Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967 (Utlåtande 1967:L2u34 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

Nr 34

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till
semester.

Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 1:440 av herrar Augustsson och Larsson, Åke,
samt nr II :559 av herr Franzén i Motala m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till sådan ändring i semesterlagen
att arbetstagare erhåller rätt till semesterledighet även om vederbörande
icke i sin aktuella anställning — men i tidigare sådan — kvalificerat
sig för semesterersättning».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 1:440.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 17 maj 1963 om semester har arbetstagare på grund av
det arbete, som han utfört för arbetsgivarens räkning under ett kalenderår
(kvalifikationsår), rätt att av arbetsgivaren erhålla semester. Som kvalifikationsår
kan gälla annan period av tolv månaders längd, om parterna har
träffat överenskommelse därom. Semestern skall utgå under året näst efter
kvalifikationsåret, överenskommelse kan dock träffas om åtnjutande av
semestern, helt eller delvis, tidigare. Under semestern skall arbetstagaren
åtnjuta lön (semesterlön). Om anställningen upphör innan arbetstagaren
fått ut den semester han är berättigad till, skall han ha ersättning därför
(semesterersättning). Genom denna ersättning får arbetstagaren möjlighet
att utan ekonomisk förlust bereda sig ledighet för semester vid en senare tidpunkt.

Semesterlönen motsvarar för tidavlönad arbetstagare den lön som belöper
på semestertiden. För annan arbetstagare utgör semesterlönen viss procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.
Semesterersättning beräknas i stort sett efter samma grunder.

Arbetsgivaren äger bestämma när semestern skall utgå. Den bör dock,
om arbetstagaren inte begär annat, såvitt möjligt förläggas till sommartid. I
princip bör semestern utgå i ett sammanhang. Arbetsgivaren skall i god tid
före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

för semestern. Underrättelse bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns
början och inte senare än fjorton dagar dessförinnan.

Historik

Vid antagandet av den första semesterlagen här i landet år 1938 var frågan
om lämplig kvalifikationstid föremål för diskussion.

1936 års semestersakkunniga förordade i sitt förslag till semesterlagstiftning
att kalenderåret skulle utgöra kvalifikationsperiod för alla arbetstagare.
Detta var enligt de sakkunniga det naturliga i en för samtliga löntagare
gällande lag och torde även överensstämma med den allmänna uppfattningen.
De sakkunnigas förslag innebar, att semester skulle utgå per kalenderår
och att antalet semesterdagar skulle bestämmas med hänsyn till varje
arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det närmast följande
kalenderåret. Detta betydde i praktiken, att en arbetstagare, som anställdes
exempelvis den 1 oktober ett år, under påföljande kalenderår erhöll
så lång semester som belöpte på tiden oktober—december månader. Under
det därpå följande året erhöll han, om anställningen fortfarande var bestående,
full semester. En arbetstagare, som inte uppnått samma rätt till semester
som övriga med honom jämställda personer inom företaget, var enligt
de sakkunniga skyldig att finna sig i permittering utan någon ersättning
under de återstående semesterdagarna, för den händelse företaget tillämpade
metoden att under semestern helt nedlägga rörelsen.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till semesterlagen
framhöll föredragande departementschefen, att det givetvis var lämpligt att
förlägga kvalifikationstiden så nära den normala semesterperioden som
möjligt. Därigenom vann man mera utrymme för semesterrätten själv och
mindre för semesterersättning vid en anställnings upphörande. Departementschefen
sade sig därför ha varit benägen att tillstyrka en förläggning
av kvalifikationstiden till perioden den 1 maj—30 april. Eftersom han inte
föreslog någon bestämmelse om en särskild semesterperiod, var det emellertid
enligt hans mening inte gärna möjligt att i lagen lämna föreskrift om
annan kvalifikationstid än föregående kalenderår. För att likväl bereda
möjlighet att i de fall, då så kunde anses vara påkallat, förlägga kvalifikationstiden
till annan period, förordade han att det i lagen togs in en bestämmelse
om att så skulle kunna ske genom överenskommelse mellan parterna.

Vid antagandet av den nya semesterlagen 1945 föranledde kvalifikationstiden
ånyo vissa uttalanden.

1942 års semesterkommitté, som förberedde den nya lagen, fann det naturligt
att hänföra semestern till anställnings- och arbetsförhållandena under
en period av ett år med hänsyn till att semesterledigheten för att tjäna
sitt ändamål borde vara sammanhängande och av ej alltför kort varaktighet
samt fördenskull borde koncentreras till ett tillfälle årligen. Om rätten till

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

semester dessutom betraktades som en förmån, vilken intjänades successivt
genom anställning och arbete under viss tidrymd, borde kvalifikationstiden
principiellt hänföra sig till förfluten tid. Enligt kommitténs mening
medförde detta att föregående kalenderår måste utgöra kvalifikationsår för
det löpande årets semester.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen nr 273 till 1945
års riksdag att regeln om det föregående kalenderåret som kvalifikationsår
inneburit avsevärda fördelar. Han fann därför ingen anledning att frångå
densamma. Systemet hade emellertid en nackdel så till vida som kvalifikationstiden
kom att ligga långt före den tidpunkt, då frågan om semesterns
åtnjutande blev aktuell. Denna olägenhet framträdde särskilt beträffande
den första semester, som tillkom arbetstagaren efter det han tillträtt en
anställning. Till förekommande av denna olägenhet medgav lagen överenskommelser
om att annan tolvmånadersperiod än föregående kalenderår
skulle gälla såsom kvalifikationsår; en utväg som i praktiken kommit till
användning i ej obetydlig omfattning.

Utskottet

Arbetstagare har enligt huvudregeln i semesterlagen rätt till semester,
ledighet med lön, på grund av det arbete som han för arbetsgivarens
räkning utför under ett kalenderår (kvalifikationsåret). Semestern skall
utgå under året närmast efter kvalifikationsåret. Parterna har rätt att
träffa överenskommelse om att annan period av tolv månaders längd
än kalenderåret skall utgöra kvalifikationsår samt att semestern skall
åtnjutas tidigare än vad lagen stadgar. Arbetstagare som lämnar sin
anställning eller entledigas därifrån innan han åtnjutit honom tillkommande
semester skall erhålla ersättning härför, s. k. semesterersättning.

I förevarande motioner framhålles att en arbetstagare som byter anställning
i slutet av ett år till följd av gällande regler kan bli utan semesterledighet
nästkommande år. Arbetstagaren får visserligen semesterersättning
av sin förra arbetsgivare — och därmed möjlighet att utan
ekonomisk förlust vara ledig från arbetet påföljande år — men den
nya arbetsgivaren har inte någon i lag inskriven skyldighet att bevilja
honom ledighet från arbetet. Motionärerna hemställer därför om sådan
ändring av semesterlagen att arbetstagare skall ha rätt till semesterledighet
även om han inte i sin aktuella anställning — men väl i tidigare
sådan — kvalificerat sig för rätt till semester.

Semesterlagen bygger på den principen att rätt till semester är en
förmån som arbetstagaren intjänar successivt genom arbete hos arbetsgivaren.
För att semestern skall tjäna sitt syfte att ge tillfälle till vila
och rekreation bör den inte ha alltför kort varaktighet. Mot bakgrund
härav har det varit en lämplig utgångspunkt att grunda rätten till se -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

mester på det arbete som arbetstagaren utför under kalenderåret närmast
före det år då semestern skall åtnjutas. Detta system har dock den nackdelen
att arbetstagaren inte har rätt till semesterledighet det första anställningsåret
hos en arbetsgivare, oberoende av om han haft anställning
hos annan arbetsgivare året innan eller ej. För att undanröja denna
olägenhet medger semesterlagen parterna i tjänsteavtalet rätt att träffa
överenskommelse om annan kvalifikationstid än föregående kalenderår,
exempelvis löpande kalenderår eller anställningsår, samt om tidigare
uttag av semesterförmånen. Inom åtskilliga yrkesområden har i överensstämmelse
härmed överenskommits att arbetstagaren får åtnjuta semester
redan under det kalenderår, under vilket han blivit anställd. De problem
som berörs i motionerna bör enligt utskottets mening kunna lösas genom
att parterna vid tjänsteavtalets ingående eller senare träffar uppgörelse
antingen om obetald ledighet för arbetstagaren under semesterperioden
eller rätt till semester under löpande kalenderår. Med hänsyn härtill
finner utskottet inte skäl tillstyrka motionerna. Utskottet får därför
hemställa,

att förevarande motioner, 1:440 och 11:559, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den It april 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström*, Wanhainen och Blomquist*; från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors*,
Gustavsson i Alvesta*, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Fredriksson,
Carlsson i Göteborg* och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1967
670278