Andra lagutskottets utlåtande Nr 36 (Utlåtande 1928:L2u36 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1928 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol
ävensom i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga nedan införda förslag till lag om kollektivavtal
och till lag om arbetsdomstol.

I samband med dessa förslag har utskottet till behandling förehaft följande
med anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren

nr 280 av herr von Sydow och

nr 282 av herr Thorberg m. fl.;

samt inom andra kammaren

nr 450 av herr Spångberg m. fl. och

nr 451 av herr Johanson i Stockholm m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de av Kungl. Maj:t framlagda
lagförslagen, tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande antingen i samband med
utskottets redogörelse för de föreliggande förslagen eller vid behandlingen av
desamma i de delar, som yrkandena i varje särskilt fall avse. I fråga om de
skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till
motionerna.

Såsom föredragande departementschefen erinrat väcktes vid 1921 års riks- Historik
dag ett flertal motioner, i vilka pakallades åtgärder till främjande av arbets- Riksdagen
freden. 1921.

I två likalydande motioner, nr 73 i första kammaren av herr Kvarnzelius
m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Edén m. fl., hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om skynd Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 36_37.) 1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

sam utredning angående möjligheten att genom utbyggande av då gällande lagstiftning
och genom nya lagstiftningsåtgärder i anslutning till vissa i motionerna
angivna synpunkter söka förebygga s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill nämnda utredning kunde
föranleda.

Frågan om de s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelserna berördes även i en
motion, nr 206 i andra kammaren av herr Björkman i Norrköping m. fl., vilka
hemställde, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning om möjligheten att förebygga dylika arbetsnedläggelser samt förelägga
riksdagen de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.

Uti två likalydande motioner, nr 5 i första kammaren av herr Ingeström
m. fl. och nr 53 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd m. fl., hemställdes,
att riksdagen ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta närmare
utreda vissa i motionerna berörda spörsmål och snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag till lagstiftning och andra åtgärder i syfte att lämna jordbruket
berättigat skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser m. m. hotade
detsamma.

Jordbrukets behov av skydd mot arbetsinställelse berördes jämväl i två likalydande
motioner, nr 131 i första kammaren av herr Johansson i Sölvedal
m. fl. och nr 204 i andra kammaren av herr Westman i Brobygård m. fl., vilka
föreslogo skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt till
främjande av arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag till en på rättvisa
och billighet byggd och efter jordbrukets behov avpassad lagstiftning, som
reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar samt därvid innehölle bestämmelser
om obligatorisk medling och om varseltid, som från båda sidor skulle
iakttagas vid arbetstvister, samt om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister
och vid sådana arbetskonflikter, från vilken sida de än framkallades,
vilka vore av samhällsfarlig natur.

Slutligen hemställde herr von Sydow i en inom första kammaren väckt motion,
nr 132, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående användande av avtalsstridiga
eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister samt till riksdagen inkomma
med de lagförslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 34, anförde andra lagutskottet
bland annat, att lagstiftningsmakten i vårt land dittills intagit den ståndpunkten
att ej till arbetsfredens bevarande forcera fram en lagstiftning emot de närmast
intresserade parternas önskningar. Även för framtiden vore givetvis av
vikt, att på arbetslagstiftningens område söka vinna parternas förtroende för
de förslag, som komme att framläggas. Emellertid finge ej förbises, att verkningarna
av upprepade arbetsstrider sträckte sig vida utöver de däri engagerade
parterna, varför lagstiftningsmakten, som hade att bevaka allas gemensamma
intressen, ej kunde ställa sig likgiltig inför pågående maktstrider. En uppfattning
om en statsmaktens skyldighet att endast vid parternas gemensamma
önskan ingripa genom medling eller avkunnande av skiljedom kunde utskottet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

ej dela. En dylik passiv hållning kunde tvärtom endast rättfärdigas genom
övertygade bevis för att arbetsfreden på så sätt minst äventyrades. Vad som
ytterst varit en bidragande orsak till lagstiftningens dittillsvarande passivitet
hade varit hänsynen till den inom stora befolkningsskikt rådande misstron till
dess opartiskhet. En genomförd demokratiserings inverkan på lagstiftningsmaktens
utövning borde emellertid vara ägnad att så småningom skingra nämnda
misstro. Därigenom bereddes vägen för genomförandet av en rättsordning
även på berörda viktiga område av samhällslivet.

Efter att hava berört vissa frågor, som enligt utskottets mening borde göras
till föremål för undersökning, hemställde utskottet, att riksdagen i anledning
av motionerna ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad
sålunda anförts, måtte till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens
bevarande utöver vad redan vidtagits ytterligare kunde företagas, samt
för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

I avgiven reservation hemställde herr C. E. Svensson m. fl., att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kamrarna biträdde emellertid utskottets hemställan, första kammaren med
47 röster mot 33 och andra kammaren med 98 röster mot 59. Riksdagens beslut
anmäldes därefter genom skrivelse den 15 juni 1921, nr 345.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande
en sakkunnig person att inom departementet biträda med utredning
av bland annat frågan om vidtagande utöver vad redan skett av åtgärder
till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24 november 1922 förklarade
emellertid Kungl. Maj :t, att berörda utredningsarbete skulle vila från och
med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Jämväl vid 1924 års riksdag upptogs frågan om ytterligare åtgärder till
främjande av fred på arbetsmarknaden.

I två likalydande motioner, nr 104 i första kammaren av herr Hellberg
m. fl. och nr 284 i andra kammaren av herr Pettersson i Södertälje m. fl., föreslogos
vissa ändringar i och tillägg till lagen den 28 maj 1920, nr 245, om
medling i arbetstvister. De viktigaste av dessa tillägg avsågo införande av
föreskrifter, att arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd ej finge vidtagas
utan att avsikten därtill med angivande av dagen för den tillämnade åtgärden
givits motsidan tillkänna minst tio dagar före nämnda dag, att vid
tvist, som syntes hota att medföra arbetsnedläggelse vid vissa allmännyttiga
företag, sa ock vid tvist av sådan omfattning, att den hotade en hel näringsgren
eller betydande samhällsintressen, den sålunda föreskrivna varseltiden
kunde utsträckas till högst trettio dagar, att därest vid förhandling i tvist, som
nu nämnts, överenskommelse icke ernåddes, tvistefrågan skulle kunna föreläggas
en särskild nämnd, vilken hade att avgiva motiverat utlåtande, huru enligt
nämndens mening tvisten rimligen borde lösas, samt att arbetsinställelse eller
därmed jämförlig åtgärd ej finge vidtagas på grund av tvist om kollektivavtals
rätta innebörd och tillämpning samt att dylik tvist, därest överenskommelse
genom förhandlingar icke kunde vinnas och endera parten det påfordrade,
skulle slitas genom skiljedom.

Riksdagen

1924.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Departementschefen
29
januari 1926.

Uti en annan motion, nr 119 i första kammaren av herr Baki, hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att den påbörjade
men avbrutna utredningen angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande
snarast måtte återupptagas, samt att för riksdagen bleve framlagda
de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande, nr 22, bifall till det i
sistnämnda motion framställda yrkandet samt hemställde, att de övriga motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid utlåtandet va,r fogad
bland annat en reservation av herr Linder m. fl., vilka hemställde, att samtliga
motionerna måtte lämnas utan bifall.

Första kammaren biträdde utskottets hemställan med 53 röster mot 30, varemot
andra kammaren med 61 röster mot 59 anslöt sig till nämnda reservation.
Vid denna utgång hade frågan förfallit.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att omförmälda
utredningsarbete skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa
utredningen och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva
anledning.

Frågan om ytterligare åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden
upptogs ånyo av Kungl. Maj:t den 29 januari 1926, då chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, anförde i huvudsak:

Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma hade i vårt land främst ägt
rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Ehuru omdömet
om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt,
kunde dock berörda verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oavbrutet
följde på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stördes
av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred vore ett sa
betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter holle den of i entliga debatten
om möjligheten att skapa mera verksamma garantier for arbetsfredens
stabilitet ständigt levande. Även om det syntes vara befogat att sta skeptisk
gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemotsättningar
mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller
genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,
borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhallet och
arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning. Innan man
till närmare övervägande kunde upptaga frågan om mer eller mindre vittgående
åtgärder på nämnda område, vore det enligt departementschefens mening erforderligt
att utröna, i vad mån medverkan kunde vinnas från de parter mellan
vilka arbetskonflikterna direkt utkämpades. Fn undersökning darom borde
kunna utföras på så sätt, att representanter för landsorganisationen i Sverige
och för svenska arbetsgivareföreningen bereddes tillfälle att tillsammans med
personer, vilka kunde anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter,
diskutera dithörande spörsmål. Då det från skilda utgångspunkter
måste anses önskvärt, att den industriella rättsordningen icke genombrotes av
avtalsbrott, syntes frågan om obligatorisk skiljedom i rattstvister hora __hanskjutas
till nämnda undersökning. Likaså borde undersökningen avse fragan,
huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under
tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings-
och avtalsväsende. Nära sammanhängande darmed vore fragan om
förenings- och förhandlingsrättens lagfästande. Jämväl nämnda fråga syntes
vid den ifrågasatta undersökningen böra upptagas till behandling, därvid han -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

syn borde tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt
ännu icke vunnit hävd. Slutligen borde undersökningen även omfatta
de särskilt ömtåliga frågorna om olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade
av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets
införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Avsikten
med den undersökning, som departementschefen sålunda förordade, skulle
icke vara att få till stånd utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan
undersökningen avsåge att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så
att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett
fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till
arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid vore
det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kunde uppnås
mellan de i undersökningen deltagande grupperna, som att erhålla upplysning,
i vad mån meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestode.

I enlighet med hemställan av departementschefen förordnade därefter Kungl.
Maj :t, att för utförande av den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en
delegation av nio personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att
till ledamöter av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga å,t en av
dem att vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen
och svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma
delegation.

Under åberopande av nämnda bemyndigande utsåg departementschefen samma
dag till ledamöter i delegationen advokaten Eli el Löfgren, generaldirektören
och chefen för socialstyrelsen Gunnar Huss samt professorn Sigfrid Wallengren,
varjämte åt Löfgren uppdrogs att såsom ordförande leda delegationens
arbete. Efter anmodan utsågo landsorganisationen och arbetsgivareföreningen
sina representanter i delegationen. Sedan Löfgren utnämnts till minister för
utrikes ärendena, förordnades den 14 juni 1926 landshövdingen Henning Elmquist
att i Löfgrens ställe vara ledamot av delegationen och ordförande i densamma.

Redan före tillsättandet av omförmälda delegation hade i tre vid 1926 års
riksdag väckta motioner framhållits behovet av åtgärder till främjande av arbetsfreden.

I en motion, nr 89 i första kammaren av herr Dahl, hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att den pågående utredningen angående
åtgärder till arbetsfredens bevarande måtte snarast bringas till slut,
samt att i varje händelse till 1927 års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning
åsyftande obligatorisk skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt
samhällsviktiga arbetsområden.

Uti två likalydande motioner, nr 192 i första kammaren av herrar C. G. Ekman
och Lyberg samt nr 283 i andra kammaren av herr Löfgren i Stockholm
m. fl., yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse hemställa, att Kungl. Maj :t ville
skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
dels om obligatorisk skiljedom och därmed förenat förbud mot arbetsinställelse
såväl i arbetstvister, där stat eller kommun vore part, som i alla slag av tvister
angående arbetsavtals rättsliga innebörd och tillämpning och dels om skyldighet
för part i annan arbetstvist att, även där sådant icke vore genom

Riksdagen

1926.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

avtal föreskrivet, meddela motparten underrättelse viss tid innan arbete inställdes.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande, nr 18, redogjorde
för de åtgärder, som tidigare vidtagits på detta område och särskilt för
tillsättande av arbetsfredsdelegationen. Under erinran om den uppfattning,
som riksdagen tidigare uttalat i berörda ärende, framhöll utskottet, att frågan,
huruvida det överhuvud taget vore ändamålsenligt att söka åstadkomma ytterligare
åtgärder till arbetsfredens främjande, icke borde göras beroende av de
ståndpunkter, som komme att intagas av de grupper, vilka vore företrädda inom
delegationen. Även om en viss hänsyn vid lagstiftningens utformande syntes
böra tagas till åskådningarna inom de åsyftade grupperna, borde de meningsskiljaktigheter
dem emellan, som vore att befara, icke tillmätas sådan betydelse,
att de föranledde, att tanken på ytterligare lagstiftning övergåves. Man
finge nämligen icke förglömma, att den föreliggande lagstiftningsfrågan icke
enbart gällde reglerandet av förhållandet mellan två stridande parter utan att
den jämväl i sig inneslöte ett problem av stor samhällelig vikt.

Man syntes även äga skäl att ifrågasätta, huruvida den ordning, vari det av
riksdagen begärda utredningsarbetet bedreves, vore den mest lämpliga. Vid
sidan av det begränsade uppdrag, som niomannadelegationen erhållit, bibehölle
nämligen socialstyrelsen alltjämt det uppdrag, som den år 1924 erhållit, att
verkställa utredning rörande åtgärder till arbetsfredens bevarande samt till
Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Anledning syntes alltså föreligga för en farhåga, att den splittring i fråga om
utredningsarbetets verkställande, som på detta sätt uppstått, kunde komma att
medföra ett oberäknat uppskov med lagstiftningsarbetets slutförande.

Efter att hava redogjort för de i motionerna väckta yrkandena framhöll utskottet
vidare, att av vad utskottet förut anfört framginge, att enligt utskottets
mening skäl förelåge, att riksdagen ånyo uttalade sin förut framförda uppfattning
om önskvärdheten av ytterligare lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens
befrämjande. Tydligt vore, att därvid åsyftades en lagstiftning, som vore
rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles
rättsordning. Med hänsyn till den förberedande utredning, som igångsatts
genom Kungl. Maj:ts förut omtalade under riksdagen fattade beslut, ansåge
emellertid utskottet det icke lämpligt, att riksdagen gjorde något närmare
uttalande rörande riktlinjerna för den ifrågavarande lagstiftningen.

Då emellertid så lång tid förflutit sedan riksdagen avlåtit skrivelse till Kungl.
Maj:t i berörda ärende, uttalade utskottet den förväntan, att den pågående utredningen
så fullföljdes, att förslag, som därav föranleddes, snarast möjligt
kunde föreläggas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att så snart Kungl. Maj:t ansåge det material
föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj :t ville utan tidsutdräkt
för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Vid utskottets utlåtande var fogad reservation av herr Sigfrid Hansson m. fl.,

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

vilka ansett opåkallat att från riksdagens sida avlåta den av utskottet förordade
skrivelsen.

Kamrarna biträdde utskottets hemställan, första kammaren med uppresning
och andra kammaren med 95 röster mot 88, varefter riksdagens beslut anmäldes
genom skrivelse den 30 april 1926, nr 167.

I anledning av riksdagens sistnämnda skrivelse anmodade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Pettersson, den 12 juli 1926 delegationens ordförande
att skyndsamt inkomma med uppgift, huruvida delegationen kunde under hösten
1926 före fullgörandet av sitt uppdrag i dess helhet förebringa erforderligt
material för bedömande av frågan om viss eller vissa av ifrågavarande lagstiftningsåtgärder,
samt att, därest berörda fråga besvarades nekande, meddela
ungefärlig uppgift om tiden, när arbetet i dess helhet kunde beräknas vara avslutat.
Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 14 juli
1926, att delegationen hyste förhoppning att före utgången av år 1926 åtminstone
i väsentliga delar hava slutfört sitt uppdrag att få klarlagda olika berörda
gruppers ståndpunkter till de i statsrådsprotokollet den 29 januari 1926 angivna
spörsmålen, så att officiell rapport därom kunde avgivas.

Den 12 juli 1926 avlät departementschefen jämväl en skrivelse till socialstyrelsen,
däri han — under erinran att styrelsen den 27 september 1924 erhållit
i uppdrag att verkställa utredning och inkomma med förslag rörande åtgärder
till arbetsfredens bevarande — anhöll bland annat om uppgift angående den tid,
inom vilken den åt styrelsen sålunda uppdragna utredningen kunde beräknas
vara avslutad. Med anledning härav meddelade socialstyrelsen i skrivelse den
16 juli 1926, att styrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tills vidare
befriad från fullgörandet av förenämnda uppdrag, i den mån icke delegationen,
som erhållit bemyndigande därtill, funne påkallat anlita styrelsens medverkan.

Då enligt departementschefens mening riksdagsskrivelsen innebar, att däri
avsedda lagstiftningsåtgärder borde vidtagas snarast möjligt, upptog han
till övervägande frågan, huruvida icke någon del av ämnet lämpligen kunde
utbrytas och göras till föremål för särskild legislativ behandling. Det framstod
därvid enligt departementschefens uppfattning klart, att till behandling
främst borde upptagas spörsmålet om anlitande av obligatorisk skiljenämnd
eller domstol i tvister angående tolkning och tillämpning av kollektivavtal.
På grund härav riktade departementschefen i september 1926 till delegationens
ordförande en förfrågan, huruvida delegationen inom den allra närmaste
tiden kunde avgiva rapport beträffande den del av undersökningen, som
avsåge frågan om parternas ställning till obligatoriskt rättsförfarande i sådana
tvister. Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 21
september 1926, att av landsorganisationens representanter inom delegationen
upplysts, att man på arbetarsidan funne sig icke kunna slutgiltigt fixera sin
ståndpunkt till berörda spörsmål förrän efter hörande av landsorganisationens
representantskap. Man hade vidare meddelat, att representantskapsmöte av
praktiska skäl kunde avhållas först under december månad 1926. Vid sådant
förhållande kunde den åsyftade rapporten avlämnas tidigast under loppet av
samma månad.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Departementschefen
30 december
1926.

Då det emellertid enligt departementschefens mening var uppenbart, att därest
förslag i ämnet skulle kunna framläggas för 1927 års riksdag, med förarbetena
till desamma icke kunde anstå till dess delegationen inkommit med
sin omförmälda rapport, lät departementschefen under hösten 1926 inom departementet
igångsätta en förberedande utredning rörande möjligheterna för en lagstiftning
om rättsligt avgörande av tvister angående kollektivavtals tolkning
och tillämpning. Såsom material för denna utredning användes förutom de
lagförslag, som framlagts för 1910 och 1911 års riksdagar, det förslag, som år
1916 avlämnats av socialstyrelsen, ävensom de yttranden, som på sin tid avgivits
däröver av myndigheter och organisationer. Tillika erhöllos från delegationen
vissa inom densamma utarbetade förberedande promemorior, varjämte utländsk
lagstiftning beaktades. På grundval av detta material utarbetades inom departementet
preliminära utkast till lagar om kollektivavtal samt om arbetsdomstolar.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att det
icke blivit möjligt för delegationen att avgiva den i skrivelsen den 21 september
1926 nämnda rapporten inom i samma skrivelse angivna tid eller före december
månads utgång. Vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer hade nämligen
ej för delegationen framlagt slutgiltigt fixerade ståndpunkter till föreliggande
spörsmål. Därtill komme, att flera av delegationens ledamöters tid
under de senaste månaderna starkt tagits i anspråk för andra offentliga uppdrag
av brådskande natur. Delegationens utredningar hade dock framskridit
så långt, att de i väsentliga delar förelåge färdiga i preliminärt skick och vore
föremål för slutlig omprövning. På grund av sålunda angivna förhållanden
kunde delegationen emellertid ej utfästa sig att tidigare än under loppet av mars
månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit syntes det departementschefen nödvändigt
att till förnyat övervägande upptaga frågan, huru utredningsarbetet
på berörda område lämpligen borde bedrivas. Till statsrådsprotokollet den
30 december 1926 anförde han därför bland annat:

Givetvis hade det, från vissa synpunkter sett, varit önskvärt, att frågan om
åtgärder för främjande av arbetsfred i hela dess vidd kunnat på en gång upptagas
till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt företagas till avgörande.
Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara möjligt. Vid sådant
förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades till det område,
där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades, nämligen
det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare samt tvister i anledning därav. I synnerhet på nämnda område framstode
den nuvarande bristen på rättslig reglering såsom betänklig. Rättssäkerheten
krävde, att lösningen av dylika tvister icke bleve beroende av de stridande
parternas maktmedel. Därtill komme, att den betänksamhet, som inom intresserade
kretsar gjorde sig gällande gent emot lagstiftning i omförmälda ämne
överhuvud, vore mindre principiellt grundad och mindre skarpt betonad i fråga
om statens ingripande mot nämnda slag av tvister.

Departementschefen ansåg sig därför böra förorda, att frågan om lagstiftningsåtgärder
för anordnande av ett obligatoriskt rättsförfarande i tvister på
grund av kollektivavtal omedelbart upptoges till särskild behandling. Detta
syntes lämpligen kunna ske i anslutning till det förberedande arbete, som un -

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO

der hösten utförts inom departementet. För ärendets fortsatta behandling
borde tillkallas särskilda sakkunniga. Ändamålsenligt vore, att därvid anlitades
jämväl medlemmar av delegationen. Därigenom möjliggjordes nämligen
ett utnyttjande av den erfarenhet, som vunnits under delegationens verksamhet.
Arbetet borde med hänsyn till riksdagens uttalade önskan bedrivas
på sådant sätt, att förslag i ämnet om möjligt kunde föreläggas 1927 års riksdag.
Naturligen hade det varit önskvärt, att före arbetets slutförande delegationens
utlåtande förelegat, men att uppskjuta det fortsätta utredningsarbetet
i avvaktan på nämnda utlåtande syntes dock icke vara nödvändigt. På
det sätt departementschefen antytt kunde nämligen delegationens erfarenhet
utnyttjas vid ärendets fortsatta behandling. Att döma av delegationens utfästelse
kunde man i varje fall förvänta, att då riksdagen hade att taga ställning
till omförmälda förslag, delegationens slutliga utlåtande skulle föreligga.
Vad anginge delegationens fortsatta arbete, borde detsamma bedrivas enligt
förut gällande grunder. Oavsett huru den särskilt upptagna lagstiftningsfrågan
löstes, syntes det vara av värde att erhålla kunskap om de närmast intresserade
parternas ställning såväl till nämnda fråga som till de övriga problem,
vilka hänskjutits till delegationen. Sedan densamma avgivit sitt utlåtande,
syntes ställning böra tagas till den fortsatta behandlingen av dessa andra problem.
Departementschefen utginge därvid från att delegationen komme att
senast den 31 mars 1927 avgiva sin slutliga rapport.

Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Maj:t därefter
Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekreteraren
Arthur Lindhagen, att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom
kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

I skrivelse den 13 januari 1927 till delegationens ordförande meddelade sedermera
landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de vore förhindrade
att taga vidare del i delegationens arbete. Såsom grund härför framhöllo
de bland annat, att då regeringen på de skäl departementschefen anfört
beslutit tillkalla särskilda sakkunniga för att utarbeta förslag till lagstiftning,
hade regeringen intagit sin ståndpunkt utan hänsyn till delegationens utredningsarbete
eller de meningar, som kunde vara till finnandes hos arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer. I anledning av den ringaktning regeringen
visat såväl de stora och vittomfattande frågor, varom det rörde sig, som delegationens
arbete, hade landssekretariatet ansett det olämpligt att vidare deltaga
i detsamma och att till delegationen insända något yttrande i de frågor, som
ursprungligen förelagts delegationen för utredning. Oaktat någon saklig anledning
till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande område ej förefunnes,
vore landssekretariatet givetvis redo att avgiva yttranden vid remiss, som väl i
vanlig ordning komme att ske av de bebådade lagförslagen.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari
1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i arbetsfredsdelegationen,
Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare att skyndsamt fullfölja
och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna rörande
vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans belysande.
Wallengren hade den 12 januari 1927 på egen begäran blivit entledigad från

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

De sakkunniga
1927.

Departementschefen
12 juli
1927.

uppdraget att vara ledamot av delegationen. Med skrivelse den 28 februari
1927 avgåvo Elmquist och Huss redogörelse för omförmälda utredningar.

Den 21 januari 1927 avlämnade bemälda den 30 december 1926 tillkallade
sakkunniga — efter granskning och överarbetning av de inom socialdepartementet
uppgjorda preliminära utkasten —- utkast till lagar om kollektivavtal
och om arbetsdomstolar jämte kortfattad motivering.

Över de sakkunnigas utkast avgåvos efter remiss utlåtanden av myndigheter
samt åtskilliga enskilda sammanslutningar. Tillika inkommo skrivelser i ämnet
från ett stort antal fackförbundsavdelningar och andra arbetarsammanslutningar
i olika delar av landet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena framställdes anmärkningar mot de
sakkunnigas utkast. Vid anmälan i statsråd den 18 mars 1927 av fråga om
anslag till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. yttrade departementschefen
rörande de framställda erinringarna bland annat, att en del av
desamma syntes värda beaktande. I varje fall krävde de ett ingående övervägande.
Ett tillgodoseende av de gjorda ändringsyrkandena kunde ej ske utan
en omarbetning av utkasten. Uppenbart vore, att den ytterligare beredning av
ärendet, som sålunda krävdes, icke kunde bliva slutförd å sådan tid, att förslag
i ämnet kunde framläggas för 1927 års riksdag. Vid den sålunda ifrågasatta
beredningen borde även komma under övervägande, i vilken utsträckning
frågan om särskilda anordningar i syfte att förekomma arbetsinställelser i
tvister, där staten eller kommun vore part, kunde bringas till lösning.

Frågan om ärendets fortsatta beredning upptogs i statsråd den 12 juli
1927. Därvid redogjorde departementschefen i korthet för vad som tidigare
förekommit samt framhöll, att två i viss mån skilda uppgifter förelåge: å ena
sidan åstadkommandet av lagstiftning rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar,
å andra sidan genomförandet av anordningar, ägnade att förekomma
arbetsinställelse i statens och kommunernas verksamhet. Vidare yttrade departementschefen
i huvudsak:

Vad den först berörda frågan anginge, syntes, såsom departementschefen påpekat
den 18 mars 1927, en överarbetning böra ske av de omförmälda lagutkasten,
med hänsyn tagen till de från olika håll framställda anmärkningarna. Det
kunde antagas, att vissa av de uttalade önskemålen borde och kunde tillgodoses.
Den omarbetning av utkasten, som sålunda borde komma till stånd, syntes
kunna verkställas inom socialdepartementet. Arbetet borde bedrivas på sådant
sätt, att förslag i ämnet kunde framläggas för 1928 års riksdag.

Vidkommande det andra spörsmålet, frågan om tryggande av arbetsfreden
vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vinnande
av berörda syfte. I första hand syntes man därvid böra eftersträva slutande
av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att därigenom
parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades och former skapades
för avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare innehållet av dylika
avtal kunde departementschefen icke för det dåvarande yttra sig. I fråga
om sättet för biläggande av tvister under avtalstiden borde emellertid stadgas,
att förhandling skulle äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke
kunde på dylikt sätt vinnas, tvisten borde hänskjutas till en på lämpligt sätt
anordnad skiljenämnd. I anslutning därtill borde i avtalen föreskrivas, att
under avtalstiden arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några
förhållanden finge förekomma, önskvärt vore ur arbetsfredens synpunkt även.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

att i avtalen intoges bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens
utgång parterna icke kunde enas om nytt avtal. Möjlighet syntes för dylikt
fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhållande
även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll departementschefen
sålunda berört allmänt komme till användning inom statens och kommunernas
verksamhetsområden, skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas.
För de närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra
betydande direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en
sådan anordning allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal och
att träda i förhandling med arbetsgivaren. För det allmänna såsom arbetsgivare
och jämväl för arbetarna skulle det vara en stor fördel att i avtal fastsloges,
att arbetsvillkoren på förenämnda områden alltid skulle regleras på
fredlig väg och att genom överenskommelse förbud skulle skapas mot arbetsinställelser
av alla slag.

Departementschefen förbisåge icke. att, särskilt vad anginge kommunerna,
avsevärda svårigheter kunde möta mot genomförande av en anordning, sådan
som den ifrågasatta. Det syntes emellertid lämpligt, att denna fråga
gjordes till föremål för grundlig utredning. Därvid borde främst undersökas,
huruvida kollektivavtal av det innehåll sålunda antytts kunde upprättas
för statens och kommunernas verksamhet. Om det funnes lämpligt, borde vidare
enhetliga normer uppställas för innehållet i dylika avtal. Även andra
åtgärder för arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område borde emellertid
komma under övervägande. Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas
till de i viss mån olikartade förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet,
rådde beträffande kommunerna.

Den utredning departementschefen sålunda ifrågasatte syntes böra utföras
av sakkunniga, tillkallade inom socialdepartementet. Därjämte borde till samarbete
med dessa inkallas såväl representanter för dem av statens verk, vid
vilka användes personal i arbetarställning, samt för kommunerna som ock ombud
för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar i någon större omfattning
skulle komma att beröras av de föreslagna åtgärderna. I den mån riksdagens
medverkan kunde komma att krävas för genomförande av blivande förslag i
ämnet, syntes det önskvärt, att frågan kunde föreläggas 1928 års riksdag.

Enligt av departementschefen gjord hemställan bemyndigade därefter Kungl.
Maj :t denne att tillkalla högst sex sakkunniga att verkställa utredning rörande
anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller
kommun vore part. Tillika erhöll departementschefen bemyndigande att till
samarbete med nämnda sakkunniga inkalla representanter för statens verk och
kommunerna samt ombud för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar skulle
komma att beröras av de ifrågasatta anordningarna. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade departementschefen såsom sakkunniga Elmquist, ordförande,
samt byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin och tillförordnade sekreteraren
i samma ämbetsverk O. Ekblom. De sakkunniga hava börjat sitt arbete.

I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den
12 juli 1927 blevo därefter de av förenämnda sakkunniga den 21 januari 1927
avlämnade utkasten till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar inom
socialdepartementet föremål för omarbetning. Sedan lagrådets yttrande inhämtats
över förslagen och desamma därefter ytterligare överarbetats, hava

De föreliggande
förslagen.

Propositio nen.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

de sålunda jämkade förslagen genom förevarande proposition framlagts för
riksdagen.

De genom propositionen framlagda lagförslagen avse att skapa en ny form
för rättsligt avgörande av tvister på grund av kollektivavtal. För vinnande
av detta syfte har det ansetts lämpligt att dels i lag reglera kollektivavtalets
viktigaste rättsverkningar dels ock inrätta en specialdomstol — arbetsdomstolen
— för upptagande av tvistemål, som hava sin grund i dylika avtal.
Med hänsyn till ämnets art har detsamma uppdelats i två särskilda lagförslag,
avseende det ena kollektivavtalet och det andra arbetsdomstolen.

Enligt förslaget till lag om kollektivavtal förstås med dylikt avtal ett mellan
arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, samt fackförening eller
annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, slutet avtal om villkor,
som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare eller om förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare (1 §, första stycket). Vad
angår kollektivavtalets viktigaste rättsverkningar avser förslaget företrädesvis
att taga ställning till fyra betydelsefulla spörsmål inom kollektivavtalsrätten,
nämligen frågorna om avtalets förmåga att binda medlem av organisation,
som slutit avtalet, om kollektivavtalets verkan beträffande enskilt arbetsavtal,
som strider mot kollektivavtalet, om den s. k. fredsförpliktelsens omfattning
samt om påföljderna för brott mot kollektivavtalet.

Med avseende å frågan om kollektivavtalets verkan beträffande medlem av
avtalsslutande organisation stadgas i förslaget, att kollektivavtal, som slutits
av förening, är bindande jämväl för medlem i föreningen vare sig han inträtt
före eller efter avtalet (2 §). Om kollektivavtal slutits av högre organisation,
äro såväl de därtill anslutna lägre organisationerna som även dessas
enskilda medlemmar bundna av avtalet (2 § och 1 §, andra stycket). Däremot
gives i förslaget icke någon lösning å frågan på vad sätt medlem, som utträder
ur avtalsbunden organisation, kan frigöra sig från det för organisationen
gällande avtalet. Det föreskrives endast, att medlems utträde ej i och för sig
medför befrielse från avtalet (2 §).

Av den sålunda intagna ståndpunkten har ansetts böra följa, att kollektivavtalets
normer skola hava automatisk verkan på innehållet i de enskilda arbetsavtal,
som falla inom kollektivavtalets giltighetsområde. Det stadgas
sålunda, att om mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av
samma kollektivavtal, träffats överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse
från kollektivavtalet, överenskommelsen ej är gällande i vidare mån
än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet (3 §). I vad mån
arbetsgivare och arbetare kunna i enskilt arbetsavtal komma överens om bestämmelser,
som avvika från kollektivavtalet, blir sålunda beroende på en tolkning
av sistnämnda avtal. Däremot berör förslaget icke frågorna om kollektivavtalets
verkan å arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, av vilka endast
den förre är bunden av kollektivavtalet, eller om verkan av arbetsgivares
åtagande att tillämpa kollektivavtal även vid anställande av arbetare, som icke
tillhöra den avtalsslutande arbetarorganisationen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Vidkommande fredsförpliktelsen stadgas, att arbetsgivare eller arbetare, som
äro bundna av kollektivavtal, under den tid avtalet är gällande icke må vidtaga
arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider
mot avtalet eller mot vad i lagen stadgas, för att åstadkomma ändring i avtalet
eller för att genomföra bestämmelse avsedd att träda i tillämpning efter
det avtalet utlupit eller för att bispringa annan, då denne icke själv äger vidtaga
stridsåtgärd (4 §, första stycket). För förening gäller, att om förening
eller någon medlem däri är bunden av kollektivavtal, föreningen ej må anordna
eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt nyssnämnda regler icke
är lovlig, eller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka
vid olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv
är bunden av kollektivavtal, är även pliktig att söka hindra sina medlemmar
att vidtaga olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå
dem att häva den (4 §, andra stycket). I förslaget har direkt utsagts,
att om i kollektivavtal upptagits föreskrift om längre gående fred.-förpliktelse,
denna skall lända till efterrättelse (4 §, tredje stycket).

Påföljderna av avtalsbrott äro av två slag. Om någon, som är bunden av
kollektivavtal, gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider
mot avtalet eller lagens bestämmelser och förfarandet tillika finnes vara av
väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande av
part å andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras icke vidare vara
gällande (8 §, första stycket). Därest i anledning av väckt talan visst förfarande
förklarats strida mot kollektivavtal eller mot lagens bestämmelser men
rättelse det oaktat ej sker, må arbetsdomstolen förklara, att å motsidan arbetsgivare,
arbetare eller förening skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad
från sådan förpliktelse enligt avtalet eller lagen, vars fullgörande med hänsyn
till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna påfordras (8 §, tredje
stycket).

Den andra påföljd för avtalsbrott, som kan ifrågakomma, är skadestånd.
Sådant kan såväl ådömas som tillerkännas både enskild arbetsgivare eller arbetare
och förening av dylika. I fråga om skadeståndets fastställande hava
föreslagits vissa regler, som avvika från vad i allmänhet gäller inom obligationsrätten.
Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn
tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den
skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens
uppkomst eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp
nedsättas eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum
(9 §). För det fall, att flera äro ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten
mellan dem fördelas efter den större eller mindre skuld, som
prövas ligga envar till last. Emellertid må, när förening jämte medlemmar
däri är skadeståndsskyldig, solidariskt ansvar kunna åläggas föreningen med

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

rätt för denna att av medlemmarna söka åter vad föreningen erlagt utöver sin
andel.

Jämte nu berörda huvudfrågor behandlas i förslaget vissa andra spörsmål.
Sålunda föreskrives för kollektivavtal en maximitid av fem år från den dag avtalet
trädde i tillämpning (5 §). Vidare givas vissa regler om avtalets uppsägning
eller hävande för det fall, att detsamma å endera sidan eller båda slutits
av flera (6 § och 8 §, andra stycket), och slutligen stadgas, att meddelande
om uppsägning av kollektivavtal i visst fall går på mottagarens risk (7 §).

Den i förslaget till lag om arbetsdomstol avsedda domstolen skall hava sitt
säte i Stockholm (1 §) och bestå av ordförande och sex ledamöter (2 §). Ordföranden
och två ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid bland personer,
som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ordföranden
och en av nämnda ledamöter, vilken förordnas att vara vice ordförande,
skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre av nämnda
ledamöter skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed
förbundna avtalsfrågor (3 §, första stycket). Fyra ledamöter, vilka
skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga, förordnas av Kungl. Maj:t
för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd
och två efter förslag av landsorganisationen. Förslag skall för att
vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola
förordnas för den sidan. Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits,
förordnar Kungl. Maj:t ändå ledamöter för den sidan (4 §). Det förut -sättes, att uppdrag att vara ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen skall
fullgöras vid sidan av annan verksamhet.

Arbetsdomstolen skall upptaga mål om kollektivavtal (1 §). Till dylika mål
hänföras mål, däri tvisten är: om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta
innebörd, huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagens
bestämmelser eller om påföljd av förfarande, som förmenas
strida mot kollektivavtal eller nämnda lag (11 §).

Förening, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka och utföra
talan för den som är eller varit medlem i föreningen. Denne må själv ej
kära med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans
vägnar. Om någon vill föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande
medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instämmas.
Härvid ma föreningen svara å medpartens vägnar, där denne ej
själv utför sin talan (13 §).

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas (15 §).

I fråga om förfarandet vid arbetsdomstolen förutsattes, att muntlighets- och
omedelbarhetsprinciperna i huvudsak skola tillämpas. Man har sökt att göra
förfarandet enkelt och formlöst. Talan anhängiggöres genom stämning (16 §).
Delgivning sker i regel genom ordförandens försorg (17 §). Arbetsdomstolen
äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och i övrigt inskaffa utredning
(19 §). Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan
onödigt uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle
(22 §). Vid domstolen tillämpas aktbildningssystem och det är avsett, att
endast kortfattade protokoll skola föras (24 §).

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Det har föreslagits, att lagarna skola träda i kraft den 1 januari 1929.

Herr von Sydow har i den av honom väckta motionen förklarat sig helt instämma
i den tankegång, som tagit sig uttryck i propositionen, men beträffande
vissa detaljbestämmelser i de föreliggande förslagen hemställt om ändringar
däri.

I de likalydande motionerna av herr Thorberg m. fl. och herr Johanson i
Stockholm m. fl. ävensom i den av herr Spångberg m. fl. framburna motionen
har hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Då riksdagen i skrivelse den 30 april 1926 anhöll om lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, hade, som av den lämnade redogörelsen framgår,
Kungl. Maj :t uppdragit åt en för ändamålet tillkallad delegation att verkställa
en förberedande utredning i ämnet. Denna utredning avsåg att låta
olika grupper klart fixera sina ståndpunkter till vissa vid delegationens tillsättning
angivna frågor, så att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken
borde kunna bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten
av vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på
annat sätt. Till den sålunda påbörjade utredningen tog riksdagen ställning
på det sätt, att den förklarade, att frågan, huruvida det överhuvud vore ändamålsenligt
att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande,
icke borde göras beroende av de ståndpunkter, som komme att intagas
av de inom delegationen företrädda grupperna. Enligt riksdagens mening
borde emellertid vid lagstiftningens utformande viss hänsyn tagas till åskådningarna
inom nämnda grupper. Med anledning av den igångsatta utredningen
ansåg riksdagen icke lämpligt att göra något närmare uttalande rörande riktlinjerna
för den ifrågavarande lagstiftningen och anhöll, att så snart Kungl.
Maj:t ansåge det material föreligga, som vore erforderligt för bedömande av
frågan om lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj:t
ville utan tidsutdräkt framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Samtidigt
uttalade riksdagen den förväntan, att den pågående utredningen så fullföljdes,
att förslag, som därav föranleddes, snarast möjligt kunde föreläggas riksdagen.

De åtgärder, som på departementschefens föredragning vidtagits med anledning
av riksdagens skrivelse, torde till en början företrädesvis hava avsett
att åstadkomma sådan snabbhet vid utredningens slutförande, att förslag i ämnet
skulle kunna framläggas för 1927 års riksdag. Utan att medföra åsyftat
resultat hava nämnda åtgärder bidragit till att det material, som förväntades
från delegationen, icke erhållits och att förutsättningarna för en medverkan
från parternas sida till den ifrågasatta lagstiftningen blivit ogynnsammare än
eljest behövt vara fallet.

Enligt utskottets mening bör emellertid, i överensstämmelse med riksdagens
förut uttalade uppfattning, avgörande betydelse icke tillmätas den omständigheten,
att den ena av de båda parter, som närmast beröras av den föreslagna
lagstiftningen, ställer sig avvisande till densamma. Det motstånd, som från
arbetarsidan reses mot de framlagda lagförslagen, torde för övrigt i viss mån
hava sin grund i missförstånd rörande förslagens innebörd och i oberättigade

Motionerna.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

farhågor rörande deras inverkan på de organiserade arbetarnas möjligheter att
tillvarataga sina ekonomiska intressen. Förbises får ej heller, att den föreslagna
lagstiftningen är av betydelse icke blott för de stridande parterna, vilkas
förhållanden. den avser att reglera, utan även är av stor vikt för samhället i
dess helhet. Såsom riksdagen tidigare framhållit, kräver det allmännas intresse,
att lagstiftningsåtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en bättre ordning
på arbetsmarknaden än den nu rådande. Härmed är naturligtvis icke
sagt, att fred på arbetsmarknaden kan ernås endast genom lagstiftningsåtgärder,
men det torde ej kunna förnekas, att även på detta område en väl avvägd
lagstiftning är ägnad att främja en för såväl parterna som samhället i övrigt
önskvärd utveckling.

Såsom departementschefen framhållit är det en kännbar brist, att i vårt
land icke finnes en praktiskt användbar form för avgörande vid domstol av
tvister om tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Visserligen kunna
dylika tvister dragas under prövning av allmän domstol, men denna utväg
anlitas endast sällan. Av flera skäl — framför allt den nuvarande rättskipningens
långsamhet — undvika parterna att för avgörande av kollektivavtalstvister
vända sig till de allmänna domstolarna. Följden har blivit, att
dylika tvister, i den mån de ej biläggas genom förhandling eller skiljedom,
kunna bringas till avgörande endast genom parternas stridsåtgärder. En dylik
metod för lösande av uppkomna tvister kan icke anses förenlig med rättsordningens
auktoritet. Den medför jämväl för parterna uppoffringar, som
ofta icke stå i rimligt förhållande till tvisteföremålets värde. Tydligt är även,
att i många fall den för tillfället svagare parten, även om han har rätt, icke
vågar inlåta sig på en dylik maktstrid. Dessa missförhållanden hava blivit
mera framträdande, sedan kollektivavtalet erhållit en vidsträcktare användning.
För att bereda part möjlighet att göra gällande den rätt, som på grund
av kollektivavtal tillkommer honom, bör en särskild domstol inrättas, vid
vilken tvister rörande sådana avtal kunna prövas. Därest en dylik domstol
anordnas på sådant sätt, att ett snabbt och sakkunnigt avgörande av dit hänskjutna
frågor ernås, torde möjlighet vinnas att i åtskilliga fall undgå öppna
konflikter.

I samband med inrättandet av en särskild domstol för avgörande av tvister
på grund av kollektivavtal torde till ledning för densamma en lagstiftning böra
komma till stånd rörande kollektivavtalets viktigaste rättsverkningar. Behovet
av lagbestämmelser är på detta område särskilt framträdande, då kollektivavtalet
är ett jämförelsevis nytt institut och viss tvekan ännu råder beträffande
dess rättsliga innebörd. Genom en särskild lagstiftning om kollektivavtal
skulle ett upptagande ske i lag av den rättsåskådning, som så småningom utvecklat
sig, och de viktigaste rättsreglerna rörande kollektivavtalet fastställas.

En särskild lagstiftning rörande kollektivavtal är även av annan anledning
påkallad. Det har sedan lång tid framhållits, att allmänna rättsregler, därest
de tillämpas på kollektivavtal, i vissa hänseenden leda till mindre önskvärda

resultat. Härvid har man särskilt åsyftat de gällande principerna om skade -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

stånd vid avtalsbrott. Dessa principer medgiva icke den frihet vid avvägande
av skadestånd, som bör finnas, då fråga är om brott mot kollektivavtal. En
tillämpning av desamma kan komma att träffa särskilt arbetarna alltför hårt.
På grund härav synes det önskvärt, att i vår rätt införas speciella skadeståndsregler,
avpassade efter de särskilda förhållanden, som råda beträffande
kollektivavtal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet böra tillstyrka, att
en lagstiftning rörande kollektivavtal och en särskild domstol för avgörande av
tvister på grund av dylika avtal nu kommer till stånd. Enligt utskottets mening
äro de i propositionen framlagda lagförslagen ägnade att läggas till grund
för lagstiftning i ämnet.

Vid granskningen av förslagen har utskottet ansett sig böra föreslå vissa
ändringar i desamma. Dessa avse företrädesvis de i förslaget till lag om kollektivavtal
upptagna reglerna om skadestånd för åsidosättande av kollektivavtal
eller av lagens bestämmelser. Enligt utskottets förslag införas för arbetare
långt gående mildringar i de allmänna skadeståndsprinciperna. Även för
föreningar av arbetsgivare och arbetare innebär förslaget i förhållande till propositionen
en betydande lindring. Därjämte har föreslagits ett tillägg till
domstolslagen av innehåll, att vite, som utdömts för underlåtenhet att fullgöra
arbetsdomstolens dom, ej får förvandlas till fängelse. Genom dessa ändringar
torde några av de viktigaste skälen för arbetarsidans motstånd mot den tilltänkta
lagstiftningen hava undanröjts.

För de av utskottet föreslagna ändringarna skall redogörelse lämnas vid de
olika paragraferna, varjämte utskottet vid vissa bestämmelser vill angiva de
skäl, som varit avgörande för utskottets ståndpunkt.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §•

Av den i statsrådsprotokollet för den 25 november 1927 lämnade redogörel- Avtalets form.
sen framgår, att i åtskilliga främmande lagar föreskrivits, att kollektivavtal
skall upprättas skriftligen. Jämväl i de förslag till lagar om kollektivavtal,
som tidigare framlagts i vårt land, har stadgats, att sådant avtal skall upprättas
i skriftlig form. Det av de sakkunniga avlämnade utkastet upptog icke
någon dylik formföreskrift. Ej heller har bestämmelse om skriftlig form intagits
i det genom propositionen framlagda förslaget. Till stöd härför framhöll
departementschefen bland annat:

Uppenbarligen vore det av synnerlig vikt, att kollektivavtalen på ett eller
annat sätt funnes återgivna i skrift. Detta vore av så stort intresse för parterna
själva, att man med säkerhet kunde utgå från att ifrågavarande önskemål
i framtiden likasom hittills bleve i största utsträckning tillgodosett, oavsett
den ståndpunkt lagen komme att intaga i fråga om formen för avtalets
upprättande. Om man med hänsyn till önskemålet, att kollektivavtal skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 22 Käft. (Nr 36—37.) 2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

finnas upptecknade i skrift, uppställde fordran på skriftlig form för upprättandet,
kunde man emellertid, på sätt även de sakkunniga ansett, riskera att
åstadkomma mera skada än gagn. Fordran på skriftlig form innebure nämligen,
att avtalet skulle fixeras i en för ändamålet särskilt upprättad handling,
som försåges med parternas underskrifter. En överenskommelse, som icke
klätts i nämnda form, bleve ogiltig och kunde således icke göras gällande mot
part, som åberopade sig på formfelet. Ett kollektivavtal, som kommit till
stånd därigenom, att parterna i skrivelser till vederbörande förlikningsman förklarat
sig godkänna ett av honom framlagt skriftligt medlingsförslag, fyllde
icke ifrågavarande formkrav, dels därför att medlingsförslaget i sig självt oftast
icke hade erforderlig fullständighet utan förutsatte en utredigering med
stöd av andra handlingar och dels enär parternas underskrifter saknades. Om
parterna efter medlingsförslagets godkännande komme i tvist angående utredigeringen
och således icke kunde enas om en text, skulle, om skrift uppställdes
såsom form, ett avtal icke anses hava kommit till stånd, och parterna vara berättigade
att genomdriva sina meningar angående avtalets innehåll genom
stridsåtgärder i stället för att vara hänvisade till arbetsdomstolen för avgörande
av vad den träffade överenskommelsen i verkligheten inneburit. Ett avtal,
som inrycktes i ett vanligt, vid förhandlingar fört protokoll, vore icke heller
upprättat i vederbörlig form, i varje fall på den grund, att underskrifter
saknades. Uppställdes krav på skriftlig form för upprättandet, måste denna
också upprätthållas i fråga om ändringar i avtalet. Emellertid syntes man
hava att räkna med att ändringar, särskilt i kollektivavtal, som gällde endast
för viss arbetsplats, ofta komme till stånd på mycket formlöst sätt och även
genom enkla muntliga överenskommelser. På anförda skäl och då ifrågavarande
lagstiftning avsåge en allmänhet, som i stor utsträckning saknade sinne för
iakttagande av juridiska former, hade departementschefen ansett sig böra i denna
del följa de sakkunniga och avstå från ett formkrav, som skulle kunna i
många fall föranleda, att ingångna avtal på grund av formfel bleve ogiltiga.
Mot den sålunda intagna ståndpunkten kunde måhända invändas, att i flera
andra länder krävdes, att kollektivavtal skulle upprättas skriftligen. Märkas
borde emellertid, att enligt vad departementschefen inhämtat i vissa av nämnda
länder kravet på skriftlighet i många fall, däribland när fråga vore om kollektivavtal,
ansåges uppfyllt, därest de förklaringar från parterna, varigenom avtalet
kommit till stånd, innehölles i växlade brev.

I den av herr von Sydow väckta motionen har hemställts, att i lagen borde
intagas föreskrift, att kollektivavtal skulle upprättas skriftligen. Om skriftligt
förslag till dylikt avtal av parterna godkänts genom växlade brev eller intagits
i protokoll, som godkänts av parterna, skulle det ock vara gillt.

Såsom departementschefen framhållit är det av vikt, att träffade kollektivavtal
återgivas i skrift. Härigenom underlättas bevisningen angående såväl
avtalets tillkomst som dess innehåll, varjämte tvister härom i många fall
torde undvikas. I fråga om kollektivavtal föreligger även en särskild anledning
att tillse, att avtalet avfattas skriftligen. Det blir nämligen gällande
ej blott för dem, som tagit del i dess träffande eller vid tiden därför tillhörde
avtalsslutande förening, utan även för dem, som sedermera vinna inträde i organisationen.
För sistnämnda personer är det av särskilt intresse att äga
tillgång till avtalets text. Att stadga skriftlig form i egentlig mening såsom
villkor för kollektivavtals giltighet torde emellertid såsom departementschefen
framhållit kunna medföra vissa olägenheter. De viktigaste av dessa torde
kunna undvikas genom ett bifall i huvudsak till det av herr von Sydow

Andra lagutskottets utlåtande Nr .''SO.

1!)

* framställda forslaget. Härigenom skulle fordran på skriftlig form uppfyllas,
därest skriftligt förslag till avtal antagits genom brev eller avtal godkänts enligt
anteckning i behörigen justerat protokoll. Utskottet har därför ansett sig
böra verkställa en omarbetning av 1 §.

2 §•

På sätt föredragande departementschefen framhållit hava olika meningar
uttalats, huruvida kollektivavtal är bindande allenast för medlemmarna i de
organisationer, som slutit avtalet, eller endast för dessa organisationer eller
för såväl organisationerna som medlemmarna. I de länder, där denna fråga
lösts genom lagstiftning, har man i allmänhet biträtt sistnämnda åsikt. De
sakkunniga hava även i sin motivering gjort gällande, att det icke rådde något
tvivel därom, att i vårt land den allmänna uppfattningen inom de fackliga
organisationerna å ömse sidor anslutit sig till samma mening.

I sitt uttalande till statsrådsprotokollet i detta ämne har departementschefen
framhållit, att i likhet med samtliga äldre svenska förslag och i överensstämmelse
med vad som nästan undantagslöst gällde i främmande rätt vore de
sakkunnigas utkast byggt på den uppfattningen, att såväl en avtalsslutande
organisation som dess enskilda medlemmar genom avtalet bleve berättigade
och förpliktade. Enligt departementschefens uppfattning vore detta sätt
för frågans lösning det enda, som borde ifrågakomma. Rörande tanken, att
genom kollektivavtal skulle grundas bundenhet endast för avtalande förening
men ej för dess medlemmar, anförde departementschefen bland annat:

»Om endast de avtalsslutande organisationerna anses berättigade och förpliktade
enligt avtalet, skulle organisationen å ena sidan eller dess medlemmar
icke kunna vända sig mot enskild medlem av organisationen å motsidan
med några krav i anledning av att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt
arbetsavtal blivit ingånget. En arbetsgivare har till exempel med sina arbetare
överenskommit om lägre löner än de i kollektivavtalet föreskrivna.
Arbetarna eller deras organisation skulle då icke kunna av arbetsgivaren
fordra rättelse eller skadestånd, eftersom arbetsgivaren icke är bunden av
avtalet. Däremot skulle arbetarorganisationen kunna vända sig mot arbetsgivarorganisationen
med krav i vissa avseenden. Hade denna givit sitt tillstånd
till eller eljest medverkat till den mot kollektivavtalet stridande överenskommelsen,
kunde skadestånd ifrågakomma. I regel har dock i fall, varom
nu är fråga, sådan medverkan ej skett. Vidare kan det tänkas, att
arbetarorganisationen kunde påfordra, att arbetsgivarorganisationen skulle
begagna sig av de maktmedel denna i föreningsstadgar eller eljest hade för
att påverka sin medlem att rätta sig efter kollektivavtalet. .Det är emellertid
ytterst svårt att konstatera, att en organisation på denna så att säga inre
linje gör vad den kan, och först när det brister härutinnan kan skadestånd
ifrågakomma.

Vad sålunda anförts har motsvarande tillämpning i fråga om fredsförpliktelsen,
därest kollektivavtalet icke heller i detta hänseende anses vara bindande
även för organisationernas medlemmar. Dessa skulle då under avtalets
giltighetstid kunna fritt vidtaga stridsåtgärder utan att någon direkt reaktion
kunde äga rum från motsidan. Endast en indirekt reaktion kunde ske,
nämligen genom talan mot deras organisation på sätt jag redan framhållit.

Avtalets räckvidd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Avtalets verkan
med avseende
å medpart.

En dylik indirekt påverkan skulle erhålla större praktisk betydelse, om *
det genom lagen ålades organisation skyldighet att oberoende av egen skuld
stå i garanti för medlemmarna. Skadestånd skulle då kunna utan vidare
utkrävas av en organisation för åtgärder, som dess medlemmar vidtagit i
strid med kollektivavtalet. Därigenom skulle organisationen erhålla större
anledning att enligt de för densamma gällande inre reglerna utkräva ansvar
av sina medlemmar för åtgärder av nämnda slag. Att sålunda ålägga en
organisation ovillkorligt ansvar för medlemmarna skulle dock enligt min mening
förutsätta en fullständig reglering genom lagstiftningen av det inre förhållandet
mellan organisationerna och deras medlemmar för att tillförsäkra
de förra erforderliga maktmedel mot de senare. Nämnda spörsmål torde emellertid
vara för vittutseende och svårlöst för att i detta sammanhang kunna
upptagas.

Vilka maktmedel man än gåve organisationerna i förhållande till varandra,
skulle dock deras möjlighet att upprätthålla respekten för kollektivavtalet
vara synnerligen svag, så länge medlemmarna icke själva äro bundna av
detta. Den erforderliga reaktionen måste nämligen alltid ske på indirekt väg,
nämligen genom talan mot organisation för att förmå denna att med till buds
stående inre maktmedel påverka sina medlemmar. Men denna påverkan skulle
medlemmarna alltid kunna undandraga sig genom att utträda ur organisationen.

Uppfattningen av kollektivavtalet såsom bindande endast för organisationerna
leder således enligt min uppfattning till ett försvagande av kollektivavtalet
självt. Det ändamål, som organisationerna åsyfta med slutandet av
kollektivavtal, kan på betryggande sätt vinnas endast genom att såväl organisationerna
själva som deras medlemmar förklaras bundna av avtalet. I likhet
med de sakkunniga hyser jag också den bestämda uppfattningen, att detta
står i överensstämmelse med en vitt utbredd mening jämväl bland dem, som
närmast beröras av den föreslagna lagstiftningen. Det torde icke med fog
kunna göras gällande, att obehörigt intrång sker i de enskilda organisationsmedlemmarnas
handlingsfrihet genom att kollektivavtalet förklaras vara bindande
även för dem. Genom att inträda i en arbetsgivar- eller arbetarorganisation
lärer den enskilde arbetsgivaren eller arbetaren få anses hava från trätt
rätten att själv bestämma över arbetsvillkoren, i den mån desamma regleras
genom kollektivavtal, och hava påtagit sig den fredsförpliktelse, som ett av
organisationen upprättat kollektivavtal medför.»

Även utskottet ansluter sig till den meningen, att genom kollektivavtal bör
grundläggas bundenhet för såväl den avtalande organisationen som dess enskilda
medlemmar.

De sakkunniga hade i sitt utkast intagit en bestämmelse, att skyldighet att
iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot föreningen samt,
där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.

I det nu framlagda förslaget har detta stadgande uteslutits. Till stöd härför
har departementschefen anfört i huvudsak:

Avsikten med ifrågavarande stadgande hade varit att i viss mån råda bot
på det missförhållandet, att det icke genom en uttömmande lagstiftning angående
de föreningsrättsliga angelägenheterna blivit sörjt för att bereda organisationerna
maktmedel att tvinga sina medlemmar att respektera gällande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

kollektivavtal. En organisationsmedlem, som ingått ett med kollektivavtalet
oförenligt enskilt arbetsavtal eller som vidtagit otillåten stridsåtgärd, skulle
följaktligen på yrkande av sin egen organisation kunna dömas till skadestånd
i enlighet med bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Då lagförslaget
stode på den ståndpunkten, att organisation alltid kunde ingripa omedelbart
mot medlem av organisation å andra sidan samt, på sätt framginge av 3 §,
att enskilda arbetsavtal vore ogiltiga i vad de strede mot kollektivavtal, hade
enligt departementschefens mening ett effektivare skydd vunnits för kollektivavtalet
än som kunde erhållas genom ingripande av organisation mot egna
medlemmar. Berörda omständighet borde dock icke i och för sig vara anledning
att utesluta det av de sakkunniga föreslagna stadgandet. Då departementschefen
det oaktat icke upptagit någon motsvarighet till ifrågavarande
bestämmelse, berodde det på att det icke synts lämpligt att i en lag om kollektivavtal
inrycka föreskrifter, som till sin natur vore av föreningsrättslig
art. Därvid hade särskilt varit avgörande, att man genom en dylik bestämmelse
skulle än ytterligare komplicera den i och för sig synnerligen svåra
frågan om åtskiljandet av de mål, som borde höra under arbetsdomstol, och de
mål, som fortfarande borde hänföras till allmän domstol. I tvister mellan
en organisation och dess medlemmar gällde det i regel en prövning angående
verkan av föreningsstadganden eller av särskilda, av medlemmarna utfärdade
ansvarsförbindelser. Dylika tvister vore av den natur, att de lämpligen borde
prövas av allmän domstol. När talan fördes under åberopande av ett föreningsstadgande
eller en ansvarsförbindelse, borde icke den omständigheten,
att tvisten hade sin grund i ett åsidosättande av förpliktelser enligt kollektivavtal
eller att alternativt yrkades skadestånd enligt kollektivavtalslagen, föranleda
att tvisten i stället hänfördes till arbetsdomstol. Detta skulle dock
knappast kunnat undvikas, om det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
upptagits. Vad nämnda stadgande innehölle om inbördes förpliktelser för dem,
som å samma sida slutit kollektivavtal, syntes icke vara av den praktiska vikt,
att stadgandet i denna del behövde bibehållas.

Herr von Sydow har i den av honom väckta motionen föreslagit upptagande
av den i de sakkunnigas utkast förekommande bestämmelsen.

Utskottet anser sig emellertid på de av departementschefen anförda skälen
icke kunna biträda nämnda yrkande.

4 §.

Landssekretariatet har i sitt yttrande över de sakkunnigas utkast erinrat, att Avtalets verarbetsnedläggelse,
åtföljd av blockad, ofta plägade vidtagas vid arbetsföretag,
särskilt inom byggnadsindustrien, därest arbetsgivaren uraktläte att utbetala tagande av
arbetarna tillkommande avlöning. Dylika åtgärder betraktades icke nu såsom stridsåtgärder.
stridande mot kollektivavtal, enär man å ömse håll vore medveten om att arbetarna
icke ägde möjlighet att fortsätta arbetet utan avlöning under den tid, som
åtginge för att få frågan ordnad genom domstolsförfarande. Ett förbud att vidtaga
åtgärder av angivet slag skulle för arbetarna komma att medföra osäkerhet
och stora ekonomiska förluster.

Med anledning av denna erinran har departementschefen framhållit, att därest
ett principiellt förbud mot stridsåtgärder vore påkallat av allmänna sam -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Maximitid
för avtalets
giltighet.

Uppsägningens
form.

hällsintressen, undantag icke kunde göras för att bereda arbetarna möjlighet
till en måhända bekväm självhjälp, helst arbetarna, om de anlitade vanligt rättsligt
förfarande, i det åsyftade fallet hade en stark ställning på grund av den
förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs, som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
tillkomme dem.

Utöver vad departementschefen sålunda anfört vill utskottet framhålla, att
det knappast kan bestridas, att de nyssnämnda åtgärderna för framtvingande
av oguldna löneförmåner ej sällan missbrukats och i många fall även för arbetarna
äro förenade med allvarliga olägenheter. Märkas bör även, att en utredning
verkställts rörande möjligheterna att förbättra de så kallade byggnadsborgenärernas
rättsliga ställning. Vid den fortsatta behandlingen av
nämnda lagstiftningsärende torde även böra tagas under omprövning, huruvida
och på vad sätt till arbetsfredens främjande möjlighet kan beredas byggnadsarbetare
att av tredskande eller insolventa arbetsgivare utbekomma dem tillkommande
avlöning. Tydligt är emellertid, att denna fråga är av betydelse
även för andra byggnadsföretag än sådana, som beröras av kollektivavtal.

(5 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Jämlikt 5 § i det framlagda förslaget gäller, att kollektivavtal ej är bindande
utöver fem år från den dag avtalet trädde i tillämpning. Om kollektivavtal
slutits för längre tid och part vill frånträda avtalet vid utgången av femte året
eller senare, skall uppsägning ske senast tre månader innan avtalet anses skola
upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss uppsägningstid, skall den i stället
tillämpas.

En dylik bestämmelse om maximitid för kollektivavtals giltighet synes enligt
utskottets mening knappast erforderlig. Det torde kunna överlämnas åt
parterna att fritt avtala om giltighetstidens längd. Att kollektivavtal ingås
för längre tid än fem år torde för övrigt endast undantagsvis inträffa. Med
hänsyn härtill har utskottet funnit sig böra föreslå, att paragrafen uteslutes.
På grund härav har omnumrering måst verkställas av efterföljande paragrafer.

6 §. (7 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

De sakkunniga hade i sitt utkast intagit föreskrift, att uppsägning av kollektivavtal
skulle ske skriftligen eller genom telegram. Nämnda stadgande
har uteslutits i det nu framlagda förslaget. Såsom skäl härför anförde föredragande
departementschefen, att det icke vore lämpligt att stadga viss form
för uppsägning, då form icke föreskreves för avtalets upprättande.

I den av herr von Sydow framburna motionen har föreslagits återinförande
av den uteslutna bestämmelsen.

På sätt redan berörts, har utskottet vid 1 § föreslagit införande av stadgande,
att kollektivavtal skall upprättas skriftligen. I anslutning härtill synes böra
föreskrivas, att uppsägning av dylikt avtal skall ske skriftligen eller genom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3G.

telegram. Genom anlitande av dylik form torde bevisningen rörande verkställd
uppsägning i hög grad underlättas. Utskottet har sålunda ansett sig böra
göra erforderligt tillägg till paragrafen.

8 §. (9 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Såsom föredragande departementschefen erinrat hava beträffande påföljden
för brott mot kollektivavtal eller mot de i lagstiftningen rörande sådana avtal
uppställda reglerna olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt en mening
böra dylika åtgärder beläggas med straffansvar. En annan uppfattning innebär,
att sådana åtgärder endast böra medföra skadestånd, varvid man antingen
kan tillämpa de allmänna skadeståndsreglerna eller ock med hänsyn till de
speciella förhållanden, som råda på förevarande område, uppställa särskilda
normer, vilka avvika från nämnda regler. På vissa håll åter har man ansett
lämpligast att stadga en särskild påföljd, en »bot» eller »plikt», som, då skada
skett, tillkommer den skadelidande men eljest tillfaller den som utfört talan i
målet.

I det nu föreliggande förslaget har såsom påföljd för avtalsbrott stadgats
skadestånd. Tillika har emellertid såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
för förslagets innehåll i två hänseenden föreslagits jämkningar i de
allmänna skadeståndsreglerna. Dels skall vid bedömande om och i vad mån
skada uppstått hänsyn tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och
övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, dels må,
om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
i avseende å tvistens uppkomst eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
äga rum.

Den i förslaget sålunda antagna principen, att såsom påföljd för avtalsbrott
skall inträda skadestånd, synes böra bibehållas. Att för sådant fall stadga
straff torde icke böra komma i fråga. Ej heller anser sig utskottet kunna förorda
ett system med »bot» eller »plikt». Märkas bör, att därest erforderliga
modifikationer göras i de vanliga skadeståndsreglerna, samma resultat kan
uppnås som med användande av en dylik mellanform mellan straff och skadestånd.
Därtill kommer, att benämningen »bot» eller »plikt» leder tanken på
kriminellt ansvar.

Det har även ifrågasatts, att man i förevarande lagstiftning icke skulle beröra
frågan om påföljd för avtalsbrott. Enligt denna mening skulle den blivande
arbetsdomstolen endast kunna meddela rena fastställelsedomar. För det
fall, att part önskade framställa yrkande om kollektivavtals fullgörande eller
om skadestånd, skulle han vara hänvisad till de allmänna domstolarna. Denna
uppfattning kan utskottet icke dela. Vid bifall till nämnda förslag skulle
stora svårigheter möta att förmå en tredskande part att fullgöra sina skyldigheter.
Vidare skulle fortfarande de allmänna skadeståndsreglerna komma i
tillämpning och därmed en avvägning av skadeståndet efter de särskilda förhållandena
uteslutas.

Skadeståndsskyldighet

m. m.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Vad angår de jämkningar, som på grund av kollektivavtalets särskilda natur
böra vidtagas i de allmänna grunderna för bestämmande av skadestånd vid avtalsbrott,
anser sig utskottet till en början böra föreslå den ändring i förslaget,
att bland omständigheter, som kunna medföra nedsättning av skadeståndets
belopp, upptages även skadans storlek. Härigenom komma förslagets regler
i nära överensstämmelse med föreskrifterna i sjömanslagen om nedsättning
av det skadestånd, vartill sjöman gjort sig förfallen genom fel eller försummelse
i tjänsten. Emellertid torde man i förevarande hänseende böra gå ett
steg längre. Visserligen kan med tillämpning av de nyss angivna reglerna
nedsättning ske av skadeståndets belopp, men utgivandet av detsamma kan särskilt
för enskilda arbetare, som ofta befinna sig i mindre god ekonomisk ställning,
vara synnerligen betungande. Med hänsyn härtill synes det utskottet
lämpligt, att en maximigräns stadgas för det skadestånd, som kan ådömas
enskild arbetare. Hur detta maximum skall bestämmas kan vara föremål för
olika meningar. Enligt utskottets uppfattning synes gränsen böra sättas vid
tvåhundra kronor. Därigenom torde skydd beredas arbetarna mot alltför betungande
följder av avtalsbrott men samtidigt möjlighet vinnas till utdömande
av ett verksamt skadestånd.

Herr von Sydow har i sin motion föreslagit införande av bestämmelse, att
reglerna i förevarande paragraf icke skulle kunna sättas ur kraft genom
avtal. Det synes emellertid utskottet riktigt, att parterna erhålla frihet att
i detta hänseende ordna sitt mellanhavande på sätt de anse lämpligast.

9 §. (10 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Skadestånds• Enligt andra punkten i 10 § av det föreliggande förslaget må förening,

ddningSJdian som medlemmar däri är skadeståndsskyldig, förpliktas att till den,

flera. som lidit skadan, gälda även den del av skadeståndet, som belöper på medlemmarna.
I sådant fall äger emellertid föreningen att av dem söka åter
vad föreningen erlagt utöver sin andel. En dylik regel om solidarisk ansvarighet
anser utskottet för sin del mindre lämplig. Åtminstone för en arbetarförening
torde det i många fall vara mycket svårt att av sina medlemmar
utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd, och föreningen torde därför
ofta komma att få slutligt svara för hela beloppet. Utskottet anser sig med
hänsyn härtill böra föreslå, att omförmälda stadgande uteslutes.

Vid tillämpning av paragrafens första punkt bör tydligen den i 8 § stadgade
begränsningen beträffande enskild arbetares skadeståndsplikt iakttagas.

I motion föreslagen ny paragraf.

Avtalets I det till lagrådet remitterade förslaget hade intagits bestämmelse, att det
insä ande. ålåge arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som slutit kollektivavtal, att
inom en månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift av handling, som
upprättats rörande avtalet. Därest sådan handling ej funnes eller avtalets
innehåll ej fullständigt återgivits däri, skulle arbetsgivaren eller föreningen
vara pliktig att låta i skrift uppsätta avtalets innehåll och inom angivna tid
insända nämnda redogörelse till socialstyrelsen samt därvid förete bekräftelse

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

iran arbetarsidan, att avtalet blivit rätt återgivet, eller oek visa, att hinder
mött mot erhållande av dylik bekräftelse. Anstånd med fullgörande av nämnda
skyldighet kunde givas av socialstyrelsen. Det sagda skulle ej gälla om avtalsbestämmelser
angående arbetslön, som beräknades efter arbetets myckenhet eller
beskaffenhet. Tillika föreslogs straff för försummelse att fullgöra nyssnämnda
anmälningsskyldighet.

Med anledning av anmärkningar inom lagrådet uteslötos omförmälda stadganden
i det för riksdagen framlagda förslaget. Vid anmälan härav framhöll
föredragande departementschefen, att därest förslaget bleve upphöjt till
lag, i annan form syntes böra meddelas föreskrifter, varigenom åt lämpligt
statsorgan bereddes möjlighet att erhålla kännedom om ingångna kollektivavtal.

Herr von Sydow — vilken som redan berörts föreslagit införande av bestämmelse,
att kollektivavtal skall upprättas skriftligen — bär i den av honom
väckta motionen hemställt, att i förslaget borde stadgas skyldighet för arbetsgivare
eller förening av arbetsgivare, som slutit kollektivavtal, att inom en
månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift av avtalet. Dock krävdes
icke insändande av ackordsprislista.

Utskottet anser sig i denna del kunna biträda departementschefens uppfattning.
Det synes ej vara erforderligt, att i en lag av denna karaktär upptaga
föreskrifter om insändande av kollektivavtal. I den mån stadganden erfordras
för inskaffande av dylika avtal, torde bestämmelser härom kunna meddelas
i annan ordning.

Övergångsbestämmelsen.

Såväl de sakkunnigas utkast som det i propositionen framlagda förslaget
innebär, att de ifrågasatta lagarna skola — med undantag för vissa bestämmelser
— äga tillämpning jämväl beträffande kollektivavtal, som slutits före
tidpunkten för lagarnas ikraftträdande. Detta förslag kan utskottet ej biträda.
Tillräckliga skäl torde icke föreligga att på detta område frångå
den eljest allmänt tillämpade grundsatsen, att civilrättsliga bestämmelser ej
böra erhålla tillbakaverkande kraft. Det synes lämpligare, att kollektivavtal,
som träffats före lagens ikraftträdande, bedömas efter hittills gällande
regler. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå, att bestämmelsen,
att lagen med visst undantag skall tillämpas även å äldre avtal, uteslutes.
Härav följer, att därest äldre avtal på grund av underlåten uppsägning
fortfar att gälla jämväl efter den nya lagens ikraftträdande, beträffande
avtalet äldre rätt skall tillämpas.

Såsom framgar av 11 § i domstolslagen har den föreslagna arbetsdomstolens
behörighet icke begränsats till tvister med anledning av sådant avtal, som avses
i kollektivavtalslagen. Härav följer, att tvister även på grund av äldre avtal
kunna upptagas av arbetsdomstolen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

2 §.

Arvoden till Av de sakkunnigas uttalande, till vilket föredragande departementschefen
<yrd]brande och anslutit sig, framgår, att man ansett ordföranden och ledamöterna i arbetsdomstolen
böra tillsvidare uppehålla dessa befattningar vid sidan av annan
verksamhet. Häremot torde intet vara att erinra. Då det ej är möjligt att
för närvarande beräkna storleken av den arbetsbörda, som kan komma att åvila
arbetsdomstolen, lärer det ej vara lämpligt att nu föreslå, att nämnda befattningshavare
skola helt ägna sig åt sin verksamhet som ledamöter i domstolen.
Emellertid vill utskottet framhålla, att även om befattningarna i arbetsdomstolen
skola utövas såsom bisysslor, ordförandens och ledamöternas arvoden
böra bestämmas på sådant sätt, att de personer, som äro mest lämpade för
uppdraget, icke av ekonomiska skäl bliva hindrade att antaga detsamma.

4 §•

Medgivande I det förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, som fram^somViöredås’
lades för 1910 års riksdag, infogades av särskilda utskottet en bestämmelse,
till ledamöter, att förslag å ledamöter och suppleanter i den särskilda domstolen skulle vara
åtföljt av skriftlig förklaring från en var av de föreslagna, att han vore villig
åtaga sig uppdraget. Samma bestämmelse återfanns i det förslag till
lag i ämnet, som framlades för 1911 års riksdag. Någon motsvarighet till
denna föreskrift finnes icke i nu föreliggande förslag. Emellertid torde det
vara lämpligt, att de organisationer, som äga förslagsrätt beträffande ledamöter
och ersättare i arbetsdomstolen, före förslags avgivande inskaffa uppgift
från de personer, som skola föreslås, att de äro villiga att åtaga sig uppdraget.
Om det anses erforderligt, torde Kungl. Maj :t kunna i administrativ
ordning meddela föreskrift härom.

10 §.

Domar jäv. Till följd av den i 27 § förekommande hänvisningen till de för rådstuvurätt

gällande bestämmelserna komma rättegångsbalkens regler om domarjäv att
bliva tillämpliga även beträffande ordföranden och ledamöterna i arbetsdomstolen.

I den av herr von Sydow väckta motionen har yrkats, att från nämnda regler
måtte göras det undantaget, att person, som tillhör arbetsgivar- eller arbetarorganisations
styrelse, icke på grund därav må anses jävig att såsom ledamot
i arbetsdomstolen deltaga i handläggning av tvist, däri organisationen är part.

Det sålunda framställda förslaget finner utskottet beaktansvärt. Den omständigheten,
att ledamot av arbetsdomstolen tillhör styrelse för arbetsgivareller
arbetarförening, torde ej medföra, att han i mål, däri föreningen är part,
icke kan opartiskt bedöma den till domstolen hänskjutna frågan. Därest han

Andra lagutskottet* utlåtande Nr SO.

i dylikt mål skulle anses jävig, komme i en del fall att från domstolen utestängas
ledamöter, som besitta synnerligen värdefull sakkunskap. Med hänsyn
till det anförda torde, såvitt angår arbetsdomstolen, ett undantag böra ske
från de allmänna reglerna om domarjäv. Därest beträffande ledamot i arbetsdomstolen
den omständigheten, att lian tillhör styrelsen för organisation, som
är part i ett vid domstolen anhängigt mål, icke bör grunda jäv, bör han ej heller
anses jävig i det fall, att någon med honom besläktad eller besvågrad person,
som avses i 13 kap. 1 § rättegångsbalken, är medlem av styrelsen för dylik
förening. De bestämmelser, som äro erforderliga för införande av nu berörda
undantag, har utskottet funnit böra såsom ett nytt stycke fogas vid 10 §.

11 §•

Med hänsyn till den omnumrering, som verkställts av vissa paragrafer i
kollektivavtalslagen, har en jämkning vidtagits i förevarande paragraf.

21 §.

Befogenhet att förelägga och utdöma vite för att tvinga part dels att utföra
handlingar i rättegången dels att ställa sig domstolens dom till efterrättelse
tillkommer som bekant de allmänna domstolarna. Skäl att försätta arbetsdomstolen
i en särställning genom att frånkänna densamma dylik befogenhet synes
ej föreligga. På grund av bestämmelser, som meddelas i kollektivavtalslagen,
kan man emellertid enligt utskottets mening förutsätta, att domstolen endast
sällan skall komma att använda vite för att tvinga part att fullgöra avkunnad
dom. Nämnda lag innehåller nämligen i 7 (8) §, sista stycket stadgande rörande
annan påföljd för uraktlåtenhet att åtlyda en meddelad dom. Därest
part icke rättar sig efter domen, kan enligt nämnda lagrum arbetsdomstolen
förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening, så länge rättelse
ej skett, skall vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet, vars fullgörande
med hänsyn till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna
påfordras. Därjämte kan enligt första stycket i nämnda paragraf parts underlåtenhet
att fullgöra dom i vissa fall utgöra grund för ett beslut om avtalets
hävande.

Av allmänna regler torde följa, att utdömda viten i händelse av bristande
tillgång till deras gäldande kunna förvandlas till frihetsstraff. Enligt utskottets
mening tala emellertid vissa skäl för att denna regel icke bör tilllämpas
beträffande vite, som ådömts för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens
dom. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå, att till
paragrafen fogas ett tillägg av innehåll, att förvandling av sådana viten ej
må äga rum.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att ifrågavarande
lagförslag icke kunnat i oförändrat skick antagas, för sin del
antaga följande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag om kollektivavtal.

Härigenom förordnas som följer:

Har arbetsgivare eller förening av
arbetsgivare med fackförening eller annan
liknande förening av arbetare slutit
avtal om villkor, som skola lända
till efterrättelse för anställning av arbetare,
eller om förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetare, skall
i avseende å sådant kollektivavtal och
verkningarna därav gälla vad i denna
lag stadgas.

1 §•

Avtal mellan arbetsgivare eller förening
av arbetsgivare och fackförening
eller annan liknande förening av arbetare
om villkor, som skola lända
till efterrättelse för anställning av arbetare,
eller om förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetare, skall
upprättas skriftligen. Har skriftligt
förslag till avtal godkänts genom hrev
eller har avtalets innehåll upptagits i
protokoll, som till riktigheten vitsordats
på sätt parterna överenskommit,
vare det ock gällande.

Beträffande kollektivavtal, varom i
första stycket sägs, och verkningarna
därav skall gälla vad i denna lag
stadgas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera
sådana föreningar; och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i
denna lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock
om deras medlemmar.

2 §.

Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och
område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig
han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är bunden av
annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej på den grund att vara
bunden av avtalet.

3 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,
träffats överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse från kollektivavtalet,
vare överenskommelsen ej gällande i vidare mån än avvikelsen må
anses tillåten enligt kollektivavtalet.

4 §.

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må under
den tid avtalet är gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1. på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller
på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad
i denna lag stadgas;

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det
avtalet utlupit; eller

4. för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen ej
anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt första stycket icke är
lovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid
olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv är bunden av
kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga
olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem
att häva den.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,
som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om
längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

5 §.

Kollektivavtal vare ej bindande utöver
fem år från den dag avtalet
trädde i tillämpning. Har avtal slutits
för längre tid, och vill part frånträda
avtalet vid utgången av femte
året eller senare, skall uppsägning ske
senast tre månader innan avtalet avses
skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet
viss uppsägningstid angiven,
skall den i stället tillämpas.

6 §■ 5 §.

Är kollektivavtal, för vars upphörande fordras uppsägning, å ena sidan eller
båda slutet av flera, äge part att för egen del uppsäga avtalet hos en eller
flera å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts till viss tid endast vad angår
några parter, och vill annan part å den sida, från vilken uppsägning skett,
eller part å andra sidan samtidigt helt eller delvis frånträda avtalet, må han
verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest
skolat senast verkställas, eller, om den avtalade uppsägningstiden understiger
sex veckor, inom hälften av uppsägningstiden.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §. 6 §.

Uppsägning av kollektivavtal skall
ske skriftligen eller genom telegram.

Därest meddelande om uppsägning, under mottagarens senaste kända adress,
inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att det bort framkomma
under tid, inom vilken uppsägning må verkställas, skall uppsägning
anses hava skett, även om meddelandet ej rätteligen framkommer.

8 §. 7 §.

Har arbetsgivare, arbetare eller förening, som är bunden av kollektivavtal,
gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller
mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfarandet vara av väsentlig betydelse
för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande av part å andra sidan
avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras icke vidare vara gällande.

Är avtalet å någondera sidan eller båda slutet av flera, och har i tvist mellan
allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende
å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra
sidan inom tre veckor från det domen gavs uppsäga avtalet att omedelbart upphöra
att gälla i vad honom angår.

Därest i anledning av väckt talan visst förfarande förklarats strida mot kollektivavtal
eller mot bestämmelserna i denna lag, men rättelse det oaktat ej
sker, må arbetsdomstolen, ändå att fall, som avses i första stycket, ej föreligger,
på yrkande förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening
skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet
eller denna lag, vars fullgörande med hänsyn till det otillåtna förfarandet
finnes icke skäligen kunna påfordras.

9 §. 8 §.

Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtal
eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till intresset i avtalets upprätthållande
annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens
uppkomst eller omständigheterna i övrigt
finnes skäligt, må skadeståndets
belopp nedsättas eller fullständig befrielse
från skadeståndsskyldighet äga

och övriga sådana omständigheter av

Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens
uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt,
må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum. Ej må i

rum.

Andra lagutskottet# utlåtande Nr SO.

(Kungl. Muj:ts förslag.)

10 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall
skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre
skuld, som prövas ligga envar till last.
Förening, som jämte medlemmar däri
är skadeståndsskyldig, må dock förpliktas
att till den, som lidit skadan,
gälda även vad av skadeståndet belöper
på medlemmarna, men äge föreningen
i sådant fall att av dem söka
åter vad föreningen erlagt utöver sin
egen andel.

(Utskottets förslag.)

något fall skadestånd ådömas enskild
arbetare till högre belopp än tvåhundra
kronor.

9 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall
skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre
skuld, som prövas ligga envar till
last.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1929 och skall med undantag januari 1929.
för bestämmelserna i 5 och 6 §§ äga
tillämpning jämväl beträffande kollektivavtal,
som slutits före nämnda
dag.

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en
arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2 §■

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,
skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall
äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna
avtalsfrågor.

För vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare, som uppfyller de
för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, föres
ordet av den andre ledamoten, om han är lagkunnig, men eljest av ersättaren
för den ledamot, som förordnats att vara vice ordförande.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen
i Sverige. För vardera sidan förordnas enligt samma regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer
som de, vilka skola förordnas för den sidan. Har å någondera sidan vederbörligt
förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändå ledamöter och ersättare
för den sidan.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som
är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag,
som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,
eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6 §•

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äger han
ej bliva entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse
av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall
vad i 4 § stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 §•

Skulle vid något rättegangstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av
jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äger ordföranden
kalla annan lämplig person i stället.

8 §.

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i arbetsdomstolen, avlägga
sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

9 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta det erfordras
för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sammanträda
utom Stockholm.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Av ledamöter,
som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera sidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas
av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetarsidan.

Ledamot, som avses i 4 §, vare ej
på den grund att han eller skyldeman
till honom tillhör styrelse för förening
av arbetsgivare eller arbetare,
hindrad att i mål, däri föreningen är
part, tjänstgöra i domstolen.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11 §■

Till mål rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvisten är:

1. om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd;

2. huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen
om kollektivavtal stadgas; eller

3. om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller
nämnda lag.

Tvist, som eljest skulle höra under
arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal
hänskjutas till avgörande av skiljemän,
där fråga ej är om förklaring,
som avses i 8 § av lagen om kollektivavtal.

Tvist, som eljest skulle höra under
arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal
hänskjutas till avgörande av skiljemän,
där fråga ej är om förklaring,
som avses i 7 § av lagen om kollektivavtal.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt 2 avd. 22 käft. (Nr 86—37.)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

12 §.

Har någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som ej innefattar yrkande att
motparten skall förpliktas något fullgöra eller underlåta, och finnes det ej
äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner prövning,
må den avvisas av domstolen.

13 §•

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra
talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne själv
ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans
vägnar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande
medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instämmas;
och må föreningen svara å medpartens vägnar där denne ej själv utför
sin talan.

Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar slutit
kollektivavtal, skall vad nu är sagt om medlem gälla såväl de sammanslutna
föreningarna som deras medlemmar.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling
skall äga rum mellan parterna eller mellan dem överordnade föreningar,
må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning
upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för förhandlingen
mött hinder, vilket icke berott av käranden.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordföranden
ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om stämning, med
uppgift å motparten samt å kärandens påståenden och skälen därför. Vid
ansökningen bör käranden foga de handlingar han vill åberopa till sakens belysande.

Käranden har tillika att, i den mån ordföranden ej medgiver undantag, ingiva
avskrift av ansökningen och av de vid densamma fogade handlingar i lika
många exemplar som antalet motparter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

17 §.

I anledning av ansökningen utfärdar ordföranden stämning, däri svaranden
förelägges, vid äventyr att målet ändock avgöres, att å viss tid inställa sig
vid arbetsdomstolen. Jämväl å käranden utfärdas skriftlig kallelse. Där det
finnes lämpligt, må ordföranden förelägga svaranden att inom viss tid före
målets handläggning inkomma med skriftlig förklaring. Vad i 16 § stadgats
om stämningsansökan har motsvarande tillämpning å förklaring.

Finnes anledning att målet ej hör under arbetsdomstolen eller av annan grund
ej kan på den inkomna ansökningen upptagas till prövning, ankommer på arbetsdomstolen
att avgöra, huruvida stämning skall utfärdas.

Ordföranden ombesörjer, att parterna med posten eller på annat sätt erhålla
del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen samt
käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift av förklaring. Finnes
det lämpligt, må motparten föreläggas att, på sätt om stämning i allmänhet
gäller, verkställa delgivningen.

Åtgärd, som enligt denna paragraf ankommer på ordföranden, må ock enligt
dennes uppdrag utföras av tjänsteman vid domstolen.

18 §.

Ingiver eller insänder part till arbetsdomstolen annan handling än i 16 eller
17 § sägs, och är den av beskaffenhet, att motparten därav bör erhålla del,
skall vad i 16 § andra stycket samt 17 § tredje och fjärde styckena stadgats
äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och i
övrigt inskaffa utredning.

Inkallas någon av domstolen såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,
skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är
stadgat.

20 §.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jävig att vittna, höras
utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla
bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet
och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

21 §.

Arbetsdomstolen äger, där den finner
det påkallat, förelägga och utdöma
vite, så ock besluta kvarstad eller
skingringsförbud. Utdömt vite tillfaller
kronan.

21 §.

Arbetsdomstolen äger, där den finner
det påkallat, förelägga och utdöma
vite, så ock besluta kvarstad eller
skingringsförbud.

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite,
vartill någon blivit fälld för underlåtenhet
att fullgöra domstolens dom, må

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

'' i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till fängelse.

22 §.

; Det åligger arbetsdomstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt
uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle.

Där det finnes lämpligt, må särskild dom givas i del av målet eller rörande
viss däri uppkommen fråga.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom
meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit del
av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat laga förfall.

24 §.

Inkomna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt. I protokollet antecknas, vilka hava
säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivanden,
som icke finnas antecknade i inkomna skrifter, skiljaktiga meningar, som
yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.
I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri anteckna.

25 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med protokollet
och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall innehålla
en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen
för domslutet skola angivas.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden,
skola genom dennes försorg med posten utsändas till parterna. Äro flera
parter å en sida, må gemensam utskrift sändas till en av dem.

Har domen ej blivit offentligen avsagd, skall den anses given den dag utskrifterna
undertecknas av ordföranden.

26 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och protokoll.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

I allt, varom ej i denna lag är särskilt stadgat, skall beträffande arbetsdomstolen
och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om
rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

28 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse
i ämbetet skall upptagas av Svea bovrätt.

29 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas sådana
föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas
under år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna
lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central skiljenämnd
för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande påkallats
tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den centrala
skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag den 28
maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I den män
tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det förfallet.

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta mö^
tionerna, i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under A) här ovan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder, Österström,
greve Spens, Thorberg, Martin Svensson och Sigfrid Hansson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Magnusson i
Skövde, Johanson i Stockholm, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm,
Hos och Andersson i Rasjön.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Reservation er:

1) av herrar Linder, Thorberg, Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar, Hagman,
Johanson i Stockholm och Holmström i Stockholm, som anfört följande:

»De av utskottet tillstyrkta förslagen till lag om kollektivavtal och till lag
om arbetsdomstol äro uppbyggda på samma principer, som lågo till grund för
särskilda utskottets förslag år 1911 till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetare samt till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister. Nämnda
lagförslag blevo av riksdagen underkända närmast på de motiv, som anfördes
i reservation av de liberala ledamöterna i utskottet herrar Löfgren, Schotte,
Larsson i Klagstorp, Wijk, Sandström och Åkerman.

Ur nämnda reservation tillåta vi oss anföra följande:

’Den första fordran man måste ställa på en lagstiftning på detta område är
att den skall skipa full rättvisa mellan avtalets parter. Vidare måste den vara
ägnad att, så långt förhållandena medgiva, främja arbetsfreden. Och slutligen
är det en oeftergivlig fordran, att den icke får innehålla bestämmelser, vilka
äro av beskaffenhet att direkt eller indirekt skada och hämma organisationerna
å någondera sidan. Ty kollektivavtalets första förutsättning är tillvaron avstarka
och omfattande organisationer å ömse sidor, och ett motverkande av
dessas tillkomst och utveckling är därför liktydigt med undergrävande av
själva grundvalen för kollektivavtalet.

De delar av det föreliggande lagförslaget, som ur nu angivna synpunkter
äro av största intresset, äro stadgandena i 8 § om kollektivavtalets verkan på
parternas rätt att under avtalstiden begagna sig av sina påtryckningsmedel,
arbetsinställelse, blockad, bojkott och dylikt’ (nuvarande 4 §), ''och i 9 § om
påföljderna av kollektivavtalets åsidosättande’ (nuvarande 8 §) ''ävensom därav,
att förening medverkar till obehörig arbetsinställelse eller lämnar understöd åt
någon, som däri deltager’ (nuvarande 4 §).

Efter att ha argumenterat emot bestämmelsen om att även under avtalstiden
uppkommande intressetvister skulle avgöras genom domstols prövning,
ett stadgande som ej ingår i utskottets föreliggande lagförslag, anförde de liberala
reservanterna 1911 vidare: ''Både arbetsgivare och arbetare hav-a länge
strävat efter att genom överenskommelser i kollektivavtalen få sådana tvister’
(rättstvister) ''avgjorda genom särskilda nämnder eller annat skiljedomsförfarande.
I flera yrken och industrigrenar finnas stående dylika nämnder. Ofta
hava också tvister av förevarande beskaffenhet avgjorts genom för tillfället utsedd
skiljenämnd. Allt detta har medfört, att arbetsinställelser i följd av rätts tvister

äro jämförelsevis sällan förekommande och av ringa omfattning.---

Å andra sidan äro sympatistriderna som bekant icke blott de vanligaste utan
även de ojämförligt största och ur samhällets synpunkt skadligaste striderna
på arbetsområdet. Det är vid sådant förhållande uppenbart, att den vinst för
arbetsfreden och det allmänna, som ligger däri, att lagförslaget förbjuder arbetsinställelse
i anledning av rättstvister---men lämnar oinskränkt till vitelse

till sympatistrider, ej är synnerligen stor.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Man frågar sig då ovillkorligen, huruvida denna vinst är värd det offer, som
å andra sidan måste anses ligga i sympatistridernas legaliserande. Ty att
blotta det förhållande^, att lagförslaget förbjuder vissa arbetsinställelser under
avtalstiden, innebär ett legaliserande av övriga arbetsinställelser, låter sig ej

förnekas.---Att det ur det allmännas synpunkt vore i hög grad önsk ligt,

att de förödande sympatistriderna kunde genom lag förbjudas, därom torde
de allra flesta vara ense. Rörande de praktiska möjligheterna att nu meddela
ett sådant förhud äro meningarna delade. Men oavsett vilken ståndpunkt man
intager till denna fråga, måste det möta de allra största betänkligheter att direkt
legalisera dessa strider, såsom enligt utskottets förslag skulle bliva fallet.
Redan nuvarande förhållanden, då dylika strider äro faktiskt möjliga av den
anledning, att rätten till arbetsinställelse ännu ej är genom lag reglerad, innebära
allvarliga olägenheter så väl för arbetsfreden som ur synpunkten av jämviktsförhållandet
parterna emellan. Om man ser på industrien, inom vars område
kollektivavtalet hittills haft och väl även för en lång framtid kommer att
få sin huvudsakliga utbredning, så lär det ej kunna förnekas, att sympatilockouten
numera, sedan arbetsgivarnas organisationer nått en hög grad av styrka
och utveckling, är ett långt starkare vapen än sympatistrejken. Det må ju
vara riktigt, såsom departementschefen framhållit, att den utsträckta lockouten
för arbetsgivarna själva är i de flesta fall så förlustbringande, att den ej kan
användas annat än med långa mellanrum och av särskilt viktiga anledningar,
ävensom att de rådande ekonomiska konjunkturerna hava sin stora betydelse för
ett framgångsrikt begagnande av detta vapen. Men den stora lockouten behöver
ingalunda användas så synnerligen ofta, blott den slår hårt, när den slår till.
Däremellan är blotta lockouthotet ganska tillräckligt. Och konjunkturerna
hava sin huvudsakliga betydelse för möjligheten av arbetsgivarnas sammanhållning
under striden, vilken sammanhållning givetvis är utsatt för stark påfrestning
under goda konjunkturer. Men i samma mån deras organisationer äro
starkt sammanknutna, blir också sympatilockoutens effektivitet mera oberoende
av konjunkturerna. Vad som är det avgörande för utgången av striderna på
arbetsområdet, är parternas förmåga att hålla ut i striden och denna beror ytterst
på storleken av deras ekonomiska resurser. Häri komma arbetsgivarna
att alltjämt ligga ojämförligt över. När hundratusentals arbetare skola understödjas
under veckor och månader, förslå inga strejkkassor.

Denna sympatilockoutens överlägsenhet innebär, att arbetsgivarna inom industrien
måste erkännas hava en bestämd övermakt vid arbetsvillkorens bestämmande.
Fortvaron av ett dylikt förhållande är ägnad att medföra ganska betänkliga
följder. För det första ligger häri en allvarsam fara för beståndet
och utvecklingen av arbetarnas organisationer och därmed för kollektivavtalet
självt, något som i sin ordning kan medföra en ur samhällets synpunkt skadlig
nedpressning av arbetarnas levnadsstandard. I den man arbetarna komma till
insikt om, att deras organisationer ej äro i stånd att med någon utsikt till framgång
kunna skydda deras intressen vid arbetsvillkorens fastställande, maste
de helt naturligt bliva obenägna att ikläda sig de dryga uppoffringar, som
för organisationernas upprätthållande krävas. Och nästa konsekvens blir utan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

tvivel, att arbetarna, sedan de funnit den blotta arbetsinställelsen icke utgöra
ett verksamt vapen, bliva frestade att lita till så förkastliga stridsmedel, som
sabotage och dylikt. Nära till hands ligger också, att arbetarna, om de se sig
maktlösa inom industrien gent emot den utvidgade lockouten, söka sin revanche
inom jordbrukets område, där sympatistrejken är ett oemotståndligt vapen.

Dessa högst betänkliga tendenser ligga, som ovan nämnts, redan i nu rådande
förhållanden, men de komma med all säkerhet att ytterligare förstärkas,
om den obegränsade rätten till sympatistrider lagfästes. Herr Thyrén bär i
sin motion med mycken styrka påvisat, hurusom ett legaliserande av sympatistriderha
svårligen kan undgå att försvaga den rättskänsla, som hittills i allmänhet
reagerat mot uppenbart obefogade eller med hänsyn till sätt och medel
särskilt elakartade arbetsinställelser. Och det synes oss otvivelaktigt, att häri
ligger en fara, som icke får underskattas.

Så väl ur synpunkten av arbetsfredens direkta främjande som för förebyggande
av ovan antydda konsekvenser vore det, såsom ovan framhållits, utan
tvivel i hög grad ömkligt, att i lagen kunde stadgas absolut förbud mot sympatistrider
under avtalstiden. Men å andra sidan kan det befaras, att ju starkare
man i fredssyfte låter kollektivavtalet binda parternas rörelsefrihet, desto
mera försvårar man tillkomsten och utbredningen av detta avtal. Och det är
all sannolikhet för, att ett absolut förbud för kollektivavtalets parter mot
sympatiåtgärder under avtalstiden skulle i många fall göra arbetsgivarna inom
industrien obenägna att ingå dylika avtal, varförutom den ofta framställda
invändningen, att enskilda arbetsgivare och åtminstone de smärre sammanslutningarna
av sådana genom förbudet skulle komma i en prekär ställning
vid uppkommande tvister, ej heller torde sakna berättigande. Den rätta linjen
för en lagstiftning i förevarande avseende är utomordentligt svår att uppdraga.
Till dess denna linje är funnen, är det efter vår mening rådligast att låta med
lagstiftningens ingripande anstå, hellre än att antaga stadganden, om vilka
man på förhand har all anledning att befara, att de icke äro tillfredsställande.
Därest man, såsom vi vid förra riksdagen reservationsvis föreslogo, till trygghet
mot till äventyrs olämpliga bestämmelsers fastlåsande för framtiden gåve
lagen karaktär av verklig försökslagstiftning genom stadgande av viss giltighetstid,
skulle dess antagande givetvis vara förenat med mindre risk. Men
denna tanke har, efter allt att döma, nu ännu mindre utsikt än vid förra riksdagen
att kunna realiseras.

I 9 § av förslaget givas stadganden om påföljder av brott mot kollektivavtalet
och mot det i 8 § ’(8 och 4 §§ i nu föreliggande förslag)’ stadgade
förbud mot arbetsinställelse. I överensstämmelse med kollektivavtalets reglering
på övervägande privaträttslig grund hava dessa påföljder bestämts såsom
skyldighet att ersätta uppkommen skada. I den män de innefatta skyldighet
för de enskilda arbetsgivarna och arbetarna att ersätta skada, vållad genom
brott mot kollektivavtalet eller eljest genom obehörig arbetsinställelse, ävensom
skadeståndsskyldighet för förening, som underlåter att fullgöra, vad den
genom avtalet åtagit sig, överensstämma de givna bestämmelserna med hittills
hos oss gällande rättsgrundsatser. Men därjämte innehåller förslaget för för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sfi.

eningarnas vidkommande en högst anmärkningsvärd utvidgning av skadeståndsinstitutet
genom stadgandet, att förening, som medverkat till obehörig
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, eller som lämnat understöd åt
någon, som vidtagit dylik arbetsinställelse eller däri deltagit, jämväl är skyldig
att ersätta den genom arbetsinställelsen vållade skadan.

Anledningen till denna utsträckning av gällande skadeståndsregler har naturligen
varit den, att man ansett de enskilda arbetarnas skadeståndsskyldighet,
som i regel icke kan utkrävas, icke vara tillräcklig att förläna effektivitet åt
lagens förbud mot arbetsinställelse i vissa fall. Genom att göra organisationerna
ansvariga för medverkan och lämnat understöd har man därför trott
sig vinna större trygghet för lagens efterlevnad. Och för att förebygga kringgående
av lagen har man funnit sig nödgad att utsträcka ansvarigheten även
till föreningar, som icke äro parter i kollektivavtalet.

Mot dessa bestämmelser må först anmärkas, att det i och för sig synes föga
lämpligt att stadga strängare skadeståndsskyldighet för föreningar av ifrågavarande
art än för enskilda personer, vilka enligt lagförslaget skulle kunna
ansvarsfritt medverka till eller understödja en obehörig arbetsinställelse. Detta
desto mera, som arbetarorganisationernas kassor jämväl kunna inbegripa medel,
avsedda till sjuk- och begravningshjälp samt understöd vid ofrivillig arbetslöshet.
I England har man som bekant gått en rakt motsatt väg, i det för
fackföreningarnas skadeståndsansvar införts speciella mildare regler.

Om man vidare frågar sig, huruvida den föreslagna utvidgningen av skadeståndsskyldigheten
kommer att få samma verkan för arbetarnas och arbetsgivarnas
organisationer, så måste svaret bliva, att så ingalunda blir förhållandet.
Det är för det första tydligt, att enligt sakens natur skadeståndet
långt oftare kommer att utsökas hos arbetarnas föreningar än hos arbetsgivarnas,
enär skadeståndet för obehörig arbetsinställelse i regel kan uttagas av
den enskilde arbetsgivaren, varför anledning i allmänhet saknas att söka föreningen.
Men än viktigare är, att den skada, som orsakas av en strejk, i regel
är vida större och långt svårare att på förhand beräkna, än den, som vållats
genom en lockout. Den senare torde i regel komma att inskränka sig till utgivande
av arbetslön för viss tid, medan arbetarnas skadeståndsansvar inbegriper
all förlust, som vållats genom att det industriella verket står stilla,
såsom räntor, generalkostnader, mankerade leveranser, förlorade beställningar,
överliggedagsersättningar och viten in. in. Härtill kommer ytterligare, att
arbetsgivaren kan genom åtagande av nya leveranser, genom uraktlåtenhet att
åter sätta verket i drift, ehuru andra arbetare finnas att tillgå, och andra
dylika åtgärder väsentligt öka arbetarnas skadeståndsskyldighet. Denna
ojämnhet i arbetarnas och arbetsgivarnas skadeståndsrisk vid arbetsinställelse
flyttas genom förslagets utvidgning av skadeståndsansvaret över på de respektive
organisationerna, som alltså träffas väsentligen olika av denna utvidgning.

Att detta är i hög otillfredsställande lärer icke kunna bestridas. Ett understödjande
av en otillåten arbetsinställelse är lika förkastligt, vare sig det sker
från arbetarnas eller arbetsgivarnas sida, och bör därför föranleda i realiteten

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

samma ansvarspåföljd. Vill man nu använda skadeståndsskyldi gliet såsom
påföljd av dylika åtgärder, så fordrar rättvisan, att denna å ömse sidor begränsas,
så att full likställighet uppnås. Så har t. ex. skett i det italienska
förslaget till lag om kollektivavtal, vilket fixerar skadeståndet å ömse sidor
till en tiondedel av arbetslönerna under den tid, arbetsinställelse pågår, och
sålunda egentligen ger detsamma karaktären av viten. Att en dylik anordning
såväl ur rättvisans synpunkt som med hänsyn till skyddande av föreningarnas
kassor är långt mera tillfredsställande än den i föreliggande lagförslag stadgade,
synes vara uppenbart.

Det vanliga kravet på orsakssammanhang mellan den obehöriga åtgärden
och den därigenom vållade skadan synes vidare här vara alldeles uppgivet. Den
skada, som skall gäldas, är den, som orsakats av arbetsinställelsen i dess helhet,
och för denna skada ådrar sig en förening full ansvarighet genom att lämna
understöd åt någon, som i arbetsinställelsen deltagit, oavsett om flera eller färre
erhållit understöd, och oavsett, huruvida understödet lämnats under hela tiden
för arbetsinställelsen eller blott en enstaka gång, kanske kort före arbetsinställelsens
upphörande.

De nu anförda orättvisorna och orimligheterna i förslagets skadeståndsbestämmelser
kunna i någon mån motvägas av arbetsdomstolens frihet att,
där omständigheterna därtill föranleda, bestämma ersättningsskyldigheten till
lägre belopp än hela skadan och låta den helt bortfalla. Denna domstolens
diskretionära befogenhet avser, såsom utskottet framhåller, att sätta densamma
i stånd att vid skadeståndets utmätande taga tillbörlig hänsyn till de omständigheter,
som äro bestämmande för den subjektiva skulden. Men någon
rätt att begagna denna frihet till att korrigera bristerna i de lagbestämmelser,
som det fastmer åligger domstolen att följa och tillämpa, lär näppeligen
tillkomma densamma. Då lagen icke fäster något avseende vid kausalsammanhanget
mellan vid arbetsinställelse lämnat understöd och den uppkomna
skadan, bör domstolen ej heller kunna göra det, och då lagen i realiteten lagt
en tyngre skadeståndsskyldighet på arbetarnas än på arbetsgivarnas organisationer,
har domstolen blott att rätta sig därefter.

Härtill kommer ytterligare, att själva rättsgrunden för föreningarnas förpliktande
till skadestånd för lämnat understöd vid arbetsinställelse är mer än
tvivelaktigt. Dylika understöd vid strejk beslutas och utbetalas i regel av
fackförbundets styrelse. Fackförbundets tillgångar bestå av sammanskott
från samtliga fackföreningar i landet inom viss yrkesgren. Den verkliga skulden
vid en obehörig strejk ligger dels hos de strejkande arbetarna och deras!
fackföreningar dels hos fackförbundets styrelse, som mot lagens föreskrift
understödjer strejken. Men skadeståndet för den obehöriga understödsåtgärden
skall enligt lagen uttagas icke av styrelsen, utan av fackförbundets medel,
som tillhöra samtliga fackföreningarna inom yrket. Och dessa hava ingen
skuld till understödets lämnande. Det obilliga i dessa bestämmelser framstår
ännu klarare, om man betänker, att understödsåtgärden i dylikt fall i själva
verket innebär ett överskridande av styrelsens befogenhet och ett obehörigt

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

disponerande av fackförbundsmedlemmarnas av styrelsen förvaltade medel.
Det synes då föga förnuftigt att medlemmarnas medel ännu en gång skola»
tagas i anspråk för ersättande av den skada, som styrelsen genom sin obefo-.
gade åtgärd kan hava orsakat tredje man, medan styrelsen själv är fri från
ansvar för samma skada. Från denna skadeståndsrisk kunna medlemmarna
enligt lagen ej fritaga sig ens genom att i förbundets stadgar intaga förbud
för styrelsen att lämna understöd vid otillåten arbetsinställelse, överträder
styrelsen förbudet, så sker detta på medlemmarnas risk.

Vad nu är sagt om arbetareorganisationernas ansvar för lämnat understöd
har sin tillämpning jämväl på arbetsgivarnas föreningar, ehuru ifrågavarande
stadganden, av förut anförda skäl, för dessa hava långt mindre praktisk betydelse.

Det är ju en ganska anmärkningsvärd motsägelse, att samma lagförslag,
som ger arbetsdomstolen en vidsträckt diskretionär befogenhet just i syfte
att åstadkomma största möjliga hänsyn till den subjektiva skulden vid skadeståndets
utmätande, bygger upp institutet om föreningarnas skadeståndsskyldighet
utan varje hänsyn till den subjektiva skulden hos dem, av vilkas medel
skadeståndet skall uttagas.

Av det ovan sagda torde tillfyllest framgå, hurusom lagförslagets bestämmelser
om föreningarnas skadeståndsansvar äro otillräckligt genomtänkta och
ur alla synpunkter otillfredsställande. En lag med dylika stadganden kommer
med all säkerhet — och dess värre icke utan fog — att av arbetarna betraktas
som en klasslag i detta ords sämre bemärkelse. Den kommer att sakna det
allmänna förtroende, som är det första villkoret för att en lagstiftning på det
sociala området skall bliva till nytta och icke till skada. Frånsett den ökade
bitterhet och klasshat, som under alla förhållanden komma att framkallas av
dessa bestämmelser, om de bliva lag, så är deras verkan i övrigt ganska lätt
att förutsäga. Antingen komma de att hänga som ett ständigt hot över arbetarorganisationernas
tillgångar samt verka i hög grad hämmande på organisationernas
utvecklig. Eller också — vilket månhända är sannolikare —
komma organisationernas kassor att säkerställas och lagens föreskrifter att
kringgås, vilket med lagens formulering icke möter några svårigheter. Bestämmelserna
äro i själva verket av sådan beskaffenhet, att den allmänna
rättskänslan icke kommer att allt för starkt reagera mot dylika åtgärder. Och
vare sig den ena eller den andra av dessa eventualiteter inträffar, så är lagens
syfte i grund förfelat.

Om man vill trygga efterlevnaden av en lag av förevarande art, finnas flera
vägar att gå, antingen kan man åtnöja sig med den skadeståndsskyldighet,
som enligt redan gällande rättsgrundsatser de enskilda arbetsgivarna och arbetarna
komma att ådraga sig genom arbetsinställelse i strid mot lag, kollektivavtal
eller personligt arbetsavtal. Finner man nödigt att jämväl stadga
ansvarspåföljd för understöd till förbjuden arbetsinställelse, så kan sådant
ske genom fastställande av viten för de medlemmar av organisationernas styrelser
eller de andra personer, som härtill göra sig skyldiga — vilket inga -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

lunda skulle innebära en kriminalisering av avtalsbrottet. Vill man slutligen,
oaktat de principiella betänkligheter, som härför under alla omständigheter
möta, för ändamålet anlita föreningarnas skadeståndsskyldighet, så är det
oeftergivliga villkoret härför, att skadeståndsansvaret begränsas, så att full
likställighet åvägabringas mellan organisationerna å ömse sidor.’

Därefter framhöllo de liberala reservanterna de svårigheter, som möta vid
försök att under den korta riksdagsbehandlingen av en så svår fråga kunna
genomföra behövlig omarbetning av lagförslaget. Vidare anfördes några
synpunkter ifråga om vissa åtgärder, som enligt deras förmenande borde komma
under omprövning. Ånyo understrykande att en lag om kollektivavtal icke
har den direkta och omedelbara betydelsen för arbetsfreden, att det kan ligga
någon fara i dröjsmålet med dess antagande, yrkade reservanterna avslag på
det föreliggande lagförslaget.

Av herrar Herman Lindqvist och Nils Persson framhölls, utöver vad de
liberala reservanterna anfört, att lagförslaget ej tillgodosåg kravet på föreningsrätt,
att 7 och 11 §§ (5 och 7 §§ utskottets förslag) rubbade kollektivavtalets
värde, enär parterna genom dessa bestämmelser bereddes tillfälle att
på olika sätt befria sig från avtalet samt att den föreslagna lagen oemotståndligt
måste leda in det sunda och öppna föreningslivet på avvägar, som kunde
medföra ytterst betänkliga följder.

Ovanstående av de liberala och socialdemokratiska reservanterna år 1911
framförda anmärkningar mot förslaget till lag om kollektivavtal kvarstå
mot det av utskottet nu förordade förslaget. Därutöver torde det böra påpekas,
att lagförslaget gör kollektivavtalet bindande icke allenast för de parter,
som ingå detsamma, utan även för avtalsslutande organisations medlemmar.
Därigenom införes en helt ny princip för kollektivavtalets rättsbindande verkningar,
som ställer obesvarade en mängd frågor rörande befogenheten för organisationernas
styrelser att besluta i vissa fall och om rättsverkningarna av
dylika beslut. Det ifrågavarande stadgandet medför även att Oorganiserade
och av kollektivavtal icke bundna arbetare erhålla en mera obunden ställning
med möjlighet att förskaffa sig förmåner framför de av kollektivavtal bundna,
vilket förhållande givetvis är ägnat att förtaga viljan hos de organiserade
arbetarna att överhuvud ingå kollektivavtal.

Härtill kommer, att 4 § genom sin tvingande innebörd fastställer såsom
brottsliga åtgärder, vilka parterna i kollektivavtal efter 20-årig överenskommelse
och hävd icke hittills betraktat stridande mot gällande kollektivavtal.
Detta gäller i första hand rätten att genom blockader utvinna intjänt lön. Den
i samma paragraf ingående bestämmelsen, att stridsåtgärd ej får företagas på
grund av tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller lagen kan naturligtvis
missbrukas i trakasseringssyfte samt bland annat omöjliggöra tillgripandet
av stridsåtgärd för att framtvinga överenskommelse om betalningför
kortvariga arbeten.

Även andra anmärkningar kunna göras mot utskottets förslag till lag om
kollektivavtal. Då lagförslaget icke inskränker sig till ordnandet av tvister
om tolkning av gällande kollektivavtal utan är av den innebörd, att det medför

Andra lagutskottets utlåtande AV SO.

en mängd för eu sund utveckling av arbetsrätten skadliga biverkningar, synes
oss utskottets förslag dåligt genomtänkt och illa avvägt. En lag i överensstämmelse
med utskottets förslag kan därför icke komma att medverka till åstadkommande
av arbetsfred utan är fastmera ägnad att åstadkomma motsatsen.

Propositionen och utskottets förslag grunda sig icke på utredningar, i vilka
det praktiska livets män fått deltaga. Varken arbetarna eller industriens målsmän
ha fått göra sina meningar och synpunkter gällande vid utarbetandet av
de föreliggande förslagen. Dessa äro därför uttryck endast för juristernas och
ämbetsmännens mera teoretiska uppfattningar.

Något tvingande behov av lagstiftning föreligger i år ännu mindre än år
1911. Det synes därför ej föreligga bärande motiv för riksdagen att antaga nu
föreliggande förslag till lag om kollektivavtal.

Förslag till lag om arbetsdomstol torde icke böra antagas annat än i samband
med lag om kollektivavtal. Vi skola därför icke ingå på närmare kritik
av nu föreliggande förslag.

I anslutning till det ovan anförda och med åberopande i övrigt av vad som anförts
i den av Thorberg m. fl. i första kammaren och av Johanson m. fl. i andra
kammaren i anledning av den kungl. propositionen väckta motionerna få vi
hemställa,

A) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag
som utskottets förslag till lag om kollektivavtal;

B) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag
som utskottets förslag till lag om arbetsdomstol; samt

C) att de i anledning av förevarande proposition nr 39 väckta
motionerna, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
bifall till vår hemställan under A) och B) här ovan, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

2) av herrar von Sydow, greve Spens, Martin Svensson, Magnusson i Skövde
och Ros, som anfört

vid 2 § i förslaget till lag om kollektivavtal:

»I de sakkunnigas förslag fanns som andra stycke i 2 § införd en så ledande
bestämmelse:

''Skyldighet att iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot
föreningen samt, där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.’

Detta stadgande är uteslutet ur den kungl. propositionen. Departementschefen
synes icke hava ansett den av de sakkunniga uttalade principen vara oriktig,
men har ansett, att stadgande därom vore överflödigt med hänsyn till den
i lagförslaget intagna ståndpunkten, att organisation alltid kan ingripa omedelbart
mot medlem av organisation å andra sidan, samt att enskilda arbetsavtal
äro ogiltiga i den mån de strida mot kollektivavtalet, varjämte anföres,
att formellt sett ifrågavarande bestämmelse vore av föreningsrättslig art och
sålunda icke hörde till nu ifrågavarande lagstiftning. I motionen 1:280 påyrkas
en återgång i denna del till de sakkunnigas förslag. Som skäl härtill

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

har anförts, att frågan huruvida ett kollektivavtal, ingånget av en förening,
bunde även medlem av föreningen gentemot denna, hittills varit mycket omtvistad,
och att det vore i hög grad önskligt, att den löstes med ett formligt
lagbud. Motionären anför också, att om tvist av ifrågavarande art uppstode,
det vore lämpligast, att den handlades av arbetsdomstolen, där den sakkunskap
i hithörande frågor vore representerad, som givetvis saknades i en allmän
domstol. Avgörandet av en sådan tvist förutsatte väl också i regel en tolkning
av avtalet. Utskottet har emellertid på de av departementschefen anförda skälen
anslutit sig till hans ståndpunkt i frågan. Då vi emellertid anse motionärens
skäl praktiskt sett vara vida mera bärande än departementschefens och utskottets
övervägande på teoretiska grunder baserade ståndpunkt, hålla vi före, *
att utskottet i denna del bort yrka bifall till motionen.»

vid 8 § i förslaget till lag om kollektivavtal:

»I de sakkunnigas förslag fanns upptagen en särskild paragraf, § 14, varigenom
åt vissa delar av lagförslagets bestämmelser gavs tvingande natur, så att
de icke kunde sättas ur kraft genom överenskommelse mellan kontrahenterna.
De sakkunniga anförde därom, att därest lagen skulle fylla sin uppgift att
skänka helgd åt kollektivavtalet och främja lugna förhållanden på arbetsmarknaden,
det vore nödvändigt, att vissa av lagens bestämmelser erhölle tvingande
natur. Framför allt vore detta förhållandet med reglerna rörande förbud mot
stridsåtgärder och om verkan av brott mot kollektivavtalet. I den kungl. propositionen
har tvingande natur emellertid givits endast åt reglerna rörande förbud
mot stridsåtgärder och icke åt stadgandena om verkan av brott mot kollektivavtalet.
Departementschefen har därom allenast anfört, att det icke syntes
honom erforderligt att begränsa parternas avtalsfrihet i så stor utsträckning,
som de sakkunniga föreslagit. I motionen 1:280 har påyrkats återinförande
av de sakkunnigas förslag i denna del. Utskottet har emellertid avstyrkt motionärens
yrkande av det skäl, att utskottet ansett det riktigt, att parterna erhölle
frihet att i detta hänseende ordna sitt mellanhavande på sätt de ansåge
lämpligast.

I denna del måste vi avgjort ställa oss på motionärens ståndpunkt. Skall
den föreslagna lagen fylla sin uppgift att främja arbetsfreden, synes det oss
uppenbart, att man icke bör lämna frågan om påföljd av brott mot kollektivavtal
beroende på en överenskommelse mellan kontrahenterna. Sker detta, kommer
i många, helt säkert de flesta fall, när nytt kollektivavtal skall ingås, en
bitter och svårlöst tvist att uppstå just på denna punkt. Med det utomordentligt
starka motstånd arbetareorganisationerna rest mot lagen i dess helhet, torde
det vara ställt utom varje tvivel, att de, om de kunna helt och hållet förtaga
lagens verkan genom en överenskommelse i kollektivavtal, skola insätta hela
sin kraft på att söka på detta sätt eludera lagens verkningar. Vi tillåta oss
också erinra om det nära samband, som i detta avseende äger rum mellan 8 §
och 4 § i lagförslaget. Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet förordade förslag
hava bestämmelserna om förbud i vissa fall mot stridsåtgärder under kollektivavtalets
giltighetstid (4 §) erhållit tvingande natur. Men om endera kontra -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

hen ten kan framtvinga en överenskommelse i kollektivavtal, att icke någon som
helst påföljd för överträdelse av lagen skall äga rum, blir stadgandet om förbud
i vissa fall mot strejk eller lockout betydelselöst, enär vilkendera som helst av
kontrahenterna kan utan någon rättslig påföljd överträda det.

Vi anse alltså, att utskottet i denna del bort förorda bifall till motionen.»

3) av herrar Österström och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets
motivering till 4 § bort hava följande lydelse:

Landssekretariatet har i sitt yttrande-----(lika med utskottets

motivering) •— ■— ---som beröras av kollektivavtal.

Det framlagda förslaget innehåller icke något allmänt förbud mot vidtagande
av s. k. sympatiåtgärder. I första stycket punkt 4 av förevarande
paragraf stadgas endast, att stridsåtgärd ej må företagas för att bispringa
annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga dylik åtgärd. Emellertid kan
det ifrågasättas, huruvida lagstiftningen icke bör gå ett steg längre. Därest
kollektivavtalet skall fylla sin uppgift som fredsdokument, torde detsamma
böra tillerkännas den verkan, att under avtalstiden inga som helst sympatiåtgärder
få förekomma. Det vill även synas som om man på vissa håll bland
de närmast intresserade parterna började övergå till den uppfattningen, att
rätten till sympatiåtgärder icke längre bör hållas öppen. Att ett minskat användande
av sympatiåtgärder skulle medföra betydande fördelar för samhället,
torde vara uppenbart. Med hänsyn härtill synes det utskottet önskvärt, att till
övervägande upptages spörsmålet, om och på vad sätt ett allmänt förbud kan
införas mot sympatilockout och sympatistrejk under tiden för kollektivavtals
giltighet.

Avtalets verkan
beträffande
vidtalade
av
stridsåtgärder.