Andra lagutskottets utlåtande Nr 32 (Utlåtande 1933:L2u32 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1933 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, dels oek i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 22 mars 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr
236, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 om
expropriation, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928
(nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,
dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda
bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»
införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande
som följer:

1 §.

Fastighet, som---erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som---till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller
eljest av expropriationen följande kostnad. Har motpart genom invänd Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 aod. Nr 32. 1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ning eller yrkande som uppenbarligen saknat fog hindrat överenskommelse
örn expropriationsersättningen, eller har kostnaden eljest utan skälig anledning
ökats genom hans vållande, pröve dock rätten i vad mån han bör
själv vidkännas sina kostnader ävensom gottgöra den exproprierande de
utgifter som genom förfarandet åsamkats denne. Kostnad, som i 34 §
första stycket avses, må sökas åter av den som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem

eller jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 sägs må ej beviljas
med mindre ansökningen gjorts genom hushållningssällskaps egnahemsnämnd
eller organ, som för kommuns räkning bedriver statsunderstödd
låneverksamhet för egna hem eller arbetarsmåbruk, samt ändamålet omedelbart
sammanhänger med sådan av hushållningssällskapet eller kommunen
bedriven verksamhet.

109 §.

Avser ansökningen mark vilken ingår i tomtindelning, skall bifogas
kopia av tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt
rum, kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.
Avser ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver
med beskrivning, upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar av vad
örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller
annan person med behörighet att för det ändamål, vartill marken avses
skola efter expropriationen användas, verkställa avstyckning av sådan
mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å markens ägare och innehavare
samt, örn i något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas
huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 $.

Expropriationsrätt må beviljas endast örn särskild svårighet möter att
genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller
innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra
olägenhet som nyss sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Vid beviljande av rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning
skall iakttagas, att expropriation ej må ske i strid mot tomtindel -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 3

ningen. Beträffande annan mark må expropriationsrätt medgivas allenast
örn marken utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning
frånskiljas stamfastigheten samt, då sökandens avsikt är att
marken skall uppdelas i flera fastigheter, örn avstyckning finnes kunna
ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga örn kostnaderna i
expropriationsmål vari stämning utfärdats före nämnda dag skall äldre
lag gälla.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft dels två före propositionens avlämnande inom första kammaren
väckta motioner, nämligen nr 195 och nr 198, håda av herr Lindhagen,
dels ock fyra i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
nr 313 i första kammaren av herr Tamm m. fl. och nr 323 i samma kammare
av herr Lindhagen samt nr 470 i andra kammaren av herr Petersson
i Lerbäcksbyn m. fl. och nr 520 i samma kammare av herr Wiklund m. fl.

I motionen 1:195 hemställes, att riksdagen, efter tagen del särskilt av
jordkommissionens lagförslag och motiveringar, ville efter samråd mellan
vederbörande utskott och justitiedepartementets lagbyrå låta utarbeta
och i följd av nödtiden redan vid denna riksdag antaga en med expropriationsrätt
utrustad och företrädesvis på oodlad jord inriktad lagstiftning
örn rätt till nya arhetaresmåbruk, nya småbruk till självförsörjning
och förbättring av ofullständiga jordbruk, så att de kunna grunda självförsörjning.

I motionerna I: 313 och II: 470 yrkas avslag å propositionen.

I motionerna I: 323 och II: 520 hemställes, att riksdagen ville

A) provisoriskt godtaga propositionens huvudsakliga förslag, dock med
följande ändringar:

1) 1 § 14 erhåller följande ändrade lydelse:

»14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständigt jordbruk eller för frilösning av smärre
arrendejordbruk»;

2) § 67 erhåller följande ändrade lydelse:

»Den exproprierande---åsamkats denne. Har jordägaren och den

exproprierande å ömse sidor tappat eller befinnes saken hava varit tvivelaktig
skall envar vidkännas sina egna utgifter. Kostnad---sva rar»; 3)

§ 108 erhåller följande ändrade lydelse:

»Kätt till expropriation, som i 1 § 14 sägs, må sökas genom hushållningssällskaps
— — — bedriven verksamhet. Sådan ansökan må ock utan
dylikt sammanhang göras av statens egnahemsstyrelse, landsting, jordbr
ukskommission, kommunalnämnd samt arbetaresmåbruksnämnd eller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

annan av kommun tillsatt delegation med uppdrag att verka för någon
av de i 1 § 14 omförmäla uppgifter, ävensom av enskilda föreningar för
anskaffande av jord åt arbetslösa»;

4) § 110 erhåller följande ändrade lydelse:

»Expropriationsrätt må ej medgivas, örn därigenom avsevärd olägenhet
skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Vid bedömande--

— uppg jord plan»; samt

B) hos Kungl. Majit hemställa örn övervägande av:

1) en definitiv särskild lagstiftning för de i 1 § 14 omnämnda ändamål,
byggd på väsentlig anslutning till den i ensittarelagen stadgade förhandlingsordning
och ett mera preciserat utformande av rättigheter och skyldigheter;
och

2) ett formellt förenklat expropriationsförfarande även för fall, då
tvist ej uppstår, i syfte att, vid behov, avstått markområde varder omedelbart
frigjort från de inteckningar, som besvära det.

Slutligen hemställes i motionen 1:198, att riksdagen ville hos regeringen
begära förslag vid denna riksdag — med hänsyn till folkets nödläge

— till lagstiftning, varigenom

1) den i 1 § av lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)
fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919 framflyttas
till den 1 januari 1928, och

2) ensittarlagen kompletteras genom skälig rätt att få genom tvångsavlösning
förvärva tomt för bostadsändamål även innan byggnaden blivit
uppförd å marken.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet hänvisa till propositionen; och får utskottet, i fråga örn vad motionärerna
anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisa till motionerna.

Expropriationsfrågan.

Under de senaste tre årtiondena hava vid upprepade tillfällen förslag
blivit framställda med syfte att genom en på expropriation stödd lagstiftning
bereda säker möjlighet för bildande av egna hem och mindre jordbruk,
stärkande av ofullständiga jordbruk ävensom frilösning av arrendejordbruk.
En ingående historik, avseende dessa frågors behandling under
tiden till och med år 1929, har lämnats i det utlåtande, nr 1, som sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet avgav år 1930 i anledning av
ett flertal inom riksdagen väckta motioner rörande vissa sociala jordfrågor.
I utlåtandet redogjorde det sammansatta utskottet under olika huvudavdelningar
för frågorna örn bildandet av nya jordbruk och beredande
av jordbruk åt lantarbetare m. fl. (sid. 51—75), örn frilösning av arrendejordbruk
(sid. 75—96), örn förbättring av ofullständiga jordbruk (sid. 96

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

—115) samt om anskaffande av tomtmark för bostäder m. m. (sid. 115—
123). Till innehållet i nämnda utlåtande anhåller utskottet att få hänvisa.

I enlighet med hemställan av det sammansatta utskottet beslöt 1930 års
riksdag, som ställde sig avvisande mot en expropriationslagstiftning på
förevarande område, att i skrivelse (lii* 276) anhålla, att Kungl. Maj:t
ville, bland annat, verkställa fortsatt utredning rörande de ekonomiska
förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade
möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorsoch
småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer
att erhålla egna jordbruk samt i anslutning till nämnda utredning
verkställa utredning rörande de ytterligare åtgärder, som (utan expropriation)
kunde anses ägnade dels att underlätta frilösningar av mindre
arrendejordbruk dels ock att främja utökandet av ofullständiga jordbruk
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill samtliga utredningarna
kunde föranleda.

Sedan Kungl. Majit den 4 december 1930 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga för verkställande av de i berörda
riksdagsskrivelse ifrågasatta utredningarna, lämnades sedermera
ifrågavarande uppdrag åt ledamöterna av riksdagens första kammare
professorn K. G. Westman, lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg
och jägmästaren C. G. L. Heson Tamm samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare bankofullmäktigen P. E. Sköld och ombudsmannen H.
Molander. De sakkunniga antogo namnet sociala jordutredningen. I
bankofullmäktigen Skölds ställe har sedermera som ledamot av jordutredningen
inträtt redaktören H. Sten i Gävle.

Vid 1931 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr Lindhagen
en motion, nr 174, i vilken hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl.
Majit anhålla, att den sociala jordutredningen måtte erhålla sitt uppdrag
utvidgat med bemyndigande att även överväga organiserandet av en
rättsordning, innefattande en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen,
oberoende av bolags och stora jordägares medgivande.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, hemställde andra lagutskottet,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer avgåvos dels av herr Lindhagen, dels ock av herr Linder
jämte fyra andra ledamöter av utskottet. Herr Lindhagen hade hemställt,
att riksdagen med anledning av motionen ville hos Kungl. Majit anhålla,
att sociala jordutredningen måtte erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande
att överväga organiserandet av en rätt till jorden för den
nödlidande lantbefolkningen genom möjligheter även till skälig tvångsavlösning
av jord från bolags oell stora jordägares domäner. Den av herr
Linder m. fl. avgivna reservationen var icke åtföljd av något yrkande.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vid 1932 års riksdag behandlades åtskilliga frågor av intresse i förevarande
sammanhang.

I en motion, II: 266, hemställde herr Spångberg m. fl., att riksdagen i
avvaktan på revidering av sociala arrendelagen måtte i denna lag införa
förbud för bolag att inom de delar av riket, till vilken den norrländska
arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, försälja jordområden,
som upplåtits på arrende, i de fall att vederbörande brukare önskade
att få kvarbliva som arrendator.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 21, att motionen icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. Herr Lindhagen avgav särskilt
yttrande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I en motion, I: 210, hemställde herr Lindhagen, att riksdagen ville 1) för
sin del, efter samarbete med justitiedepartementet och med stöd av de sociala
jordkommissionernas i gångna tider framlagda grundsatser och lagförslag,
antaga en lag örn ett skäligt utnyttjande ytterst genom tvångsavlösning
av obegagnade odlingslägenheter å större enskilda domäner såsom
bidrag till folkförsörjningen, 2) eller ock, örn detta ej bifölles, hos
Kungl. Majit begära att för 1933 års riksdag framlades förslag till en
sådan lagstiftning, som förut nämnts.

Andra lagutskottet framhöll i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr
23, att vid många tillfällen inom riksdagen framförts det kravet, att statsmakterna
skulle kraftigare än hittills skett främja tillkomsten av nyodlingar.
Så hade också varit fallet vid 1930 års riksdag, då kravet till en
del vann riksdagens beaktande. Den av motionären väckta frågan örn ett
skäligt utnyttjande av obegagnade odlingslägenheter å större enskilda domäner
folie i viss mån inom ramen av den utredning, som uppdragits
åt sociala jordutredningen. Det torde icke förefinnas tillräckliga skäl för
att riksdagen då skulle intaga en annan ståndpunkt än år 1930 — då riksdagen
ställt sig avvisande — till frågan örn lämpligheten av en expropriationslagstiftning
för främjande av nyodlingar. Vad särskilt beträffade
de ekonomiska förutsättningarna för jordbrukets bärighet hade förhållandena
icke ändrat sig på ett sätt, som kunde föranleda därtill. Utskottet
hemställde därför örn avslag å motionen.

Reservation anmäldes av herr Lindhagen jämte fem andra ledamöter
av utskottet, vilka hemställde, att riksdagen i anledning av motionen ville
till Kungl. Majit avlåta skrivelse i det syfte, som angåves i punkt 2) av
motionärens hemställan.

Riksdagen beslöt att avslå motionen.

Slutligen föreslog herr Lindhagen i en motion, I: 213, att riksdagen ville
med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider framlagda
grundsatser och lagförslag antaga skäliga lagar med stöd ytterst av
tvångsföreskrifter örn frilösning av arrendejordbruk, komplettering av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 7

ofullständiga jordbruk, förvärv av tomtmark för bostäder m. m. samt effektivitet
i den sociala arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottet redogjorde i sitt över motionen avgivna utlåtande,
nr 24, för innehållet i 1930 års riksdags skrivelse nr 276 med begäran örn
vissa utredningar sam t framhöll, att de av motionären väckta frågorna, i
den mån de av 1930 års riksdag ansetts böra upptagas till utredning, folie
inom sociala jordutredningens uppdrag. Redan med hänsyn därtill ansåge
sig utskottet icke böra tillstyrka riksdagen att då antaga de lagar,
motionären föreslagit, samt hemställde, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herrar Linder och Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I fråga örn den del av sitt uppdrag, som avsåg utredning rörande ökade
möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorson
småbrukarsöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer
att erhålla egna jordbruk, avgav sociala jordutredningen den 5 december
1932 ett betänkande (Statens offentliga utredningar 1932: 33), innefattande
förslag till kungörelse med allmänna grunder för statsunderstödd
arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

I betänkandet framhöll jordutredningen, att av betydelse för den föreliggande
frågan givetvis vore att erhålla så tillförlitliga uppgifter som
möjligt rörande tillgången på jord. Å sidorna 39—45 lämnade jordutredningen
en redogörelse för vissa äldre uppgifter angående jordtillgången
i landet. Sålunda erinrade jordutredningen, att enligt av norrländska
kolonisationskommittén verkställda inventeringar (stat. off. utr.
1922 : 32 och 1923:25) följande arealer odlingsmark funnes inom nu angivna
landsdelar och områden: å kronoparkerna i Norrland och Dalarna
123.169 hektar, å enskild jord i Råneå, Burträsks och Hammerdals socknar
39,161 hektar, varav 26,761 hektar i bönders och 12,400 hektar i bolags
ägo. samt å jord i enskild ägo längs inlandsbanan från Ströms södra sockengräns
till Stomman 49,349 hektar, därav 29,667 hektar tillhörde bönder
och 19,682 hektar ägdes av bolag. Vidare omnämndes, att enligt en
av 1925 års kolonisationssakkunniga med hushållningssällskapens medverkan
utförd undersökning (stat. off. utr. 1927:12) i hela riket funnes
ungefär 359.000 hektar odlingsmark i enskild ägo, lämplig för bildande av
nya jordbruk, därav ungefär 307,000 hektar i Norrland och 52,000 hektar
i mellersta och södra Sverige. Beträffande den kyrkliga jorden återgav
jordutredningen i detta sammanhang vissa uppgifter ur den till 1932 års
riksdag avgivna propositionen (nr 187) med förslag till ecklesiastik boställsordning
m. m. Enligt dessa uppgifter utgör prästboställenas sammanlagda
areal tomt, trädgård och åker 88,092 hektar samt odlingsmark
och äng 23,881 hektar. I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid propositionens
avlåtande till riksdagen framhöll chefen för ecklesiastikde -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

partementet, statsrådet Städener, bland annat, att av de betydande jordkomplex,
som den kyrkliga jorden representerade, en förhållandevis icke
obetydlig del sannolikt skulle kunna avskiljas till egna hem och smärre
jordbruk. Den ecklesiastika jordens belägenhet oell beskaffenhet vore sådan,
att den särdeles väl lämpade sig för sådant ändamål.

Vidkommande arealen av i riket förefintlig jord till salu erinrade
jordutredningen bland annat örn den undersökning, som på Kungl. Maj:ts
uppdrag verkställts av den s. k. 1925 års undersökningskommission för
upplåtelse av jord. Av kommissionens i april 1927 avgivna betänkande
framgår sammanfattningsvis, att 101 bolag i olika delar av riket för kommissionen
förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, fördelande
sig sålunda:

Fastigheter med odlad jord:	Antal bruknings- delar	Antal hektar	Därav inrös-ningsjord, hektar
till självständiga bebyggda jordbruk........	5,393	142,333	59,766
» » obebyggda » ........ ej lämplig som självständig brukningsdel	747	10,794	4,440
(kompletteringsjord) ................................	—	3,719	2,971
ej specificerad odlad jord ............................	—	3,985	—
Fastigheter med odlingsmark ........................	—	41,439	—

Till komplettering av den utredning, som verkställts av 1925 års undersökningskommission
för upplåtelse av jord, inhämtade sociala jordutredningen
hos skogsbolagen i riket uppgifter, avseende dels arealen av den
jord, som numera försålts av tidigare utbud, dels arealen av den jord av
tidigare utbud, som av en eller annan anledning numera icke vore till
salu, dels ock arealen av den jord, som tillkommit efter 1925 års utbud och
ännu vore osåld. En sammanställning av dessa uppgifter utvisar följande.

A. Självständiga bebyggda fastigheter.

Aker m. m. Skogsmark m. m.

Numera försåld jord .... 17,302.os har 55,360.18 halford
till salu ................ 47,996.5 6 » 36,667.5 4 »

Summa

72,662.21 har
84,664.io »

B. Självständiga obebyggda fastigheter.

Åker m. m.

Numera försåld jord .... 600.os har

Jord till salu ................ 4,790.94 »

Skogsmark m. m.

4,450.8 5 har
1,047.4 0 »

Summa

5,050.9 0 har
5,838.3 4 »

C. Jord för nybildning av jordbruk.

Odlingsmark Skogsmark Summa

1. Numera försåld jord .... 135.74 har 209.6 4 har 302.74 har

2. Jord till salu ................ 19,745.51 » 21,395.50 » 41,141.o i »

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

D. Jord tor komplettering av jordbruk.

1. Numera försåld jord

2. Jord till salu

Åker m. m. Skogsmark m. m. Summa

782.67 har 870.51 har 1,654.is har

2,226.oi » 12.56 » 2,238.57 »

Sociala jordutredningen införskaffade vidare genom rundskrivelser
till komnmnalnänindsordförandena i riket, skogsbolag och arbetarsammanslutningar
med flera uppgifter rörande bland annat tillgången på
salubjuden jord (betänkandet sid. 46 och 66—70). Av lämnade upplysningar
framgick, att tillgången på jord, lämplig för arbetaresmåbruk,
vore ganska god och på sina håll betydande inom de norrländska länen
och i Kopparbergs län. I övriga län syntes tillgången vara sämre, och
från Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus
län har uppgivits, att dylik jord som regel ej funnes. Befintlig jord
av ifrågavarande slag har uppgivits mestadels tillhöra enskilda eller bolag;
i mindre omfattning dock även staten och kyrkan. Jorden har inom
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län angivits huvudsakligen utgöra
odlingsmark, medan den däremot i det övriga landet vanligen betecknats
såsom odlad.

Slutligen omförmäldes i jordutredningens betänkande, att dess ledamöter
under tiden den 8—13 augusti 1932 företagit en studieresa till ett
trettiotal olika orter inom Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs
län. Under studieresan gjordes förfrågningar angående tillgången på
jord, lämplig för anläggningar av arbetarsmåbruk. Tillgången ansågs i
allmänhet vara tillräcklig.

I sin motivering i betänkandet anförde jordutredningen bland annat,
att den verkställda utredningen givit vid handen, att jord lämplig för bildande
av arbetarsmåbruk funnes till salu i stor utsträckning och till priser,
som kunde anses skäliga, även örn de under nuvarande jordbrukskris
icke föranledde försäljningar. Både kronojord, kyrkojord, bolagsjord
och bondejord funnes att tillgå.

I detta sammanhang må omnämnas, att sociala jordutredningen uti en
den 7 mars 1933 dagtecknad skrivelse till Konungen anfört, bland annat,
att jordutredningen i skrivelse till samtliga affärsbanker, hypoteksföreningar
och centralkassor för jordbrukskredit riktat förfrågningar, huruvida
genom deras förmedling några större fastigheter skulle kunna förvärvas i
syfte att styckas till småbruk och utarrenderas. De egendomar, som i
främsta rummet härvid skulle komma i fråga, skulle vara .belägna i trakt
med goda samfärdsmedel och avsättningsmöjligheter. De skulle äga bördig
jord lämpad för småbruksdrift och hava naturliga förutsättningar
för styckning i självständiga mindre jordbruk. En förutsättning vore
även, att fastigheterna skulle erbjudas till lågt pris. Genom pressens och
radions bemedling hade allmänhetens uppmärksamhet riktats på frågan.

10 Ändra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Till jordutredningen hade därefter inkommit ett stort antal erbjudanden
från penninginrättningar, bolag och enskilda att försälja egendomar. De
erbjudna egendomarnas antal översteg 200 och flera av dem vore synnerligen
lämpliga för styckning.

Vid sociala jordutredningens betänkande av den 5 december 1932 fanns
fogat ett särskilt yttrande av herrar Molander och Sten, däri de anförde:

Det ingår ej i utredningsmännens uppdrag att undersöka, huruvida
en expropriationslagstiftning är erforderlig för lösande av de sociala
jordfrågorna. Vi kunna dock ej underlåta att uttala våra bestämda far
bågor för att, örn och när de föreslagna åtgärderna skola genomföras i
det levande livet, svårigheter för anskaffande av den för nybildning av
arbetaresmåbruk behövliga jorden mångenstädes skola uppstå. Med all
säkerhet kommer det att visa sig, att lämplig och lämpligt belägen jord
för det avsedda ändamålet många gånger ej kan förvärvas, änskönt den
finnes och av ägaren utan eget förfång kan avvaras. Det kan även förutspås,
att oskäliga jordpriser komma att i viss utsträckning förhindra
tillkomsten av nya arbetaresmåbruk. Vi uttala därför, att statsmakterna
vid ett genomförande av förslaget till statsunderstödda arbetaresmåbruk
måtte åvägabringa en expropriationslagstiftning, som möjliggör
verksamhetens genomförande i hela den utsträckning, som är avsedd och
nödvändig.

I åtskilliga av de yttranden, som avgivits över sociala jordutredningens
betänkande, bar frågan örn tillskapande av en expropriationslagstiftning
för att tillgodose behovet av jord till arbetaresmåbruk blivit berörd. Några
kommunalnämnder ba ansett, att en expropriationslagstiftning vore nödvändig
för förslagets genomförande, under det att andra kommunalnämnder
ansett sådan lagstiftning icke vara erforderlig. Även i andra utlåtanden
hava motsatta uppfattningar i fråga örn behovet av en expropriationslagstiftning
gjort sig gällande.

I samband med att förslag angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksambet
utarbetats inom jordbruksdepartementet, vilket förslag sedermera
i proposition, nr 181, framlagts för riksdagen (nämnda proposition
bar överlämnats till särskilda utskottet), var frågan örn expropriationslagstiftning
för att säkra anskaffningen av jord för jordbruks- och bostadsändamål
föremål för utredning i samma departement. Utredningen
resulterade i en promemoria med utkast till lag örn ändring i vissa delar
av 1917 års expropriationslag. Nämnda utkast var av i huvudsak samma
innehåll som det nu i propositionen framlagda förslaget.

över det i promemorian upptagna lagförslaget hava yttranden avgivits
av lantmäteristyrelsen, statens egnahemsstyrelse, Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskap genom deras förvaltningsutskott
eller egnahemsnämnder, fastighetsregisterkommissionen,
styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
svenska lantarbetareförbundet, Sveriges skogs -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ägareförbund, Stockholms stads fastighetskontor, byggnadsnämnden i Linköping,
överlantmätarna i Östergötlands, Älvsborgs och Kopparbergs län
samt ordföranden i expropriationsnämnder för Stockholms stad.

Beträffande behovet och lämpligheten av lagstiftning angående tvångsinlösen
av jord för bostads- eller jordbrnksändamål har i flertalet av de
avgivna yttrandena uttalats den meningen, att behov av sådan lagstiftning
icke föreligger samt att principiella betänkligheter möta däremot. I
vissa yttranden har däremot det framlagda lagförslaget blivit tillstyrkt.
En redogörelse för innehållet i yttrandena har lämnats å sid. 9—13 i propositionen,
vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anför i propositionen
följande allmänna synpunkter på frågan örn tvångsinlösen av jord
för bostads- eller jordbruksändamål.

På sätt framhållits i motiven till remissförslaget ingå strävandena att
åstadkomma en expropriationslagstiftning för tillgodoseende av bostadsoch
jordbruksändamål såsom led i det med understöd av statsmedel bedrivna
arbetet att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk.
Det torde ligga i sakens natur, att då staten vidtager åtgärder för
att ekonomiskt underlätta anskaffandet av jord i angivet syfte, staten
också bör, så långt det rimligen låter sig göra, tillse att åtgärderna icke
bliva resultatlösa på grund av jordägarnas ovillighet att sälja lämpliga
områden, även när en försäljning icke är förenad med verkliga olägenheter.
Såsom i avgivna yttranden framhållits, böra tvångsåtgärder för
jordförvärv visserligen icke tillgripas onödigtvis. Av utredningen i ärendet
synes framgå, att mycken jord, lämplig för ifrågavarande ändamål,
finnes tillgänglig i landet. Jordanskaffning på frivillighetens väg torde
därför som regel icke behöva möta några svårigheter. Men fall kunna förekomma,
då behovet av jord icke kan utan tillgång till ett tvångsförfarande
tillgodoses såsom ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Framför
allt kan måhända situationen bliva den nu angivna, örn den mark varom
fråga är äges gemensamt av ett större antal personer. Ofta nog torde
dylika samfälligheter med hänsyn till läge och beskaffenhet väl {igna
sig för utläggning till arbetarsmåbruk eller egna hem, och genom markens
exproprierande i sådant syfte torde möjliggöras ett bättre utnyttjande
av densamma än tidigare skett. Att åstadkomma en frivillig uppgörelse
med markens samtliga ägare torde emellertid ej sällan vara uteslutet.
Även i andra fall kan det inträffa, att vissa jordägare utan sakliga
skäl motsätta sig att avyttra även en obetydlig del av sin egendom.
I detta sammanhang må bringas i erinran statens egnahemsstyrelses yttrande,
att inköp av större områden för styckning till småbruk kan befinnas
fördelaktigare än förvärv av spridda ägolotter men hindras genom
någon jordägares villkor för upplåtelsen, ävensom att möjligheten att på
förhand kunna räkna med att planerat egnahemsföretag icke skall äventyras
allenast på grund av enskild jordägares vägran av frivillig medverkan
har den fördelen med sig att förberedande arbeten underlättas. Förslaget
örn inrättande av en arbetarsinäbrukslånefond skänker uppenbarligen
spörsmålet örn expropriation för bostads- och jordbruksändamål särskild
aktualitet. Arbetarsmåbrukslån skall användas för förvärv av lä -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

genhet inom elen kommun som förmedlar lånet, och den jordsökande blir
alltså här beroende av jordtillgången å en viss ort.

En lagstiftning av här ifrågavarande slag torde, örn expropriationsrätten
begränsas på ett sätt som innebär betryggande garantier mot missbruk,
icke utgöra fara för berättigade jordägare- eller andra intressen men
väl kunna lända till åtskilligt gagn. De invändningar som på sina håll
framförts, att expropriation för ändamål varom nu är fråga icke skulle
överensstämma med hittills hos oss tillämpade expropriationsrättsliga
principer, kunna icke anses befogade. Enligt gällande lag örn expropriation
kan tvångsinlösen av mark under vissa förutsättningar äga rum
bland annat för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden samt för
att möjliggöra uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag
i allmänna frågor eller dylikt. Det må även erinras örn den lösningsrätt,
som är medgiven enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den
s. k. ensittarlagen. De ändamål, för vilka expropriationsrätt nu ifrågasättes,
torde ur det allmännas synpunkt kunna jämställas med dem, för vilka
dylik rätt sålunda redan förefinnes.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen i ärendet har, örn än flertalet
yttranden gå i avstyrkande riktning, tanken på en expropriationslagstiftning
för ifrågavarande ändamål vunnit anslutning från olika båll.
Lantmäteristyrelsen har uttalat, att för de fall, där verkligt önskvärda
jordupplåtelser ej frivilligt kunde åvägabringas, visst tvångsförfarande
vore motiverat. Inom statens egnahemsstyrelse hava tre av dess fyra ledamöter
(herrar Ekerot, Andersson i Fältenborg och Adler) i princip godkänt
det utremitterade förslaget. Flera länsstyrelser hava ställt sig förstående
för förslagets syfte. Länsstyrelsen i Södermanlands län har lämnat
det utan erinran och länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt
detsamma. Länsstyrelsen i Kalmar län har ej velat motsätta sig dess
genomförande. Jämväl vissa egnahemsnämnder hava ansett det understundom
vara av värde att hava tillgång till ett tvångsförfarande. Svenska
lantarbetarförbundet har i princip anslutit sig till detsamma. Erinras må
också örn de i samband med yttrandena över förslaget örn arbetarsmåbruk
av kommuner i olika delar av landet gjorda uttalandena angående behovet
av en expropriationslagstiftning för förverkligande av ändamålet med
sistnämnda förslag.

Med hänsyn till det anförda synes en lagstiftning i remissförslagets syfte
böra komma till stånd.

Den föreslagna expropriationslagstiftningen har inordnats under den allmänna
expropriationslagen. De nya ändamål, för vilka expropriation avses
skola kunna äga rum, hava upptagits under en ny punkt, nummer 14,
i 1 § av gällande lag. De närmare föreskrifter, vilka, utöver lagens allmänna
föreskrifter, ansetts erforderliga beträffande sådan expropriation,
varom nu är fråga, hava upptagits såsom §§ 108—110 under särskild rubrik
— »11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller
jordbruksändamål» — i slutet av lagen. Rätt att ansöka örn expropriation
för de i punkt 14 omförmälda ändamålen har enligt 108 § förbehållits
hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller organ, som för kommuns räkning
bedriver statsunderstödd låneverksamhet för egna hem eller arbetar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

småbruk, och expropriation får äga rum allenast örn det ändamål, som därigenom
skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger med sådan av hushållningssällskapet
eller kommunen bedriven verksamhet. I 109 § hava
upptagits vissa närmare föreskrifter angående beskaffenheten av den karta
med beskrivning, som skall åtfölja expropriationsansökning. Såsom villkor
för att expropriationsrätt skall kunna beviljas har i 110 § stadgats,
dels att särskild svårighet skall möta att genom avtal förvärva erforderlig
mark till skäligt pris, dels att den mark, varom fråga är, helt eller till
huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, dels ock att genom
expropriationen avsevärd olägenhet icke skulle tillskyndas markens
ägare eller innehavare. Vidare hava upptagits vissa med hänsyn särskilt
till bestämmelserna i jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen och
stadsplanelagen dikterade föreskrifter. Slutligen har beträffande 67 § i
expropriationslagen framställts ändringsförslag, vilket berör jämväl expropriation
för andra ändamål än de nu förevarande. Detta förslag går ut
därpå, att motpart till den exproprierande skall, örn han genom invändning
eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat överenskommelse
örn expropriationsersättning eller eljest vållat, att kostnaderna för
expropriationen utan skälig anledning ökats, kunna förpliktas att ej blott
själv vidkännas sina av förfarandet orsakade kostnader utan även gottgöra
den exproprierande de utgifter, som sålunda åsamkats denne.

I fråga örn vad de över remissförslaget avgivna yttrandena innehålla
rörande den ifrågasatta lagstiftningens utformning får utskottet hänvisa
till de uppgifter, som härutinnan intagits i propositionen.

Angående tidigare förslag till ändringar i fråga örn kostnadsbestämmelserna
i expropriationslagen anhåller utskottet att få hänvisa till sitt
utlåtande nr 4 till 1931 års riksdag i anledning av en då väckt motion om
lagändring. Motionen blev i enlighet med utskottets hemställan av riksdagen
avslagen.

Departementschefen anför bland annat:

Att för de ändamål varom här är fråga skapa ett särskilt expropriationsinstitut
synes icke erforderligt. Genom att den slutliga prövningen av
expropriationsansökningarna lägges i Kungl. Maj:ts händer torde på det
mest betryggande sätt vara sörjt för att de nya bestämmelserna komma att
tillämpas med omdöme och urskillning. — Att anförtro den förberedande
prövningen av ärendena åt för ändamålet särskilt inrättade ortsnämuder
lärer ej vara erforderligt. De låneförmedlande organ, vilka det enligt remissförslaget
åligger att i första hand taga ställning till uppkommande
frågor angående tvångsinlösen av jord, torde få anses väl ägnade för den
uppgiften.

Det föreslagna expropriationsförfarandet kommer uppenbarligen att
medföra vissa kostnader, såsom titgifter för lantmäteri- eller mätningsförrättningar,
ersättning till expropriationsnämnd m. m., och förfarandet
kan understundom bliva förhållandevis dyrbart. Det finnes dock ej någon
anledning att genom inrättande av ett ur kostnadssynpunkt särskilt för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

månligt expropriationsinstitut för ifrågavarande ändamål särskilt uppmuntra
till dess användande. I första liand bör man söka åtkomma erforderlig
jord genom frivilliga avtal, och expropriationsmöjliglieten bör, såsom
förut framhållits, tillgripas blott i nödfall. Å andra sidan bör naturligtvis
tillses, att de kostnader som den exproprierande genom förfarandet
tillskyndas ej bliva uppenbart oskäliga. Remissförslaget innefattar jämväl
en ändring i expropriationslagens kostnadsbestämmelser, vilken ändring
åsyftar att förebygga uppkomsten av oskäliga expropriationskostnader.

Mot begränsningen av expropriationsrättens omfattning att avse allenast
sådana fall, där jord erfordras för att tillgodose jordbehovet hos sökande
av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån hava anmärkningar framställts
i ett par yttranden.

Anledning finnes enligt min mening icke att frångå den ståndpunkt,
som intagits i remissförslaget. Då staten utlämnar lån på fördelaktiga
villkor för att förhjälpa mindre bemedlade eller obemedlade personer till
egna hem eller arbetarsmåbruk, är det såsom tidigare framhållits angeläget
att för förverkligande av detta syfte hava möjlighet att såsom ett
yttersta medel tillgripa ett expropriationsförfarande. Men det är också
naturligt, att expropriationsrätten begränsas till de fall, då staten på angivet
sätt intresserar sig för markförvärvet. Det må för övrigt erinras,
att svårigheter torde möta att fastställa någon hållbar gräns för omfattningen
av en expropriationsrätt i den utsträckning som i nyssnämnda yttranden
ifrågasatts. Att medgiva rätt till expropriation av mark för bostads-
eller jordbruksändamål över huvud taget synes ej kunna ifrågakomma.

I vissa utlåtanden har gjorts gällande, att de bestämmelser, vilka i remissförslaget
upptagits i syfte att trygga en försiktig och ändamålsenlig
användning av expropriationsmöjligheten icke vore tillfyllest.

Såsom tidigare framhållits, bör expropriationsmöjligheten icke begagnas
annat än som en yttersta utväg. Denna tanke har i remissförslaget
kommit till uttryck i bestämmelsen att rätt till expropriation för ifrågavarande
ändamål får beviljas allenast örn särskild svårighet möter att
genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Härigenom och
på grund av förslagets övriga begränsande föreskrifter torde missbruk
av expropriationsrätten vara i stort sett utesluten. Uppenbarligen bör,
såsom bland andra statens egnahemsstyrelse erinrat, vid prövningen av
expropriationsanspråket hänsyn tagas jämväl till det intresse, som kan
vara förenat därmed att bestående äganderätts- och besittningsförhållanden
ej rubbas. Denna synpunkt har också beaktats vid utarbetandet av
remissförslaget. I motiven har sålunda erinrats, att i vissa fall markens
avstående, örn än full ersättning lämnades, kunde vara förenat med sådana
olägenheter för ägaren eller innehavaren, att det vore obilligt att
fråntaga honom densamma. Emellertid ansågs särskilt stadgande örn förbud
mot expropriation i dylika fall ej erforderligt. Ehuru behovet av sådant
stadgande kan ifrågasättas, har jag ej funnit anledning att motsätta
mig, att den synpunkt varom här är fråga klarare kommer till uttryck
i lagtexten. För tillmötesgående av de krav som härutinnan framställts
föreslås, att under 110 § upptages en bestämmelse av innehåll att expropriationsrätt
ej må medgivas, om genom expropriationen avsevärd olägenhet
skulle tillskyndas ägare eller innehavare av den fastighet, som skall
tagas i anspråk. Inom ramen av denna bestämmelse torde de intressen,
vilka i yttrandena framhållits, kunna tillbörligen beaktas. Tydligt torde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 15

vara, att olägenheten måste hänföra sig till det ändamål, för vilket fastigheten
äges eller innehaves. Nyttjas sålunda en fastighet exempelvis uteslutande
för skogsbruk, kan någon olägenhet ej anses tillskyndad därigenom
att mark, som ej är av betydelse för skogsbruket, exproprieras. Uppenbart
är, att vid bedömande huruvida genom expropriationen olägenhet
kan komma att förorsakas, hänsyn ej får tagas till anordning, som vidtagits
i syfte att hindra expropriationen.

Rätt till expropriation har enligt gällande lag hittills tillåtits allenast
i sådana fall, då det ansetts nödigt att tvångsvis tillgodose vissa intressen,
som kunna anses vara i större eller mindre grad allmänna. Ett visst
tillgodoseende av enskilt intresse sker visserligen vid lösningsförfarande
enligt den s. k. ensittarlagen, men det är att märka, att nämnda lag dock
avser vissa bestämda fall med helt specifika förutsättningar, och dessutom
att den tillkom för att avhjälpa ett missförhållande, som tillskapats genom
tidigare brister i skifteslagstiftningen. De tillägg till expropriationslagen,
som föreslås i propositionen, innebära däremot, att för tillgodoseende
av ett enskilt intresse att hilda eget hem eller mindre jordbruk eller att
stärka ett redan befintligt ofullständigt jordbruk ett annat enskilt intresse,
nämligen jordägarens att utan intrång få behålla sin jord, skall
träda tillbaka. Propositionen förutsätter, att de ändamål, för vilka expropriationsrätt
nu föreslås, kunna i så måtto anses innebära ett allmänt
intresse, att de avse att förhjälpa vissa sämre lottade medborgare till förbättrade
levnadsförhållanden, samt att för detta ändamål åtgärder av
tvångskaraktär böra tillgripas, för den händelse andra utvägar att tillgodose
nämnda intresse äro stängda. Enligt utskottets uppfattning föreligga
dock icke nu tillräckliga skäl att för de ändamål, för vilka expropriationsrätt
föreslås, tillgripa denna utväg. Den utredning, som i föreliggande
fråga blivit förehragt, synes nämligen enligt utskottets mening giva
klart vid handen, att för ändamålet lämplig och erforderlig jord finnes
på frivillighetens väg att tillgå till skäliga och i många fall verkligt låga
priser. Ett expropriationsförfarande skulle under sådana förhållanden
icke blott innebära ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde jordägarens
rätt utan även hilva till föga eller intet gagn för egnahemsbildningen.
Det hör nämligen beaktas, att expropriationsförfarandet alltid
medför vissa, stundom rätt avsevärda kostnader, vilka skola gäldas av den,
som förvärvar jorden, och vilka kostnader helt undvikas vid frivilligt förvärv.
Dessutom torde för de mestadels mindre bemedlade egnahemsköparna
oöverkomliga svårigheter förefinnas att kunna vid expropriation
åstadkomma det för köpeskillingens nedsättande erforderliga penningebeloppet,
emedan fastigheten vid tidpunkten för nedsättningen icke kan av
köparen belånas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka utvidgning av expropriationsrätten enligt
det i propositionen framlagda förslaget.

Vid sådant förhållande finner utskottet sig icke böra ingå i detaljgransk
ning av förslagets särskilda bestämmelser.

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Av det anförda framgår, att utskottet icke keller kan tillstyrka de under
A) oell B) 1) i motionerna I: 323 och II: 520 framställda förslagen samt
ej heller de förslag, som blivit gjorda i motionen 1:195 och under 2) i motionen
1:198.

Det i motionerna I: 323 och II: 520 under B) 2) framställda förslaget örn
tillskapande i förevarande sammanhang av ett formellt, förenklat expropriationsförfarande
för det fall, att tvist örn markköpet ej föreligger, i
syfte att vid behov avskilt område omedelbart varder frigjort från eventuellt
inteckningsansvar, anser sig utskottet icke heller kunna tillstyrka.

Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen
den 1 januari 1919 till den 1 januari 1928.

En av de i 1 § ensittarlagen fastställda förutsättningarna för lösningsrätt
enligt lagen är den, att nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus,
som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken
uppfört den 1 januari 1919.

Enligt yrkande i motionen 1:198 av herr Lindhagen bör denna tidsbestämning
framflyttas till den 1 januari 1928.

Rätt för lägenhetsinnehavare med eget hus å annans mark att friköpa
den innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen av den
28 juni 1918. Enligt denna lag gällde såsom förutsättning för lösningsrätt,
att lägenheten skulle hava så bebyggts, att å densamma den 1 januari 1918
fanns nöjaktig bostad för brukaren och hans familj.

Den 26 mars 1920 utfärdades reviderad ensittarlag. Enligt densamma
var tidpunkten för lägenhetens bebyggande framflyttad till den 1 januari
1919.

I motioner vid 1921 års riksdag hemställdes örn vissa ändringar i 1920
års lag. Jordkommissionen anbefalldes avgiva yttrande i ämnet samt avgav
i april 1921 förslag till ny lag. I detta förslag framflyttades tidpunkten
för lägenhetens bebyggande ytterligare, nämligen till den 1 januari
1921. Kommissionen anförde härom i sina motiv:

»Förslaget har bibehållit fordran på att det upplåtna området skall hava
bebyggts viss tid före lagens trädande i tillämpning. Önskvärt är nämligen,
att lösningsrätten så mycket som möjligt göres oberoende av åtgärder,
som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i syfte att
förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives
även i det fall, att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande,
torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna
att upplåta mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att
arrendera ett markområde för att åt sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den
tid, då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den
1 januari 1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras.
En liknande utvidgning skedde genom 1920 års lag.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

En ledamot av kommissionen, herr Wohlin, var skiljaktig och yrkade,
att 1920 års lags bestämmelse i denna del måtte oförändrad bibehållas.
Det vore enligt hans åsikt mindre lämpligt att gång efter annan, när ensittarlagen
reviderades, framflytta ifrågavarande datum. Några nämnvärda
olägenheter av att bibehålla gällande datum hade ej heller påvisats.

Såväl i de yttranden, som av länsstyrelserna oell vissa andra myndigheter
avgåvos över jordkommissionens förslag, som inom lagrådet framfördes
betänkligheter mot att i nu ifrågavarande avseende frångå gällande
lag.

I den proposition (nr 251) med förslag till ny ensittarlag, som därefter
förelädes 1922 års riksdag, bestämdes tidpunkten för lägenhetens bebyggande
liksom i 1920 års lag till den 1 januari 1919. Propositionen föranledde
icke till antagande av nya bestämmelser såvitt nu är i fråga.

Sedan 1924 års riksdag i skrivelse (nr 313) till Kungl. Majit anhållit, att
förslag till revision av ensittarlagen måtte framläggas för 1925 års riksdag,
blev sådant förslag utarbetat. I detta förslag hade den ifrågavarande
tidpunkten jämväl angivits till den 1 januari 1919.

Vid granskningen av detta förslag betonade lagrådet, att örn och i vad
mån de utvidgningar av lösningsrätten, som förslaget innebure i förhållande
till 1920 års lag, kunnat förordas eller i allt fall lämnas utan erinran,
detta i väsentliga delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit
de nu gällande allmänna villkoren, att såväl före den 1 januari 1919 som
vid tiden för lösningsrättens utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde
nöjaktigt boningshus å området samt att vid sistnämnda tidpunkt
nyttjanderättshavarens byggnader ägde ett värde motsvarande minst en
fjärdedel av hela lägenhetens. Skulle vid en blivande lagstiftning dessa
förutsättningar rubbas, bomme frågorua örn villkoren beträffande områdets
beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal örn att byggnader och
förbättringar skulle tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt förändrat
läge, till vilket det för närvarande icke funnits anledning att taga ståndpunkt.

Förslaget framlades i proposition (nr 142) för 1925 års riksdag.

I en vid samma riksdag väckt motion, I: 252, hemställde herr Lindhagen,
att ensittarlagen måtte vinna tillämpning, då å lägenheten den 1 januari
1925 fanns nöjaktig hostad för brukaren och hans familj. Till stöd därför
anförde motionären, att likaväl som lagen av år 1918 kunde sätta tiden
till den 1 januari 1918, kunde väl en lag av 1925 bestämma tiden till den
1 januari 1925.

Andra lagutskottet anförde (uti. nr 30), att av skäl, som inom lagrådet
åberopats, jämväl utskottet ansåge en framflyttning av den tidpunkt för
lägenhetens bebyggande, som genom 1920 års lag blivit lagfäst såsom
villkor för lösningsrätt, icke borde ske.

I den av riksdagen antagna samt sedermera den 18 juni 1925 utfär -

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 32.

Utekottet.

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

dadé, nu gällande ensittarlagen är tidpunkten för lägenhetens bebyggande,
såsom förut nämnts, bestämd till den 1 januari 1919.

Enligt utskottets mening hava skäl icke blivit anförda, som kunna föranleda
utskottet att frångå den principiella ståndpunkt till förevarande
spörsmål, som utskottet intog år 1925. I följd härav avstyrker utskottet
den i motionen 1:198 under 1) gjorda hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas;

b) att motionerna I: 313 och II: 470 måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under a);

c) att yrkandena under A) i motionerna I: 323 och
II: 520 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda
;

d) att motionen 1:195 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

e) att yrkandet under 2) i motionen 1:198 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

f) att yrkandet under B) 1) i motionerna 1:323
och II: 520 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

g) att yrkandet under B) 2) i motionerna I: 323 och
11:520 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

h) att yrkandet under 1) i motionen 1:198 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

frän första kammaren: herrar Linder, Lindhagen, Tamm, Norman, P. Sandström,
Larsson i Brålanda*, K. W. Bodin* och Gottfrid Karlsson*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage,
Johanson i Hallagården*, Pettersson i Hällbacken, Sandberg, Hermansson* och Sandström i
Nyland.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Reservationer

av herrar Linder, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage, Pettersson
i Hällbacken och Hermansson, vilka hemställt örn bifall till propositionen.

Herr Lindhagen har därutöver anfört och yrkat följande:

Frågan för dagen är uppgörelsen mellan partierna örn arbetslöshetsunderstödet
och jordbrukshjälpen. Det naturliga komplementet för ett uppbyggande,
nämligen en allvarlig jordreform för brytande av enskildas jordmonopol,
ägnas från samtliga partier fortfarande föga uppmärksamhet.

Arbetslöshetsunderstödet.

Detta avser att skapa utvägar och pengar företrädesvis till arbeten. Arbetstillfällen
föreslås skola stimuleras genom anslag till statliga byggnader,
vissa järnvägar, skenfria korsningar, broar och hamnar, isbrytande
fartyg, gruvarbeten, bostadssubventioner, torrläggningar, skogsvård, arbetaresmåbruk,
lånefond för industriernas stödjande, fond för statsbeställningar
bland annat till militära ändamål, kommunala och statliga beredskapsarbeten,
subventioner, reservarbeten och kontantunderstöd. Med en
ökning av varuprisen genom tekniska åtgärder hoppas man även kunna
liva omsättningen.

Pengar till denna hjälpaktion måste anskaffas genom konfiskation i
form av ökad beskattning på löst kapital och inkomster. Därtill kommer
höjd beskattning och förhoppningar tillika örn ökad konsumtion av alkohol,
tobak och kaffe eller med andra ord en rovbrytning på folkhälsan.

Nöden har ingen lag. Förtröstan skapas dock knappast endast med finansoperationer.
Hänförelse inom nationen kan än mindre förväntas av
paxtispelet kring grovarbetarelönen såsom mätsticka.

J ordbrukshjälpen.

Landet spejar jämväl efter ett normalt uppbyggande med utsikter för
alla till arbete jämväl för egen räkning eller till annan normal produktiv
hushållning, vägledd av andliga värden såsom naturens ordning kräver
det.

Den industriella stadskulturen, som länge ensam suttit vid makten, börjar
nu under ödets gissel hemsökas av aningar, att vårt gaarda slagsmålssamhälles
otaliga stridsfronter ej kunna vara livets mening. Det spökar
även förnimmelser, att den jord, på vilken vi alla skola leva, enligt de
gudomliga lagarna tillhöra alla och att jordmonopol, vilka likt gökungen
tränga de svagare ut ur det gemensamma boet, måste skäligen beskäras.

20 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

Till en början laar denna sinnesstämning nu utlöst en vaknande insikt,
att jordbruket dock är näringarnas näring, »den fasta grundvalen för
ali hushållning, sorn man vill skall äga bestånd och varaktighet». Det kan
ej längre gå för sig att upprätthålla den ständiga dragkampen mellan en
stads- och industribefolkning, som vill köpa mat till underpris, och en
jordbrukande befolkning, som måste fordra betalning för sina produktionskostnader.
Denna insikt har nu i dagarna lett till kompromissen mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet örn arbetslöshetsunderstöd och
jordbrukshjälp. De gamla cirklarna liro rubbade. Det rör sig till sist
även bland svenskarna i det politiska dödvattnet. Detta är för ögonblicket
en huvudsak.

Det var ej länge sedan nationalekonomer och industriella bländverk under
högkonjunktur nästan utdömde jordbruket såsom en föråldrad näring
och i varje fall ville förvisa det till trakterna söder örn Dalälven. Ja så sent
som 1930 förleddes även riksdagen, på förslag av sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet, att oöverlagt uttala sig tvivlande på modernäringen.
Såsom främsta programpunkt i jordfrågan begärdes nämligen en
»utredning» örn jordbrukets bärighet. Bakom låg jordmonopolens och deras
många intressenters fruktan för folkets rätt till jorden, manifesterad
genom hotet örn expropriationslagar. För denna farhåga var det av vikt
förmena, att tillräckligt med jord fanns till salu utan tillgripande av
en allvarlig jordreform. Kunde därtill utredas, att någon vidare utveckling
av jordbruket ej vore önsklig, voro jordmonopolen så mycket mer på
den säkra sidan. Den sociala jordutredningen anförtroddes denna »utredning».

Då kom himmelens vrede över människorna i gestalt av en syndaflod
och denna stiger. Blixtarna lyste upp även jordutredningens vägar, så
att den vid sina resor nyligen kunde konstatera: »att man ganska allmänt
gjort den erfarenheten, att arbetare, som ägde ett litet jordbruk, som
regel stöde sig bättre än kamraterna och endast i mycket ringa omfattning
behövde anlita den kommunala hjälpverksamheten».

Vid sidan av tekniskt brobygge, vartill bidrag bland annat skall utgå
av nödhjälpen, är evolutionen således nu inne på förberedelser till en ideell
broslagning. Den leder från det industriella arbetslöshetsunderstödet över
jordbrukshjälpen fram emot skäligt brytande av enskildas jordmonopol
genom en allvarlig jordreform.

Jordreformen för brytande av enskildas jordmonopol.

Jordbrukets begynnande återupprättelse genom egen kraft och den nu
ostridiga jordbrukshjälpen förmedla sålunda i sin mån jordreformen. Därmed
biläggas en del motsättningar mellan land och stad. Till och med
det marxistiska manifestet siade redan på sin tid för en sådan framfärd
i alla stater.

Detta är en gammal svensk historia liksom den röda tråden i alla staters

Andra lagutsk:s uti. Nr ?,2; herr Lindhagens yttrande. 21

jordpolitik. Att »land skall med lag byggas» inskrevs i de svenska landskapslagarna
efter förebild från äldre urkunder och sedvänjor. Senare
uppkomna jordmonopol för adel och prästerskap brötos genom envåldskonungars
reduktioner. Odhners lärobok i historia yttrar härom: »Därigenom
blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet och
allmogen återvann sin forna självständighet».

Herrgårdar växte emellertid åter upp av olika anledningar och togo
stor omfattning särskilt i fideikommissen. Det förnämsta och farligaste
jordmonopolet blev dock efter aristokratiens och hierarkiens förlorade inflytande
skapat av plutokratien i och genom industrialismens tillkomst.
Folket på landet reste sig då och kämpar fortfarande i det tysta mot detta
nya förtryck. Det går dock ej så lätt att betvinga dylikt missförhållande
som på det upplysta enväldets tid. Parlamentarismen kan ej vara lika
snar till handling.

Vid senaste sekelskifte hotade emellertid industrialismen den självägande
bondeklassen i skogsbygderna och särskilt i den norra delen av
riket med undergång. Denna fara var så uppenbar, att inom statsmakterna
uppstod en fast beslutsamhet att värna landet mot denna tidsströmning.
Sålunda tillkommo norrlandslagarna med utsträckning efteråt i vissa
delar till hela landet.

Därmed blev faran för den självägande bondeklass, som fanns kvar i
skogsbygderna, väsentligen undanröjd. Intresset för de jordlösa liksom
tor arrendatorsklassen gentemot de enskilda jordmonopolen erhöll däremot
ej tillräckligt understöd. Med den allmänna rösträtten blev dessutom
representationen för de industriella intressena förhärskande i riksdagen
med bortsopande av den gamla jordreformvänliga representationen
från landsbygden. Med proportionella valen upplöstes folkrepresentationen.
alltmer i sektbildningar för tillvaratagande av trängre intressen. I
Sverige liksom annorstädes inbröt vad man kallar krisen i det parlamentariska
systemet. Jordreformen för ett beskärande av de enskilda jordmonopolen
blev alltmera lämnad i sticket.

En tid framåt levde dock intresset för kontroll på enskilda jordmonopol
till jord, skog, vattenfall och malmfyndigheter starkt kvar inom riksdagen.
Ett flertal framställningar i dessa syften (motionerna 146—174 i
andra kammaren) väcktes särskilt år 1907 av mig till fullföljd och utvidgande
av tidigare bemödanden. Dessa mötte da ett vida gynnsammare
mottagande än nu är möjligt. Den första omfattande motionen, med instämmande
i syftet av sexton liberaler och socialdemokrater, jämte en högerman,
1 gällde »några statsåtgärder i ändamål att i erforderliga fall förekomma
och undanröja enskildas jordmonopol». Den inleddes med följande
ord:

1 Jakob Pettersson, L. Gust. Broomé, Rob. Karlsson, Kr. Berglund, Linus Lundström,
A. Thylander, L. .1. Carlsson, Nils Persson, Jacob Larsson, S. H. Kvarnzelius, Bernh. Eriksson,
K. Åkerlund, Edy. Wavrinsky, Curt Wallis, Joh. Nydal, Ernst Blomberg, F. W. Thorsson.

22 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

»Grundvalen för all mänsklig tillvaro kan med allt skäl själva jorden
med dess tillköriglieter sägas vara. Ur land och vatten skall människan
hämta sitt oundgängliga livsuppehälle. Från jorden komma grundämnena
till alla hennes rikedomar. Av besittning av jorden beror ock ytterst
hennes frihet och hemtrevnad i alla avseenden.

Man kan då förstå, vilken avgörande betydelse det äger för ett lands
invånare, huru landets jord är fördelad. Förutsättningen för ett lyckligt
samhällsliv måste bliva väsentligen olika, örn jorden äges av några få enskilda
eller örn den i största möjliga omfattning tillhör samtliga medborgare.
Historiens erfarenheter bestyrka ock oföränderligen denna sanning.
Under samhällsskick, där landets jord genom utskiftning eller såsom
samegendom varit praktiskt taget medborgarnas tillhörighet, hava
individernas andliga kraft, det politiska intresset och den allmänna välmågan
merendels varit störst. I samma mån åter, som jorden mer och
mer övergått i ett fåtals händer, har allt detta undergrävts och ofta nog
hela samhället gått under.»

Denna åskådning uppbars länge av ett dock alltmer försvagat intresse.
Regeringsmakten lämnade fortfarande både värmlandsundersökningen
och jordkommissionen instruktioner, som voro inriktade på beskärande
av jordmonopolen oell förutsatte expropriationsåtgärder. Ät den samtidigt
verksamma egnahemsrörelsen överlämnades att med stöd av jordmonopolens
»frivillighet», bankrutterade jordbruk samt statens allmosor
i form av lån uträtta vad den kunde, oell det var åtskilligt.

Så kom det skickelsedigra året 1924. Socialdemokraterna framförde
jordkommissionens förslag. Det visade sig då, att förslag, som påminde
örn egnahemsrörelsen, godtogos av riksdagens majoritet, under det att
förslag, som ville beskära jordmonopolen och trygga folkets rätt till jorden
(expropriationslagar), väsentligen förkastades av majoriteten. Detta
resultat summerades av andra lagutskottets ordförande Bror Petrén i de
historiska orden den 5 juni 1924: Nu går gränslinjen mellan de borgerliga
partierna och socialdemokratien i jordfrågan uti deras olika ställningstagande
till expropriationsfrågan.

Situationen var således denna. Den patriarkaliska konservatismen,
som på sin tid även gick in för beskärning av jordmonopolen, hade sopats
bort av aktiesystemet och världskriget, liberalismen befann sig i upplösning
och stadd på återtåg mot industrialismens gyllene höjder. Något
annat kunde då ej inträffa än att riksdagen avträdde jordreformen,
byggd på beskärning av jordmonopolen, till konkurs och därför skedde
det också.

Nu ansåg sig regeringen såsom en parlamentarisk överbyggnad skyldig
att följa efter. Jordfrågan betraktades också såsom en jämförelsevis underordnad
angelägenhet i en epok, där det rörliga kapitalet behärskade
intressena och de industriella synpunkterna stodo för krigsledningarna
på de sociala fronterna. Den var med andra ord icke någon ödesdiger
ministärfråga. Följaktligen avblåstes även i regeringen statsmakternas
kamp för folket mot jordmonopolens missförhållanden.

Andra lugnt sk :s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 23

Jordkommissionen upplöstes utan rådplägning eller underrättelser. Det
behövdes, såsom uttrycken folio och även var alldeles riktigt, »nya män».
Jordbruksminister Linders, som av jordkommissionen upprepade gånger
infordrat skyndsamma förslag till expropriationslagar såsom oundgängliga
för heins uppgifter, nödgades i instruktion den 6 juni 1925 för tillkallade
kolonisationssakkunnige enligt statsrådsberedningens beslut föreskriva,
att »frågan örn rätt att expropriera odlingsmark för kolonisa tionsändamål
bör icke upptagas i detta sammanhang». De nya kommittéer som
sedan tillkallats för sociala jordutredningar blevo i följd härav företrädesvis
biträden i egnahemsrörelsen. Det betänkande, som avgavs av kolonisationssakkunnige,
tillsatta i anledning av riksdagens bifall till min
motion 1925 i ämnet, ledde till regeringspropositionen 1928 »angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten». Utfärdade författningar bestå
väsentligen i kungörelser för användningen av riksdagens statslån.
Ibland kan även civil lagstiftning ifrågakomma, men den har visat sig
mera vara inriktad på att undergräva mer eller mindre försiktigt de
antagna norrlandslagarnas effektivitet än att gå till grunden med tingen,
vilket ju också är förbjudet.

Sedan bemödandena att förekomma och undanröja enskildes jordmonopol
sålunda nu under många år varit avförda från statsmaktens dagordning,
börjar nu det oundgängliga spira igen. Det nalkas åter oundvikligt
som ödet under intryck av världshändelserna och naturlagars orubblighet.

Ett märkligt tecken är icke minst regeringens återtåg från 1925 års
förenämnda instruktion och framläggande av ett förslag till expropriation
för omfattande jordpolitiska uppgifter. Förslagets förtjänst är att
det övervunnit sig själv och för första gången kommer med ett regeringsf
Örslo g i så stor omfattning. Det kommer att störta, därför att syndafloden
ännu ej kommit med tillräcklig bättring, därför att jordreformen
fortfarande av partierna betraktas som en underordnad fråga, av vilken
en regerings vara eller icke vara ej är beroende, och slutligen därför att
propositionen i motiven ber nästan örn ursäkt för sin tillkomst, undervärderar
sig själv och även förordar en organisation, som väsentligen förringar
dess förmåga att åstadkomma, något. I väckta motioner i bada
kamrarna1 har därför påyrkats ett provisoriskt antagande av regeringens
förslag med vissa modifikationer samt hemställan örn ett definitivt
förslag, som i väsentlig anknytning till jordkommissionens riktlinjer och
med fylligare utformande och betryggande av rättigheter och skyldigheter
ställer de enskilda jordmonopolen under tillbörlig kontroll i och för
skyddande av folkets rätt till jorden.

1 I andra kammaren av herrar .1. B. Wiklund, Adol! Englund, Lars .Ionsson, E. W.
Norén, I’. I.. Persson, Gustav Pettersson i Hällbacken, C. O. .lohansson i Sollelteå, Evald
Ericsson, Elof Lindberg och Ernst Hage (nr 520) samt i första kammaren av C. Lindhagen
(nr 195, 287 och 323).

24 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

Till välfärdsutskottet har remitterats alla ärenden, som anses beröra
landets räddning undan krisen. Dit bär även räknats till jordbruksutskottet
först remitterade anslag för att bereda jordmonopolen köpeskillingar
som uppmuntran till frivillig försäljning av jord för arbetarejordbruk.
Däremot bar regeringens proposition örn stöd även av expropriation
för detta och andra ändamål fått stanna isolerad från sitt sammanhang
i andra lagutskottet. Påminnelser bär skett i alla tre utskotten
men enhälligt lämnats utan avseende. En jordreform för ingripande mot
jordmonopolen betraktas efter tilldragelserna den 5 juni 1924 och den
6 juni 1925 ännu såsom en bagatell. Det måste stanna med jordbrukshjälpen.
Även de blågula löftenas stolta frammarsch till Källhagen den
21 maj 1933 för svenskarnas samling till ett folk smalt i denna punkt bort
till ingenting inför denna situation. Mulna hopar nödgas sålunda
fortfarande skaka fädrens spjut. Det blir tydligen ingen rätt till eller
fred över jorden, så länge den goda viljan saknas.

Först när en svensk regering någon gång överväger, om den icke bär
stå eller falla även för en jordreform i strid mot jordmonopolen, först då
dagas det för jordreformen och även för landet.

Jag skulle vilja tillägga: först när en svensk statsmakt upptäcker att
även alla politiska strider utanför våra gränser mellan raser, nationer,
klasser och individer ytterst bottna i människornas rätt till jorden eller
sålunda tillägnar sig även någon allvarlig utrikespolitik, först då kommer
den rätta flykten över jordfrågan även i hemlandet.

Expropriationsrättens idé.

Expropriationsrätten innebär en överflyttning genom lag av jordäganderätt.
Detta kan ske utan ersättning och kallas då konfiskation. Expropriation
i inskränkt bemärkelse betyder tvångsavlösning mot ersättning.

Det är ostridigt, att expropriation mot ersättning må lagfästas för det
allmännas behov av mark för sina ändamål. Att sålunda tillgodose även
enskildas behov av mark för sin livsföring är däremot tvistigt. Särskilt
aktuell är striden på detta område örn det jordlösa folkets tillgodoseende
på bekostnad av de enskilda jordmonopolen av bolagsdomäner och storgods.
Statsmaktens inställning är beroende av, vilkendera av de två fronterna
är starkast representerad inom densamma.

Norrlandskommitténs åttamannamajoritet av konservativa och liberala1
skrev härom i sitt betänkande 1904:

1 Landshövdingen, riksdagsmannen i första kammaren greve L. Douglas, ordförande, överdirektören
för lantbruksstyrelsen J. von Feilitzen, byråchefen i domänstyrelsen Edvard
Kinberg (efter chefen för domänstyrelsen greve Fredrik Wachtmeister som avsade sig), sekreteraren
i överståthållarämbetets kansli riksdagsmannen i första kammaren .1. Berlin samt
riksdagsmännen i andra kammaren revisionssekreteraren, sedermera borgmästaren i Stockholm
Carl Lindhagen, häradsdomaren Jöns Brommé i Billsta, häradshövdingen i Torneå
domsaga Georg Kronlund och hemmansägaren Adolf Wiklund i Brattfors.

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 25

»Vad expropriationsrättens principiella berättigande angår, kan man
till en början säga, att den moderna rättsuppfattningen, sådan den tagit
sig uttryck i de flesta länders lagstiftning, såsom grundsats uppställer,
att den enskilde jordägaren är skyldig att mot full ersättning avstå sin
jord, när denna jord erfordras för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse.
Häri stämma lagstiftningarna överens. De skilja sig emellertid
åtskilligt, när det gäller att bestämma, vilka allmänna intressen, som äro
av den vikt, att de böra föranleda detta genomkorsande av äganderättsförhållandena.
Frågan örn, huruvida en expropriationsrätt av ovan antytt
slag bör anses tillåtlig och lämplig, är alltså icke en juridisk principfråga
utan en politisk och praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder
har visserligen expropriationsrätten ännu icke utsträckts till fall av ifrågavarande
beskaffenhet, men inom den statsvetenskapliga doktrinen är
tämligen allmänt erkänt, att det område, vardner expropriationsrätten närmast
kan tänkas komma att utbreda sig, just är såsom i de föreliggande
fallen jordfördelningens, och att inga oöver vinnerliga inkast kunna göras
mot tanken att genom expropriation spränga en allt för långt driven monjopolisering
av jorden1 för att därigenom åstadkomma den från social synpunkt
önskliga uppdelning av landets jord. Denna tanke har också under
senare tider kommit till uttryck i den engelska, den skotska och den irländska
lagstiftningen.»

Kommitténs majoritet tilläde att i nämnda länder expropriationsrätten,
i likhet nied vad kommittén ock framställt såsom sannolikt, mera verkat
indirekt genom sin befintlighet än direkt genom att den tillämpats.1 Ty
det senare syntes endast i undantagsfall hava behövt komma i fråga. Jordbrukskommissionerna
i länen, yttrade majoriteten, skulle få en helt annan
kraft vid bedrivande av underhandlingar på det frivilliga avtalets grund.

Kommitténs majoritet enade sig till en början att därför föreslå expropriation
för frigörelse av arrendejordbruk, komplettering av ofullständigt
utbrutna jordbruk samt utbrytning av den odlingsmark, »som i mängd
fanns å bolagshemmanen», för bildande av självständiga jordbruk. Majoriteten
ägnade mycken tid med att giva form åt detta förslag. I sistone
avstodo de politiskt konservativa inom majoriteten (Douglas, Feilitzen,
Kinberg och Berlin) från att förorda expropriation av arrendejordbruk.
De ansågo betänkandet bli nog påfrestande ändå för den tidens första kammare.
Beträffande komplettering av dåliga ägostyckningar beslöto dessa
ledamöter den förändring i det utarbetade förslaget, att denna expropriation
ej skulle ske i första hand genom statens mellankomst utan av ägaren
till den jordlott, som skulle kompletteras. Således samma princip som
sedan godtogs för ensittarelagen. Men då det i sådant avseende utarbetade
förslaget väckte betänkligheter i avseende å sina detaljer läto de fyra
nämnda ledamöterna till sist även tanken örn komplettering av dåliga ägostyckningar
tills vidare förfalla och inskränkte sig i stället till det allmänna
uttalandet, att »det kan därför tilläventyrs bliva nödvändigt att
taga under övervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas för att pä
expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras utökande

Kurs. av reservanten.

26 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

med nödig skogs-, betes- och odlingsmark». Man »kunde i berörda hänseende
avvakta vad framtiden bär i sitt sköte».

Vid detta förhållande ansågo sig de politiskt liberala ledamöterna Kronlund
och Wiklund e.i heller böra vidhålla kommitténs ursprungliga avsikt
att framlägga utarbetade förslag till expropriation i de två förenämnda
avseendena. Liberalerna Brommé och Lindhagen ville däremot
ej lämna dem åt framtiden utan fullföljde majoritetens ursprungliga
uppsåt.

En majoritet inom kommittén hade sålunda till sist framlagt utarbetat
förslag till expropriation allenast av odlingsangelägenheter från bolags,
ekonomisk förenings eller enskild spekulants fastigheter. Därtill kom den
expropriation, som kan anses blivit förordad genom majoritetens förslag,
att vid utbrytning av inägojord skulle tvångsvis tilläggas skogs-, betes- och
odlingsmark.

De tre s. k. holagsreservanterna i norrlandskomniittén (Frans Kempe,
Arvid Lindman och häradshövding Claeson) motsatte sig även nämnda
två slag av expropriation och det förras organisation genom jordbrukskommittéer
i kommunerna och jordbrukskommissioner i länen. I den
utförliga motiveringens huvudpunkter yttrade sig reservanterna sålunda:

»Då en jordägare väl i allmänhet vet, örn och på vilka villkor han vill
sälja, samt någon svårighet för köpare och säljare att finna varandra
icke lärer yppat sig, torde vissa institutioners införande såsom förmedlingsanstalter
för inköp av odlingsmark icke kunna endast för detta ändamål
anses påkallat. Att åter anordna dem för åvägabringande av expropriation
kan enligt vår tanke ännu mindre komma i fråga, då expropriation
i avsikt att frånvinna en viss klass av jordägare odlingsmark eller
odlingsmark oell skog, för att tilldela denna mark åt andra, icke kan
vara berättigad. Den tvångsförsäljning, som benämnes expropriation,
skulle därigenom föras utanför de gränser för denna rätt, som hittills till
skydd för äganderättens helgd visligen varit bestämda för densamma.
Grunden för den nuvarande expropriationsrätten är nämligen den, att ett
visst område oundgängligen erfordras för att ett ifrågasatt, för landet gagneligt
företag, såsom byggandet av järnväg och dylikt, skall komma, till
stånd. En sådan grund finnes alls icke i fråga örn den nu föreslagna rätten,
enligt vilken den, som önskar förvärva odlingsmark, i vissa fall med
tillägg av ett betydande skogsområde, skulle kunna erhålla just det område,
som han önskar, fastän ägaren ej vill avstå detsamma. För tillgodoseende
av det allmänna intresset att jord varder uppodlad, kan det ju icke
vara oundgängligt, att en odlare skall sättas i tillfälle att erhålla mark
just i den hy eller den socken där han är boende.1 Uppställas ej sådana
anspråk, torde det aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla
odlingsmark.»

Dessa uppfattningar inom norrlandskommittén böra bringas i åtanke.
De utgöra nämligen både i sak och motivering uppslag och utgångspunkter
för den strid örn jordexpropriationen i förenämnda avseenden, som där -

1 Kurs. av reservanten.

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 27

efter oavlåtligen ägt rum inom riksdagen och vegelingskommissioner och
nu för första gången vunnit någon genklang i en regeringsproposition
till riksdagen.

Revisionistisk exprop r i atio nspolit ik.

Revolutionerna börja gärna med en jordreform samt tillgripa då konfiskation
eller i mildare fall en omfattande expropriation. Så har nyligen
skett i flera länder efter världskriget. Även svenska envåldskonungars
jordreform bestod företrädesvis i en konfiskation.

I vårt land föreligger nu icke förutsättningar för ett sådant jordskred.
Det gäller allenast ett måttfullt ingripande uti jordmonopolen mot en
rimlig ersättning. Således en revisionistisk jordpolitik. Förkastas detta
anbud av jordmonopolen och dess industrialiserade klientel på grund av
dessas övervägande inflytande hos statsmakten samt förgreningar i administration
och pressen, blir annalkandet av en revolutionär lösning måhända
påskyndad.

Redan nu är den svenska statsmakten tämligen ostridigt beredd att konfiskera
det lösa kapitalet, allteftersom arbetslösheten ej lämnar annan
utväg övrig. I olikhet med revolutionerna ställes den svenska revisionismen
i synnerhet nu maktlös inför en jordanskaffning från jordmonopolen,
som kan betyda något avsevärt. Förklaringen ligger däri, att även den
socialistiska politiken liksom företagarnas intressen behärskas av industrialismens
föi-eteelser. De äro gamla bekanta med fabrikerna, konkurrensen,
lönearbetet och arbetsgivarnas kapital. Det är icke ovanligt att
mottaga bekännelser från socialister, att de »icke förstå jordfrågan».

Ingenting bör dock vara begripligare för daglig erfarenhet och vanligt
förnuft än jordfrågans betydelse i nationens livsföring. Vilka äro nu de
ändamål, örn vilka tvistas alltsedan norrland-skommitténs uppslag kommit?
De äro följande:

1) Bildandet av nya mindre jordbruk. Självförsörjning anses ostridigt
vara målet. Många arbetslösa händer skulle gripa därefter, stödda av föräldrahem
eller andra liemortsförbindelser, blott stat och kommun organisera
förutsättningar och giva stöd även med en expropriationsrätt. Egnahemsrörelsen
verkar för syftet genom att stycka större jordbruksegendomar,
som äro till salu på grund av ekonomiska svårigheter eller spekulation.
Detta är dock icke kolonisation. Den senare rör sig med oodlad jord,
som sällan är till salu. Kolonisationen ökar landets produktiva möjligheter.

2) Bildandet av arbetar jordbruk. Detta är en utbrytning ur det föregående
begreppet såsom ett bidrag till självförsörjning.

Frans Kempcs program i norrlandskommittén var att förvandla bolagens
arrendegårdar, vilka förr varit självständiga bondebruk, till skogsarbetareboställen.
Lagen borde tillåta en utbrytning av dessa gårdar utan omhägnad
av självförsörjningsprincipen. Principen om undantag för bildan -

28 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

det av egna hem kunde ock juridiskt utnyttjas. Staten borde hjälpa till
med lån åt skogsarbetarna för att därmed betala köpeskillingen åt sina
arbetsgivare samt avstå, som sagt, att genom norrländska ägostyckningslagen
vidmakthålla ett självständigt jordbruk å dessa gamla bondejordbruk.
Herr Tamm intog alldeles samma ställning i debatten 1933 i första
kammaren om en lånefond för arbetarejordbruk. En fin affär således för
bolagens jordmonopol.

Norrlandskommitténs majoritet avböjde bestämt detta förslag. Då nu
sociala jordutredningen ifrågasatt för ett arbetarejordbruk två tunnland
odlad jord med tillägg av något mer i odlingsmark, så uppstår frågan, varifrån
denna odlade jord skall tagas. Tamm förordade Kempes förslag*
vilket hitintills avböjts av all jordlagstiftning och egnahemsrörelse. Arbetarjordbruken
skulle då delvis komma till genom utstyckning av odlad
jord från de gamla bondegårdarna, som kommit i industrins ägo. Här
gäller det sålunda att se upp nied vad som under jordägarens och lantmätarens
tillskyndelse kan okontrollerat tilldraga sig i landets avkrokar
under sken av lagtolkning. Enligt min mening, uttalad vid flera tillfällen,
bör odlad mark, som anses böra omedelbart ställas till arbetarejordbruks
förfogande, uppodlas av arbetsgivaren eller det allmänna, örn det
befinnes nödigt.

3) Frigörelse av mindre arrendejordbruk. Detta är också ett komplement
till skapande av nya jordbruk. Därigenom kan nämligen räddas
jordmonopolens färdiga självförsörjande småbruk, röjda av fria bönder i
äldre tider. Det gäller att göra dessa jordbrukare till egna genom utbrytning
från jordmonopolet. Jordbrukshemmen bli därigenom friförklarade
och jorden skött med intresse. Denna sak är aktuell fortfarande även av
två speciella anledningar.

Jordmonopolismen söker nämligen, förklarligt nog, förekomma en rationell
utbrytning genom en kommande lagstiftning. Den skyndar sig att
verkställa privata utbrytningar med användande av givna möjligheter,
varigenom antalet ofullständiga jordbruk okas.1 Detta är jordägarnas
rätt, men det är samhällets plikt att förekomma dem.

Att upprätthålla konkurrens mellan småbrukare, uppdelade i bönder
samt bolags- och godsarrendatorer, örn skogsförtjänster är vidare icke någon
idealisk ordning. Denna förtjänst, som förr räckte till även för småbönder,
förslår nu ej ens för arrendatorerna. Arrendatorer söka nu vinna
företrädesrätt till skogsförtjänsten genom att uppge jordbrukarhemmets
frihet och jordbrukets trivsel. Att även på detta sätt splittra och härska
är en fördel och styrka för monopolismen. Men dylikt inbördeskrig mellan
de svaga är icke till gagn varken för dem eller för samhället. Denna
oreda kan ej avhjälpas småskuret. Redigare utgångspunkter och längre
sikt måste uppenbarligen även här eftersträvas.

1 Se det program för skapande av självständiga jordbruk genom skifteslagstiftning som
fogats till andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1933 örn ett av riksdagen sedan antaget
skrivelseförslag om utredning.

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 29

En rationell avlösning av arrendejordbruken har i Finland skett på kort
tid och därav har landet funnit sig väl.

4) Stärkande av ofullständiga jordbruk. Efter upprepade påminnelser
förklarade äntligen år 1928 en frisinnad regering denna angelägenhet vara
sav synnerlig vikt för riket». Småbrukare sitta nu i mängd med otillräckliga
ägor och förlorade biförtjänster. Arbetslösa barn tynga på föräldrahemmen.
Här skulle nu kunna slås ett stort slag för detta program med
stöd tillika av expropriationsrätt, vilken i detta fall uppenbarligen är alldeles
oumbärlig. Nyodlingar särskilt skulle skaffa sysselsättning och
mat. Detta lättar kommunernas börda. De arbetslösa få i eminent mening
arbeta för egen räkning. Riket blir rikare på produktiva utkomstmöjligheter.

5) Anskaffandet av tomtmark för bostäder på landsbygden. Behovet här
ådagalägges bäst av den myckenhet egna hus, som måst byggas på annans
mark. Ensittarlagen tillkom för att bereda husägarna äganderätt även till
tomten. Denna rätt omfattar dock endast bostäder som uppförts före den
1 januari 1919. Även efter denna dag nödgas dock bostadssökande bygga
sina hus på annans mark. Inkomna framställningar att få lösa marken
avslås av länsstyrelserna, därför att huset uppförts efter nämnda datum.
Hur länge skall en sådan oordning tillåtas i strid mot grunderna för ensittarlagen?
Man har anropat mitt bistånd för att få den undanröjd.

Mitt förslag till riksdagen är nu att genom särskild lag, byggd på expropriationsrätt,
personer, som önska bygga sig en bostad, skola få rätt
att tillösa sig mark i skäliga fall, innan huset uppföres. En sådan möjlighet
ingår även i 1933 års regeringsproposition örn expropriation. Genom
tillägg till ensittarlagen skulle åter ordnas så, att de, som mellan den 1
januari 1919 och förutnämnda lags tillkomst ej kunnat lösa sin bostadsfråga
annat än genom arrendering av tomt, skulle få samma rätt enligt
ensittarlagen, som ägare av hus, uppförda före nämnda dag.

Expropriationsrättens ytterligare utveckling.

Norrlandskommitténs majoritet fastslog som sagt att såsom ett allmänt
ändamål för expropriationsrätten måste för vår tid även uppställas menige
mans bästa genom tillgodoseende av deras oeftergivligaste rättigheter
till jorden. För ett sådant ändamål gällde det nu icke minst att
bryta enskildes jordmonopol. Inom kommittén framfördes såsom föremål
för denna expropriationsrättens utveckling åtskilliga närliggande uppgifter,
som ovan1 närmare angivits. Dessa hava alltsedan kommitténs
betänkande år 1904 avgavs till den dag som i dag är dominerat diskussionen.

Under intrycket av denna stämning har tillkommit expropriationsrätt
för vissa speciellare ändamål, såsom anskaffande av tomter till bostäder
i orter med sammanträngd befolkning och till byggnader för en ortsbefolk -

1 Sc sid. 25.

30 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

nings samverkan för ideella ändamål. Vidare till bostadshus uppförda
å annans mark genom ensittarlagen, som i många fall möjliggjort utbrytning
även av småbruk. Stadsplanelagen giver ock expropriationsrätt
inom stadsplanelagt område för mark till bostäder. Flera regeringskommittéer,
utom norrlandskommittén, såsom åbokommittén, värmlandsundersökningen
och i all synnerhet jordkommissionen, ha velat utsträcka
expropriationsrätten även till främjande av jordbruksändamål. Regeringen
har framlagt propositioner örn tvångsförlängning av arrendetid.
Därtill kommo en myckenhet framställningar i ämnets hela vidd, som
inströmmat till riksdagen, regeringen och även myndigheter. Sanningen
var således i annalkande.

Så kom, som redan skildrats, jordmonopolens segrar är 1924 i riksdagen
och de skickelsedigra dagarna den 5 juni samma år samt den
6 juni 1925. Härigenom drabbades jordreformen för många och långa
år av ett bakslag. Under intrycket av världskonjunkturernas revolution
kan dock även vårt svenska samhälle ej undgå att röra på sig något.
Partierna anvisa visserligen jordreformen fortfarande en underordnad
rang men bakom denna kuliss råder en viss vaknande oro. Regeringen
har lagt fram den nu förevarande propositionen. Den sociala jordutredningen,
som en tid ansett sig bunden av regeringsinstruktionen den 6 juni
1925 för kolonisakkunniga med förbud att syssla med expropriationsfrågor,
står plötsligt inför en omläggning. De två ledamöterna Molander
och Steen ha inom kommittén uttalat sig för expropriation till stöd för
arbetaresmåbruk och bakom dem stå skogs- och flottningsarbetares krav
därom vid 1932 års partikongress, vilken därigenom föranleddes till ett
särskilt uttalande i jordfrågan. Nu har den frisinnade ledamoten i utredningen
herr Andersson i Fältenborg såsom ledamot i egnahemsstyrelsen
anslutit sig till denna styrelses förord för expropriation i samma
ämne. Då återstår inom sociala jordutredningen mänskligt att döma
endast en minoritet bestående av ordföranden herr Westman och det industriella
jordmonopolets målsman herr Tamm, vilka, i likhet med de tre
reservanterna uti norrlandskommittén, inom utredningen och i riksdagen
hitintills alltid motsatt sig jordmonopolens brytande genom expropriationslagar.

I detta sammanhang må erinras örn den beredvillighet, med vilken
statsmakten stiftar expropriationslagar, när det gäller att tvångsvis taga
i anspråk även små jordbesittningar. Den allmänna expropriationslagen
gör ingen skillnad mellan jordmonopol och mindre individuella lägenheter.
Den enda garantien för de senare är regeringens gottfinnande. Ensittarlagen
gör ej heller någon skillnad, men där föreligger dock den
garantien, att jordägaren ansett sig åtminstone för någon tid kunna undvara
den upplåtna tomten. I jordkommissionens lagförslag åter har expropriationen
riktats företrädesvis emot våra nuvarande jordmonopol:
industriella bolagsdomäner och större jordbruksgods.

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 31

Industrien bär oek beredvilligt tilldelats en omfattande expropriationsrätt,
under vissa formella garantier visserligen, men gående ut över både
stora och små jordbesittningar. Ägare av vattenfall äga dämma upp vattnet
för erhållande av ökad kraft med påföljd att jordbruk och skogsmark
helt eller delvis gå förlorade för andra. En ofta problematisk ersättning
skall lämnas, men ingen gottgörelse utgår för förlusten av ideella värden.
För framdragning av kraftledning över annans mark tillätes ock expropriation.

Storkapitalet är vidare privilegierat att tillägna sig malmfyndigheter
på annans mark genom inmutning. Markägaren äger rätt att deltaga i
företaget, men detta kommer sällan eller aldrig i fråga på grund av omkostnaderna.
Med lika fog bör inmutning kunna tillåtas av odlingslägenheter
för utvidgning eller nyanläggning av jordbruk och likaså av
tomtmark för att bygga ett hem. Att uppodla ett jordstycke för att där
årligen skörda hushållsväxter är en högre ekonomisk och andlig kultur
än att på samma jordstycke avverka granar och tallar efter en lång väntan
på deras tillväxt. I allmänna skogsvårdslagen medgives ock att
skogsskyddet får vika för skogsmarks omläggning till trädgård och åker.

Dylika jämförelser tala för sig själva. Jordmonopolet ligger över i statsmaktens
bevågenhet. Den allmänna rösträtten har på denna punkt blivit
en besvikelse.

Den »stora tillgången på jord, till salm.

Inför förenämnda överblick av de svenska jordmonopolens privilegier
blir det ett vågat spel att i strid mot historiens samvete och blodiga erfarenheter
proklamera jordmonopolens okränkbarhet. Det kan då ej ske
obetingat annat än under rubriken äganderättens helgd, i alla förhållanden.
Således under skydd av en gudlös princip. Här är denna helgd så
mycket mindre på sin plats, som det blott gäller skyldighet att utbyta
jord i en ganska anspråkslös omfattning emot penningar. Norrlandskommitténs
reservanter mötte emellertid upp även med äganderättens
helgd. Den har gått igen under de följande åren mer eller mindre hos
riksdagsmajoriteter, vederbörande ämbetsverks och andra besittande klassers
utlåtanden. Invändningen gör sig hörd än i dag.

Det är kanske dock icke så allvarligt menat, eftersom jordmonopolismen
samtidigt fallit tillbaka på opportunitetsskäl, vid vilka uppenbarligen
fästats den avgörande vikten. Det är ett par saker som måste »bevisas»,
innan man kunde skatta åt expropriationstankar. De tre reservanterna
i norrlandskommittén utformade även här programmet, och sedan
har det gått igen i erinringarna vid alla tillfällen och med samma styrka
även vid detta tillfälle.

Först mäste det bevisas, att det fanns någon jordhunger, vilket ansågs
osannolikt, helst den icke låtit sig avhöra. Det är sant, att någon jordhunger
ej varit och aldrig kommer att inregistreras i några ämbetsverks diarier.

32 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

Ingen hungrar efter den jord, som man ej kan få, eller efter den jord, som
kan fås endast för pengar, vilka ej finnas, eller efter den jord, vars iordningställande
för jordbruk och utnyttjande, därtill i främmande omgivningar,
ej kan ske i brist på möjligheter att kunna leva. Men behovet av
jordbruk eller att odla jord hellre än att ej kunna uppehålla livet är lika
omfattande som de befolkningslager på landsbygden, som gå sysslolösa
eller mer eller mindre lida brist på det nödvändigaste. Egnahemsrörelsen,
som haft åtskilliga resurser till sitt förfogande, är väl ett levande
bevis för att det dess bättre finns jordhunger oavlåtligt och nästan så
mycket som helst. Inför slutet nu på emigrationsmöjliglieter, maskinernas
katastrof och sorlet från folkhavet i nöd har nu omsider talet örn
obevisad jordhunger börjat dala.

Jordmonopolens sista förskansning är således nu, att det finnes så mycken
jord till salu, så att det icke behövs någon expropriationslagstiftning,
förrän det är bevisat att denna jord icke räcker till. Det var ock norrlandskommitténs
tre bolagsreservanters paroll 1914, andra lagutskottets
ordförandes paroller, Bror Petréus, liberal, år 1924, och för närvarande
Westmans, bondeförbundare och ordförande i sociala jordutredningen,
paroll under de senaste tiderna.

Här blir det först fråga örn var bevisningsskyldigheten ligger. Den
som kommer med så lösa påståenden utan fasta konturer är väl bevisningsskyldig
för att den påstådda tillgången i strid mot sakens natur
räcker till för alla de ovannämnda uti ett föregående kapitel specificerade
fem ändamålen.1 Än mer befallande blir en sådan skyldighet,
då det här tillika gäller ådagalägga, att denna jordncbulosa finnes tillgänglig
på rätt plats, i rätt tid, till rätt omfång, till rätt beskaffenhet,
till rimligt pris just för alla de otaliga individuella behov, som kunna
göra sig gällande och även göra det så snart möjligheter erbjuda sig.

Det visar sig då till en början, att den stora alltid återkommande posten
består av färdiga jordbruk, som äro till salu. Det är på denna kategori,
som egnahemsrörelsen bygger sin »frivilliga» jordanskaffning. Det är dock
ej ens visat, hur stor denna myckenhet är, oell ännu mindre hur mycket
därav som ens lämpar sig för egnahemsrörelsens och den enskilda spekulationens
jordstyckningar för skapande väsentligen för självförsörjande
jordbruk. Åtminstone är uppsåtet detta. Vanliga salubjudna gårdar,
som ej kunna styckas, och det äro väl de flesta, kunna endast byta
ägare och tjäna således varken egnahemsrörelsen eller den sociala jordreformen
med uppgift att bryta de enskildas jordmonopol.

Sociala jordutredningen har den 7 mars 1933 anmält hos Konungen en,
såsom det förefaller mig, förtvivlad åtgärd. Den har frågat samtliga affärsbanker,
hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit, örn
genom deras förmedling några större fastigheter kunde förvärvas i syfte
att styckas till småbruk och utarrenderas. De skulle lämpa sig för än -

Se sid. 27—29.

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

damålet på olika sätt och även erbjudas till lågt pris. Genom pressens
och radions förmedling hade även allmänhetens uppmärksamhet riktats
mot frågan. Resultatet återgives sålunda: »Till jordutredningen hade
därefter inkommit ett stort antal erbjudanden från penninginrättningar,
bolag och enskilda att försälja egendomar. Dessas antal översteg 200 och
''flera’ av dem voro synnerligen lämpliga för styckning.» Detta är ju bra
litet och siffran ''flera'' synes hopplös. Att stycka färdiga jordbruk har
ju sin nytta, örn det sker med omtanke och icke utrotar alla större jordbruk.
Denna sak är dock egnahemsrörelsens angelägenhet.

Att en färdig jordbruksegendom byter ägare är icke någon kolonisation.
Icke heller styckning av ett sådant jordbruk, helst de nya ägarna,
som skulle få sin försörjning, i stället bringa arbetslöshet åt jordbruksarbetarna
på det stora jordbruket. Endast överförande av arrendejordbruk
under enskildas jordmonopol till självständiga jordbruk kan, såsom
förut erinrats,1 ur vissa betydelsefulla synpunkter kallas för kolonisering.

Kolonisation och expropriation stå således åtminstone i frågans nuvarande
läge i Sverige i intim samverkan. Framdeles kan tilläventyrs
ifrågakomma expropriation även av stora jordbruk, som ej äro till salu
men erfordras i visst fall. Nu gäller det kolonisation av riket på företrädesvis
odlingsmark, vilket begärdes av 1925 års riksdag. Inventeringar
av förefintlig odlingsmark har också, såsom den viktiga angelägenhet
den är, skett genom norrlandskommittén, värmlandsundersökningen, jordkommissionen,
kolonisationssakkunnige, sociala jordutredningen samt en
och annan speciell statlig utredning för ändamålet. Dessa inventeringar
redovisa odlingsmark till en ofantligt större myckenhet än som man ens
vågar påstå eller rättare sagt hoppas stå till frivilligt förfogande.

Företrädesvis plägar jordmonopolismen åberopa den s. k. 1925 års undersökningskommission.
Den inventeringen utgick från Sveriges skogsägareförbund
för att möta tidens krav på expropriationslagstiftning. Det
resultat, som framgick av förfrågningar till åtskilliga norrländska och
mellansvenska bolag, 101 till antalet, bearbetades sedan av tre av regeringen
tillsatta sakkunniga. Kesultatet visar, att största utbudet utgjordes
av arrendejordbruk, men ingen upplysning synes lämnats örn myckenheten
av arrendejordbruk, som bolagen önskade behålla outbrutna eiler redan
utbrutna, och ej heller örn beskaffenheten av de sistnämnda utbrytningarna.
Skogstilldelningen var uppenbarligen minimal och någon närmare
upplysning örn ägornas beskaffenhet fanns icke. Enligt jordkommissionens
erfarenhet tilldelas ägostyckningarna åtminstone ofta dålig
skogsmark. Över myckenheten och beskaffenheten av odlingsmark bredde
sig ej heller någon klarhet. »Fastigheter med odlingsmark» upptog
en ringa omfattning i förhållande till inventeringarnas slutsummor. Därtill
kom en obetydlighet »kompletteringsjord».

1 Sid. 28.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 and. Nr 32. :i

34 Andra lagutsk:s uti. Nr 32: herr Lindhagens yttrande.

Ett mäktigt bevisningsmedel är sakens natur. Det ligger i denna natur,
att dylika utbud äro otillräckliga och ej bevisligen tillämpliga på
alla de ändamål på ort och ställe, som en expropriationslagstiftning enligt
ovan lämnade specificering för närvarande tjänar. God odlingsmark
är praktiskt taget sällan till salu från jordmonopolens sida. Man kan ju
exempelvis fråga de stora skogsägarna, örn de med nöje avyttra sådan
mark som även är god skogsmark över allt i mån av behov. De kunna ej
förebrås, örn de fortfarande liksom hitintills svara nekande. De trängas
av konkurrensen utifrån samt aktieägares och arvingars krav inifrån.
De få föga utrymme att ägna sig åt samhällelig filantropi.

Förbättringen av ofullständiga jordbruk blir en chimär utan stöd av
expropriationslagar. Den rör sig blott med jord, som gränsar till jordbruket.
Likaså i stort sett bildandet av nya jordbruk för självförsörjning
eller arbetarejordbruk o. s. v. Värmlandsundersökningen tillfrågade
länets kommuner, örn jordsökande önskade jord för kolonisation i hemorten
eller lika gärna på andra ställen. Svaren voro enhälliga, att man
önskade bygga sitt hem i hemorten. Norrlandskommitténs tre reservanter
ha medgivit, vilket ej längre sker från jordmopolen och deras
tillskyndare, att det väl ej vore nödvändigt att tillhandahålla jorden i
byn eller socken, ty i sådan händelse behövdes nog expropriationslagar
men icke eljest. Min berättelse tidigare örn Lars och Greta belyser vad
det är fråga örn.

Örn jordmonopolismen nu anser sig villig att tillhandahålla odlingsmark
på åtskilliga ställen på ett lämpligt sätt, så borde detta jordvälde
väl ej kunna hava något emot att samhället har expropriationslagar till
hands för att kunna åberopas vid alla de många tillfällen, då de uppenbarligen
kunna behövas. Den stora fruktan även för en sådan ordning
innefattar väl det förnämligaste beviset att frivilligheten ämnar vara
måttfull och förbehållsam och ej kommer att kunna påräknas i önsklig
utsträckning, ja förmodligen endast till en mycket obetydlig och otillfredsställande
del.

Regeringens proposition om expropriation.

Detta regeringsinitiativ är ju ett första handtag åt principen. Därför
har jag ej kunnat undandraga mig att instämma även i en sådan ansats
hellre än att ej få någonting. Emellertid kan en sådan begynnelse ha
sina faror genom att för långa tider fastlåsa en sådan ofullkomlighet.
Såsom jag erinrat innefattar propositionen både till motivering och lagtext
en dagtingan. Den betraktar jordreformen såsom en mera underordnad
angelägenhet. Regeringens organisation av expropriationen måste
väsentligen bli ineffektiv. På samma gång glömmes alldeles bort väsentliga
huvuddelar i jordfrågan.

Det är uppfordrande att skildra farhågorna på ett ännu mera ut -

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 35

tömmande och koncentrerat sätt än som medhunnits i de väckta motionerna,
av vilka en (1:287) förirrat sig till välfärdsutskottet och där drunknat
i den stora obekantskapen eller i lyckligaste fall fientligheten mot
jordreformen och dess beskärande av jordmonopolen i landet.

Då nu frågan i alla fall synes falla för denna gång och såsom det är
att hoppas dock faller framåt, så är det överflödigt att ingå i närmare
belysning av den lämpliga utformningen av lagparagraferna. Jag inskränker
mig således att åberopa motionerna i första och andra kammaren
i denna punkt, det tidigare yttrandet i denna motion samt jordkommissionens
och dess föregångares betänkanden, som ännu ej blivit föremål
för något allvarligt övervägande i de många av dem behandlade
problemen.

Yrkanden.

På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av motionerna
II: 520 och 1:195, 198 och 323, jämförda med motionen I: 287, hemställes,

att riksdagen ville, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,

A) antaga de förändringar i Kungl. Maj:ts förslag
som innehållas under punkten A i motionerna II: 520
och I: 323;

B) bifalla den hemställan till Kungl. Majit örn nytt
definitivt övervägande av det i sistberörda motionerna
under punkt B angivna innehållet; och slutligen

C) bifalla de i motionen 1:198 framställda två yrkandena.