Andra lagutskottets utlåtande nr 34 (Utlåtande 1949:L2u34 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Nr 34.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1949 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sexton
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 325 av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
nr 326 av herr Domö in. fl.,
nr 327 av herr Ekman,
nr 328 av herr Lindblom m. fl.,
nr 330 av herr Gränebo in. fl.,
nr 336 av herr Sundberg, Carl, och
nr 337 av herrar Holmbäck och Andersson, Elon, samt
inom andra kammaren

nr 413 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.,

nr 414 av herr Edcnman in. fl.,

nr 418 av herr Hedlund i Rådom m. fl.,

nr 425 av herr Ohlin in. fl.,

nr 426 av herr Stöld,

nr 427 av herr Nilson i Spånstad,

nr 428 av herr Häckner,

nr 429 av herr Hseggblom och

nr 430 av herr Nilsson i Kristinehamn.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 sand. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

I motionerna 1: 326 och II: 413, vilka äro likalydande, yrkas, att förevarande
proposition måtte avslås och att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om ett på förnyad utredning grundat förslag till lagstiftning
i ämnet, varvid de i motionerna framförda synpunkterna borde beaktas.

I de likalydande motionerna I: 336 och II: 429 hemställes, att propositionen
icke måtte bifallas samt att riksdagen måtte uttala sig för en fortsatt
utredning av den föreliggande frågan med beaktande av vissa i motionerna
närmare angivna synpunkter.

I motionen II: 426 yrkas, att riksdagen måtte besluta vidtaga vissa i motionen
förslagna ändringar i och tillägg till propositionen eller, därest dessa
förslag ej komme att bifallas, riksdagen måtte avslå propositionen.

För de synpunkter, som i motionerna I: 326 och II: 413 samt I: 336 och
II: 429 önskas beaktade vid en fortsatt utredning, för de i motionen II: 426
framförda förslagen om ändringar och tillägg samt för de i övriga motioner
gjorda hemställandena redogöres i det följande i samband med behandlingen
av de delar av propositionen, som motionerna avse.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallades
den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström,
numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander
och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om utformningen
av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att
vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden deltaga
i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahhnark,
ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N.
Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekonomen
R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow,
över lantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling.
Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober
1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utredningen,
såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar
i expropriationslagstiftningen.

Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med
förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De
i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som tilllämpas
i propositionen, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

byggelse, 2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3)
överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa särskilda
frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och
försäljning av kronans, kyrkans och universitetens mark samt G) expropriationsmyndighetens
organisation.

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av
ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågorna
3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och
6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena
därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM
med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen
i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948: 1).

Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehandling
och ha därvid utlåtanden avgivits dels av flertalet av de myndigheter
och organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, dels ock
av ytterligare några sammanslutningar.

Ärendet har härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid även
uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om ändring
av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947.

II. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse
samt expropriation och försäljning av kronans,
kyrkans och universitetens mark.

Markutredningens förslag.

Markutredningen föreslog i sitt betänkande, dels att 1 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation skulle givas sådan ändrad lydelse, att kronan tillhörig
mark icke, såsom enligt nu gällande lydelse är fallet, vidare skulle vara
undantagen från expropriation, och dels att stadgandet under 7. i 1 § skulle
erhålla den lydelsen att fastighet må tagas i anspråk genom expropriation,
om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns eller municipalsamhälles
ägo överföra mark, som med hänsyn till kommunens eller municipalhällets
framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordningar.

Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse.

Beträffande spörsmålet om rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse
anför föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
vid remissen av lagförslagen till lagrådet bl. a. följande:

»Markutredningen avser med det föreliggande förslaget alt förläna kommunerna
ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för ge -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

nomförandet av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade utvidgningen
av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna tillfälle
att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att
bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta
för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid
särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploateringen
blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markområdena.

Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har biträtts
av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna
och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att
tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det
bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva.

I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske
om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som
med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna
normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara alltför
allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissinstanser
som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat sina resonemang
på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter
att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropriationsrätten
bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något
högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För
att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende,
skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande
lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsakliga
syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna.

I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation
speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emellertid,
jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med boningshus,
tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till ensittarlagstiftningen
vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expropriationsbestännnelse
av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta
stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som ingår
i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas
äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation
härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av
områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark,
om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stadgande
ha kommunerna således en viss möjlighet att tvångsvis förvärva
tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropriation
som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropriationsrätt
är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det
bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att
ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda
kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda medgiva
ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså begränsad
bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplanelagda
områden eller å mark där detaljplanering överhuvud ej ägt rum.

Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostadsändamål
är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare vägrar
att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spekulationssyfte
eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom
expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist
inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden
lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kommunen
möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga
om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela planeringen
av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som
med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbelen in. in. ligga sämre till.
För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det
emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av fullgod
beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga
priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om
tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre
tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för
kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva
kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss
antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyggande
syfte torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett relativt
tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om
en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på
sådana villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till
billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån
hålles nere.

Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda berörts
vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitutet.
Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig
kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla äganderätten
till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder
tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan
eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för bebyggande,
får kommunen betydligt större möjligheter alt framdeles genomföra
större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till
höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill
kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna.
Eu rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte alt upplåta den

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning
kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose
marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda
möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om
tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så
värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas.
Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriationsrätten
redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål.

I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade
expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter
för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ianspråktagande
av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av
kommunen Över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —
lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och
annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande
av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnyttjande
(trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommunernas
expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt angår
tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas enligt
sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mellan
tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erforderliga
markområden.»

Efter att ha framhållit, att han funne det erforderligt, att det av markutredningen
behandlade spörsmålet om överföring till det allmänna av markvärdestegring
bleve föremål för fortsatt utredning, och att han därför icke
vore beredd att nu föreslå, att expropriation skulle kunna beviljas enbart för
detta ändamål, fortsätter departementschefen:

»Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropriationsrätten
har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt
planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om
den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hörande
anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall
kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kommunala
myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under utarbetande.
Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsarbetet
ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras
sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna mening
kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan
innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan
anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.
Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i
god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfredsställande
lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av
värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse
för markvärdena gör också, att det ofta kan vara en fördel att vissa betydel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

sefulla områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga
form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför
bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.
Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid
är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre
till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana
fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma att
omfatta större sammanhängande områden.

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets
fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena
mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen
det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar
med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk
bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid
general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det
säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola
behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveckling,
endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.
Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna
uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emellertid
beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras
varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum.
På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse få vägas
även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett
industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för
väntad framtida utvidgning av företaget.

Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad
jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom saneringsfallet
—■ endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att
genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga
ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga
bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutredningen
föreslagit, intagas i 1 § expropriationslagen. Eftersom det nuvarande
stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa
speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen
upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriationsmöjlighet
i de fall som bär angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig
fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropriation
må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för
att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt.»

Departementschefen anför vidare:

»Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sammanhang.
Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frågan
om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas,

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åtgärd
har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller
att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation
eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan
om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills
vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resonemanget
närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmelsen
om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid
kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnadsrätten
enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropriation
är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av
mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.
Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen
möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om
område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen ensam
att bli normgivande.»

Lagrådet anför allmänt om förslaget:

»Huvudsyftet med förslaget är att åstadkomma en genomgripande utvidgning
av kommunernas möjlighet att expropriera jord, först och främst för
tillgodoseendet av bostadsbehovet men också för andra ändamål. En sådan
möjlighet kan ock otvivelaktigt vara till stort gagn, när det gäller att hindra
osund spekulation i jord och avhjälpa den flerstädes svåra bostadsbristen.
Genom byggnadslagstiftningen bär man vunnit möjlighet att hindra
enskilda exploatörer att efter eget skön leda utvecklingen av bebyggelsen,
och som ett komplement till nämnda lagstiftning skulle expropriationsrätten
kunna fylla syftet att, oberoende av enskilda jordägares vilja till medverkan,
få till stånd den behövliga bebyggelsen å områden, som bäst lämpa
sig för ändamålet.

Förevarande förslag går emellertid vida längre än för dessa syften är erforderligt
och synes utgå från ett väl ensidigt betraktelsesätt. Den som har
att bedöma förslaget bör göra klart för sig, att den föreslagna lagtexten på
avgörande punkter är synnerligen elastisk och därför måhända icke vid
första påseendet ger intryck av att äga en så djupgående innebörd som den
i själva verket har. Den administrativa makten tillägges inom mycket vida
gränser en hart när oinskränkt handlingsfrihet gentemot de enskilda markägarna.
Allt kommer att bero på tillämpningen. Denna kan väl enligt förslagets
lydelse utövas på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan
motsatta intressen, men någon annan garanti för att så blir fallet än
den som ligger i tilltron till de myndigheter som skola handhava tillämpningen
lämnas icke. Vid en lagstiftning av denna typ komma de uttalanden,
som gjorts i lagens förarbeten, att få en utomordentlig betydelse för
lagstiftningens blivande verkningar. Förslagets förarbeten äro i detta avseende
icke ägnade att förebygga starka betänkligheter. Helhetsintrycket
blir att förslagets antagande i oförändrat skick skulle innebära en radikal

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

förändring i den enskilde jordägarens ställning, i det att den relativa trygghet,
som jordäganderätten hittills i allmänhet inneburit, bleve till väsentlig
del tillspillogiven. För den allmänna rättsuppfattningen i vårt land
måste det utan tvivel te sig främmande att i den betydande utsträckning
som här föreslagits utbyta den lagstadgade tryggheten mot ett osäkerhetstillstånd,
där den administrativa makten efter fritt skön samt mer eller
mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra om den enskildes äganderätt
— det må röra sig om större eller mindre jordbruk, större eller mindre
bostads- eller andra fastigheter — skall utan tvingande skäl uppoffras.

Vad först markbehovet såsom förutsättning för expropriation beträffar
tc.rde principen böra vara den, att detta behov för att kunna berättiga till
expropriation skall äga ett visst mått av styrka och aktualitet. Det bör icke
vara tillräckligt att den åsyftade användningen för byggnads- eller annat
ändamål av den mark, som exproprieras, skymtar såsom en tämligen obestämd
och avlägsen möjlighet. Förslaget öppnar emellertid väg för kommunerna
att genom expropriation tilltvinga sig mark i en utsträckning, som
går vida över det omedelbara eller med tillräcklig säkerhet överskådliga
behovet och som befriar dem från att i förväg närmare planera, om och när
och hur i anspråk tagen mark verkligen skall användas för det tänkta ändamålet.
Förslagets motivering är på denna punkt svävande. Markutredningen
bär uttalat sig för att expropriation bör kunna beviljas, om det göres
sannolikt att marken erfordras för tätbebyggelseändamål. Departementschefen
synes visserligen vilja skärpa detta krav, då han yttrar att den i
expropriationsmålet förebragta utredningen bör, för att tjäna som grundval
''för expropriation, kunna anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för
sådant ändamål. Men andra hans uttalanden, såsom rörande fördelen av
att samhället äger mark i den utsträckning att det ej behöver känna sig alltför
bundet av de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ, antyda
möjligheten av mycket långt gående tolkning av den föreslagna expropriationsrättens
innebörd. Särskild uppmärksamhet förtjänar yttrandet om att
kommunerna böra säkra sitt markinnehav i god tid, i synnerhet så länge en
tillfredsställande lösning icke vunnits av problemet om indragning till det
allmänna av värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Detta yttrande
framstår såsom en betydande modifikation av tidigare gjord förklaring
att frågan om markvärdestegringens överförande till samhället tillsvidare
lämnats å sido. Ty det kan svårligen förnekas, att expropriationsinstitutet
kan utnyttjas som ett effektivt medel för ett dylikt överförande och
otvivelaktigt måste såsom sådant framstå, om expropriationslagstiftningen
anordnas så att den skall kunna tillåta samhället att, utan att behöva åberopa
något mera närliggande behov av marken, tvångsförvärva densamma just
i syfte alt tillförsäkra samhället blivande värdestegring.

Även på eu annan punkt, som har visst sammanhang med den nyss berörda,
lider förslaget av oklarhet, nämligen beträffande frågan om en enskild
markägare skall kunna undgå expropriation genom att sjiilv på ett godtagbart
sätt ombesörja markens exploatering. Enligt lagen om expropriation

Andra lagutskottets utlåtande nr 3k.

gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får äga rum blott om
sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende av det behov
som konstateras vara för handen. Villkoret i sin generella utformning har
visserligen bibehållits i lagtexten, men formuleringen av det föreslagna nya
expropriationsändamålet har i verkligheten till väsentlig del berövat villkoret
dess strikta innebörd. Detta intryck förstärkes i hög grad av förslagets motivering.
Motiven präglas av uppfattningen att det under alla omständigheter
bör föredragas att exploateringen sker i kommunernas egen regi. Detta synes
dock icke utan vidare kunna tagas för givet. En sund konkurrens torde
befordra allmänhetens intressen. Departementschefen har också i ett avsnitt
av remissprotokollet berört fördelen av en nyttig konkurrens på tomtmarknaden,
en fördel som skulle vinnas därigenom att kommunerna sattes
i tillfälle att tvinga sig in på marknaden och därigenom bryta existerande
prismonopol. Förslagets genomförande skulle emellertid — även vid en
försiktig tillämpning av de nya reglerna -— lätteligen på grund av det härmed
följande osäkerhetstillståndet få verkningar långt utöver sådana som
kunna betecknas såsom gynnsamt prisreglerande. Stor sannolikhet talar för
att man, om förslaget upphöjes till lag, har att motse en kommunernas monopolställning,
som i stor utsträckning betager de enskilda lusten att äga
mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunna väntas sträcka
sig.

Lagrådet vill för sin del även understryka vissa betänkligheter av mera
allmän innebörd, åt vilka en del remissinstanser givit uttryck, i fråga om den
utvidgade maktställning som förslaget åsyftar för kommunernas räkning.
Det kan förvisso ifrågasättas, om därmed följande befogenheter kunna förväntas
städse bli utövade med sådan oväld och förutseende skicklighet som
borde vara en förutsättning för en dylik maktställning. Betydelsefulla intressen,
såväl allmänna som enskilda, stå här på spel. I enlighet med vad
en remissmyndighet framhållit synes det, om förslaget genomföres, måhända
vara påkallat att garantier skapas för att icke den kommunala markoch
bostadspolitiken skötes på ett sätt som träder de allmänna och enskilda
intressena för nära.»

Lagrådet, som senare närmare utvecklar sina erinringar i anslutning till
de särskilda lagstadgandena, förklarar, att lagrådet endast under förutsättning
att förslaget omarbetas under hänsynstagande i det väsentliga till
vad lagrådet anfört anser sig kunna till någon del tillstyrka förslaget.

Vid 1 § expropriationslagen anför lagrådet bl. a. följande:

»Enligt stadgandet skulle kommun i första hand erhålla expropriationsrätt
för att ''säkerställa’ att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar. Härigenom skulle, enligt
vad som anföres i motiven, kunna exproprieras mark, vare sig den är
belägen utom eller inom planlagt område och vare sig den redan är tätbebyggd
eller icke.

Såsom ett typfall, då icke tätbebyggd mark skall kunna exproprieras,
upptages i motiveringen expropriation för tillfredsställandet av den aktuella
bostadsförsörjningen. Sålunda anföres att, vare sig en markägare i spekula -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

tionssyfte eller av annan icke godtagbar orsak vägrar att upplåta sin mark
för exploatering, bör kommunen genom expropriation kunna förvärva marken,
då den erfordras för att bostadsbrist inom kommunen skall bli avhjälpt
och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av
fullvärdiga bostäder åstadkommas. Här syftas alltså närmast på ett aktuellt
markbehov, och någon erinran synes icke böra göras mot expropriationsrätt
i dessa fall beträffande mark, som icke redan är tätbebyggd.

De anmärkningar, som inledningsvis gjorts, att det för expropriation icke
bör vara tillräckligt att markbehovet skymtar såsom en tämligen obestämd
och avlägsen möjlighet, torde emellertid ha tillämpning på vissa andra i
motiveringen angivna fall. Här är det icke fråga om ett aktuellt behov, utan
kommun skulle kunna långt innan markens exploatering vore aktuell, så
att säga i förråd, expropriera mark för att själv i sinom tid kunna exploatera
eller till exploatering utbjuda marken på villkor, billigare än vad eljest
skulle blivit fallet. I den mån risk föreligger för att, om expropriation ej
sker, ett prismonopol driver upp priserna å marken till oskälig höjd och
under förutsättning att expropriationen begränsas till att omfatta sådan
mark som — även om den ej ingår i upprättad plan — dock måste förutses
under en närliggande framtid bli erforderlig för kommunens utveckling,
kan måhända erinran med fog ej heller göras mot en sådan utsträckning
av expropriationsrätten, ehuru man härigenom skulle införa ett expropriationsändamål
av delvis ny karaktär. Emellertid måste, såsom inledningsvis
berörts, fasthållas vid att utredningen skall erbjuda grund för antagande att
de enskilda markägarna icke själva äro beredda att exploatera marken på
rimliga villkor. Det i lagtexten använda ordet ''säkerställa synes redan med
hänsyn härtill mindre lämpligt, då det skulle kunna göra detta villkor illusoriskt.

Av motiven att döma synes man emellertid icke ha ansett sig böra begränsa
expropriationsrätten till mark, som sålunda kan beräknas bliva erforderlig
inom en nära framtid. Expropriation skulle nämligen kunna medgivas
av mark kring ett samhälle i sådan omfattning, att man vid de blivande
planernas utarbetande icke behövde känna sig alltför bunden med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Detta — som synes
strida mot vad i motiven anförts därom att för expropriation skall fordras
att det genom förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande visat att marken
behövs för tätbebyggelseändamål — skulle möjliggöra att hela ytterområden
omkring ett samhälle genom expropriation överfördes i kommunens
ägo. En så vidsträckt expropriationsrätt synes av de skäl som inledningsvis
anförts icke böra godtagas. Den skulle icke heller väl överensstämma
med grunderna för stadgandet i 5 § expropriationslagen att om mer än
ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt
ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är. Även ur nu angivna synpunkter torde
ordet ''säkerställa’ icke böra bär komma till användning.

Den nu behandlade nya expropriationsgrunden avser emellertid enligt

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

motiven icke endast — såsom ovan berörts — expropriation av mark, som
icke är tätbebyggd, utan även mark, som redan är tätbebyggd men där byggnadsrätten
enligt gällande plan icke helt utnyttjats. En särskild förutsättning
för expropriation i dylika fall skulle emellertid, fortfarande enligt motiven,
vara, att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig
betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Att sålunda även redan tätbebyggd mark skall kunna exproprieras är
svårt att utläsa omedelbart ur lagtexten, varför ett förtydligande härutinnan
svnes erforderligt, om ståndpunkten vidhålles. Emellertid torde det kunna
ifrågasättas om en sådan regel verkligen bör införas. Beträffande stadsplanelagt
område torde 44 § första stycket byggnadslagen göra regeln obehövlig.
Enligt förslagets motiv åsyftas huvudsakligen fall, då inom område, där
byggnadsplan gäller, denna plan ändras så att byggnadsrätten ökas i mera
avsevärd omfattning t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde.
Dylik planändring torde dock sällan förekomma beträffande område
med endast byggnadsplan. Och särskilt då det gäller redan tätbebyggd
mark torde man böra på detta lagstiftningsområde framgå med varsamhet
och undvika ingripanden som ej äro av mera påtaglig betydelse för det allmänna.
Utvidgningen av expropriationsrätten synes därför i allt fall böra
begränsas till att avse endast mark som icke redan är tätbebyggd.

Utom för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
skulle enligt förslaget expropriationsändamålen utvidgas till att
avse även syftet ’att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med
tomträtt’. Detta expropriationsändamål var icke särskilt upptaget i markutredningens
förslag och har icke heller varit underställt remissinstansernas
granskning. Som skäl för denna utvidgning av expropriationsgrunderna har
anförts, att kommunen genom tomträttsupplåtelse skulle få betydligt ökade
möjligheter att framdeles genomföra större förändringar av området samt
att en eventuell värdestegring av marken skulle förbehållas det allmänna.

Med hänsyn till vad som anförts i motiven skulle även expropriation för
tomträttsupplåtelse kunna medgivas på ett mycket tidigt stadium. Visserligen
kan upplåtelse av tomträtt avse endast tomt å område, planlagt för bebyggande,
men att döma av motiven till remitterade förslaget skulle expropriation
kunna beviljas redan innan någon plan definitivt tagit form. Härtill
kommer att, medan eljest syftet med expropriation av mark för tätbebyggelse
skulle vara att erhålla säkerhet för att tomtmark bleve tillgänglig
på skäliga villkor, skulle något dylikt villkor icke gälla då det vore fråga om
expropriation för tomträttsupplåtelse. Sådan expropriation skulle nämligen,
enligt vad som uttryckligen angives i motiven, kunna beviljas oberoende
av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltade sig och oavsett den enskilde
markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov. Ett godtagande
av en expropriationsgrund av denna beskaffenhet skulle alltså innebära
ett än längre gående ingrepp i den enskilde jordägarens rätt än den
förut behandlade expropriationsgrunden för tätbebyggelse. Man kan svårligen
uppfatta den ifrågasatta expropriationsrätten för tomträttsupplåtelse

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

annorledes än som ett medel, som främst syftar till att vinna en överflyttning
å kommunen av en beräknad markvärdestegring. De intressen, som här
i övrigt skulle kunna komma i fråga, synas nämligen tillräckligt tillgodosedda
redan genom möjligheten att expropriera för tätbebyggelse. Erinras
må i detta sammanhang om vad i remissprotokollet med all rätt anföres, att
om man vill åstadkomma en överflyttning av markvärdestegring från enskilda
till det allmänna, detta synes böra ske på ett för alla likformigt och
rättvist sätt och ej så slumpartat som genom expropriation, då endast den
markägare, mot vilken expropriation företages, skulle drabbas därav.

Lagrådet får därför bestämt avstyrka att såsom en särskild expropriationsgrund
upptages överförandet av mark i kommuns ägo för upplåtelse med
tomträtt.»

Beträffande sistnämnda expropriationsgrund anser lagrådet det i varje
fall vara nödvändigt att uttryckligen begränsa densammas tillämpning till
mark, som icke redan är tätbebyggd.

Avslutningsvis anför lagrådet vid 1 §, att lagrådet hemställer om sådan
ändring av förslaget, att det i förevarande delar kommer att innehålla endast
afl kommun kan erhålla rätt till expropriation för att mark, som icke är tätskall
vara tillgänglig för den tätbebyggelse med därmed sammanhängande
anordningar, som kan förutses bliva erforderlig inom närliggande
framtid, med förbehåll tillika — genom villkorsbestämmelse i 111 § eller
annorstädes — att utredningen visar grund för antagande att marken eljest
icke på skäliga villkor blir tillgänglig för ändamålet.

I anledning av lagrådets yttrande anför departementschefen bl. a. följande: »Beträffande

lagrådets uttalanden om förslagets innebörd i stort och dess
förhållande till den allmänna rättsuppfattningen vill jag särskilt framhålla
att dylika ställningstaganden — i detta ärende mer än vanligt i lagstiftningsfrågor
—• enligt sakens natur måste bli beroende av bedömarens samhällsekonomiska
värderingar. Det är över huvud taget icke möjligt att enbart
på juridisk grundval fatta ståndpunkt till dessa spörsmål. Bedömningen
måste ytterst grundas på politiska uppfattningar, t. ex. i vad mån eller på
vad sätt äganderätten till tomtmark bör få inverka på tätorternas utveckling
eller hur omfattande uppgifter som böra läggas på kommunerna och andra
samhälleliga organ i syfte att trygga medborgarnas bostadsförsörjning.
Dessutom vill jag framhålla, att enligt min mening kan förslaget icke väntas
få sådana långtgående konsekvenser som lagrådet antagit.

Såsom framgår av mitt anförande vid förslagets remitterande till lagrådet
har utgångspunkten för de vidgade exproprialionsmöjligheterna varit
bostadsförsörjningens behov. Kommunerna ha redan betydelsefulla uppgifter
på bostadspolitikens område, och det ligger enligt min mening i linje
med en önskvärd utveckling, att kommunernas verksamhet för befolkningens
förseende med fullgoda bostäder till rimliga priser alltmer aktiveras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Även i övrigt böra kommunerna i väsentliga avseenden ha ansvaret för bebyggelsen
inom sina områden. Kommunerna måste då också ha legala möjligheter
att fullgöra dessa utomordentligt betydelsefulla uppgifter.

Enligt min uppfattning har behovet av en väsentlig utvidgning av kommunernas
expropriationsmöjligheter i praktiken givit sig starkt till känna,
ej minst i mindre, växande samhällen. Kommunalt verksamma personer
med skilda politiska åskådningar ha vid olika tillfällen omvittnat vilka
svåra olägenheter som vållats av privata markmonopol och möjligheterna
alt spekulera i tomtmark.

I anledning av vissa yttranden av lagrådet vill jag vidare påpeka alt enligt
det remitterade förslaget expropriationsrätt icke avsetts skola kunna
beviljas enbart i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring på
marken. Problemet om överförande till det allmänna av värdestegring vid
tätbebyggelse har nämligen, såsom framgått av mitt tidigare anförande,
hänskjutits till ytterligare utredning. En annan sak är att en exproprierande
kommun, liksom varje annan förvärvare av mark, rent faktiskt kommer
i åtnjutande av värdestegring som inträffar under den tid kommunen har
marken i sin ägo. Då fråga är om kommuner, har denna effekt icke samma
stötande innebörd som eljest ofta är fallet, enär en dylik värdestegring till
övervägande del brukar bero på anordningar som tillkommit på föranstaltande
av det allmänna.»

Departementschefen anför vidare:

»Vad angår de olika detaljerna i förslaget och då först innehållet i den av
mig förordade nya lydelsen av 1 § i lagen om expropriation, har lagrådet ansett
att expropriation för tätbebyggelseändamål borde ifrågakomma endast
då marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid. Om
kommunerna, såsom förslaget avser, skola kunna bryta prismonopol, är det
dock ej tillräckligt att tvångsförvärv kan ske först sedan missförhållanden
uppkommit. Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande syfte
kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium. För
att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande
utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga villkor blir
tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Då det gäller
mark utanför detaljplan, kunna upplysningar i sistnämnda avseende lämnas
i exempelvis en generalplan. Att den förvärvade marken sedermera vid
en blivande utvidgning av detaljplaneringen kan få betydelse ur synpunkten
av olika utvidgningsalternativs ekonomiska konsekvenser, synes icke
innebära något som strider mot det angivna kravet på utredning vid expropriationstillfället.
Ej heller torde det uppkomma något motsatsförhållande
mellan expropriationsrätten i förevarande fall och grunderna för 5 § expropriationslagen.

Vidare har lagrådet ansett att expropriationsrätten icke borde omfatta
mark varå byggnadsrätten enligt gällande plan ej helt utnyttjats. Det torde
visserligen vara riktigt att de möjligheter till tvångsinlösen, som byggnadslagen
öppnar för dylika fall, i allmänhet äro tillfyllest. I vissa fall, t. ex. vid

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

tvångsförvärv av obebyggda områden vari ingå bebyggda enklaver, synes
dock en begränsning i enlighet med lagrådets åsikt kunna medföra tekniska
olägenheter. I motsats till lagrådet anser jag därför att begränsningen ej
bör göras. Jag har icke heller funnit något förtydligande i lagtexten erforderligt
för att utmärka att ifrågavarande fall ingå under densamma.

I denna del har lagrådet slutligen också gjort invändning mot att expropriation
skulle kunna ske av mark för upplåtelse med tomträtt. Vad till
stöd därför anförts har icke föranlett mig att ändra min tidigare uttalade
mening. De fördelar som äro förenade med att samhället behåller äganderätten
till marken äro enligt min uppfattning så stora att avsikten att göra
tomträttsupplåtelse bör motivera expropriationsrätt. Däremot anser jag mig
för närvarande böra godtaga lagrådets på denna punkt i andra hand gjorda
hemställan, nämligen att tillämpningen av denna expropriationsgrund bör
begränsas till mark som icke redan är tätbebyggd. Sedan pågående utredning
om tomträttsinstitutet slutförts, torde definitiv ställning få tagas till frågan
om denna begränsning.»

De fem motionerna I: 326 och 336 samt II: 413, 426 och 429, vilka på sätt
förut nämnts innehålla yrkande om avslag å propositionen, beröra alla det
nu behandlade spörsmålet.

I likalydande motionerna I: 326 och II: 413 anföres, att det syntes motionärerna
lämpligt, att man följde lagrådets anvisningar om bestämmelsens
innehåll och alltså föreskreve, att kommun bör erhålla rätt till expropriation,
för att mark, som icke är tätbebyggd, skall vara tillgänglig för den tätbebyggelse
med därmed sammanhängande anordningar, som kan förutses bli
erforderlig inom närliggande framtid, detta dock allenast under förutsättning
att utredningen visar grund för antagandet att marken eljest icke på skäliga
villkor blir tillgänglig för ändamålet.

Den fortsatta utredning, som riksdagen enligt yrkanden i de likalydande
motionerna 1: 336 och II: 429 bör uttala sig för, bör enligt motionärerna ske
med beaktande dels av pågående och av departementschefen vidare i utsikt
ställda utredningar, som angivits ha samband med föreliggande fråga, dels
ock av att den förevarande expropriationen för bostadsändamål och vad
därmed nödvändigt sammanhänger icke göres vidsträcktare än som kan
föranledas av ett för orten betydande eller åtminstone påvisbart och aktuellt
allmänt behov, samt beträffande industri och därmed jämställda ändamål
begränsas till fall, där fråga är om utökning av i orten redan varande
industri eller annan verksamhet, och i övrigt endast till särskilda även ur
allmän synpunkt aktuella orsaker.

I motionen 11:426 föreslås, att det måtte stadgas, alt endast sådan jord,
som innefattas i upprättad generalplan eller bostadsförsörjningsplan, skall
kunna bli föremål för expropriation i nu förevarande fall.

Den nu föreliggande frågan beröres även i vissa av de motioner, som ej
innehålla avslagsyrkande, nämligen

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

i likalydande motionerna I: 330 och II: 418, i vilka hemställes, att riksdagen
måtte besluta, att rätt till expropriation skall kunna medges av jord,
vilken är oundgängligen erforderlig för kommuns behov av tomtmark för
bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål och som icke utan
kommunens ingripande kan väntas bli utnyttjad för sådant ändamål inom
skälig tid;

i motionen I: 328, i vilken hemställes, att förslaget om rätt till expropriation
för förvärv av mark för tomträttsupplåtelse ej bör genomföras, att expropriation
för tätbebyggelseändamål icke bör komma i fråga beträffande
mark, som redan är tätbebyggd, samt att expropriation av icke tätbebyggd
mark för bostadsändamål och därmed sammanhängande åtgärder bör medgivas
endast under förutsättning att kommunernas behov av marken är
ostridigt ådagalagt genom en på grundval av demografiska och andra utredningar
utarbetad generalplan samt att detta behov är aktuellt i den meningen,
att exploatering av marken för det uppgivna ändamålet icke ligger alltför
långt fram i tiden;

i motionerna I: 337 och II: 425, vilka äro likalydande och i vilka hemställes,
alt regeln om rätt till expropriation för att överföra mark i kommuns
ägo för upplåtelse med tomträtt måtte utgå ur förslaget samt att regeln om
expropriation för säkerställande av tätbebyggelse måtte omformuleras så
att den kommer att gälla endast inom stadsplan, byggnadsplan eller av
Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen fastställd generalplan, i samband varmed
det uttalas som önskligt, att ordet säkerställa kunde utbytas mot annat uttryck
och att lagtexten kunde bliva klarare; samt

i motionen II: 428, i vilken yrkas, att riksdagen måtte besluta, att i den
föreslagna punkt 16 av 1 § orden »där —---tomträtt» skola utgå.

Ytterligare har det spörsmålet väckts huruvida mark, tillhörig vissa enskilda
rättssubjekt, borde undantagas från expropriation för de nya ändamål
som avses med förslaget. I motionen 1: 327 yrkas nämligen, att riksdagen
måtte besluta den ändring i de föreslagna bestämmelserna, att mark,
som innehaves av kooperativa, utan enskilt vinstsyfte arbetande bostadsproducenter,
undantages från att kunna bliva föremål för expropriation för nu
föreslaget ändamål under förutsättning, att marken kan antagas bliva
planmässigt exploaterad, eller, därest icke detta kan bifallas, att kooperativt
organiserad, utan enskilt vinstsyfte arbetande bostadsproducent beredes
förhandsrätt till återförvärv av eller förvärv av tomträtt till från honom
exproprierad mark.

Expropriation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens

mark.

I anledning av markutredningens förslag att rätt till expropriation skulle
föreligga jämväl i fråga om kronans mark anför departementschefen bl. a.
följande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

»Såsom markutredningen erinrat har utredningen enligt meddelade direktiv
att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett centralt statligt organ
med uppgift att åvägabringa samordning av alla myndigheters och institutioners
handläggning av markfrågor. Markutredningens nu i första rummet
framlagda förslag, att i avbidan på lösningen av denna fråga vissa
ärenden rörande köp och försäljning skulle handläggas i samråd med nuvarande
bostadsstyrelsen, har redan varit föremål för statsmakternas behandling.
Det beslöts därvid att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlåter
beslutanderätten vid försäljning av statlig jord, alltid skall höra bostadsstyrelsen
angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse
och att myndigheten, därest den icke finner sig kunna godtaga styrelsens
förslag, skall vara skyldig att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för
avgörande (se prop. 1948: 241 och cirkulär till vederbörande statsmyndigheter
SFS 1948:599).

Härutöver har markutredningen förordat upphävande av hittillsvarande
förbud mot expropriation av kronojord. Vad angår detta förslag synes det
ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att Kungl. Maj :t skulle ha
att pröva expropriationsansökan beträffande egendom i sådana fall då Kungl.
Maj:t själv i annan ordning funnit försäljning ej böra äga rum. Särskilt
otillfredsställande konsekvenser skulle kunna uppkomma om, såsom ifrågasatts,
tillståndsprövningen vid expropriation i decentraliseringssyfte delvis
överflyttades till länsstyrelserna.

Nu anmärkta förhållanden torde likväl knappast kunna anses innebära
avgörande hinder mot förslaget. Som nyss nämnts är emellertid spörsmålet
om behandlingen av statens markfrågor föremål för fortsatt utredning. Bestämmelserna
om försäljning av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan
äro även föremål för översyn. Med hänsyn härtill synes det svårt att
för närvarande bilda sig en riktig uppfattning om behovet att kunna anlita
expropriationsförfarande gentemot kronan. Åtminstone för närvarande anser
jag mig därför icke kunna förorda markutredningens förslag om upphävande
av förbudet att expropriera kronoegendoin.»

Ifrågavarande spörsmål beröres i motionerna I: 325 och 337 samt II: 414,
425 och 426.

I motionerna I: 325 och II: 414, vilka äro likalydande, hemställes, att
riksdagen, med ändring av Kungl. Maj :ts förslag, måtte besluta, att kommun
tillerkännes rätt att för tillgodoseendet av samhälleliga behov expropriera
mark, tillhörande kronan, kyrkan, universitet eller annan allmän förvaltning,
och i motionen 11:426 föreslås, att riksdagen måtte besluta, att
lagen skall omfatta jämväl krono- och kyrkojord liksom jord tillhörig universitet
och andra därmed jämförliga institutioner.

I de likalydande motionerna I: 337 och II: 425 anföres hl. a. följande:

»Propositionen undanskjuter frågan om expropriation av kronans och
kyrkans jord tills utredningar ägt rum om .statens markfrågor och om försäljning
av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan. Vi anse oss böra
2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

] 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

framhålla önskvärdheten av att dessa utredningar snart bringas till sin
avslutning. Det ter sig nämligen som ett elementärt rättvisekrav att i fråga
om expropriation det allmännas och de enskildas jord ställes så att säga
på samma linje.»

Yissa motionsledes väckta special frågor.

I anslutning till förslaget om ändring av 1 § expropriationslagen ha genom
motioner väckts vissa speciella spörsmål.

Ett av dessa är frågan om införande av en förmånsrätt till arrende för den
förutvarande ägaren eller brukaren av exproprierad jordbruksfastighet. I
motionen II: 427 hemställes sålunda, att riksdagen måtte besluta införa optionsrätt
för den förutvarande ägaren eller brukaren att arrendera den exproprierade
fastigheten, om marken icke omedelbart tages i anspråk för bebyggelse,
samt att vederbörande utskott måtte utforma erforderlig lagtext.

De andra i anslutning till förslaget om ändring av 1 § expropriationslagen
väckta speciella frågorna syfta till att underlätta frivilliga uppgörelser.
För sådant ändamål föreslås i motionen II: 426, att därest kommunalt
markförvärv, även genom köp, avser jord utanför generalplan eller bostadsförsörjningsplan,
tillstånd till förvärvet måste ha utverkats hos Kungl.
Maj :t eller länsstyrelse samt att alla inkomster av jordavstående till kommunerna
böra undantagas från realisationsvinstbeskattning.

Utskottet.

I föreliggande proposition föreslås, att till 1 § expropriationslagen skall
fogas ett tillägg, enligt vilket expropriation skall kunna äga rum för att
säkerställa, att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och
därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo
överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Rätt
till expropriation för dessa ändamål må enligt 111 § i förslaget icke beviljas
annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen skall avse,
är belägen.

Syftet med den föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten är att
giva kommunerna ökade möjligheter att bedriva en aktiv bostadspolitik
och att genomföra den allmänna planeringen av sin tätbebyggelse. Någon
meningsskiljaktighet råder ej om att kommunerna för dessa ändamål böra
i vidsträcktare mån än för närvarande är möjligt kunna tvångsvis förvärva
mark. Däremot gå meningarna isär om hur stor utvidgning av rätten till
tvångsförvärv, som lämpligen bör genomföras.

Departementschefens uttalanden till statsrådsprotokollet giva vid handen,
att genom den föreslagna nya expropriationsgrunden »säkerställande att
mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar» avses, att — genom att kommun erhåller möj -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

lighet alt ingripa — garanti skall skapas för att inom kommunen belägen
icke tätbebyggd mark, i erforderlig utsträckning och så välbelägen som möjligt,
är till överkomliga priser tillgänglig för bostadsändamål, för näringslivets
behov och för de olika anordningar i övrigt, som en välordnad tätbebyggelse
kräver. Genom stadgandet avses vidare att öppna möjlighet för
kommun att — i de fall då så icke enligt gällande lagstiftning redan kan
ske — genomföra, att redan tätbebyggd mark, beträffande vilken byggnadsrätten
i mera påtaglig mån ej utnyttjats, blir bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med bebyggelseplanen.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot att kommun för de sålunda
angivna ändamålen tillerkännes rätt att tvångsvis förvärva mark,
som ej är tätbebyggd.

Vidkommande redan tätbebyggd mark ha motionsledes anförts erinringar
mot att ett effektivt utnyttjande av byggnadsrätten skulle kunna åvägabringas
genom expropriation enligt den förevarande expropriationsgrunden.
Enligt motionen I: 328 bör sålunda denna expropriationsgrund icke vinna
tillämpning i fråga om mark som redan är tätbebyggd. Samma uppfattning
kommer till uttryck i likalydande motionerna I: 326 och II: 413. Såsom departementschefen
framhållit har kommun för att uppnå att byggnadsrätten
fullt utnyttjas enligt 44 § första stycket byggnadslagen möjlighet att expropriera
stadsplanelagd mark, varemot beträffande område, där endast byggnadsplan
gäller, den nya bestämmelsen ensam blir normgivande. Departementschefen
har vidare såsom exempel, då en inskränkning av räckvidden
av den föreslagna bestämmelsen till att gälla endast icke tätbebyggt område
skulle kunna medföra tekniska olägenheter, angivit det fall att fråga är om
tvångsförvärv av obebyggda områden, i vilka ingå bebyggda enklaver. Det synes
tydligt, att i fall av sistnämnda art den i motionen I: 328 anvisade utvägen
att först stadsplanelägga marken och därefter tillämpa 44 § byggnadslagen
icke kan vara lämplig. Den i motionerna föreslagna inskränkningen kan
utskottet därför ej förorda utan anser, att möjlighet måste finnas för kommun
att genom expropriation kunna åstadkomma att byggnadsrätten fullt
utnyttjas även då fråga är om ej stadsplanelagt område. Å andra sidan är
det uppenbart, att en bestämmelse av ifrågavarande art blott undantagsvis
bör vinna tillämpning, t. ex. i det fall att fråga är om att i kommunens
ägo överföra ett större med villor bebyggt egnahemsområde, som enligt ny
planläggning skall begagnas för höghusbebyggelse. Synnerligen starka skäl
måste i ett dylikt fall föreligga innan det, såsom 1 § expropriationslagen
förutsätter, kan anses »nödigt» att expropriera marken.

De syftemål, som förslaget sålunda avser att tillgodose, äro av betydelse
för dettas räckvidd. För att viss mark skall kunna bli föremål för expropriation
för ifrågavarande ändamål, måste, såsom departementschefen framhåller,
marken behövas — och givetvis även vara lämpad — för tätbebyggelseändamål.
Till frågan om vilken grad av bevisning om behövligheten som
skall krävas återkommer utskottet. Förutsättning för att viss mark skall
kunna exproprieras är vidare, vilket departementschefen ock uttalar, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig. Om det sålunda finnes
befogad anledning antaga, att den enskilde markägaren själv exploaterar
marken eller eljest är beredd upplåta den för exploatering mot skäligt pris,
måste det anses säkerställt, att marken är på skäliga villkor tillgänglig för
tätbebyggelse. Då i angivna fall själva grundförutsättningen för expropriationsrätten
brister — nämligen att äganderättens överförande å kommunen
erfordras för att markens tillgänglighet skall vara garanterad — föreligger
enligt förslaget icke någon expropriationsrätt för kommunen. Enligt utskottets
mening innebär emellertid själva syftemålet ytterligare begränsning.
För att tillgången på mark skall anses säkerställd kan det icke erfordras,
att all mark, som kan förväntas framdeles behövas för exploatering, tillhör
sådan ägare, som med visshet är villig ställa den till förfogande för exploatering
på skäliga villkor. Om en ej alltför obetydlig del av den mark, som bedömes
svara mot exploateringsbehovet, tillhör sådan ägare, måste tillgången
på mark i den mening, varom här är fråga, anses säkerställd. Med de begränsningar
i förslagets räckvidd, som redan förslagets syftemål enligt utskottets
mening medföra, saknas varje grund för farhågorna, att förslaget
skulle öppna möjlighet för uppkomsten av kommunala markmonopol.

Den andra i tillägget till 1 § expropriationslagen upptagna expropriationsgrunden,
»överförande i kommuns ägo av mark, som icke är tätbebyggd, för
upplåtelse med tomträtt», bygger på den uppfattningen, att det vid tätbebyggelse
är lämpligast, att äganderätten till marken tillkommer det allmänna
och att exploatören endast erhåller sådan nyttjanderätt till marken, som
innefattas i institutet tomträtt. Utskottet anser, att, i varje fall så länge frågan
om överförande till det allmänna av den vid tätbebyggelse uppkommande
värdestegringen ej lösts, angivna uppfattning är välgrundad. Kommunerna
böra därför erhålla möjlighet att förvärva mark för upplåtelse med tomträtt.
Med hänsyn till att tomträtt som regel endast kan upplåtas av kronan
eller kommun bör kommun, även om den enskilde markägaren är villig att
ställa marken till förfogande för exploatering på skäliga villkor, erhålla expropriationsrätt
till marken. Verkan av förslaget i denna del är, att en kommun
som beslutat, att viss icke redan tätbebyggd mark skall upplåtas med
tomträtt, kan förvärva äganderätt till densamma, om marken kommer alt
behövas för tätbebyggelse och anledning finnes till antagande att den framdeles
blir på sådant sätt planlagd, att den kan upplåtas med tomträtt. Vissa
omständigheter torde i praktiken komma att begränsa tillämpningen av ifrågavarande
expropriationsgrund. Sålunda torde föreskriften i 68 § expropriationslagen,
enligt vilken exproprierad mark i vissa fall kan återlösas, medföra
att kommunerna iakttaga viss försiktighet vid åberopande av denna expropriationsgrund.
Återlösningsrätt enligt nämnda lagrum torde nämligen
föreligga om fastighet, som exproprierats för att upplåtas med tomträtt, sedermera
av kommunen försäljes eller utbjudes till försäljning. Kommer efterfrågan
på tomter att i främsta rummet inrikta sig på sådana, vilka kunna
förvärvas med äganderätt — och så kan väl antagas vara fallet särskilt
i fråga om industritomter — löper kommunen beträffande sådan mark,

Andra lagutskottets utlåtande nr 3å.

som exproprierats för att upplåtas med tomträtt, viss risk antingen att marken
kan komma att ligga outnyttjad eller ock att, om kommunen för att få
dylik mark utnyttjad överlåter äganderätten till densamma, återlösningsrätt
göres gällande. Likaså torde kostnaderna för markförvärven nödvändiggöra
en begränsning.

Till stöd för det av vissa motionärer gjorda avslagsyrkandet på förslaget
att införa ifrågavarande expropriationsgrund har åberopats bl. a., att innan
slutlig ståndpunkt tages till detsamma, resultatet av pågående utredning av
tomträttsinstitutet borde avvaktas. I anledning härav får utskottet erinra
om att 1945 års riksdag på hemställan av första lagutskottet anhållit, att
Ivungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös och allsidig utredning
av tomträttslagstiftningen. I motiveringen till sin hemställan framhöll första
lagutskottet bl. a., att när tomträttsinstitutet, såsom skett, kommit att användas
för andra ändamål än vad lagstiftaren vid dess tillskapande avsett,
det icke vore överraskande att luckor och bristfälligheter kommit att visa sig
vid institutets tillämpning på det utvidgade området. Bestämmelserna om
tomträtt vore därför enligt första lagutskottet uppenbarligen i behov av en
revision och anpassning till de ändrade förhållandena. Riksdagsskrivelsen
med anhållan om utredning har den 13 september 1945 överlämnats till lagberedningen
för att tagas i beaktande vid dess arbete för en revision av
jordabalken. Såsom uttalandena av 1945 års riksdag utvisa, åsyftas icke någon
ändring av tomträttsinstitutets huvudgrunder. Därtill kommer, att då
utredningen om tomträttslagstiftningen ingår i ett vittomfattande lagstiftningsuppdrag,
det nu icke är möjligt att överblicka, när en reformering av
tomträttslagstiftningen kan vara genomförd. Det kan befaras, att det kommer
att dröja avsevärd tid. Med hänsyn till vad sålunda anförts finnes enligt
utskottets mening ej skäl att avvakta resultatet av utredningen om tomträttslagstiftningen.

Med anledning av vad i motionen I: 328 anförts därom, att den nu avhandlade
utvidgningen av expropriationsrätten i första hand skulle drabba ägare
till egna hem, småstugor, villor osv. i tätorternas periferi samt jordbrukare i
dessa orters omedelbara närhet, får utskottet erinra om att enligt förslaget
denna expropriationsgrund skall vinna tillämpning endast å mark, som
icke är tätbebyggd. Villor och småstugor belägna å eller i omedelbar anslutning
till områden som kunna anses såsom tätbebyggda beröras således ej av
förslaget. Enstaka villor liksom ock jordbruk falla däremot in under detsamma.
I det följande övervägas åtgärder till minskande av de olägenheter
expropriationen kan medföra för jordbrukarna och utskottet får hänvisa
därtill. Enligt utskottets mening äro sålunda de olägenheter, som oundvikligen
måste vara förknippade med införandet av ifrågavarande expropriationsgrund,
väsentligen mindre än vad i motionen göres gällande.

På de grunder som ovan angivits finner utskottet — i motsats till vad i
motionerna 1:326, 328 och 337 samt 11:413, 425 och 428 hävdas — skäl
föreligga alt nu införa rätt för kommun att tvångsvis förvärva mark, som
icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet får härefter övergå till spörsmålet om den grad av bevisning,
som skall krävas för alt marken skall anses lämplig och erforderlig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar, liksom ock till frågan
om den grad av aktualitet, som skall föreligga beträffande behovet av
marken, eller, med andra ord, till frågan huruvida rätten till expropriation
skall inträda först sedan marken på visst sätt planlagts eller om marken
redan dessförinnan skall kunna bli föremål för expropriation för de med förslaget
avsedda ändamålen. Bedömandet huruvida den mark, varom är fråga,
bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hörande anordningar bör enligt
departementschefens mening i varje fall kunna ske, när generalplan eller
regionplan blivit godkänd av de kommunala myndigheterna eller när stadsplan
eller byggnadsplan är under utarbetande. Departementschefen uttalar
emellertid vidare, att mark bör kunna exproprieras redan innan plan i
vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande
visa, att marken behövs för tätbebyggelseändamål. I ett stort antal
motioner — 1:326, 328, 330, 336 och 337 samt 11:413, 418, 425, 426 och
429 — kräves, att bevisningen och aktualiteten skall vara större än vad departementschefen
funnit erforderligt. I fråga om de olika ståndpunkter motionärerna
intaga till frågan får utskottet hänvisa till den tidigare lämnade
redogörelsen för yrkandena i motionerna.

Dä utskottet gått att taga ståndpunkt till nu diskuterade spörsmål, har
utskottet fäst särskilt avseende vid att ett av de syftemål som förslaget avser
att tillgodose är, att den för tätbebyggelse avsedda marken skall kunna tillhandahållas
till skäliga priser. Den av tätortens utveckling föranledda prisstegringen
torde i allmänhet börja uppkomma redan innan plan uppgöres
för ett område. Det synes dock antagligt, att prisstegringen på allvar sätter
in först sedan plan lagts över området och områdets olika delar därvid anvisats
till vissa särskilda ändamål. Åtgärderna i syfte att motarbeta prisstegringen
måste därför vidtagas på ett tidigt stadium och helst redan innan
någon prisstegring alls inträtt. Avsikten är nämligen i och för sig ej att till
det allmänna överföra värdestegringen utan att hindra att råmarken över
huvud undergår någon prisstegring. I varje fall i fråga om icke planlagd
mark lärer angivna problem icke genom byggnadslagen ha funnit en lösning.
Att giva expropriationsrätt först sedan viss i byggnadslagen omförmäld
plan upprättats, skulle därför enligt utskottets mening innebära, att möjlighet
till åtgärder skulle finnas först på ett för sent stadium. Särskilt i
ögonen fallande blir detta i fråga om orter, beträffande vilka det icke kan
anses erforderligt att upprätta generalplan utan inom vilka detaljplaneringen
sker utan att föregås av generalplanering. Enligt utskottets mening
måste det, såsom det anförda ger vid handen, vara möjligt att tillgripa expropriation
ej obetydlig tid innan marken skall exploateras.

Mot tanken att på den föreslagna vägen få ett grepp om prisstegringsproblemet
har framförts den anmärkningen att endast vissa jordägare skulle
drabbas; förslaget skulle komma att verka orättvist. Häremot får utskottet
invända, att tanken är, att kommunen skall beredas tillfälle att utbjuda för

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

exploatering erforderlig mark till skäliga priser. Sedan kommun med användande
av de möjligheter förslaget erbjuder börjat konkurrera på tomtmarknaden,
bör någon vidare prisstegring ej uppkomma i fråga om någon
för tätbebyggelse avsedd mark, oavsett om den tillhör kommun eller annan.
Lyckas man uppnå vad som genom förslaget eftersträvas, torde detsamma
icke kunna verka ojämnt eller orättvist.

I likalydande motionerna I: 336 och II: 429 göres gällande bl. a., att genom
förslaget den mellan kommunerna pågående konkurrensen om industrier
m. m. skulle främjas. Att så i viss grad kan bli fallet skall icke bestridas.
Förslaget torde emellertid ur denna synpunkt huvudsakligen ha den verkan
att kommunerna bli mera jämställda; de kommuner, som nu ej äga mark
lämpad för industribebyggelse, erhålla genom förslaget bättre möjligheter
att hävda sig. Enligt utskottets mening föreligger för övrigt ej sådant samband
mellan förevarande lagförslag och frågan om näringslivets lokalisering,
varom utredning enligt vad utskottet inhämtat kan väntas bli framlagd vid
instundande årsskifte, att hinder möter att pröva dem var för sig.

Med hänsyn till vad utskottet anfört får utskottet uttala sin anslutning
till vad departementschefen anfört i fråga om erforderlig grad av bevisning
och aktualitet.

Ur hittills beaktade synpunkter bör sålunda den av Kungl. Maj :t föreslagna
nya lydelsen av 1 § expropriationslagen tillstyrkas.

I anledning av de i likalydande motionerna I: 325 och II: 414 samt motionen
II: 426 framförda kraven om sådan ändring i förslaget, att även mark,
tillhörande kronan, kyrkan, universitet eller annan allmän förvaltning,
skulle kunna exproprieras, får utskottet till en början erinra om att enligt
praxis universitetens mark blivit föremål för expropriation samt att otvivelaktigt
sådan kyrklig jord som tillhör annan än kronan kan exproprieras. I
fråga om den kyrkliga jorden äro emellertid att beakta de stora svårigheter
som äro förenade med att klarlägga äganderätten; möjligheten till expropriation
är därför ofta nog illusorisk. Det i motionerna åsyftade problemet omfattar
därför, ur praktisk synpunkt, ej blott kronans jord utan även annan
kyrklig jord än kronans.

Motionerna bygga på den uppfattningen att de statliga och kyrkliga organen
ej sällan underlåta att taga önskvärd hänsyn till de syftemål, som avses
bli tillgodosedda genom detta lagförslag. Den statliga och kyrkliga markpolitiken
bör enligt utskottets mening vara föredömlig. Om detta icke kan
uppnås utan särskilda åtgärder, måste sådana vidtagas.

Kungl. Maj :t har redan sin uppmärksamhet fäst på problemet. Såsom
framgår av departementschefens anförande har även viss åtgärd vidtagits
i syfte att ernå en samordning av handläggningen av markfrågorna. Spörsmålet
är därjämte föremål för utredningar. Enligt vad utskottet inhämtat
kan förslag i anledning av den av departementschefen omnämnda, av 1946
års riksdag begärda översynen av bestämmelserna om försäljning av kyrklig
jord, vilken uppdragits åt kammarkollegium, väntas bli under våren
1950 överlämnat till Kungl. Maj :t. Vidare må anmärkas, att departements -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

chefen i samband med den 18 juni 1949 erhållet bemyndigande att tillkalla
vissa sakkunniga till statsrådsprotokollet anfört bl. a., att de sakkunniga
skulle verkställa en i förevarande proposition bebådad utredning om ett
centralt rådgivande organ i frågor om markvärdering samt närmare överväga
huruvida alla markvärderingsfrågor, som handläggas inom centralförvaltningen,
borde koncentreras till ett dylikt organ.

Med hänsyn till det läge, vari dessa frågor sålunda för närvarande befinna
sig, kan utskottet ej förorda att expropriationsrätten nu utsträckes att omfatta
även kronans mark. Emellertid vill utskottet, såsom i likalydande motionerna
1:337 och 11:425 uttalats, understryka angelägenheten av att de pågående
utredningarna snart bringas till sin avslutning.

I anledning av det i motionen I: 327 i första hand framställda yrkandet,
att mark som innehaves av kooperativa, utan enskilt vinstsyfte arbetande
bostadsproducenter måtte undantagas från att bli föremål för expropriation
för de med propositionen avsedda ändamålen under förutsättning att
marken kan antagas bli planmässigt exploaterad, får utskottet erinra om
att på sätt tidigare framhållits expropriation för tätbebyggelseändamål —-utom för det fält att fråga är om att upplåta marken med tomträtt — enligt
förslaget ej kan äga rum om ägaren själv exploaterar marken eller eljest
är beredd upplåta den för exploatering mot skäligt pris. Med hänsyn
härtill torde väl de i motionen åsyftade rättssubjekten i allmänhet icke
kunna drabbas av expropriation för angivna ändamål. Därest emellertid
kommunen önskar expropriera marken för att upplåta den med tomträtt,
inträder möjlighet för kommunen att expropriera marken även om den tillhör
sådan bostadsproducent, varom här är fråga. Med hänsyn till de fördelar,
soin enligt utskottets mening äro förenade med tomträttsinstitutet,
kan detta icke föranleda erinran. Utskottet kan därför ej förorda någon
sådan undantagsbestämmelse, som åsyftas med ovannämnda yrkande.

Vad angår det i motionen i andra hand framställda yrkandet eller att
kooperativt organiserad, utan enskilt vinstsyfte arbetande bostadsproducent
måtte beredas förhandsrätt till återförvärv av eller förvärv av tomträtt till
från honom exproprierad mark finnes enligt utskottets mening god anledning
antaga, att det med yrkandet åsyftade önskemålet som regel kommer
att realiseras även utan en bestämmelse av antydd innebörd. Då den exproprierade
marken skall exploateras, torde väl i allmänhet de kooperativa
bostadsproducenterna framstå såsom särskilt lämpliga exploatörer; det kan
därför förväntas, att det som regel icke föreligger anledning för kommunen
att icke i möjligaste mån tillmötesgå deras önskemål. Om man emellertid
skulle i lagen upptaga en bestämmelse av den i motionen föreslagna innebörden,
kan enligt utskottets mening ej ifrågakomma att inskränka den
att avse endast kooperativa bostadsproducenter, utan den måste utsträckas
att gälla envar föregående markägare, som kan antagas vara beredd exploatera
marken på det av samhället avsedda sättet. En dylik bestämmelse
skulle emellertid medföra alltför stor inskränkning i kommunens handlingsfrihet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Nära beröring med det senast behandlade problemet bär det i motionen
It: 427 framställda yrkandet om företrädesrätt för förutvarande ägare eller
brukare att arrendera den exproprierade fastigheten, om marken icke omedelbart
tages i anspråk för bebyggelse. I likhet med motionären finner utskottet
det önskvärt, att då fråga är om jordbruksfastighet, den föregående
ägaren eller brukaren, om han så önskar, får fortsätta att nyttja marken,
till dess den skall exploateras, och detta särskilt i det fall att exploateringen
kan väntas äga rum först inom en ej alltför snar framtid. Enligt utskottets
mening finnes skäl antaga att kommunerna i allmänhet ej skola
ställa sig avvisande till önskemål från den förutvarande ägaren eller brukaren
att få arrendera marken. Emellertid kan det föreligga svårigheter av
olika slag att få till stånd ett arrendeförhållande. Vägande skäl kunna sålunda
åberopas till stöd för införande av en bestämmelse om förmånsrätt
till arrende för den föregående ägaren eller brukaren. Då det här endast är
fråga om dispositionen av marken under tiden fram till exploateringen, kan
kommunens handlingsfrihet ej genom ett sådant stadgande anses bli på
olämpligt sätt inskränkt. Emellertid måste vid införande av en bestämmelse
om förmånsrätt till arrende en råd därmed sammanhängande spörsmål
lösas, såsom när under expropriationsförfarandet förmånsrätten senast skall
göras gällande, hur arrendevillkoren skola fastställas om enighet ej kan
nås om dem, huruvida arrenderätten skall vara förknippad med förmånsrätt
till fortsatt arrende och i fall av jakande svar för vilken tid in. in. Att
taga ställning till dessa frågor utan närmare utredning kan uppenbarligen
ej komma i fråga. Såsom ovan antytts, kan det antagas att det i motionen
uttalade önskemålet i allmänhet blir uppfyllt även utan särskilt stadgande.
Utskottet är därför ej övertygat om att ett dylikt är oundgängligen erforderligt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts är utskottet icke berett alt för
närvarande vare sig föreslå något sådant stadgande, varom i motionen hemställes,
eller förorda någon utredning av ovan antydd art.

Under framhållande av att ersättningar enligt expropriationslagen äro undantagna
från realisationsvinstbeskattning och i syfte att underlätta frivilliga
uppgörelser, så att onödiga expropriationsförfaranden kunna undvikas,
föreslås i motionen 11:426, att alla inkomster av jordavstående till kommun
böra undantagas från realisationsvinstbeskattning. Med anledning härav
får utskottet erinra om förordningen den 23 maj 1947 om skattefrihet
i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation in. in. Enligt denna förordning
föreligger skattefrihet för vinst, som uppkommit genom att fast
eller lös egendom tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana förhållanden, att dylik tvångsförsäljning
måste anses vara för handen. Del sagda gäller dock icke därest
det skäligen kan antagas, alt avyttringen skulle ha ägt rum även om
tvång icke förelegat. Gällande lagstiftning synes sålunda ej giva markägaren
anledning att vägra gå med på eu frivillig överlåtelse med den motiveringen
att det ur skattesynpunkt är för honom förmånligare att kommunen anlitar
expropriationsförfarande. Ytterligare må framhållas, att 1944 års allmänna

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

skattekommitté den 24 februari 1949 framlagt betänkande angående beskattning
av realisationsvinster, m. in. samt ackumulerade inkomster. Det spörsmål,
som avses i ovannämnda förordning den 23 maj 1947, behandlas i betänkandet,
vilket efter remissbehandling är beroende på Kungl. Maj :ts
prövning. Vid nu angivna förhållanden finnes enligt utskottets mening
icke anledning för riksdagen att i detta sammanhang vidare ingå på ifrågavarande
spörsmål.

I sistnämnda motion föreslås vidare införande av bestämmelse av innebörd
att det skulle erfordras tillstånd av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse för
att kommun skulle äga förvärva mark, som faller utanför upprättad generalplan
eller bostadsförsörjningsplan. En härmed närbesläktad fråga behandlades
vid 1945 års höstriksdag. Enligt Kungl. Maj :ts då framlagda
förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet var
kommun icke befriad från skyldighet att söka tillstånd till sådana förvärv
som åsyftades med lagförslaget. På hemställan av sammansatt andra lagoch
jordbruksutskott beslöt emellertid riksdagen att kommun skulle vara
befriad från dylik skyldighet. Någon ändring härutinnan har ej skett genom
den år 1948 antagna nya lagen i samma ämne. I övrigt må framhållas,
att enligt utskottets mening något närmare samband ej föreligger mellan
det i motionen berörda spörsmålet och propositionens lagförslag. På grund
av vad sålunda anförts anser utskottet, att nu ifrågavarande yrkande icke
bör föranleda till någon riksdagens åtgärd.

III. Principerna för värdering av fastighet vid
expropriation.

Markutredningen föreslog i sitt betänkande en sådan omformulering av
ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen skulle motsvara
skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens
avkastning. Utredningen avsåg att därmed uttrycka, att fråga vore
om en avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet
kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande.

I denna fråga anför departementschefen bl. a. följande:

»Expropriationsersättningen bör i princip uppgå till sådant belopp att den
ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällande
expropriationslag — bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning såsom
helhet räknat, som han förut innehaft. För att möjligheten att anlita
expropriation ej skall bli mer eller mindre illusorisk är det å andra sidan
angeläget att ersättningen ej överstiger nämnda belopp, åtminstone icke
i någon mera betydande mån. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att
expropriationsvärderingarna ofta resultera i mycket höga ersättningsbelopp,
och detta förhållande torde icke sällan ha avhållit kommuner från att utnyttja
de expropriationsmöjligheter som redan nu finnas. Om man vill

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

vinna syftet med en utvidgad expropriationsrätt, ter det sig därför nödvändigt
att bryta rådande värderingspraxis.»

Efter att ha återgivit markutredningens förslag fortsätter departementschefen
:

»Att i främsta rummet anknyta värderingen till ortens pris synes mig vara
riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle,
kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet har
ett värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör
då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa
försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller
köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd
av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra
få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsäljning
inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdrivna priser bör bestämningen
av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske
genom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen
tillämpade markpriserna torde icke i och för sig kunna anses bindande
beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den omständigheten,
att endast de åsyftade markpriserna godkännas i den statliga
låneverksamheten medföra att priset i orten så småningom anpassar sig
efter dem. I själva verket lär också tomtpriset på många orter ha utbildats
efter bostadsstyrelsens normer. Det är givetvis angeläget att expropriationsersättningarna
icke bestämmas till sådana belopp att ansträngningarna
från det allmänna att hålla bostadskostnaderna nere tillspillogivas. I samband
härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation
av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpeskillingar
utgå, dessa icke kunna anses representativa för ortspriset.

Ortens pris kan av naturliga skäl i allmänhet bestämmas endast som en
ungefärlig nivå. Med utgångspunkt från denna preciseras därefter värdet
på den ifrågavarande fastigheten under beaktande av en mångfald för densamma
speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder
och beskaffenhet o. s. v.

Förutom ortspriset torde, såsom markutredningen föreslagit, fastighetens
avkastning böra tjäna som grund för värderingen. Till utgångspunkt
tages därvid i första hand avkastningen vid värderingstillfället. I likhet med
markutredningen finner jag det emellertid vara rimligt att, om en fastighet
kan bh föremål för bättre utnyttjande än som sker vid tiden för expropriationen,
värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället
för den faktiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det förändrade
utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom
sådan lid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning.

Såviil vid beräkningen av sistnämnda s. k. hypotetiska avkastningsvärde
som eljest då bebyggelserätten äger betydelse för värderingen av planlagd
mark bör man i princip utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven
i gällande stads- eller byggnadsplan. Det må emellertid påpekas att en gäl -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

lande plan ej alltid kan vara normgivande för värderingen. Såsom jag i ett
senare sammanhang vill närmare utveckla måste sålunda utnyttjanderätten
bedömas efter förhållandena närmast före planens fastställande i exempelvis
sådana fall där fråga är om expropriation för gata eller annan allmän
plats.

Från huvudregeln alt värderingen skall ske med utgångspunkt från den
gällande planen bör i vissa fall även avvikelse ske i restriktiv riktning. Särskilt
då föråldrade byggnadsbestämmelser gälla för marken i fråga, kan
sålunda hänsyn behöva tagas till den omständigheten att möjligheten att
utnyttja den maximala bebyggelserätten av praktiska skäl — ekonomiska,
sanitära eller andra — är begränsad. I dylika fall bör vid värderingen bortses
från den del av bebyggelserätten som det icke kan anses möjligt eller
rimligt att utnyttja med hänsyn till den vid värderingstillfället gängse standarden.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om ''flytande
markvärde’. Härmed åsyftas att man vid bestämmandet av exploateringsbehovet
för ett område i omgivningen av en tätort utgår från den falska
förutsättningen att området är en isolerad enhet. Man bortser alltså från
att måhända även åtskilliga andra områden i ortens närhet äro lämpade
för bebyggelse och att, om samtliga tagas i anspråk härför, den totala bebyggelsen
vida skulle överstiga byggnadsbehovet. Det är uppenbart att
expropriationsersättningen bör bestämmas under hänsynstagande till en
dylik överdimensionering av exploateringsprogrammet. Hur nämnda omständighet
skall närmare påverka löseskillingen är givetvis icke möjligt att
angiva i form av en generell regel. Helt allmänt vill jag här endast framhålla
att det ''flytande värdet’ uppenbarligen kan bli mest påtagligt, då fråga
är om expropriation på en gång av tämligen betydande områden.

Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värderingen
på både ortens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den
ena av dessa faktorer kan få avgörande betydelse. I fall då någon egentlig
fastighetsmarknad ej existerat på orten under senare tid bör sålunda övervägande
avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka
att exempelvis en jordbruksfastighets avkastning icke alltid ger ett rättvisande
utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer
den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris.

Stundom lär varken något tillämpligt ortspris kunna konstateras eller
något egentligt avkastningsvärde kunna beräknas, t. ex. då fråga är om
villafastighet eller mindre jordbruksfastighet på en ort där fastighetsomsättningen
sker mycket långsamt. I sådana fall bör, såsom markutredningen
antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för markens
utnyttjande kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är
om byggnader kan, om någon lämpligare värderingsmetod ej står till buds,
viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskostnaden;
det därvid framkomna beloppet måste dock givetvis reduceras med
hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omständigheten
att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schematiskt
sätt manar emellertid till den största försiktighet när det gäller att utnyttja
dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad beträffar
ny taxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock
taxeringsvärdena och den möjlighet till jämförelse med andra objekt som
därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse.

Under hänvisning till det anförda vill jag som legal norm för värderingen
förorda, atl fastighets värde skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens
pris och fastighetens avkastning. Genom ordet ''särskilt’ antydes att
även andra faktorer som konstituera en fastighets värde böra uppmärksammas;
de båda angivna faktorerna äro emellertid att betrakta som basbegreppen
för värderingen.

Att, såsom markutredningen föreslagit, därjämte i lagtexten utsäga att
expropriationsersättningen skall motsvara ett ''skäligt'' värde på fastigheten
synes mig icke lämpligt. En dylik bestämning till värdebegreppet skulle
stå mindre väl samman med den förut angivna principen för löseskillingens
bestämmande. Vidare skulle, såsom också framhållits av några remissinstanser,
uttrycket ''skäligt värde’ i detta sammanhang lätt kunna giva upphov
till feltolkning. Å andra sidan torde den bestämning till värdebegreppet
som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall motsvara
fastighetens ''fulla'' värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens
värde bör ersättas i sin helhet ■— en princip från vilken jag icke avser att
göra avsteg i den nu förordade lagstiftningen — synes det obestridligt, att
den i praxis tydliga tendensen till för höga ersättningar delvis kan ha föranletts
av denna formulering. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller
mindre omedvetet, från äldre expropriationslagstiftning överföra och bevara
det tidigare betraktelsesättet, att löseskillingen icke endast skall motsvara
värdet ulan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför,
i enlighet med Svea hovrätts förslag, stryker ordet ''fulla'' i lagtexten, kommer
denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskattningen
böra upphöra.

För tillämpningen i praktiken av de här föreslagna värderingsreglerna
torde erfordras att en mera detaljerad beskrivning av den nya värderingsmetoden
med tillhörande exempelsamling utarbetas. I stort sett torde därvid
de av markutredningen skisserade olika uppskattningsalternativen kunna
godtagas, ehuru jämkningar och kompletteringar äro erforderliga i enlighet
med vad jag i det föregående anfört. Detta arbete torde bli till nytta för alla
dem som skola syssla med värderingsfrågor, främst de särskilda experter
som enligt förslaget skola tillsättas i syfte bl. a. att åstadkomma en fastare
och jämnare värderingspraxis.»

Lagrådet uttalar, att lagrådet finner att övervägande skäl tala för bibehållande
i 7 § expropriationslagen av uttrycken »fulla värde» och »full er -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

sättning» samt att de i remitterade förslaget upptagna tilläggen till paragrafens
nuvarande innehåll äro föga tjänliga för sitt syfte och fastmer i
vissa delar ägnade att fördunkla innebörden av själva regeln.

Till stöd för detta uttalande anför lagrådet bl. a. följande:

»De i gällande lag använda uttrycken Tulla värde’ och Tull ersättning’
torde kunna anses riktigt ange principen att gottgörelsen skall vara varken
mer eller mindre än fullgod. Det är sant att därigenom jämväl lägges
sådan betoning å kravet att ersättningen ej må sättas för lågt, att detta
intresse framstår såsom t. o. m. ännu viktigare än intresset att den ej
sättes för högt. Allmänt torde emellertid vid ett opartiskt bedömande medges
att en dylik ordning mellan dessa intressen bör upprätthållas för fall
då kollision mellan dem icke kan undvikas utan den prövande myndigheten
måste stanna i tvekan om verkliga värdet. Där lika goda skäl föreligga
för visst högre och för visst lägre belopp, bör det högre utdömas.
Detta är ej att förblanda med övervärdering utan blott en följd av att,
där verkliga värdet enligt sakens natur ej kan exakt fastställas eller osäkerhet
om detsamma dock råder, expropriaten icke bör bära den därmed
förenade risken utan bevisbördan åvila exproprianden. Man må väl söka
lätta denna börda för den sistnämnde, men icke genom att övervältra den
på hans motpart. Att helt eliminera de tveksamma fallen lärer ej vara
möjligt. Hur än förfarandet anordnas, torde det ofta bli vanskligt att precisera
verkliga värdet.

Jämväl oavsett den funktion lagens uttryckssätt sålunda kan anses äga
beträffande tveksamma fall, synes den föreslagna åtgärden att utesluta
orden Tulla’ resp. Tull’ vara betänklig såsom ägnad att framkalla föreställningen
att lagstiftarens mening ej längre vore att gottgörelse skulle
utgå till fullo. Ett dylikt missförstånd kan icke anses mindre troligt än en
misstolkning av de uttryck, lagen nu använder, utan skulle bli så mycket
mer att befara som förslaget ju motiverats med att ersättningsbeloppen
borde nedbringas under vad hittills ofta utdömts. Vid reaktion mot övervärdering
måste noga tillses att icke resultatet i stället blir undervärdering
och att man sålunda kommer att skjuta över målet på ett sätt, som
delvis förvandlar expropriation till konfiskation.

Det beträffande löseskillingen för jorden föreslagna nya tillägget ''med
hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning’ synes ej heller
minska risken för ett motsatsslut av angivet slag. Tvärtom torde ett
dylikt i själva regeln inryckt tillägg kunna bli tolkat som om verkliga värdet
icke under alla förhållanden skulle ersättas. Regeln bör framstå i sin
renhet för sig, så att om några anvisningar i övrigt göras i lagtexten, dessa
dock icke kunna uppfattas som modifikationer av principen.

Vad i övrigt berörda tillägg beträffar, så torde det, ehuru det visserligen
är att föredraga framför markutredningens förslag härutinnan, icke lämna
mycken vägledning och i vissa hänseenden ej väl ange vad som åsyftas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Med ''ortens pris’ måste ju, om det skall kunna tagas till utgångspunkt,
förstås ett yttre någorlunda lätt konstaterbart faktum, och i överensstämmelse
härmed synes också med uttrycket avses köpeskillingar, som i allmänhet
faktiskt avtalats vid försäljningar av jord i orten under tiden närmast
före värderingstillfället. Men förutom att någon egentlig motsvarighet
härtill knappast kan väntas föreligga beträffande särskilda rättigheter
såsom expropriationsobjekt och att vad som här åsyftas med en ort och med
närmaste tid hlir ganska obestämt, så kan ju, såsom markutredningen påpekat,
de avtalade köpeskillingarna på grund av särskilda omständigheter
till stor del ha varit så höga eller låga, att de ge en missvisande bild av värdet
t. o. m. å de sålunda sålda fastigheterna. Redan därför vore mindre
egentligt att i lagtexten som regel utan undantag ange att värdet skall bestämmas
med hänsyn till ortens pris. Framför allt talar mot en dylik hänvisning
att, om också ett slags marknadspris på jord stundom kan utbilda
sig i en ort, t. ex. beträffande områden, som exploateras för tätbebyggelse,
jorden dock i allmänhet icke utgör något myckenhetsting, som — eventuellt
efter uppdelning i några typiska kvalitetsgrupper — kan värderas till bestämda
belopp per kvantitetsenhet (areal).

Endast under tämligen speciella omständigheter torde sålunda synnerlig
ledning för bestämmandet av värdet av visst jordområde kunna hämtas av
ortens pris, medan en hänvisning därtill i många fall kan bli missvisande.
För övrigt torde vid expropriation föreligga större risk för överdriven schablonering
än för att ett verkligt marknadspris, där ett sådant kan konstateras,
skulle lämnas obeaktat.

Mot uttrycket ''fastighetens avkastning’ må främst anmärkas, att detta
uttryck för tanken på den avkastning, som faktiskt utvinnes vid tiden för
värderingen och att emellertid — såsom i motiven med rätta framhållits —
det icke är beloppet av denna avkastning utan ett beräknat högre sådant
som skall läggas till grund för uppskattning av kapitalvärdet, om avkastningen
kan ökas genom ändring i brukningssättet ocli ''det förändrade utnyttjandet
kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan
tid att det borde höja priset även vid frivillig försäljning’. Med denna ståndpunkt
bör näppeligen ens som utgångspunkt anvisas den faktiskt utvunna
avkastningen, i varje fall icke utan uttryckligt förbehåll om att högre sådan
skall beräknas under vissa omständigheter. Iakttages ej detta, blir anvisningen
missledande i en mycket viktig tolkningsfråga. Man torde sålunda
i detta sammanhang snarare böra hänvisa till fastighetens beräkneliga
avkastningsförmåga än till avkastningen.

Avkastningsförmågan i nu angiven bemärkelse kunde väl tyckas beträffande
jord ha så stor betydelse för kapitalvärdet att den förtjänade nämnas
främst bland de härpå inverkande faktorerna och således icke borde,
på sätt vissa uttalanden av markutredningen antyda, komma i betraktande
först i reserv, när hänvisningen till ortens pris blir otillämplig. Men svårig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

heten ligger i att beräkna avkastningsförmågan och därvid skilja mellan
å ena sidan värden, som ännu icke kunna anses ha uppkommit och därför
ej heller skola ersättas, även om de möjligen kunna uppstå och kanske
t. o. in. av en eller annan spekulant beräknats vid ingångna köp, samt
å andra sidan värden, som visserligen redan föreligga och därför äro ersättningsgilla
men ej utnyttjats eller kommit till uttryck i köpeskillingar,
belåning, taxeringsvärden e. d. Det synes särskilt vara i detta avseende,
som expropriationsnämnderna förmenas ha visat för stor undfallenhet för
expropriaters krav. Någon skarp och klar artskillnad eller gräns i övrigt
mellan de båda sålunda angivna grupperna av hypotetiska värden kan väl
knappast påvisas. Men liksom man uppenbarligen icke utan att komma i
strid med verkligheten kan betrakta alla dylika värden såsom obefintliga,
måste det vara riktigt att, där ett möjligt värde hänför sig blott till så
avlägsen framtid eller eljest är så osäkert, att dess beräknande i handel
enskilda emellan skulle av den sakförståndige bedömas som alltför oförsiktig
spekulation, värdet ej heller vid expropriation bör anses såsom verkligt.
Och även när man icke sålunda bör helt bortse från värdet, måste
naturligtvis ett blott hypotetiskt sådant beräknas under hänsyn icke endast
till kostnaden för dess utvinnande utan även till väntetid och riskmoment.
Som avkastningsförmågan i hög grad beror på brukningsindelning, kommunikationer
och annat, som icke hänför sig blott till vederbörande jordområdes
egen beskaffenhet, kunna kalkylerna bli mycket invecklade. Att
i lagtext ge någorlunda kortfattade och dock upplysande anvisningar angående
vad som är att iakttaga vid tillämpning av regeln om ersättning
för verkliga värdet torde svårligen låta sig göra.

Lagtexten i det remitterade förslaget skulle ej heller kunna kasta något
ljus över det kanske mest betydelsefulla och omstridda av de tolkningsspörsmål,
som möta vid uppskattning av expropriationsersättning, nämligen
frågan om det inflytande, som byggnadslagstiftningen utövar å jordens avkastningsförmåga
och å jordvärdet. Denna fråga har behandlats av markutredningen,
och departementschefen har uttalat sig om vissa avsnitt av
problemet i sådana sammanhang, att uttalandena kunna te sig som motiv
till förslaget. Men det torde få anses klart att, om lagstiftaren vill taga
någon ståndpunkt härutinnan på ett för lagtillämpningen bindande sätt,
det måste ske genom stadganden, som på grund av sitt eget innehåll kunna
anses reglera spörsmålet. Till att ge lagens sanktion åt teorier i ämnet
kunna de föreslagna bestämmelserna näppeligen vara tjänliga.

Huruvida ämnet lämpar sig för lagstiftning måste ock kunna dragas i
tvivelsmål, om man fasthåller principen att det är verkliga värdet som skall
ersättas. Hur stort inflytande å detta värde som rättsordningens innehåll än
indirekt kan utöva, är värdet självt dock ett faktiskt förhållande som svårligen
låter bestämma sig endast genom lagbud. I lag kan ju fastslås vad som
skall anses såsom värdet, men sker så, uppstår risk för att nyssnämnda
princip därigenom rubbas. Det visar sig också gärna en tendens att med
frågan, vad som är verkliga värdet, sammanblanda spörsmålet, huruvida det
är delta värde eller ett fingerat högre eller lägre som bör ersättas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Om det för den viktiga grundsatsen om ersättning för verkliga värdet
vore äventyrligt att söka i lag fastställa metoden för detta värdes utrönande,
så torde dock än mindre böra ifrågakomma att, såsom i förarbetena
till förslaget synes antytt, lagstiftaren skulle överlämna åt administrativ
myndighet att meddela anvisningar i detta ämne.»

I anledning av lagrådets yttrande anför departementschefen bl. a. följande: »Beträffande

7 § i lagen om expropriation synes lagrådets uttalande i sak
icke väsentligt skilja sig från den ståndpunkt som jag intagit i mitt tidigare
anförande. Lagrådet har emellertid ifrågasatt huruvida de föreslagna
ändringarna i paragrafen skulle vara lämpliga. För min del anser jag att
nyredigeringen av stadgandet bör vara till nytta, främst såsom ett medel att
eliminera sådana övervärden, som enligt en bestämd allmän uppfattning
hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. För att icke detta syfte skall
motverkas, bör den hittillsvarande bestämningen att värdet skall vara ''fullt’
utmönstras; den är ju ej heller i och för sig nödvändig för att upprätthålla
principen att ersättningen skall motsvara verkliga värdet. Även ur synpunkten
av säkerhet och likformighet bör emellertid förslaget leda till bättre
resultat än den nuvarande bestämmelsen. Eftersom ortens pris och fastighetens
avkastning otvivelaktigt utgöra de väsentligaste värderingsgrunderna,
är det enligt min åsikt befogat att framhäva dessa. Lagrådets uttalande,
att endast under tämligen speciella omständigheter synnerlig ledning för bestämmandet
av värdet av visst jordområde skulle kunna hämtas av ortens
pris, har jag mycket svårt att förstå. Vid tomtförsäljningar torde i stället
ortspriset per in2 regelmässigt utgöra grundvalen för prissättningen, även
om naturligtvis individuella förhållanden kunna påkalla avvikelser i ena
eller andra riktningen. Att, såsom lagrådet ifrågasatt, utbyta ordet avkastning
mot ordet avkastningsförmåga, synes knappast utgöra en förbättring.
Visserligen leder ordet ''avkastning’ närmast tanken till den faktiska avkastningen.
Men då denna ojämförligt oftare än en hypotetisk avkastning i
praktiken blir avgörande för värderingen, synes det mig naturligt att lagtexten
avfattas i enlighet härmed. I den mån anledning finnes att tillgripa
eu beräkning av den hypotetiska avkastningen, hör detta ske på samma
sätt som andra, i lagtexten icke särskilt omnämnda, faktorer böra vinna
beaktande.»

Frågan om principerna för värderingen beröres i flera motioner.

Sålunda frainhålles i likalydande motionerna I: 326 och II: 413 — vilka
på sätt ovan nämnts utmynna i yrkande om avslag å propositionen och om
hemställan till Kungl. Maj :t om ett på förnyad utredning grundat förslag,
därvid de i motionerna framförda synpunkterna måtte beaktas — hl. a. följande
:

»övervägande skäl tala för bibehållande av uttrycket ''fulla värdet’. Den
föreslagna omformuleringen av lagrummet synes endast ägnad att ytter 3

Biluimj till riksdagens protokoll 19t9. 9 sand. 2 avel. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ligare försvåra dess tolkning och kan lända till att regeln, att man i tveksamma
fall hellre utdömer för hög än för låg ersättning, bytes i sin motsats.
Ett sådant resultat måste strida mot rättsmedvetandet inom alla medborgargrupper.
»

Vidare yrkas i motionen I: 328, att riksdagen måtte vidtaga den ändringen
i det framlagda förslaget, att nu gällande värderingsregler bibehölles,
samt i likalydande motionerna I: 337 och II: 425, att Kungl. Maj :ts förslag
måtte så ändras, att 7 § expropriationslagen finge behålla sin nuvarande
lydelse.

I likalydande motionerna I: 330 och II: 418 hemställes, att riksdagen
måtte besluta, att i expropriationslagen skall stadgas, att löseskilling skall
erläggas med fastighetens fulla värde liksom ock för intrång.

Slutligen yrkas i motionen II: 428, att riksdagen måtte besluta, att uttrycket
fastighetens »fulla» värde skall bibehållas i 7 § expropriationslagen.

Utskottet.

Genom propositionen föreslås, att 7 § första stycket första punkten expropriationslagen
— vilken nu stadgar, att för fastighet, som exproprieras, skall
erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde — skall erhålla
den lydelsen att för fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling
motsvarande fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och
fastighetens avkastning. Styckets senare två punkter stadga nu, att om en
del av en fastighet exproprieras och återstoden lider skada eller intrång genom
expropriationen eller den exproprierade delens användande, full ersättning
därför skall gäldas samt att, om eljest genom expropriationen uppkommer
skada för ägaren, även sådan skada skall fullt ersättas. Enligt propositionen
skall ersättning gäldas för skada och intrång å återstod av fastighet
och eljest genom expropriationen uppkommen skada ersättas.

I ett flertal motioner — I: 326, 328, 330 och 337 samt II: 413, 418, 425 och
428 — beröres ifrågavarande spörsmål, därvid vissa motionärer yrka avslag
på Kungl. Maj :ts förslag i denna del, medan andra hemställa, att uttrycket
»fulla» måtte bibehållas.

Gällande expropriationslag bygger på den principen att expropriationsersättningen
skall uppgå till sådant belopp, att den ersättningsberättigade bibehålies
orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat som han
förut innehaft. Av departementschefens uttalanden framgår, att förslaget
icke avser att göra ändring härutinnan. Det är utskottet angeläget att understryka
detta. Även enligt förslaget skall alltså den exproprierade egendomens
värde helt ersättas och likaså skall skada och intrång, som föranledes
av expropriationen, i sin helhet gottgöras.

Emellertid hävdar departementschefen, att gällande expropriationslags värderingsregler
mycket ofta lett till betydande övervärdering av det exproprierade.
De i propositionen anförda statistiska uppgifterna peka i denna rikt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ning. Härtill kommer att enligt utbredd och gammal erfarenhet expropriationsersättningarna
ofta bli mycket höga. Enligt utskottets mening måste det
därför anses ådagalagt, att övervärdering vid expropriation i ej obetydlig
omfattning äger rum.

Gällande lag ger ej någon anvisning om efter vilka grunder uppskattningen
av det exproprierades värde skall ske. Det är därför ej att förvåna, att, såsom
allmänt anses, tillämpningen av nuvarande ersättningsbestämmelser är
mycket ojämn och att den, utan att sakliga grunder därtill förelegat, har
växlat från tid till annan och olika orter emellan, önskvärdheten av att ha
enhetliga värderingsprinciper och fast praxis behöver ej understrykas. I propositionens
förslag givas vissa anvisningar om grunderna för värderingen,
nämligen att den skall ske med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning. Utskottet hyser den bestämda uppfattningen att angivandet
av de två viktigaste värderingsgrunderna med den närmare innebörd de genom
departementschefens uttalanden givits måste vara ägnat att skänka god
vägledning vid värderingen och därigenom giva förutsättningar för en mera
enhetlig värderingspraxis än den nuvarande. Givet är, såsom departementschefen
också framhåller, att även andra faktorer än ortens pris och avkastningen
kunna konstituera en fastighets värde. I departementschefens uttalanden
om den betydelse dessa faktorer äga och den uppmärksamhet som bör
ägnas dem instämmer utskottet. Att även andra än de i lagtexten angivna
omständigheterna äro att beakta, vilket ock lagtexten antyder, kan enligt
utskottets mening ej förringa värdet av att de viktigaste grunderna direkt
angivas i lagen.

Nu gällande lagtext återgiver visserligen den princip som skall ligga till
grund för värderingen. Emellertid är enligt utskottets mening angelägenheten
av att söka avskaffa nu ofta förekommande övervärdering och uppnå en enhetlig
värderingspraxis betydande. Såsom ovan anförts är Kungl. Maj:ts förslag
bättre än nu gällande lag ägnat att tillgodose dessa önskemål. En lagändring
synes också vara den säkraste vägen att uppnå dessa syftemål — låt
vara, att redan den i propositionen föreslagna överflyttningen av värderingen
till nya organ, som också utskottet nedan vill förorda, i och för sig kan
väntas medföra uppkomsten av en ny och riktigare praxis. Gentemot de i
flera motioner uttalade farhågorna för att lagändringen skulle komma att
misstolkas och uppfattas såsom en ändring i sak av värderingsreglerna får
utskottet framhålla, att ändringen ej syftar till annat än att avskaffa den övervärdering
som nu ofta förekommer och få till stånd en sådan ordning, som
en riktig tillämpning av gällande regel skulle medfört.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet, med avstyrkande av de i
motionerna i denna del framställda yrkandena, förorda bifall till propositionen.

Det är tydligt, att det ej heller enligt propositionens förslag kan undgås,
att i ett stort antal fall tveksamhet kommer alt råda om vad som är fastighetens
värde. Enligt vad lagrådet uttalar får gällande lags uttryckssätt anses
beträffande tveksamma fall ha den funktionen att expropriaten icke bör

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

bära den med osäkerheten om värdet förenade risken utan att bevisbördan
bör åvila den exproprierande. Genom den förordade lagändringen bör enligt
utskottets mening icke ske någon rubbning av den princip, åt vilken lagrådet
sålunda givit uttryck.

Såsom av det ovan anförda framgår är vid markvärdering att beakta en
råd olika omständigheter. I propositionen uttalar departementschefen, att
det för tillämpningen i praktiken av de i propositionen föreslagna värderingsreglerna
torde erfordras, att en mera detaljerad beskrivning av den nya
värderingsmetoden med tillhörande exempelsamling utarbetas. Efter bemyndigande
den 18 juni 1949 av Kungl. Maj :t har departementschefen tillkallat
särskilda sakkunniga för att bl. a. uppgöra förslag till anvisningar
för tillämpningen av de nya bestämmelserna i förevarande lagförslag. I direktiven
för de sakkunniga säger departementschefen bl. a., att anvisningarna
böra vara så förberedda inom Kungl. Maj :ts kansli, att de snabbt kunna
utfärdas, om propositionen i denna del antages oförändrad eller med ändringar,
som icke i högre grad rubba värderingsprinciperna. Lagrådet har
med föranledande av ovan återgivna uttalande i propositionen framhållit,
att det ej kan ifrågakomma att överlämna åt administrativ myndighet att
meddela anvisningar om utrönande av verkliga värdet. Anmärkningar av
liknande innebörd framföras i motionerna I: 326 och 337 samt II: 413 och
425.

Enligt utskottets mening kan det uppenbarligen icke vara riktigt, att
Kungl. Maj:t genom i administrativ ordning utfärdad författning meddelar
föreskrifter, vilka till sin reella innebörd äro regler angående tolkningen
av expropriationslagens värderingsbestämmelser. Det lärer ej heller vara
avsett att den i propositionen berörda beskrivningen och de i direktiven
för de sakkunniga omförmälda anvisningarna skulle bli av antydd karaktär.
Å andra sidan är det givetvis av stort värde att de problem, som äro
förknippade med fastighetsvärderingen, bli belysta; intet är att erinra
emot att detta sker genom av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga. Men man
måste hålla i minnet, att de sakkunnigas uttalanden icke kunna innefatta
någon för domstolarna bindande förklaring om innebörden i expropriationslagens
värderingsregler. De sakkunnigas uttalanden kunna icke vara att betrakta
på annat sätt än reflexioner i en av en enskild person utgiven lagkommentar
eller i ett vetenskapligt arbete.

IV. Expropriationsmyndiglietens organisation.

Efter att ha övervägt frågan huruvida expropriationsnämnderna i en
eller annan form skola bibehållas eller värderingsuppgiften bör överflyttas
till domstol anför departementschefen bl. a. följande:

»Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett
enhetligt och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande rättegångsbalkens
regler, återstår att avgöra om uppgiften bör läggas på nå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

gon bestående domstol eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av särskild
betydelse för ståndpunktstagandet härtill är förslaget om tillsättande
av expropriationstekniker. Detta är, såsom av det förut sagda framgår, gemensamt
för alla de framkomna förslagen, och endast i ett par remissyttranden
har värdet därav ifrågasatts. Även enligt min mening bör förverkligandet
av detta uppslag kunna leda till praktiska resultat av den största
betydelse. Det kan dock vara tveksamt om experterna böra vara medlemmar
av domstolen eller sakkunniga utanför denna. I departementspromemorian
förordades den senare lösningen, därvid bl. a. framhölls att teknikerna borde
göra sina uttalanden i den öppna förhandlingen under diskussion med parterna
och av dem åberopade sakkunniga. Flera remissorgan ha emellertid
förordat att experterna skola få säte i domstolen. De ha därvid bl. a. hänvisat
till vattendomstolarna där de tekniskt sakkunniga, vattenrättsingenjörerna,
med erkänt gott resultat ingå såsom integrerande del i själva domaruppsättningen.
Det synes även mig som om önskemålet om stadga och
kontinuitet i värderingarna kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna
bli ledamöter av domstolen och beklädas med det ansvar som
följer därmed. Förnyade beräkningar och annan omgång torde även lättare
kunna undvikas om expropriationsmyndigheten genom sakkunniga ledamöter
inom denna är i stånd att fortlöpande följa det ofta vidlyftiga värderingsarbetet.
Jag förordar därför att teknikerna erhålla domareställning.
Detta för emellertid med sig att, även om man väljer utvägen att inordna förfarandet
i den redan bestående domstolsorganisationen, expropriationsteknikerna
under alla förhållanden komma att bilda ett nytt inslag i domstolen
och att därför dennas sammansättning blir väsentligen en annan än förut.

Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida bestående
domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya specialdomstolar
inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet
i domstolen och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och teknikerna,
böra ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol
skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone
tills vidare en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie
tjänst, fungera som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträckning
verksamheten där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt avstyrkts
från hovrättshåll, varvid framhållits, att anordningen skulle desorganisera
arbetet i den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav
torde markutredningens majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och
det lär icke heller kunna ifrågakomma att inrätta ett ganska stort antal nya
ordinarie domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelastning.
Det torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående organisationen
av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kunna
ske på samma sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på landet,
d. v. s. domaren i den allmänna underrätten göres tillika till ordförande
i domstolen för expropriationsärenden och kansliet blir gemensamt.
Därmed undvikes en helt ny organisation med nya tjänster, och de

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas på ett smidigt sätt i det löpande
arbetet inom den redan bestående ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar
kan detta synas som en splittring av arbetsuppgifterna på flera
händer, men det bör emellertid understrykas, att expropriationsteknikernas
ställning blir densamma som enligt nämnda förslag och att det i främsta
rummet är genom dem som man kan ernå den eftersträvade likformigheten
i praxis. Såsom påtagliga om än icke mera betydande fördelar med anordningen
må även nämnas, att domstolen kan tillgodogöra sig den ordinarie
domarens kännedom om förhållandena i hans egen domkrets och att inställelsekostnaderna
för parter och vittnen bli mindre än som skulle blivit fallet
med en länsdomstol.

I den ifrågasatta domstolen torde slutligen, såsom markutredningen föreslagit,
böra ingå på ett par lekmän.»

Departementschefen förordar sålunda, att den domstol, som i första instans
skall handlägga expropriationsmål, skall bestå av ägodelningsdomaren
i orten såsom ordförande, två expropriationstekniker med i allmänhet
länet som tjänstgöringsdistrikt samt två nämndemän. I enklare mål bör det
räcka med en tekniker.

Lagrådet avstyrker förslaget att inrätta expropriationsdomstolar. Enligt
lagrådets mening ligger det närmast till hands att bibehålla expropriationsnämnderna,
ehuru med förändrad sammansättning.

I anledning av lagrådets yttrande framhåller departementschefen, att vad
lagrådet anfört ej innefattar några nya synpunkter av avgörande betydelse
och att han därför icke funnit skäl att frångå det remitterade förslaget i
denna del.

Icke i någon av de i anledning av propositionen väckta motionerna framföres
erinran mot förslaget att överflytta värderingsfrågan till domstol.
Motionsledes föreslås emellertid bl. a., att uppgiften bör anförtros domstol
med annan sammansättning än den av departementschefen föreslagna.

Sålunda framhålles i likalydande motionerna I: 326 och II: 413 den synpunkten
—- vilken bör beaktas vid den i motionerna begärda fortsatta utredningen
— att intet är att att erinra mot att värderingen anförtros åt ägodelningsrätterna
men att övervägande skäl synas tala för att de föreslagna
expropriationsteknikerna icke beredas ställning såsom ledamöter av domstolen
utan höras såsom sakkunniga.

I likalydande motionerna I: 337 och II: 425 yrkas, att riksdagen måtte
besluta, att expropriationsteknikerna skola ha ställning som sakkunniga och
ej som domare eller, om de skola bliva domare, de liksom motsvarande befattningshavare
vid vattendomstolarna, vattenrättsingenjörerna, skola tillsättas
på livstid.

Även i motionen II: 428 föreslås, att riksdagen måtte besluta, att expropriationsteknikerna
ej erhålla ställning såsom domstolsledamöter utan endast
såsom sakkunniga.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Motionsledes ha beträffande den föreslagna domstolens sammansättning
framförts ytterligare ändringsförslag, vilka dock endast avse detaljer. Till
dessa förslag återkommer utskottet i nästa avsnitt.

Utskottet.

Det reformförslag som i denna del framlägges genom propositionen innebär,
att värderingsfrågan överflyttas från de nuvarande expropriationsnämndema,
som skola försvinna, till domstol. För expropriationsmalen skola
inrättas särskilda domstolar i första instans med en för dessa måls beskaffenhet
särskilt avpassad sammansättning. Expropriationsmålen skola kunna
fullföljas, även beträffande värderingsfrågan, till hovrätt och därifrån till
högsta domstolen.

Som utskottet i föregående avsnitt framhållit är det angeläget att söka avskaffa
den nu ofta förekommande övervärderingen och uppnå enhetlighet i
tillämpningen av expropriationslagens värderingsregler. För att dessa syftemål
skola kunna uppnås torde det vara erforderligt, att besluten i värderingsfrågorna
äro utförligt motiverade, så att det tydligt framgår hur det
slutliga värdet framkommit, samt att besluten i dessa frågor kunna överklagas.
Departementschefens ståndpunkt att värderingsfrågorna böra överflyttas
till domstol, varigenom därjämte ernås ett enhetligt och sammanhängande
domstolsförfarande, finner utskottet därför välgrundad.

Enligt propositionen skall för expropriationsmålens handläggning i första
instans inrättas specialdomstol, i förslaget kallad expropriationsdomstol, en
för varje domsaga och varje stad med rådhusrätt. Den skall bestå av ordförande,
som skall vara ägodelningsdomaren i orten, som regel två särskilt
sakkunniga ledamöter, kallade expropriationstekniker, samt två nämndemän.
För att tjänstgöra såsom expropriationstekniker skall Kungl. Maj:t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, utse lämpligt antal personer,
av vilka hälften skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom
tätorter och hälften beträffande dylik värdering å landet. Det skall ankomma
på ordföranden att bland de sålunda förordnade kalla dem som med hänsyn
till målets beskaffenhet äro lämpligast. Likaså är det ordföranden, som
skall till tjänstgöring i expropriationsdomstolen inkalla två av nämndemännen
i orten.

Någon tvekan synes icke kunna råda om att det måste vara av stort värde
för att uppnå en jämn och enhetlig värderingspraxis att man får en sådan
kår av speciellt sakkunniga som avses med expropriationsteknikerna. Däremot
råder det starkt delade meningar om vilken ställning dessa specialister
skall givas, om de böra vara ledamöter i domstolen eller om de böra vara
utanför domstolen stående sakkunniga, som skola höras inför denna. Sistnämnda
mening omfattas i motionerna 1:326 och 337 samt 11:413, 425
och 428.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Skäl kunna åberopas för att expropriationsteknikerna få ställning som
sakkunniga utanför domstolen. Parterna få i sådant fall tillfälle att redan i
första instans diskutera och motbevisa den mening expropriationsteknikern
hävdar. Enligt förslaget kan det ske först i hovrätten och då dessutom utan
möjlighet att få meningsutbytet berikat genom uttalanden från expropriationsteknikern.
Sedan expropriationsdomstolen avdömt målet, är enligt förslaget
den kunskapskälla uttömd, som de tekniker utgöra, vilka tjänstgjort
i domstolen vid målets handläggning. Detta måste minska överrättens möjligheter
att bedöma målet; hur utförlig domsmotivering expropriationsdomstolen
än givit, torde det dock mycket ofta förhålla sig så att icke alla de
av teknikerna anförda och på utgången inverkande synpunkterna kommit
till uttryck i domen. Ofta skulle det säkerligen vara av värde att höra teknikerna
även i överinstansen. Dessutom må framhållas, att en domstol med
sammansättning enligt förslaget i ej obetydlig utsträckning torde komma att
göra fullföljdsrätten illusorisk, åtminstone då tvisten rör ren värdeuppskattning;
överrätterna torde nämligen komma att visa synnerlig försiktighet
då det gäller att i en dylik fråga göra ändring i en dom av expropriationsdomstol,
i vilken den sakkunnige ingår som ledamot. En risk torde också
kunna vara att teknikernas säte i domstolen medför en ökad vidlyftighet i
processen. Parterna kunna nämligen aldrig avvakta resultatet av expropriationsteknikernas
undersökning. De torde väl därför ej sällan komma att
redan från början inrikta sig på att förebringa egen bevisning; ett av syftena
i processen måste ju vara att söka övertyga de i domstolen sittande sakkunniga
om riktigheten av partens ståndpunkt.

Å andra sidan kunna, såsom departementschefen gjort, till stöd för propositionens
förslag åberopas de erkänt goda resultaten av vattendomstolarnas
verksamhet. Dessa domstolar ha ju en sammansättning, till vilken de föreslagna
expropriationsdomstolarnas nära ansluter sig. Dessutom torde det
finnas goda grunder för departementschefens uppfattning att önskemålet
om stadga och kontinuitet kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna
bli ledamöter i domstolen. Om teknikerna erhålla ställning som
domare, torde vidare ansvaret i deras uppgift särskilt tydligt framhävas.
Dessa synpunkter väga enligt utskottets mening mycket tungt. Med hänsyn
till vad sålunda anförts anser utskottet, att Kungl. Maj:ts förslag om expropriationsdomstolar,
som fullsuttna bestå av ägodelningsdomaren, två
expropriationstekniker och två lekmän, kan godtagas.

V. Förslagets detaljutformning.

Utskottet övergår härefter till behandling av vissa av de särskilda bestämmelserna
i de framlagda lagförslagen. Mot övriga bestämmelser har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3k.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Utskottet. Expropriationslagen företer i sin gällande lydelse allvarliga
brister i skilda avseenden. Ur formell synpunkt kan anmärkas bl. a., att
terminologien ej är fast och enhetlig. Det torde räcka att som exempel nämna,
att ordet »fastighet» på olika ställen har olika innebörd. Vidare torde
kunna övervägas huruvida del ej vore lämpligt att införa detaljerade bestämmelser
om sättet för inhämtande av fastighetsägarens och andra sakägares
yttrande över en ansökan om expropriation. Som en brist må anmärkas
den knapphändiga regleringen av nyttjanderättshavares och andra sakägares
rätt till ersättning. Även bestämmelserna om expropriations verkan
i fastighetsbildningshänseende äro mycket kortfattade. Förevarande lagförslag
har icke sådant syfte att de anmärkta bristerna genom detsamma kunnat
avhjälpas. Ur rent formell synpunkt innebär förslaget fastmera den försämringen
att lagen framdeles kommer att förete en mångfald luckor i
paragraf följden. Utskottet får därför såsom ett önskemål framhålla, att vid
lägligt tillfälle hela expropriationslagen måtte överses och överarbetas.

1 §•

Utskottet. I fråga om propositionens förslag om ändring av förevarande
paragraf och vad därmed har samband får utskottet hänvisa till vad ovan i
avsnitt II anförts.

I propositionen beröres även frågan om en överflyttning från Kungl.
Maj :t till länsstyrelserna av vissa expropriationsärenden. Departementschefen
uttalar, att enligt hans mening skulle en viss decentralisering på ifrågavarande
område vara önskvärd, samt hänvisar till att decentraliseringsutredningen
kommer att till behandling upptaga såväl detta som närliggande
spörsmål. Decentraliseringsutredningen har därefter den 1 juni 1949 avgivit
en PM angående decentralisering av ärenden om expropriationsrätt, i vilken
förordas, att beslutanderätten i ärenden om expropriationstillstånd enligt 1 §
expropriationslagen decentraliseras till länsstyrelserna. Promemorian är nu
föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Inom utskottet råder tveksamhet huruvida bärande skäl föreligga att genomföra
en decentralisering på ifrågavarande område. Med hänsyn till detta
spörsmåls nuvarande läge finnes emellertid enligt utskottets mening ej anledning
för riksdagen att i förevarande sammanhang taga ställning till
frågan.

7 §•

Utskottet får hänvisa till vad utskottet i avsnitt III ovan anfört.

13 §.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet i avsnitt IV ovan anfört.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

14 §.

I motionen II: 428 yrkas, att riksdagen måtte besluta, att i förslaget benämningen
»expropriationsdomstol» genomgående skall utbytas mot »rnarklösenrätt»,
samt att riksdagen måtte vidtaga övriga därav föranledda omformuleringar.

Utskottet. Det i motionen föreslagna namnet synes sämre än det i propositionen
upptagna täcka de nya domstolarnas verksamhetsområde; »marklösenrätt»
för tanken uteslutande på de fall, där fråga är om expropriation
av äganderätt till mark. Men expropriation kan ju lika väl avse endast en
begränsad rätt till en fastighet. Vid nu angivna förhållande finner utskottet
vad i motionen anförts — bl. a. att namnet »expropriationsdomstol» är tungt
och klumpigt — icke böra föranleda ett frångående av Kungl. Maj :ts förslag.

15 §.

I fråga om le km annaele mentet i expropriationsdomstolen anför
departementschefen:

»Vad angår utseendet av lekmannainslaget i expropriationsdomstolarna synes
det, för att undvika en särskild valprocedur, lämpligt att två av nämndemännen
i orten kunna anlitas. I likhet med vad som sker i vattendomstolarna
torde det böra ankomma på ordföranden att, med hänsyn till egendomens
belägenhet och beskaffenhet, bestämma vilka som i varje särskilt fall
skola tillkallas för tjänstgöring. Med hänsyn till expropriationsmålens natur
torde det dock vara önskvärt att den ene är ägare av fastighet och den
andre fristående från fastighetsägarintressen. Såväl ägodelningsnämndemän
och vattenrättsnämndemän som nämndemän vid de allmänna domstolarna
böra kunna komma i fråga. Även om nämndemännen vid rådhusrätterna
närmast utsetts för att deltaga i handläggningen av brottmål, böra de kunna
anlitas jämväl för tjänstgöring i expropriationsdomstol.»

Frågan om lekmannaelementet beröres i några motioner. Sålunda yrkas i
likalydande motionerna I: 330 och II: 418, att riksdagen måtte besluta, att
till nämndemän i expropriationsdomstol skola utses antingen ägodelningsnämndemän
eller skiftesgodemän. I motionen 11:428 hemställes, att riksdagen
måtte besluta, att 17 § andra stycket skall utbytas mot två nya stycken
av följande lydelse:

»För tjänstgöring i marklösenrätt i stad med rådhusrätt, så ock i marklösenrätt
i sådan domsaga, som omfattar endast en stad, skola nämndemän
utses till det antal Konungen bestämmer dels av länsstyrelsen, dels av
stadsfullmäktige. Av länsstyrelsen skola därvid utses personer, som kunna
anses företräda fastighetsägarnas intressen i expropriationsmål. I rätten
skola varje gång tjänstgöra en av länsstyrelsen utsedd och en av stadsfullmäktige
vald nämndeman, vilka ordföranden kallar därtill.

I marklösenrätt i annan domsaga skola varje gång tjänstgöra två nämndemän
i orten, som ordföranden kallar därtill. Såvitt möjligt iakttages därvid
att den ene är ägare av fastighet men den andre icke.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

I markutredningens betänkande upptogs såsom domförhetsregel
ett stadgande av innehåll att vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället, så ock vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med
förberedelsen, expropriationsdomstolen är domför med ordföranden ensam,
dock att ordföranden vid avgörande av fråga, som avses med det sålunda
återgivna stadgandet, bör, där frågans beskaffenhet påkallar det, rådgöra
med den eller dem av expropriationsteknikerna, som han med hänsyn till
den för frågans bedömande erforderliga sakkunskapen finner sig böra härför
anlita.

I propositionen anför departementschefen:

»I anslutning till 1 kap. 4 och It §§ rättegångsbalken bör i ett andra stycke
av 15 § föreskrivas att vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid
annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,
expropriationsdomstol är domför med ordföranden ensam. Denna domförhetsregel
bör däremot ej omfatta det fall att huvudförhandling hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Då ett mål går till huvudförhandling,
måste nämligen förutsättas att sakkunskap regelmässigt erfordras. Vid detta
förhållande synes i nyssnämnda fall vara lämpligare att domstolen är fullsutten
än att, såsom enligt markutredningens förslag, ordföranden är ensam
domare med viss skyldighet att rådgöra med en eller flera expropriationstekniker.
»

Utskottet. I avsnitt IV ovan har utskottet förklarat, att Kungl. Maj :ts
förslag om expropriationsdomstolar, som fullsuttna bestå av ägodelningsdomaren,
två expropriationstekniker och två lekmän, kan godtagas. Lekmannaelementet
skall enligt förslaget utgöras av två nämndemän i orten.
Därmed avses ägodelningsnämndemän, vattenrättsnämndemän och nämndemännen
vid de allmänna domstolarna.

För tjänstgöring i de till domsagorna anknutna expropriationsdomstolarna
torde det alltid finnas tillgång till lämpliga nämndemän. Inom den
relativt stora grupp, som häradsrättens nämndemän, ägodelningsnämndemännen
i domsagan och de för denna valda vattenrättsnämndemännen utgöra,
lära alltid finnas personer med anknytning till de olika, mot varandra
stående intressegrupper, vilka parterna i ett expropriationsmål tillhöra.
Vid expropriationsdomstol i domsaga torde det sålunda ej möta någon
svårighet att — såsom synes kunna vara lämpligt — såsom den ene nämndemannen
tillkalla, då fråga är om expropriation av jordbruksfastighet,
nämndeman, som är ägare eller innehavare av dylik fastighet, och, då fråga
är om expropriation av annan fastighet, nämndeman, som äger sådan fastighet.

I städerna (med rådhusrätt är läget annorlunda. Rådhusrättsnämnden
tjänstgör uteslutande i grövre brottmål. Detta torde regelmässigt öva visst
inflytande på personvalet vid utseendet av nämndemännen. Det oaktat torde
i de större städerna, där ett relativt stort antal nämndemän väljas, städse

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

möjlighet föreligga alt finna för tjänstgöring i expropriationsdomstol lämpliga
nämndemän. I anledning av vad i motionen 11:428 anförts därom, att
det i de fall staden är part skulle bli ett utomordentligt grannlaga värv att
utse de två nämndemännen, får utskottet framhålla, att det med hänsyn
till den oberoende ställning ordföranden intager måste anses uteslutet, att
några obehöriga synpunkter skola komma att inverka vid utseendet av
nämndemännen. I de allra största städerna med flera hundra nämndemän
kan väl ordföranden ej tänkas äga närmare kännedom om alla nämndemännens
större eller mindre lämplighet för tjänstgöring i expropriationsdomstol,
men den svårighet, som nämnda omständighet kan medföra, torde kunna
övervinnas genom att expropriationsdomstolens ordförande samråder med
ordförandena på rådhusrättens olika avdelningar. Enligt utskottets mening
är det främst i de minsta städerna med rådhusrätt som risk finnes, att
propositionens förslag medför svårigheter, d. v. s. i de städer, där endast 9
eller 12 nämndemän väljas. 1 många av dessa städer torde t. ex. ej finnas
någon lantbrukare bland nämnden. Ibland äro kanske de flesta av de 9
nämndemännen livligt kommunalt verksamma och därför jäviga eller i varje
fall mindre lämpliga att tjänstgöra, då staden är part i expropriationsmålet.

1 motionen II: 428 föreslås den lösningen av problemet om lekmannaelementet
i expropriationsdomstol i stad med rådhusrätt — och även i sådan
domsaga som omfattar endast en stad — att två grupper nämndemän skulle
finnas, en utsedd av länsstyrelsen bland personer som kunna anses företräda
fastighetsägarnas intressen i expropriationsmål och en av stadsfullmäktige.
I domstolen skulle samtidigt tjänstgöra en nämndeman från varje
grupp. Mot detta förslag talar i första hand den omständigheten att länsstyrelsen
skulle utse vissa nämndemän. Utmärkande för vår nuvarande
nämndemannainstitution är att nämndemännen alltid utses genom val; ett
avsteg från denna princip vore enligt utskottets mening icke lämpligt. Vidare
innebär förslaget ett så starkt markerande av att de två i domstolen
tjänstgörande nämndemännen skulle företräda olika intresseriktningar, att
viss risk skulle finnas, att nämndemännen skulle komma att känna sig
mera som partsombud än domare.

Mot det i motionerna I: 330 och II: 418 framförda förslaget att till nämndemän
skulle kunna utses skiftesgodemän — varmed torde åsyftas godemän
som avses i 6 kap. 4 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad — talar, att i varje fall godemännen i de små städerna, vilka städer
enligt utskottets uppfattning i förevarande hänseende äro av störst intresse,
torde vinna endast ringa erfarenhet, särskilt i fråga om bevisvärdering.

Utskottet finner sålunda intet av de motionsledes framförda förslagen tillfredsställande.
Huru stora olägenheter propositionens förslag kan komma
att innebära för de smärre städernas del, låter sig icke avgöra utan individuella
uppgifter om de i de små städerna faktiskt valda nämndemännens
kvalifikationer respektive bristande lämplighet för tjänstgöring i expropriationsmål.
Måhända blir det inga olägenheter eller blott obetydliga sådana.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Att med sådan ovisshet förorda ett förslag som i och för sig är mindre lämpligt
än propositionens kan ej vara riktigt. Utskottet anser därför, att propositionens
förslag på denna punkt hör godtagas. Frågan bör emellertid
följas uppmärksamt och, om olägenheter ge sig till känna, upptagas till
ny prövning. Ett förslag till lösning, som därvid torde kunna tagas under
övervägande, synes vara att såsom nämndeman i expropriationsdomstol i
stad med rådhusrätt skulle kunna tjänstgöra även nämndeman i domsaga,
som gränsar till staden. Uetta förslag har den svagheten att expropriationsdomstolens
ordförande icke kan tänkas känna domsagans nämndemän; om
ordföranden och häradshövdingen rådpläga, torde emellertid nämnda omständighet
ej vara till alltför stor olägenhet.

I andra stycket av förevarande paragraf givas domförhetsregler för expropriationsdomstolen.
Från rättegångsbalkens bestämmelser innefattar förslaget
den avvikelsen, att expropriationsdomstol vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen, skall vara fullsutten. Enligt
rättegångsbalken är häradsrätt i dylikt fall domför utan nämnd, d. v. s.
med häradshövdingen ensam. Avvikelsen har departementschefen motiverat
därmed att det, då ett mål går till huvudförhandling, måste förutsättas
att sakkunskap regelmässigt erfordras. Enligt utskottets mening gäller detta
icke alltid. Utskottet får peka på de i 59 § expropriationslagen omförmälda
fallen av fastställande av överenskommelse. Med hänsyn till den prövning,
som i dylika fall åligger domstolen, synes rättegångsbalken ej medgiva, att
målet avgöres under förberedelsen. Medverkan av tekniker och nämndemän
är emellertid i dessa fall i regel ej erforderlig. Vidare må nämnas, att i de
mål enligt byggnadslagen, som skola upptagas av expropriationsdomstol,
tvisteläget kan vara sådant, att varje skäl saknas att frångå rättegångsbalkens
regel. Å andra sidan är det obestridligt, att tekniker och nämndemän
som regel böra medverka när det är fråga om värdering. Garantier härför
synas förefinnas, även om rättegångsbalkens domförhetsregel får helt gälla
också beträffande expropriationsdomstol. Enligt 42 kap. 20 § rättegångsbalken
äro nämligen förutsättningarna för att huvudförhandling må hållas i
samband med förberedelsen, att hinder däremot icke möter enligt 43 kap.
2 § samma balk och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes
uppenbar. Utskottet får därjämte erinra om processlagberedningens uttalande,
att även om båda parterna samtycka till omedelbar huvudförhandling,
det tillkommer domaren att pröva huruvida med hänsyn till rättens
sammansättning sådan förhandling bör äga rum. Utskottet får med stöd av
det anförda förorda, att lydelsen av andra stycket i förevarande paragraf
så jämkas, att expropriationsdomstolen blir domför med ordföranden ensam
även vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

16 §.

Departementschefen anför bl. a. följande:

»För huvuddelen av expropriationsdomstolens arbete torde det vara tillräckligt
all föreskriva, att expropriationsteknikerna skola vara förtrogna

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

med frågor om värdering av mark, några av dem företrädesvis på landet,
andra i tätorter. Vidare bör man förvissa sig om att åtminstone någon av
dem är expert på värdering av byggnader och någon kunnig i taxering av
växande skog. Självfallet kan samma person företräda mer än ett slags
expertis, och bestämmandet av totalantalet tekniker bör i viss mån bli beroende
därav. På grund härav böra följande huvudgrunder tillämpas vid utseendet
av teknikerna. För varje län förordnas i allmänhet fyra—sex personer,
av vilka minst två skola äga kännedom om värdering av mark på
landet, minst två om värdering av mark i tätorter, minst en om värdering
av byggnader och minst en om värdering av växande skog. För de suppleanter,
som kunna behövas, böra gälla samma kvalifikationskrav. Då expropriationstekniker
eller suppleant för honom förordnas, bör anges vilken
eller vilka av de nu nämnda specialiteterna han företräder. Med ledning
härav kan ordföranden till tjänstgöring kalla den eller de tekniker som i
varje särskilt fall med hänsyn till målets beskaffenhet befinnas mest lämpliga.
Uppdraget att vara expropriationstekniker synes böra lämnas för viss
tid, förslagsvis tre år.

Det torde böra uppmärksammas att hinder icke möter att utse samma
person till expropriationstekniker i två eller flera län. Då det kan vara svårt
att överallt finna rutinerade specialister på dessa områden, torde det på
sina håll rentav bli nödvändigt att begagna sig av denna möjlighet. Bl. a.
med hänsyn härtill anser jag att expropriationsteknikerna böra, åtminstone
till en början, förordnas centralt av Kungl. Maj :t eller möjligen av myndighet
som Kungl. Maj :t finner lämplig.»

Lagrådet, som förordar bibehållande av en med tekniker förstärkt expropriationsnämnd,
uttalar om dessa tekniker, att med hänsyn till angelägenheten
av att teknikerna ej känna sig stå i beroendeställning till det allmänna
tiden för deras förordnande bör bestämmas till sex år.

I likalydande motionerna 1:330 och 11:418 yrkas, att riksdagen måtte
besluta, att när fråga är om expropriation av jordbruksfastighet den ene av
expropriationsteknikerna bör vara innehavare och brukare av jordbruksfastighet.

På sätt i avsnitt IV anförts framställes i likalydande motionerna I: 337
och II: 425 det andrahandsyrkandet att expropriationsteknikerna måtte tillsättas
på livstid.

Utskottet. Departementschefens uttalanden om de kvalifikationer expropriationsteknikerna
skola äga föranleda ingen erinran från utskottets sida.
Att såsom i likalydande motionerna 1:330 och 11:418 påyrkats föreskriva,
att i vissa fall någon av teknikerna skulle vara ägare eller innehavare av
jordbruksfastighet, kan ej ifrågakomma redan på grund av svårigheten att
finna tillräckligt antal personer, som äga eller bruka jordbruksfastighet och
samtidigt besitta dén tekniska sakkunskap som kräves.

Såsom departementschefen anfört böra tekniker förordnas för varje län.
Detta torde böra direkt utsägas i lagtexten. Härigenom blir det klart, att ex -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

propriationsdomslolens ordförande ej kan tillkalla andra tekniker än dem,
som äro förordnade för det län, varest domstolen är belägen. Underrättelseskyldigheten
bör också inskränkas till de för länet utsedda teknikerna. Vad
utskottet sålunda föreslår innebär ej något hinder att utse samme person
till expropriationstekniker i två eller flera län.

I likalydande motionerna I: 337 och II: 425, i vilka i första hand hemställes
att teknikerna givas ställning såsom sakkunniga utanför domstolen, yrkas i
andra hand, att teknikerna, som enligt förslaget skola förordnas på tre år,
måtte tillsättas på livstid. Då det här ej är fråga om inrättande av ordinarie
tjänster utan allenast om lämnande av ett visst uppdrag, synes det icke kunna
komma i fråga att låta förordnandet avse den utseddes livstid eller tid till dess
denne uppnått viss levnadsålder. Däremot kan man vara tveksam om tiden
för förordnandet bör vara tre år eller viss längre tid. På sätt av redogörelsen
ovan framgår har lagrådet, som förordade bibehållande av en med tekniker
förstärkt expropriationsnämnd, beträffande dessa tekniker uttalat, att med
hänsyn till angelägenheten av att teknikerna ej skulle känna sig stå i beroendeställning
till det allmänna tiden för deras förordnande borde bestämmas
till sex år. Detta lagrådets uttalande synes välgrundat och äger minst
lika stor giltighet beträffande sådana tekniker, varom här är fråga. Utskottet
får därför förorda, att expropriationsteknikerna förordnas för en tid av
sex år.

21 §.

Utskottet. Enligt förevarande paragraf i förslaget skall den exproprierande
i stämningsansökningen uppgiva, utöver vad eljest är stadgat, bl. a. även den
ersättning han bjuder i målet. Utskottet har erfarit, att det ibland ej torde
vara möjligt för den exproprierande att redan i stämningsansökningen lämna
uppgift i angivna hänseende. Så lärer stundom vara fallet t. ex. vid expropriation
för uppsättande av elektrisk kraftledning. Om ledningen skall
framdragas genom skogsmark, torde nämligen värdet av den skog, som kommer
att gå till spillo, ej alltid kunna bedömas redan vid stämningsansökningens
ingivande. Utskottet vill i anledning härav endast framhålla, att i dylika
fall underlåtenheten att i stämningsansökningen uppgiva den ersättning, som
bjudes i målet, ej kan anses utgöra en sådan brist, som enligt 42 kap. 4 §
rättegångsbalken skall föranleda att ansökningen avvisas.

37—40 §§.

Efter att ha återgivit markutredningens förslag att de i 82 § gällande
lag upptagna bestämmelserna om förtida tillträde vid expropriation för
järnvägar skulle erhålla tillämpning vid expropriation i allmänhet, därvid
de enligt markutredningen borde kompletteras med en motsvarighet till
stadgandet i 54 § första stycket andra punkten, anför departementschefen
i anslutning till den föreslagna 37 § hl. a. följande:

»Med hänsyn till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses
skola kunna bli föremål för prövning i högre instans är det nödvändigt att

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

vidga hittillsvarande möjligheter för den exproprierande att tillträda fastigheten
före expropriationens fullbordan. Markutredningens förslag i detta
hänseende anser jag i huvudsak kunna godtagas. I anledning av vad överståthållarämbetet
anfört synes emellertid böra stadgas att bostadshavare
icke skall vara skyldig att avflytta tidigare än å första fardag som inträffar
sedan tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse om att fastigheten
skall tagas i besittning av den exproprierande.»

Vid förslagets 38—40 §§ anför departementschefen bl. a.:

»I anslutning till vad under nästföregående paragraf förordats böra även
de i 83 § samt 84 § andra och tredje styckena gällande lag intagna bestämmelserna
givas generell giltighet. Därvid bör emellertid Konungens befallningshavandes
befogenhet att förordna om fastighets upplåtande, då ägaren
vägrar att låta den exproprierande taga fastigheten i besittning utan
ersättnings gäldande, överflyttas på den domstol där expropriationsmålet
är anhängigt. Lämpligast synes vara att domstolen, då ägaren finnes ha
giltigt skäl för sin vägran, verkställer preliminär uppskattning av expropriationsersättningen
och meddelar förordnande under villkor att tre fjärdedelar
av det uppskattade beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande.
»

I likalydande motionerna 1:337 och 11:425 yrkas, att förslaget i dessa
delar måtte omarbetas efter följande i motionerna angivna riktlinjer:

»1) Rätt för exproprianten att taga fastigheten i besittning innan expropriationsersättningen
slutgiltigt bestämts bör finnas endast efter särskilt
beslut av expropriationsdomstolen. Sådant beslut bör kunna fattas endast
i fall, då exproprianten visar att särskild skyndsamhet är av betydande vikt
för honom. Det är på denna ståndpunkt bl. a. den tyska rätten står genom
sitt Dringlichkeitsverfahren.

2) Exproprianten bör vara skyldig att på ett tidigt stadium, helst redan
i stämningen i expropriationsmålet, yrka på att få taga fastigheten i besittning
innan expropriationsersättningen slutgiltigt bestämts, om han skall
kunna få rätt till sådant besittningstagande.

3) I samtliga fall då fastighet tages i besittning innan ersättningen slutgiltigt
bestämts böra de ersättningsberättigade ha rätt till en preliminär
expropriationsersättning.

4) Den procentsats av den preliminära ersättningen, till vilken de ersättningsberättigade
böra ha rätt, bör såsom föreslogs i 1910 års kommittéförslag
bestämmas till 100 % av fastighetens eller rättighetens preliminärt
fastställda värde. Den, som tvingas avstå sin jord, sitt arrende eller sin
bostad, bör alltså ha rätt till i princip full kompensation även preliminärt.

Vid framläggande av detta förslag få vi stryka under, att vi icke ha något
att erinra mot att då det gäller försvarsändamål nuvarande regler få stå
kvar. Vi hava ej heller erinran mot en lagstiftning, som bygger på den nuvarande
54 § expropriationslagen och med det innehåll att exproprianten
alltid äger att mot erläggande av den expropriationsersättning, som be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

stämts i första instans, och mot avstående av sin rätt att söka nedsättnihg
av detta belopp taga fastigheten i besittning.»

Utskottet. I likhet med departementschefen anser utskottet, att med hänsyn
till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses skola kunna
bli föremål för prövning i högre instans det är nödvändigt att vidga hittillsvarande
möjligheter för den exproprierande att tillträda fastigheten före
expropriationens fullbordande. Emellertid föranleder — såsom i likalydande
motionerna 1:337 och 11:425 framhålles — propositionens förslag på
denna punkt kritik i flera hänseenden.

Kungl. Maj :ts förslag om en ovillkorlig rätt för den exproprierande att i
alla fall få tillträda det som skall exproprieras redan innan expropriationen
fullbordats — dvs. innan den slutligen bestämda ersättningen nedsatts eller
guldits — kan icke vara rimligt. Utskottet vill endast peka på sådana fall då
expropriationen avser en i en stads ytterområde belägen jordbruksfastighet,
som kan väntas bli exploaterad först åtskilliga år fram i tiden. Tillfredsställande
är ej heller Kungl. Maj :ts förslag att tillträdet — med visst undantag
då fråga är om byggnad, där någon har sin bostad — alltid skall kunna
ske redan 14 dagar efter delgivningen av underrättelse om att fastigheten
skall tagas i besittning. I t. ex. sådana fall då å fastigheten drives jordbruk
skulle det givetvis många gånger innebära mycket stora olägenheter för
lantbrukaren att efter så kort varsel ha utrymt fastigheten. Det är ej lätt för
honom att så snabbt få tillgång till t. ex. ladugårdsbyggnader för kreaturen;
en brådstörtad realisation har också lätt ogynnsamma verkningar. Vad nu
sagts gäller givetvis även i många andra fall än då fråga är om jordbruksfastighet.
Slutligen synas de möjligheter propositionen lämnar expropriaten
att genast utfå ersättning alltför begränsade. Skyldighet för den exproprierande
att före tillträdet fullgöra viss nedsättning föreligger enligt förslaget
om å fastigheten finnes byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller om fastigheten är av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning eller domstolen eljest prövar ägaren
hava giltigt skäl för sin vägran att låta den exproprierande utan gäldande
av ersättning taga fastigheten i besittning. Dylik skyldighet finnes även i
vissa fall då omständighet som nyss sagts är för handen beträffande annan
sakägare. I övriga fall kan skyldighet att fullgöra nedsättning ej åläggas den
exproprierande. Genom dessa stadganden göres ett betydande undantag från
den princip, som kommit till uttryck i 49 § expropriationslagen, eller att
rätt till besittningstagande föreligger först sedan den slutligen bestämda expropriationsersättningen
nedsatts eller guldits. Avvikelse från denna princip
innebär även propositionens förslag att i de fall nedsättning skall äga
rum nedsättningen skall begränsas att avse endast tre fjärdedelar av det belopp,
vartill ersättningen av domstolen preliminärt uppskattas. Följden av
denna bestämmelse lärer i ett mycket stort antal fall bli att det nedsatta be4
llihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

loppet helt åtgår för att förnöja inteckningshavare; ägaren får vänta till
dess målet slutligen avgjorts, vilket kanske dröjer flera år, innan han får ut
någon del av det utav honom i fastigheten nedlagda kapitalet. Vilka svårigheter
denna ordning kan medföra för t. ex. en lantbrukare, som vill köpa
eller arrendera ett annat lantbruk, ligger i öppen dag. På grund av det anförda
anser utskottet att Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt ej kan godtagas
utan att man måste söka finna en lösning efter andra linjer.

Expropriationsändamålen äro av många olika slag och angelägenheten av
ett förtida tillträde är självfallet olika stor vid de skilda ändamålen. Gällande
lag har beaktat detta och föreskriver beträffande vissa av expropriationsändamålen
-—■ under olika förutsättningar för skilda ändamål — generell
rätt till förtida tillträde. Det torde emellertid förhålla sig så att behovet av
förtida tillträde även inom området för varje särskilt expropriationsändamål
är olika stort. Genom den förlängning av processen som omläggningen
av förfarandet medför i händelse av överklagande torde dessutom inom
alla expropriationsändamål fall kunna förekomma, där ett avvaktande av expropriationens
fullbordande kan medföra bestämda olägenheter. Det torde
därför ej vara möjligt att bibehålla nuvarande system med generella bestämmelser
om rätt till förtida tillträde för varje särskilt expropriationsändamål
utan man torde söka finna en för alla ändamålen gemensam regel,
vilken dock beaktar att behovet kan vara olika stort i de särskilda fallen.

Med hänsyn till att omständigheterna i olika fall äro i hög grad växlande
torde det icke vara möjligt att giva en regel, som mera detaljerat anger förutsättningarna
för rätten till förtida tillträde. Det synes i stället vara nödvändigt
att överlämna frågan åt expropriationsdomstolens prövning från fall
till fall. Såsom en allmän norm torde — utöver det att expropriationsmålet
anhängiggjorts — endast böra uppställas att det är av synnerlig vikt för
den exproprierande att taga fastigheten i besittning innan expropriationen
fullbordats. Det skall med andra ord föreligga ett betydande behov för den
exproprierande att tillträda marken genast, för att han skall kunna tillerkännas
rätt till förtida tillträde. De nu för de särskilda ändamålen gällande
bestämmelserna, som böra upphävas, synas kunna giva domstolarna viss
ledning för bedömandet när dylikt behov kan anses föreligga.

Enligt utskottets mening är det ej heller möjligt att i lagen angiva en bestämd
tillträdesdag; varseltiden bör uppenbarligen kunna bestämmas olika
allt efter omständigheterna. Även detta spörsmål torde därför böra överlämnas
åt domstolarna att avgöra efter förhållandena i det särskilda fallet.
Den i propositionen upptagna regeln att bostadsinnehavare ej är pliktig
att avflytta från bostaden förrän å den fardag för avträde av förhyrd lägenhet,
som först inträffar sedan tre månader förflutit efter det att han
mottagit underrättelse om att fastigheten skall tagas i besittning, synes välgrundad
och utskottet anser, att den med viss formell jämkning bör bibehålla
såsom en minimiregel i fråga om bostadsinnehavare.

Enligt utskottets mening finnes ingen anledning att — såsom skett i
Kungl. Maj :ts förslag — föreskriva nedsättningsskyldighet endast under

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

vissa särskilda förutsättningar. Även vid förtida tillträde bör principen vara
att nedsättning skall föregå tillträdet. Det förfarande som utlöses genom
nedsättningen är emellertid vidlyftigt och omständligt. Av rent praktiska
skäl synes därför avsteg böra göras från angivna princip i de fall där det
är uppenbart, att expropriationsersättningen blir obetydlig. I dessa fall kan
det ej innebära någon nämnvärd olägenhet för ägaren att vänta på ersättningen.
Slutligen må framhållas, att skäl till nedsättning finnes endast för
det fall att ägaren begär sådan. Föredrager han att låta ersättningen stå
inne och, såsom fallet blir enligt förslaget, njuta sex procent ränta å densamma,
finnes intet skäl att framtvinga det i och för sig icke tilltalande
dubbla fördelningsförfarandet.

Då det gäller att taga ståndpunkt till vilket belopp som skall nedsättas
möta särskilda svårigheter. Det kan ej ifrågakomma att frångå den i 32 §
första stycket i förslaget upptagna regeln, att då belopp nedsatts vid förtida
tillträde, ersättningen vid dess slutliga fastställande ej må bestämmas
lägre än det nedsatta beloppet. Beslutet om det belopp som skall nedsättas
innebär sålunda, om beslutet följes av nedsättning, att i målet slutligen
fastställts en minimigräns i fråga om ersättningens storlek. Detta fastställande
sker dessutom innan fullständig utredning i värderingsfrågan förebragts.
Med hänsyn till dessa omständigheter torde det ej kunna undvikas
att man måste ha en viss säkerhetsmarginal, så att domstolen icke vid det
slutliga avgörandet finner sig bunden vid ett belopp, som då befinnes för
högt. Att såsom i förslaget gjorts för alla fall fastställa en marginal om
25 procent synes dock ej lämpligt och ej heller erforderligt. I fråga om ersättning
för t. ex. i samband med expropriationen uppkommen skada, såsom
flyttningskostnad, passar nämnda regel ej alls. Enligt utskottets mening
är det lämpligare att överlåta åt domstolarna att fritt bestämma huru
stor den preliminära ersättningen bör vara. Därvid förutsättes givetvis att
domstolen iakttager försiktighet, så att den icke vid den slutliga prövningen
finner sig tvungen fastställa ersättningen högre än den enligt då föreliggande
utredning bör vara. Om emellertid domstolen skulle bestämma nedsättningsbeloppet
till högre belopp än det den exproprierande anser ersättningen
böra uppgå till, kan den exproprierande underlåta att fullgöra nedsättning
— varav dock följer den olägenheten att han ej heller kan tillträda
fastigheten —- och därigenom undgå att ersättningens minimistorlek
slutligen bestämmes genom det preliminära beslutet. Utskottet får vidare
hänvisa till de möjligheter att fullfölja talan mot beslut om förtida tillträde
och villkoren därför, som utskottet i det följande vill förorda. Till skydd
för expropriaten torde i lagen böra angivas vissa minimigränser. Såsom en
sådan synes kunna godtagas den i Kungi. Maj :ts förslag såsom huvudregel
upptagna bestämmelsen att nedsättningsbeloppet skall utgöra tre fjärdedelar
av det belopp, vartill domstolen förberedelsevis uppskattar expropriationsersällningen.
Vidare är det tydligt, att nedsättningsbeloppet aldrig bör
understiga vare sig det belopp, den exproprierande i målet erbjudit -— en32
§ i förslaget får den slutliga ersättningen aldrig bestämmas liigre

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

än detta belopp — eller, om frågan om förtida tillträde uppkommer först i
högre instans, det belopp, som den exproprierande kan vara skyldig erlägga
på grund av i målet av lägre instans meddelad dom, som vunnit laga
kraft mot honom. Ehuru sistnämnda två minimigränser äro självklara,
torde det dock vara lämpligt att de komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Vid prövningen av huruvida förtida tillträde må ske, vilken tidpunkt som
bör bestämmas därför samt huruvida såsom villkor för tillträdet bör uppställas
att nedsättning sker och i så fall med vilket belopp böra med ägaren
jämställas andra, vilkas rätt beröres, såsom arrendatorer, hyresgäster, innehavare
av avkomsträtt m. fl.

Med hänsyn till att några detaljerade regler ej kunna givas beträffande
rätten till förtida tillträde och att frågan överlämnats till domstolarnas prövning
från fall till fall är det i rättssäkerhetens intresse önskvärt att talan
mot beslut i dylik fråga kan fullföljas. I det föregående har även antytts, att
fullföljdsrätten har en funktion att fylla, om det belopp, som skall nedsättas
före det förtida tillträdet, bestämts för högt. Tydligt är också, att expropriaten
har ett intresse av att kunna fullfölja talan, om dylikt belopp satts för
lågt. Å andra sidan torde det, åtminstone i vissa fall, vara av betydelse att
tillträde kan äga rum utan någon större tidsutdräkt. Att fullföljdsrätt mot
beslut, varom här är fråga, kan fördröja tillträdet är uppenbart. Det synes
därför nödvändigt att söka finna en lösning, som någorlunda tillgodoser
dessa mot varandra stående önskemål. En sådan lösning är enligt utskottets
mening att medgiva talan mot expropriationsdomstols beslut i fråga, som
här avses, men att ej tillerkänna parterna fullföljdsrätt mot hovrättens beslut
i sådan fråga, vare sig detsamma tillkommit i anledning av dit fullföljd
talan eller av först därstädes framställt yrkande. Prövningen i hovrätten
kan som regel ske inom kort tid, varför fullföljdsrätt dit icke behöver
förorsaka mera avsevärt dröjsmål. I anslutning härtill får utskottet
framhålla, att frågor av den art det här gäller böra handläggas skyndsamt.
Att fullföljdsrätten icke utsträckes till högsta domstolen torde ej medföra
någon nämnvärd olägenhet.

Att såsom i likalydande motionerna I: 337 och II: 425 föreslagits stadga,
att den exproprierande skall på ett tidigt stadium, helst redan i stämningen,
framställa yrkande om förtida tillträde, synes icke vara lämpligt. Genom
den förlängning av processen, som det nya förfarandet vid överklagande
medför, kan situationen ändras på ett sätt som man icke rimligen kan begära
att den exproprierande skall från början ha förutsett.

Utskottet har efter de riktlinjer, som kommit till uttryck i det föregående,
företagit en omarbetning av 37—39 §§ i förslaget. Ytterligare uppmärksamhet
skall ägnas vissa punkter i utskottsförslagets detaljutformning.

Enligt 37 § i utskottsförslaget kan domstolens förordnande om besittningstagande
endast avse den fastighet eller rättighet, som tillståndet till expropriationen
omfattar. Härav följer, att om i målet är fråga om utvidgning av
expropriationsföremålet enligt 12 § expropriationslagen, förordnande om
förtida tillträde av område, som avses med yrkandet om utvidgningen, ej

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

kan meddelas. Att i sistnämnda fall ställandet av säkerhet allenast skall avse
den expropriationsersättning, som belöper på det område, som enligt Kungl.
Maj :ts beslut om expropriationstillstånd skall exproprieras, torde utan vidare
vara klart. Med den formulering utskottet givit 37 § första stycket första
punkten kan därför den av Kungl. Maj :t föreslagna sista punkten i samma
stycke utgå.

Då det enligt förslaget ankommer på domstolen att förordna om nedsättningen
torde, i likhet med vad som gäller enligt 48 § sista stycket, i 38 §
sista stycket böra föreskrivas, att den exproprierande vid nedsättningen skall
ingiva även domstolens beslut.

Det torde uttryckligen böra angivas, att beslut i fråga, som avses i 37 eller
38 § i utskottets förslag, må meddelas utan huvudförhandling. Vid prövning
av sådan fråga är domstolen sålunda domför med ordföranden ensam.
Är läget sådant att värdering av mera vidlyftig eller invecklad art erfordras,
bör domstolen givetvis vara fullsutten; i vissa fall lärer det kunna vara
till fyllest att sådan undersökning sker, som avses i 28 § i förslaget. Innan
förordnande om förtida tillträde meddelas, böra givetvis ägaren och andra,
vilkas rätt beröres, få tillfälle yttra sig över begäran därom och, om ägaren
eller annan sakägare yrkar att preliminär nedsättning skall äga rum, bör
den exproprierande få uttala sig i anledning av detta yrkande. Bestämmelser
i nu angivna hänseenden ha upptagits i 39 § första stycket.

67 §.

Enligt 67 § gällande lag har den exproprierande att bära alla av expropriationen
följande kostnader.

Markutredningen har framhållit att denna ordning ej sällan föranlett, att
fastighetens ägare låtit verkställa dyrbara utredningar rörande fastighetens
värde och i samband därmed stående frågor — allt på den exproprierandes
bekostnad. Expropriationskostnaderna hade därför ock understundom stigit
till oskäligt höga belopp. För att förhindra ett dylikt missbruk av den givna
ersättningsregeln föresloge utredningen att i 67 § skulle intagas en hänvisning
till stadgandena i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, varav framginge,
att den, mot vilken expropriation skedde, i dylikt fall själv hade att
svara för kostnaden i fråga.

Göta hovrätt har anfört att enligt den förslagna regeln expropriaten
i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad jämväl
i överinstans. Expropriatens behöriga intressen syntes emellertid kunna
tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt innebörd. Hovrätten ansåge,
att expropriatens rätt till ersättning för expropriationskostnad borde
begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde — bortsett från de i
67 § i förslaget angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad
i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegångskostnad i tvistemål borde tillämpas jämväl i expropiationsmål,
dock med det tillägget, att överinstans borde, oavsett nämnda

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

bestämmelser, äga att, där så funnes skäligt, tillerkänna expropriat ersättning
för kostnader vid instansen i fråga.

Departementschefen anför bl. a., att han funne den av markutredningen
föreslagna begränsningen i enlighet med bestämmelserna i 18 kap. 6 och
8 §§ rättegångsbalken välmotiverad samt att det icke torde vara påkallat att,
såsom Göta hovrätt ifrågasatt, stadga viss inskränkning med avseende å
kostnaderna i hovrätt och högsta domstolen.

I motionen II: 430 hemställes, att 67 § i föreliggande förslag måtte omarbetas
på sätt Göta hovrätt förordat och att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderliga ändringar uti denna och eventuellt
andra paragrafer.

Utskottet. Avsikten med de föreslagna hänvisningarna till 18 kap. 6 och
8 §§ rättegångsbalken är att ernå vissa begränsningar av rättegångskostnaderna.
18 kap 6 § rättegångsbalken stadgar, att om part genom att utebliva
från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom
påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller
annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet
eller eljest vållat kostnad för motparten, han är skyldig att ersätta sådan
kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras. Av 18 kap. 8 §
rättegångsbalken framgår, att part är berättigad till ersättning endast för sådan
kostnad, som varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Någon meningsskiljaktighet synes ej råda om att expropriaten bör, med
de inskränkningar som föranledas av ovannämnda hänvisningar till rättegångsbalken,
vara berättigad till ersättning för kostnader å målet i första instans.
Enligt propositionen är expropriaten med nämnda inskränkningar berättigad
till ersättning även för kostnader å målet i överrätt. I motionen II:
430 hemställes däremot, att i överrätt rättegångsbalkens bestämmelser om
rättegångskostnad i tvistemål böra tillämpas, dock med det tillägget att överinstansen
bör, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så finnes skäligt,
tillerkänna expropriat ersättning för kostnader vid instansen i fråga. Fördelningen
av kostnaderna i överrätten skulle enligt motionären med andra
ord som regel bestämmas med hänsyn till rättegången i överrätten.

Det torde vara obestridligt, att propositionens förslag giver expropriat,
även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans, rätt att av den
exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes. Detta är för
visso icke tillfredsställande. En regel som den i motionen föreslagna torde
emellertid vara än betänkligare. Tvistefrågan kommer väl nästan undantagslöst
att gälla värdet av det exproprierade eller uppskattning av viss skada
eller visst intrång. De främst i den exproprierandes intresse tillkomna reglerna
för fastighetsvärderingen äro i hög grad invecklade och svårbemästrade.
Det torde därför ej kunna begäras, att den enskilde expropriaten skall kunna
helt bedöma, huruvida expropriationsdomstolen riktigt tillämpat värderingsreglerna.
Därest man, såsom kan väntas bli fallet genom sådana rättegångskostnadsbestämmelser
som i motionen föreslagits, skulle åstadkomma, att ex -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

propriater med hänsyn till kostnadsrisken ej skulle våga fullfölja målen i
högre instans, skulle lätt bland expropriaterna kunna uppkomma en allmän
känsla av otrygghet och rättsosäkerhet, vilket, även om den icke är sakligt
grundad, likväl icke kan vara ur allmän synpunkt lyckligt. Att gå längre
i inskränkande riktning än till fall, där expropriaten för en helt ogrundad
talan och inser eller åtminstone bort inse detta, synes ej kunna ifrågakomma.
Emellertid torde det vid sådana värderingstvister, varom här är fråga, vara
mycket svårt att bedöma, när en expropriat kan anses ha insett eller bort
inse att hans talan är helt ogrundad. Utskottet kan därför ej förorda ett
frångående av Kungl. Maj :ts förslag.

72 §.

Utskottet. I 71 § gällande lag stadgas, att om någon vill för expropriation
låta upprätta karta över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning
därå, Konungens befallningshavande äger på ansökning föreskriva, att
erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Närmare
föreskrifter om vad som därvid skall iakttagas meddelas ock. Enligt 72 §
skall om undersökning, som i 71 § avses, föranleder skada, ersättning därför
gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om överenskommelse
ej träffas, bestämmas av domstol.

Propositionen upptager ej förslag om ändring av 72 §. Kungl. Maj:ts avsikt
torde vara att de ersättningsfrågor, som åsyftas i paragrafen, liksom hittills
skola prövas av allmän domstol och sålunda ej av expropriationsdomstol. Utskottet
delar denna mening. Till undvikande av varje tveksamhet bör enligt
utskottet i paragrafen klart utsägas, att ersättningen, om överenskommelse
ej träffas, skall bestämmas av allmän domstol.

96 §.

Utskottet. I 96 § meddelas bestämmelser om ändring, flyttning eller borttagande
i vissa fall av elektriska svagströmsledningar. Enligt paragrafens gällande
lydelse skall tvist i sådan fråga prövas av domstol. Vidare gives i 96 §
föreskrift om skyldighet för fastighetsägaren att ersätta uppkommande men
för ledningen och kostnaden för ändringen eller flyttningen. Ersättningsbeloppet
skall i händelse av tvist bestämmas av domstol.

Kungl. Maj:ts avsikt torde vara att dessa tvister även framdeles skola
handläggas vid allmän domstol. Utskottet, som delar denna uppfattning, anser,
att densamma bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

104 §.

Utskottet. Enligt 104 § kan i visst fall expropriationssökande, som innehar
den med ansökningen avsedda marken med nyttjanderätt, komma att
kvar sitta utöver den dag, då nyttj anderätten eljest skolat upphöra. Tillika
stadgas, att jordägaren i sådant fall skall njuta skälig ersättning som, där
överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. I likhet med vad ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

skottet föreslagit vid 72 och 96 §§ torde även i nu förevarande paragraf böra
angivas att ersättningen, om överenskommelse ej träffas, skall bestämmas av
allmän domstol.

Slutstadgandet.

Utskottet. I propositionen föreslås, att de framlagda lagförslagen skola
träda i kraft den 1 januari 1950. Uppskovet med behandlingen av propositionen
till riksdagens höstsession har medfört, att de föreslagna lagarna
kunna väntas bli utfärdade tidigast några få veckor före den 1 januari 1950.
Innan lagarna kunna träda i tillämpning erfordras bl. a. att vissa organisatoriska
åtgärder vidtagas. Tiden fram till den 1 januari 1950 synes väl knapp
härför. Utskottet får därför förorda, att tidpunkten för ikraftträdandet,
vilken bör vara densamma för alla de lagändringar, som sammanhänga
med ändringarna i expropriationslagen, framflyttas till den 1 april 1950.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen.

Slutstadgandet.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet anfört vid slutstadgandet till lagförslaget
om ändringar i expropriationslagen.

3. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)
om återköpsrätt till fast egendom.

6 §.

Utskottet vill endast understryka, att den i det föreslagna andra stycket
upptagna hänvisningen endast avser expropriationslagens bestämmelser om
domstolar och rättegång i expropriationsmål och sålunda ej omfattar samma
lags bestämmelser om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande.

8 och 9 §§.

Utskottet. Enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken kan mellandom meddelas
bl. a. i det fall att i en rättegång handläggas talan om fastställelse, huruvida
visst rättsförhållande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning
beror därav. Det i 8 § i förslaget avsedda fallet synes gå in härunder.
Det torde ej föreligga skäl att i mål om återköpsrätt alltid meddela mellandom,
så t. ex. ej då det i målet medgives, att återköpsrätt föreligger. Den
föreslagna 8 § synes därför böra utgå. Utskottet får även hänvisa till att
utskottets förslag synes helt överensstämma med propositionens ändringsförslag
beträffande 138 § byggnadslagen. I detta sammanhang vill emellertid
utskottet uttala, att det i många fall, då frågan om återköpsrätt respektive
lösningsrätt är tvistig, kan vara lämpligt meddela särskild dom beträffande
nämnda fråga.

Ett upphävande av 8 § föranleder en formell jämkning av 9 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 57

4. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

140 §.

Utskottet. Enligt 137 § i gällande lag, som oförändrad ingår som första
stycket i samma paragraf i Kungl. Maj :ts förslag, skola med avseende å inlösen
av mark enligt byggnadslagen de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen
lända till efterrättelse med iakttagande av vad i 138—145 §§
stadgas. Enligt 140 § byggnadslagen i gällande lydelse skola de särskilda
bestämmelserna i 78 och 79 §§ expropriationslagen äga tillämpning, då fråga
är om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till särskilt
trafikområde. Förslaget till ändringar i expropriationslagen innebär, att de
särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ om förtida tillträde upphävas och
ersättas av de i 37—40 §§ upptagna allmänna bestämmelserna därom. Efter
lagändringarna kommer hänvisningen i 137 § första stycket byggnadslagen
att omfatta även bestämmelserna i 37—40 §§ nya expropriationslagen. Den
nuvarande hänvisningen i 140 § byggnadslagen bör därför, såsom ock Kungl.
Maj :t föreslagit, upphävas. Hänvisningen i 137 § första stycket synes emellertid
för visst fall föra för långt. Förordnande om förtida tillträde enligt
37 § nya expropriationslagen bör uppenbarligen ej meddelas förrän det är
fastslaget, att en lösningsrätt föreligger. Frågan huruvida lösningsrätt finnes
skall enligt byggnadslagen i vissa fall prövas av domstolen. Är sådant fall
för handen böra bestämmelserna om förtida tillträde i 37 och 38 §§ expropriationslagen
äga tillämpning först sedan det genom lagakraftägande dom
blivit avgjort att inlösen skall äga rum. Bestämmelse av detta innehåll kan
lämpligen upptagas i 140 §.

Slutstadgandet.

Utskottet. Såsom framhållits vid förslaget till ändringarna i expropriationslagen
böra dessa och samtliga med dem sammanhängande lagändringar
träda i kraft den 1 april 1950. Den föreslagna ändringen av 160 § byggnadslagen
har intet samband med övriga förslag och bör träda i kraft den
1 januari 1950. Slutstadgandet har omarbetats i enlighet med vad sålunda
anförts.

5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884

(nr 25) angående patent.

Slutstadgandet.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet anfört vid slutstadgandet till lagförslaget
om ändringar i expropriationslagen. 6

6. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång.

Slutstadgandet.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet anfört vid slutstadgandet till lagförslaget
om ändringar i expropriationslagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

VI. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan under II—V anfört får utskottet
hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga
följande förslag till

i) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 1, 7,
13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61,
67, 69, 70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna
framför envar av 13 och
48 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att
41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82
-—86, 88 och 91—94 §§ samt överskrifterna
framför envar av 14, 22,
43, 63 och 75 §§ samma lag1 skola
utgå, dels ock att i lagen skola införas
en ny paragraf, betecknad
111 §, samt två nya överskrifter, den
ena närmast framför 37 § och den

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS
1947:326, beträffande 13 och 14 §§ samt
överskrifterna framför 13 och 14 §§ 1946:
828, beträffande 16 § 1939:152, beträffande
26 § 1945:754, beträffande 30 § 1946:
828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande
39 § 1924:391, beträffande 47 § 1934:31,
beträffande 47 a § 1946:828, beträffande 48
§ 1941:959, beträffande 50 § 1946:828, beträffande
57 § 1934:31, beträffande 58 §
1946: 828, beträffande 59 § 1934:31, beträffande
66 § 1938:221, beträffande 75 § och
överskriften framför denna 1941:882, beträffande
78 och 79 §§ 1943:434, beträffande
88 § 1947:233, beträffande 89 och
91 §§ 1941:959, beträffande 92 § 1946:828
samt beträffande 95 § 1934:31.

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 1, 7,
13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61,
67, 69, 70, 72, 89, 95, 96 och 104 §§
samt överskrifterna framför envar av
13 och 48 §§ lagen den 12 maj 1917
om expropriation skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives,
dels att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78,
79, 82—86, 88 och 91—94 §§ samt
överskrifterna framför envar av 14,
22, 43, 63 och 75 §§ samma lag”
skola utgå, dels ock att i lagen skola
införas en ny paragraf, betecknad
111 §, samt två nya överskrifter, den
ena närmast framför 37 § och den

2 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS
1947:326, beträffande 13 och 14 §§ samt
överskrifterna framför 13 och 14 §§ 1946:
828, beträffande 16 § 1939:152, beträffande
26 § 1945:754, beträffande 30 § 1946:
828, beträffande 36 § 1934:31, beträffande
39 § 1924:391, beträffande 47 § 1934:31,
beträffande 47 a § 1946:828, beträffande
48 § 1941:959, beträffande 50 § 1946:828,
beträffande 57 § 1934:31, beträffande 58 §
1946:828, beträffande 59 § 1934:31, beträffande
66 § 1938:221, beträffande 75 § och
överskriften framför denna 1941:882, beträffande
78 och 79 §§ 1943:434, beträffande
88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§
1941:959, beträffande 92 § 1946:828, beträffande
95 § 1934:31 samt beträffande
104 § 1942:356.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

andra närmast framför 111 §, av ne- andra närmast framför 111 §, av nedan
angiven lydelse. dan angiven lydelse.

1 §•

Fastighet, som —--för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest
i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med
tomträtt.

Särskild rätt---till nationalpark.

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.
Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller
intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande,
skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den--- — kan meddelas.

Om domstolar och rättegång i expropriationsmål.

13 §.

Angående domstol i expropriationsmål och rättegången i sådant mål gälle
i allt, varom ej i denna lag eller annan lag eller författning är särskilt stadgat,
vad i fråga om allmän domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdomstol, en för varje
domsaga eller stad med rådhusrätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av ordförande och fyra ledamöter. Ordförande
är ägodelningsdomaren i orten. Av ledamöterna skola två vara
särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål
av mindre betydelse är expropriationsdomstol domför med, förutom ordförande
och nämndemän, endast en expropriationstekniker.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, är expropriationsdomstol
domför med ordföranden
ensam.

(Utskottets förslag:)

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, sä ock vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen,
är expropriationsdomstol domför med
ordföranden ensam.

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar
förordnar Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
för en tid av tre år i sänder
lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall hava erfarenhet
i fråga om fastighetsvärdering
inom tätorter och hälften beträffande
dylik värdering å landet. Om
de sålunda utsedda och den sakkunskap
envar av dem företräder
lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas
ordförande.

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar
förordnar Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
för en tid av sex år i sänder
för varje län lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften
skall hava erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering
inom tätorter och
hälften beträffande dylik värdering å
landet. Om de sålunda utsedda och
den sakkunskap envar av dem företräder
lämnas uppgift till ordförandena
i lånets expropriationsdomstolar.

17 §.

Till tjänstgöring i expropriationsdomstol kallar ordföranden den eller de
expropriationstekniker, som han med hänsyn till erforderlig sakkunskap och
övriga förhållanden finner lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i expropriationsdomstol varje gång
tjänstgöra de två, som av ordföranden kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages
därvid att den ene är ägare av fastighet men den andre icke.

18 §.

Yppas vid överläggning i expropriationsdomstol skiljaktiga meningar, vare
lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna
ledamöter hava säte i rätten.

Vid omröstning säge ordföranden sin mening först, därefter expropriationsteknikerna
och sist nämndemännen.

19 §.

För sina sammanträden vare expropriationsdomstol berättigad att disponera
över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga
ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt,
skola de ersättas av den exproprierande.

20 §.

Expropriationsmål skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort,
där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika expropriationsdomstolars
områden belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne
Konungen att frågan om expropriationen skall i sin helhet upptagas
av den av expropriationsdomstolarna Konungen bestämmer.

21 §.

I stämningsansökan skall den exproprierande uppgiva, utöver vad eljest
är stadgat, även den ersättning han bjuder i målet. Då område som skall
exproprieras utgör del av fastighet, skall områdets storlek och läge noggrant
angivas i ansökningen eller därvid fogade handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utfärde domstolen stämning å fastighetens
ägare så ock å andra ersättningsberättigade, om sådana sakägare av sökanden
uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende å
fastigheten. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada för sakägare,
som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla sådan
sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning, som utfärdas
å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats, sakägare uppgivits eller eljest blivit känd,
varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

23 §.

Då stämning utfärdas, föranstalte domstolen att, till underrättelse för
möjligen befintliga okända sakägare, kungörelse om målet snarast möjligt
uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt
införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Domstolen skall tillika, om målet ej angår allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fastigheten, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren,
vilken skall tillse att målet å nästa inskrivningsdag antecknas
i fastighets- eller inteckningsboken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

24 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare gälle ej innehavare av fordran,
för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

25 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande, som
innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara för densamma,
till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått, eller
annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren varit
stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

26 §.

Vid domstolen skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Därmed
må dock, i fall då förordnande enligt 35 § finnes kunna ifrågakomma, anstå
i avbidan på domstolens prövning huruvida sådant bevis är erforderligt.

Då område som skall exproprieras utgör del av fastighet, skall därjämte
till domstolen i två exemplar ingivas karta över området med beskrivning,
upprättad av vederbörande lantmätare eller mätningsman under iakttagande
i tillämpliga delar av vad som är stadgat om karta och beskrivning vid
avstyckning eller, då fråga är om mark som ingår i tomtindelning, vid
tomtmätning. Gränsen mellan området och återstoden av fastigheten skall
vara av lantmätare eller mätningsman tydligt och varaktigt utmärkt å
marken.

Parts utevaro från domstolens sammanträde utgöre ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i
denna lag tagit mark i besittning innan huvudförhandling i målet hållits,
och kan uppskattning av expropriationsersättningen icke lämpligen äga rum
förrän anläggning eller företag, varför expropriationen sker, längre fortskridit,
äge domstolen på framställning av part låta anstå med målets
vidare handläggning.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämpligt, uppdraga åt expropriationsteknikerna
eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

en av dem verkställa undersökning å stället. I enklare fall må sådant uppdrag
kunna lämnas åt nämndemännen eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall domstolen underrätta parterna. Protokoll
över undersökningen skall föras av den, domstolen därtill förordnat,
och sedermera tillställas denna. Där undersökning sker allenast såsom
förberedelse för domstolens sammanträde för syn å stället, vare dock
underrättelse och protokoll, som nu nämnts, ej av nöden.

29 §.

Huvudförhandling i målet skall av domstolen hållas vid syn å stället eller,
där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som domstolens ordförande
bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som
vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den
mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare
sammanträde, ånyo upptages.

30 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte domstolen ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer
sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av
fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna
med därå vilande besvär äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran, som
skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte
domstolen jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av fastighets
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten
avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten
skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade
förminskningen av fastighetens värde.

31 §.

Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling för
exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å fastighet och
annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

Alt vid expropriation ej må meddelas bestämmelse, som inskränker den
fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen tillkommande rätt alt för sin marks
torrläggning erhålla vattenavlopp genom väg, järnväg eller spårväg, därom
stadgas i nämnda lag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i målet erbjudit
eller högre än motparten begärt. I fall då belopp nedsatts enligt vad
i 38 § stadgas, må ersättning ej heller bestämmas lägre än nedsatta beloppet.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar, må
dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående delen och
ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten sättas
lägre än vad tillämpning av bestämmelserna i 7—11 §§ föranleder, även om
ägaren mindre begärt.

33 §.

Har den exproprierande tagit fastigheten i besittning, må vid bestämmande
av expropriationsersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens
värde, som uppkommit efter tillträdet.

34 §.

Ersättning skall bestämmas i penningar att utgå på en gång; dock må
domstolen på yrkande av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid
domstolen föra talan om ersättning för skada eller intrång, som finnes ej
lämpligen kunna prövas i målet. Sådan talan skall väckas genom ansökan
om stämning inom den tid, högst tio år, som i domen bestämmes, räknat
från det denna vunnit laga kraft.

Uppkommer fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstått
efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet,
äge bestämmelserna i denna lag ej tillämpning.

35 §.

Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation,
samfällt för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna
grund för antagande, att genom expropriationen säkerheten icke
avsevärt minskas för innehavare av fordringar, för vilka en eller flera av
fastigheterna på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken häfta, förordne domstolen på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna, att betalning ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av
fastigheterna sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare
i den fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte
stycket sägs.

36 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg
till den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

och beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet,
jämte sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav
framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall
tecknas bevis, att den legat till grund för expropriationen.

Om tillträde av fastigheten före expropriationen» fullbordande.

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, äge den exproprierande
taga fastigheten i besittning,
om han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för
expropriationsersättningen jämte sex
procent årlig ränta från tillträdesdagen
samt sist å fjortonde dagen
före nämnda dag giver ägaren och,
om arrendators, hgresgästs eller annans
rätt beröres, denne underrättelse
om att fastigheten skall tagas i besittning.
Är fall som i 12 § sägs för
handen, må den fastighet eller rättighet
tillståndet till expropriationen
omfattar tillträdas av den exproprierande,
om han ställer säkerhet för
därå belöpande expropriationsersättning
jämte ränta och meddelar underrättelse
enligt vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund
av avtal annan har sin bostad, vare
dock bostadens innehavare ej pliktig
att därifrån avflytta förr än å
den fardag för avträde av förhyrd
lägenhet, som först inträffar sedan
tre månader förflutit efter det han
mottagit underrättelse om att fastigheten
skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för
tillträde i vissa fall även nedsättande
av ersättning erforderligt. 5

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för
den exproprierande att innan expropriationen
fullbordats taga i besittning
den fastighet eller rättighet,
som tillståndet till expropriationen
omfattar, äge expropriationsdomstolen
förordna därom, sedan stämning
i målet utfärdats. Därvid skall som
villkor för tillträde föreskrivas, att
den exproprierande hos Konungens
befallningshavande ställer pant eller
borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta från
tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas
så, att ägare eller annan, vars
rätt beröres, får skäligt rådrum efter
det han fått del av domstolens
beslut. Därest å fastigheten finnes
byggnad, där dess ägare eller på
grund av avtal annan har sin bostad,
må tillträdet till bostaden icke bestämmas
till tidigare dag än den fardag
för avträde av förhyrd lägenhet,
som först inträffar sedan tre månader
förflutit från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i
vissa fall som villkor för tillträde
även föreskrivas att ersättning nedsättes.

5 Biliang till riksdagens protokoll 19t9. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande
att utan gäldande av ersättning taga
fastigheten i besittning, förordne
därom den domstol, där expropriationsmålet
är anhångigt.

Finnes å fastigheten bgggnad, där
ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet
för ägaren, eller är fastigheten
av väsentlig betydelse för ägarens
bärgning, eller prövar domstolen
ägaren eljest hava giltigt skäl för
sin vägran, må förordnande om fastighetens
upplåtande meddelas allenast
under villkor att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande
nedsätter tre fjärdedelar av
det belopp, vartill expropriationsersättningen
av domstolen uppskattas
i avbidan på att lagakr aftågande
dom i målet föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
arrendator, så ock beträffande
hyresgäst eller annan som på grund
av avtal har sin bostad i byggnad å
fastigheten.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 §
förordnats om tillträde, må klagan ej
föras.

(Utskottets förslag:)

38 §.

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande av ägaren
som villkor för tillträdet tillika
föreskriva, att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande
nedsätter belopp, som av domstolen
bestämmes. Beloppet må ej sättas
lägre än tre fjärdedelar av det belopp,
vartill expropriationsersättningen
av domstolen förberedelsevis
uppskattas, och ej heller lägre än
vad den exproprierande i målet erbjudit
eller vad denne har att erlägga
på grund av dom i målet, som
mot honom vunnit laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
annan, vars rätt beröres.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
domstolens beslut
ävensom gravationsbevis rörande
fastigheten.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller
38 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas,
skola parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol
meddelats under rättegången
i fråga, varom förmäles i första

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stycket, skall talan föras särskilt.
Mot hovrättens beslut i dylik fråga
må talan ej föras.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett, skall uppgift å det nedsatta beloppet av
Konungens befallningshavande ofördröjligen översändas till den domstol,
där expropriationsmålet är anhängigt.

Om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens

fullbordande.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas hos Konungens befallningshavande
inom tre månader från det dom i målet vunnit laga kraft. Avser expropriationen
upplåtelse av särskild rätt, som medför allenast ringa men,
och prövas den, om fastigheten besväras av sökt eller beviljad inteckningför
fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan häfta för ogulden
köpeskilling, uppenbarligen icke rubba fordringsägarens säkerhet, äge domstolen
medgiva, att nedsättning ej behöver äga rum. Har sådant medgivande
lämnats, göre den exproprierande, i stället för att nedsätta ersättningen,
anmälan hos Konungens befallningshavande och styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är stadgat om nedsättande av
expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla anmälan som nu
sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens befallningshavande domen i målet jämte
bevis att och när den vunnit laga kraft. När nedsättning äger rum, skall den
exproprierande tillika ingiva gravationsbevis rörande fastigheten, såframt
ej förordnande enligt 35 § meddelats.

50 §.

Försummas vad —--expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid domstolen att förverkande ägt rum, äge vad
i 23 § andra stycket stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren samt anteckning
i fastighets- eller inteckningsboken motsvarande tillämpning. Sker
sådan anteckning inom tre månader från förverkandet, skall inskrivningsdomaren
genast hos Konungens befallningshavande göra anmälan om anteckningen.

Varda de —--nämnda handlingar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande må inom tre månader från det expropriationsrätten
förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropriationen
fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må---den exproprierande.

Expropriationen må---stycket skett.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen i målet samt bevis att och när densamma vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga
motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen---expropriationen fullbordad.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt fastigheten efter nedsättning enligt 38 §,
och varder expropriationsersättningen slutligt bestämd till högre belopp än
det nedsatta, gälle om nedsättande av det överskjutande beloppet vad i 48 §
sägs, och äge vad i 49 §, 50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§ är föreskrivet
motsvarande tillämpning. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre
den exproprierande, sedan domen i malet vunnit laga kraft, anmälan därom
hos Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första stycket hänvisat sakägare att i särskild
rättegång föra talan om ersättning för skada eller intrång, skall i fråga
om ersättning, som i sådan rättegång bestämmes, vad i 48 §, 50 § tredje
stycket, 52 § och 53 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

57 §.

Konungens befallningshavande —--desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan
fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden
köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt, om expropriationen
avser endast en del av fastigheten, beträffande ersättning för
skada och intrång å den återstående delen, så ock angående ersättning för
upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava
motsvarande tillämpning, såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten
förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

såsom om fastigheten icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen
för rättigheten i motsvarande mån förminskad. Har ersättning, som
i första punkten avses, av domstolen bestämts till högre belopp än fastighetsägaren
yrkat, och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola
utgå ur ersättningen, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren
ej uppbära överskottet, utan varde detta återställt till den
exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg med
posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran,
som skall utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt, som
nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd, låte ock Konungens befallningshavande
kungöra dagen för sammanträdet på sätt i 23 § om kungörelse
stadgas.

Har förordnande enligt 35 § meddelats, skall dagen för sammanträdet
städse kungöras på sätt i 23 § omförmäles. I sådant fall skall kallelse till
sammanträdet avsändas och dagen därför kungöras minst fjorton dagar
förut. Finnes för den samfällighet, från vilken expropriation sker, känd
styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till
de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till
ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej
äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej
finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla
tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts, skall uppgift om
vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om sammanträdet,
och skall kungörelsen anslås på lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 35 § meddelats, skall anspråk på betalning ur
expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmäles, skriftligen
framställas hos Konungens befallningshavande senast å åttonde dagen före
sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet att väcka dylikt
anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande
av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk som
nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna senast vid sammanträdet
fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna
för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande, såframt
denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle
beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall, i fall
varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare — ---sådant bevis.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ersättning, som tillkommer innehavare av fideikommiss, skall av Konungens
befallningshavande hållas inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed
skall förfaras.

58 §.

Då expropriation —--eller inteckningsboken.

Utfaller, då intecknad egendom tillträdes efter nedsättning jämlikt 38 §
eller då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av gemensamt intecknade
fastigheter exproprieras eller ock då särskild rätt till intecknad fastighet
genom expropriation förvärvas, vid fördelning av ersättning likvid å
intecknings huvudstol, åligger ock Konungens befallningshavande att därom,
sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra
anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, och
visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran
och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår till full betalning
av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen skola därur
utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare, som ej
skulle erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd av domstolen.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket sägs
blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen för fastighet
eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, låte han till domstolen
stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.
Är fordringsägare okänd, varde ock frågans företagande vid domstolen kungjort
på sätt i 23 § omförmäles. Bestrider vid domstolen fordringsägare, att
överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för hans fordran
lämnas honom, frågan om bestämmande av expropriationsersättningen
upptagen av domstolen. I annat fall må, därest expropriationen avser endast
en ringa del av fastigheten eller upplåtelse av särskild rätt, som medför
ringa men, och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för fordringsägare,
som ej godkänt överenskommelsen, domstolen meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock, på
anmälan av part, fastställd av domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om expropriationsersättning
för fastighet, som innehaves såsom fideikommiss. Ej heller må
fastställelse meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall utgå annorledes än på en gång; dock må fråga om ersättning för skada
eller intrång hänvisas till särskild rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

Där domstolen jämlikt andra stycket fastställer överenskommelse om
expropriationsersättning för jordområde eller annat, som är samfällt för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, meddele domstolen tillika på begäran
av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande
enligt 35 §.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av domstolen
fastställd, gälle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt överenskommelsen
expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande, i
stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då domen vunnit laga kraft och sådan anmälan blivit gjord,
expropriationen fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning fullföljt anspråk på expropriation,
återkalla anspråket, göre han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive därvid bevis att han fullgjort vad i
62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse försutten, över
anmälan om återkallelse skall motparten höras. Vad i 23 § stadgas om anmälan
till inskrivningsdomaren och anteckning av expropriationsmål äge,
sedan domstolen skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

Återkallelse må — — — i besittning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad
i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta motparten hans kostnader
å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och
eljest i anledning av expropriationen.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket må värdet ej sättas högre än till den
expropriationsersättning, som utgivits. I övrigt skola beträffande lösen, som
i 68 § sägs, denna lags bestämmelser om expropriation i tillämpliga delar
gälla; dock ankomme på domstolens prövning, huru kostnad, som i 67 §
avses, skall gäldas.

70 §.

Löses ej---befann sig.

År ej vad sålunda må från fastigheten skiljas bortfört därifrån inom tre
månader från det fastigheten må av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle
det honom utan lösen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
vare nye ägaren berättigad till gottgörelse för värdet av vad från fastigheten
tagits, om han under domstolens förberedande handläggning av
målet det yrkar; och varde värdet, om överenskommelse ej träffas, av domstolen
bestämt enligt vad i denna lag stadgas. Innan gottgörelse, som alltså
tillkommer nye ägaren, lämnats, må anläggningen ej bortföras från fastigheten.

72 §.s

Föranleder undersökning, som i 71
§ avses, skada, skall ersättning därför
gäldas av den, som påkallat undersökningen.
Ersättningen skall,
om överenskommelse ej träffas, bestämmas
av domstol.

Innan undersökningen — — —
ersättningens gäldande.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71
§ avses, skada, skall ersättning därför
gäldas av den, som påkallat undersökningen.
Ersättningen skall, om
överenskommelse ej träffas, bestämmas
av allmän domstol.

Innan undersökningen — — —
ersättningens gäldande.

89 §.

Ansökning om---redogörelse därför.

Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för
ändamålet och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens
tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall i ty fall den
utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället förebringas hos expropriationsdomstolen.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt parterna träffat överenskommelse
om expropriationsersättningen, äge, ändå att ej sådant fall, som i 59 §
första stycket avses, är för handen och ej heller A''ad i andra stycket av
samma § stadgas blivit iakttaget, domstolen meddela fastställelse å överenskommelsen,
därest upplåtelsen medför ringa men och uppenbarligen
icke rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt upplåtes, samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare, meddele domstolen tillika på begäran av
den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande
enligt 35 §.

96 §.* 96 §.

Är egendom, som i 90 § avses, an- Är egendom, som i 90 § avses, använd
för lednings framdragande, och vänd för lednings framdragande, och
visar sig, att ledningen hindrar eller visar sig, att ledningen hindrar el -

Gällande lydelse, vari Kungl. Maj:t ej föreslagit ändring.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

varaktigt försvårar samfärdsel å
egendomen eller hindrar någon för
samhället nödig anläggning, såsom
gas-, vatten- eller avloppsledning,
spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens
underhåll eller eljest för behövliga
arbeten å egendomen eller är
synnerligen vanprydande, skall ledningen
på bekostnad av dess ägare
ändras, flyttas eller borttagas, i den
mån sådant erfordras för hindrets
eller olägenhetens undanröjande.
Har eljest nyttjanderätt upplåtits för
framdragande av ledning, och medför
denna på grund av ändrade förhållanden
betydande olägenhet för
fastigheten, vare ledningens ägare
pliktig på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen, i den mån sådant
erfordras för olägenhetens undanröjande
och kan ske utan synnerligt
men för ledningen. Tvist i fråga, som
nu är sagd, skall prövas av domstol.

Vill ägare av fastighet, där ledning
är framdragen, för undanröjande av
därmed förenad olägenhet för fastigheten
på egen bekostnad få ledningen
ändrad eller flyttad, må Konungens
befallningshavande, i den mån
så prövas skäligt med hänsyn å ena
sidan till nämnda olägenhet och å
andra sidan till det av ändringen eller
flyttningen följande men för ledningen,
giva fastighetsägaren rätt att,
om erforderlig ändring eller flyttning
ej inom viss, av Konungens befallningshavande
förelagd tid utföres
av ledningens ägare, själv vidtaga
sådan åtgärd; och vare fastighetsägaren
skyldig att ersätta såväl uppkommande
men för ledningen som ock,

ler varaktigt försvårar samfärdsel å
egendomen eller hindrar någon för
samhället nödig anläggning, såsom
gas-, vatten- eller avloppsledning,
spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens
underhåll eller eljest för behövliga
arbeten å egendomen eller är
synnerligen vanprydande, skall ledningen
på bekostnad av dess ägare
ändras, flyttas eller borttagas, i den
mån sådant erfordras för hindrets
eller olägenhetens undanröjande.
Har eljest nyttjanderätt upplåtits för
framdragande av ledning, och medför
denna på grund av ändrade förhållanden
betydande olägenhet för
fastigheten, vare ledningens ägare
pliktig på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen, i den mån sådant
erfordras för olägenhetens undanröjande
och kan ske utan synnerligt
men för ledningen. Tvist i fråga, som
nu är sagd, skall prövas av allmän
domstol.

Vill ägare av fastighet, där ledning
är framdragen, för undanröjande av
därmed förenad olägenhet för fastigheten
på egen bekostnad få ledningen
ändrad eller flyttad, må Konungens
befallningshavande i den
mån så prövas skäligt med hänsyn å
ena sidan till nämnda olägenhet och
å andra sidan till det av ändringen
eller flyttningen följande men för
ledningen, giva fastighetsägaren rätt
att, om erforderlig ändring eller flyttning
ej inom viss, av Konungens befallningshavande
förelagd tid utföres
av ledningens ägare, själv vidtaga sådan
åtgärd; och vare fastighetsägaren
skyldig att ersätta såväl uppkommande
men för ledningen som

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

om han ej själv utfört ändringen eller
flyttningen, kostnaden härför
med belopp, som i händelse av tvist
bestämmes av domstol.

Upphör egendom---- längre

gällande.

104 §.’

Sökes för---näst därefter.

Därest på grund av vad i första
stycket stadgas sökanden sitter kvar
utöver den dag, då nyttj anderätten
eljest skolat upphöra, njute jordägaren
skälig ersättning som, där
överenskommelse ej träffas, bestämmes
av domstol. Kommer expropriation
ej till stånd och är sökandens
rätt att bortföra byggnaden eller annat,
som han påkostat, enligt avtal
eller bestämmelse i lag begränsad till
viss tid efter nyttj anderättens upphörande,
varde tiden för bortförandet
räknad från den dag, då marken
skall avträdas.

Exproprieras det — — — varit
förutsatt.

ock, om han ej själv utfört ändringen
eller flyttningen, kostnaden härför
med belopp, som i händelse av
tvist bestämmes av allmän domstol.

Upphör egendom---längre

gällande.

104 §.

Sökes för---näst därefter.

Därest på grund av vad i första
stycket stadgas sökanden sitter kvar
utöver den dag, då ny ttj anderätten
eljest skolat upphöra, njute jordägaren
skälig ersättning som, där överenskommelse
ej träffas, bestämmes
av allmän domstol. Kommer expropriation
ej till stånd och är sökandens
rätt att bortföra byggnaden eller
annat, som han påkostat, enligt
avtal eller bestämmelse i lag begränsad
till viss tid efter nyttjanderättens
upphörande, varde tiden för
bortförandet räknad från den dag,
då marken skall avträdas.

Exproprieras det — — — varit
förutsatt.

13. Särskild bestämmelse om expropriation av mark för
tätbebyggelse m. in.

in §•

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 16 sägs, må icke beviljas
annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen skall avse,
är belägen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april
nuari 1950. 1950.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

I fråga om expropriation eller lösningsrätt, varom stämning utfärdats
före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.

1 Gällande lydelse, vari Kungl. Maj:t ej föreslagit ändring.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

2) Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt, som i 9 § stadgats, skall underrättelse
därom meddelas strömfallets ägare under femte året före den för
inlösningen bestämda tidpunkten samt frågan därefter före sistnämnda
tidpunkt fullföljas genom ansökan om stämning till expropriationsdomstol.
Har kronan å tid, som nyss sagts, underrättat strömfallets ägare, att kronan
vill begagna sig av lösningsrätten, äge ock strömfallets ägare att i enahanda
ordning fullfölja frågan.

Varder ej-----gången förfallen.

11 §.

Skall på------särskilt föreskrivet.

Medför lösningsrättens-------kronan lösas.

Där till------är stadgat.

Tvist om — — ----av domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april
nuari 1950. 1950.

3) L

angående ändring i lagen
om återköpsrätt

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10
—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924
om återköpsrätt till fast egendom1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se
SFS 1946: 830.

den 20 juni 1924 (nr 384)
till fast egendom.

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 6, 9—18
och 20 §§ lagen den 20 juni 1924 om
återköpsrätt till fast egendom skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att 8 § samma lag'' skall
upphöra att gälla.

3 Senaste lydelse av G, 8 och 14 §§ se
SFS 1946:830.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

6 §■

Den, som vill göra gällande återköpsrätt, har att instämma fastighetens
ägare till expropriationsdomstolen i den ort, där fastigheten är belägen.
Stämmes den ägare, som sist sökt lagfart, eller någon hans efterträdare
i äganderätten, vare dock ej erforderligt att stämma ny ägare, å vilken
fastigheten före stämningens delgivning överlåtits, så framt ej den, som
blivit stämd, vid domstolen tillkännagiver, att fastigheten frångått honom,
eller detta eljest varder för domstolen kunnigt. Kommer nye ägaren, utan
att vara stämd, tillstädes såsom part i målet, gälle ock den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om återköpsrätt och rättegången i sådant mål
skola bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända
till efterrättelse med iakttagande av vad i denna lag stadgas.

8 §•

Expropriationsdomstolen give så
snart ske kan särskild dom i frågan,
huruvida återköp må äga rum, och
äge domstolen förordna, att målet i
övrigt skall vila till dess domen vunnit
laga kraft.

9 §.*

Hava, där återköp skall äga rum,
parterna efter målets anhängiggörande
träffat överenskommelse rörande
löseskillingen för fastigheten eller
därå utgående ränta, och visas, att
fastigheten ej besväras av sådan sökt
eller beviljad inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan
av fastigheten utgående förmån, som,
enligt vad därom är stadgat, skall
vika vid återköpet, och ej heller kan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling
eller förmån, varom nyss
sagts, eller att den avtalade löseskillingen
med ränta förslår till full betalning
av vad därur vid fördelning
skall utgå till annan än ägaren, eller

9 §•

Hava parterna efter målets anhängiggörande
träffat överenskommelse
rörande löseskillingen för fastigheten
eller därå utgående ränta,
och visas, att fastigheten ej besväras
av sådan sökt eller beviljad inteckning
för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan av fastigheten utgående
förmån, som, enligt vad därom
är stadgat, skall vika vid återköpet,
och ej heller kan jämlikt It
kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling eller
förmån, varom nyss sagts, eller att
den avtalade löseskillingen med ränta
förslår till full betalning av vad därur
vid fördelning skall utgå till annan
än ägaren, eller att överenskom -

1 Gällande lydelse, vari Kungl. Maj:t ej föreslagit ändring.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

att överenskommelsen godkänts av
dem, som ej skulle erhålla full betalning,
lände överenskommelsen till efterrättelse.
överenskommelse om tid
och ordning för betalningsskyldighetens
fullgörande vare dock ej giltig,
där fastigheten besväras av inteckning,
varom ovan sagts, eller kan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling
eller rätt till avkomst eller
annan av fastigheten utgående förmån.

Annat avtal —--av återköp.

melsen godkänts av dem, som ej skulle
erhålla full betalning, lände överenskommelsen
till efterrättelse, överenskommelse
om tid och ordning för
betalningsskyldighetens fullgörande
vare dock ej giltig, där fastigheten
besväras av inteckning, varom ovan
sagts, eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling eller rätt till avkomst
eller annan av fastigheten utgående
förmån.

Annat avtal---av återköp.

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten
erläggas en i penningar på en gång utgående löseskilling motsvarande fastighetens
värde, sådant det befinnes under antagande dels att, för obestämd
tid framåt eller, där återköpsrätten förbehållits endast för viss tid, under
den enligt avtalet återstående tiden, varje ägare av fastigheten är bunden
av återköpsrätten och det i samband därmed avtalade villkor angående fastighetens
användning, och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av
andra rättigheter än dem, som vid försäljning av fastigheten i den ordning,
utsökningslagen bestämmer, äga företräde framför återköpsrätten eller ock
äro av försäljningen oberoende.

Vid värdering —---- motsvarande tillämpning.

11 §•

Å löseskilling skall, där ej enligt 9 § annat avtalats, gäldas ränta efter sex
procent från förfallodagen.

12 §.

Löseskillingen må--— enligt 10 §.

13 §.

Domstolen bestämme i sin dom löseskillingen och den ränta, som därå
skall utgå; meddele ock erforderliga bestämmelser angående fastighetens
tillträde och löseskillingens erläggande. Såvitt ej annat med laga verkan
avtalats, utsätte domstolen därvid viss fardag efter det domen vunnit laga
kraft, å vilken återköparen skall tillträda fastigheten och löseskillingen senast
skall nedsättas hos Konungens befallningshavande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

14 §.

Fullföljes ej talan mot domen, går densamma i verkställighet såsom laga
kraft ägande dom i tvistemål, såvitt ej annat följer av vad i 7 § andra
stycket sägs.

15 §.

Då domen vunnit laga kraft och, där löseskilling skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas, sådant blivit fullgjort, övergår fastigheten å
återköparen, fri från andra fordringar än dem, som påvila densamma med
bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets — —- — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling--— skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen gravationsbevis rörande fastigheten,
domen i målet samt bevis att densamma vunnit laga kraft. Försummas det,
åligger Konungens befallningshavande att genast på återköparens bekostnad
anskaffa nämnda handlingar.

Löseskillingen varde — — — mot ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande — — — därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån, som på grund av sökt eller beviljad inteckning eller enligt 11 kap.
2 § jordabalken besvärat fastigheten, upphöra att däri gälla, äge i fråga om
löseskillingen samt annan därå upplupen räntan än sådan, varom i sista
stycket sägs, stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Har vid löseskillingens
bestämmande domstolen gått utöver det belopp, förre ägaren
yrkat, och uppstår efter gäldande av vad ur löseskillingen skall utgå till
annan än denne, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må han ej
uppbära överskottet, utan varde detta återställt till återköparen. Samma
lag vare, i den mån överskott, som skulle tillkomma förre ägaren, uppstår
och han till återköparen häftar för ogulden köpeskilling för fastigheten. Är
det tvistigt, huruvida förre ägaren häftar i sådan skuld, varde frågan
därom förvisad till allmän domstol.

Sammanträde för---inom orten.

Har jämlikt---tillfalla återköparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen skett och bevis tillika inkommit, att
domen vunnit laga kraft, skall Konungens befallningshavande därom ofördröj
ligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

Utfaller, då — —• — insända fördelningslängden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

20 §.

Äterköpare vare skyldig att gälda kostnaden för löseskillingens fördelning.
Beträffande övriga med återköpsförfarandet förenade kostnader, så ock kostnaderna
i mål, varom i 3 § sägs, skilje domstolen mellan parterna efter ty
för varje fall prövas skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april
nuari 1950. 1950.

Mål om återköp, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, skall
behandlas enligt äldre lag.

4) Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 23,
39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—
139, 141 och 160 §§ samt överskriften
framför 137 § byggnadslagen den 30
juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att
140 § samma lag skall upphöra att
gälla.

Härigenom förordnas, att 23, 39, 44,
46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—141
och 160 §§ samt överskriften framför
137 § byggnadslagen den 30 juni
1947 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill
framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till expropriationsdoinstolen
i den ort där marken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan
enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt
ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna.

39 §.

Har å------mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen prövas av expropriationsdomstolen.
I fråga — — — — — medgiver det.

44 §.

Är mark — —----tillstånd därtill.

Kan kostnaden —----lösa marken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värdestegringen
skall beräknas, skall det på talan av endera parten bestämmas av
expropriationsdomstolen. Kostnaden i sådant mål skall gäldas av staden,
såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

46 §.

Äro enligt-----talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av annan
tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmälan
därom hos expropriationsdomstolen inom tre månader efter det löseskillingen
skolat erläggas och styrker att han nedsatt den på återstoden av
tomten belöpande löseskillingen hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera
som vilja lösa, bestämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade
grunder.

53 §.

Skall enligt------förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för
trafikledens anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I
kostnaden inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas
honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten
på talan av endera parten avgöras av expropriationsdomstolen. Kostnaden
i sådant mål skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna
annat finnes skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet
å all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark
som ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § första stycket
icke tagas i beräkning. Värdet av själva marken skall, efter de grunder
vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden, uppskattas
utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för markens iordningställande.

65 §.

Tvist om ersättning för gatumark prövas av expropriationsdomstolen på
talan av endera parten. Kostnaden i sådant mål skall gäldas av staden,
såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

66 §.

Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller
kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfattning som
förre ägaren.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

69 §.

Svarar den —--hänsyn därtill.

Beträffande tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad skall vad i 65 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Den som--— staden skadeslös.

Finnes å---ersättning därför.

Beträffande tvist om ersättningen skall vad i 65 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

III. Om bestämmande och erläggande av lösen m. in.

137 §.

Med avseende---§§ stadgas.

I mål, som eljest enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,
skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål
i tillämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat.

138 §.

I fall---om stämning.

Ogillas yrkande om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom
i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare---om inlösen.

Expropriationsdomstolen skall för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt
värde.

140 §.‘

År fråga om marks avstående till
gata eller annan allmän plats eller till
särskilt trafikområde, skola de särskilda
bestämmelserna i 78 och 79 §§
lagen om expropriation äga tillämpning.

140 §.

Uppkommer i mål angående inlösen
av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa, skola bestämmelserna i 37
och 38 §§ lagen om expropriation äga
tillämpning först sedan det genom
lagakraftägandc dom blivit avgjort att
inlösen skall äga rum.

141 §.

Bestämmelserna i —---i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § andra styc- 1

1 Gällande lydelse; enligt Kungl. Maj:ts förslag skall paragrafen upphävas.
({ Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ket lagen om expropriation gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas
karta med protokoll rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna
i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 36 § lagen om
expropriation är stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och
protokoll som nu sagts.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på
landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej

fastställts, förordna att stadgandet i 7
från och med den 1 januari 1952.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950, men länsstyrelse må redan
dessförinnan meddela förordnande
enligt 160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före
lagens ikraftträdande, skall behandlas
enligt äldre lag.

§ första stycket ej skall gälla förrän

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
160 § den 1 januari 1950 och i
övrigt den 1 april 1950.

Redan före den 1 januari 1950 må
länsstyrelse meddela förordnande enligt
160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före
den 1 april 1950, skall behandlas enligt
äldre lag.

5) Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående
patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt, att patenterad uppfinning skall upplåtas
till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning, utgöre
patentet ej hinder däremot; dock vare patenthavaren berättigad till
full ersättning. Kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp,
varde detta bestämt av domstol.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april
nuari 1950. 1950.

Mål, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, skall behandlas
enligt äldre lag.

6) L a g

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt, ägodelningsrätt, vattendomstol,
expropriationsdomstol eller arbetsdomstolen må på de villkor och i den
omfattning som här nedan stadgas fri rättegång beviljas den, som icke äger
tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnaderna
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Vad nu
sagts om mål skall äga motsvarande tillämpning å förundersökning i brottmål,
så ock å ärende som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden
eller eljest ej skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade
ordningen.

Fri rättegång----fri rättegång.

Målsägande i---äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 jo- Denna lag träder i kraft den 1 april
nuari 1950. 1950.

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna
I: 325—328, 330, 336 och 337 samt II: 413, 414, 418 och
425—430, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 november 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 633.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,
Hallagård, Sten, Nils Elowsson och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Jacobsson i Igelsbo, Stjärne,
Lundberg, Hedlund i Rådom, Andersson i Alfredshem, Jansson i Hällefors
och fru Ewerlöf.

Reservationer:

I) beträffande det genom propositionen framlagda förslaget
i dess helhet av herr Wistrand och fru Ewerlöf, som anfört:

I ett demokratiskt rättssamhälle är avvägningen mellan allmänt och enskilt
intresse en både svår och grannlaga uppgift. Det kan icke utan vidare
presumeras att enskild rätt skall vika för allmänt intresse. Särskilt när det
gäller att med expropriation som tvångsmedel beskära enskild äganderätt
ligger det i rättsordningens intresse att lagstiftningen blivit föremål för
noggranna överväganden till såväl form som innehåll, innan den vidtages
av statsmakterna.

Föreliggande lagförslag har vid lagrådets granskning nästan på varje
punkt blivit föremål för en stark kritik ur rättslig synpunkt. Med styrka har
framhållits lagförslagets ohållbara konstruktion. Den föreslagna utsträckningen
av expropriationsrätten och sättet för ersättningens bestämmande
syfta till förändringar med oklara och obestämbara verkningar. Lagförslaget
kännetecknas likaså av en för rättsordningen farlig tendens att låta
klara lagbud ersättas med bestämmelser, som lämna vägen öppen för en på
förhand oöverskådlig rättstillämpning.

Vid bedömandet av lagförslaget faller i ögonen, att utredningen om själva
grunden för lagstiftningen — behovet av en utvidgning av expropriationsrätten
för tillgodoseende av tätorternas bostadsförsörjning — är mycket bristfällig.
Särskilt hava de möjligheter som 1947 års byggnadslag tillskapat för
kommunerna att utöva en aktiv bostadspolitik ännu föga hunnit prövas.

Skulle emellertid vid en omsorgsfull utredning visa sig att en utvidgning
av expropriationsrätten är av nöden, böra lagbuden härom utarbetas med
fasta normer och klar begränsning av expropriationsrätten till bestämda av
behovet klart påkallade fall, som äro tydligt angivna och icke lämna något
utrymme för en godtycklig rättstillämpning. Vid en sådan utredning bör i
allmänhet lagrådets kritik av det föreliggande förslaget vara vägledande.

Med anledning härav få vi hemställa,

att Kungl. Maj :ts proposition nr 184 måtte av riksdagen
avslås;

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att utredning måtte verkställas angående behovet av en utsträckt
expropriationslagstiftning för tillgodoseende av tätorternas
bostadsbehov och, om utredningen skulle giva vid
handen att behov av en sådan lagstiftning föreligger, att
Kungl. Maj :t måtte låta, med beaktande av lagrådets yttrande
över det lagförslag, som ligger till grund för Kungl. Maj :ts
proposition nr 184, utarbeta nytt förslag till lagstiftning i
ämnet; samt

att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i
den mån de icke kunna anses besvarade genom vad ovan
hemställts, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

II) beträffande 1 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

l:o) av herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo, Stjärne och
Hedlund i Rådom, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande i avsnitt II bort ha nedanstående lydelse: Någon

meningsskiljaktighet torde ej råda om, att kommunerna böra ha
möjlighet att tvångsvis förvärva mark som erfordras för bebyggelse men som
icke till skäligt pris står till förfogande för sådant ändamål. Mot de regler,
som i propositionen föreslås för att tillgodose detta intresse, kunna emellertid
göras befogade invändningar. Utskottet behandlar i det följande vardera
av de föreslagna två nya reglerna för sig.

A. Säkerställande av mark för tätbebyggelse.

Propositionen utgår från att mark för tätbebyggelseändamål och därmed
sammanhängande anordningar bör kunna exproprieras redan innan plan i
vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande
visa att marken behövs för dylikt ändamål (prop. s. 74). Utskottet
kan icke ansluta sig till denna ståndpunkt. Redan ur lagteknisk synpunkt
kan göras en invändning mot förslaget. Ståndpunkten står icke i god överensstämmelse
med den så sent som 1947 antagna byggnadslagen. Enligt byggnadslagen
förutsättes (5 § andra stycket) för att mark skall få användas
till tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från
allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Om propositionens förevarande
bestämmelse godtages, kommer vårt rättssystem att uppvisa den egendomligheten,
att mark skall kunna få exproprieras för tätbebyggelse redan innan
det är avgjort att den överhuvud får användas till dylik bebyggelse. Att, som
föreslagits, mark skall få exproprieras för tätbebyggelseändamål redan innan
ens en plan för tätbebyggelsen är utarbetad, medför att bestämmelsen om
expropriation för tätbebyggelseändamål innebär ett hot mot fastighetsägare
å mycket vida områden. Någon garanti för att planerna på tätbebyggelse
komma att taga fastare form kommer icke att finnas. Genom att expropria -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

tion kan ske innan den blivande tätbebyggelsen är ens i sina grova drag planerad,
kommer fara att föreligga att en död hand lägges på mark, som
eljest skulle kommit till nyttig användning. Utskottet anser därför att expropriation
för tätbebyggelse (och därmed sammanhängande anordningar)
skall få ske endast inom fastställd stadsplan, fastställd byggnadsplan och
fastställd generalplan. Avfattas lagtexten på sätt nu angivits, finnes i varje
fall garanti för att expropriationsrätt icke kommer att medges annat än beträffande
områden, vilka genom auktoritativ utredning fastslagits böra användas
för det ändamål expropriationen avser.

Nu nämnda ändring skulle bringa den föreslagna regeln i expropriationslagen
i överensstämmelse med 5 § andra stycket byggnadslagen.

Enligt den så angivna expropriationsgrunden skola kommunerna kunna
expropriera både tätbebyggd och icke tätbebyggd mark. I fråga om mark,
som redan är tätbebyggd, ha motionsledes (motionerna I: 326 och 328,
11:413) anförts erinringar mot att ett effektivt utnyttjande av byggnadsrätten
skulle kunna åvägabringas genom expropriation enligt den förevarande
expropriationsgrunden. Såsom departementschefen framhållit har
kommun för att uppnå att byggnadsrätten fullt utnyttjas möjlighet att
enligt 44 § första stycket byggnadslagen expropriera stadsplanelagd mark,
varemot beträffande område, där endast byggnadsplan gäller, den nya bestämmelsen
ensam blir normgivande. Departementschefen har vidare såsom
exempel, då en inskränkning av räckvidden av den föreslagna bestämmelsen
till att gälla endast icke tätbebyggt område skulle kunna medföra tekniska
olägenheter, angivit det fall att fråga är om tvångsförvärv av obebyggda
områden, i vilka ingå bebyggda enklaver. Den i motionerna föreslagna
inskränkningen kan utskottet därför ej förorda utan anser, att möjlighet
måste finnas för kommun att genom expropriation kunna åstadkomma
att byggnadsrätten fullt utnyttjas även då fråga är om ett tätbebyggt
område. Å andra sidan ar det uppenbart, att en bestämmelse av ifrågavarande
art blott undantagsvis bör vinna tillämpning.

En förutsättning för att viss mark skall kunna exproprieras för tätbebyggelse
är enligt både den i propositionen och den av utskottet föreslagna
lagtexten, att marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig. Om det
sålunda finnes befogad anledning antaga, att den enskilde markägaren
själv exploaterar marken eller eljest är beredd upplåta den för exploatering
mot skäligt pris, måste det anses säkerställt, att marken är på skäliga
villkor tillgänglig för tätbebyggelse. Då i angivna fall själva grundförutsättningen
för expropriationsrätten brister — nämligen att äganderättens
överförande å kommunen erfordras för att markens tillgänglighet skall
vara garanterad — föreligger enligt förslaget icke någon expropiationsrätt
för kommunen. Enligt utskottets mening innebär emellertid själva syftemålet
ytterligare begränsning. För att tillgången på mark skall anses säkerställd
kan det icke erfordras, att all mark, som kan förväntas framdeles
behövas för exploatering, tillhör sådan ägare, som med visshet är villig att
ställa den till förfogande för exploatering på skäliga villkor. Om en ej allt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

för obetydlig del av den mark, som bedömes svara mot exploateringsbehovet,
tillhör sådan ägare, måste tillgången på mark i den mening, varom
här är fråga, anses säkerställd.

B. överförande av mark i samhällets ägo för upplåtelse med tomträtt.

Möjlighet att expropriera mark för upplåtelse med tomträtt få kommunerna
redan enligt det stadgande om expropriation för tätbebyggelse, vilket
nyss har behandlats. Ur detta stadgandes synpunkt är det likgiltigt,
om kommunen själv bebygger marken, överlåter den för bebyggelse eller
upplåter den med tomträtt. Det i propositionen föreslagna stadgandet om
expropriation för upplåtelse med tomträtt medger emellertid expropriation
även i det fall att mark redan är på skäliga villkor tillgänglig för tätbebyggelse
och även då fråga är om mark som dess ägare vill själv bebygga
eller vill på skäliga villkor upplåta för dylik bebyggelse. Stadgandets innebörd
kan uttryckas så, att det i fråga om icke tätbebyggd mark — för tätbebyggd
mark gäller stadgandet överhuvud icke — i de händelser nyss
angivits medger expropriation, om kommunen binder sig att i framtiden
upplåta marken med tomträtt.

Ytterligare en precision av stadgandets räckvidd torde böra ske.

För att ett område skall kunna upplåtas med tomträtt måste, jämlikt 4
kap. 1 § nyttjanderättslagen, området ha karaktär av tomt å område, som
blivit i den ordning särskilt är stadgat planlagt för bebyggelse. Dylika tomter
finnas blott inom stadsplan och inom byggnadsplan, som fastställts före
den 1 januari 1948. Även inom dylik byggnadsplan kunna icke längre nya
tomter bildas; byggnadslagen har nämligen upphävt regeln att tomtindelning
skall kunna ske inom byggnadsplanelagt område.

Den expropriationsgrund som behandlats ovan under A omfattar, såsom
redan framgått, icke blott mark för tätbebyggelse utan även mark för därmed
sammanhängande anordningar, och kommunen får därigenom möjlighet
att genom den expropriation, genom vilken kommunen anskaffar
mark för tätbebyggelse, även anskaffa mark för de allmänna platser, trafikleder,
allmänna byggnader, idrottsområden o. s. v., vilka behövas för
tätbebyggelsen men vilkas blivande belägenhet icke kan närmare angivas
då expropriationen äger rum. Den föreslagna expropriationsrätten av mark
för markens upplåtelse med tomträtt omfattar däremot blott den mark,
som är ämnad till tomter.

Den omständighet, som nu påpekats, torde icke behöva medföra att expropriation
av mark för upplåtelse med tomträtt skulle vara inskränkt till
områden, vilka redan stadsplanelagts och därvid bestämts till byggnadskvarter.
Men för att enligt den nya bestämmelsen expropriationsrätt skall
kunna medges till mark för dess upplåtande med tomträtt torde åtminstone
böra fordras att det redan då ärendet är föremål för Kungl. Maj :ts prövning
tillfyllestgörandc visas, att marken kommer att bliva stadsplanelagd
och därvid kommer att avses just till tomter. Har expropriation för upplåtelse
med tomträtt ägt rum, kommer kommunen, sedan stadsplan och tomt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

indelning fastställts, att kunna upplåta marken till tomter men kommunen
kan t. ex. ej försälja den eller själv exploatera den förrän tjugo år förflutit
sedan expropriationen fullbordats. Använder kommunen innan nyssnämnda
tjugoårsperiod är förfluten marken på annat sätt än till upplåtande
av tomträtt, har nämligen jämlikt 68 § expropriationslagen den förutvarande
jordägaren rätt att återlösa marken till det pris, för vilket den
exproprierats.

Expropriationsrätt för förevarande ändamål av mark, isom dess ägare
är beredd att själv utnyttja eller vill på skäliga villkor överlåta, griper djupt
in i hävdvunnen rättsuppfattning. Genom att denna expropriationsrätt riktar
sig även mot ägare, soan själv vill utnyttja eller på skäliga villkor överlåta
marken, kan den kraftigt bidraga till uppkomsten av ett kommunalt
markmonopol. Härtill kommer att vad nyss anförts om kommunens bundenhet
i fråga om imarkens användning torde visa, att såsom expropriationsrätten
till mark för upplåtande av tomträtt utformats i propositionen,
det kan bli föremål för juridiska svårigheter att på lämpligaste sätt disponera
den exproprierade marken. Särskilt torde märkas, att om på grund
av ändrade förhållanden ett samhälle vill t. ex. försälja ett område, som
exproprierats för att upplåtas under tomträtt, samhället antingen måste
göra upp med den förutvarande ägaren att denne icke skall använda sin
återlösningsrätt eller också uppskjuta dispositionen av marken tills tjugo
år förflutit från expropriationen. Detta kan medföra en tendens att marken
får ligga oanvänd avsevärd tid. För att föra in sådan expropriationsrätt
i lagstiftningen böra därför kunna anföras särskilt starka skäl. Utskottet
kan ej finna, att detta skett i propositionen.

Justitieministern anger i propositionen, att om ett område upplåtes med
tomträtt kommunen får betydligt större möjligheter än eljest att framdeles
genomföra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle
till höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken.
Såsom framhållits i motionerna 1:337 och 11:425 får emellertid kommunen
mycket stora möjligheter i detta hänseende även genom att innan
området bebygges antaga stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser, genom
vilka bestämmes att området skall vara ett villaområde.

Justitieministern fortsätter att om ett område upplåtes med tomträtt en
eventuell värdestegring förbehålles det allmänna. Detta uttalande, bakom
vilket torde ligga huvudmotivet för införande av expropriationsmöjlighet
för upplåtelse med tomträtt, är självfallet riktigt. Emellertid är frågan, under
vilka förutsättningar och i vilken omfattning oförtjänt värdestegring
bör tillfalla det allmänna, ännu icke utredd. Vid framläggande av propositionen
om byggnadslagen ansåg justitieministern att den närmare regleringen
av hithörande värderingsspörsinål borde anstå till revisionen av
expropriationslagstiftningen (prop. 1947:131 s. 402). Vid framläggande
av nu förevarande proposition har justitieministern ytterligare skjutit frågan
till en blivande utredning som skall föras till skyndsamt slut (prop.
s. 176). Då alltså i ärendet snart kan förväntas förslag, som tillkommit

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

efter sedvanlig utredning, som blir underställt remissmyndigheterna och
som därigenom blir föremål för allsidig granskning, synes det ej finnas
skäl att ur synpunkten av att den oförtjänta värdestegringen bör indragas
till det allmänna genomföra en expropriationsrätt av den ingripande natur,
varom här är fråga. Såsom justitieministern påpekat vid framläggande av
propositionen om ändringar i expropriationslagstiftningen, kan den markvärdestegring,
varom här är fråga, väl stundom försiggå tämligen snabbt
men är i regel långsam (prop. s. 176). Kommunerna kunna även bl. a. genom
den konkurrens å fastighetsmarknaden, som de kunna utöva sedan
expropriationsrätt införts för säkerställande av mark för tätbebyggelse, bidraga
till att priset å mark för dylik bebyggelse hålles nere.

Utskottet anser alltså att i överensstämmelse med vad som uttalats i
vissa motioner regeln om särskild expropriationsrätt för att i kommuns
ägo överföra mark med tomträtt bör utgå ur förslaget och propositionen
alltså avslås i vad den angår sådan expropriationsrätt.

I anledning--— lika med utskottet (s. 23)----än kronans.

Motionerna bygga---lika med utskottet (s. 23)----sådana

vidtagas.

Kungl. Maj :t —---lika med utskottet (s. 23 och 24)--- — dylikt

organ.

Med hänsyn---lika med utskottet (s. 24)--- sin avslutning.

I anledning av det i motionen I: 327 i första hand framställda yrkandet,
att mark som innehaves av kooperativa, utan enskilt vinstsyfte arbetande
bostadsproducenter måtte undantagas från att bli föremål för expropriation
för de med propositionen avsedda ändamålen under förutsättning att
marken kan antagas bli planmässigt exploaterad, får utskottet framhålla
att enligt det av utskottet tillstyrkta förslaget expropriation för tätbebyggelseändamål
ej kan äga rum, om ägaren själv exploaterar marken eller
eljest är beredd upplåta den för exploatering mot skäligt pris. En undantagsbestämmelse
av den art, som åsyftas med yrkandet, är därför ej behövlig.
Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit förfaller frågan om
införande av ett stadgande av innebörd att kooperativ bostadsproducent
skulle tillerkännas viss förhandsrätt till mark, som exproprierats från
producenten.

Nära beröring —--lika med utskottet (s. 25)----antydd art.

Under framhållande---lika med utskottet (s. 25 och 26) —-----

ifrågavarande spörsmål.

I sistnämnda---lika med utskottet (s. 26)---riksdagens

åtgärd.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att 1 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation skall erhålla följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1 §•

Fastighet, som — — — för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark inom fastställd generalplan,
fastställd stadsplan eller fastställd bgggnadsplan
är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar.

Särskild rätt---till nationalpark.

2:o) av herr Lundberg, som ansett, att av utskottets utlåtande i avsnitt II

de två stycken, vilka börja respektive sluta med orden: »De syftemål---

kommunala markmonopol» samt »Den andra---en begränsning» (s.

19—21), bort erhålla följande lydelse:

De syftemål, som förslaget sålunda avser att tillgodose, äro av betydelse
för dettas räckvidd. För att viss mark skall kunna bli föremål för expropriation
för ifrågavarande ändamål, måste, såsom departementschefen
framhåller, marken behövas — och givetvis även vara lämpad — för tätbebyggelseändamål.
Till frågan om vilken grad av bevisning om behövligheten
som skall krävas återkommer utskottet. Förutsättning för att viss
mark skall kunna exproprieras är vidare, vilket departementschefen ock
uttalar, att marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig.

III) beträffande 7 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

1:°) av herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo, Stjärne och
Hedlund i Rådom, vilka

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 91

a) ansett, att utskottets utlåtande i avsnitt III bort ha följande lydelse:

De ändringar i 7 § expropriationslagen, som föreslås i propositionen,
avse, enligt vad justitieministern uttalat, icke att ändra den grundsats, åt
vilken expropriationslagen ger uttryck i sina regler om storleken av den
ersättning, som exproprianten skall giva vid en expropriation. Den eller de
ersättningsberättigade skola alltså bibehållas orubbade vid den ekonomiska
ställning, såsom helhet räknat, de tidigare innehaft. Ändringarna avse att
motverka att för framtiden övervärden skola bestämmas vid expropriation.
Mot själva detta syfte kan icke göras någon invändning. I den mån
i praxis expropriationsersättning bestämts högre än som föranletts av regeln
att expropriaten skall få samma förmögenhetsställning efter expropriationen
som han haft före denna föreligger en misstolkning av gällande
regler. Att i anledning härav ändra lagtexten är emellertid icke nödvändigt.
För framtiden får man i expropriationsdomstolarna organ, vilkas kompetens
att tolka de gällande bestämmelserna är obestridlig, över expropriationsdomstolarna
komma hovrätterna och högsta domstolen, d. v. s. landets
högsta judiciella myndigheter, att stå som instanser. Då härtill kommer
att de gällande reglerna klarare än den i propositionen föreslagna lagtexten
ger uttryck för grundsatsen att det exproprierades fulla värde skall
ersättas, anser utskottet, att skäl icke föreligger att giva ändrad lydelse åt
7 § expropriationslagen.

Efter bemyndigande den 18 juni 1949 har justitieministern tillkallat sakkunnige
för att utarbeta förslag till anvisningar för tillämpningen av lagförslagets
värderingsregler. I direktiven för de sakkunnige säger departementschefen
bl. a., att anvisningarna böra vara så förberedda inom Kungl.
Maj :ts kansli att de snabbt kunna utfärdas, om propositionen i denna del
antages oförändrad eller med ändringar, som icke i högre grad rubba värderingsprinciperna.
Anmärkningar häremot framföras i motionerna I: 326
och 337 samt II: 413 och 425.

Enligt utskottets mening står det icke i överensstämmelse med svensk
statsrätt, att i administrativ ordning bestämmelser meddelas, vilka till sin
reella innebörd äro tolkningar av expropriationslagens värderingsregler.
Dylika administrativt utfärdade bestämmelser kunna icke binda domstolarna.
Däremot finnes ingen erinran mot att Kungl. Maj :t genom särskilda
sakkunniga låter utarbeta en kommentar till expropriationslagens värderingsbestämmelser,
vilken får samma auktoritet som andra lagkommentarer
eller som vetenskapliga arbeten.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation skall undergå endast den ändringen att tredje
stycket upphäves och att paragrafen följaktligen skall erhålla
följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling
motsvarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en
del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång
genom expropriationen eller den exproprierade delens användande,
skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock
sådan skada fullt ersättas.

Är den--— kan meddelas.

2:o) av herr Lundberg, som ansett, att av utskottets utlåtande i avsnitt
III ej mindre det stycke som börjar respektive slutar med orden »Det är

---- givit uttryck» (s. 35—36) bort helt utgå än även att de stycken,

vilka börja respektive sluta med orden »Gällande lag---i lagen» (s. 35)

samt »Enligt utskottets — — -—- vetenskapligt arbete» (s. 36) bort erhålla
följande lydelse:

IV) beträffande 15 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation av
herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka anfört:

Vi äro eniga med utskottsmajoriteten därom att det måste vara av stort
värde för att uppnå en jämn och enhetlig värderingspraxis att man får en

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

sådan kår av speciellt sakkunniga som avses med expropriationsteknikerna.
Däremot kunna vi ej dela utskottsmajoritetens mening att teknikerna böra
givas ställning av domare. De av utskottsmajoriteten åberopade skälen för
att teknikerna få ställning som sakkunniga utanför domstolen väga enligt
vår mening tyngre än de omständigheter utskottsmajoriteten anfört till stöd
för sin ståndpunkt. Det synes uppenbart, att expropriationsteknikerna obligatoriskt
skola höras i varje mål, dock med undantag för sådana där saken
är så enkel och klar, att utlåtande uppenbarligen ej behöves.

På grund av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

15 §.

Expropriationsdomstol består av ordförande och två ledamöter.
Ordförande är ägodelningsdomaren i orten. Ledamöterna
skola vara nämndemän i orten.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället, så ock vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen, är expropriationsdomstol domför
med ordföranden ensam.

V) beträffande 16 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

1 :o) av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande
av vad de anfört i reservation vid 15 § i förevarande lagförslag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

16 §.

För att avgiva utlåtande i expropriationsmål förordnar
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, för
en tid av sex år i sänder för varje län lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall hava erfarenhet
i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och hälften
beträffande dylik värdering å landet. Om de sålunda ututsedda
och den sakkunskap envar av dem företräder lämnas
uppgift till ordförandena i länets expropriationsdomstolar.

2:o) av herrar Lundberg och Andersson i Alfredshem, vilka anfört:

Departementschefens uttalanden om de kvalifikationer expropriationsteknikerna
skola äga föranleda ingen erinran. Att såsom i likalydande motionerna
I: 330 och IT: 418 påyrkats föreskriva, att i vissa fall någon av tek -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

nikerna skulle vara ägare eller innehavare av jordbruksfastighet, kan ej
ifrågakomma redan på grund av svårigheten att finna tillräckligt antal personer,
som äga eller bruka jordbruksfastighet och samtidigt besitta den tekniska
sakkunskap som kräves.

I likalydande motionerna I: 337 och II: 425 yrkas, att teknikerna, som enligt
förslaget skola förordnas på tre år, måtte tillsättas på livstid. Då det här
ej är fråga om inrättande av ordinarie tjänster utan allenast om lämnande
av ett visst uppdrag, synes det icke kunna komma i fråga att låta förordnandet
avse den utseddes livstid eller tid till dess denne uppnått viss levnadsålder.
Det må erinras om att enligt de 1944 genomförda ändringarna
i förordningen den 16 maj 1884 angående patent de tekniskt sakkunniga
ledamöterna i Stockholms rådhusrätt — med vilka expropriationsteknikerna
förete stora likheter — förordnas för tre år. Propositionens förslag på denna
punkt tillstyrkes.

På grund av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen — med bifall till Kungl. Maj :ts förslag på
denna punkt -— måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar förordnar
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, för
en tid av tre år i sänder lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall hava erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering
inom tätorter och hälften beträffande dylik
värdering å landet. Om de sålunda utsedda och den sakkunskap
envar av dem företräder lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas
ordförande.

VI) beträffande 17 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation av herrar
Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande av vad de
anfört i reservation vid 15 § i ovannämnda lagförslag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

17 §.

Av nämndemännen i orten skola i expropriationsdomstol
varje gång tjänstgöra de två, som av ordföranden kallas
därtill. Såvitt möjligt iakttages därvid att den ene är ägare
av fastighet men den andre icke.

VII) beträffande 18 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation
av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande av vad
de anfört i reservation vid 15 § i ovannämnda lagförslag hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

18 §.

Yppas vid överläggning i expropriationsdomstol skiljaktiga
meningar, vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande
domstol, där allenast lagfarna ledamöter hava
säte i rätten.

Vid omröstning säge ordföranden sin mening först.

VIII) beträffande 28 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande av vad
de anfört i reservation vid 15 § i ovannämnda lagförslag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att fönevariande paragraf
skall erhålla följande lydelse:

28 §.

I expropriationsmål skall, utom i fall där det med hänsyn
till målets beskaffenhet: uppenbarligen ej erfordras,
domstolen inhämta utlåtande från den eller de expropriationstekniker,
som domstolen med hänsyn till erforderlig
sakkunskap och övriga förhållanden finner lämpligast.

IX) beträffande 3 7 — 39 §§ i förslaget till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation
av herr Lundberg, som anfört:

Såsom departementschefen uttalat är det med hänsyn till att frågan om
expropriationsersättning i framtiden avses skola kunna bli föremål för prövning
i högre instans nödvändigt att vidga hittillsvarande möjligheter för den
exproprierande att tillträda fastigheten före expropriationens fullbordande.

I likalydande motionerna 1: 337 och II: 425 framföres kritik av propositionens
förslag om förtida tillträde. I anledning därav må framhållas, att
rätt till expropriation endast kan medgivas kronan, kommun och annat
rättssubjekt för samhällsnyttiga ändamål. Med den utformning Kungl. Maj :ts
förslag erhållit skall, om ägaren det begär, nedsättning ske i de fall då ett
omedelbart avstående medför väsentliga olägenheter för fastighetsägaren.

I övriga fall åtnjuter expropriaten förmånen att få tillgodoräkna sig ränta
efter ej mindre än sex procent. Ett förtida tillträde medför sålunda betydande
kostnader för den exproprierande. De i motionerna framförda farhågorna
måste därför anses överdrivna. Det kan i stället antagas att den
exproprierande, vilken oftast är sådant rättssubjekt som har att handla ur
samhällsnyttans synpunkt, kommer att taga erforderlig hänsyn till expropriatens
berättigade intressen och endast i undantagsfall och när uppenbart
behov därav föreligger tillgriper förtida tillträde. Propositionens förslag på
denna punkt bör därför tillstyrkas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

På grund av det anförda får jag därför hemställa,

att riksdagen — med bifall till Kungl. Maj :ts förslag på
denna punkt — måtte besluta, att förevarande paragrafer
skola erhålla följande lydelse:

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den
exproprierande taga fastigheten i besittning, om han hos Konungens
befallningshavande ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta från
tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda dag
giver ägaren och, om arrendators, hgresgästs eller annans
rätt beröres, denne underrättelse om att fastigheten skall
tagas i besittning. År fall som i 12 § sägs för handen, må
den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriationen
omfattar tillträdas av den exproprierande, om han ställer
säkerhet för därå belöpande expropriationsersättning jämte
ränta och meddelar underrättelse enligt vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad, där dess ägare eller
på grund av avtal annan har sin bostad, vare dock bostadens
innehavare ej pliktig att därifrån avflytta förr än å den fardag
för avträde av förhyrd lägenhet, som först inträffar sedan
tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse
om att fastigheten skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för tillträde i vissa fall även
nedsättande av ersättning erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av
ersättning taga fastigheten i besittning, förordne därom den
domstol, där expropriationsmålet är anhängigt.

Finnes å fastigheten byggnad, där ägaren har sin bostad
eller vars avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren,
eller är fastigheten av väsentlig betydelse för ägarens
bärgning, eller prövar domstolen ägaren eljest hava giltigt
skäl för sin vägran, må förordnande om fastighetens upplåtande
meddelas allenast under villkor att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande nedsätter tre fjärdedelar
av det belopp, vartill expropriationsersättningen av
domstolen uppskattas i avbidan på att lagakraftägande dom
i målet föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning
beträffande arrendator, så ock beträffande hyresgäst
eller annan som på grund av avtal har sin bostad i byggnad
å fastigheten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens
befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 § förordnats om tillträde,
må klagan ej föras.

X) beträffande 67 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation av
herrar Lundberg, Andersson i Alfredshem och Jansson i Hällefors, vilka anfört
:

I anledning av det utav Kungl. Maj :t föreslagna stadgandet angående
skyldigheten att svara för rättegångskostnad har i motionen II: 430 framhållits,
att det måste ligga nära till hands att antaga, att åtskilliga expropriationsmål
komma att av expropriaten fullföljas i alla instanser enbart
av det skälet att det honom ingenting kostar att föra processen vidare. Även
utskottsmajoriteten, som dock ej anser sig kunna förorda ett frångående av
Kungl. Maj :ts förslag, finner detsamma icke tillfredsställande, då det giver
expropriat, även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans,
rätt att av den exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes.
De olägenheter, det förordade stadgandet sålunda ostridigt kan medföra, äro
enligt vår mening i hög grad betänkliga. Det kan ej stå i överensstämmelse
med god ordning att en expropriat, som fullföljt talan i högre rätt,
skall, ehuru hans talan saknar utsikt till framgång, kunna få ersättning
för rättegångskostnad därstädes. Ett dylikt förhållande är ägnat att minska
effektiviteten hos det framlagda lagförslaget. Det kan befaras, att en kommun,
åtminstone om det område kommunen önskar förvärva har endast
begränsat värde, med hänsyn till risken att få vidkännas betydande rättegångskostnader,
avstår från att anlita expropriationsförfarande och i stället
antingen underlåter att förvärva marken eller ock för den betalar ett något
högre pris än det som rätteligen bör utgå.

De av utskottsmajoriteten åberopade skälen för bibehållande av Kungl.
Maj:ts förslag kunna ej anses bärande. Det som expropriaten fäster huvudsakliga
avseendet vid torde vara det ersättningsbelopp, som fastställts i
domen. Dettas skälighet lärer han kunna bedöma oavsett huruvida de tilllämpade
beräkningsgrunderna äro för honom fullt klara. Fullfölj dsmöj ligheten
torde för övrigt ej ha sådan psykologisk betydelse som utskottsmajoriteten
antagit; expropriatens uppfattning att den av expropriationsdomstolen
bestämda ersättningen är för låg torde icke rubbas av att hovrätt och
högsta domstolen vid sin prövning komma till samma resultat som expropriationsdomstolen.

Frågan om kostnaderna i överrätterna bör därför enligt vår mening avgöras
enligt rättegångsbalkens bestämmelser om dylika kostnader. Skyldigheten
att svara för dessa kostnader bör sålunda bero på rättegången i över7
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

rätten. I vissa undantagsfall torde det dock kunna framstå som obilligt att
en expropriat, som tappar i högre rätt, icke skulle kunna tillerkännas ersättning
för kostnad därstädes. Så synes vara fallet, t. ex. om i ett mål,
där värderingsfrågan är synnerligen tveksam, ersättningen på talan av den
exproprierande något nedsättes. Det synes därför böra föreskrivas det undantaget
från rättegångsbalkens regler att, oavsett vad dessa stadga, den
exproprierande skall, om särskilda skäl därtill föranleda, vara skyldig ersätta
motparten kostnad i högre rätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat
föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,
ersätta motparten hans kostnader vid expropriationsdomstolen,
vid expropriationsersättningens fördelning och
eljest i anledning av expropriationen. Oavsett vad i rättegångsbalken
stadgas om skyldighet att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt, vare den exproprierande, om särskilda
skäl därtill föranleda, skyldig ersätta motparten dylik kostnad.

XI) beträffande 10 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 20 juni 1924 (nr 38 4) om återköpsrätt till
fast egendom av herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo,
Stjärne och Hedlund i Rådom, vilka anfört:

I överensstämmelse med vad vi anfört beträffande 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation bör i
första stycket av förevarande paragraf liksom hittills stadgas, att löseskillingen
skall motsvara fastighetens fulla värde. På grund härav få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall
erhålla följande lydelse:

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall
för fastigheten erläggas en i penningar på en gång utgående
löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde, sådant det
befinnes under antagande dels att, för obestämd tid framåt
eller, där återköpsrätten förbehållits endast för viss tid, under
den enligt avtalet återstående tiden, varje ägare av fastigheten
är bunden av återköpsrätten och det i samband
därmed avtalade villkor angående fastighetens användning,

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter
än dem, som vid försäljning av fastigheten i den
ordning, utsökningslagen bestämmer, äga företräde framför
återköpsrätten eller ock äro av försäljningen oberoende.

Vid värdering----motsvarande tillämpning.

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Innehållsförteckning.

Ingress................................................................ 1

I. Inledning......................................................... 2

II. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse samt expropriation
och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens mark........ 3

Markutredningens förslag....................................... 3

Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse.......... 3

Departementschefen s. 3, lagrådet s. 8, departementschefen s. 13, motioner s. 15.

Expropriation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens

mark....................................................... 16

Departementschefen s. 16, motioner s. 17.

Vissa motionsledes väckta specialfrågor.......................... 18

Utskottet..................................................... 18

III. Principerna för värdering av fastighet vid expropriation................ 26

Markutredningen s. 26, departementschefen s. 26, lagrådet s. 29, departementschefen
s. 33, motioner s. 33.

Utskottet..................................................... 34

IV. Expropriationsmyndighetens organisation............................. 36

Departementschefen s. 36, lagrådet s. 38, departementschefen s. 38, motioner s. 38.
Utskottet..................................................... 39

V. Förslagets detaljutformning......................................... 40

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation............................................ 41

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen 56
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)

om återköpsrätt till fast egendom............................. 56

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) 57
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj

1884 (nr 25) angående patent................................ 57

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.................................... 57

VI. Utskottets hemställan.............................................. 58

Reservationer.......................................................... 84

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493753