Andra lagutskottets utlåtande Nr 33 (Utlåtande 1921:L2u33 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller
inställande tillsvidare av dess tillämpning.

Närvarande: herrar von Sneidem, von Sydow, Carl E. Svensson, Hult, Tjällgren,
Linder, Boberg, Sigfrid Hansson, Andersson i Knäppinge, Karlsson i
Gasabäck, Hagman, Nilsson i Yibberbo, Carlsson i Solberga, Johanson
i Stockholm, Holmström och Sundling.

* Ej närvarande vid ntlätandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
motionerna nr 72 i första kammaren av herrar Trygg er, Aaby Ericsson,
Joh. Nilsson i Skottlandshus, greve Spens, Boberg, Heyman, Joh. Carlsson
i Hällsbäek, Rooth, Gustafsson, Frändén, Bogberg, Jeansson, Antonsson, Enhörning,
Boman, von Hofsten, Jesper son och J. B. Johansson samt nr 118
i andra kammaren av herrar Lindman, Nilsson i Bonarp, Norman, Olsson
i Broberg, Sommelius, Öberg, Erlansson, Holmgren, Olsson i Berg, Wallerius,
Bengtsson i Kullen, Ros, Andersson i Knäppinge, Gustafson i Kasenberg,
Lindström i Mörby, Pettersson i Bjälbo, Jönsson i Boa, Larsson i
Sjötorp, Persson i Fritorp, Kaijser, Lubeck, Thore, Poppius, Sundling,
Eriksson i Överbyn, Lithander, friherre Hermelin, Wiklund, Söderhielm,
Block, Laurén, Nyländer, Hederstierna, Broander, Brännström, Corneliusson,
Fjellman, Andersson i Storegården och Clemedtson. I motionerna, vilka
äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta,
att lagen den 24 oktober 19.19 om arbetstiden å svenska fartyg omedelBihang
till riksdagens protokoll 1321. 9 sand. 2 avd. 27 höft. (Nr 33.) 1

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

bart måtte upphöra att gälla eller åtminstone tillämpningen därav inställas
tillsvidare.

Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts till stöd för berörda
hemställan, tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av socialstyrelsen och kommerskollegium.
Dessa yttranden äro som bilagor fogade vid detta utlåtande.

Utskottet får till en början erinra om att herr Lindman jämte
andra motionärer i en inom andra kammaren vid 1920 års riksdag väckt
motion nr 125 framställt enahanda yrkande, som förefinnes i nu föreliggande
motioner. Andra lagutskottet, som till förberedande behandling
förehade denna motion, hemställde i sitt i anledning av motionen avgivna
utlåtande nr 38, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Detta blev också riksdagens beslut. Till motivering för sin
hemställan anförde utskottet följande: »I likhet med de myndigheter, som
hörts i ärendet, anser utskottet, att sådana skäl icke anförts, som motivera
den föreslagna åtgärden att upphäva eller tillsvidare suspendera förevarande
lagstiftning, som för allenast några månader sedan blivit av
statsmakterna antagen. Härtill kommer emellertid, att vid särskilt sammanträde
av internationella arbetsorganisationens generalkonferens, som
skall hållas i Genua den 15 juni 1920, skall till behandling upptagas
bland annat frågan om tillämpning på sjömän av den i Washington i
november 1919 föreslagna konventionen angående arbetstidens begränsning
för alla industriella företag, häri inbegripet transport till sjöss och,
enligt villkor, som skola fastställas, transport på inre vattenvägar. Utskottet
anser därför tillrådligt att avvakta resultatet av denna konferens,
innan frågan om modifikationer i den svenska lagen . eller dess upphävande
eller suspenderande tages under omprövning.»

Vid internationella arbetsorganisationens generalkonferens’ andra
sammanträde i Genua den 15 juni—10 juli 1920 förelåg nyssnämnda
fråga till behandling, men förslaget erhöll emellertid icke föreskriven tvåtredjedels
majoritet. Det ena skälet för utskottets avstyrkande förra
året av upphävande eller suspension av lagen om arbetstiden å svenska
fartyg har härmed bortfallit.

Under det år, som förflutit sedan nästlidne riksdag har, såsom av
kommerskollegii yttrande inhämtas, den vunna erfarenheten av lagen
ådagalagt, dels att behov föreligger av sakliga ändringar i densamma,
dels ock att själva den praktiska tillämpningen och tolkningen av lagen
varit förenad med svårigheter.

Andra lagutskottets utlåtande AV 33.

Såsom av socialstyrelsens yttrande framgår vill styrelsen, som avstyrker
bifall till motionerna, dock icke bestrida, att en varsam revision av
lagen, med beaktande av numera vunnen praktisk erfarenhet, kan hava skäl
för sig.

På grund av vad de på området sakkunniga myndigheterna sålunda
anfört anser utskottet därför önskvärt att i syfte att därmed tillgodose
det praktiska livets krav lagen om arbetstiden å svenska fartyg göres till
föremål för en allsidig utredning.

Utskottet får alltså hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna I: 72
och II: 118 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande verkningarna av lagen den 24 oktober
1919 om arbetstiden å svenska fartyg samt till riksdagen
inkomma med de förslag, som därav kunna
föranledas;

2) att förevarande motioner, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 juni 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Reservation

av herrar von Sydow, Boberg, Andersson i Knäppinge, Carlsson i
Solberga och Sundling, vilka ansett, att förevarande motioner bort av utskottet
tillstyrkas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Kungl. Maj:ts och Rikets
Kommerskollegium.

Fartygsinspektionsbyrån.

Bilaga I.

Stockholm den 8 mars 1921.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss har Kungl. Haj:t anbefallt kommerskollegium att avgiva
och till Eder överlämna begärt yttrande över två väckta motioner om upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg ellei; inställande tillsvidare av dess
tillämpning.

Med anledning härav har nautiskt utbildade byråinspektören hos kollegium
Birger Rundblom utarbetat en promemoria i ämnet, vilken kollegium härmed får
överlämna i avskrift jämte remissakten.

Tillika överlämnas en från Sveriges redareförening till kollegium inkommen
skrivelse i ärendet.

Den förevarande lagens verkningar åt olika håll torde icke låta sig närmare
bedömas utan en ingående utredning i ämnet, omfattande bl. a. jämväl undersökning
rörande frågans samband med de till sina verkningar varandra närstående
spörsmålen angående fartygs bemanning samt angående bostäder för ombord
anställda.

Den av kollegium hittills vunna erfarenheten av lagen har för allt fall
redan ådagalagt dels att starkt behov föreligger av sakliga ändringar i densamma,
i vilket hänseende ovannämnda promemoria innehåller åtskilliga beaktansvärda
synpunkter, dels ock att själva den praktiska tillämpningen och tolkningen varit
förenad med ej ringa svårigheter för de närmast intresserade parterna och ej
minst för vederbörande mönstringsförrättare, vadan även behov av förtydliganden
och kompletteringar gjort sig gällande. Kollegium anser därför önskvärt att, i
samband med en allsidig undersökning av lagens verkningar i olika hänseenden,
utredning kommer till stånd om förutsättningarna för lagens fortsatta tillämpning
samt eventuellt om behovet av ändringar och modifikationer av samma lag.

I ärendets avgörande har deltagit utom undertecknade, chef och föredragande,
jämväl kommerserådet Friberg.

•K. A. FRYXELL.

Nils Gustaf Nilsson.

Åke Gertz.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Avskrift.

P. M.

Bilaga II.

§ I Lagens

tillämplighetsområde.

Då lagen givit uttryck för principen att befälhavaren icke bör vara underkastad
lagens bestämmelser men ändock, beträffande en stor kategori befälhavare,
härutinnan gjort undantag, har detta förhållande verkat därhän att en lagen
underkastad befälhavare ofta nog ställes i valet mellan att antingen överträda
lagen om arbetstid eller ock sjölagen.

Redan vid en flyktig blick på sjölagens bestämmelser, t. ex. §§ 26, 29, 31,
32, 53 jämförda med bestämmelserna i arbetstidslagen, uppstår misstanke om att
bestämmelser i den ena lagen kunna komma att i vissa fall strida mot bestämmelser
i den andra.

Nu äro segelfartyg under 100 tons undantagna lagen, varför det egentligen
är endast ifråga om pråmfartyget, som påvisade dualism gör sig gällande.
Pråmfartyg av flera hundra tons dräktighet hava i regel en bemanning av endast
två man, varför pråmskepparnes i dessa fartyg arbetstider skola regleras
enligt lagen.

Ett ekonomiskt utnyttjande av pråmfartyget förutsätter emellertid ofta
nog helt andra dispositioner än som låta förena sig med lagens bestämmelser.
Låt vara att där pråmskepparen-arbetaren upphör, kvarstår befälhavaren i sjölagens
mening. Om gränserna härvidlag vore skarpt markerade, vore mindre att
säga, men så torde icke vara förhållandet, vadan ock till följd härav tvistigheter
vid lagens tillämpning ofta uppstå.

För att giva ett exempel. Ett pråmfartyg, bemannat med befälhavare och
en man, har inlastat en last mjöl i säckar. Bådas ordinarie arbetstid för dygnet
är slut kl. 5 e. m., veckans tillåtna övertid är förbrukad. Misstanke uppstår hos
pråmskepparen om att slagvattnet i bottnen under natten kan genom läckning
ökas så att mjölet blir fördärvat. Han pejlar pumpen och finner, att vattnet
ökas så mycket per timma, att det fram på morgonen bör ha stigit upp över

farneringen. Ingen fara föreligger emellertid å det varande dygnet. Men vid
ygnskiftet skall fartyget avbogseras och kan då ej tid ges till pumpningen.
Här står skepparen i valet. Pumpar han, är detta överträdelse av 10 §, och
13 § är ej tillämplig, emedan det alls ej är nödvändigt att pumpa förrän nästa
dygn. Väntar han tills dess, kan han visserligen verkställa pumpningen i kraft
av § 13 a) men samtidigt också på ordinarie arbetstid.

I allt fall blir fartyget fördröjt, medan pumpningen verkställes, varigenom
åter överträdelse av bestämmelser i sjölagens 31 § kan sägas föreligga.

Naturligtvis väljer han att pumpa på kvällen samt att härför notera övertid,
oaktat som sagt, veckans tillåtna övertid överskridits. Tilläventyrs anser
han sig utföra säkerhetstjänst enligt 13 § men debiterar icke desto mindre övertid,
och mänskligt sett, har han i båda styckena handlat riktigt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Jag är fullt på det klara med att mitt ovanstående resonemang kan i dess
premisser vara disputabelt, men redan denna omständighet torde visa, huru osäker,
för den i juridiskt tänkande ännu mindre skolade pråmskepparen, hans ställning
till arbetstidslagen kan för honom själv te sig.

Erfarenheten, under det år lagen varit i kraft, har givit vid handen, huru
hopplöst det i många fall är att söka bibringa vederbörande frågare ett riktigt
grepp på arbetstidsbestämmelserna. Man skulle anse, att, då det rör sig om t. ex.
inomskärs gående pråmfartyg, saken vore skäligen enkel. Så är den dock icke
för den alldeles oskolade. Ett pråmfartyg, som ena gången gör resor omfattande
högst 12 timmars oavbruten gång, gör nästa gång längre resa för att därefter
ligga flera dagar i sträck i hamn. Trenne olika beräkningsgrunder för arbetstiden
skola på några dagar tillämpas, och just här uppkommer kaos. Jag tror
mig därför kunna säga, att beträffande en stor del av pråmflottan lagens tillämpning
föranleder många onödiga bekymmer och att ändock tillämpningen kommer
att ske på ett ungefär. Då samtidigt icke lärer kunna frånkommas den olägenheten
att vissa stadganden i den ena lagen kunna, åtminstone skenbart, motverka
tillämpningen av den andras, synes åtminstone för undertecknad den logiska
följden böra bliva, att alla fartygsbefälhavare, även sådana som stå den kroppsarbetande
klassen nära, såsom pråmförare, ställdes utanför arbetstidslagens tilllämplighetsområde.

I viss mån, om än ej helt, torde detta gälla även beträffande ende styrman
och ende maskinisten.

Beträffande alla tre kategorierna gäller, att de mindre samvetsgranna bland
dem lätt kunna falla för frestelsen att, särskilt beträffande ersättning för övertidsarbete,
tolka lagens bestämmelser enbart till egen fördel. Med lagens beräkningsgrund
för övertidsersättningen måste frestelsen icke vara ringa, i synnerhet
som en eventuellt påvisad feldebitering lätt och ej utan reson kan skrivas på
misstolknings konto.

Lagens tillämplighet på ende styrmannen och ende maskinisten föranledde,
redan vid lagens ikraftträdande, ett flertal, ja troligen nästan alla viktigare
skärgårdsrederier i landet att begära undantag från denna bestämmelse. De
skal, som av rederierna anfördes, synas hava varit övertygande, enär för det
gångna året Kungl. Maj:t funnit gott undantaga de sökande rederiernas ende
styrmän och ende maskinister från lagens tillämpning. Kollegium har för innevarande
år tillstyrkt undantag jämyäl för år 1921.

Undantaget har alltmera övergått till att bliva regel. Med hänsyn till
de skäl, som föranlett dispensen, ävensom till vad som ovan påvisats torde frågan
om undantag från lagens tillämpning av alla befälhavare samt ende-styrman och
ende-maskinister böra upptagas till prövning.

Tvär eller trevaktssystem.

4 §•

Stadgandet i denna paragraf därom att då antalet styrman, maskinister,
motormän, smörj are eller kollämpare uppgår till minst tre, ordinarie arbetstiden
till sjöss för nämnda kategorier skall utgöra högst 18 resp. 16 timmar, eller med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

andra ord att tjänstgöringen skall försiggå enligt trevaktssystemet, har i åtskilliga
fall lett till måhända ej åsyftade konsekvenser.

Enligt gällande befälsförordning (Kung!, förordning angående befäl å
svenska handelsfartyg av den 29 mars 1912) skall å ångfartyg i oceanfart finnas
tre styrmän och tre maskinister. Där Konungen beviljat dispens från denna bestämmelse
och styrmännens eller maskinisternas antal således varit allenast två,
har dessas ordinarie arbetstid följaktligen blivit 24 timmar per två dygn mot
i § 4 stadgade 18 resp. 16.

Då fråga härvid uppstått, huruvida de styrmän och maskinister, vilka på
grund av dispensen fått sin arbetstid förlängd, varit berättigade till övertidsersättning
för den sålunda utökade tiden, har Kollegium upplysningsvis som sin
åsikt meddelat, att, då ifrågavarande lagrum endast fäster avseende vid det faktiska
antalet styrmän eller maskinister, vederbörande tjänsteinnehavares ordinarie
arbetstid följaktligen skolat utgöra 24 timmar per två dygn, i följd varav, så
länge arbetstiden icke överskridit denna tidslängd, övertidsersättning icke kunnat
fordras.,,

A andra sidan har hänt, att å fartyg, där endast två styrmän författningsenligt
erfordras och styrmännen således till sjöss gå i två vakter, rederiet med
hänsyn till behovet av arbetsledare för underhållsarbeten funnit lämpligt att
anställa en tredje-styrman, som då haft till enda eller huvudsaklig uppgift att
under ordinarie arbetstid under dagen övervaka och leda manskapets skeppsarbeten.

På grund av meromnämnda stadgande kan med arbetstidslagens tillkomst
sådan supernumerär arbetskraft icke tillgodogöras, enär det förhållandet att styrmännens
antal genom inmönstrande av en tredje-styrman blir tre, trevaktssystemet
måste införas, varvid de tre’s samlade arbetsprodukt oväsentligt eller alls
icke överstiger de två’s.

Följden blir naturligtsvis att i ett fall, som det här omnämnda, tredje-styrmannen
avskedas eller får inmönstra under båtsmans gradbeteckning.

Likaså har hänt, att å fartyg, där två maskinister skola finnas och där
tjänsten således fullgöres i två vakter, vardera vakten haft två smörjare, alltså
inalles fyra. På grund av 4 § måste detta förhållande upphöra och de 4 smörjarna
fördelas på tre vakter. Två av vakterna få då vardera en och en vakt två
smörjare. Hade däremot endast 2 smörjare inmönstrats, hade tal om trevaktssystem
icke kunnat uppstå.

Det hjälper här ej att inmönstra två av männen som smörjare och två
såsom eldare eller dylikt. Ty, då lagen fäster avseende allenast vid arbetet men
ej vid tjänstegraden, räknas som smörjare var och en som tjänstgör i denna
egenskap.

De andragna exemplen, vilka kunna kompletteras med flera andra, torde
motivera sådan ändring av 2:dra och 3:dje att-styckena av 4 §, att därav tydligt
framgår, att det är det författningsenliga, ej det faktiska antalet tjänstgörande
inom varje kategori, som skall avgöra frågan om två- eller trevaktssystem.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Vakttjänst i hamn.

10 §•

I sista stycket i 10 § föreskrives, att för vakttjänst i hamn ordinarie arbetstiden
må kunna förläggas till tiden mellan 6 em. och 6 fm., medan annorstädes
stadgats, att ordinäre arbetstid skall förläggas till någon tid mellan 6 fm.—6 em.
å vardag och någon tid mellan 6 fm.—9 fm. å helgdag. Härmed är indirekt utsagt,
att vakttjänst i hamn eller till ankars å helgdagar mellan 6 fm.—6 em.
icke är vakttjänst i lagens mening.

Ändamålet med stadgandet synes ej fullt tydligt.

Har det tillkommit i avsikt att under alla förhållanden tillförsäkra manskapet
söndagsledighet, har ändamålet icke uppnåtts, ty befälhavarens befogenhet
att mot övertidsersättning låta manskapet fullgöra den vakttjänst, som tilläventyrs
kan vara erforderlig under helgdag, kvarstår dock i regel. Skulle emellertid
personalens tillåtna övertidstimmar för den ifrågavarande veckan redan vara tagna
i anspråk, måste fartyget mellan 6 fm.-—7 em. å helgdag vara utan vaktman, och
detta måhända under omständigheter, då sådan enligt sjölagen bort finnas
Visserligen torde, med stöd av 13 §, manskapet i särskilda fall kunna åläggas
vakttjänst och då utan särskild ersättning, men i regel drar sig befälhavaren
härför, då fråga om rättmätigheten av hans åberopande av bestämmelsen i 13 §
om säkerhetstjänst lätt uppstår.

Det har också under det år, lagen varit i kraft, uppstått ett flertal tvistigheter
härom. I ett sådant fall har Kollegium som sin åsikt uttalat, att befälhavaren
under hela den tid tvisten gällde haft rätt åberopa 13 §.

I andra fall lär ha inträffat, att 13 § åberopats för vakttjänsts påkallande
och det under omständigheter, då detta icke behövt bliva fallet, om motsvarande
fritid kunnat givas i stället för en oproportionerlig övertidsersättning.

Det bör beaktas, huru lindrig tjänstgöring det här i regel rör sig om.

Till ankars å helgdag består vakttjänsten huvudsakligen eller enbart i
att genom märken i land eller sjömärken iakttaga, om fartyget skulle råka i drift
samt därom varsko befälet. Ligger fartyget vid kaj, torde söndagsvakt ej i regel
erfordras, och består tjänsten, där den påkräves, mest i uppsikt över förtöjning
eller landgång, ett arbete, som naturligtvis icke fordrar tillsyn annat än då och
då. Detta »arbete» kan nu, såsom övertidsarbete, icke förrättas av allenast en
man för tiden 6 fm.—6 em., ty enligt 15 § mom. 2 kan ej mer än 8 övertidstimmar
uttagas av varje man. Alltså bli tillfölje lagens bestämmelser två i stället
för normalt en man bundna vid fartyget under söndagen, en konsekvens, som
minst av allt torde uppskattas av manskapet,

För övrigt synes det orimligt, att ett sådant »arbete» som ifrågavarande
skall betalas med dubbel övertid. Vanlig matroshyra är numera cirka kronor 300
mot 75 år 1914. Alltså blir ersättningen per timme å helgdag cirka kronor 4
eller för tiden 6 fm.—6 em. kronor 48, vilket torde kunna betraktas som oskäligt
och dessutom, åtminstone för mindre fartyg, till den grad betungande, att det kan
ifrågasättas, huruvida det ej kommer att direkt motverka sjösäkerheten.

Undertecknad föreslår sådan ändring av bestämmelsen i sista stycket av
10 §, att för vakttjänst arbetstiden må kunna förläggas till jämväl annan del av
dygnet än den ordinarie arbetstiden, dock att i sådant fall motsvarande fritid

Andra lagutskottets utlåtande AV 33.

skall åtnjutas å samma eller närmast föregående eller efterföljande helgfria dygn,
eller oek övertidsersättning utgå.

Ordet »helgfria» bör inflikas, emedan, dä flera helgdagar följa å rad, det
ofta blir alldeles ogörligt att bereda fritid å närmast föregående eller närmast
efterföljande dygn och vaktdispositionen, med hänsyn till det ovissa i nykterhetstillståndet
bland manskapet, sannerligen icke låter sig avgöra dagar i förväg.

Under det gångna året ha förekommit ett otal tvistigheter angående vad
med vakttjänst i maskineriet skall förstås.

Enligt, en åsikt, som vid sammanträde med sakkunnige i arbetstidsfrågor
hölls inom Kollegium i början av år 1920 företräddes av maskinisternas samt
eldarnes representanter, skulle varje vakttjänst i maskinrummet, som innebar
förutbestämt arbete, t. ex. inläggandet av några skyfflar kol i värmeledningspannan
några gånger under nattens lopp, ovillkorligen betraktas såsom arbete,
icke vakttjänst. Det påpekades, att distinktionen mellan vakttjänst och arbete
just läge däri att, med undantag av utpumpning på morgonen, annat förutbestämt
arbete icke ålåg vaktman och att det endast i händelse något oförutsett inträffade
bleve fråga om vaktmannens insats, vilken då komme under namn av säkerhetstjänst
enligt 13 §. Kollegium har i skrivelse av den 6 februari 1920 till Svenska
Eldarunionen givit uttryck för åsikten, att eldning efter kl. 6 em. av panna för
värmeledning och belysning är att anse såsom övertidsarbete, men att däremot
den vakttjänst å däck, som å natten utföres av vaktman, torde vara den som närmast
avsetts i 10 § sista stycket.

Å andra sidan har Kollegium, efter det förhållandena på ort och ställe
studerats, som sin åsikt uttalat, att, å ångarne »Stockholm» och »Drottningholm»,
såväl frysmaskineri som sanitärpumpar och belysningsmaskineri till förekommande
av olycka, förstörelse av gods eller ohälsa, måste jämväl i hamn hållas i gång
dygnet runt, och att som följd härav skötseln av och tillsynen å nämnda anläggningar
borde hänföras till säkerhetstjänst enligt 13 §.

Strängt taget skulle således ifrågavarande arbete böra fullgöras utan ersättning
i form av fritid, vilket dock naturligtvis icke ens ifrågasatts.

Vad som gäller för de nämnda stora ångarne gäller i vissa fall, fast i skiftande
grad, för andra fartyg. Vintertid behöves tillsyn under natten av värmeledning,
och åtminstone å passagerarfartyg erfordras ljus under någon del av kvällen.

Före lagens tillkomst har det icke varit tal om annat än att eldarna betraktat
värmelednings- och dynamoskötsel i »hamn såsom vakttjänst, men i och
med lagens tillkomst har detta naturliga förhållande upphört. Det lärer till och
med hava hänt, att vaktmannen å däck, som ofta nog tillbringar stor del av sin
vakt i skansen eller i pann kappen, fordrat övertidsersättning på grund av att han
några gånger under nattens lopp lågt in några skyfflar kol i skanskaminen, och
det lärer hänt, att eldarna i några fäll föredragit att frysa framför att utan
särskild ersättning underhålla värmen i sin egen. värmepanna.

Frågan om vakttjänst i hamn har med ett ord föranlett en massa tvistigheter,
varför i allas intressen något bör göras för att lägga saken på rätt eller
åtminstone praktisk bog, därvid helst anslutning till hävdvunnen praxis bör bliva
utslagsgivande.

Då det måste vara underkastat tvivel, huruvida en uttömmande definition
på begreppet vakttjänst låter sig uppställa, torde ett förtydligande dock böra inflikas
i 10 §, t. ex. att »med vakttjänst i hamn förstås bland annat, utom vakt Jdihang

till riksdagens protokoll 1321. 3 samt. 2 avd. 27 käft. (A r 33.) 2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

tjänst å däck med tillhörande båttjänst för ombord- och ilandsättande av personalen,
jämväl skötsel eller tillsyn av sådan sanitets-, värme-, frys- eller belysningsanl
äggning, som bör hållas igång jämväl under annan tid än''ordinarie
arbetstid».

Övertidens längd.

15 §•

I 4 mom. av denna paragraf stadgas, att sjöman icke må användas till
övertidsarbete mer än 18 timmar per vecka.

Stadgandet bar givetvis tillkommit i syfte att förekomma överansträngning
av manskapet och att i hamn bereda detsamma tillfälle vistas i land.

Emellertid bar det under det år lagen varit i kraft, enligt samstämmigt
vittnesbörd från sjöfolk av olika kategorier, visat sig, att bestämmelsen om övertidens
begränsning även bland manskapet mött ovilja och detta är icke att undra
på, i betraktande av den synnerligen höga ersättning, som, i kraft av lagen, utgår
för utfört övertidsarbete. Det bar gått så långt att representant för vissa
besättningar bos undertecknad å tjänsterummet framfört klagomål över det »orättvisa»
i att nu, sedan besättningsmännen fått så hög övertidsbetalning och skulle
kunna förtjäna stora pengar, »lagen förbjöde dem arbeta på övertid, så länge de
själva önskade».

Eu tillåten ökning av antalet övertidstimmar skulle enligt min åsikt, icke
blott i vissa speciella fall, såsom i fråga om post- och passagerarbåtar vara av
behovet - påkallad, utan sannolikt även av en hel del av manskapet hälsas med
tillfredsställelse.

Tillåtelsen skulle icke överutnyttjas ty då, som ovan påvisats, övertidsersättningen
för matros och eldare utgår med cirka 2 å 4 kronor pr timme och
för befälet med, säg, 4—12 beroende på om enkel eller dubbel taxa är tillämplig,
är det icke antagligt, att befälhavaren onödigtvis påkallar arbete å övertid.

I motiveringen till sitt »förslag till lag om begränsning av arbetstiden å
svenska fartyg m. m.» hava Skeppstjänstkommitterade i denna punkt yttrat följande:
»Genom att övertidsersättningen stiger till mera avsevärda belopp, torde
ock åstadkommas en viss garanti för att övertidsarbete icke utan vägande skäl
ålägges besättningen, och främjas, sålunda det syfte man genom arbetstidens begränsning
vill nå.»

Det uppgivna syftet med den höga övertidsersättningen har också utan
tvivel uppnåtts. I själva verket är det här endast fråga om övertidsarbete i
hamn; till sjöss förekommer sådant praktiskt sett aldrig. Och i hamn endast i
förbindelse med lossning och lastning. Men som, i fråga om hela den stora sjöfarten
samt större delen av kustfarten, utsträckningen av hamnarbetstiden är avhängig
av stuveriarbetarna och dessa, ehuru i regel ovilliga till övertidsarbete,
dock, när det passar dem, fordra att arbetet skall fortgå jämväl nattetid, så blir
det till sist de och ej befälhavaren, som avgöra om övertidsarbete skall förekomma
eller ej. Härvid ha de mångenstädes stöd av hamnreglementet, vadan befälhavaren
just icke har något val.

Åtskilliga hamnar äro s. k. »tidal ports», varmed avses, att hamnen är tillgänglig
allenast vid och omkring »springtid», vilken inträffar var 14 dag. Befin -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

ner sig fartyget i dylik hamn, kan det bero på en enda timme eller mindre om
fartyget skall bliva uppehållet till nästa springtid. Har befälhavaren under veckan
tagit ut all den tillåtna övertiden i nopp om att klara tidvattnet, men ändock
icke lyckats få fartyget expedierat i tid, skulle således för vinsten av någon
timmes fritid för en del av manskapet, rederiet och lastägaren förorsakas många
tusen kronors förlust.

Ofta nog inträffar att lastnings- eller lossningsarbetet måste forceras i ändamål
att undvika infrysning. Blir fartyget fäst i en överbottnisk hamn, kan detta
i vidrigt fäll betyda fastlåsning för bortåt ett halvt år. En mångfald av olika
fall skulle kunna påvisas, där en uppenbar disproportion förefinnes mellan den
vinst lagen velat ernå och kostnaden därför. Jag betvivlar väl ej. att i de sist

Eåvisade fallen befälhavaren skulle, med manskapets medverkan, hellre överträda
estämmelsen om övertidsbegränsningen än förorsaka sitt rederi en kännbar förlust,
en förlust, som med innevarande skattenivå kanske med hälften eller fjärdedelen
får bäras av det allmänna, men yrkar icke desto mindre på ändring av bestämmelsen,
en ändring, som enligt min åsikt påkallas ex absurdo och som därtill
vore i båda parters intresse.

Skulle det icke anses lämpligt att helt frigiva övertiden, torde skäligen
kunna bestämmas, att, sedan de nu tillåtna 18 timmarna uttagits, ytterligare
övertid finge bliva beroende av frivillig överenskommelse.

I överensstämmelse härmed torde då också 2 mom. få en så förändrad lydelse,
att orden »användas till» å första raden ersättas med ordet »ålägges». Analoga
ändringar skulle även erfordras beträffande momentets sista stycke samt 3 mom.

16 §.

I sammanhang med övertidens begränsning står frågan om storleken av
övertidsersättningen.

Stadgandet i 16 § härom att dubbel övertidsersättning skall utgå där sjöman,
efter att ena dagen ha använts mer än 2 timmar till övertidsarbete i förbindelse
med lossning och lastning, nästa dag användes till enahanda arbete, synes
hava förorsakat en hel del krångel vid dess tillämpning, särskilt på grund av
oklarheten om huruvida visst arbete skolat anses stå i förbindelse med lossning
och lastning. För att undvika den dubbla övertidsersättningen måste ofta sådana
dispositioner vidtagas, att den man, som en dag haft mer än 2 timmars övertid,
nästa dag, därest sådant är möjligt, ej tages i anspråk för övertidsarbete. Som
detta i många fall strider mot mannens önskan, nar stadgandet även av detta
skäl medfört tvistigheter. Jag tror därför det vore lyckligt att alldeles borttaga
den nämnda bestämmelsen, så mycket hellre som jag har anledning förmoda, att
överträdelse av lagen i detta stycke är allmän och detta med manskapets samtycke.

Skulle däremot en utökning av övertiden genom frivillig överenskommelse
komma att tillåtas, synes denna utökade övertid måhända böra betalas med dubbel
övertidsersättning.

Stockholm den 1 mars 1921.

BIRGER RUNDBLOM.

Vidimeras ex officio:

GÖSTA SUNDSTRÖM.

Amanuens å Kungl. Kommerskollegii Fartygsinspektionsbyrå.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Sveriges Redareförening. Göteborg.

Bilaga III.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium, Stockholm.

Då det kommit till föreningens kännedom, att Kung! Kommerskollegium
anmodats inkomma med yttrande rörande i riksdagen väckt motion om revidering
av lagen den 24 oktober 1919 angående arbetstiden å svenska fartyg, vill
föreningen härmed framhålla den synnerliga vikten av, att sakprövningen av fragan
om en sådan revidering uppdrages åt en på området fullt sakkunnig och i
möjligaste mån opartisk kommitté, och tillåter sig föreningen fördenskull hemställa,
att Kungl. Kommerskollegium ville framföra förslag i sådan riktning.

Föreningen vore tacksam under alla förhållanden beredas tillfälle yttra sig
rörande de olägenheter, som vidlåda nu gällande lagbestämmelser härutinnan.

Göteborg den 7 mars 1921.

Sveriges redareförening
O. A. NORDBORG.

Erik Mellander.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

KUNGL.

SOCIALSTYRELSEN.

Bilaga IV.

Stockholm den 23 april 1921.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 11 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över två vid riksdagen innevarande år väckta
motioner, nr 72 inom första kammaren och nr 118 inom andra kammaren, om
upphävande eller suspension av lagen om arbetstiden å svenska fartyg. Med anledning
härav får socialstyrelsen anföra följande.

I ett yttrande, som socialstyrelsen den 6 mars 1920 avgav över en motion
med enahanda hemställan, nr 125 inom andra kammaren, framhöll styrelsen bl. a.,
att ifrågavarande lag var avfattad med stor försiktighet och dessutom gav generell
möjlighet till undantag. Ehuru styrelsen icke haft att utöva någon direkt
lllsyn å lagens efterlevnad, har styrelsen dock varit i tillfälle att förvärva sådan
kännedom om lagens tillämpning, att styrelsen anser sig kunna vitsorda, att nu
berörda omdöme, på det hela taget icke jävats av erfarenheten. Särskilt lär det
icke kunna bestridas, att omförmälda möjlighet till undantag kommit till användiJt0r
^sträckning. Styrelsen är alltså benägen att anse de i motionen anförda
klagomålen — oavsett att de överklagade missförhållandena i åtskilliga fall
ej rättvisligen kunna hänföras till förevarande lags verkningar — i avsevärd
mån överdrivna.

Motionärerna anföra till stöd för sin hemställan bl. a., att det i styrelsens
härovan berörda yttrande åberopade skäl mot bifall till dåvarande motion i ämnet,
eller lämpligheten att avvakta resultatet av det internationella socialpolitiska
et * förevarande fråga, numera ej hör tillmätas någon som helst vikt.
Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig böra meddela några upplysningar,
som kunna vara ägnade att något närmare belysa innebörden av omförmälda
samarbete.

Förhandlingarna i Genua under nästlidna sommar ledde visserligen ej till
någon internationell reglering av arbetstiden till sjöss, men det förtjänar omnämnas,
att det konventionsförslag — varom mera här nedan — som blev föremål för
slutlig omröstning, förkastades med en ytterst knapp kvalificerad majoritet, eller
med 48 röster för och 25 röster emot, vadan således endast eu röst fattades i den
föreskrivna tvåtredjedels majoriteten.

Huvudprinciperna i konventionsförslaget voro i korthet följande:

. N maskindrivna fartyg om 2,000 tons bruttodräktighet eller däröver skall,
där tjänsten erfordrar vaktmdelning, tre vakts system tillämpas, och får arbetstiden
till sjöss för samtliga ombord anställda icke överstiga 48 timmar i veckan. Å

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

söndag skall arbetet fortsättas, men äger då besättningen rätt till motsvarande
fritid°å annan dag. Finnas ej extra besättningsmän anställda, som bereda möjlighet
till därför erforderlig avlösning, skall särskild ersättning utgå för söndagsarbetet.
Arbetstiden i hamn bör ej överstiga 48 timmar i veckan.

Bestämmelser skola även fastställas beträffande^ arbetstiden å andra fartyg
än de ovan nämnda, och skola dessa bestämmelser, så vitt omständigheterna det
medgiva, i princip överensstämma med ovan berörda stadganden rörande fartyg
om minst 2,000 tons bruttodräktighet.

Beträffande frågans behandling å konferensen må vidare tramhallas, att
den engelska arbetarrepresentanten röstade för konventionsförslaget, ävensom att
de båda engelska regeringsdelegerade tillsamman med regeringsombuden för Sverige,
Norge, Danmark, Spanien och Japan före den slutliga omröstningen framlade
ett kompromissförslag av följande huvudinnehåll:

Å maskindrivna fartyg om 2.000 bruttoton och däröver skall arbetstiden
till sjöss för maskinpersonal utgöra högst 48 timmar och för däckspersonal högst
56 timmar i veckan; kökspersonalens arbetstid begränsas till 10 timmar om dagen.
I hamn skall arbetstiden för alla bemanningskategorier utgöra högst 48 timmar
i veckan eller det mindre antal timmar, som redan kan ha fastställts.

Att detta kompromissförslag ej ledde till något resultat, berodde på det
motstånd, som kom detsamma till del från saväl redar- som siöfolksrepresentanterna
— de förra hyste principiella betänkligheter mot införandet av 48-timmarsveckan
för någon kategori sjömän och de senare ville icke uppgiva sina krav på
48-timmarsvecka jämväl för däcks- och kökspersonal.

Ehuru Genuakonferensen icke löst spörsmålet om internationell reglering
av arbetstiden å fartyg, lär detta spörsmål icke därmed få anses vara avfört från
det internationella socialpolitiska samarbetets dagordning. Representanter för
skeppsredare och sjömän na sålunda i början av innevarande år hållit en konferens
i Genéve under ordförandeskap av direktören för internationella arbetsbyrån
för att dryfta möjligheterna att uppnå överenskommelse om arbetstiden å fartyg.
Ett nytt möte i samma syfte har därefter hållits i London, och lär detsamma
vara ajournerat till utgången av denna månad.

Med hänsyn till vår ifrågavarande lagstiftnings förut berörda, försiktiga
läggning — ett förhållande, som särskilt framträder vid en jämförelse med förslagen
i ämnet å Genuakonferensen — samt de starka och allmänt omfattade krav
på lagstadgad arbetstid sreglering, som göras gällande från sjöfolkets sida i snart
sagt alla sjöfartsidkande länder, anser sig Socialstyrelsen icke kunna förorda
bifall till motionärernas hemställan. Härmed vill styrelsen dock ej ha sagt, det
icke eu varsam revision av lagen om arbetstiden a svenska fartyg, med beaktande
av numera vunnen praktisk erfarenhet, möjligen kan ha skäl för sig.

GUNNAR HUSS.1

A. Molin.

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
• 210056