara lämpligt, att även de organisationer, som äro

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

underkastade bestämmelserna i 3 kap. lagen örn förenings- och förhandlingsrätt,
undersökte möjligheterna att genom frivillig överenskommelse
upprätta rådgivande skiljenämnder för behandling av »skälighetstvister»
rörande avskedande.

Däremot finner sig socialstyrelsen icke kunna tillstyrka en sådan lagändring,
att dylika tvister skulle få hänskjutas till rådgivande skiljenämnder,
tillsatta i den ordning 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt
stadgar. Det synes nämligen möta principiella betänkligheter att lämna
direkt statlig medverkan vid ett förfarande, som syftar till att genom påtryckning
förmå en part att avstå från den rätt, som tillkommer honom.
I varje tall torde en sådan anordning icke böra ifrågakomma, förrän det
visat sig, att parterna icke själva kunna åstadkomma en tillfredsställande
lösning av problemet.

Ehuru styrelsen sålunda för sin del icke ansett sig kunna tillstyrka
ifrågavarande motioner, vill styrelsen påpeka, att vid ett bifall till motionärernas
yrkande, även örn det begränsades att avse allenast »skälighetstvister»,
en grundlig revision av bestämmelserna om skiljenämnds sammansättning
och arbetssätt lämpligen borde övervägas. I detta hänseende
skulle det bliva påkallat att undersöka, huruvida icke i stället för de nuvarande,
för varje särskild tvist tillsatta skiljenämnderna en permanent
skiljenämnd borde upprättas, som under sin verksamhet kunde förvärva
nödig erfarenhet och auktoritet. Vidare borde övervägas, huruvida icke
bland skiljenämndens ledamöter borde finnas representanter för parterna
— de nuvarande skiljenämnderna skola uteslutande bestå av opartiska
personer. Troligen skulle det också bliva nödvändigt att giva skiljenämnden
uttrycklig befogenhet att i fråga rörande avskedande inkalla de närmast
berörda parterna, alltså arbetsgivaren och den avskedade arbetstagaren.

Med åberopande av vad sålunda anförts får socialstyrelsen hemställa,
att de remitterade motionerna icke måtte föranleda någon åtgärd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit t. f. generaldirektören
Höjer, t. f. sekreteraren Wistrand, föredragande, samt t. f. byråcheferna
Schmidt och Richert.

Stockholm den 15 mars 1944.

KARL J. HÖJER.

Lode Wistrand.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1944 har tillfälle bereus Svenska arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nr 96 i första kammaren av herr Siljeström och nr 159
i andra kammaren av herr Håstad, angående viss ändring av 13 § lagen

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor. 17

om förenings- och förhandlingsrätt. Föreningen får i anledning härav
anföra följande.

Motionärerna hemställa, att sådan ändring skall vidtagas i 13 § i lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt att frågor örn
avskedande, även örn de äro av beskaffenhet att höra under domstol, må
på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd. Enligt nuvarande
lagstiftning kan fråga, varom visserligen förhandlats inför opartisk
ordförande i enlighet med tredje kapitlet i lagen men som är av beskaffenhet
att höra under domstol, icke genom den opartiske ordförandens
försorg hänskjutas till sådan i samma kapitel omförmäld skiljenämnd,
som har att avgiva förslag till tvistefrågans lösning.

Den förevarande frågan diskuterades i viss utsträckning under förarbetena
till förenings- och förhandlingsrättslagen. Sålunda föreslogs i
kommitténs angående privatanställda den 20 november 1935 avgivna betänkande
— vari icke upptogs förslag om en sådan skiljenämndsinstitution,
som sedermera kom att inflyta i lagen — att om en uppmaning av
den opartiske ordföranden till parterna att hänskjuta en tvistefråga till
skiljedom icke blev efterkommen, skulle ordföranden, därest han icke
funne frågan vara av beskaffenhet att höra under arbetsdomstolen, på begäran
av endera parten avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning. I
motiveringen till nämnda paragraf anförde kommittén följande:

»I rättstvister är det icke av samma betydelse för parterna att
kunna erhålla ett utlåtande av den opartiske ordföranden som
i intressetvister. Parterna kunna ju nämligen i rättstvisterna alltid
hänskjuta saken till domstol, antingen arbetsdomstolen eller
allmän domstol. Enligt 14 § andra stycket är den opartiske ordföranden
icke skyldig att avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning,
därest han finner frågan vara av beskaffenhet att höra under
arbetsdomstolen. Han kan då avsluta förhandlingen med att hänvisa
parterna till arbetsdomstolen. I rättstvister av beskaffenhet att höra
under allmän domstol är däremot ordföranden skyldig att avgiva
eget förslag. Detta har ansetts påkallat med hänsyn till att frågor av
detta slag kräva ett snabbt avgörande, under det att en rättegång vid
allmän domstol medför avsevärd tidsutdräkt. Uppenbarligen är det
en stor olägenhet, att en fråga, i vilken opartisk ordförande avgivit
utlåtande, därefter kan dragas under allmän domstol, som kanske
kommer till en annan uppfattning. Från denna olägenhet har kommittén
dock funnit sig kunna bortse därför, att kommittén betraktar
den nuvarande anordningen, att mål örn arbetsförhållanden kunna gå
till allmän domstol, såsom ett provisorum. Det har redan flerstädes
påpekats, att kommittén förutsätter, att alla dylika mål snart nog
läggas under arbetsdomstolen. Sker det, kommer undantaget i 14 §
andra stycket att omfatta alla rättstvister.»

I det av vår förening den 31 december 1935 avgivna utlåtandet över
kommitténs förslag anföres i detta hänseende följande:

»Att såsom föreslagits ålägga ordföranden att avgiva objektivt utlåtande
i fråga, som sedermera kan komma att rättsligen avgöras av
de allmänna domstolarna, måste — såsom även kommittén framhållit
— ingiva starka betänkligheter. Lösandet av denna fråga sammanhänger
med frågan örn de domstolar, som böra handlägga mål rö Bihang

till riksdagens protokoll 194-4. 9 sami. 2 aud. Nr 36.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

rande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommer
icke någon förändring att vidtagas beträffande domstolarnas nuvarande
behörighet i förevarande hänseende, torde man böra överväga,
huruvida icke skyldigheten för den opartiske ordföranden att avgiva
utlåtande i rättstvister, hörande under de allmänna domstolarna, bör
bortfalla. I så fall komma parterna allt framgent att bindas av fredsplikten.
Som kommittén påpekat, framträder i sådan situation önskemålet
om ett snabbare avgörande av tvistefrågan än vad de allmänna
domstolarna i regel kunna bjuda. Detta önskemål skulle möjligen i
någon mån kunna tillgodoses genom att åt mål av förevarande slag
gåves förtursrätt. Pågående omformning av rättegångsväsendet kan
väl ock tänkas komma att erbjuda en förbättring i berörda hänseende.
»

Någon motsvarighet till berörda stadgande i 14 § i kommittéförslaget
fanns icke upptagen i kungl. prop. nr 240 till 1936 års riksdag med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m. Under riksdagsbehandlingen
utformades den nuvarande 13 § i lagen i enlighet med ett förslag,
som motionsledes i riksdagen framförts i första kammaren av herr Bagge
m. fl. och i andra kammaren av herr Skoglund m. fl.

I sin motivering till denna bestämmelse anförde motionärerna följande.

»Lika väl som vi funnit det olämpligt att part, som instämt förhandlingsfråga
till domstol, skulle behöva deltaga i förhandling om denna
fråga (jfr 16 §), måste vi anse det oriktigt, att den opartiske ordföranden,
därest förhandlingsfrågan är av beskaffenhet att höra under
domstol, skulle, sedan förhandlingarnas misslyckande konstaterats,
vara pliktig hos socialstyrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd.
I ty fall bör ordföranden uppmana parterna att hänskjuta frågan till
domstolens avgörande. Kommittén har tänkt sig, att denna regel endast
skulle gälla i avseende på fråga, som skall upptagas och avgöras
av arbetsdomstolen. För den händelse vår motion örn lag angående
arbetsavtal godkännes, torde denna inskränkning icke erhålla större
betydelse, enär vi föreslagit att mål enligt nämnda lag skola falla
under arbetsdomstolens kompetens. Även om emellertid denna motion
ej skulle bifallas kunna vi icke finna det välbetänkt, att rättsfråga
hörande under allmän domstol skall på begäran av allenast ena parten
kunna bringas under skiljenämnds prövning. I denna punkt ansluta
vi oss sålunda icke till kommitténs uppfattning.»

Utskottet har beträffande denna paragraf blott förklarat, att det tillstyrker
motionsförslaget.

Av vad nu relaterats framgår, att vid lagens tillkomst enighet rådde
därom att principiella skäl talade emot att frågor av beskaffenhet att höra
under domstol gjordes till föremål för sådant förslag, som åsyftas i 13 §
lagen. Kommittén hade visserligen föreslagit, att dylikt förslag skulle
kunna avgivas i frågor, som höra under allmän domstol. Kommittén hade
dock motiverat detta förslag icke med principiella utan med praktiska skäl,
i det att ett dylikt förfarande ansågs påkallat med hänsyn till att frågor
av detta slag krävde ett snabbt avgörande. Samtidigt uttalade emellertid
kommittén, såsom ovan nämnts, att det uppenbarligen vore en stor olägenhet,
att en fråga, i vilken opartiske ordföranden avgivit utlåtande, däjefter

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor. 19

kunde dragas under allmän domstol, som kanske komme till en annan
uppfattning.

Föreningen finner det för sin del uppenbart olämpligt, att en jämlikt
tredje kapitlet lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillsatt skiljenämnd
skall lia skyldighet eller möjlighet att avgiva förslag till lösning
av sådana tvistefrågor, som sedermera kunna komma under domstols
prövning. Därigenom kan lätteligen skiljenämndens förslag och domstolens
dom komma att strida mot varandra. Detta kunde i och för sig
förklaras med att skiljenämnden har att bedöma frågorna efter andra
utgångspunkter än en domstol, men ett sådant förhållande skulle icke
desto mindre te sig mycket egendomligt för de av förhandlingarna berörda
parterna. Att skapa möjlighet till sådana motsättningar mellan olika statliga
organ kan icke vara rationellt och är särskilt förkastligt på det ömtåliga
område, varom här är fråga.

Även en annan omständighet bör i detta sammanhang beaktas. I 16 §
lagen om förenings- och förhandlingsrätt stadgas en fredsförpliktelse för
sådana organisationer, som genom anmälan hos socialstyrelsen påkallat
tillämpning av tredje kapitlet i lagen. Denna fredsförpliktelse skall, såvitt
viss förhandlingsfråga rörer, upphöra att gälla örn ett av skiljenämnd
avgivet förslag till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna
inom den av skiljenämnden för besvarande av förslaget fastställda tiden.
Då fråga av beskaffenhet att höra under domstol nu icke kan hänskjutas
till skiljenämnd, följer härav, att fredsförpliktelsen icke upphör beträffande
sådana frågor. Detta måste anses rimligt. En ändring av lagen i av
motionärerna antydd riktning kommer att medföra en begränsning av
fredsplikten för de organisationer, som genom anmälan hos socialstyrelsen
påkallat tillämpning av reglerna i tredje kapitlet, en konsekvens som —
såvitt av motionen framgår — icke varit förutsedd av motionärerna och
ej gärna kan ha varit åsyftad.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer föreningen, att de
remitterade motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1944.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

IVAR O. LARSON.

Bilaga D.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 februari 1944 har Landsorganisationen i Sverige
bereus tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta likalydande
motioner nr 96 i första kammaren av hr Siljeström och nr 159 i andra
kammaren av hr Håstad angående viss ändring av 13 § lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor

Motionärerna anhålla att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa om sådant förtydligande av stadgandet i 13 § lagen om förenings-
och förhandlingsrätt att frågor om avskedande, även om de äro
av beskaffenhet att höra under domstol, må på begäran av endera parten
överlämnas till skiljenämnd.

Liksom bestämmelserna överhuvud örn förhandlingsordning tillfördes
även denna 13 § lagen efter partimotioner från högerns sida. I dessa uttalades
att lika väl som motionärerna funnit det olämpligt att part, som
instämt förhandlmgsfråga till domstol, skulle behöva deltaga i förhandling
om denna fråga, lika väl måste de anse det oriktigt att den opartiske
ordföranden, därest förhandlingsfrågan vöre av beskaffenhet att höra under
domstol, skulle, sedan förhandlingarnas misslyckande konstaterats,
vara pliktig att hos socialstyrelsen hemställa örn utseende av skiljenämnd.
Kommittén angående privatanställda, enligt vars förslag det skulle tillkomma
den opartiske ordföranden att avgiva förslag till förhandlingsfrågans
lösning, hade från denna förslagsskyldighet gjort undantag endast
för det fall att fråga vore örn rättstvist, som ordföranden funne höra under
arbetsdomstolen (alltså tvister örn tolkning och tillämpning av kollektivavtal
och kollektivavtalsreglerade arbetsavtal); i motionärernas av utskottet
och kamrarna godkända förslag hade undantaget utvidgats att gälla
rättstvister överhuvud.

Anledningen att rättstvister undantagits från den s. k. skiljenämndens
prövning har tydligen varit att denna prövning ju icke såsom ett skiljemannaförfarande
enligt skiljemannalagen utmynnar i ett avgörande av
tvisten utan endast i ett uppgörelseförslag, vilket parterna kunna godkänna
eller förkasta, och att det med hänsyn till skiljenämndens auktoritet
ansetts olämpligt att nämnden avgåve förslag, som vid en senare judiciell
prövning kunde bliva underkänt av domstolen.

Motionärerna framhålla att frågor om arbetstagares avskedanden mången
gång äro av den natur att de bättre lämpa sig för förhandling inför opartisk
ordförande och prövning av skiljenämnden än för process. Detta torde
vara riktigt, även örn det ju bör fasthållas att skiljenämnden enligt lagen
icke är någon dömande nämnd och att sålunda fråga icke är örn något
alternativ-till domstolsprövningen. Sin rätt att draga tvisten under domstols
prövning har arbetstagaren resp. hans organisation kvar. Just i avskedsfallen
komme emellertid skiljenämndens behandling av tvisten att lia
betydelse med hänsyn till den i praxis såsom rättsgrundsats accepterade
tolkningsregeln att, vid arbetsavtal på obestämd tid, arbetsgivaren är oförhindrad
att — med mindre misstanke finnes att han begagnat uppsägningsrätten
för ett mot lag eller goda seder stridande syfte eller uppsägningsrätten
inskränkts genom uttryckliga bestämmelser i avtal — fritt uppsäga
en anställning, d. v. s. avskeda arbetstagaren utan anförande av skäl och
utan att det faktiska motivet får rättsligen efterforskas, ens örn ett uppgivet
skäl kan visas vara sakligt oriktigt. Med hänsyn till denna regel är
det uppenbart att en judiciell prövning oftast måste leda till ett för arbetstagaren
negativt resultat, så snart icke uppsägningen finnes stå i strid
mot uttryckliga begränsningar — genom lag eller avtal — i arbetsgivarens
ifrågavarande rätt. I dylika fall skulle däremot en prövning genom skiljenämnden,
vilken icke är bunden av rättsgrundsatsen i fråga utan kan
grunda sitt förslag på skälighetsbedömande, kunna tänkas leda till ett

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

bättre resultat. Den auktoritet, som nämnden till följd av sättet för dess
utseende åtnjuter, är härutinnan av särskild betydelse.

Motionärerna ifrågasätta icke att deras förslag skulle genomföras på
det sätt att man läte den nämnda undantagsregeln helt utgå. Uppenbarligen
är detta icke heller lämpligt. Regeln avser ju icke blott de fall, då
fråga är örn tvister rörande tillämpning av avtal, utan också de då tvisten
gäller tillämpning av lag. I dessa senare fall synes icke någon anledning
finnas att inkoppla skiljenämnden. Ett mera beaktansvärt praktiskt
intresse härav synes icke heller föreligga i fråga om andra tvister på
grund av avtal än de, som avse uppsägning, dock att därmed bör likställas
permittering samt återintagning (resp. återanställning efter en uppsägning
som reellt utgjort permittering).

Rätten att i dessa fall påkalla prövning av skiljenämnden bör kunna
begränsas att tillkomma arbetstagarparten. Arbetsgivarparten synes knappast
ha något legitimt intresse av att mot arbetstagarpartens vilja begära
nämndens prövning.

Enligt huvudavtalet mellan Svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen
liksom enligt de mellan dessa organisationer antagna reglerna
örn den lokala säkerhetstjänsten tillkommer prövningen av frågor
örn uppsägning och permittering, som förmenas ha skett i strid mot vissa
i dessa överenskommelser fastställda normer, en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden.
Undantag beträffande nämndens behörighet göres i
båda avtalen för tvister, där »fråga är örn kränkning av föreningsrätten
eller åtgärden eljest strider mot lag eller kollektivavtal». En motsvarande
utformning (med »kollektivavtal» ersatt av »avtal») av undantagsregeln i
13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt kan diskuteras. Den skulle
i fråga örn tvister om avskedanden medföra att skiljenämndens behörighet
begränsades till att avse sådana fall, då från arbetstagarsidan icke
gjordes gällande att uppsägningen strede mot lag (t. ex. föreningsrättslagen
själv, kollektivavtalslagen, lagarna om förbud att avskeda värnpliktig
eller trolovad etc., strafflagens 11 kap. 8 § m. fl.), eller mot uttrycklig
bestämmelse i avtal. Skiljenämndens behörighet bleve vid en sådan
utformning av undantagsregeln alltså mindre än enligt motionärens förslag.
Då det saknas anledning förhindra arbetstagarparten att efter eget
bedömande begära nämndens prövning även i de fall, då avtalet innehåller
inskränkningar i uppsägningsrätten, är emellertid motionärens förslag
— kompletterat på sätt ovan angivits — att föredraga.

Därest skiljenämnden göres behörig att pröva även här ifrågavarande
rättstvister, torde därav föranledas en bestämmelse att part icke före utgången
av den för besvarande av skiljenämndens förslag fastställda
tiden äger hänskjuta tvisten till prövning av domstol (eller skiljemän).
Då emellertid kollektivavtalen understundom upptaga bestämmelser om
preklusionstid, finge undantag från denna regel göras för det fall talan
enligt dylika bestämmelser måste anhängiggöras före svarsfristens utgång.

Stockholm den 13 mars 1944.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

AUG. LINDRERG.

Arnold Sölvén.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Daco, sönå genom remiss av den 8 februari 1944 bereus tillfälle att avgiva
yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner nr 96 i
första kammaren av hr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av hr
Håstad angående viss ändring av 13 § i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt,
får med anledning härav anföra följande.

Enligt 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt gäller för skiljenämnds
kompetens den regel, att under dess prövning endast må dragas
sådana frågor, som icke äro av beskaffenhet att höra under domstol.
Skillnad göres sålunda i detta hänseende mellan intressetvister och rättstvister.
Anledningen härtill är uppenbarligen hl. a. att man därmed velat
förhindra, att ett ärende samtidigt blir anhängigt såväl vid domstol som
inför skiljenämnd. Avgörandet, huruvida en tvist är att anse såsom intressetvist
eller rättstvist, tillkommer enligt lagstadgandet den opartiske
ordföranden. Någon möjlighet att överklaga det beslut, vartill den opartiske
ordföranden kommer, är icke förutsatt i lagen.

Någon klar gräns mellan rättstvister och intressetvister kan icke anses
föreligga, när det gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Vid tillämpning av lagstadgandet har den praxis utbildats, att den opartiske
ordföranden vägrar hemställa om utseende av skiljenämnd i sådana
fall, då tvisten rör fråga, huruvida ett avskedande av arbetstagare är berättigat
samt i fråga, huruvida visst vederlag med anledning av avskedandet
skall utgå till arbetstagare. Denna praxis är enligt Dacos uppfattning icke
helt överensstämmande med lagstadgandets innebörd.

Spörsmålet, huruvida en tvist rörande avskedande är att anse såsom
rättstvist eller intressetvist, måste uppenbart vara beroende av omständigheterna
i det särskilda fallet, och vilken grund för sitt yrkande, som
arbetstagarparten åberopar. Tydligt är, att örn arbetstagarparten gör gällande,
att avskedandet skett i strid mot lag, kollektivavtal eller bestämmelse
i enskilt arbetsavtal föreligger en rättstvist. Åberopas däremot rena
skälighetssynpunkter, exempelvis att ett avskedande av en äldre arbetstagare
ur social synpunkt är oförsvarligt och därför icke borde ha skett,
föreligger tydligen en intressetvist. Uppenbart är, att man även har med
en intressetvist att göra, om arbetstagarparten förklarar, att avskedandet
i och för sig är ur rättslig synpunkt oangripbart, enär t. ex. föreskriven
uppsägningstid iakttagits, men att man på grund av omständigheterna finner,
att en skälig kompensation till arbetstagaren i form av avgångsvederlag
är befogad.

Vid utformningen av ovannämnda praxis, att icke medgiva hänskjutande
till skiljenämnd av tvist rörande avskedande, synas de opartiska ordförandena
ha utgått från att dylika tvister röra tolkningen av en uttrycklig
eller tyst bestämmelse i det enskilda arbetsavtal, som legat till grund för
anställningen, samt att därför med hänsyn till lagstadgandets innehåll
nämnda tolkningstvist borde slitas av domstol. Bortser man från sådana
fall, då avskedandet står i strid mot lag, kollektivavtal eller bestämmelse
i enskilt arbetsavtal, föreligger emellertid regelmässigt icke någon tolkningstvist,
huruvida arbetsavtalet som sådant ger arbetsgivaren rätt att

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

avskeda den anställde eller ej. Någon tvist huruvida arbetsgivarparten
äger fri rätt att avskeda arbetstagare blott föreskriven uppsägningstid
iakttages, föreligger i regel icke, utan tvisten rör i allmänhet frågor, huruvida
det ur rena intressesynpunkter är befogat, att arbetsgivarparten gör
bruk av den rent juridiska rätt, han kan hava.

I motionen framhålles bl. a., att den anställde som regel drager sig för
att med hänsyn till förhållandena bringa frågan örn avskedandet under
rättslig prövning. Detta skulle bl. a. bero på frågans ömtåliga natur. Den
avgörande orsaken torde emellertid vara, att gällande rättspraxis gör en
rättegång utsiktslös, såvida avskedandet icke strider mot lag eller avtal.
De skäl, som framförallt äro av betydelse vid frågans reella prövning,
nämligen sociala och humanitära hänsyn, kunna domstolarna icke fästa
något avseende vid.

Därest ovannämnda praxis, att frågor rörande avskedande icke må dragas
under skiljenämnds prövning, vore riktig, kunde en konsekvens därav
bliva, att överhuvudtaget frågor, som röra förhållanden, som redan inträffat,
icke skulle kunna hänskjutas till skiljenämnd. Så gott som alla
dylika frågor torde nämligen i så fall kunna presumeras vara reglerade i
de tysta förutsättningar, som rymmas inom arbetsavtalet. Har exempelvis
en arbetstagare under lång tid varit sjuk, och arbetstagarorganisationen
hos arbetsgivaren framställer yrkande örn att, trots att några avtalsbestämmelser
därom icke finnas, viss lön av humanitära eller andra hänsyn
skulle utgå under sjukdomstiden, kunde arbetsgivarparten, genom att
hävda att lösningen av denna fråga finge bedömas med utgångspunkt från
förutsättningarna i det enskilda arbetsavtalet, förhindra sakens hänskjutande
till skiljenämnd. Däremot kan uppenbarligen i ovannämnda fall
fråga, huruvida lön under sjukdom i framtiden skall utgå till arbetstagaren,
icke anses såsom en rättstvist och till denna del sålunda kunna hänskjutas
till skiljenämnds prövning. Det anförda exemplet torde visa, att en allmän
regel, enligt vilken endast sådana tvister, som avse kommande förhållanden,
som sålunda icke kunna presumeras vara reglerade genom ett gällande
enskilt arbetsavtal, skulle kunna hänskjutas till skiljenämnd, icke är
befogad. Ytterligare exempel härpå kunna lätt anföras.

Ur allmänna sociala synpunkter är den ståndpunkt beträffande skiljenämndsförfarandet,
som intagits av de opartiska ordförandena, ägnad att
väcka betänkligheter, särskilt när det gäller de privatanställda tjänstemännen.
För dylika tjänstemän är anställningstryggheten av vital betydelse.
Har nämligen en tjänsteman uppnått medelåldern, är det mycket
ofta svårt för honom att erhålla ny anställning. De äldre tjänstemännen
besitta nämligen i allmänhet en ringa rörlighet på arbetsmarknaden, och
anställningstiden inom ett och samma företag är i regel för dylika tjänstemän
mycket lång. Därigenom kommer den anställde att i så hög grad
växa in i de speciella uppgifter, för vilka han anlitas inom företaget, att
stora svårigheter ofta erbjuda sig för honom att finna en annan anställning,
där hans arbetskapacitet kan rätt utnyttjas. Med hänsyn härtill
innebär ett avskedande av äldre tjänstemän mycket ofta, att deras existens
nära nog sättes på spel. Det måste därför uppenbarligen vara såväl ur
samhällets som ur tjänstemännens synpunkt ett verkligt behov att frågan,
huruvida ett avskedande av en tjänsteman är befogat eller ej, kan dragas
under en auktoritativ prövning av en skiljenämnd. Det kan även ifråga -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

sättas, huruvida icke dylika frågor i minst lika hög grad som rena lönefrågor
o. dyl. lämpa sig för skiljenämndsprövning.

Skulle den praxis, som nu utbildat sig beträffande anlitande av skiljenämnd
vid frågor rörande avskedanden, fortbestå, förlorar 3:e kap. lagen
om förenings- och förhandlingsrätt till en icke oväsentlig del sin betydelse
för de organisationer, som velat anlita förhandlingsförfarandet enligt detta
kapitel.

Med stöd av vad här ovan anförts ber Daco få tillstyrka det i motionen
framförda förslaget angående förtydligande av stadgandet i 13 § i lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt.

Stockholm den 16 mars 1944.

DACO

(De anställdas centralorganisation)
HARALD ADAMSSON.

Otto Nordenskiöld.

Statens Reproduktionsanstalt .Stockholm 1944
60 4 4