Andra lagutskottets utlåtande nr 32 (Utlåtande 1953:L2u32 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Nr 32.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition med
förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 103, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen har såvitt angår förslaget till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet. I fråga om förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar har propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Det av andra lagutskottet behandlade lagförslaget är av följande lydelse:

F ö r s 1 a g
till
Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning,
dels ankomma på näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under dess bedömning, genom förhandling
söka undanröja skadlig verkan därav.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 32.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning.

Om förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning.

2 §.

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt
stadgat, varken av företagare inom senare försäljningsled betinga sig,
att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas,
eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket
eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får
underskridas.

3 §•

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa
överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare
skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet
eller utförande av tjänst här i riket.

4 §.

Tillstånd, som i 2 och 3 §§ sägs, må meddelas endast om konkurrensbegränsningen
kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del
komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän
synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt
ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfrihetsrådet återkallas.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning.

5 §■

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning
i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör
pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken
sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en
väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast i den
mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

6 §■

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att
hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs, samverka eller tillämpa gemensamt
förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet
är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder
missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

3) att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7 §■

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

8 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller
konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken
förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem
skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,
och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och
löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal
ersättare.

10 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 9 §, förordnar Konungen annan
för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

11 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande eller ledamot utövas av den som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Näringsfrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter, som
avses i 8 §, samt en företrädare för företagarintressena och en företrädare
för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande
skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsument- och löntagarintressena
deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden å rådets vägnar
dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt, dels i övriga ärenden
företaga förberedande åtgärder.

13 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar
gälla vad om domarjäv är stadgat.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

Om förfarandet inför näringsfrihetsrådet m. m.

15 §.

Ansökan om tillstånd, som avses i 2 och 3 §§, skall göras skriftligen. I ansökningen
skola angivas de skäl, varå den grundas, samt de övriga omständigheter
sökanden vill åberopa i ärendet, över ansökningen skall ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor höras.

Tillstånd må ej återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att
yttra sig.

16 §.

Om förhandling, som i 1 § sägs, göres framställning av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att icke påkalla förhandling, må
framställning därom göras jämväl av företagare, som omedelbart beröres av
konkurrensbegränsningen i fråga, eller av sammanslutning av konsumenter
eller löntagare.

17 §.

Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen
skola angivas de skäl, varå den grundas.

18 §.

Har förhandling påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt
motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter
på frågan, huruvida de för förhandling stadgade betingelserna föreligga.
Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor kallas även
om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar avseende,
må den avslås utan att sammanträde inför rådet hålles.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt muntlig
eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 18 § förekommit vid handen, att
betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att besluta
om förhandling.

20 §.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet
eller, om så prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt,
dess ordförande. Rådet eller ordföranden må ock överlägga enskilt med part.
Förhandlingen skall städse avslutas vid sammanträde med parterna inför
rådet.

21 §.

Har förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihetsrådet, där saken finnes
vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

22 §.

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt ärende förelägga part vid vite
att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens
och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden för handläggning av ärenden enligt
denna lag skola vara offentliga. Kan det antagas att till följd av offentligheten
yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras, äger
rådet förordna, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom
stängda dörrar icke får uppenbaras.

överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej finner
det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej
föras.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor liksom ock näringsfrihetsrådet
äger av övervakningsmyndighet, som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet, påkalla biträde för
utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna
lag.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,
utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med
in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

27 §.

Med överenskommelse jämställas i denna lag i tillämpliga delar stadgar,
antagna av sammanslutning av företagare, samt av sådan sammanslutning
eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

28 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

30 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande
icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

31 §.

Brott, som i 29 § sägs, må av allmän åklagare åtalas endast efter anmälan
eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

32 §.

Åtal mot ordföranden eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt.

33 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 utom såvitt angår de i 2 och
3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning den 1 juli samma år.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tolv
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 398 av herrar Eriksson, Einar, och Thun, Edvin,

nr 399 av herr Weiland m. fl.,

nr 400 av herrar Söderquist och Andersson, Axel,

nr 442 av herr O hlon m. fl.,

nr 443 av herr Nordenson,

nr 444 av herr Ewerlöf m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 488 av herrar Henriksson och Gustafsson i Stockholm (likalydande
med I: 398),

nr 489 av herr Severin i Stockholm m. fl. (likalydande med I: 399),
nr 490 av herr Sjölin (likalydande med I: 400),
nr 506 av herr Ohlin m. fl. (likalydande med I: 442),
nr 507 av herrar Munktell och Nygren (likalydande med 1:443) och
nr 508 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande med I: 444).
Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskild rubrik.
Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionärerna åberopat till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas följande sammanfattning av innehållet i det framlagda
lagförslaget.

I syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning har enligt
lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet
dels anordnats offentlig registrering av kartellavtal och andra
liknande konkurrensbegränsande överenskommelser, dels skapats möjlighet

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

till utförande av särskilda undersökningar angående förekomsten av konkurrensbegränsning
och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-,
omsättnings- eller transportförhållanden här i riket. Registrerings- och undersökningsverksamheten
har anförtrotts kommerskollegium, där för ändamålet
inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen
av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits
från byråns behörighet och i stället uppdragits åt bank- och fondinspektionen
respektive försäkringsinspektionen.

Den i propositionen föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet avser att förstärka det skydd
mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som 1946 års lag erbjuder.
Det föreslås i enlighet därmed att ett näringsfrihetsråd upprättas med uppgift
att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning,
genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma. Med
skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall därvid förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning (1 §). Härjämte föreslås förbud mot
fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller (2 och 3 §§). Förbuden
skall ej vara ovillkorliga. Undantag från förbuden föreslås sålunda
kunna beviljas av näringsfrihetsrådet om konkurrensbegränsningen kan antagas
främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna
till godo, eller i övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller
om eljest särskilda skäl föreligger (4 §). Överträdelse av förbuden medför
straffansvar.

Förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning
får enligt förslaget äga rum 1) då mellan företagare slutits kartellavtal
eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpas
gemensamt förfarande samt 2) då inom viss näringsgren en företagare
eller en grupp företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarinIressen
i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet
eller del av landet (5 §). I förslaget har urskilts vissa fall då det ansetts särskilt
angeläget att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Sådana
fall är, att företagare samverkar eller tillämpar gemensamt förfarande
rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet är ägnat
att väsentligt påverka prisbildningen, samt att en kartell eller eu ensamföretagare
(respektive en däremot svarande grupp av företagare) i sin verksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare (6 §).

Näringsfrihetsrådet skall enligt förslaget bestå av ordförande och åtta
ledamöter (7 §). Ordföranden och två ledamöter skall förordnas av Ivungl.
Maj :t för viss tid bland personer, som icke kan anses företräda vare sig
företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen (8 §). De övriga
sex ledamöterna föreslås bli förordnade av Kungl. Maj:t för tre år i sänder.
Tre av dem skall utses bland personer, som kan anses företräda företagarintressen,
och tre bland personer, som kan anses företräda allmänna konsu -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

ment- och löntagarintressen (9 §). Vid sidan av näringsfrihetsrådet skall
enligt förslaget inrättas en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid. Han föreslås skola
ha domarerfarenhet (14 §). Erforderliga utredningar och undersökningar
skall enligt förslaget utföras av kommerskollegium (monopolutredningsbyrån)
respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning förutsättes enligt förslaget i regel böra göras av
ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (16 §). Har förhandling påkallats,
skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt motsidan tillfälle att vid
sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter på frågan huruvida
de för förhandling stadgade betingelserna föreligger (18 §). Ger vad som
förekommit vid sammanträdet vid handen att betingelserna för förhandling
är uppfyllda har näringsfrihetsrådet att besluta om förhandling (19 §).
Förhandlingen skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet
(20 §). Har förhandling avslutats utan att den skadliga verkan
av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas, skall det enligt förslaget
åligga rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t, när saken finnes vara av
större vikt (21 §). Näringsfrihetsrådets beslut föreslås icke få överklagas
(24 §). Enligt förslaget skall lagen icke äga tillämpning å överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor
(28 §). Icke heller köp och försäljning av fast egendom eller upplåtelse
av nyttjanderätt till fast egendom föreslås komma att omfattas av den
nya lagen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 januari 1954 utom
såvitt angår förbuden mot bruttoprissystem och anbudskarteller, vilka
föreslås träda i tillämpning först den 1 juli 1954. Näringsfrihetsrådet beredes
därigenom tillfälle att under första halvåret 1954 pröva ansökningar
om dispens från förbuden.

I den föreslagna nya lagstiftningen har det icke ansetts erforderligt att
upptaga särskilda bestämmelser rörande butikshandeln på nybyggnadsområden
i tätorter. Det förordas i stället att Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär
uppdrager åt länsstyrelserna att under viss tid, förslagsvis tre år, följa utvecklingen
såvitt angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt
fördelningen av planerade affärslokaler mellan skilda företagare och olika
företagsformer. I cirkuläret föreslås skola angivas att länsstyrelserna, om
så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att söka
undanröja missförhållanden, som kan yppas, ävensom allmänt verka för
att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Nyetableringssak kunniga.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade dåvarande
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, sakkunniga
för att utreda frågan om behovet att undanröja enskild nyetableringskontroll
inom näringslivet och vissa olämpliga konkurrensmetoder såsom bojkott,
exklusivavtal och prisdifferentiering. Utredningsmännen antog benämningen
nyetableringssakkunniga. Deras uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj:ts
beslut den 12 november 1948 till att avse även frågan om behovet av lagstiftning
för att motverka ur samhällelig synpunkt skadliga kartellavtal in. in.

De sakkunniga har den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:
27 och 28) med förslag bl. a. till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Betänkandet är undertecknat av dåvarande statssekreteraren, numera generaldirektören
fil. dr Richard Sterner, ordförande, organisationschefen i
Kooperativa förbundet, fil. lic. Mauritz Bonow, verkställande direktören i
Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, verkställande direktören i
Sveriges grossistförbund Einar Kördel, andre ordföranden i Landsorganisationen
i Sverige Einar Norrman, andre direktören i Sveriges industriförbund
Kurt Söderberg samt ordföranden i Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund,
handlanden Gunnar Wahlberg. I överläggningarna med
utredningsmännen har såsom särskilda sakkunniga deltagit direktören
i Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) K. E. Gillberg,
förre verkställande direktören i Mjölkcentralen, lantmännens mjölkförsäljningsförening
u. p. a., Carl Utterström samt förutvarande verkställande
direktören i Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, numera
verkställande direktören i Svenska tidningsutgivareföreningen J.-O. Modig.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Reservation har avgivits av herrar
Borgström, Kördel och Söderberg, i vilken reservation herrar Modig och
Utterström instämt. Dessa personer har avstyrkt införande av lagstiftning
på området. Särskilt yttrande har därjämte avgivits av herr Gillberg, vilken
förordat en lagstiftning av annan art än den av majoriteten föreslagna.

Över betänkandet har utlåtanden inkommit från Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, försäkringsinspektionen,
statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska
bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna
exportförening, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

landsbygdens folk (RLF), Svenska reklamförbundet, Svenska annonsörers
förening, Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund, AB Turitz & Co,
Åhlén & Holm AB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
SABO. Vidare har byggnadsstyrelsen och Svenska stadsförbundet
yttrat sig över de sakkunnigas förslag i viss del, nämligen vad angår butikshandeln
på nya bostadsområden. Beträffande den enskilda nyetableringskontrollen
inom vederbörande organisationers verksamhetsområden har yttranden
avgivits av Svenska bokhandlareföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Auktoriserade annonsbyråers förening. Föreningen Sveriges
filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareförbund,
Elektriska engrossistföreningen och Elektriska installatörsorganisationernas
riksförbund EIO. Vid kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtanden
från samtliga handelskamrar med undantag för Smålands och Blekinge
samt Skånes handelskammare. Sveriges industriförbund har vid sitt yttrande fogat
utlåtanden av Gjuterikonventionen och f. d. justitierådet S. Bellinder. Sveriges
grossistförbund har bifogat yttranden av Sveriges urgrossisters förening
och Elgrossisternas förening. Vid det av Sveriges köpmannaförbund avgivna
yttrandet har fogats utlåtanden av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund,
Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund,
Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges speceri- & lanthandlareförbund,
Bohusläns köpmannaförbund, Speceriminuthandlareföreningen i
Göteborg, Hallands köpmannaförbund, Jönköpings läns köpmannaförbund,
Södermanlands köpmannaförbund, Västerbottens södra köpmannaförbund,
Upplands köpmannaförbund, Stockholms köpmannaförbund, Örebro läns
köpmannaförbund samt Västergötlands köpmannaförbund.

Efter det remissvaren inkommit har detta lagstiftningsärende dryftats
med representanter för några av de största näringsorganisationerna samt
med företrädare för konsument- och löntagarintressena. Vad angår näringsorganisationerna
har några huvudpunkter rörande det resultat, vartill
man vid diskussion med deras företrädare kommit, särskilt upptecknats.

Propositionen.

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet
Ericsson, i fråga om behovet av en vidgad lagstiftning mot
konkurrensbegränsning redogjort för uttalanden i detta hänseende av nyetableringssakkunniga,
reservanterna och herr Gillberg ävensom i remissyttrandena
samt för egen del anfört följande:

»Ett betydelsefullt drag i det samtida näringslivets utveckling har varit den
inskränkning av den fria konkurrensen, som på olika vägar kommit till
stånd. Ehuru föreställningen om det önskvärda i fri tävlan i det hela behärskat
tänkesätten, har utvecklingen gått i den riktningen att företagen
ofta ej i full utsträckning konkurrerar med varandra. Inskränkningarna i

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

konkurrensen har i många fall kommit till stånd genom att man träffat
avtal — kartellavtal eller andra — att i olika avseenden utesluta eller
minska konkurrensen. En faktisk begränsning av denna bär också ej sällan
vållats på det sätt att inom flera branscher, där kanske från början ett stort
antal företag konkurrerat med varandra, ett eller ett par företag kommit
att behärska marknaden och alltså erhållit en mer eller mindre fullständig
monopolställning.

Av nyetableringssakkunnigas betänkande framgår att — bortsett från
monopolfallen — kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser
ingalunda utgör den enda typen av konkurrensbegränsning. Konkurrensbegränsande
samverkan inom näringslivet av horisontell natur,
d. v. s. mellan företagare inom samma tillverknings- eller distributionsled,
kan sålunda förekomma utan att formliga avtal, vare sig skriftliga eller
muntliga, är för handen. Som exempel härpå åberopas att mindre företag
inom en bransch rättar sig efter ett större företags prissättning (s. k. prisledarskap).
Vad angår de vertikala konkurrensbegränsningarna, d. v. s. sådana
som föreligger mellan företagare i olika led, t. ex. mellan fabrikanter
och detaljister, framhålles att ett s. k. bruttoprissystem — enligt vilket
priserna i återförsäljningsledet bestämmes av leverantören — kan åstadkommas
utan överenskommelse mellan därav berörda parter. Det räcker
ofta med att fabrikanten låter förstå att endast den handlande kan påräkna
leverans, som är beredd att iakttaga ett av fabrikanten bestämt detaljistpris.

Frågan om statens förhållande till de privata konkurrensbegränsningarna
togs i vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, upp till övervägande
under åren efter första världskriget. Särskild lagstiftning i ämnet kom till
stånd år 1925 — lagen den 18 juni samma år om undersökning angående
monopolistiska företag och sammanslutningar. Denna lag innebar dock endast
att Kungl. Maj :t fick befogenhet att i särskild ordning föranstalta om
undersökning av sådana företag och sammanslutningar. Lagstiftningen kom
till användning blott i ett fåtal fall.

Sedan frågan om en ny lagstiftning mot konkurrensbegränsning förberetts
genom näringsorganisationssakkunnigas utredningsarbete åren 1936—1940
utfärdades den 29 juni 1946, i enlighet med förslag av efterkrigsplaneringskommissionen,
den nu gällande lagen om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. 1946 års lag syftar till att förebygga skadlig
verkan av konkurrensbegränsningarna. Den föreskriver i första hand att
kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser
efter anmaning skall registreras i ett kartellregister, som i princip är offentligt.
Lagen ger härjämte möjlighet att genomföra särskilda undersökningar
av viktigare fall där konkurrensbegränsningar föreligger. Undersökningsrapporterna
skall i regel offentliggöras. Registrerings- och undersökningsverksamheten
har uppdragits åt kommerskollegium, där en särskild
monopolutredningsbyrå inrättats, övervakningen av bank- och fondväsendet
samt försäkringsväsendet omhänderhaves dock av bank- och fondinspek -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

tionen resp. försäkringsinspektionen. Till grund för 1946 års lag ligger uppfattningen
att offentligheten kring konkurrensbegränsningar skall verka
hämmande på eventuella tendenser till missbruk och även rikta möjliga
konkurrenters uppmärksamhet på områden med oskälig prisbildning. Man
räknade dock vid lagens utfärdande även med att sådana fall kunde förekomma
då staten måste ingripa. Detta borde ske i första hand genom förhandlingar
mellan en för ändamålet tillsatt kommitté och vederbörande företag.
Erfordrades ytterligare åtgärder borde dessa vidtagas inom ramen
för de möjligheter, som eljest står statsmakterna till buds.

I det av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret
hade den 1 januari 1953 införts 823 konkurrensbegränsande överenskommelser.
Omkring 75 procent av dem utgörs av horisontella avtal samt återstående
25 procent av vertikala avtal. 66 procent av samtliga registrerade
avtal berör — enbart eller delvis — industrien; 19 procent berör grosshandeln,
17 procent detaljhandeln, 13 procent hantverket samt 8 procent
jordbruksnäringen. Som registreringsverksamheten ännu ej kunnat utsträckas
till alla delar av näringslivet är registret långtifrån fullständigt —
inom stora områden har anmaning om registrering av konkurrensbegränsningar
hittills ej kunnat utsändas.

I registret har införts alla till byrån anmälda avtal, som varit i kraft efter
den 1 augusti 1946, då registreringslagen trädde i kraft. Under årens
lopp har emellertid ett stort antal av de registrerade avtalen upphört eller
fått annat innehåll. Sålunda har tillhopa 286 registrerade avtal enligt
anmälan upphört. Ytterligare ett trettiotal registrerade avtal har — såvitt
av kartellregistret framgår — ändrats. Flertalet ändringar synes ha inneburit
att konkurrensbegränsningen mildrats. Av företagna särskilda undersökningar
har hittills tre offentliggjorts. I samband med undersökningarna har
det visat sig att praktiskt taget samtliga konkurrensbegränsande avtal inom
berörda områden upphävts eller väsentligt uppmjukats.

Mot bakgrunden av sammanställningar angående konkurrensförhållandena
inom olika branscher samt redogörelser för bruttoprissystein och enskild
nyetableringskontroll uttalar de sakkunniga, att ett betydande antal
av konkurrensbegränsningarna inom näringslivet — även om det också finns
nyttiga eller i varje fall oskadliga konkurrensbegränsningar — kan förutsättas
ha övervägande skadliga verkningar. Det fordras väsentligt mera
energiska åtgärder än hittills för att i görligaste mån avlägsna dessa missförhållanden.
Ett tillräckligt mått av konkurrensfrihet kan icke skapas endast
därigenom att monopolutredningsbyrån ges ökade personella resurser.
Härför behövs en lagstiftning, som ger statsmakterna vidgade möjligheter
att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Från dessa utgångspunkter
föreslås en ny lagstiftning av innebörd att — allt under det
den nuvarande registreringen bibehålies — åt ett nyinrättat statsorgan,
näringsfrihetsnämnden, uppdrages att i första hand förhandlingsvägen och
i andra hand genom tvångsförelägganden undanröja konkurrensbegränsningar
med skadlig verkan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Reservanterna hävdar, att inånga konkurrensbegränsningar är långtifrån
skadliga, och påpekar att särskilt bland mindre och medelstora företag det
konkurrensbegränsande samarbetet ofta haft syftet att stärka vederbörandes
tävlingsmöjligheter i förhållande till kollektivistiskt organiserade storföretag.
Vad angår de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningar
har det enligt reservanternas mening icke med tillräcklig klarhet kunnat
ådagaläggas, att man ej med enklare medel än en ny lagstiftning skulle
kunna åstadkomma rättelse av missförhållandena. Detta syfte borde kunna
vinnas redan genom en utbyggnad av monopolutredningsbyrån och fortsatta
undersökningar genom särskilda kommittéer samt med utnyttjande av näringslivets
egen reaktion mot skadliga konkurrensbegränsningar. Först sedan
det visat sig att positiva resultat icke inom rimlig tid uppnås inom ramen
för den bestående lagstiftningen, är enligt reservanterna tiden inne att ånyo
pröva frågan om andra åtgärder. En längre gående lagstiftning befarar reservanterna
kunna skapa en motsatsställning mellan samhälle och näringsliv
med följder som helt kan motverka lagens syfte. Enligt deras mening
stärkes icke heller konkurrensviljan inom näringslivet genom lagstiftningsåtgärder.
De betonar vidare att våra kunskaper om kartellavtalens verkliga
betydelse ännu är ofullständiga. Tillräckligt underlag skulle därför ännu
saknas för flertalet av de värderingar, som måste utföras. De befarar att en
lagstiftning kan komma att utformas och tillämpas på ett sätt som gör mera
skada än nytta.

Herr Gillberg förordar till skillnad från reservanterna ytterligare lagstiftningsåtgärder
— ehuru av annan art än de sakkunniga föreslagit. Effekten
av en lagstiftning har dock enligt denne reservant överskattats av de sakkunniga.
Genom ytterligare lagstiftning kan endast vissa hinder för en friare
konkurrens undanröjas, medan graden av konkurrens beror främst på konkurrensviljan
hos företagarna samt statens allmänna ekonomiska politik,
som i sin tur är av väsentlig betydelse just för konkurrensviljan. Då herr
Gillberg det oaktat anser, att statsmakterna icke kan underlåta att vidtaga
lagstiftningsåtgärder mot konkurrensbegränsning med skadlig verkan, motiverar
han i första hand detta med att staten i ett rättsamhälle måste ha
både rättighet och skyldighet att på förevarande område — liksom på andra
områden av samhällslivet — skapa skydd mot uppenbarligen skadliga företeelser.

Meningarna hos de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna
går starkt i sär. Flertalet av de statliga remissmyndigheterna, löntagarnas
riksorganisationer, konsumentkooperationen, de kooperativa och allmännyttiga
bostadsföretagens riksorganisationer jämte enstaka företagarorganisationer
ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att behov av en vidgad
lagstiftning är för handen. Andra statliga myndigheter, handelskamrarna
samt praktiskt taget samtliga hörda riksorganisationer inom näringslivet
ställer sig avvisande till tanken. Flertalet inom den avstyrkande gruppen
förordar, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder tills vidare ställes
på framtiden i avvaktan på att man med större säkerhet skall kunna av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

läsa verkningarna av 1946 års lag och näringslivets egna strävanden till
självsanering. Åtskilliga av dessa remissinstanser understryker starkt, att
vår kännedom om konkurrensbegränsningarnas skadliga verkningar ännu
är alltför ofullständig för att kunna läggas till grund för en mera vittgående
lagstiftning. Av större vikt än att genomföra en ny lagstiftning är enligt
deras uppfattning att de allmänna betingelserna för en fri konkurrens förbättras.
Några av de myndigheter och organisationer, som avstyrker förslaget
om en vidgad lagstiftning, lägger tonvikten därpå att samhällets intresse
av skydd mot skadlig konkurrensbegränsning kan tillgodoses på grundval av
den redan befintliga lagstiftningen; andra menar däremot att lagstiftningsåtgärder
över huvud icke leder till resultat på det förevarande området.

I likhet med nyetableringssakkunniga, vars uppfattning biträtts av många
ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna, anser
jag att det erfordras ytterligare lagstiftningsåtgärder för att hindra
skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är enligt min mening vad man
numera vet om konkurrensbegränsningarnas omfattning och natur. Rörande
utsträckningen av olika konkurrensbegränsningar må till en början erinras
att redan enligt näringsorganisationssakkunnigas på 1930-talet gjorda utredning
ungefär 25 % av den totala avsaluproduktionen på hemmamarknaden
var bunden genom olika slag av konkurrensbegränsande avtal. Monopolutredningsbyråns
registrerings- och undersökningsverksamhet har sedermera
givit vid handen, att konkurrensbegränsningarna är flera och mer
omfattande än man förut räknat med. Olika slag av konkurrensbegränsningar
griper i stor utsträckning in i varandra och förstärker varandras effekt.
Härigenom försvåras f. ö. i hög grad möjligheten att bedöma verkningarna
av särskilda konkurrensbegränsande avtal och konkurrensmetoder.

Den offentlighet kring konkurrensbegränsningarna, som vunnits genom
1946 års lagstiftning, har av allt att döma haft goda verkningar. Ett stort
antal avtal har redan nu upphävts eller ändrats på ett sådant sätt att betingelser
för friare konkurrensförhållanden skapats. Förväntningarna om
en gynnsam effekt av denna lagstiftning har därför i icke ringa utsträckning
infriats. En bidragande orsak till registreringssystemets framgång har otvivelaktigt
varit den medverkan, som lämnats av näringslivets egna krafter i
den verksamhet för en »självsanering» av konkurrensförhållandena inom
näringslivet, som påbörjats under de senaste åren. Denna verksamhet är ett
tecken på att viljan till fri konkurrens alltjämt hålles levande bland våra
företagare.

Enligt min mening är det emellertid uppenbart, att varken den av monopolutredningsbyrån
åstadkomna publiciteten eller näringslivets egen saneringsverksamhet
kan åstadkomma att ens flertalet av de enskilda konkurrensbegränsningar,
som framstår såsom olämpliga ur allmän synpunkt,
verkligen avlägsnas. Vad angår effekten av publiciteten måste det av lätt
insedda skäl befaras att denna med tiden något avtrubbas. I fråga om nä -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

ringslivets egen saneringsverksamhet kan man, såsom från åtskilliga håll
framhållits, merendels icke komma längre än vad just de företagare, som
svarar för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från sina egna
värderingar. Icke heller kan man bortse från att om tanken på en skärpt
lagstiftning mot konkurrensbegränsningar avföres från dagordningen intresset
för fortsatt självsanering kan komma att mattas.

Även om man genomför en ny lagstiftning är det tydligt att det stöd, som
kan erhållas från de konkurrensvilliga krafterna inom näringslivet, är av
mycket stort värde. Liksom på så många andra områden av samhällslivet
uppnås ett gott resultat lättast genom ett förtroendefullt samarbete mellan
staten och de enskilda. Det är därför min förhoppning, att de krafter som
nu stöder självsaneringsverksamheten även i fortsättningen skall verka för
en friare konkurrens inom näringslivet. Mera generellt må i detta sammanhang
understrykas, att i den mån konkurrensviljan tränges tillbaka detta
i själva verket innebär, att grunden i viss mån undermineras för den fria
företagsamheten.

Åtskilliga av dem, som ställt sig avvisande till tanken på en vidgad lagstiftning,
har framhävt sambandet mellan förekomsten av konkurrensbegränsningar
inom näringslivet samt statsmakternas allmänna ekonomiska
och sociala politik, vilken ansetts i många fall verka avtrubbande på konkurrensviljan.
I vissa remissyttranden har gjorts gällande att det därför
i dagens läge vore viktigare att staten genom åtgärder på sitt område sörjde
för bättre betingelser för ökad konkurrens inom näringslivet än att
lagstiftningen mot skadlig konkurrensbegränsning skärptes. Att ett visst
samband finns mellan konkurrensbundenheten inom näringslivet och den
allmänna ekonomiska politiken kan väl icke förnekas. Många av de av
krisförhållandena betingade regleringarna, som tillkom under kriget och
i vissa fall ännu består, har nödvändigtvis haft konkurrensbegränsande
verkningar och därigenom troligen också verkat avtrubbande på konkurrensviljan.
Såsom kommerskollegium i sitt remissyttrande erinrat har emellertid
konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet förekommit även
under tidigare skeden då konkurrensbegränsningarna icke rimligen kunnat
skyllas på statsmakternas åtgöranden. Betydelsen av det påstådda sambandet
bör därför icke överdrivas och man bör icke låta sig förledas att tro, att
enbart ändrade yttre förutsättningar skulle komma konkurrensbegränsningarna
inom näringslivet att upphöra.

I anslutning till vad som anförts av flera av de remissmyndigheter, som
tillstyrkt en utvidgad lagstiftning, vill jag emellertid här understryka vikten
av att statsmakterna vid sina åtgöranden på skilda områden icke släpper
ur sikte önskemålet att tillgodose den fria konkurrensen. Då särskilda
regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, bör de
utformas på ett sådant sätt, att bestämmelserna icke onödigtvis hämmar
en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar.

Såsom ell skäl mot att nu genomföra en längre gående lagstiftning har

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

från flera håll anförts, att kännedomen om de skadliga verkningarnas förekomst
och betydelse ännu är alltför ringa för att lämna säker vägledning
för frågans bedömande och lagens närmare utformning. Jag vill gärna medge,
att vår kunskap i dessa stycken i många hänseenden är långt ifrån fullkomlig.
Med hänsyn till ämnets omfattning och svårtillgänglighet torde fullständiga
insikter på detta område i och för sig vara mycket svåra att uppnå.
Genom de utredningar, som verkställts av monopolutredningsbyrån eller på
grundval av 1925 års lagstiftning, och tack vare näringsorganisationssakkunnigas
och nyetableringssakkunnigas material är vår kännedom dock
ingalunda så ringa, som man velat göra gällande. Erfarenheterna från utländsk
rätt — jag erinrar i detta sammanhang om att Amerikas förenta
stater sedan lång tid har en mycket ingripande lagstiftning på området —
kan också tjäna till ledning. Enligt min mening räcker därför våra kunskaper
om dessa förhållanden som underlag för en längre gående lagstiftning
än den gällande registrerings- och utredningslagen.

Förslaget att monopolutredningsbyrån hör förstärkas har icke avvisats
från något håll. Emellertid har reservanterna liksom de remissmyndigheter,
som tagit avstånd från den föreslagna lagstiftningen, hävdat att en utbyggnad
av byrån i dagens läge vore en tillräcklig åtgärd. Denna uppfattning
kan jag icke biträda. Som förut antytts kan publiceringsmetodens så att
säga avskräckande effekt icke i längden antagas förbli lika stark som
under den första tiden. Oavsett detta är emellertid den bedömning av det
av monopolutredningsbyråns utredningsmaterial, som erfordras för att avgöra
om en viss konkurrensbegränsning är skadlig eller ej, så krävande att
härför erfordras särskilda organisatoriska föranstaltningar. Redan på denna
grund finner jag en lagstiftning utöver 1946 års lag vara påkallad.

Allmänt vill jag slutligen framhålla, att det synes egendomligt att, ehuru
från praktiskt taget alla håll förekomsten av skadliga verkningar av konkurrensbegränsningarna
vitsordas, statsmakterna likväl skulle helt underlåta
att — i vidare mån än som skett genom 1946 års registreringslag —
med lagstiftningens hjälp söka motverka dylika verkningar. Såsom i en
reservation till nyetableringssakkunnigas betänkande riktigt framhållits
måste staten på detta utomordentligt viktiga område liksom inom andra
områden av samhällslivet ha både rättighet och skyldighet att skapa skydd
mot företeelser som uppenbarligen skadar samhällsintresset. De svårigheter,
som tvivelsutan möter på ett nytt lagstiftningsområde, liksom de vanskligheter,
varmed bedömningen av en konkurrensbegränsnings samhällsskadlighet
ofta måste vara förenade, kan helt visst böra föranleda till särskild
varsamhet och måttfullhet vid bestämmandet av lagstiftningens omfattning
och närmare utformning, men så som förhållandena enligt det omfattande
utredningsmaterialet visat sig vara, kan jag dock icke finna det försvarligt
att helt avstå från vidare lagstiftningsåtgärder på området.»

Beträffande frågan om lagstiftningens allmänna uppläggning
har departementschefen vid lagrådsremissen för egen del anfört:

»Då man övervägt de olika linjer, efter vilka en lagstiftning mot konkur -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

rensbegränsning kan utformas, har de sakkunniga, som förut nämnts, avböjt
tanken att stadga direkt förbud med ty åtföljande straff. Man vill ju
endast komma åt sådana konkurrensbegränsningar, som har skadlig verkan,
och det anses möta för stora svårigheter att utforma ett förbud, som tydligt
träffar just fallen med skadlig verkan och inga andra. Ej ens om en
kriminalisering inskränktes till vissa huvudgrupper av konkurrensbegränsningar
med sådan verkan, har det ansetts tekniskt genomförbart att vinna
en säker och för den enskilde företagaren lätt iakttagbar gräns mellan straffbelagda
konkurrensbegränsningar och tillåtna sådana.

Å andra sidan har de sakkunniga allvarligt övervägt, huruvida det ej
skulle vara möjligt att gå fram helt på frivillighetens väg och alltså ej införa
de lagbestämmelser om tvingande förelägganden som slutligen upptagits
i deras förslag. Detta skulle kunna ske genom att den nuvarande registrerings-
och utredningslagen kompletterades med lagregler, varigenom en offentligen
reglerad förhandlingsprocedur komme till stånd. Man skulle då
ha ett statsorgan med uppgift att först efter vissa grunder bedöma verkningarna
av olika konkurrensbegränsningar och sedan i fall, där verkningarna
befunnits samhällsskadliga, enbart genom förhandling söka undanröja
dessa verkningar.

När de sakkunniga, trots de obestridliga fördelarna med en lagstiftning av
denna typ, ej funnit sig kunna stanna härvid, har det väsentligen berott på
att lösningen ansetts förutsätta en någorlunda gemensam uppfattning statsmakterna
och näringslivet emellan beträffande frågan, när skadlig verkan
ur samhällelig synpunkt skall anses vara för handen. Under sina överläggningar
med olika företrädare för näringslivet har de sakkunniga funnit det
omöjligt att vinna någon enighet i detta hänseende. Eftersom den angivna
förutsättningen sålunda icke förelegat, har de ansett ofrånkomligt, att man
inför en lagstiftning med tvingande bestämmelser.

Från angivna utgångspunkter har de sakkunniga funnit den lämpligaste
formen för en lagstiftning vara att kombinera ett förhandlingsförfarande
av den typ, som förut antytts, med möjlighet för det underhandlande organet
att, om förhandlingarna ej leder till resultat, förelägga vederbörande
alt häva eller modifiera konkurrensbegränsningen i fråga. I den föreslagna
lagstiftningen åligger det i enlighet härmed ett särskilt organ, benämnt näringsfrihetsnämnden,
att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas
under nämndens prövning, först bedöma om skadlig verkan är för handen,
därefter, om så anses vara fallet, genom förhandling söka undanröja skadan
samt slutligen, om förhandlingen icke ger resultat, meddela tvingande
föreläggande med syfte att avlägsna de skadliga verkningarna. Underlåtenhet
alt rätta sig efter nämndens förelägganden är straffbelagd. Kan den
skadliga verkan icke hävas med hjälp av de befogenheter, som sålunda står
till buds, åligger det nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t i
offentlig skrivelse. Ärendet är då, om man vill vidtaga sådana särskilda åtgärder
från statsmakternas sida som avsetls i förarbetena till 1946 års lag,
så långt möjligt förberett härför. Genom förfarandet inför nämnden och
2 Iiihang till riksdagens protokoll 19.r>3. 9 samt. 2 and. Kr 32.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

nämndens skrivelse kommer vidare i dylika fall offentlighetens ljus att med
särskild skärpa riktas mot området. Över nämndens beslut skall enligt förslaget
besvär få anföras hos regeringsrätten. Straff för underlåtenhet att
ställa sig nämndens förelägganden till efterrättelse skall utdömas av allmän
domstol.

De samhälleliga intressena skulle enligt förslaget inför näringsfrihetsnämnden
bevakas av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som har tänkts
få en ställning, i huvudsak motsvarande den som åklagaren intager vid en
domstol. På ombudsmannen skall i allmänhet ankomma att taga initiativ
till ingripanden, ehuru det dock skall stå öppet även för företagare och sammanslutningar
av konsumenter eller löntagare att bringa ärenden under
nämndens prövning. Erforderliga utredningar och undersökningar tänkes
enligt förslaget utförda av monopolutredningsbyrån (respektive bank- och
fondinspektionen samt försäkringsinspektionen); byrån skall alltjämt ha
att föra kartellregistret.

Nämndens behörighet att ingripa har enligt de sakkunnigas förslag begränsats
till tre huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, nämligen 1) då
ett företag eller en grupp av sinsemellan osjälvständiga företag svarar för
en betydande del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet),

2) då två eller flera juridiskt och affärsmässigt självständiga företag samverkar
på grund av avtal eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt
förfarande (kartellfallet) samt 3) då en företagare i sin försäljningsverksamhet
bestämmer det lägsta pris, som får tillämpas vid återförsäljning av
varan (bruttoprisfallet).

I princip skall enligt förslaget ingripande endast äga rum då det i det
särskilda fallet visats, att konkurrensbegränsningen föranleder skadlig verkan.
Emellertid har de sakkunniga beträffande tre betydande grupper av
konkurrensbegränsningar funnit anledning föreslå att skadlig verkan skall
anses föreligga, såframt ej på utredning grundade skäl finnes för motsatt
antagande (legal presumtion för skadlig verkan). De konkurrensbegränsningar
som omfattas av den föreslagna presumtionsregeln är följande: 1) då
företag, som är att hänföra under monopolistfallet, i sin försälj ningsverksamhet
missgynnar vissa företagare, 2) då kartellsamarbete eller i tyst samförstånd
tillämpat gemensamt förfarande avser prissättning, avgivande av
anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av vissa företagare samt

3) då företagare bestämmer lägsta återförsäljningspriser för sina varor
( = bruttoprissystem).

I betänkandet har särskilt inskärpts att näringsfrihetsnämndens verksamhet
skall gå ut på att åstadkomma fri konkurrens. För att förhindra
att förelägganden användes i prisreglerande syfte har nämndens befogenhet
att meddela förelägganden enligt förslaget begränsats till att avse vissa
angivna typfall. Emellertid har förordats att prisregleringsbeslut skulle få
meddelas beträffande ensamföretagare; här tänkes nämnden under vissa
förutsättningar få genomföra en tidsbegränsad priskontroll.

Reservanterna har avvisat en lagstiftning av den art, som föreslagits av

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

de sakkunniga, och icke heller ansett sig kunna godtaga lagens tekniska
utformning. De har särskilt framhållit, att departementschefen i propositionen
rörande 1946 års lag uttalat, att frågor om åtgärder mot konkurrensbegränsning
i enskilda fall borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad
myndighet. Skulle en lagstiftning framdeles bli erforderlig, bör
enligt reservanternas uppfattning i föx-sta hand en förhandlingslinje utan
tvingande lagbestämmelser väljas; därvid kunde monopolutredningsbyrån
anförtros förhandlingsuppgiften. Alternativt föreslår reservanterna att lagstiftningen
ges en utformning, som anknyter till den bestående rättsordningen,
med de allmänna domstolarna som ansvariga för lagtillämpningen.

Herr Gillberg finner likaledes den föreslagna lagen otillfredsställande.
Även ett lagstadgat förhandlingsförfarande utan tvingande bestämmelser
anses av honom olämpligt. I stället förordar han en förbudslagstiftning av
mera begränsad art. Lagen bör sålunda rikta sig mot särskilt angivna slag
av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning, som skulle vara belagda
med straff. Lagstiftningens handhavande bör anförtros de allmänna domstolarna,
ehuru behörigheten att upptaga målen i första instans av lämplighetsskäl
inskränkes till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Praktiskt taget alla myndigheter och organisationer, som anser behov finnas
av en vidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning, har också
ställt sig positiva till den allmänna utformningen av de sakkunnigas förslag.
Några av dem — Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation — har dock ifrågasatt en skärpning av förslaget
i den riktning att vissa former av konkurrensbegränsning bli generellt
förbjudna. Kommerskollegium har däremot för sin del förordat, att bestämmelserna
om tvingande förelägganden får utgå och att lagstiftningen sålunda
begränsas till att avse ett lagstadgat förhandlingsförfarande; detta tänkes
i stort sett anordnat på grundval av de värderingar och efter de riktlinjer,
som angivits av de sakkunniga.

Det enskilda näringslivets riksorganisationer bildar å andra sidan i sina
remissvar en nästan obruten front mot de sakkunnigas lagförslag. En kritisk
hållning intar också vissa statliga myndigheter — däribland Svea hovrätt
och hovrätten för Västra Sverige — samt de övriga organisationer, som
ställt sig avvisande till tanken på en utvidgad lagstiftning. Svea hovrätt har
för sin del särskilt framhållit att den föreslagna lagen måste anses utgöra
ett avsteg från den hittills tillämpade lagstiftningsprincipen, all begränsningar
av avtalsfriheten bör avse tydligt angivna fall. Bedömningen av konkurrensbegränsningar
bör enligt hovrättens mening icke heller, såsom de
sakkunniga föreslagit, ske i ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen
av vissa presumtionsregler ofta kan bli utslagsgivande. Hovrätten har
vidare anmärkt på att de civilrättsliga verkningarna av föreläggandena icke
närmare utretts av de sakkunniga. Flertalet av det enskilda näringslivets organisationer
fruktar alt den föreslagna lagstiftningen skulle ge anledning
till rättsosäkerhet och godtycke.

Inom den grupp remissmyndigheter, som avvisar de sakkunnigas förslag,

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

har flera olika uppfattningar kommit till uttryck i frågan hur en skärpt
lagstiftning bör utformas, om en sådan ändå kommer till stånd. Två huvudmeningar
gör sig främst gällande. Enligt den ena bör lagen upptaga generella
förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bedömes
såsom skadliga. Enligt den andra meningen bör man i första band pröva
den av de sakkunniga diskuterade förhandlingslinjen utan tvingande bestämmelser.
Olika förslag har därvid framförts angående förhandlingsförfarandets
närmare utformning.

För min del vill jag till en början erinra om att nyetableringssakkunniga
karakteriserat ett legalt värderings- och förhandlingsförfarande som ett logiskt
andra utbyggnadsskede av 1946 års lagstiftning. Då de avböjt att stanna
vid detta mindre långtgående alternativ har motiveringen främst varit,
att det saknades en någorlunda gemensam uppfattning om värderingen av
de skadliga verkningar, som är förbundna med olika former av konkurrensbegränsning;
en ren förhandlingslinje — utan tvångsmedel — skulle därför
ej bli effektiv. Härtill må anmärkas att en lagstiftning, som endast grundas
på ett värderings- och förhandlingsförfarande, självfallet icke kan bli effektiv
i den meningen att man med dess hjälp kan undanröja all konkurrensbegränsning
med skadlig verkan. Å andra sidan är det uppenbart att även en
lagstiftning av denna typ ger en väsentligt starkare effekt än nu gällande
lag.

Till stöd för tanken att här iakttaga en viss återhållsamhet må till en
början allmänt erinras, att man rör sig på ett synnerligen vanskligt lagstiltningsområde,
där beprövade och riktiga befunna förebilder i det hela saknas,
detta både materiellt och rent tekniskt sett. Lagstiftning mot konkurrensbegränsningar
har visserligen kommit till stånd i ett flertal länder med
förhållanden liknande eller ej alltför olika de svenska, men man kan knappast
påstå att någon av dessa lagar visat sig utgöra den odisputabelt riktiga lösningen.
En sådan omständighet bör visserligen icke få åberopas som motiv
för att lämna konstaterade missförhållanden inom ett betydelsefullt samhällsområde
utan åtgärd, men den utgör enligt min mening ett tungt vägande
/käl att vid valet mellan flera lösningar välja en utväg som -— samtidigt
som den skapar möjlighet till en allsidig undersökning och bedömning i offentlighetens
ljus av olika konkurrensbegränsningsfall — i det hela håller
frågan om tvångsmässigt ingripande öppen för senare övervägande. Från
dessa utgångspunkter har jag kommit till den slutsatsen att man för närvarande
bör begränsa sig till att införa ett lagstadgat värderings- och förhandlingsförfarande,
detta dock på ett par punkter kompletterat med direkt
förbud mot vissa mera stötande former av konkurrensbegränsning.

Framhållas må ytterligare att en lagstiftning, där ett reglerat värderingsoch
förhandlingsförfarande utgör huvudmomentet, mera synes ägnad att
knyta an till det redan pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrensbegränsning
— särskilt näringslivets s. k. självsanering — än en lagstiftning
där tvångsmässigheten reellt överväger. Med den av mig antydda lösningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

synes goda utsikter vara för handen för ett positivt samarbete mellan statsmakterna
och det enskilda näringslivet till undanröjande av skadliga konkurrensbegränsningar.
Härpå tyder att vid förhandlingar, som under vintern
1952—53 inom handelsdepartementet förts med företrädare för det enskilda
näringslivets riksorganisationer inom detaljhandeln, grosshandeln, hantverket,
industrien och jordbruksnäringen, överensstämmelse i väsentliga stycken
konstaterats i fråga om värderingen av olika konkurrensbegränsningar.
De sakkunnigas främsta skäl mot att stanna vid en förhandlingslagstiftning,
den bristande enigheten i värderingsfrågan, synes därför i dagens läge icke
äga samma styrka som tidigare.

Som ett praktiskt skäl för tanken att nu stanna vid elt mera begränsat
alternativ må vidare erinras om kommerskollegiets påpekande, att tilllämpningen
av en tvingande lagstiftning skulle komma att ställa mycket
stora krav på det utredande organet, krav som organet icke så snart kan
tänkas i stånd att möta; för att skapa en utredningsapparat med erforderlig
kapacitet fordras nämligen enligt kollegiets mening betydligt längre tid
än de sakkunniga räknat med. Icke utan skäl kan det därför ifrågasättas,
om det psykologiskt vore lyckligt att omedelbart genomföra en tvingande
lagstiftning, som under sin första och mest kritiska tid på grund av utredningsorganets
bristande kapacitet kunde vinna tillämpning endast i begränsad
omfattning. Allmänhetens förväntningar på lagstiftningen skulle
säkerligen i detta fall bliva högre än de omedelbara resultaten kunde tänkas
motsvara. Företagare, som i anledning av vissa konkurrensbegränsande
åtgärder drabbades av lagen, skulle icke utan skäl kunna anse sig orättvist
behandlade i jämförelse med sådana konkurrenter, som på grund av
statsorganens bristande kapacitet kunde fortsätta att tillämpa liknande konkurrensbegränsande
förfaranden.

Såsom skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning har av de
sakkunniga åberopats, att det ju med en sådan lätt kan inträffa, att vederbörande
företagare utan vidare avböjer att avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning,
trots att förhandlingsorganet funnit den klart skadlig.
Att samhällsmakten alltså skulle nödgas lämna eu konkurrensbegränsning
utan åtgärd, som ett offentligt organ enligt vissa i lag angivna värderingsnormer
funnit olämplig, måste anses stötande. Den framställda anmärkningen
är även enligt min mening vägande. Emellertid är jag av den uppfattningen,
att om förhandlingsorganet förmår vinna önskvärt förtroende,
trycket av dess auktoritet jämte den offentlighet, som uppstår kring ett uttalande
av organet, kommer att medföra att man kan påräkna att dess rekommendationer
väcker gensvar. Även om lagstiftningen icke upptager bestämmelser
om tvångsförelägganden, saknar statsmakterna, såsom anförts
redan i förarbetena till 11)46 års lag, ju ej helt möjligheter att ingripa på
andra sätt. Vidare är att märka att, om vid tillämpningen av en förhandlingslagstiftning
missförhållanden påvisas utan att rättelse med till buds stående
medel kan vinnas, man uppenbarligen kommer att ha en fastare grundval
för lagstiftningens komplettering med tvingande lagbestämmelser än i

Andra lagutskottets utlåtande nr 32•

nuvarande läge. Vetskapen härom måste enligt min uppfattning likaledes
verka starkt återhållande på dem, som är ansvariga för konkurrensbegränsningar,
vilka av förhandlingsorganet anses skadliga.

Det har från vissa håll anmärkts, att den skälighetsbedömning av varje
enskilt fall, som ingår såsom ett led i förfarandet, både enligt de sakkunnigas
förslag och vid en ren förhandlingslagstiftning, innebär en svaghet.
Företagarna kan under sådana förhållanden icke på förhand veta vad som
är att anse såsom ej önskvärt. Jag delar uppfattningen, att det angivna förhållandet
utgör cn viss nackdel. Från många motståndare till nyetableringssakkunnigas
förslag har nu förordats, att man i stället skulle gå vägen att
uppställa generella förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande förfaranden
med skadlig verkan. Av dem som förordat sådana generella förhud
har emellertid icke någon lämnat anvisning hur man skulle kunna
utforma desamma; det är uppenbarligen ytterst vanskligt att formulera förhuden
så att å ena sidan alla mera väsentliga former av skadlig konkurrensbegränsning
drabbas och å andra sidan övriga konkurrensbegränsningar
går fria. Liksom de sakkunniga har jag funnit det ogörligt att utforma
en lagstiftning, uteslutande byggd på generella förbud, så länge man, som
i vårt land är fallet, vill undvika att träffa annan konkurrensbegränsning
än sådan med skadlig verkan.

För att i någon mån tillgodose de framställda önskemålen kan det emellertid
förtjäna övervägas att för några grupper av konkurrensbegränsningar,
som på det stora hela kan betecknas såsom ej önskvärda, komplettera eu
förhandlingslagstiftning med generella förbud. Efter genomgång av utredningsmaterialet
har jag emellertid endast funnit ett par fall där cn kriminalisering
är tillrådlig. Efterhand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning
ger större överblick kan det måhända bli möjligt att särskilja flera
fall och, om så befinnes önskvärt, göra dem till föremål för ytterligare generella
förbud.

Även ur andra synpunkter innebär en komplettering av förhandlingslagstiftningen
med vissa generella förbud en viss fördel. På de områden, som
omfattas av de generella förbuden, blir lagstiftningen uppenbarligen mer effektiv
än enligt de sakkunnigas föreläggande-linje. Värderings- och förhandlingsorganet
befrias vidare här från att pröva ett kanske betydande antal
fall av likartad karaktär. Därigenom ökas i motsvarande mån dess möjligheter
att till granskning upptaga andra konkurrensbegränsningar.

Farhågorna för att en lagstiftning, grundad på skälighetsbedömning av
enskilda fall, skall ge anledning till oklarhet och osäkerhet bör enligt min
mening icke överdrivas. Med ledning av lagstiftningens motiv och de vägledande
avgöranden, som inom kort torde stå till buds, bör det småningom
inom vida områden bli möjligt att med tämligen stor visshet avgöra, vilka
förfaranden som är att anse såsom ej önskvärda. Det bör också erinras om
att även vid en lagstiftning, helt byggd på generella förbud, en rad svårbedömbara
gränsfall skulle komma att uppstå. Icke minst erfarenheterna från
lagtillämpningen i Amerikas förenta stater talar här sitt tydliga språk.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Det av reservanterna anförda uttalandet i propositionen rörande 1946
års lag att frågor om åtgärder mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning
borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad myndighet,
synes mig icke kunna åberopas mot tanken att för detta ändamål
inrätta en särskilt kvalificerad instans, som har att efter bestämda normer
bedöma hithörande frågor.

Såsom grundval för den nya lagstiftningen har, på sätt framgår av det
sagda, förhandlingslinjen godtagits. Inom denna ram ansluter sig departementsförslaget
till sin allmänna uppbyggnad och på flertalet väsentliga
punkter till de sakkunnigas lagförslag. En nyhet är dock att för två fall generella
förbud föreslagits.

Förbuden avser bruttoprissystemet och vissa slag av anbudskarteller. I
båda fallen har öppnats möjlighet till dispens från förbuden, överträdelse
av förbuden skall medföra straffansvar. Fråga härom förutsättes handlagd
av de allmänna domstolarna i samma ordning som gäller för brottmål i
allmänhet. Till den närmare motiveringen av förbuden och deras utformning
återkommer jag i annat sammanhang.

På grunder, som Kooperativa förbundet självt i sitt yttrande antytt, har
jag funnit det icke tillrådligt att följa förbundets i och för sig tänkvärda
önskemål att kriminalisera försäljningsvägran av ensamföretagare. Det skulle
nämligen av lätt insedda skäl bli nödvändigt att kringgärda ett dylikt
förbud med många undantag och begränsningar, vilka skulle beröva förbudsbestämmelsen
nödig klarhet, därför också minska dess effektivitet samt
slutligen göra den mycket svårtolkad för företagarna.

Liksom enligt de sakkunnigas förslag skall enligt departementsförslaget
ankomma på ett särskilt organ — i departementsförslaget benämnt näringsfrihetsrådet
— att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under
dess prövning, bedöma verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, genom
förhandling söka häva eller modifiera desamma. Befogenhet för rådet
att meddela förelägganden upptager departementsförslaget däremot icke. Avslutas
förhandling utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat
undanröjas skall emellertid rådet, när saken finnes vara av större vikt,
göra anmälan om förhållandet till Kungl. Maj :t.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en befattning såsom ombudsman
för näringsfrihetsfrågor har bibehållits i departementsförslaget. Även
enligt detta skall i allmänhet ankomma på ombudsmannen att taga initiativ
till förhandlingar. Erforderliga utredningar och undersökningar föreslås
liksom enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium (monopolutredningsbyrån),
respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektioncn.

Rådets behörighet att ingripa har enligt departementsförslaget bestämts
på samma sätt som i sakkunnigförslaget. Departementsförslaget berättigar
sålunda näringsfrihetsrådet att till prövning upptaga de två huvudgrupper
av konkurrensbegränsningar, som tidigare betecknats som monopolistfal -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

let och kartellfallet. I fråga om avgränsningen av monopolistfallet har dock
genomförts en mindre inskränkning i förhållande till sakkunnigförslaget.
Den tredje gruppen fall, som organet enligt de sakkunnigas förslag skulle
upptaga till prövning, avsåg bruttoprisbindning. Då bruttoprisbindning enligt
departementsförslaget generellt förbjudits, har denna grupp här utgått.

Ger de i ett visst ärende förebragta omständigheterna vid handen att betingelserna
för förhandling är uppfyllda, skall det enligt departementsförslaget
åligga näringsfrihetsrådet att anordna förhandling. Bestämmelser om
legal presumtion för skadlig verkan har icke upptagits i departementsförslaget.
Avgörande för ståndpunktstagandet har härvidlag i främsta rummet
varit, att det vid en förhandlingslagstiftning av naturliga skäl knappast finnes
utrymme för legala presumtionsregler. I departementsförslaget har i
stället upptagits snarlika bestämmelser, som utmärker vissa särskilda slag
av konkurrensbegränsningar såsom sådana, vilka rådet i första hand skall
eftersträva att hindra. Dessa bestämmelser synes mig ägnade att skänka
stadga åt lagtillämpningen och tjäna till ledning för de företagare, som vill
ställa sig lagens syfte till efterrättelse och sålunda undvika att nödgas inställa
sig hos rådet för förhandling. Med den uppläggning lagstiftningen enligt
departementsförslaget är avsedd att erhålla synes det mig ej vara anledning
att — som i ett yttrande ifrågasatts — endast giva densamma provisorisk
karaktär.

Till hittills ej redovisade mera väsentliga skiljaktigheter mellan de sakkunnigas
förslag och departementsförslaget vill jag återkomma i samband
med redogörelsen för de särskilda huvudfrågorna.

Såvitt för närvarande kan överblickas är tiden ej mogen för en avveckling
av den allmänna priskontrollen. Det får därför förutsättas att den
här föreslagna lagen tills vidare kommer att tillämpas vid sidan av prisregleringslagen.
I priskontrollnämndens nu gällande direktiv har nämnden
anbefallts att särskilt uppmärksamma fall, där anledning till antagande finnes,
att prissättningen är monopolistiskt bestämd. Det ligger i sakens natur
att nämnden även i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på områden,
där det finns anledning antaga att monopol eller andra konkurrensbegränsningar
åstadkommer höga priser. I den mån det efter den nya lagens
ikraftträdande anses påkallat att häva en konkurrensbegränsning för
att därigenom åstadkomma friare tävlan och sålunda förutsättningar för en
automatisk prisreglering genom priskonkurrens, bör emellertid självfallet
åtgärder i detta syfte vidtagas i den ordning som stadgas i den nya lagen.
Nämnden bör därför, när den stöter på konkurrensbegränsningar med ur
dess synpunkt skadliga verkningar, anmäla förhållandet till ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor, och på denne får ankomma att företaga erforderliga
ingripanden.»

Det i propositionen föreslagna förbudet in o t bruttoprissyst
e m har departementschefen, efter redogörelse för de sakkunnigas förslag
i denna del samt reservanternas och remissmyndigheternas ställningstagande,
för egen del motiverat i följande anförande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

»Det är svårt att komma ifrån att bruttoprissättningen i sin vanligen tilllämpade
form utgör eu konkurrensbegränsning som påtagligt strider mot den
fria konkurrensens princip. Att detaljhandlarna genom hot om avstängning
från fortsatta leveranser tvingas följa ett pris som fastställts av tillverkaren
eller annan leverantör, är uppenbarligen redan i och för sig otillfredsställande.
Avgörande för bedömningen måste emellertid bli de praktiska konsekvenserna
av systemet. Rörande dessa är meningarna delade.

Den allvarligaste anmärkningen mot bruttoprissystemet är, att det motverkar
en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för
sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Detta beror främst på att
vid denna ordning salupriset på eu vara i slort sett kommer alt bestämmas
av den återförsäljare som har de högsta omkostnaderna. Inom distributionsledet
saknas den drivfjäder, som en fri prisbildning utgör. En återförsäljare,
som nedbringar sina omkostnader aldrig så mycket, är förhindrad
att låta detta framträda i form av lägre priser. Hans naturliga strävan
att genomföra kostnadsbesparande åtgärder försvagas därför. Bilden förändras
ej nämnvärt av att vissa återförsäljare beviljar sina kunder regelbundna
återbäringar. Denna ordning kan aldrig bli så verksam som den
fria prisbildningen, under vilken konkurrensen omedelbart yttrar sig i sänkta
priser på själva varan. Frånsett att uträknandet av återbäringens storlek
medför onödiga kostnader och besvär, blir vanligen icke alla konsumenter
berättigade till denna förmån. Väl kan konkurrensen mellan tillverkarna —
framför allt på grund av den ökade användningen av märkesvaror — leda
till lägre produktionskostnader och därmed till sänkta detaljhandelspriser,
men detta inverkar icke i och för sig på distributionskostnaderna. Kravet
att också återförsäljare med höga omkostnader skall finna det lönande att
sälja varan kvarstår alltjämt. Icke heller kan uppgiften att bruttoprissystemet
vunnit konsumenternas gillande tillmätas något större värde. Säkerligen
skulle de flesta konsumenterna, därest de finge problemet klart belyst,
föredra fri prissättning framför bruttoprissystemet.

Det ligger i sakens natur alt frågan, i vilken mån samhället bör ingripa
mot bruttoprissystemet, nära sammanhänger med dess utbredning. Ju mer
spridd företeelsen är, desto tydligare visar sig dess olägenheter. Särskilt efter
det andra världskrigets slut har systemet utvecklats mycket snabbt. Det vill
synas som om tillväxten följer den fortskridande standardiseringen inom
tillverkningsledet — de allt vanligare märkesvarorna bereder väg för bruttopriserna.
Härmed framträder också de ej önskvärda biverkningarna alltmer.
Främst avses då den nyetablcringskontroll, underbyggd med leveransvägran
och andra diskriminerande åtgärder, som i vid utsträckning förekommer.

Från det enskilda näringslivets sida har sagts, att bruttoprissystemet efter
hand kommer att upplösas av sig självt och att denna utveckling redan är
märkbar. Framförallt del växande antalet självbetjäningsbutiker skulle påskynda
upplösningen. Enligt min mening ler sig dessa förhoppningar ovissa
— de få ledmärken som finns pekar snarast i motsatt riktning: de faruttoprissatta
varorna är vanligast just i självbetjäningsbutikerna, och den all -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

männa prisnivån uppges ej vara lägre där än i andra butiker. Jag kan
ej heller godta invändningen att bruttoprisernas avskaffande skulle otillbörligt
försvaga de enskilda butikernas konkurrenskraft i förhållande till
konsumentkooperationen; företag, som i likhet med de kooperativa har flera
försäljningsställen, kan f. ö. ej rimligen förmenas att ha en enhetlig prissättning.

På anförda grunder har jag i likhet med de sakkunniga funnit bruttoprissystemet
vara en så viktig konkurrensbegränsning, att lagen bör öppna
möjlighet till ingripande. Också enligt min åsikt är fördelarna så ringa i
förhållande till nackdelarna, att systemet i allmänhet måste anses skadligt.
Under dessa förhållanden är det angeläget, att systemets tillämpning snabbt
begränsas. De sakkunnigas förslag tillgodoser icke detta önskemål — de
många förhandlingar, som enligt deras lösning blir erforderliga inom olika
branscher och med otaliga företag, skulle innebära en alltför omständlig
arbetsmetod. Lagen bör därför upptaga bestämmelser, som i princip förbjuder
bruttoprissättningen och straffbelägger överträdelse av förbudet. Förbudet
bör emellertid icke göras alltför omfattande utan träffa endast den
bruttoprissättning, vars verkningar uppenbarligen måste bedömas som skadliga,
nämligen fasta bruttopriser och minimipriser. Sådana priser, som återförsäljaren
utan vidare får underskrida d. v. s. maximipriser och riklpriser,
undantas alltså från förbudet. Det kan icke förbises att, om bruttopriser
i nyss angivna former förbjudes, en benägenhet kan göra sig gällande att i
vissa fall under skenet av obundenhet alltjämt upprätthålla just vad statsmakten
velat träffa med förbudet. Med hänsyn härtill vill jag föreslå att förbudet
så utformas, att företagare förbjudes ej blott att av företagare inom
senare försäljningsled betinga sig att vid försäljning av förnödenhet visst
pris icke må underskridas utan också att över huvud till ledning för prissättningen
inom senare försäljningsled angiva visst pris, såframt ej därvid
kommer till uttryck att priset får underskridas.

Med hänsyn bl. a. till den spridning bruttoprissystemet vunnit finner jag
det icke lämpligt alt förbudet göres ovillkorligt. För en viss generositet i
detta hänseende talar onekligen också den i remissvaren påpekade omständigheten,
att staten på ett område, handeln med tobaksvaror — låt vara
bl. a. av beskattningshänsyn och andra speciella skäl — ganska nyligen genom
lagstiftning infört ett system, omfattande fasta brultopriser. Härvidlag
bör för övrigt erinras att jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 17 oktober 1952
en allsidig och förutsättningslös utredning kommit till stånd angående tobakshandeln
och alltså även om bruttoprissättningen på tobaksvaror.

Det torde böra ankomma på näringsfrihetsrådct att bevilja undantag från
förbudet mot fasta bruttopriser och minimipriser. För dispensrättens utövning
torde böra bestämmas samma förutsättningar som med avseende å
anbudskartellerna. Undantag bör alltså meddelas endast då en tillämpning
av eljest förbjudna bruttopriser kan antagas främja kostnadsbesparingar,
vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager
till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller då eljest särskilda

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

skäl finnes för ett undantag. Dispensrätten torde böra utövas med eu viss
återhållsamhet. I annat fall kan hela syftet med denna del av lagstiftningen
förfelas. Med hänsyn till vad som sagts om riskerna för s. k. lockvaruförsäljning
må framhållas att undantag från förbudet kan böra medgivas om
det framkommer att en viss vara systematiskt i icke alltför ringa omfattning
utbjudits till underpris.

Bestämmelserna om bruttoprisförbud och undantag härifrån återfinnes i
2 respektive 4 § av departementsförslaget.

Det finns anledning antaga, att näringsfrihetsrådet till en början kommer
att få behandla åtskilliga dispensansökningar. För att rådet skall beredas
skälig tid att pröva ansökningarna förordas att förbudet mot fasta bruttopriser
och minimipriser skall träda i tillämpning först viss tid efter det
lagstiftningen i övrigt trätt i kraft. Lämpligen torde förbudet mot bruttoprissättning
liksom förbudet mot anbudskarteller böra tillämpas först från
och med den 1 juli 1954.»

Det föreslagna förbudet mot s. k. anbudskarteller har
departementschefen vid lagrådsremissen motiverat på följande sätt:

»I anslutning till redogörelsen för departementsförslagets allmänna uppläggning
har omnämnts, att flera remissmyndigheter påyrkat generellt förbud
mot vissa former av konkurrensbegränsning, och att jag för min del ansett
dessa yrkanden höra tillmötesgås, bl. a. såvitt angår anbudskarteller.
Med anbudskarteller brukar förstås sådana konkurrensbegränsande avtal
som — inom näringsgrenar där försäljning eller åtagande av visst arbete i
regel sker efter anbudsförfarande — åsyftar att åvägabringa samarbete mellan
de anbudsgivande företagen. Vanligast synes anbudskarteller vara inom
byggnadsområdet, särskilt inom installationsbranscherna. I kartellregistret
har registrerats 21 anbudskarteller inom elektriska installationsbranschen,
vilka dock samtliga anmälts vara upphävda, samt 14 inom rörinstallationsbranschen,
till övervägande del likaledes upphävda. Emellertid förekommer
anbudskarteller även på andra områden. I kartellregistret har sålunda
införts anbudskarteller rörande järnvägsvagnar, ånglokomotiv och
ersättningsångpannor för lokomotiv, elektriska lokomotiv och motorvagnar,
vattenturbiner, åskledare, järnöverbyggnader till broar och viadukter, elektriska
maskiner, neonljusanläggningar, hissar, kranar och traverser, stenkrossar,
fabriksskorstenar samt vissa körslor.

En vanlig form av anbudskarteller är, att alla anbudsförfrågningar skall
anmälas till en enligt avtalet utsedd ombudsman. De företagare, som önskar
ingå med anbud, måste också anmäla sina priser till denne, och därvid kontrolleras,
att kalkylerna är rätt beräknade. Ombudsmannen meddelar det
företag, som enligt överenskommen kvotering eller annan grund står i tur
att taga arbetet, det lägsta pris som angivits. Vill företaget i fråga ej åtaga
sig arbetet till detta pris, går erbjudandet att ingiva anbudet till det företag
som därnäst står i tur. Det företag, som anmält lägsta priset, är skyldigt att
utföra arbetet till detta pris, om företaget kommit i tur alt ingiva anbud. Vid
avgivande av anbud förekommer att de företagare, som enligt avtalet ej

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

skall ha arbetet, inger anbud på högre priser (skyddsanbud) än den företagare
som enligt avtalet står i tur. På detta sätt bibringas vederbörande spekulant
felaktigt intrycket att en verklig konkurrens om arbetet eller leveransen
föreligger. Vanligen anges i anbudsavtalen kalkylationsprinciper,
som kartellmedlemmarna har skyldighet att iakttaga.

Från den normaltyp för anbudskarteller, för vilken här redogjorts, finns
betydande avvikelser. I vissa fall innefattar anbudskartellen endast bestämmelser
om gemensamma kalkylationsnormer och kvotering, medan kartellmedlemmarna
får åtaga sig arbeten fritt. Kvoteringen upprälthålles därigenom
att företagare, som åtagit sig arbeten utöver sin kvot, får betala en särskild
avgift för den överskjutande delen (överarbeten). Avgiften stegras ofta
gradvis alltefter överarbetenas storlek. I enstaka fall innefattar anbudskartellen
endast gemensamma kalkylationsnormer.

Såsom skäl för den gemensamma förhandsprövningen av anbud, vilken
otta utgör ett betydelsefullt led i anbudskartellernas verksamhet, har av företrädare
för dessa åberopats, att kartellparterna härigenom kan minska
sina kostnader för att »räkna på anbud»; kostnaderna i fråga kan bli högst
betydande. Den gemensamma anbudsprövningen ger vidare garanti för att
anbuden blivit rätt räknade. Vid fri anbudsgivning kan lätt förekomma att
lägsta anbudspriset är resultatet av en felräkning, som kan åsamka anbudsgivaren
en betydande direkt förlust. Att anbudet är rätt räknat är i så måtto
en fördel för beställaren som anbudsgivaren då icke är frestad att minska
sina kostnader genom att utföra arbetet på ett sämre sätt. Den gemensamma
anbudsprövningen uppges slutligen underlätta för företagarna att upprätthålla
en jämn sysselsättning.

Det synes emellertid ej kunna förnekas att den gemensamma anbudsprövningen,
hur den än anordnats, i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna.
Detta gäller även i det fall att kartellens bestämmelser föreskriver
skyldighet för kartellmedlemmarna att ingiva anbud i enlighet med det lägsta
pris, som anmälts vid förhandsprövningen. I allmänhet torde nämligen
kartellparterna sakna anledning att vid denna förhandsprövning anmäla ett
särskilt lågt pris. Det synes därför svårt att komma ifrån att en anbudskartell
med gemensam anbudsprövning har skadlig verkan. Härtill kommer att
den gemensamma anbudsprövningen enligt mitt förmenande redan i sig själv
måste anses utgöra ett långt gående avsteg från den grundsats om fri konkurrens,
som den enskilda företagsamheten i allmänhet betecknar som
grundvalen för sin verksamhet.

Vid övervägande av det anförda har jag, såsom av det föregående framgår,
funnit anbudskartellerna vara av den karaktär att de i allmänhet ej bör
få förekomma. Ett förbud mot dessa karteller bör dock enligt mitt förmenande
icke omfatta det förhållande att genom en anbudskartell fastställes
gemensamma kalkylationsnormer eller viss kvotering av företagarnas leveranser.
I dessa hänseenden skiljer sig icke anbudskartellerna från prisoch
kvoteringskarteller inom andra näringsgrenar. I den mån en anbudskartell
begränsas härtill bör det vara tillräckligt att förhandling om kar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

teilens hävande kan påkallas på samma sätt som i fråga om andra konkurrensbegränsningar.
Vad förbudet däremot enligt mitt förmenande bör
rikta sig mot är den förhandsprövning av anbud, som i regel anordnas enligt
anbudskartellerna. Det är denna organiserade form av samverkan vid
avgivande av anbud, som jag finner särskilt ägnad att föranleda skadlig
verkan och vara i viss mån stötande. Av naturliga skäl bör förbudet icke
rikta sig redan mot det förhållandet att en företagare, som avser att avgiva
anbud, samråder med en annan företagare om anbudets innehåll. Förbudet
bör därför endast drabba avtal om ett sådant samråd. I enlighet härmed
har i departementsförslaget (3 §) upptagits ett stadgande om förbud
för företagare att träffa eller tillämpa överenskommelse att samråd eller
annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum före det någon av
dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst
här i riket. Åt begreppet tjänst bör därvid liksom i 1946 års lag givas samma
innebörd som i prisregleringslagen. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Ehuru avtal om samråd före avgivande av anbud sålunda bör förbjudas
torde dock kunna förekomma undantagsfall, då ett sådant samråd uppenbarligen
icke är skadligt utan tvärtom även ur allmän synpunkt kan äga
fördelar. Så kan t. ex. bli fallet om en gemensam anbudsgivning av produktionstekniska
skäl är mer eller mindre ofrånkomlig eller om ett organiserat
samråd vid anbudsgivning är en förutsättning för en nödvändig fördelning
av produktionen mellan de samverkande företagen. Även andra fall
torde kunna tänkas, då en överenskommelse av eljest förbjudet slag bör
kunna tillåtas. Departementsförslaget stadgar i enlighet härmed rätt för näringsfrihetsrådet
att meddela undantag från förbudet under i lagen angivna
förutsättningar (4 §). Dessa har så uttryckts att undantag skall kunna medgivas,
om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar,
vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager
till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller om eljest särskilda
skäl därtill är.

För att näringsfrihetsrådet skall få skälig tid att pröva de dispensansökningar,
som särskilt under första tiden torde vara att vänta, synes förbudet
mot anbudskarteller böra träda i kraft senare än lagstiftningen i övrigt,
lämpligen den 1 juli 1954.»

Frågan om butiksbandeln på nyby g gnadso mråden i
städer och andra tätorter bar departementschefen vid lagrådsremissen, efter
att ha redogjort för de sakkunnigas, reservanternas och remissmyndighctcrnas
uppfattningar, behandlat i följande anförande:

»Såsom i andra sammanhang understrukits är det ur samhällets synpunkt
angeläget, att konkurrensen är fri inom butikshandeln. En förutsättning
härför kan i viss mån sägas vara att tillgången på butikslokaler icke är begränsad.
I princip bör här som eljest tillgången bestämmas uteslutande av
den efterfrågan som uppstår under fria konkurrensförhållanden. Denna
grundsats kan dock icke alltid upprätthållas —• hänsyn måste nämligen la -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

gas till andra ur samhällets synpunkt lika viktiga intressen. Framförallt gäller
detta tätorternas nybyggnadsområden. Byggnadslagens bestämmelser om
generalplan och stadsplan måste beaktas. Bebyggelsen får icke utformas hur
som helst och bl. a. måste tillses att butikerna förlägges till lämpliga platser.
Myndigheterna kan därvid knappast undgå att försöka avväga butikernas
antal så, alt varje rörelseidkare får en tillfredsställande avkastning. Även
den krisbetonade byggnadsregleringen spelar en viss roll. Syftet med denna
reglering är främst att tillgodose bostadsbehovet. Det i och för sig berättigade
kravet på ett ökat antal butikslokaler inom nybyggnadsområden kan därför
endast delvis beaktas. Icke heller kan förnekas att hyresregleringslagen
har en i viss mån konkurrensbegränsande verkan. Såsom de sakkunniga
framhållit är det dock önskvärt att de här angivna regleringarna i görlig
mån tillämpas på ett sådant sätt att friare konkurrens åstadkommes inom
butikshandeln.

I likhet med de sakkunniga finner jag det olämpligt att försöka mildra
de konkurrensbegränsande verkningarna på detta område genom tvingande
föreskrifter. Såsom betonats i andra avsnitt bygger departementsförslaget
i huvudsak på den grundsatsen, att sådana verkningar skall undanröjas
genom förhandlingar. Redan av denna anledning bör tanken på att tvångsvis
genomföra ransonering av butikslokaler avvisas. Härtill kommer, såsom
de sakkunniga kraftigt understrukit, att ransoneringsåtgärder lätt får
karaktären av en statlig nyetableringskontroll. I annat sammanhang har
jag framhållit hur föga önskvärd sådan kontroll är.

Man bör ej av det anförda draga den slutsatsen att saken enligt min mening
bör falla. Av de sakkunnigas undersökningar och remissvarens innehåll
framgår, att mycket kan vinnas genom ett frivilligt samarbete mellan
myndigheterna samt företrädarna för det enskilda näringslivet och konsumenterna.
Det finns all anledning antaga att ett sådant samarbete skulle bli
fruktbärande vid utformningen av stadsplaner och byggnadsplaner. Uppenbarligen
har den samverkan, som redan förekommit, varit till nytta.

Däremot är det betydligt vanskligare att förorda en lämplig lösning av
den fråga, som vanligen anmäler sig först i ett senare skede, nämligen hur
en rättvis fördelning mellan olika företagare och olika företagsformer av
tillgängliga butikslokaler skall kunna genomföras. Av den tidigare redogörelsen
framgår, att motsättningarna mellan den enskilda handeln och konsumentkooperationen
är stora på denna punkt. Även om jag i likhet med de
sakkunniga avstår från att försöka bedöma i vilken mån dessa motsättningar
har sakligt underlag, vill jag icke bestrida att missgynnande kan ha
förekommit. Att finna en fördelningsgrund, som tillfredsställer alla, lär vara
ogörligt. Enligt min uppfattning är det icke ens möjligt att uppdraga några
allmänna riktlinjer. Förhållandena växlar från fall till fall och en mängd
olika synpunkter måste beaktas. Därför synes också här den enda utvägen
vara att få till stånd samarbete mellan berörda parter. Frivilliga överenskommelser,
lämpade efter omständigheterna i det särskilda fallet, skulle då
kunna ingås.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Såsom de sakkunniga funnit torde samarbetet mellan vederbörande myndigheter,
den enskilda och kooperativa handeln, byggnadsföretagen och konsumenterna
befrämjas, om något officiellt organ medverkar i en eller annan
form. Enligt de sakkunnigas mening skulle parterna kunna vända
sig till näringsfrihetsnämnden med begäran om förhandlingar. För egen
del kan jag icke ansluta mig till denna tanke. En förhandlingsverksamhet
av detta slag är helt väsensskild från de uppgifter som i övrigt skulle tillkomma
organet i fråga. Detta skulle i regel sakna den lokala kännedom,
som är nödvändig för ett riktigt bedömande av hithörande frågor. Dessutom
skulle förhandlingarna bli praktiskt besvärliga samt dyrbara och tidsödande.

På anförda grunder har jag i likhet med bl. a. kommerskollegium funnit,
att förhandlingsverksamheten bör uppdragas åt lokala organ. Jag biträder
även kollegiets uppfattning, att länsstyrelserna är bäst skickade för
detta uppdrag. Bland deras arbetsuppgifter ingår redan nu att i viss utsträckning
handlägga stadsplaneärenden. Länsstyrelserna är också väl insatta
i näringslivets förhållanden inom länen. Dessutom är anknytningen
till de kommunala myndigheterna god. Det synes knappast erforderligt att
i den nya lagstiftningen upptaga bestämmelser i detta hänseende. För närvarande
synes en mera tillfällig ordning vara att föredraga. En lämplig lösning
torde vara, att Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär uppdrager åt länsstyrelserna
att under viss tid — förslagsvis tre år — följa utvecklingen, såvitt
angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt fördelningen
av planerade affärslokaler. I cirkuläret bör vidare angivas att länsstyrelserna,
om så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att
söka undanröja de missförhållanden som kan yppas ävensom allmänt verka
för att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.
Vidare bör det åligga länsstyrelserna att årligen till handelsdepartementet
inkomma med en redogörelse för sin verksamhet i nämnda hänseenden. Sedan
två år förflutit, synes man med ledning av inkomna redogörelser kunna
bilda sig en uppfattning om sakläget samt överväga, huruvida den nu förordade
ordningen skall avlysas eller behållas eller andra åtgärder vidtagas.»

Departementschefen har vidare vid lagrådsremissen i särskilda avsnitt
utförligt behandlat följande spörsmål, nämligen begreppet skadlig verkan
av konkurrensbegränsning (s. 101—120), olika former av konkurrensbegränsning
och bedömningen därav (allmänt s. 120—123, kartellfallet s.
123—137, monopolistfallet s. 140—150, diskrimination s. 171—182, enskild
nyetableringskontroll s. 182—213, internationell konkurrensbegränsning s.
213—219), offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar (s.
219—228), arbetsmarknaden (s. 228—236), organen (s. 250—263) samt
förfarandet (s. 263—279). Beträffande dessa spörsmål liksom i fråga om
specialmotiveringen till förslaget (s. 280 - 287) får utskottet hänvisa till
propositionen.

Lagrådet har beträffande lagstiftningsfrågans principiella behandling gjort
följande uttalande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

»Starkt delade meningar ha framkommit rörande behövligheten av att genom
lagstiftning öka möjligheterna att motverka skadliga verkningar av de
konkurrensbegränsningar inom näringslivet, vilka fått stor utbredning i det
nutida samhället. Den förcbragta utredningen synes dock giva stöd för att
ett sådant behov föreligger. Det kan väl med visst fog göras gällande, att man
ännu icke äger de önskvärda insikterna och erfarenheterna på detta svårtillgängliga
område och att det därför är vanskligt att bedöma verkningarna
av lagstiftningsåtgärder. I det remitterade förslaget har emellertid iakttagits
varsamhet och försiktighet, och lagrådet anser sådana skäl icke vara
förebragta, att ej de huvudgrunder efter vilka förslaget utformats må kunna
godtagas. Särskilt måste det betecknas som välbetänkt, att näringsfrihetsrådets
möjlighet att direkt ingripa mot en konkurrensbegränsnings ådagalagda
skadliga verkan inskränkes till vad som förhandlingsvägen kan uppnås.
Härigenom torde i mångt och mycket de yppade betänkligheterna mot
lagstiftningen förlora i betydelse. Rådets sammansättning torde ock erbjuda
god garanti för självständighet och objektivitet.

Viss anledning till tvekan ger enligt lagrådets mening det föreslagna förbudet
mot den art av konkurrensbegränsning, som det s. k. bruttoprissystemet
utgör. Det kan i förstone synas vara ett bryskt ingrepp att omedelbart
straffbelägga förfaranden inom näringslivet, som icke kunna sägas vara i konflikt
med hittills rådande rättsuppfattning eller affärsmoral. Med hänsyn till
de skäl som i remissprotokollet andragits till stöd för förbudets genomförande
vill dock lagrådet icke motsätta sig förslaget i denna del.»

Lagrådet har vid granskningen av det remitterade förslaget gjort erinringar
beträffande vissa särskilda stadganden, vilka erinringar beaktats vid
utformningen av det i propositionen framlagda lagförslaget.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 398 och II: 488 har hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen ville besluta om en sådan ändring
i lagförslaget att dess 14 § erhåller följande lydelse: »Konungen förordnar
för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne skall äga särskild
insikt i näringslivets förhållanden.»

I de likalydande motionerna 1: 399 och II: 489 har hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att försäljningen av tidningar och tidskrifter i kommission
med av vederbörande tidningar fastställda bruttopriser är en ur allmänna
synpunkter ändamålsenlig ordning, vilken bör undantagas från det
i 2 § av lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet uppställda förbudet för företagare att av företagare inom senare
försäljningsled betinga sig att visst pris icke må underskridas.

I de likalydande motionerna 1:400 och 11:490 har hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte för sin del besluta sådan
jämkning i den föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av konkur -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

rensbegränsning inom näringslivet, att möjlighet beredes till åstadkommande
av ett anbudsförfarande under näringsfrihetsrådets överinseende i huvudsaklig
överensstämmelse med det danska licitationsförfarandet, samt att
riksdagen i samband härmed tillika måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
i administrativ ordning av de närmare föreskrifter, som kan erfordras
för åstadkommande av ett dylikt förfarande.

I de likalydande motionerna I: 442 och II: 506 har hemställts, att riksdagen

1. måtte för sin del besluta att lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet in. m. må gälla till utgången av år
1958, före vilken tidpunkt på grundval av vunna erfarenheter en omprövning
av frågan bör äga rum;

2. måtte uttala att ifrågavarande lagstiftning — ehuru begränsad till sin
omfattning — inte avser att försätta sammanslutningar av hantverkare,
köpmän och andra näringsidkare i sämre ställning i organisationshänseende
än den som samhället ger fackliga och jordbrukskooperativa organisationer; 3.

måtte uttala att konkurrensbegränsningar, som äger samband med statliga
regleringar inom jordbruk in. fl. områden, skall av näringsfrihetsrådet
bedömas på principiellt samma sätt som begränsningar inom andra näringsgrenar; 4.

måtte i övrigt beakta vad i motionen anförts.

I de likalydande motionerna I: 443 och II: 507 har hemställts, att, innan
lagstiftning på detta område vidtages, frågan göres till föremål för en även
principiellt inriktad och mera ingående utredning av hithörande problem
och att, därest denna hemställan icke hifalles, de i motionen framförda synpunkterna
på den nu ifrågasatta lagstiftningen måtte beaktas vid dennas
utformning. I motionerna har bl. a. framhållits, att det synes olämpligt och
även ganska onödigt att konkurrensbegränsning, varom förhandling inför
näringsfrihetsrådet skall kunna upptagas, enligt 5 § i lagförslaget anses
föreligga även då »i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande». Vidare
har i motionen anförts, att de två generella förbuden mot anbudskarteller
och bruttoprissättning bör ersättas med bestämmelser om att de angivna
arterna av konkurrensbegränsning behandlas i enlighet med det förhandlingsförfarande,
som anvisats för andra fall av konkurrensbegränsning. Det
synes i allt fall motionärerna oundgängligt att en lagstiftning mot bruttoprissättning
kompletteras med sådana bestämmelser i lagen mot illojal konkurrens,
att lockvaruförsäljning blir uttryckligen förbjuden.

I de likalydande motionerna I: 444 och II: 508 har hemställts att riksdagen
måtte, med avslag på propositionen i berörda delar, antaga ett av motionärerna
framlagt lagförslag. Detta innefattar i huvudsak följande ändringar
i förhållande till propositionens förslag: De i 2—4 §§ upptagna bestämmelserna
om generella förbud mot bruttoprissystem och anbudskartellcr
jämte därtill anslutna straffbestämmelser in. in. har uteslutits. Det i
6 § upptagna stadgandet om att vid förhandling särskilt skall eftersträvas
att förhindra vissa fall av konkurrensbegränsning med skadlig verkan har

3 Uihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 32.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

likaledes fått utgå. Bestämmelserna om inrättande av en befattning såsom
ombudsman för näringsfrihetsfrågor återfinnes ej heller i motionärernas
lagförslag. Det har i detta i stället uppdragits åt rådets ordförande att påkalla
förhandling inför rådet, dock att framställning om förhandling jämväl
föreslås få göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter
eller löntagare samt av företagare, som omedelbart beröres av konkurrensbegränsningen
i fråga. Skyldigheten att föranstalta om förhandling har i motionärernas
förslag slutligen vidgats i förhållande till det i propositionen
framlagda förslaget. Vid sidan av skyldigheten att i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under rådets bedömning, genom förhandling söka
undanröja skadlig verkan därav skall nämligen enligt motionärernas förslag
ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandlingar med näringsorganisationer,
som rådet finner representativa, söka från dem åstadkomma
åtaganden, som är ägnade att främja fri konkurrens och undanröja skadliga
verkningar av konkurrensbegränsningar. Enligt motionärernas förslag
skall lagen vara tidsbegränsad och gälla allenast till och med den 31 december
1958.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet.

I propositionen bar framlagts förslag till lag om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen avser att förstärka det
skydd mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som genomförts med
stöd av lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Enligt lagförslaget skall i detta syfte ankomma på ett näringsfrihetsråd
att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under
dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma.
Därjämte upptar lagförslaget straffsanktionerade förbud mot tilllämpning
av bruttoprissystem samt vissa slag av anbudskarteller. Dispens
från förbuden föreslås kunna meddelas av näringsfrihetsrådet.

Delade meningar har gjort sig gällande i fråga om behovet av en vidgad
lagstiftning för att motverka skadlig konkurrensbegränsning. Nyetableringssakkunnigas
förslag om skärpt lagstiftning på området har i väsentliga delar
biträtts av många ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna.
Andra statliga myndigheter, handelskamrarna samt praktiskt
taget alla i ärendet hörda företagarorganisationer inom näringslivet har
avvisat tanken på en längre gående lagstiftning. Flertalet av dessa remissinstanser
har förordat att frågan om en vidgad lagstiftning ställes på framtiden
och att man ännu en tid avvaktar verkningarna av 1946 års lag. Vidare
har såsom ett ytterligare skäl mot att nu genomföra en ny lag mot skadlig
konkurrensbegränsning av många av dem anförts, att våra kunskaper
om konkurrensbegränsningarna och deras verkningar ännu ej är tillräck -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

liga för att en mera långtgående lagstiftning på området skall kunna utarbetas.
Samma ståndpunkt intages i motionerna I: 443 och II: 507. Däri hemställes
nämligen att, innan lagstiftning på detta område vidtages, frågan göres
till föremål för en även principiellt inriktad och mera ingående utredning
av hithörande problem än som hittills ägt rum.

Utskottet vill erinra om lagrådets uttalande, att det visserligen med visst
log kan göras gällande att man ännu icke äger de önskvärda insikterna och
erfarenheterna på detta svårtillgängliga område och att det därför är vanskligt
att bedöma verkningarna av lagstiftningsåtgärder men att i lagförslaget
iakttagits sådan varsamhet och försiktighet att de huvudgrunder, efter vilka
förslaget utformats, bör kunna godtagas. Utskottet delar vidare departementschefens
av lagrådet biträdda uppfattning att den i ärendet förebragta utredningen
ger stöd för uppfattningen att det föreligger behov att genom lagstiftning
öka möjligheterna att motverka konkurrensbegränsningar inom närings
livet. Såsom departementschefen framhållit är våra kunskaper på området,
låt vara att de ej är fullständiga, dock betydande. Ett icke ringa utredningsarbete
rörande konkurrensbegränsningarnas utbredning och verkningar har
i själva verket i olika former pågått sedan mer än 40 år tillbaka och har under
senare år bedrivits icke blott inom ramen för 1946 års lagstiftning utan
även genom olika statliga utredningar på skilda områden av näringslivet.
Det kan därför enligt utskottets åsikt icke vara erforderligt att lagstiftningsfrågan
på detta betydelsefulla område ytterligare uppskjutes i avvaktan på
eu förnyad utredning av hithörande problem, vilka nyetableringssakkunniga
ägnat ett femårigt utredningsarbete. Utskottet förordar därför att en längre
gående lagstiftning än den gällande registrerings- och utredningslagen nu genomföres
och avstyrker motionerna I: 443 och II: 507, såvitt däri yrkats uppskov
med lagstiftningsfrågan i avbidan på ytterligare utredning.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har till sin allmänna uppbyggnad
i allt väsentligt grundats på det förslag, som utformats av nyetableringssakkunniga.
Liksom sakkunnigförslaget förutsätter det nu ifrågavarande lagförslaget,
med undantag för de två generella förbuden, en skälighetsbedömning
av varje särskild konkurrensbegränsning. På näringsfrihetsrådet skall
ankomma att i fråga om konkurrensbegränsningar, som kommer under dess
provning, till en början bedöma om desamma föranleder skadlig verkan eller
ej. I den mån skadlig verkan befinnes vara för handen har näringsfrihetsrådet
att genom förhandling söka undanröja förefintliga missförhållanden. Ger
förhandlingarna icke resultat har rådet, när saken finnes vara av större vikt,
att göra anmälan till Kungl. Maj:t. I motsats till sakkunnigförslaget upptager
det i propositionen framlagda lagförslaget däremot icke befogenhet för rådet
att genom straffsanktionerade förelägganden framtvinga rättelse. Den återhållsamhet
som sålunda kommer till synes i det i propositionen framlagda
föl slaget finnei utskottet val berättigad. Genom den mjukare utformning som
den föreslagna lagen erhållit i och med att densamma väsentligen begränsats
till att skapa ett i lag reglerat värderings- och förhandlingsförfarande synes
- såsom departementschefen anfört — goda möjligheter finnas för alt åstad -

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

komma ett samarbete mellan statsmakterna och näringslivet i syfte att förhindra
skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Det är utskottets förhoppning
att man på detta sätt utan att tillgripa tvångsmedel i större utsträckning
än som är erforderligt skall finna en varaktig lösning av de svåra problem,
som konkurrensbegränsningarna visat sig utgöra. Skulle emellertid
denna förhoppning icke infrias har man såsom i propositionen framhållits
genom lagstiftningens tillämpning otvivelaktigt fått en vidgad erfarenhet i
fråga om bedömningen av konkurrensbegränsningar och deras verkningar i
olika hänseenden samt därmed även en säkrare utgångspunkt för genomförande
av en tvingande lagstiftning.

I motionerna 1:444 och 11:508 har tanken på en ren förhandlingslagstiftning
framförts. Vid sidan av sin befogenhet att pröva särskilda fall av
konkurrensbegränsning bör emellertid näringsfrihetsrådet enligt dessa motioner
ges även en mera vidsträckt förhandlingsuppgift. Det framhålles sålunda,
att parterna på arbetsmarknaden genom frivilliga överenskommelser
skapat ett normsystem, som fungerat så väl att allt tal om lagstiftning rörande
stridsåtgärder på arbetsmarknaden upphört. På liknande sätt borde
på näringslivets område på frivillighetens väg och under trycket av allmänna
opinionen åstadkommas ett moraliskt bindande normsystem — ett
slags näringslivets hederskodex — som reglerar och begränsar avtalsfrihetens
användning på ett ur allmän synpunkt godtagbart sätt. Detta borde
enligt motionärernas mening kunna ske genom det föreslagna näringsfrihetsrådets
förmedling. I motionerna föreslås därför att näringsfrihetsrådet
vid sidan av sin befogenhet att pröva de individuella fallen ges
rätt att koncentrera sin uppmärksamhet på mera allmänna företeelser inom
föreliggande område. I det vid motionerna fogade lagförslaget har i enlighet
härmed upptagits ett stadgande av innebörd, att det skulle ankomma på
näringsfrihetsrådet att genom förhandlingar med näringsorganisationer,
som rådet finner representativa, söka från dem åstadkomma åtaganden,
som är ägnade att främja fri konkurrens och undanröja skadliga verkningar
av konkurrensbegränsningar.

Utskottet finner det framförda förslaget om en vidgad förhandlingsrätt
för näringsfrihetsrådet utgöra ett i och för sig tänkvärt uppslag för att erhålla
en såvitt möjligt aktiv medverkan i arbetet för friare konkurrensförhållanden
från de stora riksorganisationerna inom näringslivet. Tanken ansluter
sig också nära till den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen
(s. 226) och som helt delas av utskottet, att i rådets uppgift bör ingå
en allmän bevakning av intresset av fri konkurrens. Motionärernas uppslag
för också tanken till de s. k. trade practice conferences, som kommit i bruk
i Amerikas förenta stater. Dessa offentliga konferenser, som är av helt informell
karaktär, hålles inför den amerikanska antitrustmyndigheten Federal
Trade Commission och avser att föra fram till frivilliga uppgörelser om
konkurrensförhållanden och affärsmetoder inom den särskilda branschen.
Utskottet är för sin del böjt för att tro att förhandlingar av den art, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

avses i motionerna, under i övrigt gynnsamma förutsättningar skulle kunna
bli av stort värde för att främja lagstiftningens syftemål. Emellertid ställer
sig utskottet tveksamt till värdet av att ålägga näringsfrihetsrådet såsom
en skyldighet att föranstalta om förhandlingar av denna art. Utskottet
kan därför ej ansluta sig till motionerna I: 444 och II: 508 i detta avseende.
Hinder bör emellertid enligt utskottets uppfattning icke möta för rådet att
inom ramen för sin allmänna uppgift upptaga dylika förhandlingar av informell
karaktär med intresserade parter i den mån ett dylikt förfarande av
rådet bedömes ändamålsenligt.

De i 2 och 3 §§ av lagförslaget upptagna generella förbuden mot vissa
arter av konkurrensbegränsning innebär såsom förut antytts en skärpning
av lagförslaget i förhållande till nyetableringssakkunnigas förslag, som icke
upptog några dylika förbud. Förbudsbestämmelserna har av departementschefen
motiverats med att man i den mån så varit möjligt velat tillgodose
de bl. a. under remissbehandlingen framställda önskemålen om generella
förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande förfaranden med skadlig
verkan. En komplettering av förhandlingslagstiftningen med vissa generella
förbud har därjämte ansetts betydelsefull ur effektivitetssynpunkt. I
motionerna I: 443 och II: 507 samt I: 444 och II: 508 har intagits en starkt
avvisande hållning mot de föreslagna förbuden.

Det i 2 § av lagförslaget angivna förbudet avser att förhindra bruttoprissystem
i form av fasta bruttopriser och minimipriser. Förbudet vänder sig
däremot icke mot s. k. riktpriser eller mot maximipriser. I främsta rummet
har det föreslagna förbudet motiverats med att fasta bruttopriser och minimipriser
motverkar en allmän rationalisering inom distributionen och därmed
i och för sig möjliga prissänkningar inom handeln. Detta anses främst
bero därpå, att vid de angivna formerna av bruttoprissystem salupriset på
en vara i stort sett kommer att bestämmas av de återförsäljare som har de
högsta kostnaderna. Det förnekas icke att bruttoprissystemet även kan ge
vissa fördelar. Men fördelarna är enligt departementschefens åsikt så ringa
i förhållande till nackdelarna att systemet i allmänhet måste anses skadligt.
De ogynnsamma verkningarna av bruttoprissystem visar sig enligt sakens
natur tydligare ju större omfattning systemets tillämpning får. Då systemet
efter andra världskrigets uIbrott utvecklats mycket hastigt har departementschefen
ansett angeläget att systemets tillämpning snabbt begränsas.
Detta önskemål tillgodoses ej vid förhandlingsförfarandet, som skulle komma
att på detta område innebära eu alltför omständlig arbetsmetod. Den
föreslagna lagen har därför ansetts böra upptaga bestämmelser som i princip
förbjuder bruttoprissystemet samt straffbelägger överträdelser av förbudet.
Emellertid har förbudet icke ansetts böra göras ovillkorligt. Rätten
att bevilja undantag från förbudet har enligt förslaget tillagts näringsfrilietsrådet.
För dispensrättens handhavande meddelas bestämmelser i 4 § av
lagförslaget. Det inskärpes i propositionen att dispensrätten bör utövas med
en viss återhållsamhet, då syftet med förbudet eljest kan äventyras.

I motionerna I: 444 och II: 508 uttalas, att det förefaller uppenbart att li -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

den ännu icke är mogen för ett så definitivt ståndpunktstagande till bruttoprissystemet,
som ett generellt förbud innebär. Det vitsordas att systemet väl
har nackdelar både ur konsumenternas synpunkt och i fråga om vissa av
möjligheterna att få en rationalisering till stånd. Häremot framhålles emellertid,
att om den uppmjukning av systemet, som redan är på väg, får fortsätta,
de mest anmärkningsvärda nackdelarna kan avlägsnas. »Distributionskonkurrensen»
måste enligt motionärerna i betydligt högre grad än som
framgår av propositionen få sitt uttryck i en tävlan mellan olika företagsformer
än mellan skilda företag. En sådan konkurrens kan emellertid hindras
av ett generellt förbud mot bruttopriser. Då ett förbud mot enhetliga
bruttopriser enligt motionärerna bl. a. måste leda till avsevärda prisdifferenser
mellan glesbebyggda och mera tättbefolkade områden, bör övervägas
huruvida det dels är möjligt, dels alltid önskvärt ur allmän synpunkt att
varje konsument betalar hela den verkliga distributionskostnaden. Inom tobakshandeln
har, framhåller motionärerna, underlåtenhet att iakttaga fastställda
utförsäljningspriser direkt kriminaliserats. Vidare hänvisas till att
i den långtgående amerikanska lagstiftningen mot konkurrensbegränsning
uttryckligt undantag gjorts för bruttoprissättning. Slutligen inskärpes att
de näringsorganisationer, som överlagt med departementet i lagstiftningsfrågan,
uttryckligen reserverat sig mot förbud för såväl bruttopriser som
anbudskarteiler och hävdat att dessa företeelser borde behandlas som konkurrensbegränsningar
i allmänhet.

I motionerna I: 443 och II: 507 hävdas likaledes att det bör vara tillräckligt
att det gives möjlighet att i fråga om bruttoprissättning tillgripa det
förhandlingsförfarande, som lagförslaget anvisar i andra fall av konkurrensbegränsning.
Särskild uppmärksamhet har ägnats åt behandlingen av
s. k. lockvaruförsäljning. I detta hänseende göres gällande att den möjlighet
till dispens, som i propositionen anvisats som ett medel mot lockvaruförsäljning,
ej är till fyllest. Motionärerna anser därför oundgängligt, att en
lagstiftning mot bruttoprissättning kompletteras med sådana bestämmelser
i lagen mot illojal konkurrens, att lockvaruförsäljning, vilken otvivelaktigt
är en art av illojal konkurrens, blir uttryckligen förbjuden.

Utskottet finner i likhet med departementschefen bruttoprissystemet, som
otvivelaktigt vunnit allt större utbredning, vara en sådan form av konkurrensbegränsning,
som det ur allmän synpunkt är angeläget att motverka.
Eftersom de ogynnsamma verkningarna av bruttoprissystemet framträder
tydligare ju mera allmänt systemet tillämpas, finner utskottet övervägande
skäl tala för en så ingripande åtgärd som att i lag generellt förbjuda systemet.
Härför talar också enligt utskottets uppfattning med särskild styrka
den praktiska synpunkt, som anföids av departementschefen, nämligen
att näringsfrihetsrådet därigenom slipper föra tidsödande förhandlingar
med ett stort antal parter inom olika branscher. Rådet får härigenom tillfälle
att i ökad omfattning syssla med andra slag av konkurrensbegränsningar,
varigenom lagstiftningens allmänna effektivitet ökas. Motionärernas farhågor
för att förbudet mot bruttoprissystem skulle komma att innebära

Andra lagutskottets utlåtande nr 32■

ett hinder mot en tävlan mellan olika företagsformer inom distributionen
finner utskottet knappast grundade. En dylik konkurrens kan i stället till
följd av bruttoprisssystemets slopande i många fall komma att skärpas till
gagn för konsumenterna. Det erinras i detta sammanhang om att bruttoprissystem
ofta bar den innebörden, att samma pris skall tillämpas i butiker
tillhörande olika företagsformer. Icke heller synes ett förbud mot bruttoprissystem
komma att ge anledning till sådana prisdifferenser mellan
glesbebyggda och tättbefolkade områden som motionärerna befarar. I de
fall leverantörerna inom ramen för det fastställda bruttopriset — såsom oftast
sker — själv bär de högre fraktkostnaderna till mindre och mera avlägsna
orter, finns det knappast anledning att tro, att leverantörerna, sedan
bruttoprissystemet förbjudits, kommer att tillämpa ändrade betalningsvillkor.
En annan sak är att det, om bruttoprissystem ej tillämpas, blir större
möjligheter till priskonkurrens inom handeln på större orter, där omsätlningen
per sysselsatt kan hållas hög och där det finns många återförsäljare,
än på mindre platser. Såsom nyetableringssakkunniga framhållit synes
det dock knappast vara skäl att begränsa den förmån, som i vissa fall
kan bli följden av en friare konkurrens, endast därför att samma förmån
icke kan bli fullt lika stor på alla platser. Vad angår det s. k. lockvaruproblemet
har Kooperativa förbundet i sitt remissyttrande intagit den
ståndpunkten, att detta problem vid ett generellt förbud mot bruttoprissystem
skulle förlora sin aktualitet. Ingen enstaka prisreduktion skulle enligt
förbundet komma att framstå såsom i ögonen fallande, om det bleve
allmänt att märkesvaruartiklar såldes till varierande priser i skilda företagsformer
och individuella företag. Även om utskottet finner denna uppfattning
icke vara helt realistisk, ligger det säkerligen mycket däri. Omfattningen
och betydelsen av lockvaruförsäljning bör därför icke överdrivas.
Enligt utskottets uppfattning bör i allt fall den näringsfrihetsrådet tillerkända
dispensrätten erbjuda ett effektivt och betryggande skydd för leverantörerna
mot skador på grund av illojal underförsäljning. Utskottet
vill därvid betona att dispensen i många fall synes kunna begränsas till
ett medgivande för leverantören att i förhållande till den eller de leverantörer
som gjort sig skyldiga till illojal underförsäljning betinga sig att
visst pris icke får underskridas. Vid eu dylik begränsning synes någon mera
avsevärd tidsspillan för utredning av ärendet knappast behöva uppstå. På
grund av vad sålunda anförts vill utskottet, under avstyrkande av de motionsvis
framställda yrkandena, biträda propositionens förslag om förbud
mot bruttoprissystem.

I motionerna 1:399 och 11:489 har hemställts, att riksdagen måtte uttala
att »försäljningen av tidningar och tidskrifter i kommission med av
vederbörande tidningar fastställda bruttopriser» är en ur allmänna synpunkter
ändamålsenlig ordning, vilken bör undantagas från det i 2 § av den
föreslagna lagen uppställda förbudet för företagare att av företagare i senare
försäljningsled betinga sig att visst pris icke må underskridas. Till
stöd för det framställda yrkandet hänvisas till att lösnummerförsäljningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

av tidningar och tidskrifter i vårt land praktiskt taget uteslutande sker i
kommission, vilket innebär att återförsäljaren erhåller fri returrätt och
behöver betala endast för de exemplar han sålt. Kommissionssystemet betingas
av dels önskemålet att trygga allmänhetens fria val av tidningar
genom att bekväm tillgång till olika slag av tidningar föreligger hos
tidningsförsäljarna, dels nödvändigheten för tidningsföretagen av att själva
kunna bestämma den distribuerade upplagans storlek. Tidningsföretagen
kan enligt motionärerna ur synpunkter liknande dem, som motiverar
kommissionssystemet, icke utan risker för en ur tryckfrihets- och läsfrihetsmässiga
hänsyn obehörig påverkan från försäljarnas sida acceptera
avvikelser från det av tidningen bestämda utförsäljningspriset.

Enligt 4 § i lagförslaget må dispens från förbudet mot bruttoprissystem
meddelas om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar,
vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i
övrigt bidrager till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller om
eljest särskilda skäl är därtill. I propositionen har departementschefen icke
genom exempel belyst stadgandets innebörd. Utan en mera fullständig utredning
av de närmare omständigheterna i varje särskilt fall synes det utskottet
icke heller vara möjligt att på förhand bedöma när dispens bör
meddelas. Avgörandet måste av naturliga skäl överlåtas till näringsfrihetsrådet.
Det synes emellertid utskottet som om motionärerna här berör ett
annat spörsmål, nämligen i vad mån det i 2 § angivna förbudet är tilllämpligt
på försäljning i kommission. Särskilda regler för dylik försäljning
gäller enligt lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur
och handelsresande. Vid försäljning i kommission förbliver godset, som
lämnats kommissionären till försäljning, i kommittentens ägo intill dess
äganderätten övergår till tredje man eller s. k. självinträde sker. Någon försäljning
av godset äger alltså icke rum mellan kommittenten och kommissionären.
Då det i 2 § av lagförslaget stadgade förbudet endast avser
»prissättningen inom senare försäljningsled» kan stadgandet uppenbarligen
icke gälla sådana försälj ningsinstruktioner, som kommittenten meddelar
kommissionären även om instruktionerna avser också priset. I den mån
tidningsförsäljningen på sätt framgår av motionerna har karaktären av
kommissionsuppdrag beröres densamma sålunda ej av förbudet mot bruttoprissystem.
Utskottet anser sig härmed ha besvarat motionerna 1:399 och
II: 489.

Det i lagförslagets 3 § upptagna förbudet riktar sig mot att företagare
träffar eller tillämpar överenskommelse om att samråd eller annan samverkan
skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning eller
utförande av tjänst här i riket. Förbudet avser däremot icke det förhållandet,
att en företagare som ämnar avgiva anbud samråder med annan företagare
om anbudets innehåll. Ej heller drabbar förbudet anbudskarteller,
som uteslutande avser fastställande av gemensamma kalkylationsnormer
eller viss kvotering av företagarnas leveranser. I fråga om sistnämnda typer
av anbudskarteller kan sålunda enligt lagförslaget endast påkallas förhand -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

ling för undanröjande av skadlig verkan liksom i fråga om andra konkurrensbegränsande
avtal. Det i här ifrågavarande paragraf föreslagna förbudet
mot avtal om gemensam anbudsprövning har av departementschefen
motiverats främst därmed, att en sådan förhandsprövning, hur den än anordnas,
i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna och att det
därför är svårt alt komma ifrån att denna typ av anbudskarteller har skadlig
verkan. Förfarandet har av departementschefen ansetts vara också i viss
mån stötande. Liksom i fråga om bruttoprisförbudet har näringsfrihetsrådet
enligt 4 § i lagförslaget medgivits rätt att meddela dispenser från förbudet.

I motionerna 1:444 och 11:508 medges att anbudskarteller icke sällan
ter sig stötande. Emellertid framhålles att problemet icke är så enkelt att
det bäst löses med ett ovillkorligt förbud. Om skadlig verkan vållas av en
anbudskartell eller ej beror enligt motionärerna nämligen i främsta rummet
på de principer, som ligger till grund för den mer eller mindre gemensamma
kalkylen. Det betonas att inom vissa hantverksyrken samråd om
anbud helt enkelt beror på att dessa småföretagare i motsats mot flertalet
industriföretag icke kan inbördes överlägga om pris och andra leveransvillkor
förrän anbudsgivningen blir aktuell. Anbudskarteller, där priskonkurrensen
bibehålies och syftet väsentligen är att fördela förekommande beställningar
på medlemmarna, kan enligt motionärerna ibland framstå som
rationella och under alla förhållanden ur allmän synpunkt såsom ofarliga.
I motionerna I: 443 och II: 507 framhålles att den praktiska tillämpningen
av förbudsbestämmelsen med största sannolikhet kommer att föranleda betydande
svårigheter. Det synes motionärerna därför vara avgjort lämpligast,
att anbudskarteller behandlas i enlighet med reglerna för karteller
av andra slag.

Utskottet finner de skäl som departementschefen anfört till stöd för
det föreslagna förbudet bärande. Skulle anbudskarteller av det slag varom
här är fråga i enstaka fall befinnas ur allmän synpunkt värdefulla
eller av andra skäl ofrånkomliga, har genom de föreslagna dispensbestämmelserna
väl sörjts för att förbudet icke i dylika fall behöver leda till
mindre önskvärda resultat ur allmän synpunkt. Den avgränsning av
förbudet som ägt rum i det föreslagna stadgandet synes utskottet vara så
skarp som förhållandena medgiver. Det synes utskottet därför icke heller
kunna befaras uppkomma några mera avsevärda svårigheter för tillämpningen
av förbudet. Då åtal för brott mot förbudet enligt 31 § i lagförslaget
skall få äga rum endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor ligger däri enligt utskottets uppfattning en
tillräcklig garanti för att obefogade åtal ej skall komma till stånd. På grund
av det anförda finner sig utskottet, med avstyrkande av bifall till de motionsvis
framställda yrkandena, böra biträda propositionens förslag i fråga om
förbudet mot vissa slag av anbudskarteller.

I motionerna I: 400 och II: 400 har hemställts om sådan jämkning av den
föreslagna lagen att ett anbudsförfarande under näringsfrihetsrådets överinseende
kan åstadkommas i huvudsaklig överensstämmelse med det danska

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

licitationsförfarandet samt att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om
utfärdande i administrativ ordning av de närmare föreskrifter, som kan
erfordras därför. Motionärerna framhåller att inom de hantverksyrken som
främst beröres av förbudet mot anbudskarteller erfarenhetsmässigt konstaterats,
att en hänsynslös och osund konkurrens leder till ur samhällsekonomisk
synpunkt icke önskvärda förhållanden, som utesluter en fullgod
pris- och kvalitetskombination. Där icke kvaliteten till följd därav omedelbart
avsiktligt sänkes, hämmas i allt fall därigenom branschens fortsatta
utveckling. Dessa hantverksyrken bör därför enligt motionärerna ges någon
organisatorisk möjlighet att under sund konkurrens skydda sitt yrke mot
illojal och osund konkurrens. Det i 4 § föreslagna dispensförfarandet torde
enligt motionärernas uppfattning svårligen kunna tillämpas i dessa fall.

Det av motionärerna berörda i Danmark sanktionerade s. k. licitationssystemet
går i sin vanliga form ut på att en organisation kan begära att för
låga anbud förkastas, men att avgörandet därom skall träffas av ett opartiskt
organ, därest beställaren och organisationen icke kan enas. Anbuden
skall i enlighet därmed utan någon föregående reglering avgivas till beställaren.
Organisationen medges rätt att närvara vid anbudens öppnande och
att inom viss tid därefter avgiva motiverad begäran om att visst anbud
skall förkastas. Frågan huruvida en sådan begäran är berättigad eller ej
avgöres av en skiljenämnd. Licitationssystemet förutsätter sålunda i regel
icke att samråd eller annan samverkan skall äga rum innan ett anbud avgives.
Då det i 3 § i lagförslaget upptagna förbudet emellertid endast riktar
sig mot överenskommelser om att samråd eller samverkan skall äga rum
innan någon av parterna avgiver anbud innebär stadgandet således icke
något hinder mot att företagarna inom en viss bransch träffar avtal om att
tillämpa ett förfarande liknande det danska licitationssystemet. Liksom
andra konkurrensbegränsande överenskommelser kan ett dylikt avtal dock
göras till föremål för förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
detsamma. På grund av vad sålunda anförts och då det icke synes utskottet
finnas anledning att i vidare mån ställa tillämpningen av ett anbudsförfarande
av bär avsedd art under näringsfrihetsrådets överinseende avstyrker
utskottet motionerna I: 400 och II: 490.

Bestämmelserna om förhandling för undanröjande av skadlig konkurrensbegränsning
har upptagits i 5 och 6 §§ av lagförslaget. De bör ses mot
bakgrunden av den i 1 § andra stycket föreslagna definitionen av begreppet
skadlig verkan. I 5 § har angivits vilka former av konkurrensbegränsning,
som får upptagas till bedömande enligt lagen. Paragrafen utmärker sålunda
den yttre ramen för näringsfrihetsrådets förhandlingsverksamhet. De arter
av konkurrensbegränsning som enligt stadgandet får upptagas till behandling
är 1) att mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande
konkurrensbegränsande överenskommelse eller eljest i tyst samförstånd
tillämpas gemensamt förfarande, som berör pris-, produktions-, omsättningseller
transportförhållanden (kartellfallet) samt 2) att inom viss näringsgren
en företagare eller en grupp av företagare, vilken sammanhålles av

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en väsentlig del av
företagsamheten (monopolistfallet). Huruvida förhandling för undanröjande
av skadlig verkan av en konkurrensbegränsning i ett särskilt fall skall
äga rum blir beroende på om i det aktuella fallet sådan skadlig verkan, som
angivits i 1 § andra stycket, bedömes vara för handen eller ej. I 6 § har
angivits vissa slag av konkurrensbegränsningar, som man — under förutsättning
att skadlig verkan förefinnes — särskilt skall eftersträva att hindra.

I fråga om kartellfallets konkurrensbegränsningar har under förarbetena
från vissa håll gjorts invändningar mot att med samverkan på grund av kartellavtal
eller annan överenskommelse likställts i samförstånd tillämpat
gemensamt förfarande. Ett sådant gemensamt förfarande skulle utgöra ett
alltför obestämt förhållande för att man därpå skulle kunna bygga en rätt
till ingripande. Denna uppfattning har kommit till uttryck också i motionerna
1:443 och 11:507. Enligt motionärernas uppfattning är det synnerligen
olämpligt och även ganska onödigt att i svensk lagstiftning införa ett begrepp
av så diffus beskaffenhet som här föreslagits. Departementschefen
har till stöd för den här ifrågavarande bestämmelsen anfört, att det ligger
i sakens natur att ett samarbete mellan företagare i konkurrensbegränsande
syfte kan upprätthållas utan att man träffar avtal, muntligt eller skriftligt.
Det är därför enligt hans mening oundgängligen nödvändigt att prövningsorganet,
såsom även nyetableringssakkunniga föreslagit, får behörighet att
till prövning upptaga också ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt förfarande.
Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. Såsom departementschefen
framhållit skulle eljest säkerligen en allvarlig lucka uppstå i fråga
om möjligheterna att med lagstiftningens hjälp ingripa mot skadlig konkurrensbegränsning.

Beträffande monopolistfallet har under förarbetena från vissa håll framförts
meningen, att monopolistfallet icke bör omfattas av den föreslagna lagen.
Bank- och fondinspektionen har sålunda hävdat att fallet icke i och för
sig innefattar någon konkurrensbegränsning. Det borde enligt inspektionens
mening räcka med att monopolistfallen registrerades samt att ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor finge övervaka dem med rätt för honom att hos
Kungl. Maj :t hemställa om lämplig åtgärd. Vissa andra remissmyndigheter
samt reservanten herr Gillberg har förordat att övervakningen i dessa fall
bör ske i form av särskilda undersökningar, utmynnande i förslag till lämpliga
åtgärder i det enskilda fallet. Det betonas att eljest utrymmet för rent
subjektiva bedömanden och politiska hänsynstaganden skulle bli för stort.
Vidare göres gällande att, om monopolistfallet upptoges i lagen, erkänt effektiva
företag skulle bli benägna att hålla tillbaka sin konkurrenskraft för
att ej uppnå monopolställning. Liknande synpunkter har framförts i motionerna
1:443 och 11:507. Det understrykes av motionärerna alt monopolistfallet
icke är produkten av konkurrensbegränsning och följaktligen icke bör
behandlas som sådan. Eventuella missbruk av en ensamföretagare bör enligt
motionärerna prövas genom särskilda utredningar från fall till fall.

Departementschefen har anfört att man väl cj kan helt avvisa invändning -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

en, att det här ej är fråga om en konkurrensbegränsning i vanlig mening,
men att det å andra sidan är uppenbart att den fullständiga eller partiella
frånvaro av konkurrens, som föreligger i en monopolsituation, för konsumenten
kan bli vådligare än kanske flertalet fall av avtalsmässig konkurrensbegränsning.
I anslutning härtill erinras om att en monopolsituation kan
uppkomma genom att flera företagare, som förut haft kartellavtal sinsemellan,
i stället bildar en koncern. Det erkännes att monopolställningen, som
en monopolist ofta kan ha nått just genom att legitimt utnyttja den fria
konkurrensen, icke behöver vara skadlig ur allmän synpunkt. Samtidigt betonas
att monopolställningen å andra sidan även medför uppenbara faror
för missbruk, vilket frånvaron av konkurrens i och för sig måste inbjuda till.
Departementschefen finner det därför icke tillrådligt att lämna monopolistfallet
utanför lagstiftningen. Utskottet vill uttala sin fulla anslutning till
denna uppfattning. Monopolistfallet utgör enligt utskottets mening ett så
typiskt fall av ofullständig konkurrens inom näringslivet, att det vore oförsvarligt
att ge den föreslagna lagen ett så begränsat innehåll, att icke skadlig
verkan av förekomsten av en monopolsituation kunde upptagas till bedömning
av näringsfrihetsrådet.

Ett av de mest omstridda spörsmålen beträffande bedömningen av olika
slag av konkurrensbegränsningar utgör frågan om den enskilda nyctableringskontrollen
inom handeln och vissa hantverksyrken. Nyetableringssakkunniga
har intagit en på det stora hela taget avvisande hållning mot den enskilda
nyetableringskontrollen. Deras främsta invändning mot densamma är
att kontrollen stöder de prisbindningar, som berör handeln, och därigenom
ger systemet en stadga, som knappast är gynnsam för konsumenterna. Invändningen
förstärkes enligt deras uppfattning bl. a. därav, att det icke är
säkert att kontrollen sänker de totala distributionskostnaderna eller ger handeln
den ur konsumentsynpunkt lämpligaste strukturen. Vid sitt ståndpunktstagande
till frågan om den enskilda nyetableringskontrollen förklarar
departementschefen sig finna de invändningar, som sålunda anförts mot
nyetableringskontrollen, äga en sådan styrka, att värdet av kontrollen i varje
fall framstår såsom tvivelaktigt. Då nyetableringskontrollen förutsätter, att
icke godkända nya företagare utsättes för en organiserad bojkott eller annan
diskriminerande behandling från leverantörernas sida, innebär kontrollen,
framhåller departementschefen, att nya företagares näringsutövning försvåras
eller hindras. Huruvida det hinder för näringsutövningen, som sålunda
uppstår, är att anse såsom ur allmän synpunkt otillbörligt — och därmed
innefattande skadlig verkan — förutsätter enligt departementschefen
i fråga om varje nvetableringsreglering en avvägning mellan å ena sidan det
allmänna intresset av att rätten till fri näringsutövning såvitt möjligt upprätthålles
och å andra sidan de skäl för avsteg från principen, som kan finnas
inom det särskilda området. Vid den avvägning, som sålunda skall göras,
anser departementschefen icke det allmänna argumentet, att nyetableringskontroll
erfordras för en rationell utveckling av branschen eller för att
stärka den enskilda handelns ställning gentemot andra företagsformer, vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

ägnat att ge övervikt åt skälen för den enskilda nyetableringskontrollcn. Det
måste enligt departementschefens mening därutöver fordras ytterligare omständigheter,
som i det föreliggande fallet ger särskild tyngd åt motivet för
kontrollen. Såsom ett sådant skäl framhålles bl. a. den omständigheten, att
det förebringas utredning om att nyetableringsregleringen medför en sådan
rationalisering inom branschen, att distributionskostnaderna sänkes och
att en väsentlig del av rationaliseringsvinsten kommer konsumenterna till
godo. Att närmare utforma de riktlinjer, som därvidlag skall gälla, bör emellertid
enligt departementschefen ankomma på näringsfrihetsrådet.

I motionerna I: 443 och II: 507 hävdas, att den enskilda nyetableringskontrollen
är ett medel för varudistributionens rationalisering och att den därför
ej är att betrakta såsom en skadlig konkurrensbegränsning. Det erinras
i anslutning därtill om att 1936 års näringsorganisationssakkunniga på sin
tid intagit en positiv inställning till densamma. Motionärerna ställer i motsats
härtill att departementschefen enligt deras uppfattning utvecklat en så
påtagligt negativ uppfattning om nyetableringskontrollen, att han t. o. m.
i detta avseende återkommit till det förslag om »omvänd bevisbörda», som
påyrkats av nyetableringssakkunniga. Det erinras om att enligt departementschefens
uttalande de parter, som är engagerade i enskild nyetableringskontroll,
ju skulle ha att förebringa bevisning om den rationalisering, som
åstadkommits. Av principiella skäl finner motionärerna det vara uppenbart
att bevisbördan i stället skall åvila sökanden, som alltså bör ådagalägga, att
kontrollen i det föreliggande fallet medfört ur allmän synpunkt otillbörlig
verkan på distributionskostnaderna och i övrigt på varudistributionens rationalisering.

I motionerna 1:442 och 11:506 har uppmärksamheten riktats på skillnaden
mellan behovs- och kompetensprövning vid nyetableringskontrollen.
Behovsprövning av nygrundade företag anser motionärerna i allmänhet
icke vara önskvärd. Risker för en konservering av äldre, mindre effektiva
företag kan uppkomma. Beviljande av dispens för enskild nyetableringskontroll
enligt behovsprincipen anser motionärerna därför böra göras restriktiv.
Däremot förefaller det dem som om vissa skäl skulle kunna finnas för en
kompetensprövning genom enskild nyetableringskontroll. Det bör enligt
dessa motionärer därför övervägas, om det inte är ett allmänt intresse att
inom vissa delar av detaljhandel och hantverk, där icke oväsentliga värden
kan stå på spel, en viss säkerhet förelåge att vederbörande näringsidkare
besitter erforderlig kompetens.

Utskottet har vid sin prövning av frågan om den enskilda nyetableringskontrollen
funnit sig böra i allt väsentligt ansluta sig till den uppfattning,
som kommit till uttryck i departementschefens förslag. Den i motionerna
1:443 och 11:507 framförda åsikten, att eu intresseavvägning utförd efter
de riktlinjer, som uppdragits i departementschefens anförande, i själva verket
skulle innebära en omvändning av bevisbördan till nackdel för dem,
som är engagerade i nyetableringskontrollen, kan utskottet icke dela. Motionärerna
har därvid förbisett det allmänna intresse, som ligger i att även

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

näringsfrihetens princip så långt möjligt upprätthålles inom näringslivet.
Utskottet delar den i motionerna I: 442 och II: 506 uttryckta meningen, att
behovsprövning av nygrundade företag i allmänhet icke är önskvärd. Vad
gäller kompetensprövning genom enskild nyetableringskontroll vill utskottet,
i likhet med vad nyetableringssakkunniga gjort, framhålla, att en kontroll
av nyetableringar måste få en restriktiv verkan även om kontrollen
endast avser en prövning av företagarnas personliga förutsättningar. I likhet
med de sakkunniga finner sig utskottet i detta sammanhang böra erinra
om att statsmakterna år 1932 efter ett flerårigt utredningsarbete avböjt att
genomföra legala kompetensvillkor inom handeln och hantverket, vilken
ståndpunkt senare vidhållits, samt att samma skäl, som då åberopats, i
väsentliga avseenden också kan anföras mot en enskild nyetableringskontroll,
som avser att pröva vederbörandes personliga förutsättningar. I likhet
med nyetableringssakkunniga anser utskottet, att om det för särskilda
områden finnes fullgoda skäl för kompetensvillkor sådana i allmänhet bör
genomföras lagstiftningsvägen. Vad sålunda anförts bör dock enligt utskottets
mening icke utgöra hinder för att även behovet av erforderlig kompetens
för näringsidkarna inom en särskild näringsgren i viss utsträckning
skall kunna beaktas vid den intresseavvägning, varom nyss talats. Utskottet
anser dock, att särskild varsamhet därvid bör iakttagas.

Eu fråga, som under förarbetena tilldragit sig särskild uppmärksamhet,
har varit spörsmålet om behandlingen av sådana av enskilda åstadkomna
konkurrensbegränsningar, som sammanhänger med statliga regleringar. I
den mån dylika enskilda konkurrensbegränsningar är en följd av den offentliga
regleringen, som icke förutsetts av statsmakterna och som icke är
vare sig ofrånkomlig eller av värde för regleringens riktiga tillämpning, råder
enighet om att konkurrensbegränsningarna bör bli föremål för samma behandling
och bedömning som andra enskilda konkurrensbegränsningar.
Annorlunda är däremot fallet med sådana av enskilda åstadkomna konkurrensbegränsningar,
vilka är en förutsättning för den offentliga regleringens
tillämpning eller också en ofrånkomlig och förutsedd följd av denna. Såsom
exempel på konkurrensbegränsningar av detta slag har nyetableringssakkunniga
anfört av jordbrukskooperationen genomförda konkurrensbegränsningar,
som är av väsentlig betydelse för den statliga jordbruksregleringens
genomförande. I anslutning därtill har de sakkunniga betecknat
det såsom uppenbart, att dylika konkurrensbegränsningar icke kan betraktas
såsom skadliga. Vissa remissmyndigheter har uttalat sin anslutning till
denna uppfattning, därvid jordbruksnämnden förordat ett uttryckligt undantagsstadgande
för sådana privata konkurrensbegränsningar. Andra remissmyndigheter
har bestritt, att jordbrukets organisationer bör vara berättigade
till någon särställning. Departementschefen har i denna fråga anslutit
sig till de sakkunnigas uppfattning. Det ligger enligt hans mening i
sakens natur att en av enskilda företagare eller sammanslutningar anordnad
konkurrensbegränsning, som är det direkta och avsedda resultatet av

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

en offentlig reglering eller en ofrånkomlig följd av denna, icke kan sägas
vara otillbörlig ur samhällelig synpunkt. Statsmakterna har ju i dylika fall
redan vid regleringens tillkomst funnit att de intressen, som ur allmän synpunkt
talar för den offentliga regleringen, väger tyngre än den nackdel, som
ingreppet i konkurrensen utgör. Huruvida en konkurrensbegränsning har
ett sådant samband med den offentliga regleringen, att den redan till följd
härav måste anses tillbörlig, får enligt departementschefen överlämnas till
näringsfrihetsrådets avgörande. I anslutning därtill har departementschefen
uttalat, att de åtgärder, som avser insamling och, ehuru i något lägre
grad, förädling av jordbruksprodukterna, i flertalet fall sammanhänger så
intimt med den statliga jordbruksregleringen att sambandet enligt hans
uppfattning bör beaktas på det sätt, som nyss sagts. Beträffande distributionen
av jordbruksprodukterna finner departementschefen sambandet
med jordbruksregleringen vara väsentligt svagare och därför endast i undantagsfall
kunna föranleda att konkurrensbegränsningen av detta skäl
betraktas såsom i och för sig tillbörlig.

I motionerna 1: 442 och II: 506 har inskärpts att de av departementschefen
berörda konkurrensbegränsande åtgärderna, som jordbrukskooperationen
genomfört, bör göras till föremål för samma övervakning som andra.
Det vore enligt motionärerna ej förenligt med en opartisk inställning om
det allmänna utan vidare skulle presumera, att dessa konkurrensbegränsningar
har ett sådant samband med den statliga jordbruksregleringen, att
de »i flertalet fall» skulle betraktas som en ofrånkomlig följd av den statliga
regleringen. Motionärerna anser det därför ytterst betydelsefullt, alt
riksdagen ger klart till känna, att näringsfrihetsrådet bör behandla jordbrukets
organisationer på samma sätt som andra näringsgrenars och inte bör
låta ett mer eller mindre indirekt samband med jordbruksregleringen utgöra
motiv för att på detta område tillåta förfaringssätt, t. ex. i fråga om
bojkott och exklusivavtal, som inte godkännes i fråga om andra näringsgrenar.
Detsamma bör naturligen gälla övriga områden där statliga regleringar
förekommer.

Utskottet vill på förevarande punkt i allt väsentligt ansluta sig till den
uppfattning rörande behandlingen av de här avsedda konkurrensbegränsningarna,
som kommit till uttryck i departementschefens ståndpunktstagande.
Såsom departementschefen framhållit måste avgörandet huruvida en
konkurrensbegränsning har ett sådant samband med jordbruksregleringen
eller någon annan statlig reglering, att den redan till följd därav måste anses
tillbörlig, i det aktuella fallet ankomma på näringsfrihetsrådet. Av avgörande
betydelse vid rådets ställningstagande i dylika frågor måste uppenbarligen
bli de på förebragt utredningsmaterial grundade rent faktiska omständigheterna.

Arbetsmarknaden har enligt uttryckligt stadgande i lagförslaget undantagits
från lagens tillämpningsområde. Propositionen överensstämmer på
denna punkt med nyetableringssakkunnigas förslag, som dock i detta hän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

seende mött åtskillig kritik. Reservanterna hävdade sålunda att, om en
lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning över huvud skulle övervägas,
även åtgärder av arbetsmarknadens organisationer borde granskas.
Även flertalet av de remissinstanser, som avvisat de sakkunnigas lagförslag,
har tagit avstånd också från deras inställning till arbetsmarknadens avtal.
Flera näringsorganisationer har betecknat de sakkunnigas förslag i denna
del såsom ensidigt och stötande för rättskänslan. Denna uppfattning har
vunnit stöd i motionerna I: 443 och II: 507. Kräver man, att inom produktion
och handel konsumenternas intressen gentemot konkurrensbegränsningarna
skall bevakas av det allmänna, finner motionärerna det vara en
rimlig konsekvens, att det allmänna även övervakar, att icke heller konkurrensbegränsningarna
på arbetsmarknaden får skadliga verkningar. Motionärerna
anser det i och för sig önskvärt att arbetsmarknaden hålles utanför
en lagstiftning av den art, varom här är fråga, men vänder sig mot propositionens
tendens att vilja tillämpa helt olika betraktelsesätt på likartade
företeelser.

I motionerna 1:442 och 11:506 hävdas däremot, att frågan huruvida de
fackliga organisationernas verksamhet i vissa speciella fall har verkningar
analoga med konkurrensregleringarnas på varumarknaden i så väsentlig
grad ligger annorlunda till att den icke bör vara underkastad den föreslagna
lagstiftningen, utan bör vara föremål för samhällets uppmärksamhet på
andra vägar. I anslutning därtill har motionärerna emellertid funnit anledning
att beröra det vidare spörsmålet om förhållandet mellan staten, organisationerna
och den enskildes trygghet. Motionärerna framhåller därvid,
att det allmänt erkännes att inte blott löntagare utan även jordbrukare och
fiskare, trots sin ställning som företagare, har anledning att bilda organisationer,
som bl. a. har till uppgift att minska otryggheten i fråga om
inkomsterna, och att detta ej behöver stå i strid mot samhällsintresset. Då
»inkomsttrygghetsskapande» organisationer för vissa folkgrupper sålunda
allmänt erkännes vara nyttiga eller nödvändiga följer enligt motionärerna
därav, att samhället icke heller i princip kan frånkänna andra folkgrupper
— t. ex. hantverkare, köpmän och andra företagare — varje rätt till organisationer
med syfte att främja en viss inkomsttrygghet. Skall vissa typer av
organisationer och överenskommelser, eller sådana inom vissa områden,
förhindras, måste det åligga samhället att göra sannolikt, att just dessa mer
än övriga är skadliga eller i förhållande till skaderisken mindre behövliga
med hänsyn tagen till medlemmarnas legitima intressen. Innan en prisöverenskommelse,
t. ex. mellan reparationsskomakare, som kanske inte
förtjänar väsentligt mer än deras anställda, förklaras otillåten, bör det därför
enligt motionärerna åligga samhällets organ att visa, varför denna överenskommelse
är skadligare för förbrukarna än den allmänt som behövlig
betraktade fackliga överenskommelsen mellan de anställda. Vid de avvägningar,
som härvidlag kommer i fråga, bör samhället emellertid enligt motionärernas
mening fästa stor vikt vid konkurrensens betydelse och det fria
företagandets risker och fördelar för samhället och för företagarna själva.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Detta bör, framhåller motionärerna, självklart beaktas i fråga om företagare
inom alla näringsgrenar, även inom jordbruket, transportväsendet och av
staten reglerade handelsgrenar.

Utskottet ansluter sig helt till meningen att konkurrensbegränsningarna
på arbetsmarknaden bör undantagas från den här förevarande lagstiftningen.
Även om betydande likheter finns mellan konkurrensbegränsningarna
inom näringslivet och motsvarande företeelser på arbetsmarknaden, förefinnes
härvidlag, såsom departementschefen anfört, också djupgående olikheter.
Det finns därför icke heller enligt utskottets uppfattning fog för åsikten,
att härigenom skulle komma att tillämpas olika betraktelsesätt på likartade
företeelser. De synpunkter, som på sätt nyss sagts kommit till uttryck
i motionerna 1:442 och II: 506, finner utskottet beaktansvärda. De
står enligt utskottets uppfattning också i allt väsentligt i överensstämmelse
med den innebörd, som enligt förslaget inbegripes i begreppet »skadlig verkan».
Av 1 § andra stycket framgår att en konkurrensbegränsning, för att
densamma skall anses föranleda skadlig verkan, skall vara ur allmän synpunkt
otillbörlig. Såsom departementschefen i annat sammanhang anfört
ligger däri främst att varjehanda förhållanden av samhällelig natur, som
motiverar eller ursäktar konkurrensbegränsningen i fråga, skall beaktas i
sammanhanget. Enligt departementschefens anförande måste vid bedömningen
huruvida en konkurrensbegränsning är av skadlig natur eller ej därför
göras en avvägning mot andra samhälleliga intressen, som också är förtjänta
av hänsyn och som möjligen kan göra konkurrensbegränsningen tillbörlig.
Att därvid också bör beaktas sådana sociala skäl, som motionärerna
andragit, finner utskottet naturligt. På sätt motionärerna anfört ligger emellertid
vikt uppå att även det samhälleliga intresset av fri konkurrens därvidlag
tillmätes vederbörlig betydelse.

Näringsfrihetsrådet skall såsom av det föregående framgår enligt förslaget
bestå av ordförande och åtta ledamöter. Av dessa skall ordföranden och
två ledamöter vara opartiska medan tre ledamöter skall företräda företagarintressen
och tre ledamöter konsument- och löntagarintressen. Ordföranden
och den ene av de två opartiska ledamöterna (vice ordföranden) skall ha
domarerfarenhet, medan den andre av dessa skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden. Vid sidan av rådet skall enligt förslaget inrättas
en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne föreslås
skola ha domarerfarenhet. Erforderliga utredningar och undersökningar
skall enligt förslaget ombesörjas av kommerskollegium (monopolutredningsbyrån)
respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

I det i motionerna I: 444 och II: 508 framlagda lagförslaget har icke upptagits
bestämmelser om inrättande av en befattning såsom ombudsman. I
stället har föreslagits att näringsfrihetsrådets ordförande skall äga påkalla
förhandling. Utskottet anser för sin del oundgängligen erforderligt att befattningen
såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor inrättas. Den i motionerna
föreslagna anordningen att låta rådets ordförande påkalla förhandlingar
anser utskottet olämplig. Ordföranden skulle därigenom komma att

4 llihang till riksdagens protokoll 1953. 0 samt. 2 avd. Nr 32.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

bli på en gång åklagare och domare, vilket skulle kunna allvarligt rubba
tilltron till hans objektivitet vid ärendenas avgörande.

I motionerna 1:398 och 11:488 har hemställts om ändring av de för ombudsmannen
föreslagna kompetensvillkoren. Det frainhålles i motionerna,
att de uppgifter som kommer att åvila såväl näringsfrihetsrådet som omnudsmannen
främst blir att taga ställning till samhällsekonomiska och företagsekonomiska
omdömesfrågor. Det är enligt motionärerna uppenbart, att
dessa icke juridiska utan ekonomiska bedömningsfrågor kräver avsevärd
insikt i näringslivets funktionssätt, i prisbildningsfrågor, affärspraxis etc.
Med hänsyn till rättvisa och ändamålsenlighet finner motionärerna det därför
vara angeläget att både den allmänt samhällsekonomiska och den företagsekonomiska
sakkunskapen ges en stark ställning i de föreslagna organen.
Det är enligt motionärerna därför förvånande att bland de fyra personer,
som skulle få nyckelställningar i verksamheten -— ombudsmannen och
de tre opartiska ledamöterna i rådet — ej mindre än tre föreslås bli jurister
medan endast en av dessa befattningar skulle besättas med en person
med särskild insikt i näringslivets förhållanden. En lämpligare avvägning
skulle enligt motionärerna vara att åtminstone även på ombudsmannen ställdes
kravet på särskild insikt i näringslivets förhållanden i stället för fordran
på domarerfarenhet. Behovet av olika ekonomisk sakkunskap kunde då
bättre tillgodoses. Den ena av de två ekonomerna kunde sålunda utses hland
personer med företrädesvis företagsekonomisk kompetens under det att den
andre kunde ha mera allmänt samhällsekonomisk orientering. Eller den ene
kunde vara specialist på distributionsväsendets område och den andre på
produktionens område. Skulle det dubbla kravet ställas på ombudsmannen,
att han skulle ha. såväl juridisk som ekonomisk kompetens, kan det enligt
motionärerna å andra sidan bli svårt att besätta befattningen, då tillgången
på personer med denna dubbla kompetens är starkt begränsad. Motionärerna
yrkar därför, att det i fråga om ombudsmannen föreskrives att han
skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor har enligt det i propositionen
tramlagda förslaget i allt väsentligt fått en ställning motsvarande den som
intages av en åklagare vid domstol. Redan på grund härav finner utskottet
det vara oundgängligen nödvändigt att ombudsmannen besitter den juridiska
erfarenhet och insikt, som gör honom skickad att föra det allmännas talan
inför rådet. Såsom departementschefen anfört måste också förutsättas,
att genom ombudsmannens ingripande rättelse av missförhållanden i många
fall kan komma till stånd utan att ett ärende bringas inför rådets prövning.
Han får därigenom möjlighet att tämligen självständigt öva inflytande på
lagtolkningen. Med hänsyn till iniresset av rättssäkerhet finner utskottet det
därför lämpligast att ombudsmannen också förvärvat erfarenhet såsom domare.
Utskottet vill icke bestrida att det såsom motionärerna anfört är avvikt,
att även ekonomisk sakkunskap finnes tillgänglig vid handläggningen
av de ärenden, varom här är fråga. Utskottet vill emellertid i anslutning därtill
erinra om att sådan sakkunskap inom rådet kommer att företrädas för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

utom av en av de opartiska ledamöterna även av de sex intresserepresenlanterna.
Kvalificerad ekonomisk sakkunskap kommer vidare att finnas tillgänglig
inom utredningsorganen. Utskottet avstyrker på grund av vad sålunda
anförts motionerna 1:398 och 11:488.

Enligt 29 § i förslaget skall den som bryter mot de i 2 och 3 §§ upptagna
förbuden mot bruttoprissystem och vissa slag av anbudskarteller straffas
med dagsböter eller, där omständigheterna är försvårande, med fängelse. Utskottet
biträder uppfattningen att det vid särskilt svåra fall, t. ex. då det vid
upprepad överträdelse framgår, att den tilltalade icke låter sig rättas av
bötesstraff, kan vara nödvändigt att det finnes tillgång till möjlighet att utmäta
frihetsstraff. Emellertid anser utskottet strafflatituden lämpligen böra
begränsas till att avse fängelse i högst ett år. På grund härav får utskottet
hemställa, att riksdagen måtte besluta att angivna begränsning införes i här
förevarande paragraf.

I såväl motionerna I: 443 och II: 507 som I: 442 och II: 506 har berörts
spörsmålet om den här förevarande lagstiftningens förhållande till prisregleringslagen.
I sistnämnda två motioner har i anslutning därtill framhållits,
att prisregleringslagen enligt motionärernas uppfattning bör upphöra i samband
med att den nu förevarande lagen träder i kraft. Förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen har underställts riksdagen i proposition
nr 192. I anslutning därtill har departementschefen närmare behandlat
även frågan om förhållandet mellan prisregleringslagen och den nu förevarande
lagstiftningen. Utskottet får därför i detta hänseende hänvisa till
behandlingen av propositionen nr 192.

I motionerna 1: 442 och II: 506 har hemställts, att den föreslagna lagen
måtte förlänas giltighet endast till utgången av år 1958. Till stöd härför har
anförts, att den i lagförslaget angivna huvudlinjen för samhällets verksamhet
för motverkande av konkurrensbegränsning av motionärerna endast kan
accepteras på prov. Då lagförslaget avser att genomföra en allmän skälighetsprövning
av konkurrensbegränsningar, utförd av en administrativ myndighet,
företer detsamma nämligen enligt motionärernas uppfattning allvarliga
brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Om — som motionärerna anser ej
vara osannolikt — den i lagförslaget angivna metoden icke visar sig tillfredsställande,
bör enligt motionärerna i första hand prövas ett alternativ,
innebärande en utvidgning av antalet förbjudna former av konkurrensbegränsning.
Senast efter fem ar bör fragan om en dylik eventuell omläggning
av samhällets åtgärder upptagas till behandling. Den i motionerna 1:444
och 11:508 föreslagna lagstiftningen skulle enligt motionärerna likaledes
endast gälla t. o. in. den 31 december 1958. Utskottet finner icke anledning
föreligga att ge den föreslagna lagen endast begränsad giltighetstid samt av
styrker de härom framställda yrkandena.

I det i propositionen framlagda lagförslaget upptagna bestämmelser, som
bär icke särskilt berörts, och de i anslutning till desamma av departements''-chefen gjorda uttalandena har icke givit utskottet anledning till erinringar.
Ej heller har departementschefens förslag rörande behandlingen av frågan

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

om butikshandeln på nybyggnadsområden föranlett några anmärkningar
från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 398 och
11:488, 1:400 och 11:490, 1:442 och 11:506 såvitt gäller
den i motionerna under punkt 1. gjorda hemställan, 1:443
och II: 507 såvitt avser hemställan om ytterligare utredning
innan lagstiftning vidtages, samt I: 444 och II: 508, och med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet — måtte för sin del antaga förslaget med den
ändringen att 29 § erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

29 §. 29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse.

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängse
i högst ett år.

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489,

2) I: 400 och II: 490,

3) 1:442 och II: 506, samt

4) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan an
fört och hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wistrand*,
Nerman, Bengtson, Axel E. Svensson och Nils Theodor Larsson’'';

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,
fru Västberg, fru Sandström, herrar Lundberg*, Carlsson i Bakeröd*, Andersson
i Alfredshem* och Cassel*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Reservationer

I. av herrar Bengtson och Carlsson i Bakeröd;

II. av herrar Wistrand och Cassel, vilka ansett att utskottets yttrande
bort ha följande lydelse.

önskvärdheten av en i möjligaste män fri konkurrens framstår icke
minst efter de senare årens erfarenheter med ökad skärpa. Under dessa har en
av det allmänna bedriven ekonomisk politik dels direkt skapat konkurrenshinder
av stor betydelse, dels indirekt åstadkommit en för en verksam konkurrens
ogynnsam atmosfär. Demyi senare omständighet har stimulerat en
i viss utsträckning redan tidigare befintlig benägenhet för samverkan i syfte
att dämpa och förenhetliga den fria tävlan om konsumenternas köpintresse,
som är den fria konkurrensens samhällsekonomiska innebörd.

Samhället kan icke utan vidare finna sig i att den avtalsfrihet, som är
karakteristisk för svensk rättsordning, utnyttjas på ett sätt, vilket måste
anses strida mot vitala samhällsintressen. Å andra sidan manar hänsynen
till avtalsfrihetens princip och den självklara angelägenheten av att alla
medborgare och organisationer i samhället behandlas lika till största försiktighet
vid behandlingen av förslag till begränsningar i denna avtalsfrihet.

Enligt utskottets mening har lagen av den 29 juni 1946 om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet, trots att statsmakterna beklagligtvis
icke ställt erforderlig administrativ kapacitet till förfogande,
fungerat väl och lett till erkännansvärda resultat. Detta torde i väsentlig utsträckning
vara beroende dels på den omständigheten att lagen i fråga tillkom
under allmän anslutning, dels på att allmänna opinionen säkerligen i
viss mån av just detta skäl vaksamt följt utvecklingen, dels och måhända
framför allt på att lagstiftningens karaktär är sådan att självsaneringen
inom näringslivet befordrats.

Delade meningar kan råda om de praktiska uttryck en fri konkurrens
kan och bör få. Det alldeles avgörande förhållandet synes utskottet vara att
s. k. latent konkurrens råder. Detta betyder att varje företag i varje ögonblick
måste räkna med risken för konkurrens, tar hänsyn därtill vid prissättningen
och under trycket därav rationaliserar och effektiviserar sin
verksamhet.

Av nu antydda förutsättningar drar utskottet främst två slutsatser vid
sitt ställningstagande till Ivungl. Maj :ts proposition nr 103 med förslag till
lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande som från samhällets sida kan vidtagas för att främja en
friare och än mera dominerande konkurrens inom svenskt näringsliv ligger
på den allmänna ekonomiska politikens fält. Vad det gäller är att skapa
de allmänekonomiska förutsättningarna för en friare tävlan om konsumenterna
och att åstadkomma det klimat där en sådan tävlan framstår som

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

självklar och ofrånkomlig. Utskottet fäster därvid icke endast vikt vid de
direkta regleringarnas avveckling, utan understryker också bestämt att möjligheterna
för ny och växande företagsamhet måste förbättras och viljan
att över huvud taga risk stimuleras.

Inom vårt näringsliv finns en påtaglig vilja till konkurrens. Denna har
också kommit till uttryck i det betydande antal fall, då träffade avtal om
konkurrensbegränsningar frivilligt upphävts. Utskottet finner det därför
angeläget att statsmakterna i sina försök att undanröja skadliga verkningar
av konkurrensbegränsningar gör allt för att mobilisera denna konkurrensvilja
och under inga förhållanden vidtar åtgärder som kan dämpa densamma.

Med ökad förmåga till konkurrens och stärkt vilja att driva sådan inom
näringslivet bör det samhällsproblem kunna friktionsfritt lösas som sammanfattats
inom begreppet »skadlig verkan av konkurrensbegränsning».

Utskottet har av propositionen erfarit att regeringens förslag till kartelllag
föregåtts av vissa förhandlingar mellan å ena sidan företrädare för handelsdepartementet
och å den andra representanter för utvalda näringsorganisationer.
I vidare mån än vad propositionen upplyser har utskottet icke
fått del av vad som därvid förekommit. Svensk rätt och praxis känner ett
vidsträckt och värdefullt remissförfarande, däremot inte något slags interna
och sekreta förhandlingar av mer eller mindre bindande natur, särskilt inte
i frågor som skall göras till föremål för lagstiftning i den ordning som för
sådan är stadgad. Utskottet nödgas alltså beteckna det förfaringssätt, vilket
i detta sammanhang kommit till användning, som anmärkningsvärt.

Detta utskottets uttalande riktar sig icke mot en samverkan som sådan
mellan statsmakterna och organisationerna inom näringslivet. Tvärtom vill
utskottet därvidlag helt ansluta sig till de synpunkter som framförts i motionerna
I: 444 och II: 508 och finner det således lämpligast att en lagstiftning
som har till syfte att främja konkurrensen, medvetet utformas så att
icke blott företagens utan även organisationernas aktiva medverkan vinnes.
Målet bör vara att åstadkomma en näringslivets hederskodex, som är inriktad
på att reglera och begränsa avtalsfrihetens användning på ett sätt
som svarar mot konsumenternas intressen och det allmännas ansvar. Värdefulla
erfarenheter om ett sådant frivilligt normsystems effektivitet har
vunnits på arbetsmarknaden. Detta förutsätter emellertid största möjliga
grad av frivillighet. Utskottet kan icke anse att några hinder föreligger för
att det allmänna genom ett »näringsfrihetsråd» i förhandlingar av denna
art företräder konsumenterna. Även på arbetsmarknaden är det väsentliga
i de träffade uppgörelserna av denna natur de åtaganden organisationerna
iklätt sig i förhållande till det allmänna.

Det är enligt utskottets mening icke lämpligt att genom lagstiftning söka
motverka de onekligen förekommande »skadliga verkningarna» av konkurrensbegränsande
åtgärder på arbetsmarknaden. Just den omständigheten
gör det desto nödvändigare att även då fråga är om ingripande mot enskilt
fall av annan konkurrensbegränsning förfara med all aktsainhet. Speciellt

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

gäller detta i det så kallade monopolistfallet, som dels är svårt att närmare
angiva, dels oftast rör sig om en just genom skickligt förd konkurrens ernådd
ställning. Dessa överväganden synes utskottet bestämt leda till en anordning
med ett uteslutande förhandlande näringsfrihetsråd, som ju under
sådana förhållanden torde kunnna påräkna positiv medverkan från näringslivets
egen sida och hel och full förmåga att mobilisera en verkligt
allmän opinion. Under dessa förutsättningar förefaller ej hinder möta att
konkurrensbegränsning som direkt eller indirekt beror av statliga åtgärder
behandlas på samma sätt som annan.

I propositionen har departementschefen i huvudsak accepterat principen
att näringsfrihetsrådet skall arbeta — icke genom straffsanktionerade förelägganden
— utan genom förhandlingar med berörda parter. Utskottet finner
denna uppläggning tilltalande. På två punkter har emellertid avsteg
gjorts från denna grundsats, nämligen när det gäller bruttoprissättningen
och anbudskartellerna, vilka yttringar av konkurrensbegränsning direkt kriminaliserats
i lagförslagets 2 resp. 3 §§.

Det är att märka, att förbudet mot dessa former av konkurrensbegränsning
gäller vare sig de i det särskilda fallet har medfört skada eller ej. Även
om domstolen sålunda skulle finna att en dylik konkurrensbegränsning,
som bragts under dess prövning, medfört övervägande nytta för konsumenterna,
är domstolen förhindrad meddela friande dom.

Vad angår bruttoprissättningen är meningen om dess övervägande skadliga
eller övervägande nyttiga karaktär delade. På vissa områden ligger det
otvivelaktigt i allmänhetens intresse att veta att priset för en och samma
märkesvara är detsamma, i vilken affär den än inköpes. I andra fall kan
bruttoprissättningen däremot uppenbarligen medföra skadeverkningar. Även
om bruttoprissättningen nu kriminaliseras vinnes emellertid ingen garanti
för att detta system i verkligheten kommer att övergivas. Försök att kringgå
förbudet torde bli mycket svåra att hindra. Över huvud taget talar sannolikheten
för att i realiteten de mest samhällsskadliga slagen av konkurrensbegränsning
kommer att gå fria från kriminaliseringen, medan allenast de
mera enkelt utformade och relativt ofarliga drabbas av straff enligt detta
lagrum.

Att införa ett förbud mot bruttoprissättning innan man i lagstiftningen
kommit till rätta med den s. k. lockvaruförsäljningen synes utskottet icke
kunna komma i fråga.

I motionerna I: 399 och It: 489 etc.--— (lika med utskottet, sid. 39

och 40) —--bestämda utförsäljningspriset.

Enligt 4 § i lagförslaget — — — (lika med utskottet, sid. 40)---

besvarat motionerna I: 399 och II: 489.

Det i lagförslagets 3 § etc. —- ■— — (lika med utskottet, sid. 40 och 41)
— — -— dispenser från förbudet.

I motionerna I: 444 och II: 508 --— (lika med utskottet, sid. 41) —

--karteller av andra slag.

Utskottet finner dessa anbudskarteller i flertalet fall utgöra en skadlig

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

form av konkurrensbegränsning, men är medvetet om att undantag gives,
särskilt när det gäller anbud från hantverkares och småföretagares sida
gentemot långt starkare parter på köparsidan.

Lagbudets utformning enligt förslaget är ytterligt vagt och gränsen mellan
det straffbara och icke straffbara området oklart. Det måste bl. a. förefalla
allmänheten egendomligt att straff icke drabbar de anbudsgivare som
i ett givet ögonblick kommer överens om att genom skenförfarande låta en
av gruppens medlemmar få inge lägsta anbud, medan det är förbjudet att
på förhand träffa avtal om att träffa eller tillämpa överenskommelse om
att förfara på angivet sätt.

Med de nu angivna utgångspunkterna finner sig utskottet böra avstyrka
de bestämmelser om kriminalisering av bruttoprissättning och anbudskarteller
som inrymts i lagförslaget 2 och 3 §§. Detta ställningstagande föranleder
till att dessa båda lagrum enligt utskottets mening måste utgå ur lagförslaget,
varjämte ett antal övriga bestämmelser måste ändras eller omarbetas.
I motionerna I: 444 och II: 508 har utformats förslag till en fullständig
lagtext, vilken utskottet finner vara av beskaffenhet att kunna läggas
till grund för lagstiftning i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa
att riksdagen måtte

A. att riksdagen måtte — med förklaring att det genom
propositionen framlagda lagförslaget icke kunnat oförändrat
antagas — i anledning av motionerna I: 444 och II: 508
för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, ankomma på näringsfrihetsrådet att genom
förhandlingar med näringsorganisationer, som rådet finner representativa,
söka från dem åstadkomma åtaganden, som äro ägnade att främja fri konkurrens
och undanröja skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar.

Likaledes skall rådet i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas
under dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan
därav.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

2 §.

Förhandling, varom i 1 § andra stycket stadgas, skall äga rum, då konkurrensbegränsning
består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som
berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden, eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken
sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för
en väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast
i den mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande
makt.

3 §.

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

4 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller
konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna,
vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

5 §.

övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem
skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,
och tre hland personer, som kunna anses företräda allmänna konsumentoch
löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal
ersättare.

6 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 5 §, förordnar Konungen annan
för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

7 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande eller ledamot utövas av den som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

8 §.

Näringsfrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter,
som avses i 4 §, samt en företrädare för företagarintressena och en företrädare
för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande
skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsumentoch
löntagarintressena deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden å rådets vägnar
dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt, dels i övriga ärenden
företaga förberedande åtgärder.

9 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar
gälla vad om domar jäv är stadgat.

10 §.

Näringsfrihetsrådets ordförande äger påkalla förhandling, som i 1 § sägs.

Framställning om förhandling må jämväl göras av sammanslutning av
näringsidkare, konsumenter eller löntagare så ock av företagare, som omedelbart
beröres av konkurrensbegränsningen i fråga.

11 §•

Påkallan eller framställning om förhandling varom i 10 § sägs göres
skriftligen till näringsfrihetsrådet. I framställningen skola angivas de skäl,
varå denna grundas.

12 §.

Har förhandling påkallats eller framställning därom ingivits, skall näringsfrihetsrådet
bereda vederbörande parter tillfälle att vid sammanträde
inför rådet framlägga sina synpunkter på frågan huruvida de för förhandling
stadgade betingelserna föreligga.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt muntlig
eller skriftlig förberedelse äga rum.

13 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 12 § förekommit vid handen, att
betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att
besluta om förhandling.

14 §.

Förhandling, som i 1 § andra stycket sägs, skall äga rum vid sammanträde
med parterna inför näringsfrihetsrådet eller, om så prövas lämpligt
och ärendet ej är av synnerlig vikt, dess ordförande. Rådet eller ordföranden
må ock överlägga enskilt med part. Förhandlingen skall städse avslutas
vid sammanträde med parterna inför rådet.

15 §.

Har förhandling, som i 14 § sägs, avslutats utan att skadlig verkan av
konkurrensbegränsning kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihretsrådet,
där saken finnes vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

16 §.

Näringsfrihetsrådet äger vid vite förelägga part enligt 1 § andra stycket
att inställa sig inför rådet samt att i förekommande fall tillhandahålla rådet
handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar, vilka kunna vara
av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet av
teknisk natur.

17 §.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom
stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej
finner det kunna ske offentligt.

18 §.

över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan
ej föras.

19 §.

Näringsfrihetsrådet eller dess ordförande äger av övervakningsmyndighet,
som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, påkalla biträde för utredning i fråga, som
kan vara av betydelse för förhandling enligt denna lag, ävensom påkalla
att övervakningsmyndighet med särskild uppmärksamhet följer utvecklingen
inom viss angiven del av det ekonomiska livet.

20 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,
utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel
med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pcnsionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

21 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

22 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

23 §.

Röjer någon utan giltighetsskäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande
icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

24 §.

Åtal mot ordföranden eller ledamot i näringsfrihetsrådet för ämbetsbrott
skall upptagas av Svea hovrätt.

25 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 och gäller till och med den
31 december 1958.

B) att motionerna

1) I: 398 och II: 488,

2) I: 399 och II: 489,

3) I: 400 och II: 490,

4) I: 442 och II: 506 samt

5) 1:443 och 11:507

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan
anfört, ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

III. av herr Lundberg, som ansett

a) att det stycke i utskottets motivering (s. 50, 51), som börjar respektive
slutar med »Ombudsmannen för — — — och II: 488» bort ha följande
lydelse:

»Den i propositionen föreslagna ombudsmannen erhåller uppgifter, som
till en del är av samma art som en åklagares vid domstol. Även om han
har dylika uppgifter, tillkommer dock att han måste besitta praktisk och
teoretisk kunnighet i samhälls- och företagsekonomiska frågor för att rätt
kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av de konkurrensbegränsande
åtgärderna. Att ombudsmannen äger insikt i dylika frågor måste anses vara
en förutsättning för att han skall kunna fullgöra sin uppgift. På grund härav
måste enligt utskottets mening huvudvikten i fråga om kompetens läggas
på insikt i näringslivets prisbildningsfrågor, funktionssätt etc. och icke
på lagkunnighet och erfarenhet i domarvärv. Utskottet förordar därför bifall
till motionerna 1:398 och 11:488.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

b) att utskottet under A. bort hemställa att riksdagen — med bifall till
motionerna I: 398 och II: 488 samt avslag å motionerna 1:400 och II: 490,
I: 442 och II: 506 såvitt gäller den i motionerna under punkt 1. gjorda hemställan,
1: 443 och II: 507 såvitt avser hemställan om ytterligare utredning
innan lagstiftning vidtages, samt I: 444 och II: 508, och med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet —- måtte för sin del antaga förslaget med de
ändringarna att 14 och 29 §§ erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en
ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv
erfaren.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse.

(Utskottets förslag:)

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en
ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängse
i högst ett år.

IV. av herrar Jacobsson i Igelsbo och Sunne samt fru Sandström, vilka
ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.

I propositionen har---- (lika med utskottet)---delas av nä ringsfrihetsrådet.

Delade meningar — -—- — (lika med utskottet)---hittills ägt rum.

Utskottet vill erinra om lagrådets uttalande, att det visserligen med visst
fog kan göras gällande, att man ännu icke äger de önskvärda insikterna och
erfarenheterna på detta svårtillgängliga område och att det därför är vanskligt
att bedöma verkningarna av lagstiftningsåtgärder men att de linjer, efter
vilka förslaget utformats, bör kunna godtagas som grund för en lagstiftning.
Med dess hjälp bör vidgade erfarenheter om den lämpliga utformningen
av samhällets åtgärder till näringsfrihetens befrämjande kunna vinnas.
Utskottet vill i detta sammanhang — i likhet med vad som framhållits
i motionerna 1:442 av hr Ohlon m. fl. och 11:506 av hr Ohlin m. fl. ■—
erinra om den utredningsverksamhet i fråga om konkurrensbegränsningar,
som hittills bedrivits i enlighet med 1946 års lag. Denna verksamhet
har haft eu mycket begränsad omfattning, alldenstund monopolutredningsbyrån
icke blivit utbyggd på det sätt, som ursprungligen avsågs, vadan byrån
inte kunnat fullgöra sina åligganden i den utsträckning, som 1946 års

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

lag förutsatte. Ett bättre underlag för bedömning av konkurrensbegränsningarnas
verkningar skulle eljest ha kunnat föreligga.

Enligt utskottets uppfattning är konkurrensen en generellt verkande
reglerande mekanism av utomordentlig betydelse för det ekonomiska livet.
Den i ovannämnda motioner uttalade uppfattningen, att konkurrensen är en
av de väsentligt framstegsbefrämjande krafterna delas av utskottet. Konkurrensen
är i sig själv en betydande garanti för att oekonomiska former
försvinner och att självförnyelse äger rum. Med denna uppfattning är det
naturligt, att utskottet hälsar med tillfredsställelse möjligheterna att genom
lagstiftning motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet, vare
sig dessa är föranledda eller åstadkomna genom privata eller statliga åtgärder.
Med de preciseringar utskottet i det följande kommer att göra beträffande
såväl lagens tillämpning som dess giltighetstid synes det därför möjligt
att förorda en lagstiftning av denna karaktär. Utskottet avstyrker alltså
motionerna I: 443 av hr Nordenson och II: 507 av hr Munktell och Nygren,
såvitt däri yrkats uppskov med lagstiftningsfrågan i avbidan på ytterligare
utredning.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har till sin allmänna uppbyggnad
i allt väsentligt grundats på det förslag, som utformats av nyetableringssakkunniga,
men detta har på några punkter väsentligt ändrats. Liksom
sakkunnigförslaget —---finner utskottet väl berättigad. Genom

den mjukare utformning som den föreslagna lagen erhållit i och med att
densamma väsentligen begränsats till att skapa ett i lag reglerat värderingsoch
förhandlingsförfarande synes — såsom departementschefen anfört —-möjligheter finnas för att åstadkomma ett samarbete mellan statsmakterna
och näringslivet i syfte att förhindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning.
Det är utskottets förhoppning att man på detta sätt skall kunna närma
sig en tillfredsställande lösning av det svåra problem, som här föreligger.
Skulle denna förhoppning ej infrias, aktualiseras ånyo vissa i diskussionen
framförda alternativa förslag. Utskottet vill för sin del bestämt uttala sig
mot tanken att ge näring&frihetsrådet som nyetableringssakkunniga föreslagit
både dömande och förhandlande funktioner. Utskottet delar den i motionerna
I: 442 och II: 506 uttalade uppfattningen, att rådet i så fall skulle
kunna utvecklas som organ för en detaljreglering och dirigering av stora
delar av den ekonomiska verksamheten i landet, en utveckling som vore
olycklig. Utskottet vill ge uttryck för den uppfattningen, att det alternativ
till nu föreslagna ''lagstiftning som i fall av otillfredsställande erfarenheter
av denna närmast bör prövas är den i motionerna I: 442 och II: 506 framförda
tanken på en utvidgning av antalet förbjudna former av konkurrensbegränsningar
och överflyttande av en av det permanenta förhandlingsorganets
uppgifter på särskilda, för varje enskilt fall tillsatta utrednings- och förhandlingsorgan.

I motionerna I: 444 och II: 508 ---(lika med utskottet) -—--

verkningar av konkurrensbegränsningar.

Utskottet finner---(lika med utskottet)---bedömes ända målsenligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32. 63

De i 2 och 3 §§----(lika med utskottet) — — — de föreslagna för buden.

Det i 2 §---(lika med utskottet) —--kan äventyras.

I motionerna 1:444 och 11:508 uttalas---(lika med utskottet)

—--konkurrensbegränsningar i allmänhet.

I motionerna I: 443 och II: 507 ---— (lika med utskottet) —--

blir uttryckligen förbjuden.

Utskottet finner i likhet med departementschefen bruttoprissystemet, som
otvivelaktigt vunnit allt större utbredning, vara en sådan form av konkurrensbegränsning,
som det ur allmän synpunkt är angeläget att motverka.
Då det icke synes medföra några allvarligare olägenheter av ett generellt
förbud tillstyrker utskottet lagförslaget i detta avseende. Erfarenheterna får
ge vid handen, om och i så fall i vad mån vidgade dispensmöjligheter eller
undantagsbestämmelser kan anses motiverade.

I motionerna I: 399 och II: 489 -— --- (lika med utskottet)----

av tidningen bestämda utförsäljningspriset.

Enligt 4 § -----(lika med utskottet) ----motionerna I: 399 och

II: 489.

Det i lagförslagets 3 §---(lika med utskottet)---andra kcn kurrensbegränsande

avtal. Det i här ifrågavarande paragraf föreslagna förbudet
mot avtal om gemensam anbudsprövning har av departementschefen
motiverats främst därmed, att en sådan förhandsprövning, hur den än anordnats,
i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna och att det
därför är svårt att komma ifrån att denna typ av anbudskarteller i många
fall har skadlig verkan medan inga mera vägande skäl kan anföras för densamma.
Förfarandet har av departement —--dispenser från förbudet.

I motionerna I: 444 och II: 508 ---— (lika med utskottet) — •— -—-

karteller av andra slag.

Utskottet finner de skäl, departementschefen anfört, vara godtagbara. Skulle
vissa anbudskarteller av det slag, varom här är fråga, i enstaka fall befinnas
ur allmän synpunkt värdefulla eller av andra skäl ofrånkomliga, har
genom de föreslagna dispensbestämmelserna sörjts för att sådana överenskommelser
kan komma till användning. Den avgränsning av förbudet, som
ägt rum i det föreslagna stadgandet, synes emellertid erbjuda vissa svårigheter
vid tillämpningen. Under den försökstid, som utskottet förutsätter
att lagen skall tillämpas, bör näringsfrihetsrådets verksamhet kunna visa,
huruvida anledning finns att uppmjuka ifrågavarande förbudsbestämmelse
ytterligare eller göra annan förändring för att underlätta dess tillämpning.

På grund av det anförda finner sig utskottet, med avstyrkan av bifall och
de motionsvis framställda yrkandena, böra biträda propositionens förslag
i fråga om förbudet mot vissa slag av anbudskarteller.

I motionerna 1:400 och 11:490 —--(lika med utskottet)---

i dessa fall.

Det av motionärerna berörda —--(lika med utskottet —--mo tionerna

1:400 och 11:490.

€4 Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Bestämmelserna om förhandling--— (lika med utskottet)----—

att hindra.

I fråga om kartellfallets---(lika med utskottet) ----skadlig

konkurrensbegränsning.

Beträffande monopolistfallet -— --- (lika med utskottet) •—- •—- — från

fall till fall.

Departementschefen har anfört ---- — (lika med utskottet)----

av näringsfrihetsrådet.

Ett av de mest omstridda spörsmålen---- (lika med utskottet)--

— på näringsfrihetsrådet.

I motionerna I: 443 och II: 507 — — — (lika med utskottet) — -—- —
på varudistributionens rationalisering.

I motionerna I: 442 och II: 506 ---(lika med utskottet) -— — —

erforderlig kompetens.

Utskottet har vid sin prövning av frågan om den enskilda nyetableringskontrollen
funnit, att behovsprövning av nygrundade företag i allmänhet
inte kan vara önskvärd. Utskottet delar därvid den mening, som kommit till
synes i motionerna I: 442 och II: 506. Utskottet ansluter sig också till uppfattningen
i de nämnda motionerna, att det inom vissa branscher, exempelvis
detaljhandel och framför allt inom hantverk, kan finnas skäl för en kompetensprövning,
när det gäller nya företag. Den nyetableringskontroll det
här är fråga om gäller sålunda inte behovet av nya företag utan endast en
viss prövning av kompetensen vid bedömning av nyetablering inom här
åsyftade områden, i sådana fall där eljest förluster och sämre service kan
befaras. Utskottet anser att näringsfrihetens princip så långt möjligt bör
upprätthållas inom näringslivet, men anser det icke strida däremot att behovet
av kompetens för näringsidkare inom vissa näringsgrenar beaktas. Genom
näringsfrihetsrådets existens bör trygghet kunna vinnas, att icke en
sådan kompetensprövning missbrukas.

En fråga----- (lika med utskottet)---i och för sig tillbörlig.

I motionerna I: 442 och II: 506 --- — (lika med utskottet) — -—--

regleringar förekommer.

Utskottet vill på förevarande punkt ansluta sig till den uppfattning, som
framförts i motionerna 1:442 och 11:446. Det torde sålunda vara uppenbart,
att statliga regleringar, vare sig de försiggå inom jordbruket, transportväsendet
eller andra av staten reglerade handelsgrenar, bör bedömas på
likartat sätt. Departementschefen har påpekat, att jordbrukskooperationen
genomfört konkurrensbegränsande åtgärder. Enligt utskottets mening bör
dessa göras till föremål för samma övervakning som andra. Det torde sålunda
ej, som i motionerna framhållits, vara förenligt med en opartisk inställning,
om det allmänna utan vidare skulle förutsätta att dessa konkurrensbegränsningar
har ett sådant samband med den statliga jordbruksregleringen,
att de, som departementschefen säger, »i flertalet fall» skulle betraktas
som en ofrånkomlig konsekvens av den statliga regleringen och därför
i praktiken undantas från övervakning. Den allmänna principen om lik -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

het inför lagen, som är av grundläggande betydelse för vår samhällsuppbyggnad,
måste respekteras och utgöra en grundval för näringsfrihetsrådets verksamhet.

Arbetsmarknaden har---(lika med utskottet)---på likartade

företeelser.

I motionerna 1:442 och 11:506 ---(lika med utskottet)---

reglerade handelsgrenar.

För sin del vill utskottet ansluta sig till meningen, att konkurrensbegränsningar
på arbetsmarknaden bör undantagas från den här förevarande
lagstiftningen utom i den mån de är förbundna med konkurrensbegränsning
på varumarknaden. De principiella synpunkter, som på sätt nyss sagts kommit
till uttryck i motionerna I: 442 och II: 405, finner utskottet beaktansvärda.
Det kan nämligen icke vara rimligt, att samhället enbart skulle tillåta,
att vissa organisationer utövar en verksamhet för att för sina medlemmar
skapa trygghet för rimlig inkomst. Vare sig denna inkomsttrygghetsskapande
verksamhet utövas av fackliga organisationer för löntagare, jordbrukare,
fiskare eller t. ex. andra samhällsgrupper med begränsade inkomster, såsom
hantverkare, tjänstemän och andra företagare, synes samhället enligt utskottets
mening böra a priori uppfatta dem som fullt legitima. Utskottet
förutsätter att detta i allt väsentligt är i överensstämmelse med den innebörd,
som enligt förslaget inbegripits i begreppet »skadlig verkan». Av 1 §,
andra stycket,--— (lika med utskottet)---vederbörlig bety delse.

Näringsfrihetsrådet skall — — — (lika med utskottet)--— samt

försäkringsinspektionen.

I det i motionerna I: 398 och II: 488 ---(lika med utskottet)--

— näringslivets förhållanden.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor — — — (lika med utskottet)

— — — erfarenhet såsom domare. Utskottet vill icke bestrida, att det, så som

motionärerna anfört, är av vikt, att denne besitter insikt i näringslivets
förhållanden och att även i övrigt ekonomisk sakkunskap finnes tillgänglig
vid handläggningen av de ärenden, varom här är fråga. Utskottet vill--

— inom utredningsorganen. Utskottet förutsätter att, i den mån det är möjligt,
hänsyn tas till önskvärdheten av att ombudsmannen har ekonomiska
insikter men finner inte att detta kan göras till ett oeftergivligt villkor, då
det kan visa sig omöjligt att finna personer med så mångsidig kompetens.
Utskottet avstyrker på grund av vad sålunda anförts motionerna I: 398 och
II: 488.

Enligt 29 § — — — (lika med utskottet)--- — förevarande paragraf.

I såväl motionerna 1:443 och 11:507 — — — förevarande lagstiftning.
Utskottet får för sin del ansluta sig till den i de två senare motionerna anförda
uppfattningen att i och med tillkomsten av en lagstiftning i syfte att
öka konkurrensen synes något verkligt behov av en förlängning av prisregleringslagen
inte förekomma. Utskottet får i övrigt hänvisa till behandlingen
av propositionen nr 192.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 32.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

I motionerna 1:442 och 11:506 ---(lika med utskottet)---

t. o. m. den 31 december 1958. Utskottet finner i likhet med vad som i motionerna
föreslagits, att den föreslagna lagen endast bör ges begränsad giltighetstid
och sålunda äga tillämpning till och med utgången av år 1958 då
på grundval av vunna erfarenheter en omprövning av frågan bör äga rum.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. Att riksdagen — med avslag å motionerna 1: 398 och
11:488, 1:400 och 11:490, 1:443 och 11:507 såvitt avser
hemställan om ytterligare utredning innan lagstiftning vidtages,
samt 1: 444 och II: 508, med bifall till motionerna I:
442 och II: 506 och med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — måtte för sin del antaga
förslaget med den ändringen att 29 § och bestämmelserna
om ikraftträdandet erhåller följande lydelse

(Kungl. Maj:ts förslag:)

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse.

(Utskottets förslag:)

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse
i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954 utom såvitt angår de i 2
och 3 §§ stadgade förbuden, vilka
träda i tillämpning den 1 juli samma
år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954 utom såvitt angår de i 2 och
3 §§ stadgade förbuden, vilka träda
i tillämpning den 1 juli samma år,
samt gäller till och med den 31 december
1958. Beträffande fiörseelse
mot lagen, som begåtts under tiden
för dess giltighet, skall dock vad i
lagen är stadgat fortfara att gälla efter
sistnämnda dag.

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489,

2) I: 400 och II: 490, samt

3) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

537450. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag