Andra lagutskottets utlåtande Nr 32 (Utlåtande 1920:L2u32 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 1/s 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om sådana ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att försäkring
enligt lagen må äga rum endast i riksförsäkringsansialten.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow*), Alfred Petrén*), Hult*), Boberg*), Sigfrid
Hansson, Tjällgren*), Karlsson i Gasabäck, Carlsson i Frosterud*), Nilsson
i Vibberbo, Karlsson i Nynäshamn*), Johansson i Sollefteå, Johansson
i Vittinge och Svensson i Kompersmåla.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
motionerna nr 159 i första kammaren av herr Ljunggren samt nr 184
i andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg, i vilka motioner
med vissa olikheter i formuleringen föreslagits, att riksdagen måtte
besluta sådana ändringar i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete, att från och med den 1 januari 1921 försäkring
enligt nämnda lag må äga rum allenast i riksförsäkringsanstalten.

Angående de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet dels i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
dels ock lämnat vissa ömsesidiga försäkringsbolag, som
handhava försäkring i enlighet med ifrågavarande lag, tillfälle att
yttra sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 2 avd. 20 käft. (Nr 32-J 1

Motioner vid
1919 års riksdag.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I anledning härav hava yttranden inkommit dels från försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten dels ock från följande ömsesidiga försäkringsbolag,
nämligen: Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
Svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt
samt Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Land och Sjö. Härjämte
har Sveriges köpmannaförbund i insänd skrivelse yttrat sig över
motionerna.

Samtliga yttranden äro såsom bilagor A — F fogade vid detta
utlåtande.

Samma yrkanden, som föreligga i nu behandlade motioner, framfördes
av samma motionärer vid 1919 års lagtima riksdag. Motionerna
hänvisades då för förberedande behandling till första lagutskottet. I
infordrade yttranden uttalade sig riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
i ungefärligen samma riktning som i år till utskottet inkomna
utlåtanden. För egen del anförde utskottet följande:

»Möjligen kunna vissa olägenheter uppkomma genom medgivande
av försäkring i arbetsgivarbolag. Detta hade ej heller förbisetts av 1916
års särskilda utskott, som emellertid ansag, att starka positiva skäl kunde
anföras för att medgiva försäkring genom ömsesidiga sammanslutningar,
bildade av arbetsgivarna själva. Dessa hade ju att bära försäkringens
hela börda och borde därför äga rätt att under betryggande former
själva få ordna och handhava försäkringen. Därtill komme, att vissa
arbetsgivare kunde hava intresse av att sluta sig tillsammans för att
genom vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka nedbringa kost
naderna. Vad sålunda anförts till stöd för arbetsgivarbolagens berättigande
torde alltjämt äga giltighet. En annan sak är, huruvida olägenheter
av den betydelse, att de böra föranleda en övergång till systemet
med en statsanstalt, som ensam handhar försäkringen, visat sig förbundna
med det för närvarande tillämpade försäkringssystemet. Utskottet är av
den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års
olycksfallsförsäkringslag givit, icke lämnar någon säker vägledning för
bedömande av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrkes
utskottet av de olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets
och riksförsäkrings anstaltens i ärendet avgivna yttranden. ° Medan
försäkringsrådet anser, att de av motionärerna påtalade missförhållanden
icke med nödvändighet kunde anses vara förbundna med själva försäkringssj^stemet
och att desamma utan tvivel skulle komma att inom den
närmaste tiden avhjälpas genom försäkringsrådets övervakande verksamhet,
förmenar åter riksförsäkringsanstalten, att den enda garantm

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 3

för missförhållandenas undanröjande är att söka i en lagändring i den
av motionärerna angivna riktning. Vid sådant förhållande och då i
varje fall förevarande fråga bör göras till föremål för en allsidig utredning,
innan något ståndpunktstagande synes böra ifrågakomma, får
utskottet avstyrka motionerna i denna del.»

Utskottet kan i huvudsak instämma i första lagutskottets ovan
återgivna yttrande. Den ökade erfarenhet, som vunnits sedan detta
skrevs, har dock otvivelaktigt givit vid handen, att för riksförsäkringsanstaltens
del betydande olägenheter varit förbundna med den obligatoriska
olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig och privat verksamhet.
Huruvida dessa olägenheter i huvudsak äro att hänföra till
organisatoriska svårigheter vid försäkringens införande eller komma att
bliva beståndande är givetvis svårt att avgöra. Likaledes huruvida de
äro av den allvarliga beskaffenhet, att de kunna motivera ett upprivande
av 1916 års beslut och en avveckling av de nystartade privata företagens
verksamhet, för vars fortbestånd, som framgår av inkomna utlåtanden,
ävenledes starka skäl kunna anföras. Frågans invecklade och
grannlaga beskaffenhet utesluter i varje fall, enligt utskottets uppfattning,
ett omedelbart bifall till motionerna, men vad som i saken förekommit
motiverar, att det ånyo väckta spörsmålet upptages till allvarlig undersökning.
En sådan är emellertid redan igångsatt. Som försäkringsrådet
i sitt yttrande meddelat, har Kungl. Maj:t genom beslut den 30
januari 1920 anbefallt socialförsäkringskommittén att vid behandling av
viss av riksförsäkringsanstalten gjord framställning taga i övervägande
av riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 10 januari 1920 framlagt
förslag till sådana ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som motionärerna
åsyfta.

Åven i annat sammanhang torde riksförsäkringsanstaltens ställning
till olycksfallsförsäkringen komma att underkastas prövning. Genom
samstämmiga beslut har nämligen kamrarna nyligen med anledning av
enskild motion hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande åstadkommandet
av en enhetlig organisation av socialförsäkringens olika grenar
i syfte att åstadkomma förenkling och besparing i förvaltningen ävensom
största möjliga effektivitet av försäkringen. Vid utförandet av en
dylik utredning måste även, enligt utskottets uppfattning, nu föreliggande
spörsmål bliva föremål för behandling.

Till sist vill utskottet erinra om det utarbetade förslaget till
allmän sjukförsäkring. Mot detta förslag har bland andra invändningar
även framhållits riksförsäkringsanstaltens försvårade ställning till sjuk -

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

försäkringen på grund av befintligheten av de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen.
Vid den fortsatta prövningen av förslaget måste givetvis
vikten av dessa invändningar bliva föremål för undersökning.

Då således det av motionärerna väckta spörsmålet i annan ordning
redan är och utan riksdagens ytterligare framställning kommer att bliva
föremål för ingående undersökning får utskottet hemställa,

att motionerna 1:159 och II: 184 ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1920.

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådigt beslut den 13 februari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande i anledning av tre inom riksdagen
väckta motioner angående ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
nämligen motionen nr 159 i första kammaren samt motionerna nr 12 och 184
i andra kammaren; och får försäkringsrådet till åtlydnad härav anföra följande:

Av ifrågavarande motioner avse motionerna nr 159 i första kammaren och
nr 184 i andra kammaren sådan ändring i förenämnda lag, att från och med den 1
januari 1921 försäkring enligt lagen skulle äga rum endast i riksförsäkringsanstalten.
Motionen nr 12 i andra kammaren avser sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen,
att det skulle vara endast arbetsgivares hemmavarande barn eller
adoptivbarn, som ej skulle anses såsom arbetare i lagens mening och vilka sålunda
skulle vara från lagens bestämmelser undantagna.

Vad till en början angår de båda förstnämnda motionerna får försäkringsrådet
erinra därom, att jämväl vid 1919 års riksdag två motioner väckts med
yrkande bland annat om sådan ändring av olycksfallsförsäkringslagen, att försäkring
enligt denna lag finge äga rum allenast i riksförsäkringsanstalten. Sedan såväl
försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten över sistnämnda motioner avgivit
yttrande till nämnda riksdags första lagutskott, avgav detta utskott utlåtande i
anledning av motionerna, därvid utskottet framhöll, att den ringa erfarenhet, tilllämpningen
av olycksfallsförsäkringslagen givit, icke lämnade någon säker vägledning
för bedömande av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrktes
utskottet av de olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets och
riksföteäkringsanstaltens yttranden. Vid sådant förhållande och då; i varje fall
förevarande fråga borde göras till föremål för en allsidig utredning, innan något
ståndpunktstagande syntes böra ifrågakomma, avstyrkte utskottet motionerna i
denna del.

Åtgärder för erhållande av eu sådan allsidig utredning av förevarande fråga,
som utskottet sålunda ansett erforderlig, torde emellertid redan hava vidtagits.
Vid avgivande i skrivelse den 15 oktober 1918 av förslag rörande anslag för upprätthållande
av riksförsäkringsanstaltens verksamhet under år 1920 har nämligen
anstalten ifrågasatt vissa åtgärder för vinnande av förändringar och förenklingar
med avseende å anstalten åliggande uppgifter. Genom nådigt beslut den 24 januari
1919 anbefallde Kungl. Maj:t socialförsäkringskommittén att i samband med fullgörande
av sitt uppdrag taga i övervägande, vad riksförsäkringsanstalten i sin
ovanberörda skrivelse anfört i fråga om vissa ändringar av olycksfallsförsäkringslagen
i det syfte, som nyss angivits. Sedan därefter riksförsäkringsanstalten genom
nådigt beslut den 13 juni 1919 anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande i an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ledning av vad riksdagen i skrivelse samma dag angående reglering av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel anfört rörande önskvärdheten av, att frågan om
åtgärder för vinnande av förändringar och förenklingar med avseende å de ämbetsverket
åliggande uppgifterna snarast möjligt bleve föremål för prövning, har riksförsäkringsanstalten
i underdånig skrivelse den 10 januari 1920 föreslagit åtskilliga
förändringar i olycksfallsförsäkringslagen, bland annat, att försäkring enligt nämnda
lag skulle äga rum endast i riksförsäkringsanstalten. Genom nådigt beslut den 30
januari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt socialförsäkringskommittén att i samband
med behandlingen av riksförsäkringsanstaltens förstberörda framställning taga i
övervägande, vad riksförsäkringsanstalten i sin skrivelse den 10 januari 1920 anfört
i omförmälda avseende.

Till följd härav torde föreliggande fråga komma att göras till föremål för
en allsidig och ingående utredning av socialförsäkringskommittén; och då samma
fråga är av så ingripande betydelse, att den ej bör utan sådan utredning avgöras,
får försäkringsrådet hemställa, att utskottet måtte föreslå riksdagen att i avvaktan
på förberörda utredning förklara motionerna nr 159 i första kammaren och nr 184
i andra kammaren icke föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Emellertid anser sig försäkringsrådet med anledning av vissa uttalanden,
som gjorts i den i andra kammaren väckta motionen nr 184 böra meddela följande.
Beträffande uppgifterna i motionen angående bolagens underlåtenhet att ställa sig
till efterrättelse rådets anmaning att ordna sina försäkringar efter kalenderår torde
böra nämnas, att i skrivelser i ämnet från vissa av bolagen till försäkringsrådet
framhållits, bland annat, att en dylik förändring av försäkringsverksamheten icke
kunde genomföras, förrän därför erforderliga åtgärder hunnit vidtagas, ävensom att.
då under vissa angivna omständigheter arbetsgivare svårligen kunde förvägras att
även under löpande kalenderår erhålla försäkring, ett medgivande i dylika särskilda
fall av försäkring från annan tid än kalenderårets början icke finge betraktas såsom
uppsåtlig underlåtenhet att ställa sig ifrågavarande anmaning till efterrättelse. För
övrigt var det rådets avsikt, såsom också uttryckligen uttalades i rådets utlåtande
i ämnet till 1919 års riksdags första lagutskott, att, därest rådets anmaning till
bolagen mot förmodan icke skulle hava erforderlig verkan, föreslå uttrycklig bestämmelse
i ämnet i olycksfallsförsäkringslagen. I sammanhang härmed vill försäkringsrådet
beträffande rådets åtgärder för att vinna efterlevnad åt lagens* föreskrifter
om läkarbetygs insändande vid anmälan om olycksfall, fästa uppmärksamheten
därå, att den påföljd, som underlåtenheten att ingiva ifrågavarande läkarbetyg
kan föranleda, drabbar icke försäkringsbolaget utan vederbörande arbetsgivare.

Uti ifrågavarande motion har berörts jämväl den granskning från försäkringsrådets
sida av försäkringsinrättningarnas verksamhet beträffande ersättningsbeloppens
bestämmande, som enligt försäkringsrådets utlåtande till 1919 års riksdags första
lagutskott dels då redan påbörjats och dels var avsedd att därefter verkställas.
Med anledning därav får försäkringsrådet meddela, att denna granskning av försäkringsinrättningarnas
verksamhet, i vad den avsåg frågan om tillämpningen under
år 1918 av bestämmelserna om arbetsförtjänstens beräknande för minderåriga, slutförts.
Av denna granskning framgick, att flertalet av arbetsgivarbolagen icke tagit
nämnvärd hänsyn till innebörden av dessa bestämmelser och att för övrigt icke
någon försäkringsinrättning — riksförsäkringsanstalten inberäknad som under
året haft att handlägga dylika frågor, enligt rådets mening gjort det i tillräcklig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

grad. Rättelse måste därför av rådet vidtagas i ett betydande antal beslut, som i
förevarande avseende meddelats. Granskningen i övrigt av arbetsgivarbolagens
beslut i ersättningsfrågor fortgår alltjämt, men har särskilt under vissa tider på
grund av rådande brist på arbetskrafter icke hunnits med i den utsträckning, som
varit avsett. Självfallet är, att denna granskning icke kan omfatta försäkringsbolagens
samtliga beslut i ersättningsfrågor, utan har densamma varit avsedd att
gälla huvudsakligen frågor om invaliditets- och dödsfallsersättning. Beträffande för
övrigt denna granskning har rådet ansett det vara angeläget, att densamma i första
hand komme att företagas beträffande beslut dels av mindre försäkringsbolag, om
vilka det kunde befaras, att de icke skulle äga tillräckligt sakkunnig personal för
ärendenas behandling, dels ock av bolag med sådan försäkringsstock, att de skadade
kunde antagas i mindre grad, än vad fallet är till exempel med industriarbetarna,
själva kunna tillvarataga sina intressen gent emot vederbörande försäkringsinrättning.

Mot den i andra kammaren väckta motionen nr 12, vilken avser sådan
ändring av 2 § i olycksfallsförsäkringslagen, att det skulle vara endast arbetsgivares
hemmavarande barn och adoptivbarn, som icke skulle anses som arbetare i
lagens mening och sålunda vara undantagna från lagens bestämmelser, har försäkringsrådet
icke något att erinra.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Tengstrand,
ledamöterna Rörmy, Rooth, Wallenius, Carlsson och Tengdahl.

Stockholm den 24 mars 1920.

På kungl. försäkringsrådets vägnar:

Ivar Tengstrand.

Valdemar Aae.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har den 13 februari 1920 anbefallt riksförsäkringsanstalten att
avgiva och till utskottet överlämna yttrande i anledning av två inom riksdagen
väckta motioner, den ena, nr 159 i första kammaren av herr Ljunggren och den
andra, nr 184 i andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg, däri yrkats, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete den 17 juni 1916, att från och med den 1 januari 1921 all försäkring enligt
denna lag skall äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten har ovannämnda den 13 februari vidare anbefallts
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande i anledning av en inom andra kammaren
av herr Anderson i Knapasjö väckt motion, nr 12, däri yrkats, det riksdagen

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

måtte besluta sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att endast
arbetsgivares hemmavarande barn eller adoptivbarn ej anses som arbetare i lagens
mening och sålunda må vara från lagens bestämmelser undantagna.

Riksförsäkringsanstalten, som kommer att med det snaraste. särskilt yttra
sig över sistnämnda motion, får rörande de båda förstnämnda motionerna anföra

I det av ålder dom sför säkring skommittén avgivna förslag angående försäkring
för olycksfall i arbete, vilket ligger till grund för den gällande lagen, framhöll kommittén,
»att i flertalet länder med obligatorisk försäkring denna äger rum i en eller
flera genom lagstiftningen för ändamålet anordnade försäkringsinrättmngar, och att
endast i ett fåtal länder försäkring i enskilda bolag är tillåten». Kommitténs ståndpunkt,
enligt vilken i allt fall dylika bolag borde få finnas, och som sedermera upptogs
i lagen, motiverades därmed, att »den hittills vunna erfarenheten torde hava
visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare till ömsesidiga försäkringsbolag
för ifrågavarande ändamål kunna fylla de villkor, som böra ställas pa bärare a/v
dylik försäkring», och att »därjämte arbetsgivarna i en del yrken kunna hava ett
intresse av att sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra

åtgärder minska kostnaderna». , ,,

I sitt utlåtande över förslaget i denna del anförde nksforsaknngsanstalten

bland annat följande.

»Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att, om enskilda torsaknngsinrättningar
tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten, detta kommer att leda
till nedpressande av de från de enskilda försäkringsinrättnmgarna utgående ersaitningarna.
Det huvudsakligaste konkurrensmedlet mellan de olika försäkrmgsinrattningarna
är nämligen premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än
riksförsäkringsanstalten frestas de enskilda försäkringsinrättnmgarna att i genomsnitt
giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Aven om i en (fel tall
klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa kontrollåtgärder
i fråga om de enskilda försäkringsinrättnmgarna införas, kan dock därigenom ej
förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möjligaste mån knappa in pa ersättningarna,
i synnerhet som vissa bestämmelser i lagen kunna erbjuda jämförelsevis
mera utrymme för olika avgöranden. Sådant kan ske genom, bland annat; allt för
snäv tolkning av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och olycksfall i aroetet,
bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även eu nedsättning av endast nagra
få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga om kapitalvärdet; kunnande
av mindre sjukpenning i stället för full sjukpenning; största möjliga inknappning
på läkarvård och läkemedel; tillämpning av bestämmelserna _i 27 § om utbyte av
sjukhjälp eller livränta mot kapital utan vederbörlig hänsyn till den ska,dade. rrofylaktiska
åtgärder, vilka måste anses vara av synnerligen stor betydelse, komma
ej att tillämpas i andra fall, än där direkt besparing kan antagas äga rum. Och
även i övrigt kan man antaga, att sociala synpunkter alltför litet anläggas ä försäkringen».
Riksförsäkringsanstalten hemställde därför, att försäkringen endast skulle
få äga rum i riksförsäkringsanstalten.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete framhöll föredragande departementschefen bland annat:
»Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarebolag, med hänsyn till delagarnes
ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga erforderlig hänsyn i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande ellero vid avgörandet, huruvida
olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m. dylikt. A andra sidan är dock
ej heller den möjligheten utesluten, att en statsanstalt, som hade hela försäkringen
om hand, skulle vid tillgodoseende av de skadades intressen, av humanitets- eller
andra skal, kunna komma att gå längre än som vore förenligt med lagstiftningens
syfte. Aven från denna synpunkt torde det hava sin betydelse, att försäkringsverksamheten
kan fördelas mellan anstalter av båda slagen.»

Särskilda utskottet vid 1916 års riksdag hemställde om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i ifrågavarande del.

Häremot anfördes, reservation av herrar Hjalmar Branting, Daniel Persson,
Herman Lindqvist och M. V. Holmström. I reservationen anfördes: »Efter vårt
förmenande tala övervägande skäl för, att all försäkring bör ske i riksförsäkringsanstalten.
Ålderdomsförsäkringskommittén synes också ha lutat åt denna uppfattning,
ehuru den för att icke äventyra för starkt motstånd mot sitt förslag, på denna
punkt medgivit undantag. Om det blir tillåtet för arbetsgivarna att efter orts- och
yrkessynpunkter bilda försäkringsbolag, komma säkert ett stort antal sådana att
bliva bärare av försäkringar. Detta förhållande kommer att verka nedbrytande på
den enhetlighet, som vid lagens tillämpning bör göra sig gällande och medföra betydande
kostnader för inspektion och övervakning. — Ur de försäkrades synpunkt är
icke försäkringen i arbetsgivarebolag lika betryggande som försäkring i statsanstalt.
Även om från statens sida kontroll kommer att utövas över bolagens soliditet, kan
dock icke i alla de fall, då effektiv kontroll behövdes, sådan utövas. Arbetsgivarebolagens
intresse sammanfaller med arbetsgivarnes strävan att få försäkringskostnaden
så låg som möjligt. I deras intresse ligger därför att, så långt det är görligt,
knappa in på ersättningarna. Sådant kan ske genom, bland annat, för snäv
tolkning av lagen beträffande vad som är olycksfall i arbetet, bestämmande av för
låg invaliditetsgrad, lämnande av för ringa sjukpenning och största möjliga inknappning
på läkarvård och läkemedel. Vid beräknande av den årsförtjänst, som
skall läggas till grund för utgående ersättning, torde i många fall, där skälighetsprövning
bör ske, eller där lönen utgår till viss del i naturaprodukter, vissa svårigheter
komma att uppstå och kunna de lämna dessa bolag möjlighet till bestämmande
av för låg årsinkomst. Efter vår uppfattning torde arbetsgivarnas ekonomiska intresse
och icke sociala synpunkter i allt för hög grad komma att göra sig gällande
vid dessa bolags verksamhet.»

Andra kammaren biföll med 110 röster mot 73 denna reservation.

Vid därefter företagen sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut blev
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag bifallet.

Den tanke på obligatorisk försäkring i en statsanstalt, som sålunda 1916
framfördes, var då redan gammal här i landet. Sålunda hade redan första arbetareförsäkringskommittén
i sitt den 28 juli 1888 avlämnade betänkande rörande införande
av social olycksfallsförsäkring enhälligt föreslagit obligatorisk försäkring i
en statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Genom proposition den 12 mars 1890
inhämtades riksdagens yttrande över ett med ledning av arbetarförsäkringskommitténs
motsvarande förslag inom civildepartementet upprättat förslag till »förordning angående
försäkring för olycksfall i arbete». Detta förslag vilade, liksom kommittébetänkandet,
på den grundsats, att inom vissa industriella rörelser arbetarna skulle
på arbetsgivarnas bekostnad vara obligatoriskt försäkrade mot olycksfall hos en av

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 20 käft. (Nr 32.)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

staten upprättad riksförsäkringsanstalt. Lagförslaget antogs emellertid icke av
riksdagen. Påföljande års riksdag var frågan åter uppe. Vissa förändringar hade
därvid vidtagits, men principen om obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten
bibehållits. Frågan föll emellertid ånyo.

Därefter tillsattes en ny kommitté, vanligen kallad nya arbetarförsäkringskommittén.
Denna kommitté avgav den 30 mars 1893 ett förslag grundat på
invaliditetsprincipen. Även detta förslag föreskrev obligatorisk försäkring i en
central statsanstalt. Förslaget förelädes 1895 års riksdag, men vann ej dess bifall.
Ett vid 1898 års riksdag framlagt förslag föll likaledes.

Två år därefter, vid 1900 års riksdag, framlades ånyo ett förslag. Detta
förslag grundade sig på principen om arbetsgivarnas omedelbara ersättningsskyldighet.
I första kammaren väckte emellertid generalkonsuln E. Fränekel en motion, vari han
efter en utförlig motivering hemställde, att försäkringen skulle handhavas av en
för hela riket gemensam anstalt, riksförsäkringsanstalten. Även denna gång föll
frågan.

Vid 1919 års riksdag framfördes av samma motionärer som vid årets riksdag
liknande yrkanden, som i de nu förevarande motionerna.

Riksdagens särskilda utskott yttrade härutinnan: »Utskottet är av den uppfattningen,
att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
givit, icke lämnar någon säker vägledning för bedömande av förevarande spörsmål.
I denna sin uppfattning styrkes utskottet av de olika meningar, som kommit
till uttryck i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens i ärendet avgivna yttranden.
Medan försäkringsrådet anser, att de av motionärerna påtalade missförhållanden
icke med nödvändighet kunde anses vara förbundna med själva försäkringssystemet,
och att desamma utan tvivel skulle komma att inom den närmaste
tiden avhjälpas genom försäkringsrådets övervakande verksamhet, förmenar åter
riksförsäkringsanstalten, att den enda garantin för missförhållandenas undanröjande
är att söka i lagändring i den av motionärerna angivna riktning. Vid sådant förhållande
och då i varje fall förevarande fråga bör göras till föremål för en allsidig
utredning, innan något ståndpunktstagande synes böra ifrågakomma, får utskottet
avstyrka motionerna i denna del.»

Häremot reserverade sig tre av utskottets ledamöter under yrkande om
bifall till motionerna.

Liksom riksförsäkringsanstalten såväl före tillkomsten av gällande olycksfallsförsäkringslag
som i sitt till riksdagens första lagutskott vid nästlidet års lagtima
riksdag avgivna utlåtande av anförda skäl uttalat som sin åsikt, att den sociala
olycksfallsförsäkringen borde handhavas endast av en statens anstalt, så år riksförsäkringsanstalten
fortfarande av samma mening.

Riksförsäkringsanstalten ansluter sig till de synpunkter, som i detta avseende
framhållits i de förevarande motionerna, och anser sig riksförsäkringsanstalten även
kunna, så långt riksförsäkringsanstaltens erfarenhet sträcker sig, i huvudsak vitsorda
riktigheten av vad i dem anförts.

På sätt, enligt vad ovan nämnts, redan ålderdomsförsäkringskommittén framhöll,
hör Sverige till det av kommittén omförmälda fåtal länder, där den sociala
olycksfallsförsäkringen kan handhavas av enskilda bolag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Detta är visserligen förhållandet i Danmark enligt lagen den 6 juli 1916.
Men den statliga myndigheten, Arbejderforsikringsraadet, i vilken sitta representanter
för arbetsgivare och arbetare, skall bestämma, bland annat, om ett anmält
olycksfall medför rätt till ersättning, samt om storleken och arten av den ersättning,
som tillkommer den försäkrade eller hans efterlevande. Arbejderforsikringsraadets
beslut kunna i vissa fall överklagas bos inrikesministeriet.

Rörande Tyskland skall försäkringen där tagas i yrkes föreningar, vilka antingen
bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets godkännande
eller ock upprättas direkt genom sådan myndighet. För dessa sammanslutningar
meddelas noggranna bestämmelser i lagstiftningen, och kunna jämväl arbetare
hava säte i och inflytande på deras ledning. Arbetsgivaren bar icke någon valfrihet
i fråga om det yrkessamfund, där försäkringen tecknas, utan han är pliktig tillhöra
ett visst yrkessamfund (i tveksamma fall avgör den statliga myndigheten, vilket
yrkessamfund arbetsgivaren skall tillhöra). Det tyska systemet har alltså principiellt
ingenting gemensamt med det svenska, som tvärt emot det tyska innebär, att en
var arbetsgivare utan avseende å yrke eller yrkesgemenskap kan tillhöra vilket av
lagen medgivet arbetsgivarebolag som helst, såvitt sådant ej tilläventyrs strider mot
den fastställda bolagsordningen.

Däremot skall försäkringen tagas i en enda för hela landet gemensam och
genom lagstiftningen anordnad statens försäkringsinrättning i Norge, Schweiz, Luxemburg
och Rumänien samt, i fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och Finland.
Endast i Italien och Finland (i fråga om industrien) är valfrihet medgiven i fråga
om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i en statsanstalt även kan tagas
i enskilda bolag. Rörande Italien är där stadgad en särskild anordnad fortlöpande
kontroll över varje av enskild försäkringsanstalt fattat beslut, vartill motsvarighet
saknas i vårt land. I Finland har den statliga myndigheten, försäkringsrådet, att,
om skada medfört invaliditet eller den skadades död, bestämma, huruvida ersättning
skall utgå samt ersättningens belopp.

I Holland skall försäkringen i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men
arbetsgivaren kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att
själv svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.
Frågorna om ersättning skall utgå och om ersättningsbeloppen bestämmas dock
alltid av statsanstalten, riksförsäkringsbanken.

Det framgår alltså för Sveriges del, att den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation är likartad med den i Holland, Italien och Finland, men att dock den
betydande olikheten förefinnes, som beror av de omförmälda särskilda garantier från
statens sida, vilka i sistnämnda länder vidtagits för tillgodoseende av de skadades
rätt, men som saknas i vårt land.

Den första och kanske mest beaktansvärda olägenheten av det svenska
systemet är därför den i nu omförmälda avseende rådande bristen. Densamma
innebär, såsom, på sätt ovan nämnts, vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst med
styrka framhölls, djupare sett en konkurrens mellan å ena sidan de sociala synpunkterna,
företrädda av en statsanstalt, som har att handla å tjänstens vägnar,
och å andra sidan de skadades motparter arbetsgivarna och deras sammanslutningar.

I samma mån som den skadades rätt bättre tillgodoses och sakliga hänsyn
få göra sig gällande vid ärendenas prövning, i samma mån bli i allmänhet arbetsgivarens
kostnader för försäkringen högre. I den mån åter som besparingar kunna

12 Andra lagutskottets utlutande Nr 32.

göras med avseende å ersättningar till de skadade, i samma mån bli försäkringspremierna
billigare. Och ju billigare premier, desto fler försäkringstagare i den
anstalt, där detta är förhållandet. Om alltså statsanstalten, riksförsäkringsanstalten,
tillämpar andra grunder än arbetsgivarebolagen, i vad dessa i fråga om den skadades
rätt anse riktigt, kan det inträffa, att statsanstalten blir mer eller mindre blottad
på försäkringstagare, åtminstone på större arbetsgivare.

En social olycksfallslagstiftning måste för att rätt fylla sitt syfte inom mer
eller mindre snäft tillmätta gränser lämna en viss frihet med avseende å bedömande
av de särskilda fallen. Enligt den svenska lagen är, såsom redan antytts, denna
frihet i åtskilliga avseenden synnerligen rymligt tillmätt. Detta försvårar i än
högre grad ställningen för statsanstalten, om den arbetar med de skadades rätt
som ögonmärke.

Den av lagstiftningen utan begränsning understödda tendens hos de större
arbetsgivarna att av olika anledningar begagna sig av försäkring i särskilda bolag,
medan i statsanstalten kvarstår det stora flertalet mindre och tillfälliga arbetsgivare,
om vilkas egenskap såsom sådana riksförsäkringsanstalten ofta endast med stor
svårighet och kostnad kan erhålla kännedom för erhållande av försäkringsavgifter,
försvårar än ytterligare statsanstaltens ställning.

De skyldigheter för statsanstalten, som sammanhänga med systemet med automatisk
försäkring i statsanstalten, försåvitt ej försäkring tecknats i enskilt bolag,
och den växling i försäkringsstocken mellan riksförsäkringsanstalten och de enskilda
bolagen, som systemet medför och rent av uppmuntrar, och som statsanstalten har
att fortlöpande registrera, ökar också över hövan förvaltningskostnaden samt medför
organisatoriska svårigheter och olägenheter av olika slag.

Till vad ovan anförts komma de olägenheter av systemet, som sammanhänga
med organisationen av socialförsäkringen i dess helhet i vårt land och som
göra sig särskilt gällande med hänsyn till de betydelsefulla frågorna om en blivande
sjukförsäkringslagstiftning och om sammanförande, i den mån det låter sig göra,
av de olika sociala försäkringsgrenarna till större enhetlighet och effektivitet.

Innan riksförsäkringsanstalten närmare ingår på nu berörda olägenheter,
vilka enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande äro oskiljaktigt förbundna med det
nuvarande systemet, anser sig riksförsäkringsanstalten böra till belysning av förhållandet
mellan riksförsäkringsanstalten och de ifrågavarande enskilda bolagen,
för närvarande 13 stycken, här återgiva följande siffror:

Antal anmälda olycksfall:

s Hos riksförsäkrings- Hos ömsesidiga

anstalten bolag

1918 ............ 30,173 23,519

1919 ............ 28,078 25,327

Antal försäkrade år 1918:

Hos riksförsäkrings- Hos ömsesidiga

anstalten bolag

Arbetsgivare ............ 274,000 J) 26,469

Arbetare.................. 947,000 *) 403,143

*) Aproximativt antal.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 13

Riksförsäkringsanstalten har redan antytt, att vår gällande olycksfallsförsäkringslag
rörande frågan om och med vilket belopp ersättning skall tillerkännas inrymmer
en vidsträckt fri prövningsrätt för den försäkringsinrättning, där skadad
person är försäkrad. Detta är förhållandet icke blott vid bedömande av, om olycksfall
i arbete skall anses föreligga eller icke, utan även rörande bestämmande av den
skadades årliga arbetsförtjänst (lagens 9 §) och av invaliditetsgrad (8 §). Rörande
arbetsförtjänstens bestämmande är denna skälighetsprövning särskilt vidsträckt
rörande bland annat minderåriga. Därtill komma bestämmelserna i lagens 25 § och
de där angivna särskilda omständigheter, som kunna föranleda, att ersättning må
»skäligen nedsättas».

I en modärn social försäkring mot sjukdom och invaliditet bör givetvis inrymmas
ej blott en effektiv och sakkunnig behandling under sjukdomstiden för förhindrande
och mildrande av sjukdomens eller skadans följder i olika riktningar,
innan invaliditet inträder, utan även åtgärder för beredande av bästa möjligheter
för. invaliden att genom särskild efter hans iråkade förhållanden avpassad yrkesutbildning
bidraga till sin försörjning. I sistnämnda avseende är en utveckling önskvärd,
som i vidare mån än för närvarande tillvaratager invalidernas arbetskraft i
samhällets tjänst. Denna fråga är också för närvarande föremål för särskild undersökning.
I samma mån som en dylik utveckling genomföres, lär också i den sociala
olycksfallslagstiftningen större möjlighet böra öppnas än för närvarande att anpassa
ersättningarna med hänsyn jämväl till sålunda förvärvade färdigheter och i sådant
syfte av samhället nedlagda kostnader.

Likasom för genomförande härav särskilda åtgärder från statens sida äro
erforderliga, så är det även tydligt, att den prövningsrätt för det särskilda fallet,
som därvid för försäkringsmyndigheten blir nödvändig, måste gå än vidare än
som för närvarande är medgivet och lämpligen ej synes kunna anförtros annat än
åt ett statens organ.

I vilken grad den skadades rätt och försäkringsinrättningens utgift för ersättning
till honom påverkas av även till synes jämförelsevis obetydliga nedsättningar
från den beslutande försäkringsinrättningens sida av arbetsförtjänst och invaliditetsgrad
under vad som i det särskilda fallet bör anses riktigt eller skäligt, framgår
av några exempel.

Om för en skadad person i 20-årsåldern årliga arbetsförtjänsten bestämmes
till 2,400 kronor och invaliditetsgraden till 75 procent av arbetsförmågan, är kapitalvärdet
av den livränta, den skadade skall tillerkännas enligt riksförsäkringsanstaltens
beräkningsgrunder 21,530 kronor. Beräknas årliga arbetsförtjänsten för samma
person till 2,000 kronor, är med nämnda invaliditetsgrad livräntans kapitalvärde
endast 17,940 kronor. Bestämmes åter invaliditetsgraden till 66 procent av arbetsförmågan,
medan arbetsförtjänsten beräknas till 2,400 kronor, är kapitalvärdet
av den utgående livräntan 19,140 kronor. Skulle slutligen den årliga arbetsförtjänsten
beräknas till 2,000 kronor samtidigt med att invaliditetsgraden bestämmes
till 66 7.i procent är livräntans kapitalvärde endast 15,950 kronor. Det är sålunda
icke obetydliga belopp, som genom att bestämma invaliditetsgraden några procent
lägre eller arbetsförtjänsten några hundra kronor lägre än riktigt eller skäligt
varit, kunna i ett enda fall inbesparas åt ett bolag. Detsamma gäller givetvis även
de fall, då tvekan föreligger, om en skada skall anses hava medfört 10 procent invaliditet
eller ej. Kapitalvärdet av en livränta, vilken bestämts efter en invaliditets -

Bris tanda
tillgodoseende
av de
skadades
rätt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

grad av 10 procent och 2,400 kronors årlig arbetsförtjänst uppgår nämligen till ej
mindre än 2,870 kronor, som helt inbesparas, om invaliditeten förklaras understiga

10 procent. .

I motionerna har gjorts gällande, att det inom bolagen skulle toreligga en
tendens att nedpressa ersättningarna. I den mån en sådan tendens föreligger, bör
den givetvis visa sig däri, att hos kungl. försäkringsrådet överklagade beslut ändras
i större utsträckning för de ömsesidiga bolagen än för riksförsäkringsanstalten. För
att utröna, hur härmed förhåller sig, har inom riksförsäkringsanstalten utförts en
undersökning över samtliga försäkringsrådets utslag åren 1918 1919, föranledda

av besvär över riksförsäkringsanstaltens och ömsesidiga bolags beslut rörande mvaliditetsgrad.
Resultatet härav framgår av följande sammanställning:

Utslag rörande invaliditetsgrader.

—	Antal beslut av	Antal beslut i % av \| samtliga
Kungl. försäkringsrådets utslag	riksför- säkrings- anstalten	ömsesidiga bolag	riksför- säkrings- anstalten	ömsesidigaj bolag
Beslutet fastställt av försäkringsrådet...............	73	53	74	54 1
Beslutet ändrat av försäkringsrådet utan försök-ringsinrättningens hemställan...........................	8	36	8	37 ,
Beslutet ändrat av försäkringsinrättningen själv eller av försäkringsrådet på försäkringsinrätt-ningens hemställan .......................................	18	9	18	9
Samtliga beslut	99	CO 00	100	100

Det avgörande i fråga om en försäkringsinrättnings och försäkringsrådets
tillämpning av lagen måste ju anses vara, i huru många fall försäkringsinrättningen
och försäkringsrådet, när alia handlingar i ärendet föreligga, hava olika uppfattning
angående lagens tillämpning. Riksförsäkringsanstalten har därför särskilt uppmärksammat
dessa fall. Där försäkringsinrättnings överklagade beslut befunnits bero
på felaktiga eller ofullständiga uppgifter samt försäkringsinrättningen vid avgivande
av förklaring över besvären hemställt om ärendets återförvisning eller själv ändrat
beslutet, har i enlighet härmed i förestående sammanställning detta ansetts böra
särskilt angivas.

Beträffande i allmänhet hos försäkringsrådet anförda besvär har riksförsäkringsanstalten
låtit upprätta en grafisk tablå, vilken härjämte bifogas.

Försäkringsrådet har också i sitt förlidet år till riksdagens första lagutskott
avgivna utlåtande över de då föreliggande omförmälda motionerna uttalat, att, såsom
av motionärerna framhållits, särskilt i fråga om tillämpningen av bestämmelserna
om arbetsförtjänstens beräknande för minderåriga och lärlingar, vissa av arbetsgivarbolag
fattade beslut onekligen giva anledning till anmärkningar, samt att rådet
funnit, att i ett flertal fall de grunder för skälighetsprövning, som i olycksfallsförsäkringslagens
9 § angivas, icke blivit tillämpade i vederbörlig utsträckning. Rådet
förmälte sig vidare ämna företaga möjligast allmänna granskning av försäkringsinrättningarnas
beslut, särskilt i sådana fall, där besluten grundats på skälighetsprövning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det måste emellertid härvid framhållas, att försäkringsrådet icke har möjlighet
att genomföra en systematisk dylik kontrollgranskning annat än i synnerligen
begränsad omfattning, vilket även bestyrkes av försäkringsrådets hittillsvarande
verksamhet. Sålunda har försäkringsrådet granskat de mindre bolagens under år
1919 meddelade beslut angående invaliditetsersättningar. Däremot äro besluten
under sistnämnda år av bland annat det största bolaget fortfarande ogranskade.
Någon granskning av bolagens under år 1918 fattade beslut har försäkringsrådet,
utom i fråga om vissa minderåriga, icke medhunnit. Skulle en dylik kontrollgranskning
göras verkligt effektiv, skulle den bliva lika arbetskrävande, som om
själva den granskade åtgärden från början vidtogs av ett statens organ.

För den skadade föreligger ju visserligen möjligheten att genom anförande
av besvär emot försäkringsinrättningens beslut i särskilt fall vinna rättelse i detsamma.
Men det ligger på grund av alla de kända omständigheter, som härvid
komma i betraktande, och särskilt i de fall där, såsom merendels är händelsen inom
de enskilda bolagen, den skadades mellanhavanden med försäkringsinrättningen förmedlas
genom arbetsgivaren, i öppen dag att såsom garanti för full rättvisa i allmänhet,
när det gäller ersättningar till skadade eller deras efterlevande, ensamt
besvärsinstitutionen måste anses alltför ineffektiv — något som även, såsom nämnts,
erkänts i alla ovanberörda länder med i förevarande avseende jämförliga förhållanden
med dem hos oss.

I herr Ljunggrens motion åberopas vad chefen för riksförsäkringsanstalten i
en till socialförsäkringskommittén ställd den 31 december 1919 dagtecknad skrivelse
anfört bland annat därom, att i det allmänna rättsmedvetandet ingått, att arbetarna
vid förlorad eller minskad arbetsförmåga genom olycksfall i arbete förvärva en
verklig rätt, i fråga om vilken det enligt lagstiftningen tillkommer staten ej endast
att bestämma densamma, utan även att tillse, att den under fullt betryggande former
kommer arbetaren till godo. Det måste ock efter riksförsäkringsanstaltens förmenande
i och för sig anses betänkligt, att staten till privata institutioner så att
säga delegerar en myndighet, vilken såsom den förevarande är av offentligrättslig
art; och mer betänkligt blir detta, då härigenom den ena parten tiilägges rätt att
i första instans ensam reglera rättsförhållandet.

Riksförsäkringsanstalten är givetvis nödsakad att föra register över samtliga Register över
vid varje tidpunkt förefintliga delägare i enskilda bolag. Att detta arbete är syn- de enskilda
nerligen omfattande framgår av följande. d°lägenS

Enligt en av riksförsäkringsanstalten uppgjord översikt har under år 1918 Omfattande
riksförsäkringsanstalten haft att behandla 29,728 anmälningar om delägares inträde skriftväxling,
i ömsesidiga bolag och 559 anmälningar om utträde. Motsvarande siffror för 1919
uppgå till respektive 4,340 och 1,944. Dessutom ha under år 1918 till bolagen
avlåtits 1,042 och under år 1919 1,259 skrivelser, föranledda av behovet om utredningar
rörande delägarskap, omfattningen av mellan bolag och delägare träffade
försäkringsavtal m. in., vilka utredningar ofta varit av synnerligen besvärlig natur.

Från ömsesidiga bolag ha till riksförsäkringsanstalten under år 1919 inkommit
cirka 2,200 skrivelser, vilka dels föranlett åtgärder inom anstalten, dels skrivelser
till vederbörande bolag.

Motionärerna hava även fäst uppmärksamheten på det arbete, som förorsakas

Omfattande
identifieringsarbete

för försäkringsverksamheten.

10 Andra lagutskottets utletande AV 32.

riksförsäkringsanstalten därigenom att bolagen i många fall på ett ytterst bristfälligt
sätt fullgjort sin skyldighet att till riksförsäkringsanstalten anmäla nya delägares
inträde och förutvarande delägares utträde. Riksförsäkringsanstalten vill för sm
del framhålla, att den framställning av detta förhållande, som lämnas i herr Erikssons
motion, visserligen ger en föreställning om de svårigheter, som ofta kunna
beredas riksförsäkringsanstalten genom ofullständigheter eller felaktigheter i de
ifrågavarande uppgifterna, men knappast en fullständig bild därav. Mycket otta
hava också på grund av felaktigheter i bolagens uppgifter försäkringsavgifter oriktigt
påförts av riksförsäkringsanstalten, varav följt framställningar från vederbörande
arbetsgivare att debiteringen måtte undanröjas eller erlagda avgifter återbetalas. I
en mängd fall hava dylika felaktiga uppgifter givit anledning till tidsödande och
besvärliga utredningar rörande arbetsgivarens försäkringsförhållanden, varvid det
visat sig, att arbetsgivarens namn uppgivits oriktigt, att den kommun, där verksamheten
bedrivits, icke alls uppgivits eller uppgivits felaktigt, att försäkringsavtalets
omfattning felaktigt uppgivits eller i en del fall rent av, att något avtal
överhuvud icke träffats med den uppgivne arbetsgivaren. Men det är icke nog
härmed. Bolagen hava även att årligen till riksförsäkringsanstalten avgiva sådana
uppgifter rörande delägare, arbetare och olycksfall, som erfordras för olycksfallsstatislikens
utarbetande, vilket ju åligger riksförsäkringsanstalten. i ör uppgifternas
avgivande har riksförsäkringsanstalten fastställt formulär och utfärdat anvisningar.
Från vissa bolag hava också tillfredsställande uppgifter inkommit, men flera bolag
hava lämnat fullkomligt otillfredsställande uppgifter, varför riksförsäkringsanstalten
efter granskning varit nödsakad begära kompletteringar och rättelser. Det har
sålunda visat sig nödvändigt att till ett av de största bolagen återsända alla uppgifter
om olycksfall och deras påföljder, enär uppgifterna på grund av påtagliga
felaktigheter icke kunde i deras föreliggande skick läggas till grund för riksförsäkringsanstaltens
statistik. Att även härigenom en mängd onödigt arbete förorsakas
riksförsäkringsanstalten genom bolagens brist på förmåga eller bristande välja att
ordentligt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstalten är uppenbart.

Riksförsäkringsanstalten måste för sin verksamhet föra olika register över
landets samtliga arbetsgivare, för närvarande inemot 325,000 stycken, Dessa register
hava till ändamål att vid varje tidpunkt giva riksförsäkringsanstalten kunskap om
arbetsgivarförhållandena i riket samt att sålunda ligga, till grund för hela försäkringsverksamheten
såväl för premiedebitering som för tillerkännande, av ersättning.
Här upptagas sålunda varje arbetsgivares tillhörighet till försäkringsinrättning samt
hans särskilda försäkringsvillkor. Beträffande den stora massan av arbetsgivare erhåller
riksförsäkringsanstalten kännedom om dessa genom utdrag ur mantalslängdema. När
dessa kommit riksförsäkringsanstalten tillhanda, gäller det först för riksförsäkringsanstalten
att jämföra de där lämnade uppgifterna med riksförsäkringsanstaltens
register angående vederbörande arbetsgivares delägarskap i enskild försäkringsinrättning
eller i riksförsäkringsanstalten — på grund av försäkringsavtal eller automatiskt
— samt angående hans försäkringsvillkor i riksförsäkringsanstalten. Detta
slags omfattande och vidlyftiga identifieringsarbete in. m., vartill någon motsvarighet
ej finnes för de enskilda bolagen, skulle ej behöva ifrågakomma, därest försäkringen
kunde äga rum blott i en anstalt under enhetliga försäkiingsvillkor.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82. 17

Större delen av ifrågavarande arbete avser de mindre arbetsgivarna, då de
utgöra det övervägande antalet.

Riksförsäkringsanstalten har därför redan tidigt funnit det oundgängligen
nödigt, att, om någon verklig förenkling skall kunna ske i riksförsäkringsanstaltens
arbete på detta område, obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten införes
under enhetliga försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare, med mindre än fem
arbetare. Och har riksförsäkringsanstalten redan i skrivelse till Kungl. Maj:t den
15 oktober 1918 hemställt om lagändring i denna riktning.

Till mindre arbetsgivare hänföras, som nämnts, för närvarande författningsenligt
arbetsgivare med mindre än fem arbetare. Denna gräns är emellertid ur nu
ifrågavarande synpunkt icke tillfredsställande, utan bör för detta ändamål gränsen
sättas vid ett större antal arbetare. Härtill kommer, att på grund av de stora
växlingar, som ofta förekomma i ai’betareantalet hos olika arbetsgivare, varje gräns
i berörda avseende kommer att vålla ej obetydliga svårigheter.

Beträffande de större arbetsgivarna skulle givetvis även rörande dem någon
förenkling vinnas i nu ifrågavarande slags arbete genom lagändring i angivna riktning.

Nu anförda förhållanden tala alltså även för, att all försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen
äger rum i riksförsäkringsanstalten, vilket är en första förutsättning
för den nu berörda önskvärda förenklingen särskilt rörande mindre arbetsgivare.

Trots allt det arbete, som av riksförsäkringsanstalten utföres för erhållande
av kunskap om samtliga arbetsgivare, kan det dock icke undgås, att riksförsäkringsanstalten
i ett flertal fall icke erhåller sådan kunskap, vilken är en förutsättning
för att premier skola kunna vederbörligen påföras. Härigenom uppstående förluster,
vartill motsvarighet saknas i vad angår de enskilda bolagen, borde väl rättvisligen
drabba hela landets försäkringsstock och icke ensamt i riksförsäkringsanstalten
försäkrade. Häri föreligger alltså ett ytterligare skäl för försäkringens centralisering
i en anstalt. Skulle så ej komma att ske, lär det bliva nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten
hålles skadeslös för hithörande förluster av statsmedel.

Arbetsgivarnas alltför obegränsade rätt att övergå från riksförsäkringsanstalten
till enskilt bolag eller från ett sådant till ett annat är även till stor skada för
arbetet inom riksförsäkringsanstalten och dess organisation.

Särskilt å riksförsäkringsanstaltens skaderegleringsbyråer är behovet av
personal beroende av antalet inträffade skador, d. v. s. ytterst av antalet för tillfället
i riksförsäkringsanstalten försäkrade.

Personalen å dessa byråer måste visserligen från början av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet vara jämförelsevis stor. Då riksförsäkringsanstalten har att
i synnerligen stor utsträckning vid skaderegleringen taga befattning med arbetare
hos mindre arbetsgivare, vilka för varje särskilt fall måste tillskrivas och informeras
angående ett flertal förhållanden, vilka i fråga om större arbetsgivarna ej tarva
motsvarande utredning och skriftväxling, måste givetvis riksförsäkringsanstaltens
arbete med skaderegleringen ställa sig mycket mer omfattande och kostsamt än

bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 ard. 20 höft. (Nr 32.) ■<

Ökad forsa
kringsri sk
för riksförsäkringsanstalten.

Andra organisatoriska

olägenheter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3:2.

för de enskilda bolagen, vilka merendels kunna för detta arbete under den skadades
sjukdomstid i större utsträckning än riksförsäkringsanstalten på ett enkelt sätt
anlita arbetsgivaren som mellanhand. Med de principer, som, enligt vad riksförsäkringsanstalten
framhållit i sitt utlåtande till första lagutskottet under förlidet
år, för närvarande ansetts böra tillämpas i fråga om bestämmande av arbetsförtjänsten
för skadade arbetare, ställer sig detta också vida enklare, när fråga är
om arbetare med fastare anställning hos större arbetsgivare, än när det gäller
arbetare, som endast tidvis arbeta hos viss arbetsgivare och andra delar av året
ej hava anställning hos någon arbetsgivare. Det stora flertalet skador, som drabba
sist avsedda arbetare i arbete hos arbetsgivare, falla under riksförsäkringsanstaltens
prövning.

Riksförsäkringsanstalten får i detta sammanhang på förekommen anledning
framhålla, att, om riksförsäkringsanstalten, i trots av personalens alltmer ökade
övning på grund av lagens tillämpning, icke kunnat under den gångna tiden i någon
avsevärdare mån minska arbetskrafterna å skaderegleringsavdelningarna, beror detta
dels på att å dessa avdelningar handläggas även en del andra ärenden än ersättningar
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, dels också på att under den första
tiden av lagens tillämpning åtgått en stor personal för tillerkännande av ersättningar
under skadade personers sjukdomstid, vilken personal sedermera i mån at
ökad vana och erfarenhet samt förenklade anordningar kunnat minskas, medan
däremot, i den mån ärendena angående invaliditetsersättningar tillkommit och så
småningom alltmer ökats, ökad personal blivit erforderlig för dessa ärenden.

Med avseende å riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnad för prövning av
frågor om tillerkännande av sjukhjälp och läkarvård är densamma för övrigt till
övervägande del beroende av den nuvarande anordningen med karensförsäkringen,
vilken, såsom i olycksfallsförsäkringslagen uttryckligen framhållits, endast är provisorisk
»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd». I det
föreliggande förslaget till sådan lagstiftning är också avsedd en decentralisering av
handhavandet av frågor om ersättningar till olyeksfallsskadade under sjukdomstiden,
som går vida utöver den nu gällande karenstiden. Sjukkassorna i orterna skulle
nämligen enligt förslaget i första hand övertaga detta arbete under hela den skadades
sjukdomstid.

Jämväl en annan olägenhet medför det nuvarande systemet med flera försäkringsinrättningar,
nämligen att de skadade, enligt vad erfarenheten visat, icke
alltid äga kännedom om i vilken försäkringsinrättning de äro försäkrade. Denna
olägenhet gör sig särskilt gällande i förhållandena mellan läkarna och vederbörande
försäkringsinrättningar. Riksförsäkringsanstalten har genom särskilda åtgärder sökt
minska verkningarna av denna olägenhet, men kvarstår dock densamma i beaktansvärt
hög grad.

Vid flera tillfällen har ock från läkarhåll för riksförsäkringsanstalten framhållits,
vilket arbete och besvär och understundom även ekonomiska förluster, som
förorsakas läkarna av det nuvarande systemet med ett flertal olika försäkringsinrättningar.
Detta har också kraftigt betonats senast i en del svarsskrivelser å en
riksförsäkringsanstaltens rundskrivelse till ett antal lasaretts- och provinsialläkare
angående deras ställning till den i motionen föreslagna lagändringen. På några få
undantag när har i dessa svarsskrivelser framhållits — i en del skrivelser i synnerligen
starka ordalag — önskvärdheten från läkarhåll att med hänsyn till läkarnes

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 19

praktik med olycksfallsskadade personer riksförsäkringsanstalten måtte bliva ensam
bärare av försäkringen.

Det måste efter riksförsäkringsanstaltens förmenande överhuvud redan anses
toga tilltalande, att på ett område, varom här är fråga, en med förhållandena inom
det enskilda försäkringsväsendet likartad konkurrens skall behöva förefinnas mellan
olika försäkringsinrättningar. Detta så mycket mer som i den agitation, vilken
härvid bedrives. visat sig emot staten och dess organ framkomma påståenden och
argument, som måste betraktas såsom från statens synpunkt uppenbart olämpliga.
Så användas härvid, på sätt i herr Erikssons i Grängesberg motion vid 1919 års
riksdag framhålles, bland annat, sådana rent politiska stridsmedel, som att riksförsäkringsanstalten
utgör en mera statssocialistisk institution och att en »påtaglig,
ehuru indirekt fördel ligger däri, att försäkringspliktig genom anslutning till ifrågasatta
arbetsgivarbolaget motverkar den statssocialism, som i här föreliggande fall
förkroppsligas i riksförsäkringsanstalten».

I försäkringstidningen »Gjallarhornet», nr 4 1920, läses följande av tidningens
redaktör signerade uttalande: »Nej, det är riksförsäkringsanstalten och särskilt dess
chef, generaldirektör May, som tagit initiativet till och står bakom agitationen för
en monopolisering av hela arbetare-olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstaltens
händer genom att brutalt tillintetgöra alla konkurrenterna på området, Skälet härtill
är intet annat än maktlystnad och rädsla att icke kunna bestå i konkurrensen
mot de ömsesidiga bolagen.»

Riksförsäkringsanstalten skulle kunna återgiva ett flertal exempel på en
liknande agitation med uppenbart syfte att på hithörande område undergräva förtroendet
för staten och statsintresset.

Av det ovan anförda torde, såsom också i motionerna framhållits, framgå,
att riksförsäkringsanstaltens arbete för de ömsesidiga bolagen är synnerligen omfattande,
och att i varje händelse kostnaden för detta arbete endast i ringa mån
täckes av de bidrag, motsvarande tre procent av summan å försäkringsavgifterna,
till bestridande av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,
som bolagen enligt olycksfallsförsäkringslagens 16 § hava att erlägga.

Riksförsäkringsanstalten har sökt beräkna den approximativa fördelningen
av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för anstaltens olika avdelningar.
Av till riksförsäkringsanstaltens personal under februari månad 1920 utbetalt avlöningsbelopp
belöper sig sålunda

4.9 4 procent på administrativa byrån,

42.3 8 » » försäkringsbyrån,

18.91 » » försäkringsmatematiska och statistiska byrån,

15.61 » » skaderegleringsbyrån I,

4.41 » » ;> IIt

6.25 » » » in,

3.41 » » ombudsbyrån samt

4.0 9 » » personal utom byråerna.

Övriga

olägenheter.

Riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader

vid obligatorisk
försäkring
ensamt
i riksförsäkrings
an stalten
ungefärligen
oförändrade.

Sambandet
mellan den
förevarande
frågan och
annan social
försäkring.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Blir riksförsäkringsanstalten ensam bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen,
kommer visserligen riksförsäkringsanstaltens arbete med skaderegleringarna
att ökas. Men på grund av den minskning i riksförsäkringsanstaltens ovanomförmälda
arbete för övrigt under försäkringens nuvarande organisation, som i
så fäll kommer att ske, måste, därest någon ökning i riksförsäkringsanstaltens totala
förvaltningskostnad blir erforderlig, denna bliva skäligen obetydlig. Härvid är bland
annat att beakta, att det tillskott i skaderegleringsarbetet, som för riksförsäkringsanstalten
skulle följa, kommer att avse arbetare hos huvudsakligen större arbetsgivare,
därvid, såsom förut framhållits, detta arbete kan anordnas vida enklare än
i fråga om arbetare hos mindre arbetsgivare. Om den nuvarande kostnaden för
riksförsäkringsanstaltens hela arbete med skaderegleringarna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
endast uppgår till omkring 20 procent av riksförsäkringsanstaltens
samtliga förvaltningskostnader, samt kostnaden för detta arbete skulle komma att,
därest riksförsäkringsanstalten blir ensam handhavare av försäkringen, ökas med
50 procent, behöver den omnämnda minskningen i kostnader för anstalten, vilken
samtidigt blir möjlig, uppgå till endast 10 procent av den totala förvaltningskostnaden
för att denna sistnämnda ej skall bliva större än för närvarande.

Därest genom den föreslagna sjukförsäkringen eller i samband med dess
genomförande arbetet med skaderegleringarna decentraliseras i enlighet med vad
ovan angivits, lär någon ökning av förvaltningskostnader ej ifrågakomma.

Även kommer i betraktande, att, därest riksförsäkringsanstalten blir ensam
handhavare av olycksfallsförsäkringen, de till statsverket enligt olycksfallsförsäkringslagens
16 § inflytande bidrag till bestridande av riksförsäkringsanstaltens och
försäkringsrådets förvaltningskostnader, motsvarande 5 procent av försäkringsavgifter
för i riksförsäkringsanstalten försäkrade, komma att ökas med 100,000 å

150,000 kronor.

Att i varje händelse den nu på riksförsäkringsanstalten och de enskilda
bolagen belöpande sammanlagda förvaltningskostnaden för olycksfallsförsäkringens
handhavande blir mindre genom den nu föreslagna lagändringen är uppenbart.

Det föreliggande förslaget till lag om allmän sjukförsäkring innebär, såsom
ovan antytts, att till de lokala sjukkassorna skulle överlämnas handhavandet av
olycksfallsförsäkringslagens tillämpning, så länge den skadades sjukdomstillstånd
varar. Härutinnan skulle emellertid enligt förslaget sjukkassorna handla och besluta
för olyeksfallsförsäkringsinrättningarnas räkning och med redovisningsskyldighet
till dem, som skulle hava att mot skälig gottgörelse för uppkommande kostnader
ersätta kassorna deras utbetalningar. Såsom i en av de ifrågavarande motionerna
erinrats, har emellertid från sjukkassehåll häremot riktats den anmärkningen, att
detta kassornas arbete skulle på grund av olycksfallsförsäkringens splittring mellan
14 olika försäkringsinrättningar bliva alltför vidlyftigt; och har Sveriges allmänna
sjukkasseförbunds förliden höst hållna kongress i Gävle därför funnit sig böra särskilt
uttala, att sjukkassornas nämnda arbete skulle väsentligen förenklas, om olycksfallsförsäkringen
handhades av endast en försäkringsinrättning, riksförsäkringsanstalten.

Förslaget avser även, att sjukkassorna skulle kunna åtaga sig ombudsskap
för försäkringsinrättning även i andra avseenden än i vad angår frågor om ersättningar
till de skadade.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I sitt över förslaget avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten framhållit
bland annat, att en sådan anordning, som skulle innebära, att sjukkassorna
skulle kunna få olika uppgifter för olika konkurrerande försäkringsinrättningar,
knappast kunde anses förenlig med sjukkassornas ställning, och att i varje händelse
i fall, där sjukkassa ej mot särskild gottgörelse åtoge sig dylikt uppdrag för riksförsäkringsanstaltens
räkning, riksförsäkringsanstalten skulle nödgas bibehålla särskilda
avlönade ortsombud.

Av anförda och andra skäl har riksförsäkringsanstalten i sitt berörda utlåtande
funnit sig kunna tillstyrka bifall till sjukförsäkringsförslaget i angivna del endast
under den uttryckliga förutsättningen, att riksförsäkringsanstalten blir ensam bärare
av den sociala olycksfallsförsäkringen. Endast under denna förutsättning skulle för övrigt
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader även i övrigt kunna nedbringas genom
att sjukförsäkringsöverstyrelsen, såsom från ett flertal håll förordats, samordnas
med riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten får i detta sammanhang framhålla, att om sjukkassorna
få den befattning med olycksfallsskadade, som sålunda tillämnats, finnes
än mindre anledning att — då med hänsyn ensamt eller åtminstone huvudsakligen
till invaliditet eller ersättningar till efterlevande — bibehålla ett flertal enskilda
olycksfallsförsäkringsinrättningar vid sidan om statsanstalten, riksförsäkringsanstalten.

Såsom förut framhållits, är det just vid bestämmande av ersättningar i sist
avsedda fall, som kravet på effektivare kontroll från statens sida, d. v. s. praktiskt
taget på att statens egna organ handha denna verksamhet, gör sig mest gällande.

Man har i senaste tid, särskilt vid frågan om införande av den obligatoriska
sjukförsäkringen, uppmärksammat frågan om åstadkommande av större enhetlighet
mellan de olika sociala försäkringsgrenarna. Om skäl tala för en sådan enhetlighet,
göra sig liknande skäl i än högre grad gällande för åstadkommande av enhetlighet
inom en och samma försäkringsgren. Enhetlighet i organisationen och förvaltningen
av de olika försäkringsgrenarna skulle ej heller kunna vinnas, om man därvid i
fråga om olycksfallsförsäkringen vore bunden av den nuvarande ordningen. Det
ligger nämligen i öppen dag, att den omständigheten, att försäkringsavgifter skola
uppbäras och ersättningar utbetalas av ett flertal enskilda inrättningar, måste omöjliggöra
eller åtminstone väsentligen försvåra att i detta avseende inrangera olycksfallsförsäkringen
under ett för samtliga försäkringsgrenar gemensamt system.

I samma mån som den sociala försäkringen utvidgas till att omfatta allt
flera områden, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m. m., blir intresset av större
enhetlighet starkare. Vikten och betydelsen härav har också framhållits ej blott i
ett flertal utlåtanden över förslaget till lag om allmän sjukförsäkring, utan även i
en vid årets riksdag inom första kammaren väckt motion.

Vilken åsikt man än må ha i frågan om medlen och utvägarna för åstadkommande
av viss enhetlighet mellan olika sociala försäkringsgrenar, synes det
därför klart, att denna fråga ej kan på allvar upptagas, med mindre staten gjort
sig till herre över den sociala olycksfallsförsäkringen och sålunda åtminstone förskaffat
sig den frihet i fråga om organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen,
som är nödig för att i omförmälda avseende kunna anpassa sig efter de
krav, som framtiden kan komma att uppställa.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Sedan riksförsäkringsanstalten angivit de huvudsakliga olägenheter, som enligt
riksförsäkringsanstaltens förmenande äro förbundna med den nuvarande organisationen
av vår sociala olycksfallsförsäkring, i vad nu är i fråga, vill riksförsäkringsanstalten
något uppehålla sig vid de skäl, som anförts eller kunna anses gälla till förmån
för det rådande systemet och vad därmed sammanhänger.

Det till stöd härför av ålderdomsförsäkringskommittén ovan angivna skälet
— att tillfälle skulle givas till yrkessammanslutningar mellan arbetsgivare för vidtagande
av skydds- eller andra åtgärder — har visat sig icke äga giltighet beträffande
de större enskilda bolagen, vilka representera det övervägande flertalet av i
sådana bolag försäkrade.

Fastmer torde det utan överdrift kunna sägas, att riksförsäkringsanstalten i
högre grad än någon enskild försäkringsinrättning inriktat sin verksamhet på att
vid premiebestämningen taga hänsyn till skyddstekniska och därmed jämförliga
anordningar och sålunda giva största möjliga effektivitet åt dem till förminskande
av faran för olycksfall.

I detta sammanhang anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att
ur denna synpunkt olyeksfallsrisken ofta befunnits vara ej obetydligt större vid
mindre företag än vid likartade större företag och att på denna grund kunnat för
de sistnämnda fastställas en lägre premiesats, än som skulle hava skett, om hänsyn
ej tagits till där vidtagna skyddstekniska anordningar.

Har av inkommen skadeanmälan framgått, att olycksfall inträffat under
omständigheter, som giva anledning till antagandet, att vissa brister äro förefintliga
i skyddstekniskt avseende, göres omedelbart förfrågan hos arbetsgivaren. Framgår
det av dennes svar, att så är förhållandet, översändas för åtgärders vidtagande till
yrkesinspektionen avskrifter av skadeanmälan eventuellt jämte i ärendet förd korrespondens.
Vid större företag underkastas det samlade materialet av inkomna skadeanmälningar
ofta en sorgfällig undersökning, varigenom understundom uppmärksamheten
kan riktas på förefintliga missförhållanden. Vidtagas i anledning härav
förebyggande åtgärder, har riksförsäkringsanstalten tillämpat en lägre premiesats,
och det vare sig åtgärderna avsett ett förbättrande av de skyddstekniska förhållandena
eller införande av ändamålsenliga anordningar för olycksfallens omedelbara
behandling. Sålunda har inom varvsrörelsen i ett fall införandet av ögonmagneter
för graders snabba uttagande ur ögat varit orsaken till ett med cirka 30 procent
minskat antal ögonskador, för vilka ersättning utgått. Uppgå skadornas antal till
över normalt, besöker någon av anstaltens tjänstemän företaget ifråga för att genom
en undersökning av förhållandena på ort och ställe utreda anledningen härtill och
vidtaga erforderliga åtgärder eller ock fästes vederbörande yrkesinspektörs uppmärksamhet
på saken.

Riksförsäkringsanstaltens premieinkomst för år 1918 för försäkringsverksamheten
enligt 1916 års lag utgjorde kronor 7,622,230. För skadeersättningar
utbetaltes eller avsattes till stadgade fonder sammanlagt kronor 7,451,942. Dessa
siffror tyda på att riksförsäkringsanstaltens premier i genomsnitt synnerligen väl
motsvarat kostnaderna för olycksfallsersättningama.

Man har emellertid även sett en särskild anledning för lagstifningen att i
nu ifrågavarande avseende tillgodose arbetsgivarnas rätt och intressen i den omständigheten,
att arbetsgivarna hava att så gott som helt bestrida kostnaden för olycksfallsförsäkringen.
Vid sådant förhållande har det ansetts motiverat, att, samtidigt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 23

som arbetsgivarna erhölle det behöriga inflytande i fråga om vård och tillsyn rörande
hans arbetare, i vad nu är ifråga, som skäligen kunde medgivas, utväg också funnes,
att med arbetsgivarsammanslutningarna som medel begränsa kostnaderna i allmänhet
för försäkringen mer, än som ansetts förenligt med en statens monopolställning på
detta område.

h rånsett att emellertid dessa förmåner för arbetsgivarna ej kunna få köpas
på bekostnad av andra viktigare intressen, vilka samhället har att iakttaga och
bevaka, lära även andra utvägar stå till buds för att i detta avseende tillgodose
arbetsgivarnas berättigade intressen.

Redan i sitt den 10 januari 1908 avgivna utlåtande med förslag till vissa
ändringar i olycksfallsförsäkringslagen fann sig riksförsäkringsanstalten böra tillstyrka
en rådgivande institution av arbetsgivare och arbetare vid sidan om riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten anfeer, att, i överensstämmelse med vad som förekommer
i de flesta andra sociala statsinstitutioner, vid sidan av och för att biträda
riksförsäkringsanstalten bör inrättas ett olycksfallsförsäkringsråd, vari arbetsgivare
och även arbetare skulle vara representerade. Rådets huvudsakliga åligganden skulle
b®stå i att granska grunderna för riksförsäkringsanstaltens statistik samt medverka
vid fastställande av farlighetsklasser och premietariffer ävensom att avgiva yttranden
angående principerna för invaliditetsgradsättningar.

kan e''i heller förbises, att de enskilda bolagen och deras delägare måste
vidkännas ganska avsevärda förvaltningskostnader för sin verksamhet, som för
riksförsäkringsanstaltens vidkommande bestridas av statsmedel. Då nämligen, såsom
ovan nämnts, tilläggsavgiften vid försäkring i riksförsäkringsanstalten är 5 procent,
men i enskilda bolag 3 procent, är skillnaden sålunda 2 procent de enskilda bolagen
till godo. De enskilda bolagen kunna sålunda blott hålla 2 procent högre premier
än riksförsäkringsanstalten, utan att summan av premien och tilläggsavgiften överstiger
summan av premien och tilläggsavgiften i riksförsäkringsanstalten. Men
enligt \ad erfarenheten visat, överstiger förvaltningskostnaden för bolagen avsevärt
nämnda gräns. Enligt av de enskilda bolagen till kung!, försäkringsinspektionen
lämnade uppgifter uppgingo bolagens sammanlagda förvaltningskostnader för år 1918
till 630,403 kronor och översteg sagda gräns med omkring 500,000 kronor.

Det synes riksförsäkringsanstalten i betraktande även härav tydligt, att den
rent ekonomiska vinsten för arbetsgivarna av det nu rådande systemet icke skulle
kunna vara av någon betydelse.

Till det anförda kommer, att gällande olycksfallsförsäkringslag, 11 och 15
§§- erbjuder möjlighet för arbetsgivaren att själv stå sin egen risk och alltid erhålla
säkerhet för att, frånsett tilläggsavgiften, icke bliva betungad med högre kostnåder
för olycksfallsförsäkringen än den rena nettokostnaden för just hans företag.
Denna anordning har i en del fall kommit till tillämpning och visat sig fungera
tillfredsställande. För närvarande stå på grund av särskilda beslut av riksförsäkringsanstalten,
förutom staten, 49 arbetsgivare självrisk. Bland dessa märkas städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Eskilstuna och Uppsala; industriföretagen
aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, Huskvarna vapenfabriksaktiebolag,
svenska turbinfabriksaktiebolaget Ljungström, Surahammars bruks aktibolag, allmänna
svenska elektriska aktiebolaget, nya förenade elektriska aktiebolaget och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

sulfitaktiebolaget Ljusnan ävensom flertalet större affärsbanker och några försäkringsbolag.

Säkerheten för arbetarna att i dessa fall få sina ersättningsanspråk sakkunnigt
och opartiskt bedömda är garanterad genom att statsanstalten bestämmer
ersättningarna, ehuru de utgivas av arbetsgivaren direkt, som för sitt åtagande

— ~-------0------, - w

deponerat erforderliga värdehandlingar,
enklare och mindre arbetskrävande.

För försäkringsanstalten blir förvaltningen

På grund av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, får riksförsäkringsanstalten
för sin del tillstyrka bifall till de i ifrågavarande motioner gjorda yrkanden.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
riksförsäkringsanstaltens samtliga övriga ledamöter.

Stockholm den 19 mars 1920.

J. May.

H. v. Schulzenheim.

Sven Lid vall.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 20 käft. (Nr 32.)

Kun f/l. Försäkrhigsrådets utslag på anförda besvå

åren HUS och 1919.

Bo n-> //tf

ée^,/o /

6>e&/o/~ Q

/or>j ar-besi

/ofta r Vo*r-cJ

60/0A

boja fl |

MÉÉLjiÉÉil

S«/c,; 99 \ 9®

39 34

30/\ 2 ap

''icj 4/

wmmmvx&rsssA

y/////^\\\\\v\y

B<xs/ofe.^ fn/åla//h
av for^a yr.-//?tjjrocj-z/

O/rV / r) {i

m 3 /cf//or> .

V ■ • w '' ** * r f

ro/-/n fh<j4<?/-■»? v

<Ot

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Med skrivelse den 10 innevarande februari har ordföranden i riksdagens andra
lagutskott för inhämtande av vårt yttrande överlämnat två inom riksdagen väckta
motioner, i första kammaren av herr Ljunggren angående vissa ändringar i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete och i andra kammaren av herr B. Eriksson
i Grängesberg om sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att
försäkring enligt lagen endast må äga rum i riksförsälcringsanstalten.

I anledning härav få vi vördsamt anföra följande.

Uti särskilda motioner vid nästlidet års riksdag hemställde ovannämnda
motionärer om sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17
juni 1916, att all försäkring enligt lagen skulle äga rum i riksförsäkringsanstalten.
Efter avstyrkande av vederbörande utskott blevo emellertid dessa motioner av riksdagen
avslagna. Motionärernas yrkande vid innevarande riksdag gå i enahanda
riktning som uti de föregående motionerna. Vad argumenteringen för lagändringen
beträffar, finner man densamma vara ungefär en upprepning av den förut presterade.
Som olycksfallslagen allenast i två år varit tillämplig, kan icke heller någon
säker erfarenhet rörande dess verkningar hava vunnits. Givetvis måste man sålunda
till motivering för lagändringen tillgripa antaganden, tidningsutlåtande o. d.,
vilkas värde i intet avseende hunnit kontrolleras. Den sakkunskap, som vid lagens
utarbetande ålderdomsförsäkringskommittén ansetts besitta, och som utmynnat just
i denna organisationsform för försäkringen, har för motionärerna icke större betydelse
lika litet som kungl. försäkringsrådets under fjolåret avgivna utlåtande rörande
motionerna i ämnet. För ett närmare klarläggande av frågan om den sociala
olycksfallsförsäkringslagens lämpligaste organisationsform böra, synes det oss,
vissa huvudsynpunkter komma i betraktande. Till en början vilja vi redogöra för
vår uppfattning om förvaltningskostnaden sådan den för närvarande ter sig och
sådan den skulle te sig, om statsanstalten vore ensam bärare av försäkringen. Därnäst
vilja vi skärskåda frågan ur försäkringstagarnas synpunkt och slutligen med
hänsyn till de försäkrades eget intresse.

Vad till en början angår kostnadsfrågan, är det en av riksförsäkringsanstalten
med mycken styrka framförd åsikt, att kostnaderna för försäkringen i dess helhet
och därmed även för arbetsgivarna skulle minskas, om all försäkring ägde rum i
anstalten. Så har åtminstone saken framställts i den av motionären herr Eriksson
i Grängesberg så flitigt, citerade artikeln i tidskriften Arbetarskyddet (nr 9 år 1919),
vilken tidskrift redigeras av byråchefen i riksförsäkringsanstalten A. Eisen. Huru
förhåller sig i verkligheten härmed?

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Enligt numera tillgängliga uppgifter över riksförsäkringsanstaltens verksamhet
utgjorde riksförsäkringsanstaltens personal den 1 september 1919 466 personer.
Vid samma tidpunkt hade anstalten å olika platser i riket omkring 1,350 ombud
för sin verksamhet. Denna förvaltningsapparat medförde naturligen icke oväsentliga
kostnader. Såvitt vi hava oss bekant, uppgingo riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
under 1918 till 1,635,737 kronor. Att lämna en exakt siffra
rörande riksförsäkringsanstaltens sammanlagda premieintäkt för samma år är svårare,
då riksförsäkringsanstalten icke upprättat något verkligt bokslut och anstaltens
försäkringsavgifter ytterst ojämnt inflyta. Försäkringstagare hos riksförsäkringsanstalten
finnas sålunda, som ännu icke till fullo erlagt sina premieavgifter för
1918. Emellertid har riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna beräkna premieinkomsten
under 1918 till 7.5 miljoner kronor. Detta belopp, som säkerligen på
långt när ännu icke indrivits, anse vi på goda grunder jämväl vara för högt beräknat.
Skulle vi våga ett antagande, kommer hela premieintäkten för 1918 att
snarare understiga än överstiga 7 miljoner kronor. Förvaltningskostnaden bliver
sålunda för anstaltens del avsevärd och skulle uppgå till omkring 25 procent av
premiesumman.

Förhållandet mellan storleken av försäkringspremierna och förvaltningskostnaden
ställer sig för de ömsesidiga bolagen under 1918 sålunda.

Premieinkomst Arbetsgivarnas

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag .... 4,260,427: 72
Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö.... 1,444,792:75
Svenska lantbrukarnas olycksfallsförsäkringsbolag (ömsesidigt).
........................................’...................................... 409,474:2 2

Köpmännens olycksfallsförsäkringsbolag (ömsesidigt)........ 204,842: 39

Enskilda järnvägarnas ömsesidiga försäkringsförening för

olycksfall i arbete ........................................................ 176,715: —

Förvaltnings kostnad 197,

315: 82
181,316: 14

39,130: 8 4
94,564: 89

11,608: 22

Premie inkomst Östergötlands

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag Egid 112,004: —
Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring 106,216:4 8

Stockholms byggmästareförenings ömsesidiga olycksfalls försäkringskassa

............................................................ 78,987: so

Ömsesidiga olycksfallförsäkringsbolaget Textil ................ 29,810: so

Äkeriägarnes i Stockholm ömsesidiga olycksfallsförsäk ringsförening.

................................................................... 29,724: os

Sveriges målarmästarförenings ömsesidiga olycksfallsför säkringskassa.

................................................................... 22,837: —

Sveriges bokindustris och grafiska yrkens ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag.......................................... 15,306: 49

Summa 12 bolag kronor 6,891,138: so

Förvaltnings kostnad 30,

840: so
13,567: 8 5

8,556: 33
6,640: 42

7,956: 20

5,302: 7 7

2.785: 6(5
599,585: 6 4

Denna utredning giver sålunda vid banden, att med en premiesumma, som i
verkligheten torde överskrida riksförsäkringsanstaltens, bolagens samtliga förvaltningskostnader,
bortsett från deras organisationskostnader vid försäkringens star -

Andra lagutskottets utlutande Nr 32.

tande, utgöra föga mer än en tredjedel av anstaltens. Visserligen äro förvaltningskostnaderna
för de mindre bolagen föga gynnsamma, då de uppgå till 20—25 procent
av premieintäkten. Emellertid finnes ju endast ett års statistik att bygga på och
utvisar densamma åtminstone för de större bolagens vidkommande en billigare organisationsform
än riksförsäkringsanstaltens. Vår försäkringsstock under 1918 utgjorde
omkring 190,000 arbetare. För försäkringens handhavande erfordrades under
nämnda år en kontorspersonal av 20 personer. Några ortombud äga vi icke.

Ehuru riksförsäkringsanstaltens försäkringsstock icke visar tendens till ökning
utan snarare motsatsen, äro kostnaderna för anstaltens förvaltningsapparat
stadda i snabb stegring. Vid granskning av riksförsäkringsanstaltens anslagsäskande
för verksamheten år 1921 finner man, att kostnaden beräknats till 1,728,695
kronor. I denna summa är icke dyrtidsanslaget till tjänstemännen inräknat. Under
antagande att detsamma kommer att uppgå till inemot en miljon kronor, närmar
sig anstaltens årliga kostnad snabbt 3 miljoner kronor. Huru stor procent av premiesumman
förvaltningskostnaden nämnda år kommer att betinga, får ju framtiden
utvisa. Vi äro sålunda icke övertygade, att försäkringen i sin helhet blir billigare,
om riksförsäkringsanstalten ensam övertoge densamma. Helt visst ledde en sådan
åtgärd i fullständigt motsatt riktning.

En av motionärerna ivrigt förfäktad uppfattning är, att de enskilda bolagens
verksamhet medför en ökning av anstaltens göromål. Till riksförsäkringsanstaltens
register över samtliga arbetsgivare i riket skola alla förändringar rörande bolagens
försäkringstagare anmälas. Sålunda skall inträdesanmälan göras för varje
ny delägare liksom varje utträde ur bolaget skall meddelas anstalten. För att
underlätta anstaltens arbete i berörda hänseende har kungl. försäkringsrådet i cirkulär
till de enskilda bolagen hemställt, att försäkringar måtte tecknas för kalenderår
och att nya delägare icke måtte intagas i bolagen under löpande år. I herr
Erikssons motion antydes, att denna anmaning icke av bolagen efterföljts, utan att
inträde såsom delägare hos bolagen fortfarande beviljas när som helst under året.
Detta är en sanning med modifikation. Skulle arbetsgivare av en eller annan anledning
önska omedelbart utträde ur riksförsäkringsanstalten, kan enligt olycksfallslagen
annan försäkringsinrättning icke neka honom inträde. Emellertid uttala vi
för vår del alltid önskvärdheten av, att övergången sker vid årsskifte. I agitationsväg
hava vi efter mottagandet av försäkringsrådets cirkulär icke överflyttat
någon försäkring från anstalten annat än vid årsskiftet 1919 —1920.

I övrigt hava vi för vår del intet att erinra mot eu lagändring i syfte, att
överflyttning av försäkring skall äga rum allenast vid årsskifte. Härigenom åstadkommes
helt visst en stabilisering av försäkringsstocken, som är till lika stort gagn
för de enskilda bolagen som för statsanstalten. Emellertid måste vi beteckna såsom
överdrift riksförsäkringsanstaltens påstådda besvär med dessa anmälningshandlingars
registrerande.

Riksförsäkringsanstaltens för visso avsevärda arbetsbörda sammanhänger
däremot med en annan registreringsverksamhet, nämligen förande av arbetsgivareregister
för hela riket. Det är detta register, som aldrig kan bliva fullständigt
eller tillförlitligt, då Sveriges arbetsgivarekår för varje dag undergår förändring.
Denna registrering, som riksförsäkringsanstalten skulle vara nödsakad att sköta,
även om de enskilda bolagen icke funnes, är beroende på lagstadgandet om den s. k.
automatiska försäkringsformen. Så länge densamma icke reformeras, kommer med

Andra la(j ut skottet s utlåtande Nr 82.

säkerhet anstaltens förvaltningsbörda aldrig att minskas. Numera synes riksförsäkringsanstalten
fått ögonen öppna för detta förhållande, då anstalten i sitt förslag
till kostnadsstat för 1921 hos Kungl. Maj:t framlagt förslag till försäkringens förenklande
i så måtto, att mindre arbetsgivare skulle obligatoriskt hava sin försäkring
i riksförsäkringsanstalten under enhetliga försäkringsvillkor och alltså ej hava
lätt att inträda i ömsesidiga bolag, ävensom att för dessa mindre arbetsgivare enhetliga
premier skulle fastställas och premiereglering ej annat än i undantagsfall
äga rum. Dessa ändringsförslag synas oss vara beaktansvärda och kunna medföra
förenklade försäkringsformer samt reducering av arbetskrafterna inom anstalten.
Resultatet av lagändringar i dylik riktning bör avvaktas, innan man söker införa
en för svenska förhållanden hittills okänd förvaltningsform inom försäkringsverksamheten,
en monopoliserad riksförsäkringsanstalt.

I samband härmed torde det böra erinras om, att den ene av motionärerna,
herr Eriksson i Grängesberg, icke längre tillbaka i tiden än vid 1916 års riksdag
i motion framlade förslag om att all försäkring för olycksfall i arbete skulle handhavas
av kungl. pensionsstyrelsen. Det är egendomligt att finna, att motionären
under så kort tid hunnit fullständigt ändra åsikt rörande riksförsäkringsanstaltens
sätt att administrera. Snarast borde väl ämbetsverkets expansion under de två
sistförfluten åren mana till försiktighet i fråga om anstaltens övertagande av nya
administrativa uppgifter.

Beträffande arbetsgivarnas ställning till frågan om de ömsesidiga bolagens
existensberättigande, torde icke kunna bestridas att, såsom i den kungl. propositionen
till gällande olycksfallsförsäkringslag framhölls, »arbetsgivarna, som hade
att bära försäkringens hela börda, borde där de så önskade få ordna och handhava
försäkringen för sina arbetare». Riktigheten av detta principuttalande anse vi, att
motionärerna i sina förslag till ändring i olycksfallslagen icke lyckats jäva. Som
de i främsta rummet gjort sig till talemän för riksförsäkringsanstalten, hava de
emellertid icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt försäkringstagarnas berättigade
intresse. För mänga arbetsgivare hava försäkringsavgifterna efter den nya olycksfallslagens
tillkomst blivit en utgiftspost av betydelse. I mån som ersättningarna
åt de skadade genom lagstiftningsåtgärder ökas, växa också försäkringsavgifterna.
Det blir sålunda en naturlig önskan hos arbetsgivaren att välja sådan försäkringsinrättning,
där han själv kan utöva kontroll över försäkringsavgifternas användning
ävensom göra sitt inflytande gällande vid fondering och liapitalisering av dessa
medel. Det är också förklarligt, att han har gagn av konkurrensen mellan de
olika försäkringsinrättningarna. Konkurrensen här som annorstädes är nämligen av
största betydelse för verksamhetens utveckling, dess förenklande och dess förbilligande.
Vi erinra härvid om storleken av de försäkringsavgifter, som riksförsäkringsanstalten
vid startandet av sin verksamhet är IDOG tillämpade och som väckte
berättigat missnöje bland arbetsgivarna. Det är, allt motsatt påstående till trots,
de enskilda försäkringsföretagens förtjänst, att de genom konkurrensen bragte premierna
ned till en mot riskförhållandena svarande nivå.

Statistiken under de gångna åren har ju vidgat försäkringsanstalternas erfarenhet
rörande premieberäkningen. Större misstag borde fördenskull nu vara sä
gott som uteslutna. Emellertid kunna vi ännu icke förneka konkurrensens stora
betydelse i detta hänseende, varpå vi vilja anföra exempel. Det är ju de mindre
försäkringstagarna icke i samma grad som de större beskärt att vara föremål för

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

försäkringsinrättningarnas uppmärksamhet i deras strävan att upprätthålla och öka
försäkringsstocken. I särskilt hög grad gäller detta riksförsäkringsanstalten, där
åtskilliga mindre företag intaga en föga avundsvärd undantagsställning. För varje
med försäkringstekniska frågor någorlunda hemmastadd person måste det framstå
såsom självfallet, att olycksfallsrisken inom varvsindustrien, särskilt vid arbete å
de större varvsanläggningarna, är högst betydligt större än inom den mekaniska
verkstadsindustrien i allmänhet. Försäkringsavgiften för en arbetare å varv bör
sålunda vara avsevärt högre än exempelvis för arbetare i en mindre reparationsverkstad.
Emellertid inträffar det, åtminstone för en försäkringstekniker förvånansvärda,
att under det försäkringstagare av det senare slaget hos riksförsäkringsanstalten
får erlägga försäkringsavgift med 18 kronor för årsarbetare å 1,000
kronor avlöningssumma, motsvarande försäkringsavgift för en arbetare å större varv
i Göteborg är allenast 15 kronor. En mångfald liknande exempel skulle kunna
andragas. Samtidigt som det nu relaterade röjer konkurrensens betydelse, ty utan
densamma kunde premieavgiften för varvet icke sättas så låg, uppenbarar det ett
starkt åsidosättande av det mindre företagets rätt att erhålla en mot riskförhållandena
rättvist tillmätt försäkringsavgift. Försäkringsavgifterna äro dock givetvis
mest betungande för de mindre försäkringstagarna. Huru skulle det i nyssnämnda
avseende ställa sig, om riksförsäkringsanstalten vore monopolanstalt på området?
Denna fråga, av så stor betydelse för försäkringens rationella utveckling, har, så
vitt vi finna, icke av motionärerna med ett ord berörts. Det är emellertid av
intresse att fastslå, att riksförsäkringsanstalten själv anser, att kostnaderna för
arbetsgivarna med säkerhet skulle minskas »om all försäkring ägde rum i anstalten»
(citat av den av herr Eriksson refererade artikeln i Arbetarskyddet).

Den föreställning har ibland gjorts gällande, att konkurrensen skulle nedbringa
premierna till den grad, att de enskilda bolagen icke skulle kunna uppfylla
sina förpliktelser mot de försäkrade. Ehuru vi framdeles i samband med arbetarnas
ställning inom de olika försäkringsanstalterna få tillfälle beröra denna sak, vilja vi
i allt fäll redan nu undanröja denna vanföreställning. Det är ingalunda alltid så,
att arbetsgivaren väljer den försäkringsinrättning, som lockar med den lägsta premieavgiften.
Under nästlidna höst sökte riksförsäkringsanstalten genom en av verkets
chef företagen agitationsresa till sig överflytta en avsevärd grupp av storindustrien,
sågverksförbundet, som sedan den nya olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande
varit våra delägare. Trots att riksförsäkringsanstalten enligt eget påstående aldrig
konkurrerar, var lockbetet i hög grad reducerade premier. Vår statistik kunde
emellertid ådagalägga dessa försäkringsavgifters ohållbarhet, och kunde vi sålunda
icke för nöjet att behålla våra försäkringstagare sänka premierna i nivå med anstaltens.
Utgången av anstaltens agitation motsvarade emellertid icke förväntningarna.
Förklaringsgrunden till att vederbörande arbetsgivare så gott som undantagslöst
stannade kvar såsom våra delägare torde hava varit misstron, att anstalten
icke skulle gå i land med att upprätthålla den erbjudna premien utan inom kort
åter skulle tvingas höja densamma.

Kiksförsäkringsanstaltens genom herr B. Eriksson uttalade farhågor att få
behålla de sämre riskerna, om de ömsesidiga bolagen få äga bestånd, anse vi fullständigt
överdrivna. Omflyttningen från den ena till den andra försäkringsinrättningen
sker ingalunda i sådan omfattning. Det är i övrigt att antaga, att ju längre
försäkringen varit i kraft, desto mer vinner den i stabilisering. De förmåner, som

Andra lagutskottets utlåtande År 32. 31

erbjudas den enskilda försäkringstagaren i den ena försäkringsinrättningen, stå honom
även till buds i den andra. Emellertid vilja vi såsom överord beteckna riksförsäkrmgsanstaltens
uppfattning, att anstalten skulle genom de ömsesidiga bolagens konkurrens
till slut fä »sadana årbetsgivare, som åro dåliga betalare, sådana som söka
fora anstalten bakom ljuset beträffande de omständigheter, som äro av betydelse
för premiernas fastställande o. s. v.» Denna uppfattning av en stor del av Sveriges
arbetsgivarkår kunna vi ej dela, utan måste sådana fall som de av anstalten citerade
betraktas såsom rena undantagsfall.

Vi övergå nu till frågan om de försäkrades ställning vid försäkring i statsanstalten
och i de enskilda bolagen. Beträffande denna fråga hysa motionärerna
liksom i fjolårets motioner den uppfattningen, att de ömsesidiga bolagen söka nedpressa
ersättningarna åt de skadade i syfte att därigenom bereda sig vinst och
gynna sina delägare. Som motionärernas uttalanden i denna del, om de vore med
verkliga förhållandet överensstämmande, innebure de mest graverande anmärkningar
mot bolagens verksamhet, nödgas vi mera utförligt behandla desamma.

Herr Eriksson i Grängesberg har i detta avseende i sin motion riktat uppmärksamheten
särskilt å vårt bolag och därvid velat göra gällande, att antalet av
oss beviljade livräntor åt personer, som skadats 1918, är i förhållande till antalet
anmäida olycksfall proportionsvis mycket lägre än av riksförsäkringsanstalten beviljade
livräntor i förhållande till antalet av dess olycksfallsskador. Han redogör
sålunda för siffror, hämtade ur en artikel i nr 4 av Arbetarskyddet, där det bl. a.
heter, »att till riksförsäkringsanstalten under 1918 anmälts 23,323 olycksfall samt
att riksförsäkringsanstalten under samma tid beviljat 590 livräntor, under det till
Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag anmälts 19,051 olycksfall och
bolaget beviljat endast 269 livräntor». Vi nödgas emellertid påstå, att dessa siffror
äro fullständigt missvisande samt framkomna genom en ovanligt skev framställning
av sakförhållandena.

Var och en med olycksfallförsäkringsverksamhet något förtrogen vet, att livi
autor icke kunna prövas och fastställas omedelbart efter olycksfallens inträffande,
utan att det drager längre eller kortare tid, till dess läkning inträtt och det akuta
sjukdomstillståndet upphört, innan invaliditetsbedömning kan äga rum. Lika självfallet
är att, ju svårare skadorna äro och ju längre tid sjukpenning fördenskull skall
utbetalas till de skadade, desto mera framflyttad i tiden blir livränteprövningen.

Beträffande vår försäkringsstock, omfattar densamma särskilt arbetarne inom
storindustrien, där just de svåraste riskförhållandena äro att finna. Av bilagda förteckning
över våra försäkringstagare framgår, att till dem räknas nästan ffamtliga
gruvföretagen i riket, större delen av järnbruken, sågverksindustrien, skogs- och
fiottnmgsverksamheten m. m. Antalet invalider i procenttal till de skadades antal,
bör sålunda vara större hos oss än hos riksförsäkringsanstalten och är det även
förvisso. Men invaliditeten är också av övervägande svårare beskaffenhet, sjukdomstiden
är längre och livräntorna fastställas senare. Antalet invalider, vilka
skadats ar 1918, uppgick också vid årsskiftet 1919—1920 till 655. Sammanlagda
kapitalet av dessa livräntor utgjorde vid nyssnämnda tid 2,805,173 kronor. Sammanlagda
sjukpenningen till skadade år 1918 belöpte sig till den avsevärda siffran
av 949,469: 55 kronor. 1 åtskilliga fall har av oss sjukpenning tillerkänts den
skadade under längre tid än ett år. Vi anse vidare, att den utsträckta tiden för
sjukpenningens utgående är till odelat gagn för den skadade, då dels nämnda slag

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3:>.

av ersättning till beloppet är större än livränteersättningen, dels den skadade befrias
från faran av försämring i tillståndet eller återfall i sjukdomen genom att icke
nödgas för tidigt återgå i arbetet. Slutligen vilja vi meddela, att alla livräntor
avseende 1918 års skador ännu icke blivit fastställda, utan att sjukpenning fortfarande
utgår till vissa av de skadade. Av det nu sagda framgår, att den från
tidskriften Arbetarskyddet hämtade statistiken om antalet av våra ^räntetagare
saknar varje spår av värde.

Vi vilja nu något beröra betydelsen av den kontroll kungl. försäkringsrådet
utövar över såväl riksförsäkringsanstaltens som de ömsesidiga bolagens verksamhet.
Av motionerna att döma synes som om motionärerna icke skulle hysa tilltro till
effektiviteten av denna övervakande och kontrollerande verksamhet. Antalet till
kungl. försäkringsrådet under ar 1919 inkomna ärenden kan emellertid giva en föreställning
om. i huru stor utsträckning ämbetsverkets granskning tagits i anspråk.
Omkring 1000 ärenden, därav dock ej alla besvärsmål, hava under nämnda är kommit
under rådets prövning. Antalet besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut
utgör under år 1919 407. "Våra beslut hava i 156 fall under 1919 överklagats hos
kungl. försäkringsrådet. Visserligen avse icke alla dessa besvärsmål beslut i ersättningsfrågor.
Det övervägande antalet utgöres dock av sådana ärenden. Ett avsevärt
antal av besvärsmålen, däribland 45 av de av oss handlagda, äro vid årsskiftet
oavgjorda. Av de avgjorda ärendena hava 67 av Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolags
beslut blivit fastställda och 35 föranlett ändring. Åtskilliga
ärenden hava icke föranlett något formligt beslut från kungl. försäkringsrådets sida.
I 20 fäll har riksförsäkringsanstalten, vars beslut i övrigt i ett trettiotal fäll blivit
av kungl. försäkringsrådet upphävda, under 1919 ansett sig böra begära återförvisning
av besvärsmål för beslutets förnyade prövning. I dylik hemställan måste
emellertid ligga ett medgivande, att beslutet i ett eller annat avseende tarvar revision.
Detta tillvägagångssätt hava vi icke ansett oss böra tillgripa i större utsträckning,
enär vi, sedan målet bragts inför kungl. försäkringsrådets prövning, ansett
överinstansens avgörande vara den lämpligaste vägen för tvistens lösning. Endast
i 6 fäll hava vi sålunda anhållit, att ärendet måtte återremitteras till oss för ny
prövning. I stort sett våga vi dock påstå, att de av oss tillämpade principer vid
bestämmande av ersättningens storlek blivit av kungl. försäkringsrådet godtagna.

Att helt undvika misstag, särskilt vid uppskattning av invaliditetsgraden,
låter sig emellertid icke göra. Läkarbetygen giva på grund av sin mängen gång
otydliga formulering anledning härtill. Detta torde nogsamt vara bekant för var
och en, som aldrig så litet sysslat med dessa spörsmål. Såsom ett sådant misstag
kan anföras det exempel, som av herr Ljunggren åberopas i hans motion, då han
velat göra gällande, att ett ömsesidigt bolag av sparsamhetshänsyn uppskattat en
invaliditetsgrad till 33 Va, som av kungl. försäkringsrådet beräknats till 662/.. %.
Det är tydligt, att herr Ljunggren icke blivit i tillfälle att taga närmare kännedom
om detta ärende, vars prövning hos kungl. försäkringsrådet varit beroende på helt
andra omständigheter än de ursprungligen förefintliga. Svårligen lärer någon bibringas
föreställningen, att bolagen, väl medvetna om risken av att undervärdera invaliditeterna,
av sparsamhetsiver skulle vilja nedpruta en livränta till dess halva
belopp. I rättvisans intresse vore det synnerligen önskvärt, att sådant bevismaterial
icke såge dagen.

Beträffande kungl. försäkringsrådets granskningsverksamhet i övrigt kunna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 33

yi meddéta, att kung!, försäkringsrådet hos 9 av de ömsesidiga bolagen genomgått
och granskat samtliga ärenden, vari beslut i ersättningsfrågor fattats under
lider intet tvivel, att de tre återstående bolagens beslut för samma år
jämväl komma under kungl. försäkringsrådets omedelbara prövning. Någon verksammare,
tillförlitligare kontroll över bolagens avgörande i ersättningsfrågor kan
icke givas. Härtill kommer, att kungl. försäkringsinspektionen äger att övervaka
att de influtna försäkringsavgifterna på ett för de försäkrade betryggande sätt fonderas
och att överhuvud kontroll utövas över bolagens ekonomiska ställning och
dess försäkringsräkenskaper. I fråga om kontrollen har sålunda intet av statsmakterna
underlåtits, som kan avse att bereda de skadade samma förmåner som
vid försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Herr Ljunggren har i sin motion velat frånkänna de ömsesidiga bolagen
varje ideel betydelse samt befarar, att »splittringen av försäkringsstocken på flera
försäknngsinrättningar utövar en hämsko på strävandena att åstadkomma förbättrade
förhållanden till förekommande av olycksfall samt anordningar för erforderlig
hjälp vid. mträffat olycksfall.» Härtill vilja vi invända, att det tvärtom ofta är det
enskilda initiativet som blir det utslagsgivande, när det gäller att utfinna medel att
inskränka olycksfallens antal och upptaga kampen mot deras verkningar För vår
del hava vi haft uppmärksamheten oavlåtligt riktad på dessa frågor, särskilt i vad
avser vidtagande av åtgärder för att höja arbetsdugligheten och öka förvärvsförmågan
hos de skadade. I utlandet har mångenstädes vid sidan av olycksfallsförsäkringsanstalternas
verksamhet bedrivits omfattande sjukvård, och hava bolagen
eller föreningarna ofta egna sjukhus för efterbehandling av de skadade.

Enstaka försök i liknande riktning hava av oss företagits med förvånande
göda resultat. Då vår överläkare vid invaliditetsgradens bedömande ansett att
invaliditeten pa något sätt skulle kunna minskas eller rent av hävas har föranstaltats
om den skadades intagande på sjukhus. I en del fall har speciell ortopedisk
behandling befunnits nödvändig, och har då den skadade på vår bekostnad
beretts dylik behandling på sjukhem i Stockholm.

Då antalet dylika fall varit statt i ökning och då det dessutom för behandlingens
resultat skulle vara ännu fördelaktigare, om en speciell klinik för behand krig

av invalider inrättades, hava vi för sådant ändamål inköpt fastighet i Stockholm

och är det vår avsikt, att kliniken till hösten skall träda i verksamhet. De för säkrade

skola där kostnadsfritt erhålla den sakkunnigaste vård. Kliniken skall
nämligen inrättas med alla de hjälpmedel den ortopediska kirurgien känner och
skall omfatta ett tiotal rum med operationssal, rum för röntgenfotograferin" och
massagebehandling m. m. Detaljerat förslag till denna klinik har utarbetats av vår
overlakare, docenten H. Waldenström, och skall kliniken stå under hans omedelbara
överinseende.

Beträffande våra försäkringar i Göteborg, hava vi träffat avtal med eu inom
den ortopediska kirurgien förfaren läkare å platsen, att han från och med den
i aSnl i!,2° ska11 övertaSa läkarebehandlingen av de skadade. Denna behandling
ska omfatta även sjukdomstillståndet omedelbart efter olycksfallets inträffande och
skall utlöras å läkarens egen klinik i Göteborg.

_ Vi anse det vara betydelsefulla steg i kampen mot olycksfallen och dess
a ci kningar, som genom dessa åtgärder komma att tagas. Åtminstone måste det
anses praktiskt betydelsefullare än frågan om insändande av läkarbetyg vid anBihang
till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 20 höft. (Nr 32.) 5

34 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

mälan om olycksfall, som för riksförsäkringsanstalten framstår såsom en av kardinalpunkterna
i hela försäkringsrörelsen, ett nog så betecknande drag för den formalism,
som i vissa hänseenden vidlåda statens organ vid utövande av praktisk verksamhet.
Stadgandet om läkarbetygs insändande samtidigt med anmälningshandlingen till
vederbörande försäkringsinrättning återfinnes i 21 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Ingen bestämmelse i lagen synes oss vara mera i behov av revision än den nyssnämnda.
Det är ju uppenbart, att det borde överlåtas åt försäkringsinrättningarnas
eget avgörande att bestämma, när läkarbetyg skola insändas eller icke. Finner
försäkringsinrättningen, att läkarbetyg vid sjukdomstidens slut är av större gagn
för ersättningsfrågans prövning än ett dylikt, utfärdat vid tiden för olycksfallets
inträffande, borde det ju stå försäkringsinrättningen fritt att förordna, att det förra
läkarbetyget och icke det senare skall insändas. Följden av lagbestämmelsen om
läkarbetygs obligatoriska insändande har emellertid blivit, att ofta två läkarbetyg,
ett anmälningsintyg och ett slutintyg, insändas för varje än så obetydlig skada,
varigenom läkarbetygen komma att medföra kostnad, som icke stål’ i rimlig proportion
till storleken av den skadades sjukpenning. Vi hava emellertid helt naturligt
icke uppmanat våra delägare att uraktlåta insändande av anmälningsintyget, ehuru
vi understundom gjort oss till tolk för dessa intygs ringa värde i praktiskt hänseende.
Av bilagda under år 1919 utsända p. m. till samtliga våra försäkringstagare
framgår tvärtom, att vi påpekat vikten av att insända läkarbetyg vid anmälningshandlingens
utfärdande. _ _

Rörande de ömsesidiga bolagens ställning till lagförslaget om allmän sjukförsäkring
och deras framtida samarbete med sjukkassorna anse vi vara för tidigt
att yttra oss. Som nämnda lagförslag är under omarbetande, torde ännu intet med
visshet kunna sägas om dess tillämpning i praktiken än mindre om vår förmåga
att lösa de uppgifter, som stå i samband med lagförslaget.

Vi anse oss härmed hava i huvudsak bemött den kritik, som i motionerna
kommit till synes rörande de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens verksamhet.
Men dessutom anse vi den av oss förebragta utredningen hava ådagalagt

att konkurrensen mellan riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen
för försäkringstagarne erbjuder större fördelar med hänsyn till försäkringsavgifternas
storlek och dessas anpassning efter riskförhållandena än införande i vår lagstiftning
av en monopoliserad försäkringsanstalt,

att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda på grund av förande av s. k. arbetsgivareregister
bör kunna minskas och dess kostnader nedbringas genom särskiljande
från försäkringsstocken av vissa kategorier arbetare, såsom hustjänare och kontorspersonal,
vilkas olycksfallsförsäkringsavgifter efter enhetliga grunder fastställas,

att anmälningsplikt för anslutning till riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
bolag ålägges övriga arbetsgivare, samt _

att den förefintliga kontrollen över de ömsesidiga bolagen utgör tillräckligt
betryggande garanti, att de skadade verkligen erhålla den ersättning, vartill de äro
berättigade.

Stockholm den 24 februari 1920.

Arbetsgivames ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

L. J. Hårleman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 10 dennes från herr ordföranden i utskottet hava vi
lämnats tillfälle att avgiva yttrande i anledning av inom riksdagen av herrar
Ljunggren (i första kammaren) och Eriksson i Grängesberg (i andra kammaren)
väckta motioner angående sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, att försäkring enligt lagen må äga rum endast i riksförsäkringsanstalten,
och få vi i anledning härav vördsamt anföra följande:

Såsom huvudsakliga motiv till ändringens genomförande stödja sig båda
motionärerna nästan uteslutande på vad som anförts från riksförsäkringsanstaltens
sida, i ena fallet i en av dess chef till socialförsäkringskommittén överlämnad skrivelse
med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, i andra fallet i
en i tidskriften »Arbetarskyddet», vilken tidskrift som bekant redigeras av en av
riksförsäkringsanstaltens byråchefer, intagen artikel om olycksfallsförsäkringslagens
tillämpning i praktiken. I nämnda skrivelse från riksförsäkringsanstaltens chef
framhålles särskilt, att det arbete anstalten har för de enskilda bolagen är av så
krävande och tidsödande beskaffenhet, att avsevärd betydelse måste fästas vid detsamma.
I sammanhang härmed anföras en del siffror, avsedda att visa omfånget
av detta »krävande och tidsödande» arbete. Yi betvivla förvisso icke, att anstaltens
arbete även för de privata bolagen tagit tid, men vi vilja erinra om att de
första åren måste anses såsom övergångsår till mera ordnade och lugna förhållanden
även på ifrågavarande område. Att organisationen av de privata bolagen — såväl
som anstaltens egen av den nya lagen betingade omgestaltning — ävensom samarbetet
mellan anstalten såsom för hela landet registerförande myndighet och bolagen
icke kunnat försiggå utan svårighet torde ligga i öppen dag. Men att hänföra
svårigheterna beträffande anstaltens arbete för de privata bolagen uteslutande till
dessa, torde med skäl kunna angivas såsom lätt påvisbar överdrift. Yi hålla nämligen
före, att anstalten själv genom i regel högst onödig formalism både för sig
själv och bolagen ökat och förstorat svårigheterna.

Vi kunna icke underlåta att som bevis härpå omnämna följande.

Vid försäljning av egendom eller överlåtelse av arrende stipuleras ofta nog
i överlåtelsehandlingen, att den tillträdande köparen eller arrendatorn skall övertaga
alla i sammanhang med egendomen stående onera, däribland även avgifterna för
olycksfallsförsäkring av egendomens arbetare. I god tro att den nye ägaren såsom
försäkringstagare för egendomens personal därigenom ingår i bolaget, vari säljaren
tidigare tecknat försäkring, anmäles icke förändringen till bolaget av någondera
parten. Försäkringsavgiften insändes och krediteras den förutvarande ägaren. Först
då dagsverks- och löneuppgift för arbetarne efter årets utgång inkommer till bolaget,
kan förhållandet upptäckas. Bolaget har i ett avsevärt antal fall hos an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

stalten hemställt, att försäkringen för den nye ägaren (eller arrendator^ måtte få
äga retroaktiv giltighet från det han tillträdde gården, men har denna framställning
i regel avslagits. (Någon olägenhet för anstalten att bifalla densamma torde
emellertid enligt vårt förmenande icke föreligga). Följden har blivit en ofta nog
mycket tidsödande korrespondens mellan bolaget och anstalten, den gamle försäkringstagaren
och den nye ägaren och vice versa, premierestitution till den gamle
ägaren o. s. v., ett arbete som i många fall med litet mindre formalism från anstaltens
sida kunnat undvikas, anstalten själv förvisso till största gagn.

Yad vårt bolag beträffar bedja vi särskilt få framhålla, att de gångna två
åren av bolagets verksamhet infallit under en tid, då vår försäkringsstock befunnit
sig i rörelse, som betingats av förhållanden, som lyckligtvis icke äro normala.
Fluktuationen på egendomsaffärernas område har just varit särskilt märkbar under
de gångna krisåren. Jordbrukarna hava köpt och sålt sina egendomar i långt större
utsträckning än förut, och hava därigenom förändringarne inom de jordbrukande
arbetsgivarnes krets varit mycket större än eljest. Att antalet anmälningar om
nytillträdande och avgående försäkringstagare under hittills förflutna åren sålunda
varit rätt så avsevärt, är ju givet, men ju mer vi närma oss normalare — stabilare
— förhållanden på detta område, desto mindre kommer ombyte av arbetsgivare
äga rum, varmed också följer mindre arbete även för riksförsäkringsanstalten.

Herr Eriksson i Grängesberg erinrar i sin motion om kungl. försäkringsrådets
till bolagen utsända cirkulär av den 22 augusti 1919 angående ordnande av försäkringarne
efter kalenderår. Angående vår ställning till denna för oss högst viktiga
fråga taga vi oss friheten ur vår skrivelse till rådet härom anföra följande.
»Till en början må erinras om den särställning Svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag
måste anses intaga i föreliggande fråga i jämförelse med övriga
olycksfallsförsäkringsbolag. Vårt bolag är bildat för att lämna landets jordbrukare
tillfälle att genom en dylik sammanslutning själva kunna ordna sina försäkringar
enligt nya olycksfallsförsäkringslagen. I regel tillträder jordbrukaren — vare sig
det sker genom köp eller arrende — den fastighet han skall bruka, under löpande
kalenderår. Tillträdesdagen är till och med för honom i regel bestämd enligt lag.
Hans inträde såsom arbetsgivare sker alltså under löpande kalenderår, och är han
uppenbarligen i följd härav ofta nog nödsakad att ordna försäkringen för sina
arbetare under löpande kalenderår.

Den förnämsta orsaken till att arbetsgivaren tillätes taga försäkring enligt
nya olycksfallsförsäkringslagen i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag har ju —
såsom ofta uttalats och som genom lagens antagande av riksdagen uttryckligen från
dess sida bekräftats — varit, att det måste anses ganska naturligt att låta arbetsgivarne,
som ju hava att bära försäkringens hela börda och vilka i allmänhet hava
intresse av att tillgodose sina arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna och
handhava försäkringen av dessa arbetare. Skulle nu en jordbrukare, som tillträtt
en egendom exempelvis å laga fardag den 14 mars, icke äga rätt att från och med
denna dag, om han så funne för sig fördelaktigast, taga försäkring för sina arbetare
i ett ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, bleve givetvis ovannämnda honom tillförsäkrade
rätt att själv ordna sin försäkring rätt så illusorisk. Han vore sålunda
nödgad att — i ovannämnda fall — hava sina arbetare försäkrade i riksförsäkringsanstalten
från och med den 14 mars till årets slut för att därefter — om han så

Andra lagutskottets utlåtande dir 32.

ville — övergå till enskilt bolag. Har han emellertid en gång börjat betala premie
till en försäkringsinrättning, torde han icke komma att så snart ombyta sådan.
Att ordnandet av åtminstone jordbrukarnes försäkring efter kalenderår skulle vara
till största fördel för arbetet inom riksförsäkringsanstalten, torde vara otvivelaktigt,
men lika visst är, att det skulle vara till största nackdel för vårt bolag och framförallt
för landets jordbrukande arbetsgivare.

Då riksförsäkringsanstalten i sin skrivelse av den 1 juli 1919 till kungl. försäkringsrådet
framhåller, att anstalten finner att någon särskild fördel för arbetsgivare
icke syntes förenad med rätten att under löpande kalenderår teckna försäkring
i ömsesidigt bolag, synes anstalten helt hava förbisett här berörda omständigheter.
»

Under hänvisning till cad vi här ovan framhållit kunna vi icke finna, att
riksförsäkringsanstaltens nu berörda, av motionärerna för de privata bolagens upphörande
åberopade motiv — det krävande och tidsödande arbetet för de privata bolagen
— kan anses tillräckligt starkt för en så radikal åtgärd.

Herr Eriksson i Grängesberg synes vidare vilja göra gällande — med vad
rätt lämna vi därhän — att bolagen icke skulle lämna arbetarne den rätt, som
verkligen tillkommer dem. Sålunda antyder han, att bolagen skulle lämna arbetarne
för ringa sjukpenning, bestämma för låg invalidititetsgrad och vidtaga största möjliga
inknappning av läkarvård och läkemedel. Att sådant medvetet äger rum för att
tillgodose ett bolags intressen torde kunna med största sannolikhet bestridas. Enligt
hans uppfattning torde vidare arbetsgivarens ekonomiska intresse (och icke sociala
synpunkter) i allt för hög grad göra sig gällande vid bolagens verksamhet. Vad
lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag beträffar har det i regel visat sig, att den
skadade arbetaren under sin sjukdom av arbetsgivaren utfår såväl sin kontanta lön
som jämväl samtliga naturaförmåner, allt till värde, som betydligt överstiger den
sjukpenning, den skadade enligt lagen är berättigad erhålla. Under sådana förhållanden
torde arbetsgivaren själv vara berättigad behålla den sjukpenningsersättning,
som utbetalas från bolaget. Att arbetsgivaren vid dessa förhållanden är högeligen
intresserad av att dessa bestämmas till högsta möjliga belopp, är otvivelaktigt.
Då sjukpenningen efter karenstidens slut utgår efter årsinkomstens storlek, efter
vilken jämväl eventuell livränta skall bestämmas, blir givetvis även årsinkomsten
bestämd till största möjliga belopp och ej — såsom motionären tyckes förmena —
genom arbetsgivarens tillskyndelse reducerad.

Jämväl herr Ljunggren synes vilja påstå, att bolagen medvetet skulle söka
nedpressa ersättningarnes storlek. Han anför på tal härom bland annat, att de
synpunkter, som framhållits mot påståendet att det ligger i bolagens stora intresse
att vid avgörandet om ersättningarnes storlek bestämma dessa så snävt som möjligt,
icke böra »tillmätas något realvärde med hänsyn till — för att taga blott ett enda
exempel — att i ett av försäkringsrådet avgjort besvärsmål, i vilket ett ömsesidigt
bolag tillerkänt en skadad arbetare en livränta efter en invaliditetsgrad av
allenast 33 ''/3 procent. Rådet ansåg invaliditetsgraden vara 66 s/3 procent». Då
med detta exempel tydligen åsyftas ett fall, som förekommit till behandling hos
oss, och då detta fall synnerligen flitigt, såväl muntligen som skriftligen, använts i
agitationen för de privata olycksfallsförsäkringsbolagens avskaffande, må det tillåtas
oss att något närmare beröra detta fall.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vi vilja emellertid dessförinnan framhålla, att vi vid bedömande av invaliditetsgrader
haft till vårt förfogande den mest eminenta sakkunskap på detta område,
en synnerligen framstående läkare, som under de gångna åren ägnat avsevärd tid
åt dylika frågor.

Vid behandlingen av ifrågavarande fall förelåg ett av läkare å Sabbatshergs
sjukhus utfärdat invaliditetsintyg rörande den skadade, och bestämdes efter noggrann
prövning i enlighet med innehållet i detta intyg nedsättningen av den skadades
arbetsförmåga till 33 1/!l procent. Att märka är därjämte, att livräntan endast bestämdes
att utgå tillsvidare under åtta månader framåt, varefter bolaget skulle till
prövning upptaga frågan om definitiv sådan åt den skadade. Sedan ärendet genom
besvär kommit under försäkringsrådets prövning, föranstaltade rådet, att den skadade
blev undersökt av f. d. professorn John Berg, som över undersökningen till rådet
avgav yttrande. I anledning av vad vid denna professor Bergs undersökning framkommit
fann rådet skäligt bestämma arbetsförmågans nedsättning till 66 2/s procent.
Tydligtvis förelåg vid ärendets prövning i bolaget ett ej fullt uttömmande läkarutlåtande,
men å andra sidan hade man i bolaget ej ringaste anledning misstänka
att så var fallet, alldenstund det utlåtande, som insänts, gav alla tecken till, att
den undersökning av den skadade, som ägt rum före dettas utfärdande, varit särdeles
noggrann, varför en förnyad undersökning ej syntes påkallad. För övrigt
var ju — såsom ovan nämnts — beslutet endast provisoriskt, så att, om ett misstag
blivit begånget, detta otvivelaktigt vid den förnyade prövningen hos bolaget kommit
att rättas. Påståendet att detta varit ett försök från bolagets sida att pressa ned
livränteersättningens storlek måste vi tillbakavisa såsom i allra högsta grad oriktigt,
samtidigt som vi vilja framhålla, att ett dylikt påstående väl kan anses falla på
sin egen orimlighet.

Yi hava här ovan endast i korthet velat framhålla några synpunkter, som
särskilt hänföra sig till lantbrukames olycksfallsförsäkringsbolag. Yi hålla före,
att en opartisk undersökning av de privata bolagens verksamhet skulle komma till
det resultatet, att försäkringen i dessa bolag ur de försäkrades synpunkt är fullt ut
lika betryggande som försäkring i riksförsäkringsanstalten. Gent emot herrar
motionärer vilja vi framhålla, att erfarenheten torde hava visat, att de farhågor,
som förut hysts beträffande arbetsgivarebolagen, visat sig synnerligen ogrundade,
ävensom att ingalunda visats, att de enskilda försäkringsbolagen hava sökt att i
görligaste mån nedpressa ersättningarna.

Stockholm den 26 februari 1920.

För svenska lantbrukames olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt.

Adam Hårleman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga E.

Till ordföranden i riksdagens andra lagutskott, Stockholm.

Under uttalande av vårt vördsamma tack för det tillfälle lämnats oss att
framföra våra synpunkter i fråga om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation
få vi härmed anföra följande.

Vi hålla alltjämt före att de ömsesidiga arbetsgivarebolagen äro synnerligen
lämpliga organ för handhavande av den lagstadgade olycksfallförsäkringen. Denna
vår uppfattning motivera vi på huvudsakligen följande grunder.

Det synes oss mycket rimligt, att arbetsgivarna, som äro belastade med omkostnaderna
för försäkringen, i gengäld tillerkännas förmånen att — under full hänsyn
givetvis till grundtanken i försäkringen eller tillgodoseende av de genom olycksfall
skadades bästa —- hava någon frihet, då det gäller ordnandet av dessa försäkringar.

Landets arbetsgivare hava nu genom ganska livlig anslutning till de nybildade
ömsesidiga bolagen visat, att de sympatisera med den tanken, som ligger till grund
för bolagens tillkomst: att skapa försäkringsinrättningar, som på ett korrekt sätt
handhava sin stora uppgift, som fungera smidigt, för vilka delägarna känna en viss
samhörighetskänsla och i vars ledning de kunna vara representerade för tillvaratagande
av sin personals och sina egna intressen.

I motsats till vad från riksförsäkringsanstaltens sida göres gällande kunna
vi icke annat än finna, att de för närvarande existerande arbetsgivarebolagen äro
goda uttryck för yrkessammanslutningstanken bland arbetsgivarna. Av de 13
bolagen äro ju icke mindre än 10 rena yrkessammanslutningar; arbetsgivarnas
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag är i huvudsak en sammanslutning av svenska
arbetsgivareföreningens medlemmar, det vill säga närmast storindustrin, varjämte
Land och Sjö strävar efter att bliva en förening av skilda yrkesgrupper, vilka bilda
ett gemensamt bolag i stället för att var för sig ordna mindre försäkringsinrättningar.
I anslutning härtill äro bolagets försäkringstagare fördelade på olika avdelningar
allt efter arbetsgivarnas olika yrken. Bland avdelningarna märkas t. ex. redare,
skrädderiidkare, bageriidkare, hotellägare, jordbrukare, biografägare o. s. v. De
olika avdelningarna hava representanter i bolagets styrelse.

Bolagets hittillsvarande verksamhet har lämnat en mycket gynnsam erfarenhet
i fråga om denna organisationsform. Yrkesgruppernas styrelserepresentanter hava
med stort intresse tagit del i bolagets angelägenheter.

En svaghet, som man måhända kan anse förefinnas hos en del av de ömsesidiga
bolagen, eller deras ringa storlek, har, synes oss, genom Land och Sjös organisation
på ett lyckligt sätt övervunnits.

_ Vi vilja vidare göra gällande, att arbetsgivarebolagen under de gångna två
åren i stort sett på ett fullt tillfredsställande sätt fyllt sin viktiga uppgift. Bolagen
hava ju vunnit ökad anslutning bland landets arbetsgivare och sålunda synbarligen
icke förverkat deras förtroende. Vad vårt bolag (det enda varom vi kunnat uttala
oss) angår, hava vi från både arbetsgivare, arbetare och läkare mottagit flera bevis
på erkänsla för vår strävan att på bästa sätt fylla vår betydelsefulla uppgift.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Den synnerligen viktiga frågan om vidtagande av åtgärder till förebyggande
av olycksfall och förminskande av deras menliga följder för de skadade kan, synes
oss, lika väl företrädas av arbetsgivarebolagen som av statsanstalten. En fördel
härvid är helt visst dock, om bolagen icke äro för små.

Det synes oss också otvivelaktigt, att en bestämd fördel med arbetsgivarebolagen
ligger däri, att arbetsgivarnas intresse för vidtagande av skydds- och andra
anordningar till minskande av olycksfallens antal och omfattning skall framträda
livligare, då de äro sammanslutna till en institution, som å deras egna vägnar
handhaver den även för deras verksamhet betydelsefulla olycksfallsförsäkringen, än
om deras försäkring ombesörjes av statsinstitutionen, som givetvis för dem får en
mera opersonlig karaktär.

I sin skrivelse till socialförsäkringskommittén (omnämnd i hr Ljunggrens
motion) gör riksförsäkringsanstaltens chef den frågan, om arbetsgivarebolagen nu
också åstadkommit något i de i viss mån ideella riktningar, som ovan antytts.

Man torde häremot vara berättigad till den reflexionen, att riksförsäkringsanstaltens
egen 20-åriga tillvaro visar, att man knappast kan begära att nya företag
omedelbart skola kunna vara i stånd att realisera de planer och förhoppningar,
de i detta avseende till äventyrs kunna hysa. Det må dock tillåtas oss att
hänvisa till vad det största av arbetsgivarebolagen, som även i viss mån torde
vara i tillfälle att räkna med fördelar i sitt arbete, som endast en längre tids verksamhet
kan medföra, genom planerande av egen klinik i detta hänseende syftar till.

För egen del tillstå vi gärna, att förhållandena nödgat oss att börja på blygsammaste
sätt i de avseenden, som äro i fråga. Vi vilja emellertid framhålla, att
vi från första stund varit medvetna om vårt ansvar i förevarande hänseende och
med glädje gjort vad vi förmått för att genom bekostande av lämplig specialbehandling,
genom bidrag till förändrad yrkesutbildning efter ett svårare olycksfall
och på annat sätt förminska olycksfallens menliga följder för de skadade.

Vi äro också livligt övertygade om, att arbetsgivarebolagen gärna skulle taga
sin andel av och bidraga till åstadkommande, gemensamt med statsanstalten, av
institutioner, avsedda att arbeta för ovannämnda ideella syften — om riksförsäkringsanstalten
kunde förutsättas hysa intresse för gott samarbete på detta område.
Säkert torde i varje fall vara, att arbetsgivarebolagens tillvaro ingalunda kunna
sägas lägga hinder i vägen för ett gynnsamt ordnande av berörda betydelsefulla
angelägenhet.

Vidare hålla vi före, att det icke är till olägenhet för denna försäkringsgren,
lika litet som för övriga, att en sund och god konkurrens emellan försäkringsinrättningarna
får göra sig gällande. De medel, som arbetsgivarebolagen härvid hava
till vinnande av arbetsgivares och arbetares förtroende, äro framför allt en snabb
och korrekt reglering av olycksfallen samt ett snabbt ordnande utan onödiga dröjsmål
och formaliteter av övriga mellanhavanden med arbetsgivare och arbetare.

Vår hittillsvarande erfarenhet har visat vilket stort värde arbetsgivarna sätta
härpå, ävensom att de privata försäkringsinrättningarna synas hava större möjligheter
att på ett tillfredsställande sätt ordna denna del av arbetet än riksförsäkringsanstalten.
Vi hava icke ett utan många exempel på att arbetsgivare av denna
anledning lämnat riksförsäkringsanstalten och överflyttat sin försäkring till vårt
bolag. Detta har t. o. m. ej sällan skett, trots att de av oss erbjudna försäkringsavgifterna
i vissa fall varit högre, än vad riksförsäkringsanstalten kunnat erbjuda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 41

Beträffande försäkringsavgifterna vilja vi för övrigt framhålla, att det synes
oss, som borde det även för icke fackmannen vara självklart, att en försäkringsmrättning
icke kan vinna framgång i sitt arbete, om den söker denna i nedpressas
av ersättningarna till de skadade för att såmedels bli i tillfälle att notera
lägre försäkringsavgifter,

Såsom var att vänta, jävar erfarenheten bestämt det påståendet, att inom
sociala olycksfallförsäkringens område arbetsgivarnas intressen skulle stå i någon
motsättning till arbetarnas. Mid behandlingen av våra omkring 7,000 olycksfall
bär det icke i något enda fall förekommit, att arbetsgivaren nonchalerat, för att
icke tala om motarbetet, arbetarens intressen. Tvärtom, arbetsgivaren företräder
alltid med stor energi den skadades och hans anhörigas sak och gör sig mången
gång mycken möda att framställa denna på fördelaktigaste sätt.

Yad °.van sagts, hindrar givetvis ej att försäkringsavgifternas storlek måste
i och för sig tillmätas en stor betydelse såväl för individen som för landet. Vi
tro också, att arbetsgivarebolagen även i detta hänseende skola kunna med framgång
tävla med statsanstalten. ja notera lägre premier än denna, om de blott
givas tillfälle att i lugn få utvecklas.

Det är även vår åsikt, att ur nationalekonomisk synpunkt anordningen med
arbetsgivarebolagen icke är ofördelaktig. Tvärtom torde ur denna synpunkt den
gynnsammaste organisationen vara, om hela försäkringen överlämnades till arbetsgivarebolagen.
^ Dessa torde hava större möjligheter än en statsanstalt att handhava försäkringen
på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt. Vi våga också uttala förvissningen,
att statsverkets omkostnader för riksförsäkringsanstaltens verksamhet skola
komma att visa en stadig stegring, därest arbetsgivarebolagen indragas.

Det ma härefter tillatas oss att något dröja vid de skäl för arbetsgivarebolagens
avskaffande, som framföras av motionärerna. De torde kunna sammanfattas
i följande tre huvudpunkter, vilka vi tillåta oss efterhand bemöta,

1) Organisationen med de ömsesidiga arbetsgivarebolagen vid sidan av
riksförsäkringsanstalten vållar anstalten ett betydande extra arbete och kostnad,
medan arbetsgivarebolagens indragande skulle för riksförsäkringsanstalten medföra
avsevärda fördelar i motsatt riktning.

Gentemot detta påstående vilja vi framhålla följande. Det ligger i öppen
dag, att riksförsäkringsanstalten hittills förorsakats mycket arbete genom arbetsgivarebolagens
förefintlighet. Man får dock härvid icke förgäta, att betydande
svårigheter måste bliva förbundna med första ordnandet av en så väldig organisation
som den här ifrågavarande. Det vore, synes oss, fullkomligt orimlig begärt, att
igångsättandet^ av denna stora apparat skulle hava förlöpt utan avsevärda slitningar
och svårigheter.

^Svårigheterna komma emellertid utan minsta tvivel att år från år minskas.
Om några år, då såväl försäkringsinrättningarna som arbetsgivarna bliva mera
förtrogna med lagens bestämmelser och tillämpning, är det med säkerhet att vänta,
att samarbetet mellan riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarebolagen skall försigga
med °en bråkdel av det arbete, som hittills krävts. I detta avseende är det
därför också enligt vår uppfattning fullkomligt vilseledande och oriktigt att grunda
ett för hela organisationen avgörande omdöme på första årens erfarenhet. Riksförsäkringsanstalten
torde själv hava en livlig erfarenhet av de ofantliga svårig Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 20 käft. (Nr 32.) (5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

heter, som mött anstalten vid ordnandet av dess egna försäkringar. Det är givet
att även arbetsgivarebolagen haft känning av motsvarande svårigheter.

Det bör i detta sammanhang ej glömmas, att arbetsgivarebolagen vid nyåret
1918, då de började sin verksamhet, voro i fullständig saknad av varje direktiv
från riksförsäkringsanstalten angående grunderna för de uppgifter, som skulle
lämnas anstalten. Hade sådana i god tid under hösten 1917 lämnats bolagen, (vilket
helt visst väl kunnat ske) är det otvivelaktigt, att mycket arbete besparats
både anstalten och bolagen. Vid sagda nyår torde från arbetsgivarebolagen hava
anmälts c:a 28,000 arbetsgivare. Dessa hade begärt sin anslutning till bolagen
genom ansökningar, som inströmmade under en relativt kort tidsrymd mot slutet av
året före lagens ikraftträdande. I saknad av upplysningar från riksförsäkringsanstalten
om vilka uppgifter, som särskilt vore av vikt för anstaltens registrering m. m., fanns
det ingen möjlighet att undvika, att de till anstalten insända anmälningarna i stor
utsträckning blevo ur dess synpunkt otillfredsställande.

I detta sammanhang tillåta vi oss fästa uppmärksamheten påsatt grundorsaken
till riksförsäkringsanstaltens stora svårigheter, såväl i och för sig som beträf -fande de av de ömsesidiga bolagen vållade, otvivelaktigt är att söka i lagens föreskrift
om den automatiska försäkringen i anstalten. Vilade lagen i detta avseende i
stället på arbetsgivarnas anmälningsskyldighet, skulle ett ofantligt och kostsamt arbete
hels visst hava besparats riksförsäkringsanstalten, utan att effektiviteten i fråga om
lagens ,goda verkningar för landets arbetare skulle hava minskats.

Åtminstone för den utomstående synes det i hög grad tvivelaktigt, att den
automatiska försäkringen skulle vara lycklig. Systemet torde i fråga om registrering
och premiedebitering bliva särdeles stelt, ovigt och kostsamt. Det synes hava sä
fullständig saknad av smidighet och anpassningsförmåga, att det totalt behärskar
tillämpningen. T. o. m. riksförsäkringsanstaltens till de ömsesidiga bolagen delgivna
principer i fråga om den betydelsefulla tolkningen av lagens § 4, att en
arbetsgivare skall hava samtliga sina olika företags personal försakrad i eu och
samma försäkringsinrättning, synes icke kunna i praktiken upprätthållas, enär de
geografiska förhållandena (hänsynen till företagens belägenhet i kommuner) bli utslagsgivande
i detta avseende i stället för de enda riktiga eller de personliga förhållandena,
d. v s. arbetsgivaren. Vidare fordras i fråga om de från de ömsesidiga bolagen
lämnade uppgifterna så noggranna och detaljerade uppgifter angående arbetsgivarna och
deras företag samt en sådan påpasslighet i fråga om flyttningar, startande av nya
företag, ett företags ombildning till aktiebolag, försäljning av jordbruksfastighet
o. s. v., att det torde ligga utom möjligheternas gräns för de ömsesidiga bolagen
att hålla Riksförsäkringsanstalten fullt å jour i fråga om sina delägare.

Genom den slaviskt stränga tillämpningen av lagen, som riksförsäkringsanstalten
företräder (även den sannolikt eu nödvändig följd av systemets stelhet),
kan det nog icke undvikas att anstaltens försäkringsstock alltjämt »befinner sig i
ständig rörelse», för att citera ett uttryck i annat sammanhang av anstalten till
försäkringsrådet.

Att döma av de ganska talrika fall, som alltjämt komma till vår kännedom
om utebliven premiedebitering frän riksförsäkringsanstaltens sida även för sådana
arbetsgivare, som aldrig varit delägare i ömsesidigt bolag, vill det slutligen synas,
som om de uppgifter, som från uppbördsmyndigheterna lämnas riksförsäkringsanstalten,
vore mindre tillförlitliga, även bär alltså en svaghet i systemet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det må även tillåtas oss att i samband med föreliggande fråga framhålla,
att vårt bolag, trots de bestämda olägenheter för vår verksamhet, som därmed äro
förenade, icke ställt sig avvisande mot försäkringsrådets cirkulär angående avslutande
av försäkringar under löpande kalenderår, utan tvärtom efterkommit rådets uttalade
önskan i detta avseende. Att anmälningarnas antal dock ej omedelbart nedgick
(såsom av hr Ericssons motion framgår) beror sannolikt huvudsakligen på, att det
måste taga viss tid, innan en sådan ny bestämmelse hinner tränga igenom.

Huruvida med arbetsgivarebolagens bortfallande riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader skulle kunna minskas, kunna vi givetvis icke yttra oss om.
Med tanke på den betydande tillökningen i arbetet å anstaltens skadeavdelning, som
måste bliva en följd av, att anstaltens skadeantal ökas med cirka 100 procent,
tillåta vi oss starkt betvivla möjligheten härav. Det är exempelvis att märka, att
arbetsgivarebolagen ej endast anmäla även sina olycksfall till riksförsäkringsanstalten,
de överlämna också till anstalten vissa för olycksfallsstatistiken erforderliga tabellariska
uppgifter om sina olycksfallsersättningar i sådant skick, att de omedelbart
torde kunna av riksförsäkringsanstalten bearbetas.

Det är för övrigt ej endast i fråga om skaderegleringarna (såsom man av
motionerna kunde föranledas att tro), som riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda
skulle växa med arbetsgivarebolagens indragning. Härmed skulle ju anstalten även
tillföras ett högst betydande arbete med premiedebitering och försäkringarnas
reglering och andra i samband därmed stående göromål.

På grund av ovanstående är man säkerligen berättigad till påståendet, att
med arbetsgivarebolagens försvinnande det minskade arbetet inom riksförsäkringsanstaltens
registreringsavdelning skulle mångdubbelt uppvägas av ökat arbete å
skade-, premiedebiterings- och statistiska detaljerna.

2) Arbetsgivarebolagen pressa ned ersättningarna till de skadade för att
därigenom uppnå bättre ekonomiskt resultat.

Detta påstående innebär givetvis en synnerlig allvarlig anmärkning emot
bolagen. Yore den med sanningen överensstämmande, skulle bolagen härigenom
gjort sig skäligen ovärdiga och olämpliga att vara bärare av den sociala försäkringen.
För egen del vilja vi emellertid bestämt tillbakavisa denna vanhedrande
beskyllning. Denna synes oss så mycket mera motbjudande, som den under de två
åren för bolagens existens oavbrutet framförts och under förhållanden, som ganska
tydligt giva vid handen, att densamma ytterst härflycer från riksförsäkringsanstalten.

Att misstag i fråga om skälignetsprövning vid fastställande av minderårigas
arbetsförtjänst och vid bestämmande av livränta till invalider begåtts av både oss
och de övriga arbetsgivarebolagen, är utan tvivel riktigt. Men vi finna detta synnerligen
lättförklarligt med tanke på den ovana vid handläggning av hithörande ärenden,
som under första tiden måste förefinnas hos arbetsgivarebolagen, på saknaden av
närmare bestämmelser i denna viktiga fråga, på bristfälligheten mången gång i de
insända läkarintygen, och med hänsyn till att här givetvis i viss mån alltid måste
inverka de bedömandes subjektiva uppfattning. Det har ju även i ej så få fall
förekommit, att riksförsäkringsanstaltens egna beslut i frågor av detta slag ändrats
av försäkringsrådet.

Gentemot hr Ericsson vilja vi i detta sammanhang såsom vår åsikt framhålla,
att det icke synes oss komma att medföra några svårigheter för försäkringsrådet
att följa bolagens arbete i fråga om fastställande av invaliditets]ivräntor, vilket ju

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

är den både för de skadade och för försäkringsinrättningarnas ekonomi utan jämförelse
viktigaste delen av skaderegleringarna. Grunderna för sjukersättningarnas
utgående äro ju så klara, att i_detta fall några väsentliga skiljaktigheter knappast
torde vara att räkna med.

3) Då den obligatoriska sjukförsäkringen nu inom en snar framtid kommer
att införas i vårt land, kunna de ömsesidiga arbetsgivarebolagen knappast bibehållas
vid sidan av riksförsäkringsanstalten.

Denna uppfattning, som framföres i hr Ljunggrens motion, är givetvis svårare
att med bestämdhet uttala sig om, då man här rör sig på ett helt oprövat område.
Uppfattningen är ju också närmast att anse som en förmodan. Det är dock att
märka, att socialförsäkringskommittén själv icke ansett erforderligt att påyrka
arbetsgivarebolagens indragning. Kommittén har dock inom sig förfogat över de
förnämsta krafter på socialförsäkringens område, ävensom grundliga kännare av de
nu befintliga frivilliga sjukkassorna. Vidare måste man givetvis ställa sig något
tveksam till detta motionärernas yrkande, då detsamma i huvudsak endast grundar
sig på uttalande av arbetsgivarebolagens särskilda motståndare riksförsäkringsanstalten.

Emellertid har även sjukkassekongressen i Gävle ävensom försäkringsinspektionen
förordat de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens avskaffande (åtminstone
i deras nuvarande gestalt), då sjukförsäkringen träder i kraft. Och dessa institutionens
omdömen torde givetvis höra tillmätas större vikt.

De skäl, som i detta sammanhang särskilt framföras för arbetsgivarebolagens
avskaffande, äro dels att de blivande allmänna sjukkassornas arbete skulle väsentligen
förenklas, om olycksfallsförsäkringen handhades av endast en försäkringsinrättning,
dels att riksförsäkringsanstalten i motsatt fall måste bibehålla sin nuvarande
organisation med avlönade mantals- och ortsombud och över huvud icke
skulle kunna vidtaga de förändringar särskilt i sitt registreringsarbete, som eljest
skulle kunna göras, och varmed avsevärda förenklingar och besparingar i den stora
och dyrbara förvaltningsapparaten skulle följa. Indragas däremot de ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagen, skulle för riksförsäkringsanstaltens räkning sjukkassorna
kunna övertaga flera av ombudens åligganden i fråga om skadefallen, beträffande
arbetsgivareuppgifter m. m.

För att få en uppfattning om i vad mån dessa synpunkter böra tillmätas
avgörande betydelse i fråga om arbetsgivarebolagens tillvaro, torde det vara nödvändigt
att med ett par ord erinra om, vari de allmänna sjukkassornas samarbete
med olycksfallsförsäkringens organ skulle bestå.

Enligt lagförslaget, § 57, skulle sjukkassorna först och främst även vid
sjukdom på grund av olycksfall i arbete ombesörja den skadades vård och till honom
utgiva ersättning enligt olycksfallsförsäkringens grunder. Vederbörande olycksfallsförsäkringsorgan
skulle underrättas och äga behörighet att, om den så funne lämpligt,
lämna vissa direktiv för vården och helt omhändertaga densamma, då den funne
för gott. Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle ovannämnda förhållanden
medföra allvarliga svårigheter, så länge arbetsgivarebolagen funnes till. För
vår del kunna vi icke finna annat än, att svårigheterna betydligt överdrivits och
med god vilja från de intresserade parterna synnerligen väl skulle kunna fördragas.

Enligt lagförslaget skall arbetsgivaren underrätta sjukkassan, då olycksfall
inträffar. I övervägande flertalet fall är arbetsgivaren då ock i stånd att samtidigt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

lämna meddelande om, i vilken försäkringsinrättning den skadade är försäkrad samt
om försäkringsvillkoren i övrigt, därest de avvika från normaltypen, exempelvis om
arbetsgivaren själv svarar för läkarvård eller dylikt. Särskilda åtgärder kunna
säkerligen utan svårighet vidtagas för underlättande för både arbetsgivarna och
sjukkassorna av denna uppgiftsskyldighet. Förefinnas oklarheter i fråga om försäkringsinrättning,
kunna de givetvis relativt snart uppklaras; den skadade blir ju i
varje fall icke lidande härpå, då sjukkassan under alla förhållanden ombesörjer hans
vård och utbetalar sjukersättning. Man bör ju kunna utgå ifrån, att regeln blir,
att inga oklarheter angående försäkringsinrättning föreligga. Undantagen från denna
regel torde icke bliva talrika.

Vidare är ju att märka, att det knappast torde bliva skiljaktiga meningar
och principer hos de olika försäkringsinrättningarna angående den första vården i
allmänhet, som komma att vålla sjukkassorna svårigheter; det torde väl snarare
vara de enskilda fallen, som i och för sig kunna kräva sin särskilda behandling,
alldeles oavsett om det är en eller liera försäkringsinrättningar, som kunna beröras
av desamma.

En bestämd fördel ur synpunkten av enkelt och gott samarbete mellan
sjukkassorna och de 14 försäkringsinrättningarna skulle utan tvivel vinnas genom
att följa riksförsäkringsanstaltens förslag att arbets- eller vistelseorten och icke,
såsom kommittén föreslår, mantalskrivningsorten skulle vara'' avgörande för den försäkrades
tillhörighet till visst sjukkasseområde.

Slutligen får man väl anse det föga sannolikt, att den enskilda sjukkassan
kommer att få med samtliga existerande olycksfallsförsäkringsinrättningar att göra.
Det förefaller onekligen omständligt, att »varje sjukkassa skulle få att skriftväxla
med 14 olika försäkringsinrättningar.» I allmänhet komma måhända blott 2 å 3
försäkringsinrättningar att vara representerade inom en sjukkassas område. Härtill
torde komma, att denna skriftväxling i huvudsak torde bliva av så stereotyp natur
med ifyllande av tryckta blanketter o. s. v., att den knappast torde bliva alltför
krävande. För övrigt hålla vi det, med stöd av erfarenheterna från vårt hittillsvarande
samarbete med arbetsgivare, läkare och sjukvårdsinrättningar o. s. v., ingalunda
för otroligt, att sjukkassorna efter någon tids verksamhet skola finna samarbetet
med de privata försäkringsbolagen så angenämt, att de måhända icke skulle
bliva allt för ivriga förkämpar för deras avskaffande.

Vår uppfattning är alltså, att det givetvis skulle vara enklast för sjukkassorna
att endast hava med en enda försäkringsinrättning att göra, eller ännu enklare
med ingen alls, men att å andra sidan det nödvändiga samarbetet utan tvivel bör
kunna ordnas så, att det ökade besväret för sjukkassorna att hava med även arbetsgivarebolagen
att göra, blir ytterst ringa. Givet är att bolagen å sin sida kunna
förväntas komma att göra vad på dem ankommer för underlättande av ett gott
samarbete.

Vad vidare angår den stora och utan tvivel mycket betydelsefullare frågan,
i vad mån riksförsäkringsanstaltens tunga förvaltningsapparat skulle kunna förenklas
därigenom att sjukkassorna övertoge en del av den verksamhet, som nu
åligger anstaltens orts- och man talsombud, kunna vi i detta sammanhang inskränka
oss till att, under hänvisning till vårt föregående yttrande angående den nuvarande
organisationens svårigheter, framhålla, att vi väl förstå och livligt uppskatta riksförsäkringsanstaltens
strävan efter förenkling i detta hänseende.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Yi finna å ena sidan riksförsäkringsanstaltens förslag till ordnandet -av samarbetet
mellan anstalten och sjukkassorna synnerligen förtjänstfullt; å andra sidan
kunna vi dock icke se, att av de sålunda föreslagna förändringarna med nödvändighet
måste följa indragning av arbetsgivarebolagen. Tvärtom hålla vi före, att
med den föreslagna organisationsförändringen samarbetet mellan riksförsäkringsanstalten
och arbetsgivarebolagen borde kunna gestalta sig fördelaktigare, än vad
hittills varit fallet.

I vad mån riksförsäkringsanstaltens uttalade åsikt om nödvändigheten att
alltfort bibehålla sina ortsombud, även efter sjukkassornas införande, kan motsvara
de faktiska förhållandena, är givetvis svårt för utomstående att uttala sig om. Ett
faktum är ju dock, att sjukkassorna skulle övertaga en högst väsentlig del av det
arbete, som nu påvilar ortsombuden, och det förefaller oss mycket tvivelaktigt, att
ombuden därefter verkligen skulle erfordras. Att riksförsäkringsanstalten enbart
för ackvisitionsarbete, d. v. s. i huvudsak för vinnandet av försäkringar från arbetsgivarebolagen,
skulle behöva bibehålla 1,100 ombud över hela riket, det torde man
väl ändock knappast kunna med framgång göra gällande.

Stockholm den 25 februari 1920.

Ömsesidiga olycksfallförsäkriugsaktiebolaget Land och Sjö.

Torsten Söderquist.

E. Isox -

Bilaga F.

Till riksdagens andra lagutskott.

Enligt 4 § i lagen om olycksfall i arbete av den 17 juni 1916 har arbetsgivare
rätt att låta försäkra sina arbetare mot olycksfall antingen i riksförsäkringsanstalten
eller i ömsesidigt bolag, vars delägare äro arbetsgivare.

Vid sidan av riksförsäkrigsanstalten, som övertagit huvudmassan av de sociala
olycksfallsförsäkringarna, arbeta nu i Sverige icke mindre än 13 olika ömsesidiga
arbetsgivarebolag med i regel mycket gott resultat och, såsom erfarenheten hittills
visat, i varje fall fyllande sitt ändamål på ett fullt tillfredsställande sätt.

Genom skrivelse av den 31 december 1919 till socialförsäkringskommissionen
och till Kungl. Maj:t har emellertid chefen för riksförsäkringsanstalten anfört skäl,
som enligt hans mening tala för en ändrad lagstiftning, varigenom den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen skulle monopoliseras för riksförsäkringsanstalten.

Motioner i samma syfte förelågo redan vid fjolårets riksdag. De folio emellertid
huvudsakligen på grund av försäkringsrådets avstyrkande och dess framhållande
av att förevarande fråga borde göras till föremål för en allsidig utredning.

Till innevarande års riksdag hava motionärerna i fråga, herrar August Ljunggren
i första kammaren och Bernhard Eriksson i andra kammaren, återkommit med
anspråk på riksdagens bifall till den ifrågasatta nya monopolbildningen. Dessa
herrars synpunkter i saken äro nära sammanfallande med chefens för riksförsäkringsanstalten,
och herr Ljunggren åberopar till och med i sin motion förenämnda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82. 47

skrivelse från riksförsäkringsanstaltens chef till socialförsäkringskommissionen. Därjämte
åberopas uttalande i dagspressen om riksförsäkringsanstaltens organisation
samt främmande länders lagstiftning.

Huvudmotivet för yrkandet åtminstone x den ena motionen synes vara, att
arbetsgivarebolagen ej skulle tillgodose de försäkrade på tillfredsställande sätt.
Detta påstående grundas dels på bolagens förmenta strävan att genom indragningar
i ersättningarna minska sina utgifter, dels på uppgifter om inträffade fall, då bolagens
beslut överklagats och till följd därav ändrats, dels på vissa bolags uttalanden av
innehåll att riksförsäkringsanstalten skulle representera »statssocialistiska principen
förverkligad».

Motionärens försök att påbörda bolagen någon strävan att undandraga sig
åtagen ersättningsskyldighet torde få anses såsom ett illa grundat försök att nedsätta
och misstänkliggöra bolagens verksamhet, så mycket mer som ju i verkligheten
bolagen måste vid sina beslut angående ersättning för inträffade olycksfall
följa de utlåtanden, som i saken göras av såväl vederbörande läkare som ock av
respektive överläkare och aktuarie. Erfarenheten bekräftar till fullo, att läkaren
vid utfärdande av intyg rörande olycksfall mycket väl tillgodoser den skadades
intressen. Motionärens påstående i denna del innebär således ett enligt vår mening
lika grundlöst som beklagligt underkännande av läkarekårens opartiskhet. Att av
ett visst bolags uttalande angående läkareintyg rörande inträffade olycksfall draga
den slutsatsen, att alla bolag följa samma strävan, som ur ifrågavarande uttalande
möjligen kan utläsas, synes oss egendomligt. Det är oss bekant, att flera bolag
vidtagit mycket kraftiga åtgärder just för att läkareintyg alltid skola åtfölja anmälan
om olycksfall.

A ad slutligen beträffar fastställande av invaliditetsgraden, livränta och livräntefond
för sådan, torde det i verkligheten ej bli möjligt för bolagen att därvid göra
någon inknappning till förfång för den skadade, så mycket mindre som de därigenom
skulle motverka sina egna intressen i fråga om anslutning från och förtroende hos
arbetsgivarna och i arbetarekretsar väcka opposition mot försäkring i arbetsgivarebolag.
I berörda avseende kan man för övrigt taga för givet, att vederbörande
kontrollerande statsorgan skall komma att kontrollera vederb. handlingar och
därpå fattade beslut så omsorgsfullt, att försök i den påstådda riktningen från bolagens
sida helt enkelt är otänkbart. Det kan val ej heller vara motionärens mening att
underkänna nämnda kontrollerande myndighets opartiskhet och kompetens för dess
maktpåliggande uppdrag? Att av något bolags uttalande om förverkligande av
statssocialistiska idéer draga den slutsatsen, att bolagen skulle söka undandraga sig
någon del av sin ersättningsskyldighet, är uppenbarligen orimligt.

Det har sin riktighet att, beträffande ifrågavarande försäkringsgren, konkurrens
förekommit i former, som ej alltid varit tilltalande. Det är att beklaga, att
motionären ej mera allsidigt undersökt detta förhållande och den omfattning, vari
denna konkurrens bedrivits. Vi hänvisa i denna del till närlagda intyg från eu
medlem av vår organisation, varav torde framgå, att just riksförsäkringsanstalten
ej är alldeles främmande för denna sak.

En av motionärerna erkänner, att riksförsäkringsanstaltens många formulär
redan nu äro invecklade och betungande och att »det är ett livsvillkor för all socialiörsäkring,
att den befrias från onödig byråkrati, och att handläggningen av ärendena
sker snabbt och med minsta möjliga besvär och kostnader för försäkringstagaren».

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Till alla delar vilja vi ansluta oss till detta uttalande, men vi hysa den
bestämda uppfattningen, grundad på redan vunna erfarenheter av åtskilliga medlemmar
inom vår organisation, att statens verksamhet på försäkringsområdet i
detta hänseende erbjuder ett rikt fält för ifrågavarande motionärs reformatoriska
verksamhet. Åtskilliga näringsidkare inom vår organisation ha till och med motiverat
sin anslutning till ömsediga bolag just därmed, att riksförsäkringsanstaltens
former för försäkringens ordnande äro alltför byråkratiska, besvärliga och omständliga
liksom ock en avsevärd omgång och många skriverier äro ofrånkomliga för såväl
försäkringens ordnande som ock för reglering av inträffade olycksiall.

Samma motionär riktar sig särskilt mot de mindre arbetsgivarnas ratt att
ansluta sig till bolagen, därvid betonande, att detta har till följd »att det uppstår
ett oerhört besvär för riksförsäkringsanstalten att i arbetsgivareförteckningar avpricka
de arbetsgivare, som hava försäkringar i ömsesidiga bolag». Häremot kan
anföras, att det väl ej rimligen kan sägas, att denna avpriekmng menför större
besvär än det att debitera premier, inkassera desamma och i övrigt ordna försäkringen.
Att detta senare besvär för anstalten är rätt.så betungande redan nu, trots
att° en hel del mindre arbetsgivare ingått i ömsesidiga bolag, kan bevisas därav,
att enligt offentliggjorda uttalanden de mindre arbetsgivarna i flertalet av landets
städer ännu så sent som i medio av sistlidne januari ej av riksförsäkringsanstalten
påförts några premier för 1918. Därtill kommer, att det måste anses egendomligt,
att motionären för att bespara riksförsäkringsanstalten besvär vill frånhända de
mindre arbetsgivarna den fördel, som obestridligen ligger i att få teckna försäkring
i ömsesidigt bolag. Motionären erkänner, att det i praktiken, åtminstone delvis,
visat sig, att de ömsesidiga bolagen debitera lägre premier. Då detta är fallet
redan i början, kan man ju gott taga för givet, att fördelarna för delägarna i omsesidio-a
bolag bli allt större för framtiden, då bolagens fondbildnmgar fortgått sä
långt, att avsevärda avkastningar därav kunna uppstå. Synnerligen egendomligt
verkar ock motionärens angrepp på denna de mindre arbetsgivarnas nyssnämnda
rätt, så mycket hellre som ju samma motionär räknas till de politiker, som utge
sio- ''för att draga i härnad för de smås intressen och icke emot desamma. Då
staten hittills veterligen icke genom övertagande av någon verksamhetsgren från
den enskilda företagsamheten i något fall verkat prissänkande, så synes det vara
alldeles grundlöst att diskontera förhoppning om att riksförsäkringsanstaltens premier

skola komma att sänkas. , 0 . , , ,,, . „ s

Riksförsäkringsanstalten anför i sin inlaga de svårigheter, som råda i traga
om statistiken över arbetsgivarna och arbetarna, vilken statistik uppgöres med
mantalslängderna som grund. Dessa svårigheter skulle lätt undanröjas genom
sådan ändring av mantalsskrivningsförordningen att det ålades aroetsgivare skyldighet
att deklarera icke endast antalet arbetare utan ock var man hade dessa försäkrade,
om i riksförsäkringsanstalten eller i enskilt bolag. I övrigt erinras, att
arbetsgivarebolag redan nu är enligt olycksfallsförsäkringslagen skyldigt att viss
tid årligen efter fastställt formulär inkomma med uppgift å såväl de arbetsgivare,
som nästföregående år varit delägare i bolaget, som å hos dessa anställda arbetare,
och anstaltens kontroll i detta avseende kan ju bliva än effektivare, om mantalsskrivningsförordningen
intoge''stadgande enligt vad ovan anförts. . . .

Såväl riksförsäkringsanstalten i sin inlaga till socialförsäkrmgskommissionen
som även nämnda båda motionärer åberopa lagstiftningen i andra land i fråga om

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 32.

arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
skall äga rum. Enligt ålderdomsförsäkringskommittén kan den obligatoriska försäkringsplikten
i vissa land fullgöras medelst försäkring i en eller flera av vederbörande
stat anordnade försäkringsinrättningar, under det att i andra land försäkring
i enskilda bolag är tillåten. Det synes av nämnda kommittés undersökning att
döma, som om i Europa Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien vore de enda land,
i vilka ifrågavarande försäkring vore monopoliserad för staten. Även om andra land
än ovan nämnda skulle hava lagstiftning av liknande slag, har dock i kommitténs
motivering intet som helst nämnts i fråga om olägenheterna av att vid sidan om
statsanstalten hava enskilda försäkringsinrättningar. Tydligen har kommittén liksom
Kungl. Maj:t och riksdagen ej funnit sig ha skäl att befara sådana olägenheter,
varför det i vår gällande lag medgivits arbetsgivarna att medelst organiserande
av egna, ömsesidiga bolag vinna lättnad i den pålaga, som den obligatoriska
olycksfallsförsäkringsplikten för dem innebär.

På grund av sin enklare och billigare organisation och de i allmänhet gynnsamma
resultaten av arbetsgivarnas försäkringsbolag, vilka merendels lämnat delägarna
utsikt till vinstandel och i varje fall samlat fonder för premieåterbäring,
under det att riksförsäkringsanstalten ofta äskar förhöjda anslag för sin verksamhet,
måste man, då bolagen rationellt handhavas, påstå, att de ur ekonomisk synpunkt
på ett särdeles tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.

Det är alldeles ofrånkomligt, att anstaltens förvaltningskostnader ställa sig
väsentligt högre än hos de ömsesidiga bolagen i allmänhet. Motionären, herr Eriksson,
har tydligen en känsla härav, då han säger: »dessa kostnader (förvaltnings-)
för en del bolag äro nog så betungande», och som exempel anför han siffrorna från
ett bolag, där premieintäkten skulle vara 204,000 kronor och förvaltningskostnaderna

95,000 kronor. Motionären synes härvid hava förbisett, dels att 1918 var startåret
för flertalet av arbetsgivarebolagen, dels det av alla erkända förhållandet, att ett
försäkringsbolag vid sin start har att vidkännas mycket dryga engångskostnader.
Lagstiftarna hava jämväl tidigare beaktat detta förhållande, vilket framgår av bestämmelserna
i lagen om försäkringsrörelse §§ 48 och 149. Hade motionären gjort
sig besväret att undersöka hithörande förhållanden, hade han med all sannolikhet
kommit till helt annan procentsats i fråga om bolagets förvaltningskostnader.

I detta sammanhang kunna vi hänvisa till officiella balansräkningen från ett
bolag, som varit i verksamhet före 1918, varav framgår att förvaltningskostnaderna
utgått med endast 5.3 3 procent av premieintäkten, under det att anstaltens förvaltningskostnader
för sagda år uppgick till cirka 28 procent av premieintäkten.

Det ekonomiska nettoresultatet av en försäkringsinrättnings verksamhet synes
oss giva bästa utslaget för hur företaget skötes. Yi äro i tillfälle meddela, att ett
bolag, som startade år 1918, kunde för sagda år avsätta premieåterbäringsreserv,
som motsvarade 21.5 procent av premieintäkten, och för år 1919 föreligger sådant
resultat, att 24.5 procent av premieintäkten kunnat avsättas för samma ändamål.

Ur de försäkrades synpunkt gäller ock, att i ekonomiskt hänseende betjänas
deras intressen, fullt tillfredsställande av de enskilda bolagen, så mycket hellre, som
ju fall av meningsskiljaktighet rörande ersättningar, livräntebelopp etc. kunna avgöras
av en för ändamålet inrättad statsinstitution, vars uppgiftér säkerligen icke
bortfalla i händelse av socialförsäkringens monopolisering för riksförsäkringsanstalten,
och de försäkrades anspråk på soliditet hos vederbörlig försäkringsinrättning
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sund. 2 avd. 20 höft. (Nr 32.) 7

Andra lagutsk Hets utlåtande Nr 32.

torde väl ostridigt få anses på fullt betryggande sätt tillgodosedda genom dels det
förhållandet, att de enskilda bolagens delägare äro personligen och obegränsat ansvariga
för respektive bolags fö; bindelser, dels ock den offentliga kontrollen över
samma bolags verksamhet. Praktiskt taget garantera sagda ansvarighet och
kontroll lika stor säkerhet som om staten vore försäkringsgivare. Talet om att
de försäkrades intressen skulle kräva socialförsäkringens monopolisering måste vi
därför beteckna som, vad det i verkligheten är, en ren konstruktion.

Att förstatliga ifrågavarande försäkringsgren av hänsyn till visst ämbetsverks
bekvämlighet och ekonomiska bärighet skulle för övrigt enligt vårt förmenande
innebära intet mindre än en inom t. o. m. ett synnerligen byråkratiskt statssamhälle
exempellös godtycklighet.

I detta sammanhang vilja vi icke underlåta att vördsamt erinra, det återkallande
redan nu av den arbetsgivarna 1915 beviljade förmånen att medelst organiserande
av egna anstalter bereda sig lindring i den pålaga, som lagen om obligatorisk
olycksfallsförsäkring av arbetare ålagt dem, synes oss illa överensstämma
med den rättssäkerhet, som ett ordnat rättssamhälle anses böra bereda jämväl
arbetsgivare.

Då det väl näppeligen kan på allvar göras gällande, att en socialisering av
ovan berörda gren av försäkringsverksamhet kan motiveras med nödig hänsyn till
de försäkrades eller riksförsäkringsanstaltens berättigade intressen, så skufle alltså
en reform enligt de föreliggande motionerna enligt vårt förmenande icke betingas
av något verkligt behov men väl innebära fara för ett onödigt och följaktligen
oskäligt exploaterande av arbetsgivarne.

Möjligen är det för att undanröja dylika farhågor, som riksförsäkringsanstalten
föreslagit inrättandet av ett olycksfallsförsäkringsråd, vilket skulle hava »inflytande
på anstaltens verksamhet» genom att granska grunderna för statistiken,
att fastställa farlighetsklasser och premietariffer samt att avgiva yttrande om principerna
för invaliditetsgradsättningen. I rådet, som enligt anstaltens förslag skulle
bestå av, förutom riksförsäkringsanstaltens chef, trenne dess tjänstemän samt fyra
representanter för arbetsgivare och arbetare, finge väl de båda sistnämnda kategorierna
bisittare knappast något inflytande på besluten och deras roll som rådgivare
torde i realiteten bliva tämligen obetydlig. Blir månne icke ett dylikt airangement
praktiskt taget ett medel att göra riksförsäkringsanstaltens arbete än mera betungande
i stället för att åstadkomma begärda förenklingar? I varje fall bleve det
helt naturligt kostbarare. Hur som helst, riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande
förslag synes icke kunna tillerkännas något av positivt värde vare sig ur arbetsgivarnas
eller de försäkrades synpunkt

Då arbetsgivarna bära alla kostnader för sina anställdas olycksfallsförsäkring,
synes rättvisa och billighet fordra, att det icke förnekas dem att själva under statens
kontroll ordna denna angelägenhet och att deras befogenhet härutinnan icke
inskränkes till blott »rådgivande» sådan i förhållande till en statsanstalt med monopolrätt.
Ur arbetsgivaresynpunkt vore det sålunda högst beklagligt, om riksförsäkringsanstaltens
monopolsträvanden skulle av riksdagen krönas med framgång,
och detta sä mycket mer, som erfarenheten visat, att av olycksfall drabbade blivit
både bättre och raskare hulpna, då de varit försäkrade i de ömsidiga bolagen, än
i riksförsiikringsanstalten med dess många och tidsödande formaliteter.

Att även den ena av statsmakterna varit av denna åsikt framgår av stats -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

rådsprotokollet av den 24 mars 1916 angående förslaget till den nya lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. Dåvarande civilministern von Sydow yttrade till
protokollet bland annat följande: »Ehuru, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit,
ganska vägande skäl kunna anföras för att åt en enda statsanstalt överlämna försäkringen
i sin helhet, kan jag dock å andra sidan ej undgå att finna så stora
fördelar förenade med den av kommittén (ålderdomsförsäkringskommittén) föreslagna
rätten för ömsesidiga arbetsgivarebolag att övertaga försäkringen för delägarnas
arbetare, att jag i detta avseende måste ansluta mig till kommittéförslaget. De
betänkligheter, som av riksförsäkringsanstalten beträffande försäkring i enskilda
bolag framhållits, torde mera gälla de egentliga affärsbolagen än dylika arbetsgivarebolag.
Erfarenheten från utlandet visar att arbetsgivarebolag synnerligen väl kunna
fylla sin uppgift, och i en del länder såsom Tyskland, Ryssland m. fl. har man
anförtrott hela försäkringens genomförande åt sådana bolag. Det måste ju också
anses som en ganska naturlig utväg att låta arbetsgivarna, som ju hava att bära
försäkringens hela börda, och vilka i allmänhet hava intresse av att tillgodose sina
arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna och handhava försäkringen av dessa
arbetare.»

Utdrag ur ovannämnda statsrådsprotokoll överlämnades sedermera till Kungl.
Maj:ts lagråd för yttrande, varvid lagrådet ej hade något som helst att invända
mot avfattningen av lagförslagets § 4 angående arbetsgivarebolags rätt att bedriva
verksamhet vid sidan av riksförsäkringsanstalten.

Olycksfallsförsäkringslagen av 1916 har ju dessutom endast varit i kraft i
tvenne år, varför det synes oklokt att redan nu vidtaga en så grundväsentlig förändring
av denna lag, i synnerhet som så mycket samvetsgrant arbete av de lagstiftande
myndigheterna blivit nedlagt på dess utformning och dessutom alla skäl
tala för dess bibehållande i dess nuvarande form.

De fördelar, densamma genom de nu verksamma ömsesidiga bolagen kan erbjuda
de försäkrade, framgår av vad ovan anförts, och som obestridliga fakta kvarstå
de redan anförda förhållandena, att hava väl fyllt sitt ändamål gent emot de försäkrade,
att de mer än väl hava motsvarat försäkringstagarnas anspråk, att deras
förvaltningskostnader äro på grund av enkelhet i organisationen i regel små och
att deras behandling av olycksfallsärenden är snabb, vartill kommer, att arbetsgivarebolagen
äro kapitalbildande och således torde få anses verka gynnsamt i
nationalekonomiskt hänseende. Några kraftigt vägande skäl mot de enskilda bolagens
existensberättigande och deras fortsatta gagnerika verksamhet hava enligt
vår mening sålunda icke åberopats vare sig från riksförsäkringsanstaltens eller motionärernas
sida. Visserligen påpekas som ett faktum av vikt, att ju längre den
förordade monopoliseringen fördröjes, dess mera förryckes statsanstaltens verksamhet.
Detta tyder ju därpå, att flykten från riksförsäkringsanstalten till de enskilda
bolagen under hand blir allt mera omfattande, något som tvivelsutan förklaras av
de förmåner, dessa senare uppenbarligen erbjuda sina delägare och därmed de försäkrade
arbetarna.

Till vad här ovan anförts kan med fog påpekas, vad också erfarenheten
visat, att statens övertagande av monopolrättigheter, varifrån den fria konkurrensen
uteslutes, just ej varit till fördel för den stora allmänheten, som i all slags
monopolisering icke utan skäl ser en ofrånkomlig fara för fördyring i en tid, då
tvärtom statsmakterna borde gripa in för att söka reducera de enskildas och bland

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

dem även arbetsgivarnas utgiftskonto. Fördelarna för riksförsäkringsanstalten själv
såsom ensam bärare av försäkringarna torde enligt anstaltens mening huvudsakligen
bliva av rent expeditionell natur, men fråga är väl, om expeditionslättnad
vid sådant fall verkligen skulle inträda, då ju anstalten finge betydligt större material
att arbeta med. Såsom förhållandet nu är, övertages ju arbetet till stor del
av de ömsesidiga bolagen, och detta på ett sätt, som både är och måste vara smidigare
och enklare än riksförsäkringsanstaltens förhållandevis dock så stora apparat.
Har riksförsäkringsanstalten i expeditionellt hänseende, såsom i inlagan till socialförsäkringskommissionen
antydes, besvärligheter, respektive kostnader med anledning
av oriktiga uppgifter från de ömsesidiga bolagen eller på grund av svårigheter
i fråga om identifiering och debitering, så torde väl dessa kostnader åtminstone
till stor del täckas medelst den avgift av 3 procent å premieintäkterna, som
de enskilda bolagen nödgas erlägga för bestridande av anstaltens och försäkringsrådets
verksamhet.

Med stöd av vad ovan angivits hava vi härmed, såsom representerande

14,000 handelsidkare, velat förorda avslag å de ifrågavarande motionerna.

Stockholm den 27 februari 1920.

Vördsamt

Sveriges köpmannaförbund

Härold Almström.

Avskrift På

begäran får jag hamn ed intyga, att vid det föredrag, som doktor Åkeson från
Stockholm höll härstädes å Stora hotellet hösten 1917 för att klargöra den nya
lagen om obligatorisk olycksfallsförsäkring i arbete, framhöll doktor Å. på det
kraftigaste och bevisade med siffror på svarta tavlan omöjligheten för de enskilda
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen att bestå i konkurrensen med riksförsäkringsanstalten,
till vilken de bland annat hade att betala en viss avgift för det
kontrollantskap denna anstalt skulle utöva över de ömsesidiga bolagen och att deras
premier därigenom skulle ställa sig betydligt högre än riksförsäkringsanstaltens,
såvida deras verksamhet ej skulle gå med förlust.

Enligt min, och mångas med mig, uppfattning gjorde doktor Å. allt för att
söka få de närvarande att inse risken att försäkra i de ömsesidiga bolagen och fördelen
att ingå i riksförsäkringsanstalten.

Jönköping den 18 februari 1919.

Bror Engdahl,

köpman.

Rätt avskrivet intyga:

Aug. Ericson. E. Bandqvist.

STOCKHOLM, ISAAC MARG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.