Andra lagutskottets utlåtande nr 30 (Utlåtande 1951:L2u30 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Nr 30.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till vägtrafikförordning m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad proposition, nr 30, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll samt med hänvisning till här nedan intagna författningsförslag,

dels anhållit om riksdagens yttrande över förslaget till

1) vägtrafikförordning;

dels föreslagit riksdagen att antaga förslagen till

2) lag om straff för vissa trafikbrott;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; och

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon;

dels anhållit om riksdagens yttrande över förslagen till

5) förordning om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 (nr 22); samt

6) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. in.;

dels ock föreslagit riksdagen att antaga förslaget till

7) förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Sedan samråd ägt rum med ordföranden i bevillningsutskottet, har det
icke ansetts erforderligt att låta propositionen bliva föremål för behandling
av sammansatt bevillnings- och andra lagutskott.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Förslag till Vägtrafikförordning.

Härigenom förordnas som följer.

AVDELNING I.

Inledande bestämmelser.

1 §•

1 mom. I denna förordning förstås med

väg: allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel, samt enskild väg, som nyttjas till farväg, däri inbegripet
för samfärdsel endast vintertid avsedd körled;

vägtrafikant: envar som färdas eller eljest vistas på väg eller i fordon på
väg;

fordon: varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för
tärd på marken och icke löper på skenor.

Vad i denna förordning stadgas om vägkorsning skall äga motsvarande
tillämpning på förgrening av väg och anslutning mellan vägar.

2 mom. I denna förordning förstås med motordrivet fordon: fordon, som
för framdrivande är försett med motor, dock ej luftfartyg.

Motordrivna fordon indelas i

A. motorfordon: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för
att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran, så ock för annat
ändamål inrättat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svårighet
kan ändras till en hastighet överstigande 30 kilometer i timmen;

B. traktor: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen såsom dragfordon
för annat fordon eller för arbetsredskap, och som är konstruerat för
en hastighet av högst 30 kilometer i timmen samt endast med svårighet kan
ändras till högre hastighet;

C. motorredskap: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen såsom
arbetsredskap, och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer
i timmen samt endast med svårighet kan ändras till högre hastighet.

3 mom. För motorfordon gäller i denna förordning följande indelning:

1. bil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul (medar) eller
med band, där icke fordonet enligt vad nedan sägs är att anse som motorcykel; 2.

motorcykel: motorfordon på två hjul (medar), med eller utan sidvagn,
eller sådant motorfordon på tre hjul (medar), som har en tjänstevikt,
beräknad såsom för motorcykel, av högst 400 kilogram.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Bilar hänföras till följande slag:

a. personbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av personer,
dock, utöver föraren, högst åtta personer (passagerare);

b. buss: bil, som är byggd för befordran av flera än åtta personer (passagerare)
utöver föraren, även om bilen därjämte är inrättad för annat ändamål; c.

lastbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av gods och ej
är att hänföra till buss; såsom lastbil anses jämväl bil, som icke enligt vad
förut angivits är att hänföra till visst slag av bil.

Motorcyklar indelas i

a. lätt motorcykel: motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kilogram;

b. tung motorcykel: motorcykel med tjänstevikt över 75 kilogram.

i mom. I denna förordning förstås med

släpfordon: fordon, som är byggt för koppling till bil eller traktor och
avsett för person- eller godsbefordran eller för att uppbära anordningar
för bilens eller traktorns drivande;

efterfordon: fordon, som, utan att vara hänförligt till släpfordon, är kopplat
till bil eller traktor;

släpvagn: släpfordon, som är försett med hjul eller band;

släpsläde: släpfordon, som är försett med medar;

påhängsvagn: släpvagn, som är avsedd att genom kopplingsanordning,
bestående av tapp med vändskiva eller därmed jämförlig konstruktion,
förenas med bil eller traktor, och som är så utförd, att dess underrede (chassi)
eller karosseri direkt vilar på det dragande fordonet;

sidvagn: fordon, som är byggt för att kopplas vid sidan av tvåhjulig
motorcykel; tillkopplad sidvagn är dock icke att anse såsom särskilt fordon;

cykel: fordon, som är avsett att av åkande framdrivas med tramp- eller
vevanordning, dock ej fordon, avsett uteslutande för lek (lekfordon);

tandemcykel: tvåhjulig cykel, som är byggd för att framdrivas av två eller
flera personer;

utryckningsfordon: ambulansbil samt motorfordon, som är avsett att användas
av brandväsendet vid eldfara, av brandkår för beredande av hjälp
vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polis- eller tullpersonal i
brådskande tjänsteutövning.

5 mom. Vad i denna förordning föreskrives för visst slag av fordon skall
i tillämpliga delar gälla även chassi till sådant fordon.

Föreligger särskild anledning att hänföra viss fordonstyp till annat slag
av fordon än som med tillämpning av beskrivningarna i 2—4 mom. skulle
bliva fallet, eller kan beträffande viss fordonstyp icke med ledning av dessa
beskrivningar avgöras, till vilket slag av fordon densamma är att hänföra,
bestämmer därom Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

C> mom. I denna förordning förstås med

bils eller traktors tjänstevikt: sammanlagda vikten av dels fordonet i
normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

rande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och reservhjul ävensom
bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av fordonet;

motorcykels tjänstevikt: sammanlagda vikten av dels motorcykeln i normalt,
fullt driftfärdigt skick, dock oberäknat sidvagn, dels ock till motorcykeln
hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten;

släpfordons eller sidvagns tjänstevikt: vikten av fordonet i normalt, fullt
driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri;

motorfordons, släpfordons eller sidvagns maximilast: den beräknade vikten
av det största antal personer och den största mängd gods, varför fordonet
är inrättat, dock att i fråga om bil förarens vikt ej medräknas;

bils eller släpfordons totalvikt: summan av fordonets tjänstevikt och
maximilast;

fordons bruttovikt: den vikt, som vid visst tillfälle uppbäres av fordonets
samtliga hjul, band eller medar.

Vid fastställande av tjänstevikt eller maximilast skall vikten av varje
person beräknas till 70 kilogram.

Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt och maximilast
meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

7 mom. I denna förordning avses med

parkering: uppställning av fordon; dock räknas ej såsom parkering uppställning
tillfälligt under kortare tid för åkandes på- eller avstigning, för
av- och pålastning av gods eller för annat liknande ändamål;

parkeringsplats: område, som särskilt anvisats för parkering av fordon
eller visst slag av fordon.

8 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon skall beträffande
fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället gälla
innehavaren, trots att äganderätten ännu icke övergått på honom.

9 mom. Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses,
verkställes, där ej annorlunda är angivet, av särskilda besiktningsmän.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller av Konungen förordnad chefsmyndighet.

AVDELNING II.

Bestämmelser om fordon.

1 kap. Fordons beskaffenhet och utrustning.

Allmänna bestämmelser.

2 §•

Fordon får tagas i bruk på väg, endast om fordonet är tillförlitligt ur
säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik. I dessa hänseenden gäller
för vissa slag av fordon vad nedan i 3—8 §§ stadgas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Närmare bestämmelser om anordningar, som i 3—8 §§ avses, meddelas,
där så finnes erforderligt, av Konungen eller den myndighet som Konungen
därtill förordnar.

Bil.

3 §•

1 mom. Bil skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) effektiv bromsutrustning, bestående av antingen två av varandra oberoende
system för bromsning eller ett system, som kan påverkas av två
av varandra oberoende anordningar; åtminstone ett system skall kunna på
sluttande mark kvarhålla bilen, även om föraren lämnat denna;

c) om bilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för backning;

d) antingen luftringar eller ock andra ringar, medar eller band av beskaffenhet,
som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

e) framtill minst två på samma höjd, en på vardera sidan av bilen, anbragta
lyktor, som kunna visa vitt eller gult sken av sådan sammanlagd
ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande sätt; och skola
lyktor med bländande sken kunna snabbt avbländas på tillfredsställande
sätt;

f) baktill dels lykta, varigenom på bilen anbragt bakre registrerings-, interims-
eller saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den under
mörker lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött sken bakåt
(baklykta), dels ock lykta, som vid användning av fotbroms eller motsvarande
anordning kan visa rött eller gult sken bakåt (stopplykta); och få
dessa lyktor kombineras;

g) apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton;

h) med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa ändrad körriktning
och vid användning är väl synlig såväl framifrån som bakifrån (körriktningsvisare);
dock erfordras icke sådan anordning på chassi utan förarhytt; i)

backspegel, så placerad, att föraren med densamma kan iakttaga den
bakomvarande trafiken; dock behöver chassi utan förarhytt icke vara försett
med backspegel;

j) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning för att hindra
störande ljud från avloppsgaserna (ljuddämpare);

k) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande anordningar;
stänkskydd erfordras dock icke på chassi och ej heller på sådan
lastbil, varest skyddet finnes medföra avsevärd olägenhet med hänsyn till
bilens konstruktion och ändamål; samt

l) tillfredsställande kopplingsanordning, om bilen är avsedd för att draga
släpfordon.

2 mom. Förarplatsen på bil skall vara rymlig och så anordnad, att den
medgiver bekväm körställning samt god utsikt över vägen och åt sidorna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Samtliga anordningar för bilens manövrering skola vara anbragta så, att
föraren utan förväxling lätt kan åtkomma dem utan att flytta sig från sin
plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

3 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta flytande eller
gasformigt bränsle, liksom ock den elektriska utrustningen skola vara på
bästa möjliga sätt skyddade för åverkan och så beskaffade, att vådeld såvitt
möjligt förekommes.

Behållare och rör för gasformigt bränsle få icke vara placerade inom
utrymme, som är avsett för personbefordran.

4 mom. Anordningar, som till skydd mot slirning anbringas på bil, skola
vara så beskaffade, att de ej skada vägen.

5 mom. På buss samt gengasdriven person- eller lastbil skall finnas eldsläckningsapparat.
På gengasdriven buss samt gengasdriven lastbil skall
därjämte under tiden från och med den 1 april till och med den 15 oktober
vid färd utom tättbebyggt område finnas särskilt kärl med minst tio liter
vatten för eldsläckning.

Eldsläckningsapparat skall vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.
Eldsläckningsapparat och kärl med vatten skola vara lätt tillgängliga.

Motorcykel.

4 §•

1 mom. Motorcykel skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) minst en effektiv broms; dock att i fråga om tung motorcykel kräves
effektiv bromsutrustning, bestående av antingen två av varandra oberoende
system för bromsning eller ett system, som kan påverkas av två av varandra
oberoende anordningar, varjämte på trehjulig tung motorcykel eller motorcykel
med sidvagn åtminstone ett system skall kunna på sluttande mark
kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta;

c) antingen luftringar eller ock andra ringar eller medar av beskaffenhet,
som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

d) framtill minst en lykta, som kan visa vitt eller gult sken av sådan
ljusstyrka, att fordonet under mörker kan föras på betryggande sätt, och
som, därest den har bländande sken, kan snabbt avbländas på tillfredsställande
sätt; dock att i fråga om trehjulig motorcykel krävas belysningsanordningar,
som för bil angivas i 3 § 1 mom. e);

e) baktill dels lykta, varigenom på motorcykeln anbragt bakre registrerings-,
interims- eller saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den
under mörker lätt avläses (skyltlykta), dels ock lykta, som kan visa rött
sken bakåt (baklykta); och få dessa lyktor kombineras;

f) apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton;

g) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning till förhindrande
av störande ljud från avloppsgaserna (ljuddämpare); samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 7

h) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller därmed svarande anordningar.

Vad i 3 § 2—4 mom. är stadgat om bil skall i tillämpliga delar gälla även
för motorcykel.

2 mom. Till tvåhjulig lätt motorcykel eller till trehjulig motorcykel får
icke kopplas annat fordon. Till tvåhjulig tung motorcykel får icke kopplas
annat fordon än sidvagn; och får fordonens sammanlagda tjänstevikt icke
överstiga 400 kilogram.

3 mom. På tillkopplad sidvagn skall framtill på den från motorcykeln
vända sidan finnas lykta, som kan visa vitt eller gult sken framåt. Om
sidvagnen är kopplad till höger om motorcykeln, skall sidvagnen dessutom
baktill på högra sidan vara försedd med lykta, som kan visa rött sken
bakåt, eller ock med reflexanordning, som vid belysning återkastar rött
sken.

Tillkopplad sidvagn skall vidare hava stänkskydd, bestående av stänkskärmar
eller däremot svarande anordningar.

Traktor och motorredskap.

5 §•

1 mom. Traktor skall vara försedd med

a) effektiv styrinrättning;

b) minst en effektiv broms; och skall åtminstone en broms äga förmåga
att på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta;
samt

c) tillfredsställande kopplingsanordning.

2 mom. Vid färd under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän
plats, där tillfredsställande belysning ej finnes, skall på traktor föras minst
två på samma höjd, en på vai’dera sidan av fordonet, anbragta lyktor, vilka
kunna framåt kasta vitt eller gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka, att
traktorn kan föras på betryggande sätt. Dessa lyktor skola, om de hava
bländande sken, kunna snabbt avbländas på tillfredsställande sätt. Vid färd
som nyss sagts skall dessutom baktill på traktorn föras lykta, som kan visa
rött sken bakåt (baklykta), eller reflexanordning, som vid belysning återkastar
rött sken. Baklykta eller reflexanordning erfordras dock ej, då sådan
anordning finnes på tillkopplat fordon.

Då skäl därtill prövas föreligga, äger, såvitt angår stads område, stadsmyndighet,
som nedan angives, och eljest länsstyrelsen förordna, att bestämmelserna
i föregående stycke skola vinna tillämpning även beträffande viss
enskild väg. Sådant förordnande skall bekantgöras i den ordning vederbörande
myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet avses i detta moment poliskammare eller, där sådan
saknas, magistrat eller kommunalborgmästare.

3 mom. Då traktor i annat fall än i 2 inom. sagts föres på väg under mörker,
skall den vara försedd antingen med en eller flera lyktor så anbragta,

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

att ljus kan synas såväl framifrån som bakifrån, eller ock med reflexanordningar,
som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar
skola visa vitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. En
lykta eller reflexanordning för sken framåt skall vara anbragt vid högra
sidan av traktorn. Lyktor, vilka hava bländande sken framåt, skola kunna
snabbt avbländas på tillfredsställande sätt. Anordning för rött sken bakåt
erfordras icke, då sådan anordning finnes på tillkopplat fordon.

4 mom. Motorredskap skall vara försett med

a) effektiv styrinrättning; samt

b) minst en effektiv broms; och skall åtminstone en broms äga förmåga
att på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta.

Vid färd under mörker skola på motorredskap föras belysnings- eller reflexanordningar,
som beskrivas i 3 mom.

5 mom. Vad i 3 § 2—4 mom. är stadgat om bil skall i tillämpliga delar
gälla även för traktor och motorredskap.

Släpfordon och efterfordon.

6 §•

7 mom. Släpvagn, som dragés av bil, skall vara försedd med

a) tillfredsställande kopplingsanordning;

b) om släpvagnen är avsedd för personbefordran, effektiv broms, som
kan manövreras från fotbroms eller motsvarande anordning på dragande bil
och, såvitt angår annan släpvagn än påhängsvagn, är så beskaffad, att släpvagnen
inbromsas vid brott på kopplingsanordningen;

c) om släpvagnen är avsedd för personbefordran eller dess tjänstevikt
överstiger 400 kilogram, broms, som kan på sluttande mark kvarhålla släpvagnen,
öven om denna frånkopplats bilen;

d) antingen luftringar eller ock andra ringar eller band av beskaffenhet,
som godkänts av den myndighet Konungen därtill förordnar;

e) baktill dels lykta, varigenom på släpvagnen anbragt registrerings-, interims-
eller saluvagnsskylt, som avser bilen, kan så belysas med vitt sken,
att den under mörker lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött
sken bakåt (baklykta), dels ock lykta, som vid användning av fotbroms
eller motsvarande anordning på dragande bil kan visa rött eller gult sken
bakåt (stopplykta); och få dessa lyktor kombineras; samt

f) stänkskydd, bestående av stänkskärmar eller däremot svarande anordningar;
stänkskydd erfordras dock icke på chassi och ej heller på sådan
släpvagn för godsbefordran, varest skyddet finnes medföra avsevärd olägenhet
med hänsyn till släpfordonets konstruktion och ändamål.

Vad i detta moment stadgas om broms, skyltlykta och stopplykta skall
icke gälla släpvagn, som vid eldfara användes av brandväsendet. På sådan
släpvagn må i stället för baklykta föras reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 9

2 mom. Släpsläde, som dragés av bil, skall hava tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd under mörker skall baktill på släpsläde, som här avses, eller på
slädens last föras lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta), eller ock
reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken. Vad sålunda föreskrives
skall vid färd med flera släpslädar äga avseende endast å den sista
av dessa.

3 mom. Släpsläde, som dragés av bil, skall vara försedd med anordning
till skydd mot slirning i sidled. Sådan anordning ävensom anordning, som
eljest till skydd mot slirning anbringas på släpfordon, skola vara så beskaffade,
att de ej skada vägen.

i mom. Släpfordon, som dragés av traktor, skall hava tillfredsställande
kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här avses, eller efterfordon under mörker
på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning
ej finnes, skall baktill på fordonet eller dess last finnas belysningsanordning,
som kan visa rött sken bakåt (baklykta), eller ock reflexanordning,
som vid belysning återkastar rött sken. Vad nu sagts skall vid färd
med flera släpfordon eller efterfordon gälla blott det sista av dem.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat för där avsett fall
skall äga motsvarande tillämpning på bestämmelserna i föregående stycke.

Cykel.

7 §•

1 mom. Cykel skall vid cykling vara försedd med

a) minst en effektiv broms; dock krävas minst två av varandra oberoende,
effektivt verkande bromsar i fråga om tandemcykel, cykel huvudsakligen
avsedd för godsbefordran, cykel med tre eller flera hjul samt cykel
med tillkopplat fordon; och skall, såvitt angår cykel med tre eller liera hjul
eller med tillkopplat sidofordon, åtminstone en broms kunna på sluttande
mark kvarhålla cykeln, även om föraren lämnat denna;

b) under mörker dels framtill lykta, som kan visa vitt eller gult sken av
tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande sätt,
och som, därest den har bländande sken, kan snabbt avbländas på tillfredsställande
sätt, dels ock baktill antingen lykta, som visar rött sken bakåt,
eller reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken;

c) ringklocka; samt

d) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tydlig
skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folkbokföringen.

2 mom. Fordon, som kopplats vid sidan av cykel, skall vid cykling under
mörker framtill på den från cykeln vända sidan vara försett med lykta,
som visar vitt eller gult sken framåt, eller ock reflexanordning, som vid be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

lysning återkastar sådant sken. Om sidofordonet är kopplat till höger om
cykeln, skall det dessutom baktill på högra sidan vara försett med lykta,
som visar rött sken bakåt, eller ock med reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken.

Är fordon kopplat efter cykel, skall vid cykling under mörker det tillkopplade
fordonet baktill vara försett med lykta, som visar rött sken bakåt,
eller ock med reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken.

Fordon, förspänt med dragare.

8 §•

1 mom. Föres med dragare förspänt fordon under mörker på allmän väg,
gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning ej finnes,
skall på fordonet, dragaren eller fordonets last finnas antingen en eller
flera lyktor så anbragta, att ljus kan synas såväl framifrån som bakifrån,
eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt.
Lyktor och reflexanordningar skola vara inrättade för vitt eller gult sken
framåt och rött sken bakåt. En lykta eller reflexanordning för sken framåt
skall, om sådan anordning ej finnes på dragaren, vara anbragt vid högra
sidan av fordonet eller lasten.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat för där avsett
fall skall äga motsvarande tillämpning på bestämmelserna i föregående
stycke.

2 mom. Vid färd med släde skola dragarens seltyg vara försedda med
bjällra eller klocka.

2 kap. Allmänna bestämmelser om kontroll över fordon.

9 §.

Finner polisman anledning antaga, att fordon, som av honom anträffas
på väg, icke är i föreskrivet skick, äger han undersöka fordonets beskaffenhet
och utrustning.

Befinnes fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för
trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, äger polismannen förbjuda användande
av fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra användandet.

Om flygande inspektion av motordrivet fordon eller släpfordon gäller vad
därom i 23 § särskilt stadgas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

3 kap. Kontroll över motordrivna fordon och släpfordon.

A. Kontroll genom registrering.

Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om registrerings- och

besiktningsskyldighet.

10 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skola föras bilregister och bilreservregister samt
hos myndighet, som Konungen bestämmer, centralt bilregister.

2 mom. Motorfordon, traktorer, som äro försedda med gummihjul eller
med band, samt släpfordon skola upptagas och redovisas i bilregister eller
bilreservregister enligt vad i 3 mom. samt 16—20 §§ närmare stadgas.

Fordon, som är upptaget i bilregister, benämnes registrerat. Fordon, upptaget
i bilreservregister, benämnes reservregistrerat.

3 mom. Bilregister föres i löpande följd i särskilda serier för bilar,
motorcyklar, traktorer och släpfordon.

Fordon skall vid upptagande i bilregister tilldelas ett ordningsnummer,
vilket, jämte en boktsavsbeteckning för länet, utgör fordonets registreringsnummer.

Länen betecknas sålunda:

A utmärker Stockholms stad,

B	»	Stockholms län,
C	»	Uppsala län,
D	»	Södermanlands län,
E		Östergötlands län,
F	»	Jönköpings län,
G	»	Kronobergs län,
H	»	Kalmar län,
I	»	Gotlands län,
K	>	Blekinge län,
L	»	Kristianstads län,
M	»	Malmöhus län,
N	»	Hallands län,
O	»	Göteborgs och Bohus län,
P	»	Älvsborgs län,
R	»	Skaraborgs län,
S	»	Värmlands län,
T	»	Örebro län,
U	»	Västmanlands län,
W	»	Kopparbergs län,
X	»	Gävleborgs län,
Y		Västernorrlands län,
Z	»	Jämtlands län,
AC	»	Västerbottens län,
BO	3>	Norrbottens län.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Fordon, som jämlikt 20 § överföres från bilregistret till bilreservregistret,
skall bibehålla sitt registreringsnummer. Då fordon jämlikt samma § avförts
ur såväl bilregistret som bilreservregistret, må fordonets ordningsnummer
tilldelas annat fordon.

4 mom. Såsom villkor för fordons upptagande i bilregister skall gälla,
att fordonet inom ett år före ingivandet av registreringsansökan antingen
godkänts vid registreringsbesiktning enligt 14 § eller ock upptagits i typintyg
enligt 15 § samt att fordonet icke därefter underkastats sådan ändring,
att det ej längre överensstämmer med uppgifterna i utfärdat besiktningsinstrument
eller typintyg.

Skall fordon, som är registrerat i ett län, överföras till bilregister i annat
län, erfordras icke, att registreringsbesiktningen skett eller typintyget utfärdats
inom nyss angiven tid.

Med ändring, varom ovan förmälts, avses ej sådan, som endast innefattar

a) avvikelse, som är att hänföra till fordonets utstyrsel och icke påverkar
dess beskattningsförhållande;

b) utbyte av motor mot annan med denna helt överensstämmande motor;
eller

c) användning av ringar av andra dimensioner än förut.

5 mom. Har registrerat fordon efter utfärdandet av gällande besiktningsinstrument
eller typintyg underkastats sådan ändring, som avses i 4 mom.,
skall, där icke jämlikt 19 § 2 mom. anmälan för avregistrering av fordonet
skall ske, ägaren inom tre veckor från det ändringen skedde inställa
fordonet hos besiktningsman för registreringsbesiktning.

Angående skyldighet för fordonets ägare att till länsstyrelse anmäla sålunda
verkställd registreringsbesiktning stadgas i 18 §.

Registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande.

11 §•

1 mom. Motorfordon eller med gummihjul eller med band försedd traktor
må tagas i bruk endast om fordonet är registrerat och vederbörligen försett
med skylt, som utvisar fordonets registreringsnummer (registreringsskylt).
Om sådan skylt förmäles i 21 § 1 mom.

Släpfordon må dragas av bil endast om släpfordonet är registrerat och,
på sätt i 21 § 2 mom. e) stadgas, försett med registreringsnummer.

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1 mom. må reservregistrerat
fordon, som är försett med skylt eller registreringsnummer på sätt stadgas
i fråga om registrerat fordon, utan ny registrering brukas, då fordonet enligt
bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293),
rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen den
30 juni 1942 (nr 584) eller civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) är
taget i anspråk med nyttjanderätt, så ock då brukandet avser fordonets av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 13

lämnande enligt berörda lagar eller dess hemförande efter förfogande eller
rekvisition.

3 mom. Om undantag i övrigt från bestämmelserna i 1 mom. stadgas i
12, 13 och 27 §§.

Fordons brukande enligt interimslicens.

12 §.

1 mom. Utan hinder av vad i 11 § stadgas må fordon brukas under förutsättning 1.

att härtill meddelats tillstånd (interimslicens) enligt föreskrifterna i
2 mom.;

2. att, såvitt angår motorfordon eller traktor, fordonet är försett med
interimsskylt enligt bestämmelserna i 3 mom. och 21 § 1 inom.; samt

3. att fordonet inom ett år före brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning
eller ock upptagits i typintyg, samt att fordonet icke därefter
underkastats sådan ändring, som avses i 10 § 4 mom.

Under 3 punkten här ovan angivet villkor skall dock icke gälla, där fordonet
endast brukas

a) av den, som yrkesmässigt eller i företag med egen verkstad tillverkar
eller reparerar fordon, för provkörning av fordon i samband med tillverkningen
eller reparationen;

b) för färd kortaste lämpliga väg från hamn, järnvägsstation, fabrik,
reparationsverkstad, förvaringslokal eller liknande till sådan plats eller lokal
eller till garage;

c) för färd kortaste lämpliga väg till och från besiktningsman för besiktning;
eller

d) för provkörning vid besiktning.

På reservregistrerat fordon, som är vederbörligen försett med registreringsskylt,
erfordras ej interimsskylt. Detta gäller dock icke fordon, som
hålles till salu av den, som yrkesmässigt driver tillverkning av eller handel
med motorfordon, traktorer eller släpfordon.

2 mom. Interimslicens utfärdas av polismyndighet.

Ansökan om interimslicens skall göras skriftligen av fordonets ägare och
innehålla upplysning om ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och
postadress, anteckning om den dag, då fordonet förvärvats, samt erforderliga
uppgifter för fordonets identifiering.

Interimslicens för motorfordon eller med gummihjul försedd traktor må
utfärdas endast om sökanden i två exemplar ingiver bevis, att fordonet är
trafikförsäkrat.

Interimslicens utfärdas för en tid av en månad. Licensen är avgiftsfri.

Interimslicens skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för
besiktningsman eller polisman.

Närmare bestämmelser om interimslicens meddelas av Konungen eller den
myndighet Konungen därtill förordnar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

3 mom. Polismyndighet, som utfärdat interimslicens för oregistrerat fordon,
skall tillhandahålla licensinnehavaren två interimsskyltar för motorfordon
och en för traktor.

För varje skylt skall till polismyndigheten erläggas en krona i avgift samt
hos samma myndighet deponeras fyra kronor.

Skylt skall återställas så snart den icke vidare behöves och sist inom en
månad efter utgången av den tid, för vilken interimslicens beviljats.

För skylt deponerat belopp skall betalas tillbaka, om skylten återställes
inom föreskriven tid, men eljest tillfalla statsverket.

4 mom. Vid färd med fordon enligt interimslicens i andra fall än som i
t mom. a—d) avses skall kunna styrkas, att fordonet inom ett år före brukandet
godkänts vid registreringsbesiktning eller upptagits i typintyg. Såsom
bevis tjänar intyg, tecknat å licensen av den, som utfärdat besiktningsinstrumentet
eller typintyget, eller av polismyndighet, för vilken instrumentet
eller typintyget toretetts. Saknas sådant bevis, skall till styrkande av förhållandet
medföras antingen instrumentet eller typintyget eller ock särskilt
bevis, meddelat av den, som utfärdat instrumentet eller typintyget, eller av
polismyndigheten. Här avsett instrument, typintvg eller bevis skall på tillsägelse
uppvisas för besiktningsman eller polisman.

Fordons brukande enligt saluvagnslicens.

13 §.

1 mom. Utan hinder av vad i 11 § stadgas må den, som yrkesmässigt driver
tillverkning av eller handel med motorfordon, traktorer eller släpfordon,
bruka av honom saluhållet fordon i fall, som avses i 12 § 1 mom. a—d),
eller för demonstration eller försäljning av fordonet under förutsättning

1. att han därtill erhållit tillstånd (saluvagnslicens) enligt vad i 2 mom.
stadgas;

2. att, såvitt angår motorfordon, traktor eller släpvagn, fordonet är försett
med saluvagnsskglt enligt bestämmelserna i 3 mom. och 21 § 1 inom.;
samt

3. i andra fall än som i 12 § 1 mom. a—d) avses, att fordonet inom ett
år före brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning eller ock
upptagits i typintyg, samt att fordonet icke därefter underkastats sådan ändring,
som avses i 10 § 4 mom.

2 mom. Saluvagnslicens sökes hos länsstyrelsen i det län, där sökandens
rörelse bedrives.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla upplysning om den firma,
varunder rörelsen bedrives. Vid ansökan skall fogas sådan utredning, angående
rörelsen, som sökanden önskar åberopa.

Befinnes sökande vara sådan tillverkare eller handlande, som i 1 mom.
avses, må länsstyrelsen utfärda saluvagnslicens att gälla tills vidare. Formulär
till saluvagnslicens fastställes av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar. Licensen är avgiftsfri.

Andra lagutskottets utlåtande nr SO.

Därest saluvagnslicens icke utnyttjas under senaste tolv månader eller
skälig anledning därtill eljest föreligger, kan licensen återkallas av den
länsstyrelse, som utfärdat densamma.

3 mom. Länsstyrelse, som utfärdat saluvagnslicens, gällande för motorfordon,
traktor eller släpvagn, skall under nedan angivna villkor tillhandahålla
licensinnehavaren erforderligt antal saluvagnsskyltar. För varje motorfordon
utlämnas två skvltar och för varje traktor eller släpvagn en
skylt.

Saluvagnsskylt må utlämnas endast under villkor

att, såvitt angår motorfordon eller släpvagn, saluvagnsskatt blivit erlagd,

att, såvitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, i två
exemplar ingives bevis om trafikförsäkring för varje fordon, varå skylten
skall användas,

samt att för varje skylt erlägges fem kronor i avgift.

Saluvagnsskylt, utlämnad under visst kalenderår, får efter årets utgång
fortfarande nyttjas, så länge saluvagnslicensen gäller, under villkor att innehavaren
årligen under december månad för det följande året fullgör vad
ovan i fråga om skatt, försäkring och avgift är stadgat för skyltens utlämnande.

Har saluvagnslicens återkallats eller rätt att nyttja utlämnad saluvagnsskylt
eljest upphört, skall dylik skylt omedelbart återställas till vederbörande
länsstyrelse.

Angående rätt att återfå skatt i fall, då saluvagnsskylt återställes under
löpande kalenderår, gäller vad därom särskilt stadgas.

4 mom. Vid färd med fordon enligt saluvagnslicens i andra fall än som
i 12 § 1 mom. a—d) avses skall, till styrkande av att fordonet inom ett år
före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning eller upptagits i typintyg,
medföras antingen besiktningsinstrumentet eller typintyget eller ock
särskilt bevis, meddelat av den, som utfärdat instrumentet eller typintyget
eller av polismyndighet, för vilken instrumentet eller typintyget företetts.
Här avsett instrument, typintyg eller bevis skall på tillsägelse uppvisas för
besiktningsman eller polisman.

För registreringen erforderlig besiktning.

Registreringsbesiktning.

14 ''§.

/ mom. Befinnes vid sådan besiktning av fordon, som är avsedd att ligga
till grund för registerföring beträffande fordonet (registreringsbesiktning),
att fordonet är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrumcnt.

2 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon, som
icke på godtagbart sätt åsatts tillverkningsnummer, skall besiktningsman -

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

nen å släpfordonet anbringa ett märke till identifiering av fordonet (identifieringsmärke).

3 mom. Närmare föreskrifter om registreringsbesiktning meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Typbesiktning.

15 §.

1 mom. Tillverkare här i riket av motorfordon, traktorer eller släpfordon
eller här i riket bosatt generalagent för sådan tillverkare i utlandet må erhålla
tillstånd att få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning).

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnar. Tillståndet må återkallas, när skäl därtill anses
föreligga.

2 mom. Därest motorfordon, traktor eller släpfordon enligt intyg, utfärdat
av tillverkare eller generalagent med tillstånd till typbesiktning, är i
överensstämmelse med typfordon, som blivit för denne besiktigat och godkänt,
eller företer endast sådana avvikelser från typfordonet, vilka äro att
hänföra till fordonets utstyrsel och icke förändra dess beskattningsförhållande,
skall så anses som om fordonet godkänts vid registreringsbesiktning
den dag intyget utfärdats. Dylikt intyg, typintyg, får icke utfärdas beträffande
fordon, som är eller varit registrerat.

3 mom. Närmare föreskrifter om typbesiktning och typintyg meddelas av
Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Registreringsförfarandet.

Hemort.

16 §.

hordon skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin
hemort.

Fordon skall anses hava sin hemort, där ägaren är mantalsskriven. Skall
fordonet företrädesvis användas å annan ort än den, där ägaren är mantalsskriven,
eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom olika län eller har
ägaren sitt hemvist utom riket eller tillhör fordonet ägare, som icke är mantalsskriven,
skall fordonet anses hava sin hemort, där det företrädesvis
brukas.

Ansökan om registrering.

17 §.

1 mom. Ansökan om registrering av motorfordon eller med gummihjul
eller band försedd traktor skall, om fordonet förut icke registrerats,
göras av ägaren inom tre veckor från det fordonet förvärvats och, i fråga

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

om chassi, försetts med karosseri. Denna skyldighet gäller dock icke den,
som innehar saluvagnslicens, såvitt angår fordon, som av honom förvaras
i lager eller hålles till salu.

Har släpfordon, som förut icke registrerats, tagits i bruk enligt interimslicens,
skall ansökan om registrering av fordonet göras av ägaren inom
tre veckor från det fordonet togs i bruk.

2 mom. Har fordon, som efter tidigare registrering avförts ur bilregistret,
åter tagits i bruk enligt interimslicens, skall ansökan om ny registrering
göras av ägaren inom tre veckor från det fordonet togs i bruk.

3 mom. Inträffar i fråga om registrerat fordon sådan förändring beträffande
dess hemort, att detsamma enligt 16 § skall registreras i annat
län, skall ägaren inom tre veckor från det förändringen inträdde göra ansökan
om ny registrering hos länsstyrelsen i det län, där registreringen
skall ske. Då hemorten ändras på den grund, att äganderätten till fordonet
övergår genom arv eller testamente, skall dock nyssnämnda tid räknas,
där arvskifte erfordras, från det detta hölls, men i annat fall, vid
arv, från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades, och, vid testamente,
från det testamentet blev beståndande.

Ansökan om ny registrering i fall, som i första stycket avses, behöver
icke göras av den, som innehar saluvagnslicens, där av denne förvärvat
fordon försäljes inom tre veckor efter förvärvet; dock skall han inom samma
tid göra anmälan om förvärvet och försäljningen av fordonet och om
tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.

Har fordon övergått till ny ägare, är förre ägaren alltid berättigad att
härom göra anmälan hos den länsstyrelse, där fordonet är registrerat. Genom
sådan anmälan upphör icke den nye ägarens skyldighet att söka registrering
eller göra anmälan enligt vad ovan sagts.

4 mom. Ansökan om registrering av fordon skall göras skriftligen och
innehålla:

dels uppgift om ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress; dels,

i fråga om fordon, som förut registrerats, uppgift om det fordonet
därvid tilldelade registreringsnumret;

dels ock, i fråga om fordon, som tagits i bruk enligt interimslicens, uppgifter
om den myndighet, som utfärdat licensen, datum för utfärdandet och
licensens nummer.

Ansökan skall vara åtföljd av:

dels vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg i tre exemplar eller,
om instrumentet eller typintyget tidigare lagts till grund för registrering,
i ett exemplar;

dels intyg av sökanden, att fordonet icke efter instrumentets eller typintygets
utfärdande undergått sådan ändring, som i 10 § 4 mom. avses;

dels, såvitt angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, bevis
i två exemplar om trafikförsäkring, dock att sådant bevis icke behöver
företes beträffande fordon tillhörande den, som yrkesmässigt driver lian iJ

Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

del med fordon, som nyss sagts, därest denne till länsstyrelsen ingivit bevis
om trafikförsäkring gällande för samtliga de registrerade motorfordon
och traktorer, som av honom förvärvats eller komma att förvärvas (flytande
trafikförsäkring);

dels ock stadgad avgift.

Om skyldighet att därjämte erlägga bilskatt är särskilt stadgat.

Anmälan om ändring i vissa registrerade förhållanden m. m.

18 §.

1 mom. Övergår registrerat fordon till ny ägare, skall, där icke jämlikt
17 § 3 inom. ny registrering av fordonet skall ske inom annat län, den nye
ägaren inom tre veckor från förvärvet göra anmälan därom hos länsstyrelsen
i det län, där fordonet är registrerat, dock att, då äganderätten till
fordonet övergår genom arv eller testamente, denna tid skall räknas på sätt
i nyssnämnda mom. är föreskrivet.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket, och har fordonet förvärvats
genom köp, byte eller gåva, åligger anmälningsskyldigheten förre
ägaren.

Förre ägaren är alltid berättigad att göra anmälan om övergång av äganderätten
till fordon. Genom sådan anmälan upphör icke den nye ägarens
anmälningsskyldighet.

Anmälan om övergång av äganderätt till fordon skall göras skriftligen
och innehålla uppgift om nye ägarens fullständiga namn, yrke, hemvist och
postadress samt om fordonets registreringsnummer. Då ny ägare gör dylik
anmälan, skall vid densamma fogas dels stadgad avgift, dels ock, såvitt
angår motorfordon eller med gummihjul försedd traktor, nytt försäkringsbevis
i två exemplar, dock att dylikt bevis icke behöver företes av den,
som yrkesmässigt driver handel med fordon av ifrågavarande slag, därest
denne till länsstyrelsen ingivit bevis enligt 17 § 4 mom. om flytande trafikförsäkring.

2 mom. Ägare av registrerat fordon skall inom tre veckor till länsstyrelsen
i det län, där fordonet är registrerat, skriftligen göra anmälan angående a)

jämlikt 10 § 5 mom. verkställd registreringsbesiktning av fordonet;

b) ny trafikförsäkring, som tagits å motorfordon eller med gummihjul
försedd traktor;

c) sådan ändring i fråga om fordonets hemort eller ägarens namn, hemvist
eller postadress, som icke föranleder ansökan eller anmälan enligt 1
mom. eller 17 § 3 mom.

Anmälan enligt detta mom. om verkställd registreringsbesiktning skall
vara åtföljd av besiktningsinstrument i tre exemplar ävensom stadgad avgift.
Angående skyldighet att vid sådan anmälan foga bilskatt, vartill anmält
förhållande må giva anledning, är särskilt stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Har vid registreringsbesiktningen utrönts, att fordonet ombyggts till fordon
av annat slag än det, till vilket det vid registrering tidigare hänförts,
skall vid anmälan om besiktningen, utöver vad ovan sagts, i tillämpliga
delar iakttagas vad som stadgas beträffande ansökan om registrering.

Vid anmälan om ny trafikförsäkring skall fogas nytt försäkringsbevis

1 två exemplar.

3 mom. Övergår reservregistrerat fordon till ny ägare, skall anmälan
härom göras hos den länsstyrelse, där fordonet är reservregistrerat. Beträffande
dylik anmälan skall i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. stadgats
i fråga om registrerat fordon.

Anmälan enligt 2 mom. c) skall göras även för reservregistrerat fordon.

Anmälan för avregistrering m. m.

19 §.

1 mom. Har ägare av registrerat motorfordon eller registrerad traktor
för avsikt att under viss tid eller tills vidare icke bruka fordonet eller ämnar
ägare av registrerat släpfordon icke vidare låta fordonet dragas av bil,
må anmälan om förhållandet göras hos länsstyrelsen för fordonets överförande
från bilregistret till bilreservregistret. Anmälan skall göras skriftligen
och åtföljas av stadgad avgift.

2 mom. Har registrerat fordon förstörts eller har med sådant fordon
eljest vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare
kommer att brukas bär i riket såsom registreringspliktigt fordon, skall ägaren
inom tre veckor från det han fått vetskap om dylikt förhållande göra
anmälan därom hos länsstyrelsen för fordonets avförande ur bilregistret.
Anmälan skall göras skriftligen samt åtföljas av bevis om de meddelade
uppgifternas riktighet.

Bestämmelserna i detta mom. skola i tillämpliga delar gälla även för
reservregistrerat fordon.

Länsstgrelsens verksamhet m. m.

20 §.

1 mom. Om vid registreringsansökan eller annan anmälan till bilregistret
de föreskrifter, som finnas för varje fall meddelade, icke iakttagits, skall
registrering eller anteckning till registret vägras. Registrering skall vidare
vägras, om det befinnes, att fordonet icke är i föreskrivet skick.

2 mom. Fordon skall efter anmälan enligt 19 § avföras ur bilregistret.

Även om sådan anmälan icke inkommit, må fordon avföras ur bilregistret,

om länsstyrelsen erhållit kännedom om att förhållande, som avses i 19 §

2 inom., inträffat i fråga om fordonet.

Har den, som i bilregistret är eller bör vara antecknad såsom ägare av
fordon, icke kunnat under två på varandra följande kalenderår anträffas
för uttagande av skatt, som för nämnda år debiterats för fordonet, må detta
avföras ur registret.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

3 mom. Fordon, som avförts ur bilregistret efter anmälan enligt 19 § 1
inom., skall reservregistreras.

Reservregistrerat fordon skall, då fordonet åter registreras eller anmälan
enligt 19 § 2 mom. sker, avföras ur bilreservregistret.

Även om sådan anmälan icke inkommit, må fordon avföras ur bilreservregistret,
därest länsstyrelsen erhållit kännedom om att förhållande, som
avses i 19 § 2 mom., inträffat i fråga om fordonet.

Fordon, som under tre år i följd varit reservregistrerad, skall, om icke särskilda
omständigheter till annat föranleda, avföras ur bilreservregistret.

4 mom. Har enligt 17 eller 18 § anmälan om övergång av äganderätt till
fordon gjorts av förre ägaren och har anmälan åtföljts av bevis, som styrker
äganderättens övergång, skall länsstyrelsen ur bilregistret eller bilreservregistret
avföra den förre ägaren.

5 mom. Närmare bestämmelser angående förandet av bilregister, bilreservregister
och centralt bilregister meddelas av Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnar.

Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon.

21 §.

1 mom. Registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt skall i förekommande
fall vara anbragt på motorfordon såväl framtill som baktill, på traktor
framtill och på släpfordon baktill. Framtill anbragt skylt skall vara väl synlig
framifrån och baktill anbragt skylt väl synlig bakifrån.

Har till bil kopplats släpfordon och kan till följd härav bilens skylt icke
med lätthet avläsas, skall baktill på släpfordonet eller, om flera släpfordon
tillkopplats, på det sista av dessa vara anbragt, förutom i förekommande fall
släpfordonets saluvagnsskylt, enahanda skylt, som skall föras på den dragande
bilen. Därest släpfordonet enligt vad nu sagts är försett med enahanda
interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras på den dragande bilen, behöver
bilen icke baktill vara försedd med sådan skylt.

Vad i föregående stycke föreskrivits skall icke gälla släpfordon, som vid
eldfara användes för brandväsendets räkning.

Skylt får ej under färd vara dold och skall alltid hållas i sådant skick, att
den lätt kan avläsas.

Närmare bestämmelser om registrerings-, interims- och saluvagnsskyltar
meddelas av Konungen.

2 mom. På registrerat fordon skola på lämpliga, lätt tillgängliga platser
föras skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift:

a) ägarens namn och hemvist samt, om ägarens hemvist är ett annat än
fordonets hemort, jämväl denna; samt

b) beträffande buss och lastbil; fordonets tjänstevikt, bredd och maximilast
ävensom det största antal passagerare fordonet är avsett att föra;

c) beträffande motorcykel utan tillkopplad sidvagn, fordonets tjänstevikt

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 21

och, såvitt angår trehjulig motorcykel, som är byggd för godsbefordran,
maximilast;

d) beträffande motorcykel med tillkopplad sidvagn, dels motorcykelns
tjänstevikt, dels ock sidvagnens tjänstevikt och, om sidvagnen är byggd för
godsbefordran, maximilast;

e) beträffande släpfordon, dels fordonets registreringsnummer, dels ock
fordonets tjänstevikt, bredd och maximilast ävensom det största antal passagerare
fordonet är avsett att föra.

3 mom. På registrerad lastbil skall på utifrån väl synlig plats tydligt finnas
angiven bilens maximilast.

B. Löpande kontroll.

Övervakning genom länsstyrelse.

22 §.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, förelägga ägare av motordrivet
fordon eller släpfordon att inom viss tid inställa fordonet hos besiktningsman
till kontrollbesiktning enligt 24 §.

Då besiktning eller annan undersökning av motordrivet fordon eller släpfordon
därtill föranleder eller då sådant fordon undanhålles besiktning, som
förelagts av länsstyrelse eller vid flygande inspektion, som i 23 § sägs, må
länsstyrelsen meddela förbud att använda fordonet (körförbud). Förbudet,
som skall delgivas fordonets ägare, länder till omedelbar efterrättelse och
gäller för hela riket intill dess besiktningsman efter kontrollbesiktning intygat,
att fordonet är i föreskrivet skick.

Flygande inspektion.

23 §.

Polisman, som länsstyrelse förordnat härtill, så ock besiktningsman äger
att undersöka och provköra motordrivet fordon eller släpfordon, som av
honom anträffas på väg, för kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning
(flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för
trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, äger förrättningsmannen meddela körförbud
beträffande fordonet. Förbudet länder till omedelbar efterrättelse
och gäller för hela riket intill dess bristen blivit avhjälpt och besiktningsman
efter kontrollbesiktning intygat, att fordonet är i föreskrivet skick. Förbudet
må dock dessförinnan hävas av länsstyrelse, om skäl därtill anses föreligga.

Befinnes fordonet vara bristfälligt, dock i mindre omfattning än nyss
nämnts, äger förrättningsmannen, om påpekande eller erinran anses icke
vara tillfyllest, förelägga fordonets ägare att avhjälpa anmärkta bristfällig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

heter på fordonet och att inom viss tid inställa detsamma hos besiktningsman
för kontrollbesiktning eller, om de anmärkta bristfälligheterna finnas
vara av blott ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, att inom angiven
tid genom intyg av polisman eller reparatör eller eljest på tillförlitligt sätt
för förrättningsmannen styrka, att bristfälligheterna blivit avhjälpta. Intyg
av polisman är avgiftsfritt.

Kontrollbesiktning.

24 §.

1 mom. Registrerat motorfordon, som användes för övningskörning i körskola
eller är inrättat för och drives med acetylen- eller gengas, framställd
i ett på fordonet eller på tillkopplat släpfordon befintligt gasverk, så ock
registrerat släpfordon, som uppbär sådant gasverk, skall inom ett år efter
närmast föregående besiktning av ägaren inställas hos besiktningsman för
besiktning, avseende kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning
(kontrollbesiktning).

Om skyldighet att för kontrollbesiktning inställa motordrivet fordon eller
släpfordon i anledning av körförbud eller föreläggande stadgas i 22 och
23 §§.

Angående skyldighet att för kontrollbesiktning inställa fordon, som användes
i yrkesmässig trafik eller uthyrning,srörelse, gäller vad därom särskilt
stadgas.

2 mom. Vid anmälan av fordon till kontrollbesiktning skall företes:

a) i fråga om fordon, för vilket utfärdats besiktningsinstrument eller
typintyg, det senast utfärdade instrumentet eller intyget; och

b) i fråga om fordon, för vilket meddelats körförbud eller föreläggande
om kontrollbesiktning enligt vad i 22 och 23 §§ stadgas, handling, som
utfärdats över förbudet eller föreläggandet.

3 mom. Befinnes vid kontrollbesiktning, att fordonet är i föreskrivet skick,
skall besiktningsmannen utfärda intyg härom.

4 kap. Trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon.

25 §.

Om skyldighet att taga trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon gäller
vad därom finnes särskilt stadgat.

5 kap. Skatt för motorfordon m. m.

26 §.

Om skyldighet att erlägga skatt för motorfordon m. m. och om skyldighet
för förare att under färd medföra och på tillsägelse av polisman fbr
denne uppvisa senaste skattekvitto gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som
från utlandet införts i riket för att tillfälligtvis här brukas.

27 §.

1 mom. Angående rätt att, utan hinder av vad i 11 § stadgas, på grund
av internationella överenskommelser eller eljest i särskilda fall här i riket
tillfälligt bruka i utlandet registrerat motorfordon eller släpfordon gäller
vad Konungen därom förordnar.

2 mom. Har, i annat fall än som avses i 1 mom., motorfordon eller släpfordon
för tillfälligt brukande införts till riket av person, som endast tillfälligtvis
skall vistas här, må, utan hinder av vad i 11 § stadgas, motorfordonet
brukas och släpfordonet dragas av bil under förutsättning

1. att härtill meddelats tillstånd (turistvagnslicens) enligt föreskrifterna
i 4 mom.;

2. att, såvitt angår motorfordon, fordonet är försett med turistvagnsskylt,
varom förmäles i 5 mom.; samt

3. att fordonet antingen enligt intyg, som nedan sägs, uppfyller de i det
land, varest fordonet är registrerat, gällande föreskrifterna för att få användas
i trafik eller ock undergått kontrollbesiktning och därvid befunnits
vara i sådant skick, som i 6 mom. sägs.

Intyg skall vara utfärdat av svensk konsul eller av polismyndighet i det
främmande landet eller av konsul, som företräder detta land här i riket,
samt företes vid ansökan om turistvagnslicens.

3 mom. Utan hinder av villkoren under 2 mom. 1—3 punkterna må fordon,
som från utlandet införts enligt vad i sagda mom. sägs, framföras till
närmaste plats, där polismyndighet finnes.

I 2 mom. under 3 punkten angivet villkor äger icke tillämpning, där fordon
endast brukas för sådan färd, som avses i 12 § 1 mom. a—d).

4 mom. Turistvagnslicens utfärdas av polismyndighet.

Ansökan om turistvagnslicens skall göras skriftligen och innehålla upplysning
om namnet såväl å fordonets ägare som, därest ägaren icke till
riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom dessas
yrke, hemvist och postadress samt erforderliga uppgifter för fordonets identifiering.

Turistvagnslicens får icke utfärdas, såvida ej sökanden styrker, att han
fullgjort vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i fråga om
erläggande av skatt för fordonet.

Turistvagnslicens skall utfärdas enligt formulär, som fastställes av Konungen,
och gäller för ett år från utfärdandet. Har sökanden företett intyg,
som i 2 mom. sägs, skall licensen förses med anteckning härom.

över fordon, för vilka utfärdats turistvagnslicens, skall polismyndighet
föra särskilt register. Närmare bestämmelser om dylikt register meddelas
av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Turistvagnslicens skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas
för besiktningsman eller polisman.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

När skälig anledning därtill föreligger, kan turistvagnslicens återkallas
av länsstyrelsen i län, där fordonet brukats.

5 inom. Polismyndighet, som utfärdat turistvagnslicens för motorfordon,
skall tillhandahålla licensinnehavaren två turistvagnsskyltar. Sådan skylt
skall vara av beskaffenhet, som Konungen föreskriver.

För varje skylt skall hos polismyndigheten erläggas fem kronor i avgift.

Har turistvagnslicens återkallats, skola turistvagnsskyltarna överlämnas
till den länsstyrelse, som återkallat licensen.

Vad enligt denna förordning gäller angående anbringande av interimsskylt
skall äga motsvarande tillämpning å turistvagnsskylt.

Skylt får ej under färd vara dold och skall alltid hållas i sådant skick,
att den med lätthet kan avläsas.

6 mom. Kontrollbesiktning av fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats,
avser att utröna, huruvida fordonet är i sådant skick, som stadgas i
2—4 samt 6 §§, dock att körriktningsvisare, varom i 3 § förmäles, icke erfordras.
Därest fordonet befinnes vara i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
på licensen teckna bevis därom.

7 mom. Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon
för tillfälligt brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling
förete bevis om trafikförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.

AVDELNING III.

Bestämmelser om förare av fordon.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

28 §.

1 mom. Fordon får icke på väg föras av någon, som på grund av sjukdom,
uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller
bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga förutsättningar att på betryggande
sätt kunna föra fordonet.

2 mom. Finner polisman skäl antaga, att förare av fordon är så påverkad
av starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon,
eller finner polisman uppenbart, att föraren eljest saknar nödiga förutsättningar
därför, äger polismannen förbjuda honom att föra fordonet, så ock,
där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Polismannen skall
snarast möjligt underrätta vederbörande förman om åtgärden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motorfordon.

Krav på körkort.

29 §.

1 mom. Motorfordon får föras endast av den, som genom körkort, utfärdat
av länsstyrelse, är berättigad att föra fordonet.

Körkort utfärdas för bil eller motorcykel och gäller för färd i hela riket.
Körkort för bil berättigar även till förande av motorcykel.

Körkort må meddelas för bil endast den, som fyllt 18 år, och för motorcykel
endast den, som fyllt 16 år. Körkort för motorcykel gäller, om innehavaren
icke fyllt 18 år, endast för lätt motorcykel.

2 mom. Körkort skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för
besiktningsman eller polisman. Körkortet skall vara i sådant skick, att det
utan svårighet kan avläsas.

3 mom. Om undantag från bestämmelserna i denna paragraf stadgas i 30
och 37 §§.

övningskörning.

30 §.

1 mom. Den, som för att erhålla körkort vill förvärva färdighet i körning
med motorfordon, må, utan hinder av att han icke innehar körkort, föra
sådant fordon vid övningskörning under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen sker med lätt motorcykel, 16 år;

2. att körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år och innehar
körkort för fordon av det slag, bil eller motorcykel, körningen avser,
samt har längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant
fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med bil, den, som utövar uppsikt över körningen,
medföljer i bilen vid den körandes sida.

Den, som har uppsikt över övningskörning, anses som förare vid sådan
körning.

2 mom. Om den, som redan innehar körkort men önskar uppöva sin färdighet
i körning, för vilken körkortet gäller, träffat avtal om övningskörning
med någon, som bedriver körskola enligt 36 §, anses den, vilken enligt
avtalet utövar uppsikt över sådan körning, som förare vid körningen.

Förarprov.

31 §.

i mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov inför
besiktningsman.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Vid anmälan till förarprov skall sökanden förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen; b)

av läkare enligt formulär, som Konungen fastställer, och inom tre
månader före anmälningen utfärdat intyg, utvisande i vad mån sökanden
lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning'',
som väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon;

c) välliknande fotografi av sökanden, så beskaffat, att det lämpligen kan
anbringas på körkortet; och skall fotografiet på baksidan vara av den
läkare, som utfärdat det under b) omförmälda intyget, försett med påskrift,
upptagande sökandens namn, datum för intyget och läkarens namnteckning;
samt

d) bevis om förarutbildning, utfärdat av den, som meddelat denna.

Erforderlig synskärpa skall anses föreligga, därest med eller utan glasögon

antingen synskärpan uppgår till minst 0,7 på det ena ögat och minst 0,3 på
det andra eller ock, om synskärpan på ett öga är mindre än 0,3 eller synen på
ögat helt saknas, synskärpan på det andra ögat uppgår till minst 0,8 samt
nedsättningen eller förlusten av synen på det sämre ögat bestått mer än
ett år.

Hörselförmågan skall anses tillräcklig, därest åtminstone på det ena örat
vanlig samtalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd.

2 mom. För provet skall sökanden tillhandahålla besiktningsmannen
lämpligt fordon. Under provet anses sökanden som förare av fordonet.

3 mom. Förarprov må godkännas endast om sökanden efter prövning
under olika trafikförhållanden samt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga;

b) äga för brukandet erforderlig kännedom om det slag av motorfordon,
varom fråga är; samt

c) hava nödiga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den verkan
ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medföra å den mänskliga organismen.

4 mom. Har sökande avlagt godkänt förarprov, skall den, som anställt
provet, meddela sökanden bevis härom (kompetensbevis).

Utfärdande av körkort m. m.

32 §.

1 mom. Ansökan om körkort göres hos länsstyrelsen i det län, inom vilket
sökanden är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven i riket,
hos länsstyrelsen i det län, där han vistas.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla upplysning om sökandens
fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress ävensom uppgift, huruvida
sökanden tidigare sökt eller erhållit körkort.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Vid ansökan skola fogas

a) de i 31 § 1 mom. a—c) nämnda handlingarna;

b) i 31 § 4 mom. angivet kompetensbevis, utfärdat inom tre månader före
ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste
två åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina
personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av
motorfordon; dock må detta kunna styrkas i annan ordning, om sökanden
under angivna tid icke varit mantalsskriven här i riket.

Innan intyg, som angives under c), utfärdas, skall polismyndigheten inhämta
yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden må hava varit
mantalsskriven under ifrågavarande tid.

Polismyndighet skall före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande
höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforderligt, jämväl
annan, som äger kännedom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligen till vederbörande
länsstyrelse insända införskaffade yttranden över sökandens nykterhetsförhållanden.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under c).

2 mom. Har sökande fullgjort vad i 1 mom. föreskrivits, må länsstyrelsen,
sedan av polismyndighet införskaffade yttranden kommit länsstyrelsen
tillhanda, och efter den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig,
för honom utfärda körkort. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan
sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar
hans förmåga att föra motorfordon, må körkort dock utfärdas allenast i de
fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

Formulär till körkort fastställes av Konungen.

På körkort skall innehavarens födelsetid finnas angiven.

Då körkort för motorcykel utfärdas för person, som icke fyllt 18 år, skall
på körkortet antecknas, att kortet intill den dag, då innehavaren uppnår
nämnda ålder, endast gäller för lätt motorcykel.

Om sökanden icke utan glasögon har erforderlig synskärpa, skall på körkortet
anmärkas, att han är skyldig att vid förande av motorfordon bära
nödiga glasögon.

3 mom. Har körkort för bil tilldelats någon, som förut innehar körkort
för motorcykel, åligger det honom att efter anmaning överlämna sistnämnda
körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för bil. Länsstyrelsen
skall, om körkortet för motorcykel utfärdats av annan länsstyrelse, underrätta
denna om kortets återställande.

4 mom. Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,
att det icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos läns -

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

styrelse, som utfärdat kortet, duplettkörkort med påteckning av ordet »duplett»
utställas.

Vid dylik ansökan skall fogas fotografi av beskaffenhet, som i 31 § 1 mom.

c) sägs; och skall fotografiet, där sökandens identitet icke på annat sätt
tillförlitligen styrkes, baktill vara försett med intyg av trovärdig person, att
fotografiet föreställer sökanden. Ansökan skall, om körkortet förstörts eller
förkommit, innehålla försäkran om förlusten av kortet. Finnes körkortet i
behåll, skall detsamma bifogas ansökningen.

Skulle förlorat körkort komma tillrätta, skall ettdera kortet ofördröjligen
återställas till länsstyrelsen.

5 mom. Ändrar innehavare av körkort namn, skall han inom tre veckor
från det ändringen skedde göra anmälan därom hos den länsstyrelse, som
utfärdat körkortet.

Länsstyrelsen skall, där så lämpligen kan ske, på körkortet införa det nya
namnet eller ock utfärda duplettkörkort upptagande detsamma. I sistnämnda
fall skall det tidigare utfärdade körkortet överlämnas till länsstyrelsen.

6 mom. över utfärdade körkort skall länstyrelsen föra körkortsregister.

Närmare bestämmelser angående körkortsregister meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Återkallelse av körkort m. m.

33 §.

1 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort
återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen:

1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 §
lagen om straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande
förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i
trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig
efter dessa bestämmelser; eller

4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden
i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse må icke äga
rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen
dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig
att föra motorfordon.

Vid prövning av fråga om återkallelse av körkort må, såvitt annat ej följer
av vad i nästa stycke stadgas, avseende icke fästas vid förseelse, för vilken
föraren dömts mer än två år före begåendet av förseelse, som giver anledning
till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning.

Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna
erhålla körkort. Denna tid skall utgöra

a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under
1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för
brott, som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott,
som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.

1 tiden skall inräknas den tid, varunder beslut om återkallelse tills vidare
enligt 3 mom. och om omhändertagande enligt 35 § varit gällande.

2 mom. Om förares förutsättningar för rätt att föra motorfordon blivit så
väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke vidare bör innehava körkort, skall den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, återkalla detsamma.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, ålägga förare att inom viss tid
förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid
sådana omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att
föra motorfordon, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelsen
fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga
beslutet.

Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande enligt
35 § första stycket, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida
körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Då beslut
om körkorts omhändertagande meddelats enligt 35 § andra stycket, skall
länsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse återkalla körkortet tills
vidare.

4 mom. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens försorg
delgivas den, som avses med beslutet.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen.

Skulle beslut om återkallelse efter anförda besvär bliva upphävt, skall
körkortet återställas till föraren.

5 mom. önskar förare, vars körkort återkallats enligt 1 mom., efter utgången
av den enligt samma moment bestämda tid ånyo erhålla rätt att föra
motorfordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom.,
åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det
län, som i 32 § 1 mom. sägs.

Ansökan må avse körkortets återfående:

a) om vid återkallelse enligt 1 mom. tiden för återkallelsen bestämts till
ett år eller därunder och ansökan göres inom sex månader efter utgången
av återkallelsetidcn; samt

b) om återkallelse skett enligt 2 mom. och ansökan göres inom två år
efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall ansökan avse utfärdande av nytt körkort.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

6 mom. Ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 1 mom.,
skall, därest tiden för återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara
åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg, som angivas i 31 § 1 mom. b)
och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan om återfående av körkort, som återkallats
enligt 2 mom., skall fogas läkarintyg, som i 31 § 1 inom. b) sägs. Länsstyrelse
äger dock vid prövning av ansökan om återfående av körkort alltid rätt
att, där så finnes nödigt, infordra samtliga i 32 § 1 mom. nämnda handlingar.

Ansökan om utfärdande av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga
handlingar, som angivas i 32 § 1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra
handlingar vara utfärdade efter återkallelsetidens utgång, och skall nykterhetsintyget
avse tid efter begående av förseelse, som givit anledning till
körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna
vara utfärdade efter återkallelsen.

7 mom. Då prövning av fråga om återfående av körkort eller utfärdande
av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat
körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret
inhämtas från sistnämnda länsstyrelse. Angående beslut i
anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas
den länsstyrelse, som återkallat detsamma. Körkort, som må återfås, skall
tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.

8 mom. På sätt Konungen förordnar skola för rikets polismyndigheter
kungöras beslut om återkallelse av körkort ävensom beslut, varigenom återkallelse
av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, eller varigenom,
efter återkallelse, föraren återfått sitt körkort eller nytt körkort
utfärdats för honom.

Varning.

34 §.

Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som
jämlikt 33 § 1 mom. 2—4 punkterna kan föranleda återkallelse av körkortet,
men kan det antagas, att han skall låta rätta sdg utan sådan åtgärd, må
varning i stället meddelas.

Beslut om varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som
avses med beslutet.

Varning må ej överklagas.

Omhändertagande av körkort.

35 §.

Har förare vid färd med motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom
eller varit synbarligen berusad av starka drycker eller annat ämne, eller
har förare till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

förmågan att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom, skall i Stockholm
vederbörande poliskommissarie och i övriga delar av riket polismyndighet
skyndsamt besluta om körkortets omhändertagande.

Misstänkes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till
vilken släpfordon kopplats, hava brutit mot 4 § lagen om straff för vissa
trafikbrott, och visar blodundersökning, att föraren under färden haft en
alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myndighet,
som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet
av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande.

Beslut, som här avses, skall delgivas körkortsinnehavaren, vilken har att
efter anmaning överlämna körkortet till den, som meddelat beslutet,

Beslut om körkorts omhändertagande skall snarast möjligt och i fall, som
avses i första stycket, inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som
utfärdat körkortet. Vid beslutet skall fogas körkort, som överlämnats i anledning
av beslutet, ävensom, där beslutet meddelats enligt första stycket,
redogörelse för de skäl, som föranlett åtgärden, samt, där beslutet meddelats
enligt andra stycket, avskrift av analysbeviset.

Beslut om körkorts omhändertagande gäller till dess länsstyrelse förordnat,
huru med körkortet skall förfaras. I avbidan på sådant förordnande
är föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Körskola.

36 §.

1 mom. Yrkesmässig utbildning av bil- eller motorcykelförare (körskola)
får ej bedrivas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där verksamheten
skall äga rum.

Över ansökan om dylikt tillstånd skall länsstyrelsen inhämta yttrande av
besiktningsman, som i 1 § 9 mom. omnämnd chefsmyndighet förklarat behörig
avgiva sådana yttranden.

Tillstånd må meddelas viss fysisk eller juridisk person, som med hänsyn
till vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes
äga förutsättningar att bedriva körskola på sådant sätt, att det allmännas
krav på god förarutbildning blir tillgodosett.

Tillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.
Där icke särskilda förhållanden annat föranleda, skall tillståndet utfärdas
att gälla tills vidare.

2 mom. Vid körskola skall finnas en för skolans utbildningsarbete i
dess helhet ansvarig föreståndare, vilken godkänts för uppdraget av länsstyrelsen
i det län, där skolan bedrives eller skall bedrivas.

Om så erfordras med hänsyn till omfattningen av skolans verksamhet,
skall vid skolan, utöver föreståndaren, finnas en eller flera av länsstyrelsen
för skolan godkända lärare med kompetens för såväl teoretisk som praktisk
undervisning.

Uppsikt över övningskörning, varom förmäles i 30 §, får vid körskola

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

icke utövas av annan än för skolan godkänd föreståndare eller lärare eller
av särskild av länsstyrelsen för skolan godkänd instruktör.

3 mom. Godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid viss
körskola må av länsstyrelse meddelas endast om sökandens kompetens bestyrkts
genom prov, avlagt inför besiktningsman, som i 1 § 9 mom. omnämnda
chefsmyndighet förklarat behörig anställa prov för körskolepersonal.

Vid anmälan till dylikt prov skall sökanden förete

a) körkort, gällande för bil och utvisande, att sökanden fyllt 21 år; och

b) intyg, utfärdat inom tre månader före anmälningen, av polismyndighet
eller två trovärdiga personer, att sökanden under de senaste tolv månaderna
i betydande omfattning fört bil under olika trafikförhållanden; och
skall i intyget finnas närmare angivet, i vilken omfattning och under vilka
omständigheter sökanden fört bil.

Intyg, som nu sagts, erfordras dock ej, om sökanden med hänsyn till särskild
utbildning kan antagas besitta nödig erfarenhet och körvana.

För provet skall sökanden tillhandahålla besiktningsmannen lämpligt
fordon.

4 mom. Sökande må av besiktningsman förklaras kompetent såsom föreståndare
och lärare endast om han efter prov under olika trafikförhållanden
samt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt god körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga;

b) vara väl förtrogen med konstruktionen och verkningssättet hos motorfordon; c)

äga ingående kännedom om gällande trafikföreskrifter samt om den
verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medföra å den mänskliga organismen; samt

d) hava erforderlig förmåga att i körskola meddela såväl teoretisk som
praktisk undervisning.

Sökande må förklaras kompetent såsom instruktör endast om han efter
prov under olika trafikförhållanden samt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt god körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga;

b) vara väl förtrogen med verkningssättet hos motorfordon;

c) äga för praktisk undervisning i körskola nödig kännedom om gällande
trafikföreskrifter; samt

d) hava erforderlig förmåga att i körskola meddela praktisk undervisning.

Har sökande vid avlagt prov befunnits kompetent såsom föreståndare,
lärare eller instruktör, skall besiktningsmannen meddela sökanden bevis
härom (kompetensbevis).

5 mom. Ansökan hos länsstyrelse om godkännande såsom föreståndare,
lärare eller instruktör skall göras skriftligen och innehålla upplysning om
sökandens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress samt om nummer
å sökandens körkort.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Vid ansökan skola, där annat ej följer av nästkommande stycke, fogas

a) kompetensbevis, som angives i 4 mom.;

b) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste två
åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt samt med hänsyn till sina personliga
förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig att handhava undervisning
i körskola; samt

c) om sökandens körkort utfärdats av annan länsstyrelse, utdrag av körkortsregistret
beträffande sökanden.

Där den, som är av länsstyrelse godkänd såsom föreståndare, lärare eller
instruktör vid viss körskola, hos samma länsstyrelse söker enahanda godkännande
för annan körskola, skola under a) och b) angivna handlingar
ingivas allenast då länsstyrelsen så anser nödigt.

I fråga om intyg, som angives under b), skola de i 32 § 1 mom. upptagna
bestämmelserna om intyg, varom förmäles i sistnämnda moment c), äga motsvarande
tillämpning.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under b).

Efter prövning av de av sökanden ingivna handlingarna och efter den
ytterligare utredning, som må anses erforderlig, äger länsstyrelsen att för
sökande, som innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig,
meddela godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid
viss körskola.

6 mom. Motorfordon må ej användas för övningskörning i körskola utan
att vara härför godkänt av besiktningsman.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar bestämmer,
huruvida motorfordon, som i körskola användes för övningskörning, skall
vara försett med särskilda säkerhetsanordningar och särskild beteckning.

Angående skyldighet att inställa dylikt motorfordon till kontrollbesiktning
gäller vad därom stadgas i 24 §.

7 mom. För den teoretiska undervisningen i körskola skall finnas lämplig
lokal och erforderlig materiel.

8 mom. Innehavare av körskola skall föra särskilda anteckningar angående
undervisningen vid skolan samt årligen före februari månads utgång
till länsstyrelsen i det län, där skolan bedrives, insända redogörelse för undervisningen
under nästföregående år. Närmare föreskrifter angående anteckningar
och redogörelse, som nyss sagts, meddelas av Konungen eller den
myndighet Konungen därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall vara underkastad inspektion av besiktningsman
samt den tillsyn i övrigt, varom länsstyrelsen förordnar.

9 mom. Befinnes innehavare av körskola vara olämplig härtill eller bedrives
utbildning i körskola i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på
ett otillfredsställande sätt, eller har undervisning vid skolan ej bedrivits
under de senaste tolv månaderna, må länsstyrelse, som meddelat tillstånd
för körskolan, återkalla detsamma.

S{ Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 30.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Befinnes den, som av länsstyrelsen godkänts såsom föreståndare, lärare
eller instruktör vid körskola, olämplig härtill, skall länsstyrelsen återkalla
godkännandet.

Har innehavare av körskola eller föreståndare, lärare eller instruktör
vid sådan skola gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan
föranleda återkallelse av tillstånd eller godkännande, men kan det antagas,
att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas.

Beslut om återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens försorg
delgivas den, som avses med beslutet. Varning må ej överklagas.

Särskilda föreskrifter för personer, som från utlandet inkommit i riket för

att tillfälligtvis här vistas.

37 §.

1 mom. Angående rätt för person, som i främmande stat äger föra motorfordon,
att på grund av internationella överenskommelser eller eljest under
tillfällig vistelse här i riket föra sådant fordon gäller vad Konungen därom
förordnar.

2 mom. Den, som från utlandet inkommit i riket för att tillfälligtvis här
vistas, må, utan hinder av att han icke jämlikt 1 mom. är berättigad att här
i riket föra motorfordon eller innehar körkort, som i 29 § sägs, här föra bil
eller motorcykel under förutsättning att han därtill erhållit tillstånd (turistkörkort)
enligt vad nedan stadgas.

Turistkörkort utfärdas av polismyndighet.

Därest ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall turistkörkort
för bil eller för motorcykel meddelas den, som med behörigt intyg av svensk
konsul eller av polismyndighet i land, där han tidigare vistats, eller av konsul,
som företräder detta land här i riket, eller eljest på tillförlitligt sätt
styrker, att han i det främmande landet äger rätt att föra motorfordon av
det slag, varom fråga är.

Turistkörkort skall utfärdas enligt formulär, som fastställes av Konungen,
och gäller för ett år från utfärdandet.

Angående utfärdande av turistkörkort skall göras anteckning i pass eller
motsvarande legitimationshandling för sökanden.

över utfärdade turistkörkort skall polismyndighet föra särskilt register.
Närmare bestämmelser om dylikt register meddelas av Konungen eller den
myndighet Konungen därtill förordnar.

Turistkörkort skall under färd medföras och på tillsägelse uppvisas för
besiktningsman eller polisman.

Vad i 33—35 §§ stadgas om återkallelse och omhändertagande av körkort
samt om varning skall i tillämpliga delar gälla i fråga om turistkörkort.
Beslut om återkallelse eller varning må meddelas av envar länsstyrelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

AVDELNING IV.

Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

Bestämmelserna i denna avdelning skola gälla endast för trafik på väg.
Då på väg finnas skilda banor för olika slag av vägtrafikanter, skola bestämmelserna
om väg i tillämpliga delar gälla för ■varje särskild sådan bana.

I 40 § 1 mom. avsedda anvisningar för trafik med fordon ävensom 1 42
och 44—50 §§ meddelade särskilda bestämmelser om sådan trafik skola i
tillämpliga delar gälla även för ridande och personer, som leda eller driva
kreatur.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna avdelning skall såsom gående
anses även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon, så ock den, som
åker skidor, skridskor eller rullskridskor.

2 kap. Bestämmelser för samtliga vägtrafikanter.

Grundregler.

39 §.

Vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av omständigheterna, samt uppträda så,
att han icke onödigtvis hindrar eller stör trafiken. Även i övrigt skall vägtrafikant
visa hänsyn mot andra vägtrafikanter och mot dem, som bo eller
uppehålla sig vid vägen.

Beaktande av anvisningar i trafiken.

40 §.

1 inom. Vägtrafikant skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande
trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken och
signaler.

Förare av utryckningsfordon må dock i trängande fall underlåta att följa
i föregående stycke avsedda bestämmelser.

2 mom. Vägtrafikant skall efterkomma polismans anvisningar till trafikens
ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.

Förare av motordrivet fordon skall åtlyda besiktningsmans tecken att
stanna.

Beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter m. fl.

41 §.

i mom. Vägtrafikant skall, där så kan ske, lämna fri väg för spårvagn,
militärtrupp och begravningståg samt annan procession. Vad sålunda stad -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

gas skall dock icke gälla förare av utryckningsfordon, för vilket påkallas
fri väg enligt bestämmelserna i 2 mom.

2 mom. Förare av utryckningsfordon äger i trängande fall påkalla fri
väg för fordonet. För sådant ändamål skall signal givas med särskild larmanordning
och framtill på fordonet föras minst en lykta med kraftigt rött
sken framåt. Larmanordningen skall vara av typ, som godkänts av Konungen
eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Det åligger annan vägtrafikant ävensom förare av spårvagn, som icke
framgår på särskild banvall, att i god tid om möjligt lämna utryckningsfordon
fri väg, då så påkallas.

Korsning i plan mellan väg och järnväg m. m.

42 §.

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan
väg och järnväg, skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar, genom
uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas. Vid
färd med fordon skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet.

Med tåg likställes i denna paragraf varje anordning på hjul, vilken löper
på järnvägsskenor.

2 mom. Då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas,
skall vägtrafikant stanna på betryggande avstånd från korsningen och före
ljussignal, om sådan finnes. Föreligger ej förhållande, som nu sagts, skall
korsningen skyndsamt passeras.

På fordon, som är försett med särskilda parkeringslyktor, böra framtill
endast dessa hållas tända, då fordonet under mörker stannats för annalkande
tåg.

3 mom. Omkörning av annat fordon får ej ske strax före eller i korsning
i samma plan mellan väg och järnväg.

4 mom. I andra fall än i 2 mom. sägs får icke, utan att trafikförhållandena
det föranleda, fordon på väg stannas eller uppställas inom ett avstånd
av 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena.

5 mom. Bestämmelserna i 1—4 mom. skola äga motsvarande tillämpning
på korsning i samma plan mellan väg och spårväg med särskild banvall.

Åligganden vid trafikolycka.

43 §.

Vägtrafikant, som med eller utan egen skuld baft del i uppkomsten av
trafikolycka, får icke genom att avlägsna sig från olycksplatsen eller eljest
undandraga sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan
skäligen föranleder, såsom omhändertagande av skadad person. Han får
ej heller undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar
om händelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

3 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon.

Användande av skilda vägbanor.

44 §.

Finnas på väg skilda banor för olika slag av vägtrafikanter, skall fordon
föras på bana, som är avsedd för fordonet. Fordon må dock föras på annan
bana, om så i särskilt fall erfordras för korsande av banan eller föranledes
av annan tvingande orsak och trafiksäkerheten ej äventyras därigenom.

Cykelbana på sidan av väg skall anses upplåten endast för cykeltrafik i
den riktning, vari övrig fordonstrafik på samma sida av vägen framgår. Vad
nu sagts skall dock icke gälla, där annat särskilt angivits genom vägmärke.

Fordons plats på väg och i vägkorsning.

45 §.

1 mom. Fordon bör, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av
vägen.

Vid oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstädes
är skymd, skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller
dock icke väg med enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som föres med ringa hastighet, bör hållas så långt som möjligt
till vänster på vägen, såvida annat ej följer av 2, 4 eller 5 mom.

Då fordon föres efter annat fordon, skall avståndet till det framförvarande
fordonet avpassas så, att fara för påkörning ej föreligger, om detta
fordon stannas eller dess hastighet minskas.

2 mom. I god tid före vägkorsning bör fordon, som skall svängas till vänster,
föras till vägens vänstra sida och fordon, som skall svängas till höger,
föras in mot vägens mittlinje eller, om vägen har enkelriktad fordonstrafik,
till vägens högra sida.

3 mom. Vänstersväng i vägkorsning bör göras så nära vänstra vägkanten
som lämpligen kan ske.

4 mom. Vid högersväng i vägkorsning bör följande iakttagas:

a) Om båda vägarna hava dubbelriktad fordonstrafik, skall fordonet föras
så, att det inkommer i vägkorsningen till vänster om vägens mittlinje och
lämnar korsningen till vänster om den korsande vägens mittlinje.

b) Om fordonstrafiken är dubbelriktad på den väg, varifrån fordonet
kommer, och enkelriktad på den korsande vägen, skall fordonet införas i
vägkorsningen till vänster om förstnämnda vägs mittlinje.

c) Om fordonstrafiken är enkelriktad på den väg, varifrån fordonet kommer,
och dubbelriktad på den korsande vägen, skall fordonet föras så, att
det lämnar vägkorsningen till vänster om sistnämnda vägs mittlinje.

d) Om båda vägarna hava enkelriktad fordonstrafik, skall svängen göras
så nära högra vägkanten som lämpligen kan ske.

Vägkorsning skall anses omfatta det område, som begränsas av de tänkta
förlängningarna av de korsande vägarnas sidor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

5 mom. Där före vägkorsning fordonstrafik i samma färdriktning framgår
i två eller flera jämsides löpande körfiler, skall förare av fordon i god tid
intaga den körfil, som med hänsyn till avsedd körriktning är lämplig.

6 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1—5 mom. må fordon, som användes
i väghållningsarbete, med iakttagande av erforderliga försiktighetsmått
föras på sätt som med hänsyn till arbetet finnes nödigt.

7 mom. Backning eller vändning må ej företagas, med mindre föraren förvissat
sig om att det kan ske utan fara eller onödigt hinder för övrig trafik.

Hastighet.

46 §.

1 mom. Fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten och behörig
hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver.

Särskilt åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn till förhållandena
tillräckligt låg hastighet:

a) vid oklar sikt;

b) vid vägkorsning;

c) i skarp kurva;

d) vid backkrön;

e) när sikten eljest är skymd;

f) vid risk för bländning;

g) vid halt väglag;

h) vid möte med fordon på smal väg eller bro;

i) då fordonet nalkas spårvagn eller buss, som stannat för passagerares
av- eller påstigning;

j) då fordonet nalkas småbarn, som uppehåller sig på eller invid vägen;

k) då fordonet nalkas gående, som bär särskilt tecken för blindhet eller
dövhet;

l) då fordonet nalkas kreatur.

Förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt markerat
övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan
stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera.

Vid smutsigt väglag skall förare av fordon, såvitt möjligt, anpassa hastigheten
så, att annan vägtrafikant ej utsättes för smutsstänk.

2 mom. I fråga om högsta tillåtna hastighet för vissa motordrivna fordon
m. m. gäller vad därom stadgas i 56 §.

Möte och omkörning.

47 §.

1 mom. Förare av fordon skall vid möte med eller omkörning av gående
lämna denne tid att vika åt sidan samt låta honom förfoga över tillräckligt
utrymme på vägen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Möte med annan vägtrafikant än gående skall ske till vänster. Omkörning
av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger.

Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver
det, äga rum till vänster.

2 mom. Omkörning av annat fordon må ej ske, där sikten är skymd, och
under inga förhållanden strax före eller i vägkorsning eller skarp kurva
eller strax före eller på backkrön.

3 mom. Fordonsförare, som vill köra om annat fordon, skall före omkörningen
övertyga sig om att den framförvarande är beredd på omkörning.
För sådant ändamål bör den omkörande giva sig tillkänna genom ljud- eller
ljussignal eller på annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt område eller vid
tät trafik må dock, om så kan ske utan fara, omkörning äga rum utan hinder
av att signal ej avgivits.

Föraren på det framförvarande fordonet skall, då han uppmärksammat
tillämnad omkörning, hålla till vänster och sakta farten samt bör, om
signal avgivits, på lämpligt sätt besvara denna.

Den omkörande får icke hålla till vänster, förrän han förvissat sig om
att detta kan ske utan fara för den omkörde.

i mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1 och 2 mom. må förare av
fordon, vilket föres i körfil enligt 45 § 5 mom., före eller i vägkorsning passera
fordon i annan körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande
av nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger till höger,
eller vars förare tydligt förbereder sådan sväng.

5 mom. Vid möte eller omkörning mellan fordon, som användes i väghållningsarbete,
och annat fordon må, med iakttagande av nödig försiktighet,
förfaras på sätt som med hänsyn till fordonens plats på vägen finnes lämpligt.

Korsande möte.

48 §.

1 mom. Vid korsning mellan väg, som enligt 61 § förklarats såsom huvudled,
och annan väg åligger det fordonsförare, vilken från sistnämnda
väg vill korsa huvudleden eller svänga in på denna, att lämna företräde
åt fordon på huvudleden.

2 mom. Då i annat fall än i 1 mom. sägs ett fordons kurs skär ett annat
fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra fordonet på
sin vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Härmed fritages
dock icke någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet vid
passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg. Detta skall
särskilt gälla den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med
livlig trafik.

3 mom. Har spårvagn stannats vid hållplats, där refuge för passagerare ej
finnes, skall fordonsförare, som ämnar passera till vänster om spårvagnen i

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

dennas färdriktning räknat, stanna sitt fordon före hållplatsen för att
lämna företräde åt gående, som färdas till eller från spårvagnen.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla, då annat följer av
bestämmelserna i 41 §.

Stannande och uppställning.

49 §.

1 mom. Fordon får icke på väg stannas eller uppställas på sådan plats
eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken
onödigtvis hindras eller störes.

Stannande och uppställning skall såvitt möjligt ske på vänstra sidan av
vägen i körriktningen räknat.

2 mom. Stannande eller uppställning på väg får icke utan att trafikförhållandena
det föranleda äga rum:

a) i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav
eller på annan plats, där sikten är skymd;

b) vid vägkorsning inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas
närmaste ytterkant;

c) framför vägmärke, så att detta skymmes;

d) på tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område
av 10 meter före övergångsstället;

e) inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt
fil därigenom försvåras.

3 mom. Parkering på väg får ej ske:

a) där parkering hindrar andra fordon att fritt komma förbi;

b) vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett för trafik med spårvagn; c)

vid busshållplats inom ett område av 10 meter på vardera sidan om
hållplatsskylt:

d) på tydligt markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant,
för vilket stationen är avsedd;

e) på bro eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel;

f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller från
fastigheten därigenom obehörigen hindras eller störes.

4 mom. Förare skall, då fordon stannats på väg, vidtaga sådana åtgärder,
att fordonet hindras att komma i gång av sig självt.

Förspänd dragare får ej utan erforderlig tillsyn lämnas obunden på väg.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,
gäller vad därom stadgas i 51 §.

Tecken och signaler.

50 §.

1 mom. Då så i särskilt fall erfordras till förebyggande av fara för person
eller egendom, skall förare av fordon genom ljud- eller ljussignal eller på
annat lämpligt sätt väcka andra trafikanters uppmärksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Fordonsförare, som ämnar sätta i gång från kanten av väg, svänga i vägkorsning,
vända på väg eller eljest så ändra fordonets plats i sidled på väg,
att fara eller hinder kan uppstå i trafiken, skall till ledning för andra vägtrafikanter
genom körriktningsvisare eller utsträckande av arm eller på
annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva den nya riktning, han ämnar
taga. Efter användning av körriktningsvisare skall föraren tillse, att densamma
upphör att visa ändring i körriktningen.

Då förare av fordon ämnar stanna eller hastigt nedbringa farten, skall
han, till ledning för bakom kommande vägtrafikanter, genom stopplykta
eller höjande av hand eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt tillkännagiva
sin avsikt.

Beträffande tecken och signaler vid omkörning gäller vad därom stadgas
i 47 §.

2 mom. Inom tättbebyggt område får ljudsignal givas endast då detta enligt
47 § eller 1 mom. härovan erfordras vid omkörning eller till förebyggande
av fara för person eller egendom.

Vad i detta moment stadgas gäller icke utryckningsfordon, då det användes
vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska
eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

3 mom. Från fordon, som enligt 3—5 samt 7 §§ skall vara utrustat med
ljudapparat av visst slag, får ljudsignal icke givas med apparat av annat
slag.

Vad sålunda är stadgat gäller icke utryckningsfordon under utryckning.

4 mom. Avgivande av tecken eller signal fritager icke någon förare från
skyldighet att förvissa sig om att av honom tillämnat färdsätt icke innebär
fara för andra vägtrafikanter.

Belysning.

51 §.

Då fordon under mörker föres på väg, skall i 3—8 §§ föreskriven lykta
vara tänd. På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid
färd på väg i tät dimma. Har släpvagn kopplats till bil, behöver baklykta
hållas tänd endast på släpvagnen eller, om flera släpvagnar tillkopplats,
på den sista av dessa. Skyltlylcta behöver i fall, som här avses, hållas tänd
endast på bilen eller, om tillkopplad släpvagn enligt 21 § skall vara försedd
med sådan registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras
på bilen, endast på dylik släpvagn.

I stället för stadgad lykta för sken framåt må motsvarande parkeringsIvkta
användas på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad.

Angående rätt att i vissa fall på fordon föra reflexanordning i stället för
belysningsanordning gäller vad därom finnes stadgat i 4—8 §§.

Fordon, som under mörker är uppställt på väg, där tillfredsställande belysning
icke är anordnad, skall vara försett med belysnings- eller reflexan -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

ordning, som utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus
framåt och rött ljus bakåt.

På fordon får icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet
är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god
tid.

På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult sken,
såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. Vad här
stadgas avser icke körriktningsvisare.

Fordons last.

52 §.

1 mom. På fordon får icke gods lastas eller personer placeras så, att föraren
kommer att sakna nödig sikt eller erforderliga möjligheter till manövrering,
eller så, att fara eljest uppstår för person eller egendom, eller så, att
trafiken onödigtvis hindras eller störes.

2 mom. Om på fordon föres gods, som skjuter mer än 150 centimeter
utanför fordonet framtill eller baktill, skall godsets yttersta del vara tydligt
utmärkt med flagga, lykta eller annan lämplig anordning.

3 mom. Finner polisman fordon vara så lastat, att fortsatt färd med fordonet
icke kan äga rum utan uppenbar fara eller olägenhet, äger han förbjuda
sådan färd, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra färden.
Polismannen skall snarast möjligt underrätta vederbörande förman om åtgärden.

Tävling med fordon.

53 §.

Tävling med fordon får icke anordnas på väg utan länsstyrelsens tillstånd.
Gives tillstånd, skall länsstyrelsen meddela nödiga föreskrifter till
förebyggande av fara och olägenhet för trafiken och för dem, som bo eller
uppehålla sig vid vägen, ävensom i övrigt vid tillståndet fästa de villkor,
som kunna finnas påkallade.

4 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna

fordon m. in.

54 §.

t mom. Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får icke föras på
allmän väg, gata eller annan allmän plats:

a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, överstiger 6,oo ton;

b) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes
avstånd än 2 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonståget, överstiger
8,oo ton;

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger, vid ett avstånd
mellan fordonets eller fordonstågets första och sista hjulaxel uppgående till

mindre	ån	2 meter,	8,00	ton	ii	men	ej 12 meter,	19,75 ton
2	men	ej	3	»	8,50	»	12	»	»	13	»	21,00	»
3	»	»	4	»	9,75	»	13	»	»	14	»	22,25	»
4	»	»	5	»	11,00	»	14	»	»	15	»	23,50	»
5		»	6	»	12,25	»	15	»	»	16	»	24,75	»
6	»	»	7	»	13,50	»	16	»	»	17	»	26,00	»
7	»	»	8	»	14,75	»	17	»	»	18	»	27,25	»
8	»	»	9	»	16,00	»	18	»	»	19	»	28,50	»
9	»	»	10	»	17,25	»	19	»	»	20	»	29,75	»
10	»	»	11	»	18,50	»	20	»	»	21	»	31,00	»
							21	»	»	22	»	32,25	» ;

d) då luftövertrycket i hjulringarna överstiger 6 kilogram per kvadratcentimeter.

Är motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon försett med band eller
medar, får fordonet icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats,
då fordonets bruttovikt överstiger 12,oo ton. Vad nu sagts skall dock för
medfordon gälla allenast vid färd över bro.

2 mom. Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får icke föras på
allmän väg, gata eller annan allmän plats, då fordonet lastats så, att lasten
på någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet, eller då
fordonets bredd, lasten inräknad, överstiger 235 centimeter. Utan hinder
härav må dock föras lätt motorcykel, vars bredd med last icke överstiger
120 centimeter.

Fordonsbredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordonet, varvid
dock bortses från backspegel, körriktningsvisare och snökedjor.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må på väg, som där sägs,
med iakttagande av nödig försiktighet, föras:

a) redskap, som användes i jordbruks- eller vägarbete, ändå att redskapets
bredd överstiger 235 centimeter;

b) fordon, som är lastat med opackat hö eller liknande, ändå att lasten på
någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet.

4 mom. Traktor eller motorredskap eller fordon, som kopplats till traktor
eller motorredskap, får icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän
plats, om fordonet med hänsyn till beskaffenheten av dess hjul, band
eller medar kan medföra nämnvärd skada på körbanan.

5 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmelserna
i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

55 §.

I mom. Av bil eller traktor få icke dragas mer än två för koppling till
bil eller traktor byggda fordon eller ett fordon av annat slag. Draget eller
dragna fordons bruttovikt eller sammanlagda bruttovikt får icke uppgå
till mer än två gånger det dragande fordonets bruttovikt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Utan hinder av vad i föregående stycke stadgas må fordon, som byggts
för koppling till bil eller traktor, med iakttagande av nödig försiktighet
dragas av bil eller traktor, om varje draget fordon är försett med effektiva
bromsar, som kunna manövreras från fotbroms eller motsvarande anordning
på det dragande fordonet eller av medföljande bromsare, eller om,
såvitt angår fordon på medar, effektiv bromsning är anordnad på annat
lämpligt sätt.

2 mom. Fordon, som dragés av motordrivet fordon, skall vara kopplat
på ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Därest avståndet mellan fordonen överstiger två meter, skall kopplingsanordningen
vara tydligt utmärkt på lämpligt sätt.

3 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmelserna
i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

56 §.

t mom. Buss eller lastbil får icke föras med högre hastighet än 60 kilometer
i timmen. Inom tättbebyggt område får dock hastigheten icke överstiga
40 kilometer i timmen.

2 mom. Har till bil kopplats fordon, få fordonen icke föras med högre
hastighet, än nedan för varje fall sägs, nämligen då fråga är om

Hastighet
km i timmen

a) en påhängsvagn samt bilens och påhängsvagnens samtliga hjul

äro försedda med effektiva från fotbroms eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara bromsar .......................... 60

b) en släpvagn i annat fall, än som under a) sägs, samt släpvag nen

är försedd med effektiva från fotbroms eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara bromsar ...................... 50

c) en släpvagn i annat fall, än som under a) och b) sägs, samt

släpvagnen har en bruttovikt icke överstigande bilens bruttovikt.. 40

d) två släpvagnar samt släpvagnarna äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara
bromsar ................................................ 40

e) en släpsläde samt släpsläden har en bruttovikt icke överstigande
bilens bruttovikt ...................................... 30

f) ett eller flera fordon i andra fall, än som under a)—e) sägs 20

I de under a) och b) angivna fallen får inom tättbebyggt område hastigheten
icke överstiga 40 kilometer i timmen .

Har till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt, må fordonen utan hinder av vad ovan
stadgats föras med samma hastighet, som är medgiven för bilen utan släpvagn.

3 mom. Har motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon band, må
fordonet eller fordonen icke föras med högre hastighet än 20 kilometer i
timmen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Om traktor eller motorredskap eller fordon, som är kopplat till motordrivet
fordon, har hjulringar av järn eller annat hårt material, vare högsta
tillåtna hastigheten 10 kilometer i timmen.

4 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola icke gälla utryckningsfordon,
då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det
användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal,
läkare, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

5 mom. Om myndighets befogenhet att göra undantag från bestämmelserna
i denna paragraf stadgas i 61 och 63 §§.

57 §.

1 mom. Har för motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon fastställts
maximilast, får med fordonet icke befordras last, vars vikt överstiger
vad sålunda fastställts.

2 mom. Bil får icke lastas så, att körriktningsvisare skymmes eller föraren
hindras att genom backspegeln iakttaga den bakomvarande trafiken.

Lastbil får icke användas för befordran av personer, såvida ej anordningarna
på bilen bereda tillfredsställande säkerhet.

Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastbil för befordran av
personer, och erfordras härför särskilda anordningar på bilen, skola dessa
vara godkända av besiktningsman. I fall, som här avses, få ej med bilen
befordras flera personer än besiktningsmannen vid godkännandet bestämt.

Förare skall under färd medhava bevis om sådant godkännande, som i
föregående stycke sägs. Beviset skall på tillsägelse uppvisas för besiktningsman
eller polisman.

3 mom. På lätt motorcykel få ej samtidigt färdas två eller flera personer.
På tung motorcykel får icke medtagas mer än en passagerare. I sidvagn
få ej befordras flera passagerare än sidvagnen är avsedd för, dock att i
dylik vagn därjämte må medföras ett barn under tio år.

4 mom. Fordon, som kopplats till motordrivet fordon, får icke användas
för personbefordran utan att vara av besiktningsman godkänt för sådant
ändamål. Vad här stadgas skall dock icke avse fordon, som vid eldfara
tillfälligt användes för brandväsendets räkning.

58 §.

Förare av motordrivet fordon skall i görligaste mån behandla motorn så,
att den icke åstadkommer störande buller eller utsläpper rök eller gas i sådan
mängd, att olägenhet därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor få
icke givas fritt avlopp.

Vid handhavande av gengasaggregat och motorvärmare skall föraren tillse,
att fara för elds spridning icke uppkommer. Vid slaggning skall glödande
avfall behandlas på ett ur brandsäkerhetssynpunkt tillfredsställande
sätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Bränsleavfall ävensom förpackning, vari bränsle förvarats, får icke kvarlämnas
på vägen, ej heller invid vägen, om ordning och trevnad därigenom
störes.

5 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med cykel.

59 §.

1 mom. Då motordrivet fordon eller fordon för dragare nalkas eller sikten
är skymd, få cyklande på körbana icke färdas i bredd, såvida ej trafikförhållandena
därtill föranleda.

Cykling i bredd får ej heller eljest äga rum, om fara därigenom uppstår
för andra vägtrafikanter, eller om övrig trafik därigenom onödigtvis hindras
eller störes.

2 mom. Cyklande skall hålla båda fotterna på pedalerna samt åtminstone
ena handen på styret.

Cyklande får icke låta cykeln dragas av annat fordon.

3 mom. Cykelåkning över gångbana får ej ske direkt från port eller
passage, där sikten över gångbanan är skymd.

4 mom. På cykel få icke samtidigt färdas flera personer än cykeln är
byggd för. Då cykeln försetts med härför lämpliga säten och erforderligt
skydd mot hjulekrarna, må dock på cykeln ytterligare färdas, om den som
styr cykeln fyllt 15 år, ett barn under 10 år eller, om han fyllt 18 år, två
barn under 6 år. I det sistnämnda fallet skall cykeln vara försedd med två
av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar.

Vid cykelåkning får icke med cykel befordras gods, vars vikt överstiger,
i fråga om cykel med två hjul, 50 kilogram samt, i fråga om cykel
med tre eller flera hjul, 100 kilogram. Med cykel, som är huvudsakligen
avsedd för godsbefordran, må dock, om den som styr cykeln fyllt 18 år,
befordras gods intill en vikt av 75 kilogram för tvåhjulig cykel och 150 kilogram
för cykel med tre eller flera hjul.

Med fordon, som kopplats till cykel, får vid cykelåkning på allmän väg,
gata eller annan allmän plats icke befordras gods med sådan vikt, att sammanlagda
vikten av gods på cykeln och på det eller de fordon, som tillkopplats,
överstiger 100 kilogram.

Med cykel eller fordon, som kopplats till cykel, får vid cykelåkning icke
befordras gods så lastat, att bredden av fordonet eller fordonen med last
överstiger, i fråga om tvåhjulig cykel utan tillkopplat fordon 120 centimeter
och eljest 150 centimeter.

6 kap. Särskilda bestämmelser för gående.

60 §.

1 mom. Gående skall, där så påkallas för undvikande av fara eller olägenhet
för annan trafik, iakttaga följande:

a) Om gångbana finnes, skall denna användas. Är gångbana anordnad på
vägs båda sidor, skall företrädesvis den högra gångbanan användas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

b) Finnes cykelbana men ej gångbana, skall cykelbanan användas. Före- .
trädesvis skall därvid begagnas den del av cykelbanan, som ligger längst
från körbanan.

c) Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen begagnas,
företrädesvis den på högra sidan.

d) Körbana skall passeras på särskilt markerat övergångsställe för gående,
där sådant finnes. I övrigt skall passerande över körbana ske tvärs
över denna och företrädesvis i anslutning till vägkorsning.

2 mom. Det åligger gående att iakttaga särskild försiktighet vid beträdande
av körbana.

Gående får ej genom att onödigtvis uppehålla sig på körbana hindra eller
störa trafiken.

3 mom. Gående med börda, som på grund av sin storlek eller osnygghet är
till olägenhet för annan, som färdas på gångbana eller cykelbana, skall i
stället för sådan bana använda yttersta delen av körbanan, företrädesvis den
på högra sidan.

4 mom. Marscherande trupp eller procession skall, där så lämpligen kan
ske, använda körbana och därvid såvitt möjligt färdas på dennas vänstra
del. Procession av barn med högst två i bredd bör dock använda gångbana,
där sådan finnes.

5 mom. Skidåkare skall, där så lämpligen kan ske, i stället för gångbana
begagna yttersta delen av körbanan.

6 mom. Gående böra sinsemellan väja till vänster.

AVDELNING V.

Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.

61 §.

1 mom. Det tillkommer, såvitt angår stads område, stadsmyndighet, som
angives i 6 mom., och eljest länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg,
gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom
visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken beträffande fordon av
visst slag, fordons axeltryck, bruttovikt, luftövertryck i hjulringarna, bredd
eller längd, last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning samt
provkörning eller övningskörning med fordon;

b) parkering eller annan uppställning av fordon;

c) medgivande till större axeltryck eller bruttovikt å fordon eller större
luftövertryck i hjulringarna eller större bredd å fordon och last än som tillIåtes
i 54 §;

d) att viss väg skall anses såsom huvudled; eller

e) andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.

2 mom. Beträffande enskild väg ankommer det på ägaren av vägen att

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

avgöra, huruvida trafik därstädes med motordrivna fordon eller visst eller
vissa slag av sådana må äga rum. Är sådan väg allmänneligen befaren, skall
i fråga om reglering av den icke förbjudna trafiken på vägen i tillämpliga
delar gälla vad i 1 mom. stadgas beträffande reglering av trafiken på allmän
väg.

3 mom. Det åligger länsstyrelse eller stadsmyndighet, vilken meddelat
föreskrift, som i denna paragraf avses (lokal trafikföreskrift), att införa
föreskriften i en för ändamålet avsedd liggare. Om föreskriften icke skall
tillkännagivas genom vägmärke, skall densamma skyndsamt införas i länskungörelserna
eller, om den utfärdats av stadsmyndighet, i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden för staden införas.

4 mom. Vad ovan sagts skall i tillämpliga delar gälla upphävande eller
ändring av lokal trafikföreskrift.

5 mom. Utan hinder av att enligt denna paragraf meddelats förbud eller
inskränkande föreskrifter med avseende å rätten att trafikera viss väg må
vägen befaras av polis- eller tullpersonal i tjänsteutövning ävensom av läkare,
barnmorska eller veterinär i och för yrkesutövning, för sjuk persons
forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga
trängande fall.

Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift om inskränkning i färdhastighet
skall icke gälla uttryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och
ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets räkning
eller av polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska eller veterinär i
brådskande yrkesutövning.

6 mom. Stadsmyndighet, som avses i denna paragraf, är för stad med poliskammare
denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

62 §.

1 mom. Det åligger länsstyrelse ävensom stadsmyndighet, som angives i
61 § 6 mom., att före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om
vägar och gällande lokala trafikföreskrifter enligt de närmare grunder vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer. Vad nu sagts om länsstyrelse skall
dock icke gälla överståthållarämbetet.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten, skall
översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt chefen för försvarsstaben.
Av stadsmyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte insändas
till länsstyrelsen.

2 mom. För allmänheten skall i Stockholm hos poliskammaren och eljest
hos länsstyrelsen hållas tillgänglig en i lämplig skala upprättad karta, varå,
enligt de närmare grunder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer,
upptagits de allmänna vägar inom länet, vilka äro tillåtna för trafik med
motordrivna fordon.

Kopia av kartan skall före juni månads utgång varje år insändas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Om ändringar icke skett i senast insända karta
eller ändringarna äro av ringa omfattning, må dock anmälan därom, i
sistnämnda fall innefattande uppgift om ändringarna, vara tillfyllest.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

63 §.

1 mom. Om särskilda skäl därtill äro, äger, såvitt angår stads område, stadsmyndighet,
som angives i 61 § 6 mom., och eljest länsstyrelsen att för visst
ändamål medgiva undantag från bestämmelserna i 54 § 1 och 2 mom., 55 §
1 mom. och 56 § 1—3 mom. ävensom från lokal trafikföreskrift, som meddelats
av myndigheten.

Undantag, som ovan sägs, må ock meddelas, om trafiken berör såväl stad
som landsbygd inom visst län, av länsstyrelsen samt, om trafiken berör mer
än ett län, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Vid medgivande av undantag enligt denna paragraf skola fästas
sådana villkor, som kunna anses nödiga till förebyggande av fara för trafiksäkerheten
eller skada å vägen.

Meddelas undantag från 55 § 1 mom., skall fastställas den högsta hastighet,
som må ifrågakomma.

Beträffande fordon med hjulringar av järn eller annat hårt material får
icke medgivas högre hastighet än 10 kilometer i timmen.

AVDELNING VI.

Vägmärken in. m.

64 §.

1 mom. Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats skall, där trafikant
bör göras uppmärksam på framförvarande fara, anbringas varningsmärke.
Vad nu sagts skall, såvitt angår märke för korsning i samma plan med järnväg
eller spårväg, gälla även för enskild väg, därest enligt stadganden, som
avses i 7 mom., säkerhetsanordningar prövats erforderliga vid korsningen.

2 mom. Har beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats utfärdats
lokal trafikföreskrift, avseende förbud eller påbud för trafiken på vägen,
eller har beträffande enskild väg sådan föreskrift meddelats av myndighet,
skall föreskriften, om så lämpligen kan ske, tillkännagivas genom
förbudsmärke respektive påbudsmärke.

Föreskrift om övningskörning och provkörning må tillkännagivas i annan
ordning.

3 mom. Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats skall, enligt vad
i delta mom. stadgas, uppsättas märke för meddelande av upplysning för
trafikanter (upplgsningsmärke).

Vid allmän väg eller gata, som utgör infartsväg till stad eller annat tättbebyggt
samhälle, skall på härför lämpad plats uppsättas ortnamnsmärke,
varå angives samhällets namn. Ortnamnsmärke må även uppsättas
vid annan ort än nyss sagts, där så finnes lämpligt till upplysning för
trafikanter.

4 Jlihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 30.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda
område, skola vägvisare anbringas. Inom sådant tättbebyggt område
skola på lämpliga platser uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.
Vid allmän väg må, där sådan väg stöter samman med
enskild väg, anbringas vägvisare med utmärkande av den senare vägens
egenskap av enskild väg.

I anslutning till vägvisare, som anbringas på och avser huvudväg (rikseller
länshuvudväg), skall uppsättas märke med uppgift om vägens nummer
(vägnummermärke). Dylika märken skola anbringas även på andra
lämpliga platser utmed huvudväg. I anslutning till vägvisare, som i stad
eller annat tättbebyggt samhälle uppsättes till ledning för genomgångstrafiken
mellan olika delar av huvudväg eller mellan skilda huvudvägar, må,
om så finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken för utvisande av
vederbörande huvudvägs nummer.

Före livligt trafikerad vägkorsning skall, där så finnes lämpligt med
hänsyn till trafiken, uppsättas orienteringstavla;

Vid väg, som enligt 61 § förklarats såsom huvudled, skola, där så finnes
lämpligt, uppsättas särskilda märken för utvisande av vägens egenskap
av huvudled. Plats, där huvudled upphör, skall utvisas genom märke.

Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats må även i övrigt, där så
finnes påkallat, uppsättas upplysningsmärke.

4 mom. Anbringande och underhåll av märken, som avses i 1—3 mom.
(vägmärken) ävensom av ljussignaler och andra anordningar för tillgodoseende
av trafiksäkerheten och för reglering av trafiken på väg, skall ankomma,

beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats, på väghållaren
samt,

beträffande enskild väg, inom stad eller stadsliknande samhälle på den,
som enligt lagen om allmänna vägar är väghållare, och eljest på vägförvaltningen
i läinet.

I den man så erfordras ma föreskrifter om uppsättandet av vägmärken
meddelas, såvitt angar stads område, av stadsmyndighet, som angives i
61 § 6 mom., och eljest av länsstyrelsen.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i mån av behov
genom anvisningar eller på annat lämpligt sätt verka för enhetlighet i fråga
om vägmärkens uppsättande.

5 mom. Då på grund av vägarbete eller dylikt allmän väg, gata eller
annan allmän plats helt eller till någon del är avstängd för trafik, skall
detta av väghållaren utmärkas, förutom genom föreskrivet vägmärke, genom
särskilda avstängningsanordningar.

6 mom. Närmare föreskrifter beträffande vägmärken och andra anordningar,
som ovan avses, meddelas av Konungen eller den myndighet, som
Konungen därtill förordnar.

7 mom. Angående vissa säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i
samma plan mellan väg och järnväg eller spårväg är särskilt stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

AVDELNING VII.

Ansvarsbestämmelser.

Bestämmelser till II avd.

65 §.

1 mom. Brukas fordon på väg, oaktat fordonet icke överensstämmer med
de i 2—8 §§ eller med stöd av dessa paragrafer meddelade bestämmelser
om fordonets beskaffenhet och utrustning, skall ägaren straffas med dagsböter,
om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, och eljest
med böter, högst trehundra kronor. Dock må ej till straff dömas, där bristfälligheten
var av ringa betydelse eller brukandet avsåg allenast att med anledning
av skada, som under färd uppkommit på fordonet, föra detta till
närmast belägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var
förenad därmed.

2 mom. Brukas motordrivet fordon eller släpfordon i strid mot 11 §, 12 §
1 mom., 13 § 1 mom. eller mot bestämmelse, som meddelats med stöd av
27 § 1 mom., eller mot 27 § 2 eller 3 mom., eller brukas fordonet i strid
mot förbud, som meddelats enligt 22 eller 23 §, vare ägaren förfallen till
dagsböter.

3 mom. Visar ägare i fall, som avses i 1 eller 2 mom., att han iakttagit
vad på honom ankommit till förhindrande av fordonets brukande, vare
han fri från ansvar.

Har förseelse, som i 1 eller 2 mom. sägs, skett och ägde föraren vetskap
om hindret för fordonets brukande, vare även han förfallen till ansvar,
som stadgas i nämnda moment.

Brukades fordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik är förpliktad att ersätta skada,
eller brukades eljest fordon utan lov, skall i ägarens ställe sådan brukare
vara förfallen till ansvar, som i 1 och 2 mom. sägs.

4 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering av motorfordon, av
traktor med gummihjul eller band eller av släpfordon på sätt i 17 § stadgas,
straffes den felande med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan
till bilregistret eller bilreservregistret, att göra sådan anmälan inom den
härför i varje fall stadgade tid, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Om någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för förseelse,
som avses i detta moment, underlåter att därefter fullgöra honom
åliggande registrerings- eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att
vid viten, som tillika må av länsstyrelsen utdömas, ålägga den försumlige
att fullgöra sin skyldighet.

5 mom. Envar, som vid sökande av registrering eller i anmälan, varom
i 4 mom. förmäles, lämnar veterligen oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Till samma straff vare den förfallen, som lämnar veterligen oriktig uppgift
i typintyg, varom förmäles i 15 § 2 mom., eller i ansökningshandling,
som avses i 12 § 2 mom. andra stycket eller 27 § 4 mom. andra stycket.

6 mom. Den, som bryter mot 10 § 5 mom. första stycket eller 24 § 1
mom. första stycket eller icke efterkommer föreläggande, som meddelats
enligt 22 § första stycket eller 23 § tredje stycket, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den, som åsidosätter 21 § 1 mom. andra eller
fjärde stycket eller 27 § 5 mom. femte stycket.

Förseelse mot 12 § 2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje stycket eller 4
mom., 13 § 3 mom. fjärde stycket eller 4 mom., 21 § 2 mom. a)—d), samma
moment e), såvitt angår tjänstevikt, bredd, maximilast och största antal passagerare,
21 § 3 mom. eller 27 § 4 mom. sjätte stycket eller 5 mom. tredje
stycket, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Bestämmelser till III avd.

66 §.

1 mom. Den, som bedriver körskola utan tillstånd eller eljest utan att
iakttaga de i denna förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter,
straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den, som i anteckningar eller redogörelse, varom
förmäles i 36 § 8 mom., inför veterligen oriktig uppgift.

2 mom. Lämnar någon i fall, som avses i 32 § 1 mom. andra stycket
eller 4 mom. andra stycket, veterligen oriktig uppgift i fråga om körkort,
straffes med dagsböter.

Den, som bryter mot 29 § 2 mom., 32 § 5 mom. första stycket eller 37 §
2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter i 32 § 3 mom. eller 4 mom. tredje
stycket, 33 § 4 mom. andra stycket eller 35 § tredje stycket stadgad skyldighet
att till myndighet överlämna körkort, straffes med böter, högst trehundra
kronor.

Bestämmelser till IV avd.

67 §.

Med dagsböter straffes den, som åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket, 42 § 4 mom., 46 § 1 mom. tredje stycket,
48 § 3 mom., 49 § 2, 3 eller 4 mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 § 1 mom.
eller 2 mom. första stycket, 56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket eller 3 eller
4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor, straffes den, som bryter mot 44 §, 46 §
1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom., 52 § 2 inom., 55 § 2 mom. andra stycket,
57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller 2, 3 eller
4 mom. eller 60 § 3 mom.

Förseelse mot 51 § straffes, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller
släpfordon, med dagsböter och eljest med böter, högst trehundra kronor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Befordras med fordon last i strid mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,
skall föraren straffas med dagsböter, och vare även ägaren förfallen till
sådant straff, då omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett med
hans vetskap och vilja.

Bestämmelser till V avd.

68 §.

Bryter någon mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses
i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes med dagsböter, dock att överträdelse
av bestämmelse, som avses i 61 § 1 mom. b), straffes med böter, högst trehundra
kronor.

För någon eljest motordrivet fordon på väg, varest fordonet icke får föras,
straffes med dagsböter.

Gemensamma bestämmelser.

69 §.

Om den, som ertappats med att under färd icke hava medhaft körkort
eller, i förekommande fall, handling, som avses i 12 § 2 eller 4 mom., 13 §
4 mom., 27 § 4 mom. eller 57 § 2 mom. fjärde stycket, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet eller åklagare styrker,
att han vid tiden för förseelsen innehaft gällande körkort eller sådan handling,
som nyss sagts, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen
haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende, vare han fri från ansvar.

70 §.

1 mom. De för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna skola i
fråga om fordon, som tillhör staten eller kommun, äga tillämpning på förarens
närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot förordningen
gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads
åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad
av ansvar, som här avses.

2 mom. I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser skola, i händelse fordonet
tillhör någon, som står under förmyndare eller annan laga målsman,
äga tillämpning å denne. Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller av konkursbo,
skola bestämmelserna gälla den eller dem, som äga företräda boet.

3 mom. I fråga om fordon, som tillhör bolag, förening eller annat samfund
eller stiftelse eller annan sådan inrättning, skola i 1 mom. avsedda
ansvarsbestämmelser äga tillämpning på den eller dem, som äga företräda
samfundet eller inrättningen. Har länsstyrelsen i det län, där fordonet är
registrerat, eller, i fråga om icke registrerat fordon, företrädesvis användes,
efter framställning av samfundet eller inrättningen godtagit viss person
såsom bärare av ägares ansvar, skola dock bestämmelserna i stället gälla
denne.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

71 §.

Åtal för förseelse, som angives i 65 § 4 mom. första eller andra stycket
eller 6 mom. första stycket, må upptagas av rätten i den ort, där fordonet
skall anses hava sin hemort, om denna rätt med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

72 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

73 §.

Ej må till straff enligt denna förordning dömas, där förseelsen bör beläggas
med straff enligt lagen om straff för vissa trafikbrott.

AVDELNING VIII.

Särskilda föreskrifter.

74 §.

Då i denna förordning för olika fall föreskrives, att fordon skall vara
försett med reflexanordning, skall sådan vara av typ, som godkänts av den
myndighet Konungen därtill förordnar.

75 §.

Polisman, så ock besiktningsman äger kontrollera, huruvida förare av
motordrivet fordon innehar körkort eller annan handling, som enligt denna
förordning skall medföras under färd.

76 §.

Föreskrifter om avgifter för vissa förrättningar, som i denna förordning
avses, meddelas av Konungen.

77 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse
eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som är bestämd för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Sådant
beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhändertagande
av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles,
är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit
del av detta.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

78 §.

Bestämmelserna i 2—27 §§ skola icke äga tillämpning å

a) motordrivna fordon eller släpfordon, som tillhöra staten och äro tillverkade
för särskilda militära ändamål;

b) motordrivna fordon, avsedda att föras av gående, eller släpfordon,
som tillkopplas sådana fordon; eller

c) motordrivna fordon eller släpfordon, som användas uteslutande inom
järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt
inhägnat område.

Bestämmelserna i 28—37 §§ skola icke gälla fordon, som under b) eller
c) avses.

Om beträffande visst fordon eller visst slag av fordon undantag i särskilt
hänseende från denna förordning finnes vara påkallat, meddelas bestämmelser
härom av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952. Genom denna förordning
upphävas

motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561);

vägtrafikstadgan samma dag (nr 562); och

kungörelsen den 19 februari 1947 (nr 46) angående trehjuliga transportcyklar
med hjälpmotor.

2. Vad i 1 § 6 mom. stadgas medför icke för ägare av där avsett fordon,
som före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning
eller för vilket före samma dag typintyg utfärdats, skyldighet att låta fordonet
undergå i 10 § 5 mom. angiven besiktning för fastställande av tjänstevikt,
maximilast och totalvikt.

3. Bestämmelserna under 3 § 1 mom. h), 4 § 1 mom. b) om särskild
bromsutrustning i fråga om tung motorcykel, samma paragraf 3 mom.
första stycket om belysnings- eller reflexanordning baktill på sidvagn, 6 §
1 mom. e) om stopplykta, samma paragraf 4 mom., 7 § 1 mom. a) om
särskild bromsutrustning i fråga om tandemcykel, cykel huvudsakligen avsedd
för godsbefordran, cykel med tre eller flera hjul samt cykel med tillkopplat
fordon, samma paragraf 1 mom. d) och 2 mom. samt 8 § 1 mom.
skola icke gälla förrän från och med den 1 januari 1953. Till dess skola föreskrifterna
i 18 § 1 mom. första och tredje styckena vägtrafikstadgan med
tillhörande ansvarsbestämmelser fortfarande äga tillämpning.

4) Stadgandena under 3 § 1 mom. k), 4 § 1 mom. h) och 3 mom. andra
stycket samt 6 § 1 mom. c) och f) skola icke äga tillämpning å fordon, som
före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller
för vilket före samma dag typintyg utfärdats, under förutsättning att fordonet
vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försett
med anordning, som i nämnda författningsrum sägs.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

5. Bestämmelserna i 10—13 samt 16—21 §§ skola icke lända till efterrättelse
förrän från och med den 1 juli 1952, såvitt angår fordon, som
vid tillämpning av de i 5 kap. motorfordonsförordningen meddelade föreskrifter
om registrering icke skulle vara underkastat sistnämnda föreskrifter.

Bestämmelserna i 12 och 13 §§ skola ej heller eljest tillämpas före den 1
juli 1952. Intill dess skola de vid denna förordnings ikraftträdande i motsvarande
hänseende gällande föreskrifter samt för överträdelse av dessa
stadgade ansvarsbestämmelser alltjämt vara tillämpliga. Intill nämnda dag
skall vad förordningen i övrigt innehåller beträffande interimsskylt och
saluvagnsskylt äga motsvarande tillämpning på besiktningsskylt, vad som
stadgas om interimslicens äga giltighet å intyg enligt 13 § 1 mom. andra
stycket 6 punkten motorfordonsförordningen samt vad om innehavare av
interimslicens föreskrives hava avseende å den som tillverkar eller driver
handel med motor- eller släpfordon.

6. Fordon, som vid förordningens ikraftträdande är registrerat såsom
lättviktsmotorcykel, skall alltjämt intill den tidpunkt, som Konungen framdeles
kan finna gott bestämma, vid registrering redovisas i särskild serie
för dylika fordon.

7. Ägare av med gummihjul eller band försett fordon, vilket vid
förordningens ikraftträdande är i bruk och enligt därefter gällande bestämmelser
är att anse sasom traktor, må, där fordonet icke tillkommit genom
ombyggnad av bil, kunna på därom före den 1 maj 1952 gjord ansökan erhålla
registrering av fordonet gällande från och med den 1 juli 1952 utan
företeende av besiktningsinstrument eller typintyg.

Ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift om ägarens fullständiga
namn, yrke, hemvist och postadress ävensom försäkran, att fordonet
före den 1 januari 1952 tagits i bruk av sökanden.

Vid ansökan skola fogas dels i tre exemplar av sökanden undertecknad
angående fordonet, dels, såvitt angår fordon med gummihjul, vederbörligt
försäkringsbevis i två exemplar angående meddelad försäkring gällande
från och med den 1 juli 1952, dels ock stadgad avgift. Uppgiften skall
avfattas på blankett, som Konungen fastställer.

Den, som vid sökande av registrering enligt vad nu sagts lämnar veterligen
oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

I samband med registrering av här avsett fordon skall länsstyrelse med
ingivna uppgiftsexemplar förfara på sätt stadgas i fråga om besiktningsinstrument.

8. Där enligt 24 § 1 mom. motorfordon, som användes för övningskörning
i körskola, skall inställas för kontrollbesiktning under januari 1952, må
med besiktningen anstå till den 1 april samma år.

9. Tillstånd, som utfärdats enligt 22 § motorfordonsförordningen och är
gällande den 31 december 1951, skall äga giltighet utan hinder av vägtrafikförordningens
ikraftträdande. På sådant tillstånd skola nuvarande föreskrifter
och för överträdelse av dessa stadgade ansvarsbestämmelser alltjämt hava
tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

10. Enligt nuvarande bestämmelser utfärdat körkort för tyngre motorcykel
eller för lättviktsmotorcykel skall efter förordningens ikraftträdande
avse motorcykel. Körkort för lättviktsmotorcykel, vilket innehaves av någon,
som icke fyllt 18 år, skall dock intill den dag, då innehavaren uppnår denna
ålder, icke gälla för tung motorcykel.

Vad ovan sagts skall icke avse körkort för lättviktsmotorcykel, vilket utfärdats
efter särskilt av Konungen på ansökan lämnat medgivande. I dylikt
fall skall körkortet efter förordningens ikraftträdande äga giltighet endast
för fordon av det slag, för vilket det utfärdats.

11. Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva utbildning
av bil- eller motorcykelförare skall även därefter äga giltighet och
avse rätt att bedriva körskola. Vid samma tidpunkt gällande godkännande
såsom sakkunnig lärare vid körskola skall därefter gälla såsom godkännande
att vara föreståndare vid dylik skola. På tillstånd och godkännande, som här
sägs, skall denna förordning efter ikraftträdandet äga tillämpning.

Den, som vid förordningens ikraftträdande innehar befattning såsom lärare
eller instruktör vid körskola, må utan godkännande, varom förmäles i
36 §, utöva dylik befattning intill den 1 juli 1952; och må godkännande
kunna meddelas honom, oaktat han icke avlagt prov, som i nämnda paragraf
sägs.

12. Såvitt angår skyldighet att genom vägmärke tillkännagiva förbud mot
parkering eller annan uppställning av fordon inom sådant i stad eller annat
samhälle beläget område, beträffande vilket allmänna lokala föreskrifter i
berörda hänseenden meddelats, skola bestämmelserna i 64 § 2 mom. icke
lända till efterrättelse förrän från och med den 1 januari 1955.

13. Stadgandena i 64 § 3 mom. fjärde stycket skola icke äga tillämpning
förrän från och med den 1 januari 1953. Intill sagda dag skola föreskrifterna
i samma moment sjätte stycket tillämpas allenast såvitt angår vägmärke
för utvisande av plats, där huvudled upphör.

Bilaga.

Avdelning I. Inledande bestämmelser.

1 §■

Avdelning II. Bestämmelser om fordon.
1 kap. Fordons beskaffenhet och utrustning.

2 §. Allmänna bestämmelser.

3 §. Bil.

4 §. Motorcykel och sidvagn.

5 §. Traktor och motorredskap.

6 §. Släpfordon och efterfordon.

7 §. Cykel.

8 §. Fordon, förspänt med dragare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

2 kap. Allmänna bestämmelser om kontroll över fordon.

9 §•

3 kap. Kontroll över motordrivna fordon och släpfordon.

A. Kontroll genom registrering.

10 §. Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om registrerings och

besiktningsskyldighet.

11 §. Registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande.

12 §. Fordons brukande enligt interimslicens.

13 §. Fordons brukande enligt saluvagnslicens.

För registerföringen erforderlig besiktning.

14 §. Registreringsbesiktning.

15 §. Typbesiktning.

Registreringsförfarandet.

16 §. Hemort.

17 §. Ansökan om registrering.

18 §. Anmälan om ändring i vissa registrerade förhållanden in. m.

19 §. Anmälan för avregistrering m. m.

20 §. Länsstyrelsens verksamhet m. m.

21 §. Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon.

B. Löpande kontroll.

22 §. Övervakning genom länsstyrelse.

23 §. Flygande inspektion.

24 §. Kontrollbesiktning.

4 kap. Trafikförsäkring å vissa motordrivna fordon.

25 §.

5 kap. Skatt för motorfordon m. m.

26 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som från

utlandet införts i riket för att tillfälligtvis här brukas.

27 §.

Avdelning III. Bestämmelser om förare av fordon.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

28 §.

2 kap. Särskilda bestämmelser om förare av motordrivna fordon.

29 §. Krav på körkort.

30 §. övningskörning.

31 §. Förarprov.

32 §. Utfärdande av körkort in. m.

33 §. Återkallelse av körkort m. m.

34 §. Varning.

35 §. Omhändertagande av körkort.

36 §. Körskola.

37 §. Särskilda föreskrifter för personer, som från utlandet inkommit

i riket för att tillfälligtvis här vistas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Avdelning IV. Trafikregler.

1 kap. Inledande bestämmelser.

38 §.

2 kap. Bestämmelser för samtliga trafikanter.

39 §. Grundregler.

40 §. Beaktande av anvisningar i trafiken.

41 §. Beredande av fri väg för vissa trafikanter m. fl.

42 §. Korsning i plan mellan väg och järnväg m. m.

43 §. Åligganden vid trafikolycka.

3 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med fordon.

44 §. Användande av skilda vägbanor.

45 §. Fordons plats på väg och i vägkorsning.

46 §. Hastighet.

47 §. Möte och omkörning.

48 §. Korsande möte.

49 §. Stannande och uppställning.

50 §. Tecken och signaler.

51 §. Belysning.

52 §. Last.

53 §. Tävling med fordon.

4 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna fordon m. m.
54—58 §§.

5 kap. Särskilda bestämmelser om trafik med cykel.

59 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser för gående.

60 §.

Avdelning V. Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.
61—63 §§.

Avdelning VI. Vägmärken m. m.

64 §.

Avdelning VII. Ansvarsbestämmelser.

65 §. Bestämmelser till II avd.

66 §. Bestämmelser till III avd.

67 §. Bestämmelser till IV avd.

68 §. Bestämmelser till V avd.

69—73 §§. Gemensamma bestämmelser.

Avdelning VIII. Särskilda föreskrifter.

74—78 §§.

Övergångsbestämmelser.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Förslag

till

Lag

om straff för vissa trafikbrott.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa,
dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap
ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra
människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till
fängelse eller straffarbete i högst ett år.

2 §.

Hindrar eller stör vägtrafikant onödigtvis i väsentlig mån trafiken på väg,
straffes, där ej gärningen är belagd med straff enligt 1 §, med dagsböter.

3 §•

För någon bil eller motorcykel utan att vara berättigad att föra sådant
fordon eller med åsidosättande av föreskrift, som meddelats vid utfärdande
av körkort, dömes för olovlig körning till dagsböter.

Anställer och brukar någon såsom förare av bil eller motorcykel den,
som icke äger rätt att föra fordonet, eller tillåter någon eljest annan att
föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill, straffes likaledes
med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnen dom blivit dömd för
brott som i denna paragraf sägs, ånyo sådant brott, må straffet höjas till
fängelse i högst sex månader.

4 §•

1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap
varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke
på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse
i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter,
dock ej under tjugofem.

Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var
så påverkad som nyss sagts.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Hade förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon en
alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses
hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av traktor
med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men
uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille,
skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.

5 §.

Om vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av
trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig
att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen
bör föranleda, eller om han undandrager sig att uppgiva namn och hemvist
eller lämna upplysningar om händelsen, straffes med fängelse i högst
ett år eller dagsböter.

6 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952, vilken dag lagen den 7 juni 1934
(nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon skall upphöra
att gälla. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning
till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den
bestämmelsen i stället tillämpas.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1 §•

Med automobil förstås varje för
färd på marken avsett fordon, som
för framdrivande är försett med
kraftmaskin (motor) och icke löper
på skenor.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med automobil avses i denna lag

a) motordrivet fordon, som är inrättat
huvudsakligen för att självständigt
nyttjas till person- eller
godsbefordran;

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

b) motordrivet fordon, som är inrättat
huvudsakligen såsom dragfordon
för annat fordon eller för arbetsredskap
och är försett med gummihjul;
samt

c) annat motordrivet fordon, som
är konstruerat för eller utan svårighet
kan ändras till en hastighet överstigande
30 kilometer i timmen.

Härvid förstås med fordon varje
anordning på hjul, band eller medar,
som är inrättad för färd på marken
och icke löper på skenor.

Till automobil är icke att hänföra
luftfartyg eller motordrivet fordon,
som är avsett att föras av gående.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Lagen äger ej tillämpning å skada,
som inträffat före ikraftträdandet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

2 §.

2 §•

Med motorfordon förstås i denna
lag varje för fård på marken avsett,
för person- eller godsbefordran inrättat
fordon, som för framdrivande är
försett med kraftmaskin (motor) och

Med motorfordon avses i denna lag

a) motordrivet fordon, som är inrättat
huvudsakligen för att självständigt
nyttjas till person- eller
godsbefordran;

1 Senaste lydelse se beträffande 2 § SFS 1939: 285 samt beträffande 18 § SFS 1933:179.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

icke löper på skenor. Som motorfordon
skall icke anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon,
som användes uteslutande
inom järnvägs- eller fabriksområde
eller annat dylikt inhägnat område.

(Föreslagen lydelse.)

b) motordrivet fordon, som är inrättat
huvudsakligen såsom dragfordon
för annat fordon eller för arbetsredskap
och är försett med gummihjul;
samt

c) annat motordrivet fordon, som
är konstruerat för eller utan svårighet
kan ändras till eu hastighet överstigande
30 kilometer i timmen.

Härvid förstås med fordon varje
anordning på hjul, band eller medar,
som är inrättad för färd på marken
och icke löper på skenor.

Till motorfordon är icke att hänföra
luftfartyg eller motordrivet fordon,
som är avsett att föras av gående.

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon,
som användes uteslutande
inom järnvägs- eller fabriksområde
eller inhägnat tävlingsområde eller
annat dylikt inhägnat område.

18 §.

Har avtal------är registrerat.

Avser försäkringen varje motorfordon,
som är försett med viss av myndighet
utlämnad besiktnings skylt,
skall vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning, därvid omförmälda
tid av trettio dagar skall räknas
från det anmälan inkommit till
den myndighet, som utlämnat skylten.

År den ---

Anmälan, varom

Avser försäkringen motorfordon,
för vilket utfärdats interimslicens,
eller varje motorfordon, som är försett
med viss saluvagnsskylt, skall
vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning, därvid omförmälda
tid av trettio dagar skall räknas från
det anmälan inkommit till myndighet,
som meddelat licensen eller utlämnat
skylten,
ej tillämpning.

----i två exemplar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att § 2 ordningsstadgan för rikets städer den 24
mars 1868 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att §§ 3
och 4 samma stadga skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 2. § 2.
Å gator — — — — — eller uppehälles.

Dragare må icke ställas så, att rörelsen
därav hindras eller uppehälles,
ej heller fodras eller lämnas
frånspänd vid åkdonet annorstädes å
gata eller annan allmän plats, ån där
sådant år av magistraten tillåtet.

Utan magistratens särskilda tillstånd
må icke byggnadsmaterialier,
ved, handels- eller hantverksvaror,
åkdon eller annat gods uppläggas eller
utställas å gata eller annan allmän
plats, än den som för sådant ändamål
är av stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan eller annan behörig
myndighet anvisad; ägande magistraten
att för dessa upplag och utställningar
meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

Tillstånd till-----detsamma förrätta.

Särskilt gäller i avseende å trottoar,
att ingen må å densamma åka eller
rida, utom vid fård däröver mellan
gård och gata, ej heller dit uppföra
fordon eller dragare eller på annat
obehörigt sätt upptaga eller avstänga
trottoaren för de gående. Ej må trot -

Utan magistratens särskilda tillstånd
må icke byggnadsmaterialier,
ved, handels- eller hantverksvaror eller
annat gods uppläggas å gata eller
annan allmän plats, än den som för
sådant ändamål är av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan eller
annan behörig myndighet anvisad;
ägande magistraten att för dessa upplag
meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

toar begagnas av den som bär börda,
vilken till följd av sin storlek, osnygghet
eller annan sin beskaffenhet är
de gående till hinder eller annat men.

Bryter någon mot vad nu är stadgat
eller emot magistratens här ovan
i denna § omförmälda ordningsföreskrifter;
eller skulle åkande, ridande
eller fotgängare genom uppenbar
vårdslöshet eller trots orsaka hinder
eller uppehåll i rörelsen å gata eller
annan allmän plats, eller ock icke
hörsamma de tillsägelser, som för rörelsens
ordnande och obehindrade
gång därstädes eller till olyckors förekommande
honom meddelas av polisbetjäningen
på stället, böte från
och med 2 till och med 50 riksdaler.

§ 3.

Far man överdådigt fram, så att
annan därav skadas kan, å allmän
väg, gata eller torgplats, därom skils
i 11 kap. 15 § strafflagen. Till böter
från och med 2 till och med 20 riksdaler
är den förfallen, som, utan att
göra sig skyldig till ansvar enligt
nämnde lagrum, likväl å gata, torg
eller annan allmän plats kör eller
rider ovarsamt, eller vid vändningar
i gathörn eller vid färd mellan gård
och gata kör eller rider annorlunda
ån med stor varsamhet.

Vid enahanda bot skall, då vinterföre
är och släddon begagnas, en var,
som i stad därmed far fortare än i
gående, hava seltygen försedda med
ljudande klocka eller bjällra..

(Föreslagen lydelse.)

Bryter någon mot vad nu är stadgat
eller mot magistratens här ovan i
denna § omförmälda ordningsföreskrifter,
böte från och med 2 till och
med 50 riksdaler.

§ //,

Lämnas förspänd dragare ä gata
eller annan allmän plats obunden
5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 avd. Nr 30.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

utan erforderlig tillsyn; eller finnes
häst lös därstädes; eller finnas hornboskap,
get, får eller svin lösa å gata
eller annan allmän plats vid andra
tillfällen än då de, under oavbruten
tillsyn av vårdare, föras till eller från
bete, eller för vattning eller annat angeläget
ändamål framdrivas, eller på
saluplats till försäljning utställas; eller
hava omförmålda kreatur genom
underlåten vård kommit in på annans
gård i staden; eller stannar
man, då kreatur i stad framdrives,
obehörigen därmed å gata eller annan
allmän plats, böte ägaren eller den
som eljest skulle om kreaturet hava
vård eller vållat, att sådant kommit
löst, från och med 2 till och med 20
riksdaler.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 januari 1952.

Föreskrift angående parkering eller
annan uppställning av fordon, vilken
meddelats med stöd av ordningsstadgan
och den 31 december 1951
alltjämt är gällande, skall utan hinder
av förordningens ikraftträdande äga
giltighet, intill dess föreskriften upphäves
i den ordning, som i 61 § vägtrafikförordningen
stadgas för meddelande
av dylik föreskrift, dock
längst till den 1 juli 1952.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig antomobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § 2 och 3 mom., 27 § 1, 2 och 3 mom., 32 §
4 och 5 inom., 34 § 2 mom. samt 35, 37 och 41 §§ förordningen den 25 oktober
1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, samt att 38 § samma förordning skall upphöra
att gälla.

(Gällande lydelse.)

25 §.

2 mom. Automobil eller släpfordon,
som i yrkesmässig trafik användes
för personbefordran, skall sist
inom ett år efter närmast föregående
besiktning av fordonets ägare uppvisas
för besiktningsman för att undergå
efterbesiktning. Därvid skall företes
för fordonet senast utfärdat besikt
ning sinstrument eller, i förekommande
fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom
två dagar från besiktningens avslutande
utfärda och tillhandahålla
fordonets ägare bevis om att besiktningen
verkställts.

Befinnes vid besiktningen fordonet
icke vara i föreskrivet och lämpligt
skick och varder den påtalade bristfälligheten
ej inom av besiktningsmannen
föreskriven tid avhjälpt,
skall besiktningsmannen göra skriftlig
anmälan därom hos länsstyrelsen
i det län, där fordonet har sin hemort.

(Föreslagen lydelse.)

25 §.

2 mom. Automobil eller släpfordon,
som i yrkesmässig trafik användes
för personbefordran, skall inom ett
år efter närmast föregående besiktning
av ägaren inställas hos besiktningsman
för kontrollbesiktning, varom
i vägtrafikförordningen förmäles.

1 Senaste lydelse se beträffande 25 § 2 mom. SFS 1947:372 samt beträffande 41 § SFS
1947: 722.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

Så snart ske kan och sist inom
fjorton dagar efter avslutandet av
efterbesiktning har ägaren av fordonet
att till länsstyrelsen i det län, där
fordonet har sin hemort, om besiktningen
göra anmälan och därvid foga
vederbörligt besiktningsinstrument i
två exemplar eller, därest sådant icke
upprättats, av besiktningsman utfärdat
bevis om att efterbesiktningen
verkställts. Har trafiktillståndet meddelats
av annan myndighet ån länsstyrelsen
i det län, där fordonet har
sin hemort, skall fordonets ägare
inom samma tid till dylik myndighet
insända bevis om att besiktningen
verkställts.

De befogenheter att förordna om
besiktning av automobil eller släpfordon
och att meddela förbud mot sådant
fordons användande, vilka jämlikt
motorfordonsförordningen tillkomma
länsstyrelse, skola med avseende
å fordon, som användes i yrkesmässig
trafik, jämväl tillkomma annan
myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

3 mom. Om beslut, varigenom länsstyrelse
godkänt automobil eller släpfordon
för användning i sådan yrkesmässig
trafik, vartill tillstånd meddelats
av biltrafiknämnden, så ock om
härutinnan beslutade ändringar, skall
länsstyrelsen underrätta nämnden.
Till besiktningsman skola vidare
länsstyrelse och polismyndighet lämna
underrättelse om beslut, varigenom
automobil eller släpfordon godkänts
för användning i yrkesmässig
trafik för personbefordran, samt om
härutinnan beslutade ändringar.

(Föreslagen lydelse.)

De befogenheter att förordna om
kontrollbesiktning av automobil eller
släpfordon och att meddela förbud
mot sådant fordons användande, vilka
jämlikt vägtrafikförordningen tillkomma
länsstyrelse, skola med avseende
å fordon, som användes i yrkesmässig
trafik, jämväl tillkomma annan
myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

3 mom. Om beslut, varigenom länsstyrelse
godkänt automobil eller släpfordon
för användning i sådan yrkesmässig
trafik, vartill tillstånd
meddelats av biltrafiknämnden, så
ock om härutinnan beslutade ändringar
skall länsstyrelsen underrätta
nämnden. Motsvarande underrättelse
skall av polismyndighet, som godkänt
fordon för användning i yrkesmässig
trafik, lämnas länsstyrelsen i
det län, där fordonet skall anses hava
sin hemort.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

27 §. 27 §.

1 mom. Ej må--- — tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande
av omnibus i yrkesmässig trafik,
där ej å trafikkortet uttryckligt
medgivande härtill lämnats.

2 mom. Trafikkort må ej utfärdas
för annan än den, som innehar gällande
körkort för automobil och uppnått
tjuguett års ålder samt efter
prövning av besiktningsman befinnes
lämplig såsom förare i yrkesmässig
trafik.

Trafikkort berättigar icke till förande
av omnibus i yrkesmässig trafik,
med mindre detta särskilt angivits
på trafikkortet. Med omnibus avses
här jämväl annan automobil med
ett eller flera tillkopplade släpfordon,
därest fordonen äro byggda för befordran
av tillhopa flera än åtta personer
utöver föraren.

Trafikkort gäller för trafik inom
hela riket.

2 mom. Den som önskar erhålla
trafikkort skall undergå prov inför
besiktningsman.

Vid anmälan till prov skall sökanden
förete

1. körkort, gällande för automobil
och utvisande, att sökanden fyllt
21 år;

2. av läkare enligt formulär, som
Konungen fastställer, och inom tre
månader före anmälningen utfärdat
intyg, att sökanden icke lider av sådant
lyte, sådan sjukdom eller sådan
nedsättning av syn- eller hörselförmågan,
som väsentligen minskar
hans lämplighet att i yrkesmässig
trafik tjänstgöra såsom förare av
automobil av det slag, varom fråga
är;

3. intyg, utfärdat inom tre månader
före anmälningen, av polismyndighet
eller två trovärdiga personer,
att sökanden, om provet avser trafikkort,
som berättigar till förande av
omnibus, under de senaste tolv månaderna
och, om provet avser annat
trafikkort, under de senaste sex månaderna
i betydande omfattning fört
automobil under olika trafikförhållanden;
och skall i intyget finnas
närmare angivet, i vilken omfattning

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

3 mom. För erhållande av trafikkort
har förare att till den länsstyrelse,
som för honom utfärdat körkort,
insända ansökan därom samt
därvid foga de handlingar, som han
till styrkande av sin kompetens och
lämplighet vill i ärendet åberopa.

(Föreslagen lydelse.)

och under vilka omständigheter sökanden
fört automobil.

Intyg, som under 3 punkten sägs,
erfordras dock ej, om sökanden med
hänsyn till särskild utbildning kan
antagas besitta nödig erfarenhet och
körvana för att i yrkesmässig trafik
föra automobil av det slag, varom
fråga är.

För provet skall sökanden tillhandahålla
besiktningsmannen lämpligt
fordon. Prov för trafikkort, som berättigar
till förande av omnibus, skall
avläggas å sådant fordon.

Prov må godkännas endast om sökanden
efter prövning under olika
trafikförhållanden samt förhör befinnes: a)

besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt
god körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga;

b) vara väl förtrogen med verkningssättet
hos det slag av fordon,
varom fråga är;

c) hava för förare i yrkesmässig
automobiltrafik erforderliga insikter
om gällande trafikföreskrifter samt
om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som trötthetstillstånd och
alkoholhaltiga drycker medföra å den
mänskliga organismen.

Om godkänt prov skall besiktningsmannen
meddela sökanden bevis
(kompetensbevis). Har
provet avsett omnibus, skall detta
särskilt angivas i beviset.

3 mom. Ansökan om trafikkort
göres hos den länsstyrelse, som för
sökanden utfärdat körkort.

Ansökan skall göras skriftligen och
innehålla upplysning om sökandens
fullständiga namn, yrke, hemvist och
postadress samt om nummer å sökandens
körkort.

Vid ansökan om trafikkort skall
sökanden foga:

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

a) läkarintyg, som omförmäles i 2
mom. 2 punkten;

b) i 2 mom. sjätte stycket angivet
kompetensbevis, utfärdat inom tre
månader före ansökningen; samt

c) intyg, utfärdat inom tre månader
före ansökningen av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort,
att sökanden under de senaste
två åren gjort sig känd för nyktert
levnadssätt och med hänsyn till
sina personliga förhållanden i övrigt
icke kan anses olämplig såsom förare
av automobil i yrkesmässig trafik.

Innan intyg, som angives under c),
utfärdas, skall polismyndigheten inhämta
yttrande från polismyndighet
i annan ort, där sökanden må hava
varit mantalsskriven under ifrågavarande
tid.

Polismyndighet skall före utfärdande
av intyg eller avgivande av yttrande
höra vederbörande nykterhetsnämnd
samt, om så finnes erforderligt,
jämväl annan, som äger kännedom
i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse
eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort
under tid, som avses
under c).

Efter prövning av de av sökanden
enligt detta moment ingivna handlingarna
och efter den ytterligare utredning,
som må anses erforderlig,
äger lä: isstyrelsen att för sökande,
som im ehar gällande körkort för bil
samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda
trafikkort, å vilket i förekommande
fall uttryckligen skall angivas,
att det gäller för förande av omnibus.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Trafikkort, vartill formulär fast- Formulär till trafikkort fastställes
ställes av Konungen, gäller för trafik av Konungen,
inom hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen Vad i vägtrafikförordningen stadstadgas
om utfärdande av duplettkör- gas om utfärdande av duplettkörkort
kort skall äga motsvarande tillämp- skall äga motsvarande tillämpning
ning beträffande utfärdande av dup- beträffande utfärdande av duplettlettrafikkort.
trafikkort, dock att vid ansökan om

duplettrafikkort ej behöver fogas fotografi.

Om skyldighet för innehavare av
trafikkort att till länsstyrelse göra
anmälan om ändring av namn ävensom
angående påföljd för uraktlåtenhet
härav skall vad för innehavare
av körkort är i sådant avseende stadgat
äga motsvarande tillämpning.

32 §.

4 mom. Automobil må---med automobilen.

Godkännande kan--— länsstyrelsen återkallas.

Om den eller de automobiler, som

äro godkända för användning i uthyrningsrörelse,
så ock om härutinnan
beslutade ändringar skall länsstyrelse
lämna vederbörande besiktningsman
underrättelse.

5 mom. Automobil, som användes
i uthyrningsrörelse, skall sist inom
sex månader efter närmast föregående
besiktning undergå efterbesiktning.

1 fråga om sådan ef t erbesiktning
skall vad i 25 § 2 mom. är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

34 §.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna
i 25 § 2 mom. första punkten
eller 5 mom. eller i 32 § 5 inom.
första stycket,

eller för någon i yrkesmässig trafik
eller uthyrningsrörelse automobil

5 mom. Automobil, som användes
i uthyrningsrörelse, skall inom sex
månader efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas hos
besiktningsman för kontrollbesiktning,
varom i vägtrafikförordningen
förmäles.

34 §.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna
i 25 § 2 mom. första stycket
eller 5 mom. eller i 32 § 5 inom.,

eller för någon i yrkesmässig trafik
eller uthyrningsrörelse automobil

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

eller släpfordon med vetskap om att
vederbörlig efterbesiktning icke verkställts,

eller uraktlåter---med dags böter.

(Föreslagen lydelse.)

eller släpfordon med vetskap om att
vederbörlig kontrollbesiktning icke
verkställts,

eller uraktlåter---med dags böter.

35 §.

Med böter-----------29 §

Till enahanda straff vare den förfallen,
som åsidosätter föreskrifterna
i 25 § 2 mom. fjärde stycket eller i
32 § 5 mom. andra stycket.

37 §.

De för ägare av automobil och släpfordon
stadgade ansvarsbestämmelserna
skola äga tillämpning, i händelse
fordonet tillhör någon, som står
under förmyndare eller annan laga
målsman, å förmyndaren eller målsmannen,
samt, där fordonet äges av
oskift dödsbo eller konkursbo eller av
bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning,
å den eller dem, som äga
företräda boet, samfundet eller inrättningen.
I fråga om automobil eller
släpfordon, som tillhör staten eller
kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste
förman. Har denne till förekommande
av förseelse mot förordningen
gjort vad på honom ankommit och
äger i följd av överordnads åtgärd eller
vållande förseelse likväl rum, varde
den överordnade drabbad av ansvar,
som här avses.

35 §.

8 inom.

37 §.

7 mom. De för ägare av automobil
och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna
skola i fråga om fordon,
som tillhör staten eller kommun,
äga tillämpning på förarens
närmaste förman. Har denne till förekommande
av förseelse mot förordningen
gjort vad på honom ankommit,
och äger i följd av överordnads
åtgärd eller vållande förseelse likväl
rum, varde den överordnade drabbad
av ansvar, som här avses.

2 mom. I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser
skola, i händelse
fordonet tillhör någon, som står under
förmyndare eller annan laga
målsman, äga tillämpning å denne.
Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller
av konkursbo, skola bestämmelserna
gälla den eller dem, som äga företräda
boet.

3 mom. 1 fråga om fordon, som
tillhör bolag, förening eller annat
samfund eller stiftelse eller annan sådan
inrättning, skola i 7 mom. avsedda
ansvarsbestämmelser äga tillämpning
på den eller dem, som äga företräda
samfundet eller inrättningen.
Har biltrafiknämnden på fram -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

Enahanda grunder skola tillämpas
jämväl i fråga om ansvar, som enligt
denna förordning skall ådömas innehavare
av tillstånd att utöva yrkesmässig
trafik eller uthyrningsrörelse
eller transportförmedling.

38 §.

Förseelse mot denna förordning
skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad,
åtalas av allmän åklagare, ändå att
angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres
vid polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare,
eller, där sådan icke finnes, vid
allmän domstol; dock att mål, däri
talan om skadestånd föres, må prövas
allenast av allmän domstol.

41 §.

Uttrycken automobil, personal!
t o m o b i 1, omnibus, lastautomobil,
motorcykel,
släpfordon, traktortåg, maxi
in ilast och hemort användas
i denna förordning i samma bemärkelse
som motsvarande beteckningar
i motorfordonsförordningen.

Med polismyndighet
Den befattning---

(Föreslagen lydelse.)

ställning av samfundet eller inrättningen
godtagit viss person såsom bärare
av ägares ansvar, skola dock bestämmelserna
i stället gälla denne.

4 m o m. De i 1—3 mom. angivna
grunderna skola tillämpas jämväl
i fråga om ansvar, som enligt denna
förordning skall ådömas innehavare
av tillstånd att utöva yrkesmässig
trafik eller uthyrningsrörelse eller
transportförmedling.

41 §.

Uttrycken automobil, personautomobil,
omnibus, lastautomobil,
motorcykel,
traktor, släpfordon, maximi
1 a s t och hemort användas i
denna förordning i samma bemärkelse
som motsvarande beteckningar i
vägtrafikförordningen.

Med traktortåg avses i denna
förordning traktor med tillkopplat
släpfordon.

---i orten.

tillkomma poliskammaren.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1952.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §• 1 §•

För------bestämmelser.

Angående------stadgas.

Å automobil----— — icke tillämpning.

Med automobil förstås varje för
färd på marken avsett fordon, som
för framdrivande är försett med
kraftmaskin (motor) och icke löper
på skenor.

Uttrycket släpvagn användes i denna
förordning i samma betydelse som
i motorfordonsförordningen den 23
oktober 1936.

2 §•

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som —--svensk

undersåte;

b) automobil eller---tjäna

brandväsendet;

c) motorcykel, som är inrättad såsom
invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger trettio kilometer
för timme, ävensom motorcykel,
som enligt vad särskilt är stadgat
skall anses såsom lättviktsmotorcykel;
samt

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1940: 1019, beträffande 2 § SFS 1939: 774 samt
beträffande 5 § SFS 1945: 735.

Med automobil förstås motorfordon,
varom förmäles i vägtrafikförordningen.

Uttrycket släpvagn användes i denna
förordning i samma betydelse som
i vägtrafikförordningen.

2 §•

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som---svensk

undersåte;

b) automobil eller —--tjäna

brandväsendet;

c) motorcykel, som är inrättad såsom
invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger 30 kilometer
i timmen; samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

(Gällande lydelse.)

d) automobil eller släpvagn, då
fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt
jämlikt bestämmelserna i
allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), beredskapsförfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 297),
lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om
förfoganderätt för luftskyddets behov
eller rekvisitionslagen den 31 mars
1938 (nr 87).

5 §•

Skatt utgår —--- följande be lopp: a)

för motorcykel utan bivagn med
tjuguen kronor, då motorcykelns
tjånstevikt icke överstiger sjuttiofem
kilogram, men eljest med tjuguåtta
kronor;

b) för motorcykel med bivagn med
fyrtiotvå kronor;

c) för annan---— niohundra

kilogram;

d) för annan —- — — automobilens
tjånstevikt;

e) för släpvagn ——— tvåhundratjugofyra
kronor.

(Föreslagen lydelse.)

d) automobil eller släpvagn, då fordonet
är taget i anspråk med nyttjanderätt
jämlikt bestämmelserna i
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293), rekvisitionslagen den
30 juni 1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr
584) eller civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536).

5 §.

Skatt utgår---följande be lopp: a)

för tvåhjulig lätt motorcykel
med tjuguen kronor och för tvåhjulig
tung motorcykel utan sidvagn
med tjuguåtta kronor;

b) för tvåhjulig motorcykel med
sidvagn och för trehjulig motorcykel
med fyrtiotvå kronor;

c) för annan---niohundra

kilogram;

d) för annan — — — automobilens
tjånstevikt;

e) för släpvagn----tvåhund ratjugofyra

kronor.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1952. Fordon, som enligt
vad därom särskilt stadgas vid
registrering redovisas såsom lättviktsmotorcykel,
skall dock tills vidare
vara frikallat från skatt. I

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 33 av herr Petersson, Emil,

nr 156 av herr Elofsson, Gustaf, och herr Nilzon, Ivar,
nr 302 av herr Elowsson, Nils,

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

nr 303 av herr Heiding m. fl.,

nr 313 av herrar Lindblom och Weiland,

ni 314 av herr Lindblom m. fl.,

nr 315 av herr Pålsson m. fl.,

nr 316 av herr Björck m. fl.,

nr 317 av herr Persson, Ivar,

nr 318 av herr Cassel m. fl.,

nr 319 av herr Cassel,

nr 320 av herr Näslund och

nr 321 av herr Lundqvist m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 47 av herrar Nyberg och Persson i Svensköp,
nr 202 av herr O ris jo m. fl.,

nr 400 av herrar Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,

nr 401 av herr Nilsson i Göteborg,

nr 402 av herr Jansson i Kalix m. fl.,

nr 414 av fru Sandström m. fl.,

nr 415 av herrar Edström och Dickson,

nr 416 av herrar Edström och Dickson,

nr 417 av herr Norup m. fl.,

nr 418 av herr Ståhl,

nr 419 av herr Hseggblom m. fl.,

nr 420 av herr Wiklund i Stockholm m. fl.,

nr 421 av herr Wiklund i Stockholm,

nr 422 av herrar Nilsson i Göteborg och Forsberg,

nr 423 av herr Widén m. fl.,

nr 424 av herr Widén m. fl.,

nr 425 av herr Håstad,

nr 426 av herr Pettersson i Norregård in. fl nr

427 av herr Sköldin,

nr 428 av herr Bergstrand,

nr 429 av herr Nilsson i Göteborg och

nr 430 av herr Hagård.

Av motionerna är I: 33 lika lydande med II: 47, I: 156 med II: 202, I: 302
med II: 401, I: 303 med II: 402, I: 313 med II: 414, I: 314 med II: 417, I: 315
med II: 426, I: 317 med II: 400, I: 318 med II: 425, I: 319 med II: 418, I: 320
med II: 427 och I: 321 med II: 419.

Motionerna I: 33, I: 156, II: 47 och II: 202 ha väckts före propositionens
avlämnande och avse vissa ändringar i gällande motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga. Dessa motioner komma att av utskottet behandlas i
.sammanhang med 3 § (I: 33 och II: 47) samt 51 § (I: 156 och II: 202) i propositionens
förslag till vägtrafikförordning.

Övriga motioner ha väckts i anledning av propositionen och gälla ändringar
i olika hänseenden i propositionens förslag, över motionerna 1: 303

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

och II: 402 har, efter remiss i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessutom har
till utskottet inkommit dels en skrivelse från svenska vägföreningen i anledning
av sistnämnda båda motioner, dels ock en skrivelse från Sveriges
läkarförbund i anledning av motionerna I: 318 och II: 425, I: 321 och II: 419
samt 11:428. Motionsyrkandena komma att i det följande redovisas under
vederbörliga författningsrum.

I fråga om grunderna för de i propositionen föreslagna bestämmelserna
och de i motionerna gjorda framställningarna får utskottet i huvudsak
hänvisa till propositionen och motionerna.

Gällande rätt.

De nuvarande huvudbestämmelserna på vägtrafikens område återfinnas i
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, båda utfärdade den 23 oktober
1936, med de ändringar som i dessa båda författningar vidtagits vid
skilda tillfällen. Motorfordonsförordningen innehåller stadganden om motorfordon,
motorredskap samt släpfordon till automobil eller motorredskap,
såsom föreskrifter om motorfordons och släpfordons beskaffenhet och
utrustning, om besiktning och registrering av motorfordon och släpfordon
samt om tillstånd att föra motorfordon m. m. Vägtrafikstadgan upptager
de för fordonsförare och andra vägfarande gällande reglerna för trafik å väg.

Till motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan anknyta ett flertal
författningar med tillämpningsföreskrifter. Bland dessa författningar
må nämnas kungörelserna den 22 januari 1937, nr 44, angående vägmärken
och den 19 februari 1937, nr 46, angående trehjuliga transportcyklar med
hjälpmotor.

För vissa brott vid förande av motorfordon äro särskilda straffbestämmelser
meddelade i lag den 7 juni 1934, nr 247. Denna lag upptager bestämmelser
om ansvar för förande av motorfordon eller traktortåg i alkoholpåverkat
tillstånd, för grov vårdslöshet m. m. vid förande av motorfordon
samt för s. k. »smitning» vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed
jämförlig händelse.

Stadganden angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.
vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg äro meddelade i
kungörelse den 26 juni 1933, nr 469.

I fråga om yrkesmässig biltrafik m. m. gäller vad därom stadgas i förordning
den 25 oktober 1940.

Föreskrifter angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
givas i lag den 30 juni 1916.

Bestämmelser om trafikförsäkring å motorfordon återfinnas i lag den
10 maj 1929.

Förordning den 2 juni 1922 innehåller stadganden om automobilskatt.

Slutligen äro vissa trafikföreskrifter meddelade i ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Vissa aktuella utredningar och förslag in. in.

År 1944 tillkallades inom kommunikationsdepartementet särskilda sakkunniga
-— 1944 års trafikförfattningssakkunniga — att biträda med utredning
och förslag i fråga om revision av vissa författningar på trafikväsendets
område. De sakkunniga avgåvo den 15 maj 1948 betänkande med förslag
till vägtrafikförordning ävensom till vissa i samband därmed stående
författningar (SOU 1948: 34). Samma sakkunniga avgåvo den 12 februari
1949 betänkande med förslag till kungörelse angående vägmärken in. m.

Inom departementet tillkallades vidare år 1945 sakkunniga — 1945 års
trafiksåkerhetskommitté — för utredande av möjligheterna att genom lämplig
upplysningsverksamhet m. m. höja den allmänna trafiksäkerheten och
åstadkomma en bättre trafikkultur. Kommittén avgav den 26 januari 1948
betänkande med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten (SOU
1948:20).

Den 25 februari 1949 avlämnades av särskild sakkunnig inom departementet
betänkande med förslag till skyddsanordningar vid plankorsningar
mellan järnväg och väg.

År 1948 tillkallades inom socialdepartementet sakkunniga för utredning
rörande behovet av särskilda fordringar på synförmågan för anställda inom
vissa yrken i allmän och enskild tjänst jämte därmed sammanhängande
frågor. De sakkunniga -— sgnkravskommittén — avgåvo den 17 juni 1950
betänkande i ämnet (SOU 1950: 19).

Den 27 maj 1949 tillkallades inom kommunikationsdepartementet särskilda
sakkunniga — 7949 års trafikngkterhetsutredning — att utarbeta förslag
till reviderad lagstiftning mot onykterhet i olika slag av trafik. Utredningen
räknar med att ha slutfört sitt arbete före 1951 års utgång.

Vid konferens i Geneve i augusti—september 1949 ha antagits en internationell
vägtrafikkonvention samt ett protokoll rörande vägmärken och
vägsignaler. Konventionen och protokollet ha signerats av Sveriges ombud
vid konferensen men ännu ej ratificerats av vårt land.

I syfte att i görlig mån närma de nordiska vägtrafikförfattningarna till
varandra inleddes år 1950 samarbete mellan Danmark, Finland, Norge och
Sverige. Förhandlingar mellan delegerade för de fyra länderna ha vid skilda
tillfällen ägt rum. Därvid ha huvudsakligen frågorna om trafikregler och vägmärken
behandlats. Förhandlingarna avses skola slutföras under innevarande
år.

Sammanfattn in g.

Propositionen grundar sig på ovannämnda den 15 maj 1948 avgivna betänkande
av 1944 års trafikförfattningsakkunniga.

Det i propositionen ingående förslaget till vägtrafikförordning innefattar
en samman- och omarbetning av motorfordonsförordningen, vägtrafikstadgan
och kungörelsen angående trehjuliga transportcyklar med hjälpmotor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har anmärkt, att
i vägtrafikförordningen endast medtagits sådana bestämmelser, som ansetts
vara av egentligt intresse för allmänheten. De .stadganden åter, som väsentligen
berörde endast myndigheterna, av.såges däremot skola upptagas i en
tillämpningsförfattning, vägtrafikkungörelsen.

Den föreslagna lagen om straff för vissa trafikbrott är avsedd att ersätta
1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon samt
vissa bestämmelser i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

Förslaget om ändringar i förordningen om yrkesmässig biltrafik m. m.
innebär bl. a. en närmare och strängare reglering av villkoren för erhållande
av trafikkort.

Övriga författningsförslag kunna sägas i stort sett anknyta till eller direkt
föranledas av förslaget till vägtrafikförordning.

Utskottet.

De genom propositionen framlagda förslagen synas i princip utgöra en
tidsenlig reglering av vägtrafiken och därmed sammanhängande förhållanden.
Vidare kunna förslagen såsom helhet betraktade sägas tillgodose å ena
sidan allmänhetens intresse av enkelhet samt å andra sidan domstolars och
andra myndigheters behov av att hithörande bestämmelser bli juridiskt håll-,
bara. Utskottet tillstyrker därför, att propositionen lägges till grund för lagstiftning
i ämnet.

Vid granskning av propositionens detaljer och de väckta motionerna har
utskottet ansett sig böra göra följande uttalanden.

Förslaget till vägtrafikförordning.

Avd. I. Inledande bestämmelser.

1 §•

3 mom.: motorcykel.

För närvarande indelas motorcyklar i lättviktsmotorcyklar och tyngre
motorcyklar. Till lättviktsmotorcykel hänföres motorcykel, som är så inrättad,
att den icke kan på horisontell väg framföras med högre hastighet
än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras för högre
hastighet, och vars tjänstevikt icke överstiger 60 kilogram. Med tyngre motorcykel
avses motorcykel, som icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel.

Enligt gällande bestämmelser föreligga vissa lättnader för lättviktsmotorcyklarna
i fråga om de besvär och kostnader, vilka eljest äro förenade
med innehav och förande av motorcykel. Sålunda gäller för lättviktsmotorcykel
ett enklare slag av körkort än för tyngre motorcykel. Vidare är lättviktsmotorcykel
skattefri. Slutligen äro registreringsavgifter och försäkringspremier
lägre för lättviktsmotorcykel än för tyngre motorcykel.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

1945 års trafiksäkerhetskommitté förordade, att motorfordonsförarna
skulle indelas i fyra körkortsgrupper med olika kvalifikationskrav. Till den
lägsta gruppen hänförde kommittén förare av ett till 40 kilometer i timmen
fartbegränsat fordon, avsett för befordran av föraren ensam. I de övriga
grupperna upptog kommittén förare av andra motorfordon och av traktortåg.

I sin motivering till förslaget om en särskild körkortsgrupp för förare av
det ovannämnda fartbegränsade fordonet anförde kommittén bl. a. följande:
Det syntes vara av stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, att de tre
högre körkortsgrupperna hölles fria från personer, som på grund av medicinska
brister eller andra orsaker vore mindre lämpade att föra motorfordon.
Emellertid skulle det för många, som med gällande bestämmelser
måste förvägras körkort, innebära en betydande lättnad, om de ej ställdes
helt utan möjlighet att föra motorfordon. Sålunda kunde erinras om de
många äldre arbetare, som på grund av nedsatt syn, dåligt hjärta, högt
blodtryck, sockersjuka eller andra åkommor icke kunde erhålla läkarintyg
för körkort och därför nu nödgades använda trampcykel. Ett sådant befordringssätt
vore för dem både ansträngande och skadligt samt medförde
ofta, att de i förtid måste sluta med sitt arbete. Strävandena att i görlig
mån utnyttja de partiellt arbetsföra i produktionen skulle underlättas, om
dessa för sina färder till och från arbetsplatsen finge tillgång till ett fordon,
som ej tvingade dem till någon egentlig kraftförbrukning. En även ur
trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande lösning syntes vara att till förfogande
ställa ett motordrivet fordon, som i riskhänseende stode den vanliga
trampcykeln nära. Härför syntes böra fordras, att den konstruktiva
hastigheten snävt begränsades, och att passagerare ej skulle få medfölja
fordonet. Den nuvarande lättviktsmotorcykeln fyllde dessa villkor. Man
borde kunna åtnöjas med mycket blygsamma krav på fysisk och psykisk
hälsa hos förare av sådant fordon. Körkortstvång borde dock gälla även
för honom, eftersom anspråken på nykterhet och hänsynsfullhet samt på
kunskap om trafiken icke skäligen kunde sättas lägre än för andra förare.

1944 års trafikförfattningssakkunniga funno lättviktsmotorcykeln vara
ett ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillfredsställande fordon. Vidare förefölle
denna fordonstyp icke ha omfattats med något större intresse från
allmänhetens sida. Av landets den 30 september 1947 registrerade 140 257
motorcyklar vore sålunda blott 7 288 lättviktsmotorcyklar, och av de 1 828
motorcykelkörkort, som utfärdats under tiden januari—maj 1947, gällde
blott 15 lättviktsmotorcykel. Det syntes därför icke finnas tillräcklig anledning
att bibehålla särskild reglering för sådana motorcyklar, som enligt
gällande bestämmelser vore att hänföra till lättviktsmotorcyklar. I skilda
hänseenden borde däremot olika regler gälla för motorcyklar med tjänstevikt
av högst 75 kg och motorcyklar med högre tjänstevikt.

I enlighet härmed föreslogo 1944 års sakkunniga, att begreppet lättviktsmotorcykel
måtte slopas samt motorcyklarna indelas i lätta motorcyklar
(i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

82 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

med tjänstevikt av högst 75 kg och tunga motorcyklar med tjänstevikt däröver.

I propositionen har de sakkunnigas förslag oförändrat upptagits. Detta
innebär, att nuvarande särskilda lättnader för lättviktsmotorcykel icke
skulle gälla för fordon, som enligt gällande definition är att hänföra till
sådan motorcykel, men som registreras efter vägtrafikförordningens ikraftträdande.

I motionerna I: 321 samt II: 419 och 11: 428 har hemställts, att begreppet
lättviktsmotorcykel och för sådant fordon gällande lättnader måtte bibehållas.

Utskottet.

Den i propositionen gjorda indelningen av motorcyklarna i lätta och tunga
motorcyklar giver enligt utskottets mening icke anledning till erinran i vidare
mån, än såvitt angår den fordonstyp, som för närvarande betecknas
som lättviktsmotorcykel. I fråga om sistnämnda fordonsslag får utskottet
anföra följande.

Den rättsliga regleringen av lättviktsmotorcyklarna har hittills väsentligen
tagit sikte på kraftigare typer med motor om cirka 20 kilogram och däröver.
Sådana motorer ha för att kunna användas på vanlig cykel fordrat särskilda
förstärkningsanordningar m. m. på denna. Likväl har resultatet knappast
kunnat betecknas såsom ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande
fordon. Dessutom tyda de i det föregående anförda siffrorna på att
lättviktsmotorcykeln icke lyckats vinna något större intresse hos allmänheten.
Detta bestyrkes ytterligare av de senaste årens erfarenheter. Utskottet
finner därför tillräckliga skäl icke föreligga för att bibehålla nuvarande
bestämmelser om lättviktsmotorcykel.

Emellertid ha efter andra världskrigets slut på marknaden framkommit
lätta hjälpmotorer, som på ett helt annat sätt än de tidigare lättviktsmotorerna
ansluta till den vanliga trampcykelns konstruktion. De nya motorernas
cylindervolym håller sig under 50 kubikcentimeter, vikten — med tom
bränsletank — varierar mellan 4,5 kilogram och cirka 7 kilogram, och den
konstruktiva hastigheten brukar angivas till 30 kilometer i timmen med någon
marginal uppåt eller nedåt. De äro avsedda att kunna användas på vanlig
cykel utan förstärkningar eller andra extra anordningar. De äro lättskötta
och relativt billiga samt ha mycket god bränsleekonomi.

I åtskilliga länder har man ansett dessa nya cykelmotorer böra gynnas
genom särskilda bestämmelser om undantag från de regler — särskilt i
fråga om körkorts- och registreringstvång — vilka eljest gälla för motorfordon.
I ett par länder — bl. a. Frankrike — ha cyklar med sådan motor
t. o. m. likställts med vanliga trampcyklar och sålunda gjorts helt fria från
körkorts- och registreringstvång.

Även inom det rättsliga samarbetet länderna emellan har problemet cykel
med hjälpmotor beaktats. 1949 års internationella vägtrafikkonvention giver
sålunda möjlighet att ur begreppet motorfordon utesluta och i begreppet

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

cykel inbegripa sådan cykel, som — med bibehållande i övrigt av de normala
kännetecknen på cykel — försetts med hjälpmotor med högst 50 cm3
cylindervolym.

I de länder, där man »frisläppt» de här avsedda cyklarna med hjälpmotor,
ha dessa snabbt fått stor spridning. I Frankrike uppgick sålunda antalet
cyklar med hjälpmotor enligt uppgift till cirka 70 000 år 1949 och 140 000
år 1950. Erfarenheterna där ur trafiksäkerhetssynpunkt synas ha varit goda.
Enligt uppgivna statistiska undersökningar var sålunda olycksfrekvensen
snarast lägre för cyklar med hjälpmotor än för trampcyklar.

Även i Sverige saluföras numera typer av lätta cykelhjälpmotorer. Någon
nämnvärd spridning ha dessa motorer hittills ej fått här. Huvudanledningen
torde vara våra jämförelsevis stränga bestämmelser om lättviktsmotorcykel.
Givetvis bli betingelserna för de lätta cykelmotorerna ännu sämre, om den
i propositionen föreslagna generella regleringen för motorcyklarna göres,
gällande utan något undantag för cyklar med hjälpmotor.

Den stora avsättningen för cykelhjälpmotorer i de »fria» länderna tyder
onekligen på att där förelegat ett betydande latent behov av dessa motorer.
Även i vårt land torde finnas ett stort behov av ett lättillgängligt motordrivet
fordon. Särskilt på landsbygden synes detta vara fallet. Ett sådant fordon
skulle ha en ej oväsentlig uppgift att fylla såsom fortskaffningsmedel för
exempelvis arbetare med bostad långt från arbetsplatsen, lantbrevbärare etc.
Den sociala betydelsen kan sägas vara på sätt och vis ännu större nu än tidigare,
eftersom de nya motortyperna äro avsevärt billigare i inköp och drift
än de tidigare och synas kunna användas på vanlig trampcykel utan extra
anordningar samt härigenom lämpa sig även för mindre inkomsttagare.

Mot denna bakgrund förefaller det lämpligt att till närmare undersökning
upptaga spörsmålet om införande i vårt land av lindrigare villkor för
cyklar med hjälpmotor än för andra motordrivna fordon. Erfarenheterna av
hittillsvarande bestämmelsers verkningar synas giva vid handen, att lättnaderna
måste göras radikala för att bli effektiva. De förefalla sålunda böra
innefatta bl. a. körkorts- och skattefrihet samt helst även frihet från registreringstvång.
Sådana lättnader torde även ur trafiksäkerhetssynpunkt kunna
godtagas, därest de begränsas till fordon, som till sina trafikegenskapter icke
väsentligen skiljer sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån, än att
den mänskliga kraften ersättes med maskinell.

Med stöd av vad nu anförts förordar utskottet, dels att vägtrafikförordningens
definitioner rörande motorcyklar utformas i enlighet med propositionen,
dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning beträffande möjligheterna att åt här avsedda cyklar med hjälpmotor
bereda lättnader i de av utskottet härovan berörda hänseendena.

4 mom.: utrgckningsfordon.

Termen »utryckningsfordon» är icke definierad i inotorfordonsförordningen
eller väglrafikstadgan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Propositionen upptager såsom utryckningsfordon ambulansbil samt motorfordon,
som är avsett att användas av brandväsendet vid eldfara, av
brandkår för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall
eller av polis- eller tullpersonal i brådskande tjänsteutövning. Prövningen,
huruvida av särskild anledning viss fordonstyp skall hänföras till utryckningsfordon
i annat fall, än av definitionen framgår, tillkommer enligt propositionen
(1 § 5 mom.) Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill
förordnar.

I motionen II: 429 har hemställts, att såsom utryckningsfordon även måtte
räknas de motorfordon med särskild utrustning, vilka en del spårvägsföretag
hade för snabbt ingripande vid olyckstillfällen med spårvagnar eller för
avhjälpande av vissa materialskador, som kunde medföra olycksrisk eller
trafikhinder. I motionen har vidare föreslagits, att till utryckningsfordon
också måtte hänföras de terränggående motorfordon, som statens järnvägar
anskaffat för att möjliggöra ett snabbt ingripande vid inträffade trafikhändelser.

Utskottet.

Företrädena för utryckningsfordon innebära tvivelsutan ett betydande ingrepp
i trafikens normala gång. Med hänsyn härtill torde ett fordon icke
böra hänföras till denna kategori utan synnerligen vägande skäl. Sådana
skäl synas föreligga i fråga om de i propositionen angivna fordonen. Emellertid
förefalla liknande skäl tala för att även vissa av spårvägs- och järnvägsföretag
använda fordon erhålla de företräden, som gälla för utryckningsfordon.
Vid spårvägs- och järnvägsolyckor behöves särskild utrustning
och speciellt utbildad personal för att nödig hjälp skall kunna beredas. Det
är därför nödvändigt, att sådan utrustning och personal snabbt kommer till
platsen. Av jämförlig vikt är det, att exempelvis spårvägsföretagens speciella
fordon för reparation av luftledningar få möjlighet att snabbt ingripa,
så att olycksfall genom nedhängande ledningar hindras. Likaså kan
det — särskilt i den täta storstadstrafiken — stundom uppkomma trängande
behov av att spårvägens specialfordon snabbt kommer till platsen för
spårvägsolycka och undanröjer uppkommet trafikhinder, så att trafiken
icke för längre stund stoppas. Det synes ej föreligga någon anledning att i
princip göra skillnad mellan spårvägs- och järnvägsföretag eller mellan statens
och enskilda järnvägar i nu förevarande hänseende.

På grund härav får utskottet förorda, att till utryckningsfordon hänföres
— förutom i propositionen upptagna slag av fordon — jämväl motorfordon,
som är avsett att användas av spårvägs- eller järnvägsföretag för beredande
av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller till undanröjande av
trafikhinder.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
Avd. II. Bestämmelser om fordon.

8.5

Bil.

3 §.

1 mom.

e) bakre belysningsanordningar.

Enligt 19 § vägtrafikstadgan skall bil under färd i mörker bl. a. baktill
vara försedd med belysningsanordning, varigenom den å bilen anbragta
bakre registrerings- eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att
den lätt kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt. Vidare skall jämlikt 4 § 1
mom. i) motorfordonsförordningen bil vara försedd med en baktill placerad
lykta, som vid användning av fotbroms eller däremot svarande bromsanordning
visar rött eller gult ljus bakåt. Slutligen skall jämlikt 9 § vägtrafikstadgan
under mörker fordon, som är stående på väg, varest tillfredsställande
belysning icke är anordnad, vara försett med belysnings- eller reflexanordning,
som utmed vägen utsänder eller reflekterar ljus såväl framåt
som bakåt.

Motsvarande bestämmelser ha i propositionens förslag till vägtrafikförordning
upptagits under 3 och 51 §§. I fråga om de i 19 § vägtrafikstadgan
avsedda anordningarna (skylt- och baklykta) innebär propositionen den
jämkningen, att dessa anordningar obligatoriskt skola finnas på bil, och att
desamma skola kunna vid behov bringas att fungera. Vad åter angår anordning,
som avses i stadgans 9 §, innehåller propositionen, att sådan anordning
skall visa vitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt. I övrigt
överensstämmer propositionen i stort sett med vad nu gäller.

I motionerna I: 33 och II: 47 har hemställts, att det, med ändring av motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan, måtte föreskrivas, att lastbil
baktill skulle vara försedd med minst två på tjänligaste sätt placerade
lyktor. Dessa borde vara anbragta en på vardera sidan av lastbilen samt i
görlig mån markera flakets bredd och höjd över marken. Lyktorna borde
vidare lätt kunna ses även från bil med avbländat lyse.

Dubbla baklyktor på bil ha ej föreskrivits i 1949 års internationella vägtrafikkonvention.

I propositionen har frågan om obligatoriska dubbla baklyktor icke särskilt
behandlats. Däremot har i propositionen upptagits ett närliggande spörsmål,
nämligen huruvida — i överensstämmelse med vad som gällde enligt konventionen
— i svensk rätt borde införas skyldighet att ha bil försedd med dubbla
bakreflektorer. På anförda grunder (se prop. s. 116—117) fann föredragande
departementschefen, att sådan skyldighet principiellt icke borde stadgas i
vårt land. I enlighet härmed har i propositionen — med undantag, varom
här ej är fråga — icke medtagits någon föreskrift om obligatoriska dubbla
bakreflektorer.

Utskottet.

Med hänsyn till den förestående nya lagstiftningen på vägtrafikens område
synes det knappast erforderligt att, för tiden intill dess denna lagstift -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

ning träder i kraft, vidtaga några ändringar i gällande motorfordonsförordning
eller vägtrafikstadga. De av motionärerna framförda synpunkterna
torde i stället böra komma under bedömning vid övervägande av de blivande
bestämmelserna i vägtrafikförordningen.

Genom dubbla baklyktor på bil vinnas otvivelaktigt vissa fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Detta utgör i och för sig ett skäl för att göra sådana
lyktor obligatoriska icke blott för lastbil utan även för annan bil. Emellertid
skulle införandet av en tvingande bestämmelse i ämnet innebära en
mycket genomgripande åtgärd. Flertalet bilar i vårt land tillhör nämligen
äldre årsklasser, och dessa äldre bilar sakna i allmänhet dubbla baklyktor.
Vad särskilt angår lastbilarna, bruka även senare årsmodeller sakna sådan
utrustning. Om man gjorde dubbla baklyktor obligatoriska, skulle följaktligen
ett stort antal särskilt av lastbilsägarna åsamkas ej obetydliga utgifter.
Härtill kommer, att hållandet av dubbla baklyktor på lastbil stundom kan
innebära olägenhet med hänsyn till lastbilens konstruktion eller användningssätt.

Med hänsyn till de antydda olägenheterna kan det enligt utskottets mening
knappast anses föreligga tillräckliga skäl att göra dubbla baklyktor
obligatoriska för bil eller visst slag av bil.

Liknande invändningar som mot en föreskrift om dubbla baklyktor kunna
även göras mot det i 1949 års konvention upptagna stadgandet om dubbla
bakreflektorer. Utskottet anser därför ej heller ett sådant stadgande böra
för närvarande införas.

På grund härav och då vad i propositionen föreslagits i fråga om bakre
belysningsanordningar på bil förefaller lämpligt, vill utskottet — med avstyrkande
av motionärernas förslag — förorda propositionens bestämmelser
i denna del.

h) körriktningsvisare.

5 § vägtrafikstadgan innehåller bland annat följande stadgande:

Före ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande
med användning av körriktningsvisare eller genom utsträckning
av hand eller piska eller på annat lämpligt sätt i god tid utvisa den riktning,
han ämnar taga. Om å fordon användes körriktningsvisare, skall
föraren tillse, att densamma efter verkställd kursändring upphör att utvisa
ändring i körriktningen.

I övrigt finnas i stadgan eller motorfordonsförordningen icke några bestämmelser
om körriktningsvisare. I särskild ordning har dock körriktningsvisare
föreskrivits som obligatorisk för buss i yrkesmässig trafik.

Propositionen upptager under 3 § 1 mom. h), att bil skall ha med lyse
försedd anordning, som kan tydligt visa ändrad körriktning och vid användning
är väl synlig såväl framifrån som bakifrån (körriktningsvisare). Undantag
göres dock för chassi utan förarhytt.

Vidare innehåller propositionen följande stadgande (50 § 1 mom. tredje
stycket):

Fordonsförare, som ämnar sätta i gång från kanten av väg, svänga i vägkorsning,
vända på väg eller eljest så ändra fordonets plats i sidled på väg,

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

att fara eller hinder kan uppstå i trafiken, skall till ledning för andra vägtrafikanter
genom körriktningsvisare eller utsträckande av arm eller på
annat tydligt sätt i god tid tydligt angiva den nya riktning, han ämnar taga.
Efter användning av körriktningsvisare skall föraren tillse, att densamma
upphör att visa ändring i körriktningen.

I motionerna I: 3U och II: 417 har hemställts, att bestämmelserna om
körriktningsvisare måtte utformas i överensstämmelse med ovannämnda
föreskrift i 5 § vägtrafikstadgan. I motiveringen för denna hemställan har
anförts, bland annat, att följden av en obligatorisk föreskrift lätt kunde bli,
att bilföraren helt litade till körriktningsvisaren. Vidare kunde betydande
kostnader uppstå för bilägarna med hänsyn till att bilarna ej kunde begagnas,
då körriktningsvisaren råkat i olag och vore under reparation.

Utskottet.

Starka skäl synas tala för att införa en tvingande föreskrift om körriktningsvisare.
I den delen vill utskottet hänvisa till vad föredragande departementschefen
anfört (se prop. s. 113—114).

Det förefaller knappast troligt, att bilförarna skulle i vidare mån än nu
är fallet lita till körriktningsvisaren, om denna göres obligatorisk. Snarare
torde ökad försiktighet vara att påräkna med hänsyn till den i propositionen
(50 § 4 mom.) föreslagna nya bestämmelsen, att avgivande av tecken eller
signal icke fritager någon förare från skyldighet att förvissa sig om att av
honom tillämnat färdsätt icke innebär fara för övriga vägtrafikanter.

I vad angår motionärernas farhågor i övrigt må erinras om att det i motiveringen
till föreskriften om obligatorisk körriktningsvisare uttryckligen förutsatts,
att det normalt ej skall behöva ifrågakomma, att bilägaren betages
möjligheten att utan ansvar spåföljd bruka sin bil under skälig tid för felaktig
körriktningsvisares iståndsättande. Om körriktningsvisare saknas eller
är ur funktion, torde följaktligen för bilägaren i regel icke inträda annan
förstahandspåföljd, än att han erhåller föreläggande om att inom skälig tid
avhjälpa bristen.

Därest föreskriften om obligatorisk körriktningsvisare tillämpas i enlighet
med vad nu sagts, synes intet vara att erinra mot föreskriften. Utskottet
tillstyrker därför propositionens förslag.

Hastighetsmätare.

Nuvarande bestämmelser i vårt land upptaga ej föreskrifter om hastighetsmätare.
Ej heller är sådan mätare föreskriven vare sig i de främmande trafikförfattningar,
som varit tillgängliga, eller i 1949 års internationella vägtraf
ikonvention.

Utskottet.

Det har inom utskottet ifrågasatts, huruvida icke hastighetsmätare borde
göras obligatorisk beträffande bil, för vilken i 56 § föreskrives begränsad hastighet.

Enligt utskottets mening är hastighetsmätaren ur trafiksäkerhetssynpunkt
av mindre framträdande betydelse än körriktningsvisaren. Med hänsyn här -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

till och till de kostnader och svårigheter, som kunna uppkomma för ägare
av bilar, som icke ha brukbar hastighetsmätare, anser utskottet, att sådan
mätare åtminstone icke för närvarande bör göras obligatorisk.

Traktor och motorredskap.

5 §•

1 mom.

I propositionen har under detta moment, som ej har direkt motsvarighet
i nuvarande författningar, upptagits bestämmelser om traktors permanenta
utrustning. Bl. a. innehåller momentet följande föreskrift:

Traktor skall vara försedd med

b) minst en effektiv broms; och skall åtminstone en broms äga förmåga
att på sluttande mark kvarhålla fordonet, även om föraren lämnat detta;
samt

c) tillfredsställande kopplingsanordning.

I likhet med gällande rätt saknar propositionen bestämmelse om körriktningsvisare
på traktor.

I motionerna I: 317 och II: 400 har anförts: Det funnes ett betydande
antal traktorer, som ursprungligen tillverkats med järnhjul men senare försetts
med gummihjul. Det kunde ifrågasättas, huruvida bromsarna på dessa
traktorer kunde betecknas som effektiva. Enligt uppgift skulle sagda bromsar
för en relativt låg kostnad kunna göras effektiva för bromsning av
enbart traktorn men däremot knappast för inbromsning även av draget
fordon. En montering av bromsar i enlighet med vad som förekomme på
nyare traktorer kunde på en del modeller stöta på tekniska svårigheter. Därjämte
skulle kostnaderna härför ej stå i rimlig proportion till traktorns
värde. Vidare skulle ombyggnadsarbetet ej kunna medhinnas av verkstäderna
inom önskvärd tid. På grund härav hemställdes — i vad gällde bromskravet
— om vissa undantagsbestämmelser för ifrågavarande grupp av
traktorer. — Vidare anhölles, i anslutning till föreskriften om tillfredsställande
kopplingsanordning, att det måtte utfärdas vägledande bestämmelser
om kopplingskonstruktioner av önskvärd typ. Polisman borde besitta
viss kännedom om vilken typ som borde ersätta den, som vid besiktning
ansetts mindre tillfredsställande, och giva anvisningar om de ändringar som
borde vidtagas. — Slutligen hemställdes, att körriktningsvisare måtte göras
obligatorisk på traktor, som försetts med förarhytt.

Utskottet.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt synes det vara ett elementärt krav, att traktor
skall vara försedd med effektiv broms, och att en broms skall kunna kvarhålla
fordonet, även om föraren lämnat detta. Ifrågavarande krav torde
därför icke kunna eftergivas.

Även om det kan finnas behov av vägledande bestämmelser om vad som
skall anses för tillfredsställande kopplingsanordning, förefaller det knappast
lämpligt att belasta vägtrafikförordningen med dylika detalj stadganden. Det

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

torde i stället ankomma på vederbörande myndigheter att meddela de föreskrifter
i ämnet, vilka må finnas erforderliga.

Visserligen får körriktningsvisare på traktor med förarhytt nog anses ha
en viss uppgift att fylla ur trafiksäkerhetssynpunkt. Emellertid förefaller
— med hänsyn till traktors begränsade hastighet — körriktningsvisaren icke
vara av så vital betydelse på traktor med förarhytt som på bil. Vidare torde
en stor del av nuvarande bestånd av traktorer med förarhytt sakna körriktningsvisare.
Man har alltså att räkna med att ett stort antal ägare av sådana
traktorer skulle få vidkännas utgifter och olägenheter, om denna utrustningsdetalj
gjordes obligatorisk. Med hänsyn härtill förefaller den av motionärerna
ifrågasatta föreskriften åtminstone för närvarande ej böra införas.

Under åberopande av vad nu anförts får utskottet i förevarande del
tillstyrka propositionens förslag oförändrat.

Cykel.

7 §•

1 mom.

a) bromsutrustning.

Gällande författningar sakna bestämmelser om bromsutrustning på cykel.

Propositionen upptager närmare bestämmelser i ämnet. Därvid föreskrives,
att bl. a. cykel med tillkopplat fordon skall vara försedd med minst två
av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar.

I motionerna I: 315 och II: 426 har hemställts att nyssnämnda föreskrift
måtte utgå eller gälla allenast cykel, till vilken fordon kopplades annat än
tillfälligtvis (t. ex. cyklar, som användas av expressfirmor).

Utskottet.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste det anses vara av stor betydelse, att på
de i propositionen avsedda cyklarna — vilka ofta utsättas för stora påfrestningar
-—- finnes tillgång till en reservbroms. På grund härav och då kostnaden
och olägenheten för den cykelägare, som måste anskaffa en extra
broms, får betecknas såsom ringa, förordar utskottet, att den i propositionen
upptagna föreskriften bibehålies.

d) namnskylt.

För närvarande saknas föreskrift om namnskylt på cykel.

I propositionen stadgas, att cykel vid cykling skall vara försedd med metallskylt,
som är anbragt på lämplig, lätt synlig plats och i tydlig skrift upptager
ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folkbokföringen.

I motionerna 1:315 och 11:426, 1:321 och 11:419 samt 11:423 har föreslagits,
att stadgandet måtte utgå.

Utskottet.

Cyklarna kunna i vårt land räknas i miljoner. Det stora flertalet cyklar
torde sakna sådan namnskylt, som i propositionen föreslås. Man har alltså

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

att räkna med att ett mycket stort antal cykelägare måste skaffa dylik
namnskylt, om denna göres obligatorisk. Även om varje skylt kostar blott
ett par kronor, kan följaktligen sammanlagda kostnaden väntas uppgå till
flera miljoner kronor. Denna omständighet bör enligt utskottets mening
beaktas. Vidare förefaller behovet ur kontrollsynpunkt av namnskylt i regel
vara jämförelsevis ringa, såvitt angår landsbygden och mindre samhällen.
Mera framträdande kan behovet vara i stad eller annat större samhälle.
Emellertid finnes alltid möjlighet för vederbörande myndighet att för visst
område, där tvingande föreskrift om namnskylt anses erforderlig, utfärda
sådan föreskrift.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet tillräckliga skäl saknas för att
införa en generell föreskrift om sådan namnskylt, som i propositionen avses.
I denna del avstyrkes därför propositionen.

I motionerna I: 321 och II: 419 har föreslagits bestämmelse om att en del
av cykels bakre stänkskärm skall vara vitmålad, förnicklad eller förkromad.
Motsvarighet till sådan bestämmelse saknas i gällande rätt och har ej heller
upptagits i propositionen.

Utskottet.

Den i motionerna ifrågasatta bakskärmsmarkeringen kan givetvis ha ett
visst värde ur trafiksäkerhetssynpunkt. Emellertid fyller den såväl i gällande
rätt som i propositionen föreskrivna bakre lyktan eller reflexanordningen
väsentligen samma syfte. Härtill kommer, att sådan markering, som i
motionen avses, i regel endast förekommer på cyklar av senare årsmodeller,
och att följaktligen flertalet cykelägare skulle åsamkas olägenheter och kostnader,
om de måste förse sina cyklar med sagda markering. Enligt utskottets
mening uppvägas dessa nackdelar knappast av vinsten ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det kan framhållas, att i 1949 års vägtrafikkonvention bakskärmsmarkering
ej gjorts obligatorisk för cykel i internationell trafik.

Utskottet avstyrker därför motionärernas förslag.

Fordon, förspänt med dragare.

8 §•

1 mom. Belgsnings- eller reflexanordningar.

Enligt 18 § 1 mom. vägtrafikstadgan må i Stockholm poliskammaren och
eljest länsstyrelse, därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat,
beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att då fordon, förspänt med
dragare, under mörker framföres å vägen, på fordonet eller dragaren skall
föras antingen en eller flera tända lyktor så anbragta, att ljus är synligt
på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som
vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar
skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt.
Sådant förordnande, som ej må avse ofjädrat arbetsåkdon, må innehålla de
undantag den förordnande myndigheten finner erforderliga och skall kungöras
samt, i den ordning myndigheten bestämmer, tillkännagivas medelst
anslag på eller invid vägen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 91

Enligt propositionen skall, då med dragare förspänt fordon under mörker
föres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning
ej finnes, på fordonet, dragaren eller fordonets last finnas antingen
en eller flera lyktor så anbragta, att ljus kan synas såväl framifrån som bakifrån,
eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som
bakåt. Lyktor och reflexanordningar skola vara inrättade för vitt eller gult
sken framåt och rött sken bakåt. En lykta eller reflexanordning för sken
framåt skall, om sådan anordning ej finnes på dragaren, vara anbragt vid
högra sidan av fordonet eller lasten.

Då skäl därtill prövas föreligga, äger enligt propositionen, såvitt angår
stads område, poliskammare eller, där sådan saknas, magistrat eller kommunalborgmästare
och eljest länsstyrelsen förordna, att bestämmelserna i
föregående stycke skola vinna tillämpning även beträffande viss enskild väg.
Sådant förordnande skall bekantgöras i den ordning vederbörande myndighet
bestämmer.

De i propositionen upptagna bestämmelserna överensstämma i huvudsak
med sakkunnigförslaget. De sakkunniga förklarade sig vara av den bestämda
uppfattningen, att gällande bestämmelser i ämnet icke kunde anses på
ett tillfredsställande sätt tillgodose trafiksäkerheten. Med hänsyn till den
livliga trafik, som numera rådde på våra vägar, syntes det oundgängligen
böra krävas, att med dragare förspänt fordon vid färd under mörker på väg,
som här avsåges, städse skulle vara utmärkt genom belysnings- eller reflexanordning.
Bestämmelser härom komme uppenbarligen att i någon mån
medföra omkostnader och besvär för fordonsägarna. Dessa olägenheter syntes
dock ej bli så betydande, att de borde hindra genomförandet av stadganden,
som i hög grad påkallades för beredande av ökad trafiksäkerhet, icke
minst för hästfordonsförare.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrade sig över sakkunnigförslaget,
anslöto sig i allmänhet till detta. I åtskilliga yttranden underströks
därvid ytterligare angelägenheten ur trafiksäkerhetssynpunkt att nu
införa generella bestämmelser enligt de riktlinjer, som uppdragits av de sakkunniga.
De jordbrukssammanslutningar, vilka haft sakkunnigförslaget på
remiss, framförde ej heller några egentliga betänkligheter mot förslaget. De
enda remissorgan, som anmälde sådana betänkligheter, voro länsstyrelsen i
Kopparbergs län och statens maskinprovningar. Betänkligheterna grundades
på de olägenheter, som skulle uppstå för jordbruksbefolkningen, bl. a.
med hänsyn till de praktiska svårigheterna att ha funktionsdugliga reflexanordningar
till hands på vissa av jordbrukets fordon.

Föredragande departementschefen förklarade, att han principiellt vore av
samma mening som de sakkunniga.

I motionerna I: 315 och II: 426 har hemställts, att de i propositionen föreslagna
bestämmelserna måtte utgå, eller att, om denna hemställan icke bifölles,
de nuvarande bestämmelserna i 18 § 1 mom. vägtrafikstadgan måtte
alltfort gälla.

I sin motivering ha motionärerna anfört, att det föreslagna stadgandet
skulle medföra icke oväsentliga besvär och kostnader för jordbruksbefolk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

ningen. Detta gällde särskilt i de fall ägoskiften vore belägna ett stycke från
gården och allmän väg eller mera trafikerad enskild väg måste tagas i anspråk
för transporterna till och från dessa ägoskiften. På grund av arbetskraftsbristen
och väderleksförhållandena måste arbetet på fälten ofta pågå
tills skymningen inträtt, och hemfärden finge då företagas i mörker. Även
om allmän väg i sådant fall endast i mycket liten utsträckning toges i anspråk
för transporten, måste fordonet, dragaren eller fordonets last förses
med lyktor eller reflexanordningar. Det mötte emellertid betydande praktiska
svårigheter att ha funktionsdugliga reflexanordningar till hands på
jordbrukets maskiner och redskap. Mången jordbrukare skulle tvingas att
anbringa reflexanordningar på praktiskt taget varje maskin och redskap eller
nästan ständigt medföra reflexanordningar, som på ett eller annat sätt kunde
anbringas på fordonet eller dess last. Betydande praktiska svårigheter skulle
dessutom uppstå, när det gällde att anbringa reflexanordningarna så, att
de icke skymdes av opackat hö, sädeskärvar, halm och dylik last. Skulle
lasten skymma reflexanordningen under transport på väg i mörker, kunde
körkarlen icke blott ådömas böter för denna förseelse utan också få bära
ett relativt större ansvar vid en eventuell kollision. — Länsstyrelserna hade
hittills blott i ringa omfattning begagnat sig av den möjlighet 18 § 1 mom.
vägtrafikstadgan erbjöde. Även denna omständighet talade för att de nuvarande
bestämmelserna icke borde skärpas.

Utskottet.

Frågan om generell skyldighet att föra belysnings- eller reflexanordning
vid färd under mörker med fordon, förspänt med dragare, har vid flera
tillfällen behandlats av riksdagen. Hittills ha förslagen om införande av
sådan skyldighet avslagits. Bestämmande för den ståndpunkt, riksdagen
sålunda intagit, har varit, att man ansett fördelarna ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke motsvara de olägenheter, som skulle uppkomma särskilt för
ägare av fordon inom jordbruket och skogsbruket. Det har framhållits, att
det exempelvis vid transport av foder eller skogsprodukter sannolikt skulle
visa sig ogörligt att anbringa lyktor eller reflexglas på föreslaget sätt. Särskilt
på ofjädrade arbetsåkdon syntes dessutom glasen utsättas för stor risk
att skakas sönder. Likaså kunde glasen lätt förstöras vid av- och pålastning
samt vid skogskörning.

Vad sålunda anförts kan på sin tid ha haft sitt berättigande. Enligt utskottets
mening har emellertid numera situationen så väsentligt förändrats,
att förevarande spörsmål bör bedömas annorlunda än som hittills skett.
Utskottet vill till stöd för denna sin uppfattning åberopa följande omständigheter.

De krav, vilka man ur säkerhetssynpunkt bör ställa på fordons utrustning,
måste naturligen ökas med stigande trafikintensitet. Trafiken på våra
vägar är numera betydligt livligare än vid tiden för de nuvarande bestämmelsernas
tillkomst. Det föreligger därför nu ett framträdande behov av
att även fordon, förspänt med dragare, under mörker är — i likhet med

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

andra fordon — försett med någon anordning, som kan varsko mötande
eller upphinnande trafik. I sammanhanget må erinras om att enligt statistiska
rön olycksrisken — i förhållande till trafikintensiteten — är betydligt
större under den mörka delen av dygnet än under dagen. Åtskilliga olyckor
och tillbud därtill ha inträffat till följd av att hästfordon under mörker
saknat lykta eller reflexanordning. Olyckorna ha främst drabbat hästfordonsförarna
själva.

Även i fråga om de olägenheter, som kunna väntas uppkomma för fordonsägarna,
har utvecklingen medfört ett väsentligt ändrat läge. I marknaden
ha nämligen nu kommit nya typer av reflexanordningar. Dessa ha
för utskottet demonstrerats även vid praktiska prov. De nya reflexanordningarna
äro ej sköra som de äldre glasreflektorerna utan utförda i ett för
yttre påverkan oömt material. De kunna vidare med god reflexverkan lätt
anbringas på fordonet, dragaren eller lasten. Anordningen behöver ej tillhöra
fordonets ständiga utrustning utan kan lös medföras och vid behov
fastgöras vid någon detalj på fordonet, dragaren eller lasten eller — exempelvis
vid transport av hö eller liknande — fastbindas vid en käpp, som
stickes in i lasset. Man har sålunda med dessa anordningar knappast att
räkna med sådana praktiska svårigheter, som varit förenade med användandet
av de äldre glasreflektorerna. Ej heller behöver ägaren skaffa sig
flera anordningar, än han anser sig komma att använda samtidigt. Slutligen
är att nämna, att anordning, som här avses, angives ha lång livslängd och
kostar blott ett par kronor i inköp.

Å ena sidan få sålunda de i propositionen föreslagna bestämmelserna
anses fylla ett stort behov ur trafiksäkerhetssynpunkt. Å andra sidan torde
— med hänsyn till de nya reflexanordningar, som nu blivit tillgängliga —
olägenheterna för fordonsägarna få betecknas som jämförelsevis ringa.

På grund härav får utskottet — med avstyrkande av motionärernas yrkande
— förorda, att propositionens bestämmelser nu införas.

2 mom. Bjällra eller klocka.

Enligt § 3 i ordningsstadgan för rikets städer skall, då vinterföre råder
och släddon begagnas, envar som i stad eller samhälle, varom förmäles i
stadgans § 30, far fortare än i gående, ha släddonets seltyg försedda med
ljudande klocka eller bjällra. Hänvisning till denna bestämmelse finnes i
18 § vägtrafikstadgan.

I propositionen föreslås, att vid färd med släde dragarens seltyg skola
vara försedda med bjällra eller klocka.

I motionerna I: 315 och 11: 426 har hemställts, att stadgandet i ämnet
måtte utformas i enlighet med gällande föreskrift.

Utskottet.

Behovet av tvingande bestämmelse i ämnet förefaller numera vara ganska
ringa. Sådan föreskrift kan dessutom stundom medföra viss olägenhet. Enligt
utskottets mening höra därför såväl gällande bestämmelse i ordningsstadgan
som den i propositionen föreslagna regeln utgå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

11—13 och 21 §§.

A. Registrerings skyldighet beträffande traktorer (11 § 1 mom.).

Nuvarande bestämmelser om registrerings- och besiktningsskyldighet för
fordon återfinnas i 4 och 5 kap. motorfordonsförordningen. Enligt dessa
bestämmelser föreligger sådan skyldighet för motorfordon samt släpfordon,
som dragés av bil. Däremot är registrerings- eller besiktningsskyldighet
icke föreskriven i fråga om motorredskap — vilken beteckning i gällande
rätt också inbegriper traktor — eller släpfordon, som dragés av motorredskap.

Emellertid finnas i 28 och 37 §§ vägtrafikstadgan upptagna vissa särskilda
kontrollföreskrifter rörande trafik med motorredskap och med traktortåg
(motorredskap med tillkopplat släpfordon).

Enligt 28 § får sålunda motorredskap endast vid färd till och från arbetsplats
samt eljest tillfälligt framföras på allmän väg, gata eller annan allmän
plats. Vidare får framförandet endast ske under förutsättning, att motorredskapet
icke med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan
medföra nämnvärd skada å körbanan.

I 37 § föreskrives, att — där det ej är fråga om allenast tillfällig färd
— trafik med traktortåg på allmän väg, gata eller annan allmän plats ej
får äga rum utan särskilt tillstånd av på landet länsstyrelsen och i stad
polismyndigheten. Innan tillstånd meddelas, må, om anledning därtill förekommer,
anställas undersökning genom besiktningsman, huruvida för trafiken
avsedda motorredskap och släpfordon äro i betryggande skick och
lämpliga för trafiken. Tillståndet skall upptaga de villkor och bestämmelser
för trafiken, som prövas nödiga. Traktortåg får ej användas i trafik,
vartill tillstånd erfordras, såvida ej för trafiken avsedda motorredskap och
släpfordon med tillhörande kopplingsanordningar och bromsningssystem
godkänts av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd. I sammanhang
med godkännandet skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den
största last, som får föras å traktortåget. Tillstånd eller godkännande kan
återkallas av den myndighet, som meddelat tillståndet eller godkännandet.

Dessa bestämmelser i 37 § äro emellertid för närvarande i väsentliga delar
försatta ur kraft. Enligt en förordning av år 1941 (SFS 1941: 901), vilken
senast (SFS 1950: 566) förlängts att gälla till och med den 31 december 1951,
får nämligen trafik med traktortåg, där ej motorredskapet har hjulringar
av järn eller annat hårt material samt traktortågets största bredd icke överstiger
220 centimeter, bedrivas utan iakttagande av nämnda bestämmelser,
även då fråga är om icke tillfällig färd.

Ytterligare må framhållas, att enligt särskild kungörelse (SFS 1942: 885)
ägare av till motorredskap hänförlig traktor, dragbil, snöplog, vägvält, väghyvel,
vägskrapa, stenkross eller kapverk eller av sådan släpvagn, snöplog,
vägvält, väghyvel, vägskrapa, stenkross eller kapverk, som är avsedd att
kopplas till eller drivas av traktor eller dragbil som nyss angivits, är skyldig
att i den ort, där redskapet företrädesvis brukas, årligen före september

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

månads utgång avlämna uppgift om redskapet enligt i kungörelsen meddelade
närmare bestämmelser. De avlämnade uppgifterna insamlas hos arméförvaltningens
tygavdelning. Uppgiftsskyldighet enligt kungörelsen har dock
enligt särskilda förordnanden (senast genom SFS 1949:480) icke förelegat
för åren 1943—-1949.

Slutligen må erinras om att enligt av statens arbetsmarknadskommission
och riksblockmyndigheten meddelade föreskrifter länsarbetsnämnderna och
länsblockmyndigheterna år 1944 verkställt en registrering av samtliga traktorer
för jordbruksändamål. Traktorägare hade därvid att för varje av honom
ägd traktor till blookledaren avlämna uppgift i två exemplar på särskild
blankett (traktorregisterkort). Av dessa registerkort har sedan det ena exemplaret
förvarats hos överblockledaren som ett register över överblockets
traktorer och det andra exemplaret hos vederbörande länsarbetsnämnd som
ett register över länets traktorbestånd. Dessa traktorregister ha upprättats i
avsikt att kunna tillgodose vissa myndigheters behov av sådana uppgifter
om traktorbeståndets storlek, sammansättning och fördelning, som äro behövliga
för vidtagandet av erforderliga beredskapsåtgärder, t. ex. för planläggningen
av den i ett krisläge nödvändiga fördelningen av drivmedel,
smörjoljor, gummiringar in. m. I cirkulär den 25 februari 1948 har arbetsmarknadsstyrelsen
och riksblockmyndigheten under hänvisning till de betydande
förändringar, som skett beträffande traktorbeståndet, meddelat föreskrifter
angående en revidering av ifrågavarande register.

Enligt propositionen må motorfordon eller med gummihjul eller med
band försedd traktor tagas i bruk endast om fordonet är registrerat och vederbörligen
försett med registreringsskylt. Vidare må släpfordon dragas av
bil endast om släpfordonet är registrerat och vederbörligen försett med registreringsnummer.

Föredragande departementschefen har å s. 138—143 närmare redogjort
för de skäl, som syntes tala för införande av registreringsplikt för de angivna
slagen av traktorer.

I motionerna 1:317 och 11: MO har hemställts, att jordbrukets traktorer
måtte befrias från registreringstvång. I andra hand ha motionärerna föreslagit,
att besiktning och registrering av traktorer måtte få utföras enligt ett
gentemot bilregistrering förenklat system. Därvid borde typbesiktning vara
regel och förfarandet i största möjliga utsträckning ske skriftligen. Traktorerna
borde ej för besiktning behöva sammanföras inför besiktningsman
på platser, som anlitades för bilbesiktning.

Utskottet.

Enligt utskottets mening är införandet av registreringsplikt i och för sig
önskvärt, såvitt angår gummihjulstraktorerna, med hänsyn till trafiksäkerhetsintresset
och behovet av en rationell beredskapsregistrering samt, i vad
rör bandtraktorerna, med hänsyn till sistnämnda behov. Vidare förefalla de
besvär och kostnader, som genom en dylik åtgärd skulle åsamkas traktorägarna,
knappast behöva bli alltför betungande. I det sistnämnda hänseen -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

det bör beaktas, att viss uppgiftsskyldighet — såsom här ovan nämnts —
redan nu åvilar traktorägarna, och att denna skyldighet skulle bortfalla för
traktorer, som komma under den i propositionen föreslagna registreringsplikten.

Utskottet utgår från att — såsom föredragande departementschefen i annat
sammanhang antytt — besiktning och annan fordonskontroll komma
att anordnas så, att därav såvitt möjligt icke förorsakas rubbning i fordons
brukande eller i övrigt större olägenhet, än som med hänsyn till trafiksäkerhetens
krav kan anses nödvändigt.

Med hänsyn till det sagda förordar utskottet, att registreringsskyldighet
införes för gummihjuls- och bandtraktorer på sätt i propositionen föreslagits.

B. Registrerings-, interims- och saluvagnsskylt på traktor (11 § 1 mom.,
12 § 1 mom., 13 § 1 mom. och 21 § 1 mom.).

I anslutning till det föreslagna stadgandet om registreringsplikt för gummihjuls-
och bandtraktorer ha i propositionen upptagits föreskrifter om att
sådan traktor i förekommande fall skall vara försedd med registreringsskylt
(11 § 1 mom.), interimsskylt (12 § 1 mom.) eller saluvagnsskylt (13 §
1 mom.). Sådan skylt skall enligt 21 § 1 mom. vara anbragt framtill och
vara väl synlig framifrån.

I motionerna I: 321 och II: 419 har hemställts, att det icke måtte stadgas
skyldighet att på traktor anbringa skylt som nyss sagts.

Utskottet.

Skylt, varom här är fråga, förefaller vara behövlig för fordonskontrollen.
Däremot torde det ej vara av någon väsentlig betydelse, att skylten är anbragt
framtill på fordonet. Att placera skylten där kan stundom vara förenat
med olägenheter med hänsyn till traktorns konstruktion eller användningssätt.
Enligt utskottets mening bör därför traktorägaren själv få bestämma,
var skylten skall anbringas. Dock torde böra krävas, att skylten
placeras på lämplig, lätt synlig plats.

Utskottet förordar, att ifrågavarande bestämmelser i propositionens 11 §
1 mom., 12 § 1 mom., 13 § 1 mom. och 21 § 1 mom. jämkas i enlighet med
vad utskottet nu anfört.

Flygande inspektion.

23 §.

Enligt 11 § 2 mom. motorfordonsförordningen är besiktningsman, envar
inom sitt tjänstgöringsdistrikt, eller polisman, åt vilken länsstyrelse meddelat
förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet, berättigad att,
där han finner anledning antaga, att av honom anträffat motor- eller släpfordon
ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitligt, undersöka och,

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

om så erfordras, provköra fordonet (flygande besiktning). Härtill anknyta
närmare bestämmelser om befogenhet för besiktningsmannen eller polismannen
att meddela föreläggande eller körförbud m. m.

I propositionen upptagas motsvarande bestämmelser under 23 §. Enligt
dessa äger polisman, som nyss sagts, så ock besiktningsman att undersöka
och provköra motordrivet fordon eller släpfordon, som av honom anträffas
på väg, för kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning (flygande
inspektion). Vid sådan inspektion äger förrättningsmannen — alltefter arten
av konstaterad brist — meddela körförbud, påpekande, erinran eller
föreläggande.

I motionen I: 316 har hemställts, att vad sålunda föreslagits måtte utökas
med bestämmelser om att flygande inspektion borde företagas, i vad gällde
infartsvägarna till våra större städer, minst sex gånger årligen och, såvitt
anginge landsbygden och de mindre städerna, minst en gång i kvartalet.
Denna inspektion borde även gälla föraren av respektive fordon.

Utskottet.

Naturligen bör den löpande fordonskontrollen utövas med så stor intensitet,
som med hänsyn till vederbörandes övriga tjänsteuppgifter är görligt.
Emellertid förefaller det knappast lämpligt att i vägtrafikförordningen fastställa
några absoluta normer härutinnan. Utskottet avstyrker därför de i
motionen föreslagna tilläggsbestämmelserna.

Avd. III. Bestämmelser om förare av fordon.

Krav på körkort.

29 §.

Enligt 18 § motorfordonsförordningen får motorfordon föras allenast av
den, som genom körkort, utfärdat av länsstyrelse, berättigats att föra fordonet.
Körkort utfärdas för bil, för tyngre motorcykel eller för lättviktsmotorcykel.
Körkort för bil gäller även för motorcykel och körkort för tyngre
motorcykel även för lättviktsmotorcykel. Traktortåg får föras på väg endast
av den, som innehar körkort för bil.

19 § 1 mom. motorfordonsförordningen föreskriver såsom minimiålder för
körkort 18 år, såvitt angår bil, och 16 år i vad gäller motorcykel.

1945 års trafiksäkerhetskommitté förordade körkortstvång beträffande
samma slag av fordon och fordonståg, som nu äro körkortspliktiga. Såsom
under 1 § antytts, indelade kommittén förarna i fyra körkortsgrupper med
olika kvalifikationskrav alltefter den svårighetsgrad,som kunde anses kännetecknande
för vederbörande förargrupps trafikuppgifter. I de båda högsta
grupperna skulle ingå förare av utryckningsfordon, buss, droskbil samt tyngre
lastbil.

Såväl trafiksäkerhetskommittén som sgnkravskommittén ansågo, att normalt
färgsinne borde krävas hos förare inom de sistnämnda båda grupperna.

7 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

98 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

1944 års trafikförfattningssakkunniga föreslogo körkortsplikt för alla slag
av motordrivna fordon, för traktor och motorredskap dock allenast såvitt
anginge färd på väg. Körkort skulle utfärdas för bil, för motorcykel eller för
traktor och motorredskap. Körkort för bil skulle gälla för alla slag av motordrivna
fordon. Körkort för motorcykel skulle även giva rätt att föra
traktor och motorredskap. Om till traktor eller motorredskap kopplats släpfordon,
skulle fordonen (= traktortåg) på väg få föras endast av den, som
innehade körkort för bil. Minimiåldern för erhållande av körkort skulle vara
18 år beträffande bil och 16 år beträffande motorcykel samt traktor och
motorredskap. Körkort för motorcykel skulle dock, om föraren icke fyllt
18 år, gälla endast för lätt motorcykel, traktor och motorredskap.

Enligt propositionen får motorfordon föras endast av den, som genom
körkort, utfärdat av länsstyrelse, är berättigad att föra fordonet. Kravet på
innehav av bilkörkort för rätt att på väg föra traktortåg har slopats.
Vidare har i propositionen ej upptagits det av 1944 års sakkunniga föreslagna
kravet på körkort för traktor och motorredskap. Propositionen stadgar
två slag av körkort, nämligen för bil eller för motorcykel. Körkort för
bil gäller även för motorcykel. Minimiåldern för körkort har — såsom de
sakkunniga föreslagit — satts till 18 år för bil och 16 år för motorcykel.
Körkort för motorcykel gäller dock endast för lätt motorcykel intill dess
föraren fyllt 18 år.

I motionerna 1: 321 och 11: 419 har — under hänvisning till trafiksäkerhetskommitténs
förslag — hemställts, att krav på särskilt kompetensbevis
måtte stadgas för förare av buss och tyngre lastbil. — Vidare har föreslagits,
att minimiåldern för körkort måtte bestämmas till 18 år för såväl tung som
lätt motorcykel.

Motionen II: 428 innefattar framställning om att krav på normalt färgsinne
måtte uppställas för förare av utryckningsfordon, bussar och droskbilar,
samt att medicinsk efterkontroll av förare av utryckningsfordon och
bussar måtte införas.

Läkarförbundet har tillstyrkt förslaget om medicinsk efterkontroll och
tillagt, att sådan borde införas även för droskbilsförare.

I motionerna I: 302 och 11: 401 har föreslagits skyldighet för den, som
för traktor på väg, att innehava körkort för bil.

I motionerna 1: 319 och II: 418 har hemställts, att körkortsplikt matte
införas för den, som använde traktor för färd utanför brukningsenhet.

Utskottet.

I fråga om slopandet av nuvarande särskilda körkort för lättviktsmotorcykel
hänvisas till framställningen under 1 § 3 mom.

a) Skärpta krav på förare av vissa slags fordon (motionerna I: 321 och
II: 419 samt II: 428).

Ur trafiksäkerhetssynpunkt böra principiellt ställas särskilt höga anspråk
på förare av utryckningsfordon, buss eller droskbil.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Vad först angår förare av utryckningsfordon, torde emellertid erforderliga
föreskrifter böra intagas i särskilda reglementen för polis- och brandväsende
m. in. och icke i den grundläggande vägtrafikförfattningen.

Vidkommande härefter den, som i yrkesmässig trafik för buss eller personbil,
tillgodoses intresset av särskild kvalificering genom de i förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik upptagna bestämmelserna om trafikkort.
Dessa bestämmelser ha i propositionen utbyggts och skärpts. Desamma
innefatta strängare trafikkortsvillkor för bussförare än för annan förare.

Antalet förare av buss i annan än yrkesmässig trafik lärer vara mycket
ringa. Flertalet av dessa förare torde för övrigt vara i tjänst hos vissa
större företag, vilka kunna förutsättas blott anlita väl kvalificerat folk för
uppgiften att handhava buss. En föreskrift i vägtrafikförordningen om
skärpta kompetenskrav på bussförare synes därför knappast kunna få någon
större praktisk verkan.

I likhet med trafiksäkerhetskommittén och synkravskommittén anser utskottet,
att man bör kräva normalt färgsinne hos den, som för utryckningsfordon,
buss eller droskbil. Emellertid torde frågan om detta detaljkrav icke
böra upptagas i förevarande sammanhang. Densamma kan förutsättas komma
under övervägande vid utformningen av reglementen för utryckningsfordon
och av tillämpningsbestämmelser till förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik. Något större behov av formella föreskrifter utöver vad nyss
sagts synes knappast föreligga. Normalt färgsinne lärer nämligen — även
utan stadgande därom — i praktiken allmänt krävas hos förare, varom här
är fråga.

Vad angår frågan om medicinsk efterkontroll av förare med mera krävande
trafikuppgifter saknas för närvarande statistisk utredning om i vilken
mån sjukdomar och åldersförändringar varit orsaker till trafikolyckor. Med
hänsyn härtill torde stadganden i ämnet icke nu böra införas.

Mellan bilar av olika storlek kunna givetvis föreligga skillnader i fråga
om fordonens manövrering. Skillnader kunna emellertid även finnas mellan
bilar av samma storlek men olika konstruktion. I båda fallen måste föraren
vänja sig vid det nya fordonets verkningssätt. Vare sig skillnaderna hänföra
sig till storleken eller till konstruktionen i övrigt, förefalla de dock
knappast vara av den betydenhet, att olika behörighetskrav äro påkallade.

På grund härav avstyrker utskottet såväl kravet på särskilt kompetensbevis
för förare av buss och tyngre lastbil som kraven på normalt färgsinne
och medicinsk efterkontroll i fråga om förare av vissa slag av fordon.

b) Minimiåldern för motorcgkelkörkort (motionerna E321 och 11:419).

IG- och 17-åringen torde i allmänhet icke ha den mognad, stadga och
sans samt de kroppskrafter, som erfordras för att på tillfredsställande sätt
kunna manövrera tung motorcykel. Särskilt gäller detta, då sådan motorcykel
föres med sidvagn eller med passagerare. Med hänsyn härtill förefaller
det befogat att — såsom i propositionen föreslagits — till 18 år höja

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

minimiåldern för behörighet att föra tung motorcykel. Lika vägande skäl
föreligga icke i fråga om lätt motorcykel. Härtill kommer, att det för ungdomar
i 16—17-årsåldern kan vara av stor betydelse att äga tillgång till
motorfordon för färd till och från undervisningsanstalter och arbetsplatser.
Den lätta motorcykeln har här en uppgift att fylla. Att tillåta sådan motorcykel
för den, som fyllt 16 år, synes försvarligt även ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det har nämligen icke statistiskt påvisats, att olyckor i trafik med
lätt motorcykel förorsakats av förare i åldern 16—17 år i relativt större
omfattning än av förare i högre ålder.

På grund härav avstyrker utskottet förslaget om höjning av körkortsåldern
till 18 år jämväl för lätt motorcykel.

c) Körkort för traktor (motionerna I: 302 och II: 401 samt I: 319 och
II: 418).

De senaste årens utveckling har visat, att gummihjulstraktorerna öka
hastigt i antal samt i allt större omfattning utnyttjas för egentlig vägtrafik.
Vidare kan man iakttaga en fortgående ökning av dessa traktorers konstruktiva
hastighet. Slutligen pekar statistiken på en oavlåtlig stegring av
antalet olyckor i traktortrafik. Dessa omständigheter synas berättiga till
den slutsatsen, att man numera har att räkna med en betydligt ökad typisk
trafikfarlighet hos gummihjulstraktorerna. Det är all anledning att
förmoda, att — såvitt angår dessa traktorers antal, konstruktiva hastighet
och utnyttjande för egentlig vägtrafik — den nu inledda utvecklingen kommer
att fortsätta. Detta medför, att man även för framtiden kan påräkna
en ökning av gummihjulstraktorernas trafikfarlighet.

Dessa förhållanden ha åberopats som ett viktigt skäl för att i propositionen
föreslagits registreringsplikt bl. a. för gummihjulstraktorer. Av samma
skäl bär i propositionen upptagits, att sådana traktorer skola föras in under
automobilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen.

Utskottet anser denna skärpta reglering berättigad. Samma skäl som påkalla
denna synas emellertid tala för en skärpning också av kraven på förare
av gummihjulstraktor. Man torde sålunda böra ha garanti för att
föraren dels är fri från sådant lyte, sådan sjukdom och sådan nedsättning
av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga såsom
förare, dels gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till
sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare
av motordrivet fordon, dels ock äger nödig kännedom om gällande trafikföreskrifter
samt om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd
och alkoholhaltiga drycker medföra å den mänskliga organismen.
En sådan garanti torde knappast kunna vinnas med mindre man inför körkort
stvång för förare av gummihjulstraktör.

I vårt land finnas för närvarande omkring 50 000 gummihjulstraktorer.
Antalet traktorförare kan skattas till storleksordningen 60 000. Hur många
av dessa som sakna körkort låter sig ej angiva utan tidskrävande undersökning,
men otvivelaktigt är antalet betydande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

101

Då sålunda många av våra traktorförare kunna antagas sakna körkort,
är det av vikt, att om körkortstvång införes, reglerna härom utformas så,
att olägenheter för förare och myndigheter undvikas i den mån det kan ske
utan eftersättande av trafiksäkerhetens krav. Följande är enligt utskottets
mening härvid att iakttaga.

Den typiska trafikfarligheten är givetvis mindre hos gummihjulstraktorer
än hos motorfordon med dessas höga konstruktiva hastighet. Fordringarna
för traktorkörkort kunjia därför ställas lägre än för hil- eller motorcykelkörkort.

Vad först angår körkortsåldern torde denna i princip böra bestämmas till
16 år. Emellertid skulle särskilt för jordbrukets vidkommande ej sällan väsentliga
fördelar vinnas, om möjlighet beredes att vinna behörighet som
traktorförare redan före 16-årsåldern. Så skulle det exempelvis för en jordbrukare,
som har svårt att skaffa vuxen arbetskraft, kunna vara av stort
värde, om hemmavarande barn finge börja med traktorkörslor redan vid
15 års ålder. Om en regel, som öppnar sådan möjlighet, tillämpas restriktivt,
d. v. s. endast då särskilda skäl föreligga, torde ur trafiksäkerhetssynpunkt
knappast några bärande invändningar kunna resas däremot. På
grund härav torde böra föreskrivas, att om särskilda skäl därtill äro, körkort
för gummihjulstraktor må meddelas även den, som fyllt 15 år.

Vidkommande härefter förarens medicinska kvalifikationer behöver man
icke begära så mycket av den, vilken för gummihjulstraktor, som av en
motorfordonsförare. Dock torde fordras, att traktorföraren icke företer sådana
brister — exempelvis höggradig syn- eller hörselnedsättning — att han
uppenbarligen saknar nödiga förutsättningar att kunna föra sitt fordon på
betryggande sätt. Läkarintyg, som visar detta, bör därför krävas.

Gummihjulstraktorns konstruktiva hastighetsbegränsning och tekniska
utformning i övrigt kan ofta medföra svårigheter att inställa fordonet till
körprov. Erforderlig insikt och färdighet i fråga om själva den tekniska
manövreringen av sådant fordon torde vidare såsom regel vara tämligen
lätt att inhämta. Med hänsyn härtill torde för traktorkörkort icke böra krävas
särskilt körprov.

Nykterhetsintyg och förhör i trafikkunskap synas däremot böra fordras
även av den, som vill förvärva traktorkörkort.

I enlighet med vad 1944 års sakkunniga förordat torde den, vilken önskar
undergå förhör, som nyss sagts, icke böra vara tvungen att uppsöka besiktningsman
utan även kunna anlita annan — exempelvis landsfiskal eller
polisman ■—- som av länsstyrelsen förordnats att anställa sådana förhör.

Avgifterna i samband med sökande av körkort för gummihjulstraktor
böra sättas avsevärt lägre än för bil eller motorcykel.

En väl tilltagen övergångstid — förslagsvis tre år från vägtrafikförordningens
ikraftträdande — förefaller behövlig.

Slutligen torde hänsynen särskilt till jordbrukets behov kräva, att från
körkortsplikt undantages tillfällig, kortare färd med gummihjulstraktor till
eller från arbetsplats eller mellan eu gårds ägor eller för liknande ändamål.

102 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

För längre färd torde sådant undantag icke böra stadgas, även om färden
är av tillfällig art.

I fråga om band- eller järnhjulstraktorer eller motorredskap synes körkortsplikt
icke vara påkallad.

De kunskaper, som skola visas vid ovannämnda förhör, bör körkortsaspiranten
utan större svårighet kunna skaffa sig på egen hand. Därest körkortsreglerna
utformas på sätt nu sagts, synes ett införande av körkortstvång för
gummihjulstraktorer ej heller i övrigt behöva medföra någon större olägenhet.

Då sålunda å ena sidan betydande fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt
äro att påräkna genom införande av körkort för gummihjulstraktor och å
andra sidan detta förefaller kunna vinnas utan större olägenhet, finner utskottet
sig böra förorda, att bestämmelser om körkort för gummihjulstraktor
införas i enlighet med vad utskottet i det föregående anfört, och att
häremot svarande jämkningar företagas i propositionens 29, 31 och 32 §§
samt övergångsbestämmelser.

Förarprov.

31 §.

a) Förarprov för gummihjulstraktor.

Utskottet.

I fråga om de jämkningar, som enligt utskottets mening böra vidtagas i
paragrafen, om körkort för gummihjulstraktor införes, hänvisar utskottet
till framställningen under 29 §. Härutöver vill utskottet anföra följande.

Såsom under 29 § framhållits, torde man, i vad gäller förares medicinska
kvalifikationer, kunna nöja sig med lägre krav på förare av gummihjulstraktor
än för motorfordonsförare. Synkravskommittén har såsom krav på
traktorförare uppställt, att denne skall ha en synskärpa — med eller utan
glasögon -— av minst 0,5 på bästa ögat. Detta torde kunna godtagas. I fråga
om hörselförmågan hos förare av gummihjulstraktor synes icke böra fordras
mer, än vad trafiksäkerhetskommittén föreslagit skola gälla för förare av
fordon jämförligt med lättviktsmotorcykel, eller att åtminstone å ena örat
vanlig samtalsstämma skall kunna väl uppfattas på 1 meters avstånd.

Utskottet förordar, att blivande bestämmelser om krav på synskärpa och
hörselförmåga hos förare av gummihjulstraktor utformas i enlighet med
vad nu sagts.

b) Hörselapparat.

I propositionen har under 32 § stadgats, att vid sådana medicinska brister,
som väsentligen minska vederbörandes förmåga såsom förare, länsstyrelsen
må utfärda körkort i de fall och på de villkor, som Kungl. Maj :t
bestämmer. Enligt motiven har det förutsatts, att länsstyrelse skulle äga
denna befogenhet bl. a. i fall av nedsatt hörselförmåga, och att länsstyrelsen
då skulle äga utfärda körkort på medicinalstyrelsens tillstyrkan och
på de villkor, som styrelsen föreslagit.

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

I motionen II: 430 har hemställts, att vid hörselprov för körkort nedsatt
hörsel skulle få kompenseras av hörselapparat.

Utskottet.

Den i propositionen föreslagna bestämmelsen har grundats på att vid
Kungl. Maj :ts avgörande av dispensärenden med tiden utbildat sig en ganska
stadgad praxis, såvitt angår vissa slag av medicinska brister. Vid beviljande
av dispens för sökande med nedsatt hörselförmåga, som kunnat upphjälpas
medelst hörselapparat, har sådan apparat brukat föreskrivas som
villkor för körkort. Vid sidan härav ha emellertid kunnat föreskrivas även
andra villkor, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Med
hänsyn härtill torde det ej vara ur trafiksäkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande
att generellt låta nedsatt hörselförmåga kompenseras av hörselapparat.
I stället synes från fall till fall böra avgöras, i vad mån vid sidan
av krav på hörselapparat även andra villkor äro påkallade.

På grund härav och då motionens syfte förefaller kunna i huvudsak tillgodoses
inom propositionens ram, finner utskottet — med hänvisning tillika
till vad utskottet anför under 32 § 2 mom. — anledning ej föreligga att i
anledning av motionen förorda ändring i propositionen.

Utfärdande av körkort m. m.

32 §.

Beträffande körkort för gummihjulstraktor hänvisas till vad under 29 §
anförts.

1 mom.

c) nykterhetsintyg.

I överensstämmelse med vad nu gäller har i propositionen upptagits skyldighet
för polismyndighet att till länsstyrelsen översända införskaffade
yttranden från nykterhetsnämnd m. fl. över körkortssökandes nykterhetsförhållanden.

1 motionerna I: 321 och II: 419 har föreslagits, att polismyndighet skulle
insända sådant yttrande endast i de fall, då nykterhetsnämnd tillkännagivit
annan mening än polismyndigheten.

Utskottet finner det ha ett visst värde, att alla yttranden om sökanden
samlas hos körkortsmyndigheten, och avstyrker därför motionärernas förslag.

2 mom. Körkort för partiellt arbetsföra m. fl.

I motionen II: 428 har hemställts, att åt länsstyrelse måtte anförtros att
pröva jämväl frågor om körkortsdispenser för partiellt arbetsföra.

Utskottet.

Givetvis är det önskligt att för de partiellt arbetsföra i görlig mån underlätta
förvärvet av körkort. Bestämmelserna i 2 mom. enligt propositionen
giva emellertid, såsom förut framhållits, generellt länsstyrelsen möjlighet

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

att — i de fall och på de villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer — utfärda
körkort för sökande med medicinska brister. Man synes visserligen därvid
främst ha tänkt på personer med sockersjuka eller hörselnedsättning. Emellertid
har det lämnats öppet att till länsstyrelses prövning även överföra
frågor om körkort vid andra medicinska brister. Utskottet finner därför i
anledning av motionen icke erfordras annat utskottets yttrande, än att utskottet
påpekar angelägenheten av att i samband med utformningen av tilllämpningsbestämmelserna
till 2 mom. även undersökes möjligheten för att
giva länsstyrelse befogenhet att utfärda körkort för partiellt arbetsför.

En ganska stadgad praxis förefaller ha utbildat sig vid Kungl. Maj:ts
prövning av körkortsdispenser för personer med vissa lyten, såsom förlust
eller förlamning av en arm eller ett ben, stelhet m. m. När medicinalstyrelsen
och förste bilinspektören tillstyrkt dispensansökan, har sålunda regelmässigt
dispens beviljats på de villkor, som angivits som förutsättning för
tillstyrkandet. Med hänsyn härtill ifrågasätter utskottet, huruvida man icke
lämpligen också borde undersöka möjligheten att i tillämpningsförfattning
helt eller delvis till länsstyrelse överflytta prövningen av dessa dispenser.

Återkallelse av körkort m. m.

33 §.

Införes i enlighet med utskottets under 29 § redovisade förslag körkortsplikt
för gummihjulstraktor, torde uttrycket »motorfordon» böra utbytas mot
»körkortspliktigt fordon» i 1 mom. andra stycket, 2 mom. första stycket,
3 mom. första stycket och 5 mom. första stycket.

1 mom.

Första stycket: Behörig myndighet.

Enligt propositionen skall liksom hittills återkallelse av körkort ankomma
på länsstyrelsen även i det fall, att återkallelsen föranledes av straffbelagd
förseelse. Gällande föreskrift härom har föregåtts av ingående överväganden
(se SOU 1935: 23 s. 106—109 och Kungl. Maj :ts prop. nr 213/1936 s. 62—63),
huruvida i det angivna fallet återkallelsen borde ankomma på länsstyrelsen
eller den domstol, som ådömt straffet.

Utskottet.

Inom utskottet har upptagits frågan, vilken myndighet som i förevarande
fall lämpligen bör avgöra om återkallelsen. Enligt utskottets mening förekommer
icke tillräcklig anledning att göra ändring i den gällande regeln,
vilken visat sig i stort sett tillfredsställande. Propositionens förslag förordas
därför.

Fjärde stycket: Återkallelsetider.

I propositionen ha återkallelsetiderna bestämts till

a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott mot 1 § andra
stycket eller 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott och brottet begåtts
inom fem år efter det föraren dömts för sådant brott,

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

105

b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott,
som nyss sagts, samt

c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.

I förhållande till vad nu gäller innebära bestämmelserna allenast den
skillnaden, att. minimitiden höjts från två till tre månader.

1 motionen II: 422 har föreslagits, att åter kabel setiden måtte ökas till
minst två och högst tio år i fallet a), minst ett och högst fyra år i fallet b)
samt minst sex månader och högst fyra år i fallet c).

Motionerna 1: 321 och II: 419 innefatta hemställan, att den under a) angivna
återkallelsetiden måtte få tillämpas även då föraren icke hunnit bli
dömd för det tidigare brottet. *

Utskottet.

Det synes knappast föreligga något behov av att nu höja gällande återkallelsetider
i vidare mån än som skett i propositionen.

Återkallelse av körkort är principiellt icke ett straff, även om den ofta
fattas såsom sådant, utan en skyddsåtgärd från samhällets sida. Den, som
visat olämplighet som förare, anses sålunda behöva en karenstid, innan
han ånyo kan anförtros behörighet som förare. Vid bestämmande av återkallelsetiden
vid återfall göra sig emellertid liknande synpunkter gällande
som vid utmätande av straff för upprepat brott. För att den under a) angivna
längre återkallelsetiden skall kunna tillämpas bör sålunda fordras,
att vederbörande tidigare drabbats av ansvar för brott, varom här är fråga,
och att detta visat sig icke vara tillräckligt för hans tillrättaförande.

På grund härav får utskottet — med avstyrkande av de i motionerna
II: 422 samt I: 321 och II: 419 gjorda framställningarna — förorda, att
förevarande stadganden utformas på sätt i propositionen föreslagits.

2 mom. Återkallelse på grund av medicinska brister.

Enligt propositionen skall länsstyrelse, som utfärdat körkort, återkalla
detsamma, om förarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon
blivit så väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att
han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör innehava körkort. Vidare
äger länsstyrelse, när så finnes påkallat, ålägga förare att inom viss tid
förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

I motionerna I: 321 och II: 419 har ifrågasatts, huruvida icke åt läns^
styrelse borde givas rätt föreskriva, att läkarintyget skulle utfärdas av
tjänsteläkare med viss specialitet.

I motionerna I: 318 och II: 425 har föreslagits skyldighet dels för läkare
att hos vederbörande körkortsmyndighet anmäla vissa i motionerna uppräknade
sjukdomar och defekttillstånd, dels ock för sinnessjukhusen att
göra motsvarande anmälningar om personer, som intoges där och lede av
sådana sjukdomar, att de för framtiden icke borde betros med innehav av
körkort.

Läkarförbundet har avstyrkt motionerna.

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Utskottet.

Några olägenheter synas icke ha försports vid tillämpningen av nuvarande
regel, enligt vilken varje legitimerad läkare är kompetent att utfärda
intyg, varom här är fråga. Praktiska olägenheter skulle däremot vara förknippade
med en föreskrift om att endast tjänsteläkare med viss specilialitet
får anlitas. Provinsial- och stadsläkare utöva som regel icke specialitet. Ett
föreläggande att uppsöka specialist skulle därför ej sällan kunna åsamka
den intygssökande såväl ökade besvär som större kostnader.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det givetvis ett betydande intresse, att läkare
och sinnessjukhus anmäla sjukdomar och defekttillstånd, som här
avses. Emellertid skulle införandet av uttrycklig föreskrift om skyldighet
att göra sådan anmälan vara förenat med vissa olägenheter. Utskottet vill
hänvisa till vad föredragande departementschefen härom anfört (se prop.
s. 187). Enligt utskottets mening äro olägenheterna av sådan art, att — såsom
departementschefen förordat — med införande av en tvingande föreskrift
synes böra anstå åtminstone till dess närmare erfarenhet vunnits om
i vilken omfattning frivillig anmälan tillämpas.

På grund av vad nu anförts avstyrker utskottet motionärernas förevarande
yrkanden.

5 mom.

Enligt propositionen skall — i överensstämmelse med vad nu gäller —
ansökan om återfående av körkort eller om utfärdande av nytt körkort efter
återkallelse ställas till länsstyrelsen i det län,, som i 32 § 1 mom. sägs,
d. v. s. i allmänhet det län, där sökaden är mantalsskriven.

I motionerna 1: 321 och II: il9 har föreslagits, att ansökningen skulle
insändas till den länsstyrelse, vilken återkallat körkortet, och att denna
länsstyrelse även skulle utfärda eventuellt nytt körkort.

Utskottet.

Utfärdandet av körkort bör enligt utskottets mening ankomma på länsstyrelsen
i det län, som i 32 § 1 mom. sägs, även i det fall, att för sökanden
tidigare utfärdat körkort återkallats. Däremot kan det i och för sig finnas
visst fog för att låta länsstyrelse, som återkallat körkort, även pröva frågan
om körkortets återfående. Denna länsstyrelse kan sålunda i allmänhet antagas
äga den bästa kännedomen om vederbörande, och vidare skulle skriftväxling
mellan länsstyrelserna undvikas. Emellertid förefaller det icke lämpligt
att beträffande ansökan om återfående av körkort och ansökan om nytt
körkort uppställa skilda bestämmelser med avseende å forum.

På grund härav och då det nuvarande systemet får anses ha i stort sett
fungerat tämligen friktionsfritt, vill utskottet — med avstyrkande av motionerna
— förorda, att hithörande stadganden utformas på sätt i propositionen
föreslagits.

8 mom.

I enlighet med vad hittills gällt har i propositionen upptagits, att beslut
om återkallelse av körkort m. m. skola kungöras för rikets polismyndighe -

107

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

ter. Detta kungörande sker enligt gällande tillämpningsbestämmelser i tidningen
»Polisunderrättelser». ,

I motionerna I: 321 och II: 419 har hemställts, att momentet måtte utgå.

Utskottet.

Det kan för mången verka stötande, att exempelvis den, för vilken körkortet
indragits på grund av sjukdom, skall behöva få sitt namn infört i
»Polisunderrättelser». För kontrollen över förarna torde det emellertid vara
nödvändigt, att polismyndigheterna på något sätt erhålla kännedom om återkallade
körkort. Det i propositionen upptagna stadgandet synes därför böra
bibehållas. Utskottet förutsätter emellertid, att vid den nu pågående utredningen
angående »Polisunderrättelser» beaktas det berättigade intresset av
att kungörandet av körkortsåterkallelser sker på ett för vederbörande så
skonsamt sätt som möjligt.

Varning (34 §). Körskola (36 §).

I propositionen har — i överensstämmelse med vad för närvarande gäller
beträffande körkortshavare meddelad varning — under 34 och 36 §§
upptagits, att varning, som meddelats innehavare av körkort resp. innehavare
av körskola eller föreståndare, lärare eller instruktör vid sådan skola,
ej får överklagas.

Inom utskottet har ifrågasatts, att dessa bestämmelser skulle slopas. Därvid
har anförts, att meddelad varning komme att införas i körkortsregistret
eller länsstyrelsens anteckningar om körskolor och därigenom för framtiden
belasta vederbörande. Denne borde därför äga rätt att hos högre myndighet
påkalla prövning av varningens berättigande.

Utskottet.

Bestämmelser om varning finnas i åtskilliga författningar. Dessa synas
giva vid handen, att om i författningen varning uttryckligen angivits som en
form av straff, författningen också medgiver besvärsrätt för den varnade,
under det att sådan rätt saknas, där varningen icke givits karaktären av
straff. Utskottet vill här hänvisa till exempelvis instruktionen för väg- och
vattenbyggnadsverket, statens järnvägars disciplinära bestämmelser och
stadgan angående folkundervisningen i riket, å ena, samt 8 kap. 7 och 8 §§
rättegångsbalken, motorfordonsförordningen och förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., å andra sidan.

Såsom förut framhållits, är återkallelse av körkort icke att beteckna som
ett straff i detta ords egentliga mening. Lika litet kan varning, som meddelas
körkortshavare, anses falla under begreppet straff. Av liknande skäl
torde ej heller under detta begrepp falla varning av körskoleinnehavare eller
av föreståndare, lärare eller instruktör vid körskola.

På grund härav och då det knappast torde finnas anledning att i förevarande
sammanhang göra någon ändring i vad enligt det föregående allmänt
synes gälla i fråga om varning, tillstyrker utskottet, att de i propositionen
föreslagna bestämmelserna bibehållas.

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Avd. IV. Trafikregler.

Korsning i plan mellan våg och järnväg m. m.

42 §.

Enligt 3 § 1 mom. vägtrafikstadgan skall fordonsförare, som nalkas plankorsning
med järnväg, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet
stannas på betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

I propositionen har upptagits, alt fordonsförare, som ämnar passera plankorsning,
skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg
hastighet.

I motionerna I: 321 och 11: 419 har hemställts, att utöver vad nu sagts
måtte föreskrivas, att förare av motorfordon vid passerande av sådan korsning
skulle växla ned eller stanna. I varje fall borde detta gälla, om korsningen
vore obevakad och sikten där vore dålig, eller om dimma eller snöyra
rådde.

Utskottet.

I åtskilliga fall — exempelvis då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig
på betryggande avstånd — torde det ej vara erforderligt att växla
ned eller stanna före plankorsning. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas,
att bestämmelserna om skyldighet att växla ned eller stanna bli
efterlevda. Härigenom skulle respekten för en bestämmelse om skyldighet
härutinnan avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg, kan dessutom
lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje motordrivet
fordon skall nedväxlas eller stannas före korsningen.

Med hänsyn härtill och då propositionens föreskrift — såsom ock föredragande
departementschefen framhållit — lärer innefatta skyldighet för föraren
att växla ned eller helt stanna fordonet, där omständigheterna det påkalla,
finner utskottet — som likväl vill betona vikten av särskilt stor försiktighet
vid plankorsningar ■— sig icke böra förorda någon generell regel av
det i motionerna angivna innehållet.

I vissa särskilda fall torde det emellertid med hänsyn till terräng- och
siktförhållandena kunna vara påkallat, att föraren alltid stannar framför järnvägskorsning
för att förvissa sig om att denna kan passeras utan fara. I dylika
fall bör före korsningen uppsättas särskilt stopptecken, som ålägger föraren
att iakttaga försiktighetsåtgärden i fråga. Sådant stopptecken är medtaget
i det av 1944 års sakkunniga avgivna förslaget till vägmärkeskungörelse.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla, att plankorsningar utan bevakning
eller signalanordningar alltid måste vara förenade med stora risker,
särskilt om sikten försvåras genom dimma, snöyra eller dylikt. I görlig
mån böra därför snabba åtgärder vidtagas för åstadkommande av säkerhetsanordningar
vid de obevakade plankorsningar, där dylika anordningar saknas.
Likaså bör arbetet med anordnandet av skenfria korsningar påskyndas
i all den omfattning förhållandena kunna medgiva.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

109

Åligganden vid trafikolycka.

43 §.

I propositionen har under denna paragraf — i anslutning till gällande
stadgande i 8 § vägtrafikstadgan — givits föreskrifter om de skyldigheter,
vilka åvila vägtrafikant, som haft del i uppkomsten av trafikolycka.

Motionen 11:421 innehåller förslag, att föreskrifterna måtte fullständigas
med en bestämmelse om skyldighet för vägtrafikant att i samband med svårare
trafikolycka eller den allmänna trafikövervakningen underkasta sig
prov medelst s. k. drunkometer genom polisens försorg. I andra hand har
hemställts, att motionen måtte överlämnas till 1949 års trafiknykterhetsutredning
för beaktande.

U tskottet.

Frågan om drunkometerprovet förefaller ännu ej vara tillräckligt utredd
för att man skall kunna avgöra, huruvida en bestämmelse av det i motionen
angivna innehållet bör införas. Emellertid torde frågan höra till dem, som
falla inom det åt trafiknykterhetsutredningen lämnade uppdraget. Utskottet
vill därför tillstyrka motionärens i andra hand gjorda hemställan.

Hastighet.

46 §.

Vägtrafikstadgan upptager under 5, 22 och 26 §§ vissa närmare bestämmelser
om vad fordonsförare har att iakttaga, då han möter eller upphinner
fordon, förspänt med dragare, eller den, som rider eller leder kreatur, eller
då eljest kreatur finnes i närheten.

I propositionen ersättas dessa bestämmelser med en allmän föreskrift om
att fordonsförare skall hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt
låg hastighet, då fordonet nalkas kreatur.

I motionerna I: 320 och II: i27 har hemställts, att föreskriften måtte
utvidgas, så att den gällde för det fall, att fordonet nalkades hemdjur eller
villebråd.

Utskottet.

Det synes i och för sig önskvärt, att fordonsförare, även då han nalkas
villebråd eller annat hemdjur än kreatur, i görlig mån avpassar hastigheten
så, att skada undvikes. En obligatorisk bestämmelse härom torde emellertid
ha sådan räckvidd, att den skulle bli svår att efterleva, övervakningen av bestämmelsens
efterlevnad skulle även erbjuda stora svårigheter, såvitt angår
villebråd och mindre hemdjur. Det kan därför befaras, att respekten för
bestämmelsen snart nog skulle avtrubbas. Slutligen må erinras om de möjligheter
till beivran av avsiktligt brott, vilka erbjudas genom bestämmelserna
i jaktlagstiftningen (se prop. s. 236—237).

Utskottet förordar därför, att bestämmelsen utformas på sätt i propositionen
föreslagits.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Korsande möte.

48 §.

1 och 2 mom.

Vid korsning mellan huvudled och annan väg skall enligt propositionen
— liksom enligt gällande rätt (4 § 5 mom. vägtrafikstadgan) — fordonsförare,
som från sistnämnda väg vill korsa huvudleden eller svänga in på
denna, lämna företräde åt fordon på huvudleden. Vid annan korsning
skall föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin vänstra
sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet.

I motionerna I: 321 och ll: il 9 har — i anslutning till vad i samma motioner
föreslagits vid 42 § — hemställts om föreskrift, att förare av motorfordon
vid passerande av korsning med huvudled skall växla ned eller
stanna. I varje fall borde denna föreskrift gälla för det fall, att sikten vid
korsningen vore dålig eller dimma eller snöyra rådde.

Motionen 11: il5 innefattar hemställan om införande av skyldighet för
fordonsförare att stanna fordonet före infart på huvudled.

Utskottet.

Motionsyrkandena avstyrkas. Utskottet vill i detta sammanhang i tillämpliga
delar åberopa, vad utskottet anfört under 42 §.

Stannande och uppställning.

49 §.

I motionen 11: i28 har föreslagits bestämmelse om att förbud eller annan
inskränkning beträffande bilparkering icke skulle gälla för läkare vid resa
till sjukdomsfall.

Läkarförbundet har tillstyrkt motionen.

Gällande författningar ävensom propositionen sakna uttrycklig motsvarighet
till den föreslagna bestämmelsen. Däremot har föredragande departementschefen
vid 39 § gjort följande uttalande:

Den norska strafflagens 47 § föreskriver, att ingen kan straffas för handling,
som han företagit för att rädda någons person eller gods från en eljest
oundviklig fara, när omständigheterna berättigat honom att anse denna
fara som särdeles betydande i förhållande till den skada, som kan vållas
genom handlingen. I den danska strafflagen (14 §) finnes ett liknande
stadgande. Däremot saknar den svenska strafflagen — bortsett från bestämmelserna
om rätt till nödvärn —- uttrycklig föreskrift, i vad mån den
skall undgå straffansvar, vilken av en nödsituation tvingats att företaga en
i princip straffbelagd handling. I den praktiska rättstillämpningen gälla
emellertid i vårt land liknande allmänna regler som i våra grannländer.
Erinras må här om rättsfallen NJA 1932: 651 och SvJT 1937: 44.

I förslaget till vägtrafikförordning har behovet av särskilda regler för
trängande lägen beaktats genom direkta bestämmelser för vissa fall av
mera allmän räckvidd. Utöver dessa kunna givetvis tänkas andra, där hänsyn
till en nödsituation måste tagas vid trafikreglernas tillämpning. Det
kan sålunda ej anses rimligt, att exempelvis en läkare skall drabbas av

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

111

straffansvar för det han vid ett brådskande sjukbesök, där kanske livets
räddning hänger på sekunderna, måste lämna sin bil på en plats, där parkerings-
eller uppställningsförbud råder. För sådant eller jämförligt fall
böra naturligen nyss antydda allmänna rättsregler äga tillämpning. Det
torde emellertid ej vara lämpligt att för alla de fall, som här kunna komma
i fråga, upptaga uttryckliga stadganden i sådan riktning. I stället lärer åt
praxis böra överlämnas att pröva, om avsteget från gällande trafikföreskrifter
varit nödvändigt, och om vederbörande i sammanhanget vidtagit de
försiktighetsmått, vilka man skäligen kunnat kräva av honom.

Utskottet.

Departementschefens uppfattning delas av utskottet. För en läkare, som
uppställer sin bil i strid mot gällande parkerings- eller uppställningsbestämmelser,
torde sålunda de angivna allmänna rättsreglerna leda till frihet
från ansvar i det fall, då avsteget från bestämmelserna verkligen varit
nödvändigt. För andra fall synes det ej finnas någon egentlig anledning att
i nu ifrågavarande hänseende gynna läkaren framför andra vägtrafikanter.

Utskottet avstyrker därför motionärens förslag.

Belysning.

51 §.

Enligt 19 § 1 mom. c) vägtrafikstadgan skola å bil under färd i mörker
bl. a. föras minst två lyktor framtill. Dessa skola visa vitt, blåvitt eller gult
sken och vara av tillräcklig sammanlagd ljusstyrka för att bilen skall kunna
föras på betryggande sätt. Två av lyktorna skola vara anbragta på samma
höjd, en på vardera sidan av bilen.

På motorcykel skall enligt samma stadgas 26 § vid färd under mörker
föras minst en sådan lykta, som i 19 § 1 mom. c) sägs.

Till dessa bestämmelser anknyta föreskrifter i stadgans 20 och 26 §§
om förbud mot att använda bländande ljus i vissa närmare angivna fall.

I motionerna I: 156 och 11: 202 har föreslagits sådan ändring i vägtrafikstadgan,
att på bil högst två lyktor, anbragta å samma höjd, en å vardera
sidan av bilen, samt å motorcykel högst två lyktor få framtill vara tända vid
möte under mörker, samt att förutom dessa lyktor endast må förekomma
belyst skylt, utvisande, att fordonet är buss eller trafikbil eller är försett
med påhängsvagn eller annan släpvagn. Undantag från dessa föreskrifter
skall enligt motionerna dock göras för utryckningsfordon.

Motionärerna ha motiverat sin framställning bl. a. med att avbländningsanordningarna
på vissa nu förekommande biltyper icke vore tillfredsställande.

Utskottet.

På grunder, som angivits under 3 § 1 mom. e), finner utskottet någon
ändring icke nu böra vidtagas i gällande författningar. Motionärernas hemställan
torde i stället böra upptagas till övervägande i samband med bestämmelserna
i vägtrafikförordningen.

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Enligt propositionen (3 och 4 §§) tillhöra belysningsanordningarna bils
och motorcykels obligatoriska utrustning och krävas sålunda icke blott
under färd i mörker. Såvitt angår lyktornas beskaffenhet och placering,
överensstämmer propositionens förslag i stort sett med vad nu gäller. Dock
skall trehjulig motorcykel eller motorcykel med sidvagn vara försedd med
sådana lyktor, som stadgas för bil. Vidare skola lyktor med bländande
sken kunna snabbt avbländas på tillfredsställande sätt.

De under 51 § upptagna bestämmelserna om förbud att använda bländande
ljus skilja sig i det väsentliga icke från de i det föregående nämnda
föreskrifterna i 20 och 26 §§ vägtrafikstadgan.

Med de i propositionen föreslagna stadgandena bli bils och motorcykels
framlyktor med därtill hörande avbländningsanordningar — till skillnad
från vad hittills varit fallet — föremål för besiktning och annan fordonskontroll.
Det kan förutsättas, att vid dylik kontroll endast bli godkända
sådana avbländningsanordningar, som befinnas tillfredsställande. Härigenom
och genom det i 51 § stadgade förbudet mot bländande ljus tillgodoses
enligt utskottets mening motionernas syfte tillräckligt.

På grund härav och då ett generellt förbud mot mer än två lyktor framtill
under vissa förhållanden förefaller kunna medföra olägenheter, avstyrker
utskottet motionerna.

Fordons last.

52 §.

1 mom.

Enligt propositionen får på fordon icke gods lastas eller personer placeras
så, att föraren kommer att sakna nödig sikt eller erforderliga möjligheter
till manövrering, eller så, att fara eljest uppstår för person eller
egendom, eller så att trafiken onödigtvis hindras eller störes. Stadgandet,
som icke har någon direkt motsvarighet i gällande författningar, innefattar
den i 20 § 1 mom. vägtrafikstadgan meddelade föreskriften, att å eller invid
bils förarsäte gods icke må lastas eller personer så placeras, att det
för bilens manövrering avsedda utrymmet inkräktas.

Utskottet.

Särskilt vid forsling av skogsprodukter kan betydande risk uppkomma
genom otillräcklig surrning av lasset. Det i propositionen föreslagna stadgandet
täcker visserligen även detta fall. Faromomentet i fråga synes
emellertid vara av sådan storleksordning, att detsamma måhända borde
framhävas genom ett uttryckligt omnämnande i förevarande bestämmelse.
Utskottet förordar därför, att frågan om tillägg i angivet hänseende tages
under övervägande vid bestämmelsens slutliga utformning.

2 mom.

Enligt propositionen skall, om på fordon föres gods, som skjuter mer än
150 centimeter utanför fordonet framtill eller baktill, godsets yttersta del

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

113

vara tydligt utmärkt med flagga, lykta eller annan lämplig anordning.
Föreskriften saknar motsvarighet i nuvarande författningar.

I motionerna 1: 315 och 11: 426 har hemställts om sådan jämkning av
bestämmelsen, att beträffande hästfordon flagga eller annan lämplig anordning
skall anbringas på godsets yttersta del endast om godset skjuter
mer än 300 centimeter utanför fordonet.

Utskottet.

Vad först angår bestämmelsens principiella utformning vill utskottet
framhålla, att det givetvis är särskilt farligt med gods, som skjuter ut
framtill. Faran av sådant gods kan vara betydande, även om det skjuter
utanför fordonet mindre än 150 centimeter. Med hänsyn härtill förordar
utskottet, att den i propositionen föreslagna regeln jämkas så, att
godset skall på angivet sätt utmärkas, om det skjuter utanför fordonet
framtill eller mer än 150 centimeter baktill.

Vidkommande härefter inotionsyrkandet kräver enligt utskottets mening
hänsynen till trafiksäkerheten, att bestämmelsen om markering av fordons
last gäller generellt för alla slag av fordon. Det av motionärerna
ifrågasatta särstadgandet avstyrkes därför.

Utskottet vill emellertid framhålla, att lasten stundom kan vara så anordnad,
att dess gränser måste tydligt falla i ögonen även utan särskilt
utmärkande. På en kompakt last av exempelvis timmer kan sålunda en
markering i form av flagga eller dylikt ibland vara tämligen överflödig,
även om lasten skjuter avsevärt utanför fordonet. Utskottet förutsätter,
att åt uttrycket »annan lämplig anordning» gives en så vidsträckt innebörd,
att särskild markering icke kräves i det fall, att lasten i och för sig
kan sägas utgöra lämplig anordning till andra vägtrafikanters varskoende.

Särskilda bestämmelser om trafik med motordrivna fordon m. m.

54 §.

1 mom. första stycket.

Jämlikt 23 § 1 mom. vägtrafikstadgan får bil ej framföras på allmän väg,
gata eller annan allmän plats, då den tyngd, som uppbäres av det mest belastade
hjulet, överstiger 2 500 kilogram för bil med två hjulaxlar och 2 000
kilogram för bil med flera hjulaxlar. Dessa bestämmelser äga enligt 33 § 1
mom. samma stadga motsvarande tillämpning på fordon, som tillkopplas bil.

Enligt propositionen får motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon
icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats:

a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, överstiger 6,oo ton;

b) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes
avstånd än 2 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonstågct ( = boggietrycket),
överstiger 8,oo ton;

c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger 8,oo ton vid ett

8 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

avstånd mellan fordonets eller fordonstågets första och sista hjulaxel uppgående
till mindre än 2 nieter, 8,50 ton vid ett avstånd mellan sagda axlar
uppgående till 2 men ej 3 meter, 9,75 ton vid ett axelavstånd uppgående till
3 men ej 4 meter o. s. v., med tillägg av 1,25 ton för varje meter, varmed axelavståndet
ökas;

d) då luftövertycket i hjulringarna överstiger 6 kilogram per kvadratcentimeter.

I motionerna I: 303 och II: W2 har hemställts, att de föreslagna bestämmelserna
måtte jämkas så, att under b) medgåves en vikt av 10 000 kilogram,
att under c) medgåves en bruttovikt av 10 000 kilogram vid ett avstånd
mellan fordonets eller fordonstågets första och sista hjulaxel uppgående
till mindre än 2,o meter, 10 500 kilogram vid ett avstånd mellan sagda
axlar uppgående till 2,o men ej 2,i meter, 10 625 kilogram vid axelavstånd
uppgående till 2,i men ej 2,2 meter o. s. v., med ett tillägg av 125 kilogram för
varje decimeter, varmed axelavståndet ökades, samt att bestämmelsen under
d) utginge.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen har i sitt yttrande över motionerna anfört
bl. a. följande. I propositionen hade uttalats, att antalet av de broar,
för vilka restriktioner skulle erfordras med de i propositionen föreslagna
reglerna, kunde beräknas inom blott ett par år ha sjunkit från nuvarande
45 till 40 procent av totala broantalet. Därest de i motionerna förordade höjningarna
av boggietryck och bruttovikt skulle genomföras, komme antalet
restriktionskrävande broar att väsentligt ökas. Antalet broar, för vilka restriktioner
då skulle behövas, kunde överslagsvis uppskattas till cirka 60
procent av totala broantalet. Inom styrelsen verkställda beräkningar hade
givit vid handen, att i fråga om broars hållfasthet ekvivalens icke rådde
mellan de i motionerna angivna värdena på axeltryck — 6 ton — och boggietryck
— 10 ton. Om dessa viktgränser infördes i vägtrafikförordningen,
skulle restriktioner bli erforderliga för broar, som visserligen kunde upptaga
ett axeltryck av 6 ton men icke tålde ett boggietryck av 10 ton. De höjda
bruttovikterna komme att nödvändiggöra ytterligare inskränkningar, och
den för viss bro högsta tillåtna vikten borde i sådant fall sättas i relation
till avståndet mellan första och sista axeln. Sådana omfattande föreskrifter
bleve svåra att tillkännagiva på vägmärken av vedertagen typ. För allmänheten
måste de te sig svårförståeliga och tillkrånglade. Man kunde därför
befara, att efterlevnaden bleve sämre än vid enkla och klara regler. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
vore detta av stor betydelse. Man måste nämligen vid
bedömandet av storleken av de fordon, som skulle tillåtas framgå, även
beakta behovet av säkerhet för att icke på grund av väg- eller broskador
olyckor inträffade. Om propositionens värden på boggietryck och bruttovikt
fastställdes, skulle detta icke försämra framkomligheten på vägarna, ty
då hade man att lämna generella dispenser i den omfattning detta bleve
möjligt. Sådana dispenser — meddelade i län skungörelserna — skulle bli betydligt
lättare att formulera och förstå än ett flertal på vägmärken angivna
förbud vid broar. På grund härav avstyrktes det i motionerna framlagda för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

115

slaget om höjning av boggietryck och bruttovikt. Motionärernas förslag, att
den tillåtna bruttovikten borde variera för varje decimeters ändring av axelavståndet,
ansåge styrelsen ur praktisk synpunkt icke lämpligt att genomföra.
Vad slutligen anginge luftövertrycket i ringarna vore den i propositionen
föreslagna gränsen 6 kilogram per kvadralcentimeter icke aktuell
för de vanligen förekommande ringdimensionerna. Emellertid kunde cn
utveckling mot högre ringtryck vara tänkbar, vilket ur vägsynpunkt vore
en stor nackdel. För att motverka en dylik utveckling kunde ifrågavarande
bestämmelse vara lämplig. För den händelse åter, att det skulle anses olämpligt
att nu införa en sådan bestämmelse, kunde frågan om bestämmelsens
införande upptagas på nytt framdeles, därest det skulle visa sig, att utvecklingen
ginge i en för vägarnas hållfasthet ogynnsam riktning.

Vågföreningen har framlagt följande synpunkter beträffande b): På vägar
och kortare broar gåve axeltrycket 6 ton den största påkänningen. På
längre broar gåves däremot den största påkänningen av boggietrycket, vare
sig detta vore 8 eller 10 ton. Ekvivalens rådde visserligen icke mellan axeltrycket
6 ton och boggietrycket 10 ton. Emellertid rådde ej heller ekvivalens
mellan sagda axeltryck och boggietrycket 8 ton. Det vore endast växlingspunkten,
som försköte sig, när man ökade boggietrycket. Den ökning av materialansträngningen,
som följde av boggietryckets höjning från 8 till 10 ton,
vore för kortare broar (under 10 meter) i medeltal 15 procent. För större
brolängder nedginge sedan ökningen, så att den för broar av 20 resp. 30
meters längd kunde beräknas utgöra 4 resp. 3 procent. Omkring 60 procent
av den sammanlagda brolängden i landet hänförde sig till broar med längd
av 20 meter och däröver. Ökningen av materialansträngningen finge vid detta
förhållande betecknas som måttlig. Härtill komme, att vid valet mellan de
båda boggietrycksgränserna avgörande betydelse icke borde fästas vid antalet
broar, som drabbades av den ena eller den andra bestämmelsen. Utslagsgivande
borde i stället vara, hur stor del av trafiken som framginge
efter de olika bestämmelserna. Härvid vore att märka, att mer än hälften av
landets trafikflöde framgingé på sådana huvudvägar (riks- och länshuvudvägar),
som vore tillåtna för ett axeltryck av 6 ton och ett boggietryck av
10 ton. Med hänsyn till nu angivna förhållanden förefölle det ej behövligt
att i syfte att undvika oförmånlig viktkoncentration kvarhålla boggietrycket
vid 8 ton, utan borde detta utan olägenhet kunna höjas till 10 ton.

Beträffande c) har vägföreningen — under hänvisning till vad under ht
anförts — förordat en mot boggietrycket 10 ton svarande höjning av tilllåtna
bruttovikterna. Föreningen har vidare anfört, att den i propositionen
uppställda meterregeln komme att hårt drabba fordon med axelavstånd
nära men något under helt meteravstånd. Motionernas decimeterregel vore
därför att föredraga. Denna regel innebure icke någon högre belastning
eller svårighet i övrigt vid tillämpningen utan blott en närmare anslutning
än meterregelns till den kurva, efter vilken bruttovikterna borde få ökas.
Ur trafikekonomisk synpunkt skulle decimeterregeln medföra stora fördelar
i förhållande till meterregeln.

116

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Slutligen har föreningen beträffande d) uttalat, att begränsning av luftövertrycket
icke funnes stadgad i någon utländsk författning och icke heller
syntes vara erforderlig.

I motionen II: 424 har hemställts, att tillåtna axeltrycket måtte bestämmas
till 7 ton.

Utskottet.

Axeltryck.

Med hänsyn till våra vägars nuvarande och för de närmaste åren påräkneliga
tillstånd kan enligt utskottets mening såsom normalregel icke stadgas
högre axeltryck än 6 ton. Med avstyrkande av motionen II: 424 förordar
utskottet därför propositionens förslag härom.

Boggietryck, bruttovikt och luftövertryck.

Normalregeln torde böra utformas så, att den uttrycker vad som kan
tillåtas på den övervägande delen av våra vägar och broar. Vid bedömandet
härav bör man beakta icke blott antalet broar och vägar och dessas
längd utan även trafikintensiteten på de olika vägarna. Vidare bör hänsyn
tagas till de väg- och broförbättringar, som påräknas bli utförda under de
närmaste åren. Slutligen bör regeln avfattas så, att praktiska svårigheter
vid dess tillämpning i görlig mån undvikas. Inskränkningar däri böra sålunda
i regel kunna medelst vägmärken tillkännagivas på enkelt och tydligt
sätt.

Vad först angåir frågan om boggietrycket, skulle tydligen dettas höjande
till 10 ton nödvändiggöra avsevärt flera restriktioner, än som skulle erfordras
vid boggietrycket 8 ton. Dessutom skulle med boggietrycket 10 ton
som huvudregel restriktionerna bli svårare att formulera och förstå. Med
hänsyn härtill kan 10-tonsregeln knappast betecknas som fullt tillfredsställande.

Emellertid giver ej heller 8-tonsregeln en riktig bild av vad som kan tilllåtas
på våra vägar. Av landets huvudvägnät — varå som nämnt mer än
hälften av trafikflödet framgår — är sålunda cirka 70 procent tillåtet för
ett axeltryck av 6 ton och ett boggietryck av 10 ton. Det förefaller bl. a.
ur psykologisk synpunkt icke riktigt, att detta förhållande icke skall komma
till synes i den grundläggande vägtrafikförfattningen.

Enligt utskottets mening .skulle det föreliggande spörsmålet på ett praktiskt
sätt lösas, om man bibehölle propositionens förslag som huvudregel
men för huvudvägarna såsom undantag från denna regel stadgade 10 ton
som högsta tillåtna boggietryck.

Vidkommande härefter bruttovikten finner utskottet beaktansvärda trafikekonomiska
fördelar kunna vinnas genom utbyte av propositionens meterregel
mot den i motionerna 1:303 och 11:402 föreslagna decimeterregeln.
Däremot synas några egentliga olägenheter knappast vara att befara.
Utbytet förefaller därför lämpligt. Dessutom torde motsvarande undantag
böra stadgas beträffande tillåtliga bruttovikter som i fråga om boggietrycket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

117

Vad slutligen gäller luftövertrycket i hjulringarna förefaller det knappast
hittills ha framkommit något egentligt behov av begränsande bestämmelser.
Med införande av sådana bestämmelser torde därför utan olägenhet
kunna tills vidare anstå.

Med åberopande av vad nu anförts förordar utskottet sådan jämkning
av propositionens förslag, att under b) tillåtna boggietrycket bestämmes till
8 000 kilogram, att under c) tillåtna bruttovikten maximeras till 8 000 kilogram
vid mindre avstånd än 2,o meter mellan fordonets eller fordonstågets
första och sista hjulaxel, 8 500 kilogram vid axelavstånd uppgående
till 2,o men ej 2,i meter, 8 625 kilogram vid axelavstånd uppgående till 2,i
men ej 2,2 meter o. s. v., med tillägg av 125 kilogram för varje decimeter,
varmed axelavståndet ökas, att bestämmelsen under d) utgår, samt att för
fordon, som föres på huvudväg (riks- eller länshuvudväg), de enligt b) och
c) för olika fall gällande viktsiffrorna ökas med 2 000 kilogram.

55 §.

1 mom.

33 § 2 inom. vägtrafikstadgan upptager närmare bestämmelser om antal
och vikt av fordon, ,som må dragas av bil.

Enligt propositionen — 1 mom. första stycket — få av bil eller traktor
icke dragas mer än två för koppling till bil eller traktor byggda fordon
eller ett fordon av annat slag. Draget eller dragna fordons bruttovikt eller
sammanlagda bruttovikt får icke uppgå till mer än två gånger det dragande
fordonets bruttovikt. Utan hinder härav får dock enligt samma moment
andra stycket fordon, som byggts för koppling till bil eller traktor,
med iakttagande av nödig försiktighet dragas av bil eller traktor, om varje
draget fordon är försett med effektiva bromsar, som kunna manövreras
från fotbroms eller motsvarande anordning på det dragande fordonet eller
av medföljande bromsare, eller om, såvitt angår fordon på medar, effektiv
bromsning är anordnad på annat lämpligt sätt.

I motionerna I: 317 och 11:400 har hemställts, dels att förbudet mot dragande
av mer än ett fordon, som ej vore byggt för koppling till bil eller
traktor, mätte slopas, dels ock att för en övergångstid av tre år maximala
bruttovikten av draget eller dragna fordon måtte bestämmas till tre gånger
det dragande fordonets bruttovikt.

Motionerna I: 321 och II: 419 innefatta förslag om att beträffande traktordragna
fordon icke måtte stadgas annan begränsning, än att av traktor
icke skulle få dragas mer än två för koppling till bil eller traktor byggda
fordon eller ett fordon av annat slag.

Motionsyrkandena ha motiverats med de svårigheter, som skulle uppkomma
för jordbruket, om propositionens förslag genomfördes.

Utskottet.

Enligt utskottets mening saknas det tillräcklig anledning att i fråga om
tillämpligheten av förevarande bestämmelser göra någon skillnad mellan fordon,
som dragés av bil, och fordon, som kopplats till traktor.

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

För att fordon skall kunna anses byggt för koppling till bil eller traktor,
lärer krävas, att det är försett med tillfredsställande kopplingsanordning.
Detta krav torde ur trafiksäkerhetssynpunkt icke kunna eftergivas, om mer
än ett fordon skall få dragas av bil eller traktor.

Vidare ha företagna bromsprov visat, att dragande fordons bromsanordningar
icke kunna giva nöjaktig verkan, om draget eller dragna fordons
bruttovikt eller sammanlagda bruttovikt uppgår till mer än två gånger det
dragande fordonets bruttovikt. För att större vikt skall få dragas, måste
därför i säkerhetens intresse bromsar finnas även på draget eller dragna
fordon. Dessutom torde draget eller dragna fordon böra vara byggda för
koppling till bil eller traktor. Undantag härifrån torde ej böra medgivas ens
för en övergångstid.

Däremot synes det knappast nödvändigt, att —• såom i propositionen föreskrivits
— effektiva bromsar skola finnas på varje draget fordon, om den
dragna vikten uppgår till mer än två gånger det dragande fordonets bruttovikt.
Det torde — med tanke på vad i momentets första stycke stadgas —•
vara tillfyllest, att bromsar finnas på så stor del av de dragna fordonen, att
bruttovikten eller sammanlagda bruttovikten av fordon, som sakna bromsar,
icke uppgår till mer än två gånger det dragande fordonets bruttovikt.

Om de i propositionen upptagna bestämmelserna jämkas i enlighet med
vad nu angivits, torde man erhålla en skälig avvägning mellan trafiksäkerhetens
krav och jordbrukets berättigade intressen. Utskottet förordar därför,
att sådan jämkning företages.

56 §.

1 och 2 mom.

Enligt 24 § 2 inom. vägtrafikstadgan får buss eller lastbil icke framföras
med högre hastighet än 40 kilometer i timmen inom tättbebyggt område och
50 kilometer i timmen annorstädes. Härtill ansluta bestämmelser i stadgans
34 § 1 mom. om tillåtna hastigheter för olika slag av fordonståg.

I propositionen stadgas under 56 § 1 mom. en högsta hastighet för buss
och lastbil av 40 kilometer i timmen inom tättbebyggt område och 60 kilometer
i timmen annorstädes. Paragrafens 2 mom. upptager föreskrifter om begränsning
av hastigheten för fordonståg.

Utskottet.

Inom utskottet har för lastbil ifrågasatts en begränsning i 1 mom. av
tillåtna hastigheten utom tättbebyggt område till 50 kilometer i timmen samt
en motsvarande begränsning i 2 mom. Därvid har anförts, att ur trafiksäkerhetssynpunkt
och med hänsyn till våra vägars nuvarande tillstånd en hastighet
av 60 kilometer i timmen för lastbil knappast kunde anses tillrådlig.

Utskottet hänvisar till vad föredragande departementschefen anfört i ämnet
(se prop. s. 232) och vill för sin del ansluta sig till den av departementschefen
uttalade meningen. Propositionens förslag tillstyrkes sålunda.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

57 §.

119

4 mom.

Enligt 32 och 35 §§ vägtrafikstadgan får — med undantag för fordon,
som vid eldfara användes för brandväsendets räkning — fordon, som kopplas
till bil, icke användas för personbefordran utan att vara besiktigat för
sådant ändamål.

Enligt propositionen får — med liknande undantag — fordon, som kopplats
till motordrivet fordon, icke användas för personbefordran utan att
vara av besiktningsman godkänt för sådant ändamål.

I motionerna I: 317 och II: 400 har hemställts, att från bestämmelsen även
måtte undantagas persontransporter inom jordbruket.

Utskottet.

Med hänsyn till säkerhetskravet torde undantag från propositionens regel
icke böra komma i fråga såvitt angår fordon, som kopplas till bil. Däremot
synes — för tillgodoseende av särskilt jordbrukets intressen — sådant undantag
vara berättigat i vad gäller fordon, som kopplats till traktor för kortare
färd till eller från arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande
ändamål.

Utskottet förordar, att ifrågavarande bestämmelse jämkas i överensstämmelse
med vad nu sagts.

Särskilda bestämmelser om trafik med cykel.

59 §.

4 mom. tredje stycket.

Enligt propositionen får med fordon, som kopplats till cykel, vid cykelåkning
på allmän väg, gata eller annan allmän plats icke befordras gods
med sådan vikt, att sammanlagda vikten av gods på cykeln och på det eller
de fordon, som tillkopplats, överstiger 100 kilogram. Motsvarighet till detta
stadgande saknas i gällande rätt.

I motionerna I: 313 och II: 474 har föreslagits höjning av tillåtna vikten
till 150 kilogram sammanlagt på cykel med tillkopplat »släpfordon».

Utskottet.

Enligt propositionen har vikten 100 kilogram —- efter förfrågningar hos
utövare av yrken, inom vilka transportcyklar användas — funnits vara den
högsta, som kunde anses nöjaktig ur säkerhetssynpunkt. Utskottet finner
sig med hänsyn härtill böra förorda propositionens förslag.

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

AVD. V.

Utfärdande av lokala trafikföreskrifter m. m.

61 §.

1 mom. a).

Utskottet.

Enligt propositionen tillkommer det angivna lokala myndigheter att meddela
föreskrifter bl. a. beträffande luftövertryck i hjulringarna. Om utskottets
hemställan under 54 § 1 mom. vinner bifall, torde det i 61 § 1 mom. a)
upptagna stadgandet beträffande luftövertryck böra utgå.

AVD. VI.

Vägmärken m. m.

64 §.

3 mom. Upplysningsmärken.

Momentet innehåller grundläggande bestämmelser om ortnamnsmärken,
vägvisare och andra märken för meddelande av upplysningar för vägtrafikanter
(upplysningsmärken). Sådana märken uppsättas vid allmän väg, gata
eller annan allmän plats. Motsvarande nu gällande bestämmelser finnas i
13 § 1 mom. vägtrafikstadgan.

Ortnamnsmärken skola uppsättas vid infartsväg till stad eller annat tättbebyggt
samhälle och må uppsättas även vid annan ort, där så finnes lämpligt
till upplysning för vägtrafikanter.

Utskottet.

Även för den egentliga landsbygdens vidkommande torde finnas behov av
upplysningsmärken. För orienteringen på landsbygden skulle det sålunda
vara av värde, om i viss omfattning vägmärken funnes med namn på byar,
gårdar etc. Enligt utskottets mening vore det önskligt, om frågan härom
komme under övervägande i samband med den slutliga utformningen av de
blivande bestämmelserna om vägmärken.

AVD. VII.

Ansvarsbestämmelser.

Gemensamma bestämmelser.

72 §.

Enligt propositionen skola böter och viten, som ådömas enligt vägtrafikförordningen,
tillfalla kronan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

121

Utskottet.

Årets riksdag har numera antagit Kungl. Maj :ts proposition nr 90 med
förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och viten. Enligt denna lag,
som träder i kraft den 1 januari 1952, skola böter och viten tillfalla kronan,
om annat icke är föreskrivet. Med hänsyn härtill torde 72 § i förslaget till
vägtrafikförordning såsom obehövlig böra utgå.

Förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott.

1 §•

Första stycket.

Enligt 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan straffas vägfarande, som brister i
nödig omsorg och varsamhet, med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande
och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må till
fängelse i högst ett år dömas.

I propositionen bestämmes straffet för vårdslöshet i trafik till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

I motionen II: 420 har hemställts, att fängelsestraffet måtte uteslutas ur
strafflatituden.

Utskottet.

Straffbestämmelsen täcker dels sådan vårdslöshet vid förande av bil. motorcykel,
traktor eller motorredskap, som icke enligt paragrafens andra
stycke är att straffa såsom grov vårdslöshet, dels ock vårdslöshet i annan
vägtrafik, oavsett om omständigheterna äro försvårande. Enligt utskottets
mening kan även annan vägtrafikant än motorförare tänkas göra sig skyldig
till sådan vårdslöshet, att frihetsstraff bör följa. Att fördenskull föra
honom in under andra styckets strängare strafflatitud synes emellertid icke
böra komma i fråga. Denna strafflatitud har nämligen betingats av de
motordrivna fordonens större typiska trafikfarlighet och bör därför gälla
blott för förare av sådana fordon.

Med hänsyn härtill finner utskottet sig böra förorda propositionens förslag.

Andra stycket.

Enligt 2 § 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
skall den, som vid förande av motorfordon eller traktortåg gjort sig
skyldig till brott mot 1 § sagda lag (rattfylleri m. m.) eller överskridit medgiven
hastighet, och som därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömas till fängelse
eller straffarbete i högst ett år.

Enligt propositionen skall, där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor
eller motorredskap ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom, för grov vårdslöshet i
trafik dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år.

122

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

I motionen II: bl6 har hemställts, att det föreslagna lagrummet måtte jämkas
till att gälla icke blott för förare av motordrivet fordon utan för alla
vägtrafikanter.

Utskottet.

Under hänvisning till vad utskottet anfört under paragrafens första
stycke, vill utskottet —- med avstyrkande av motionen — förorda, att bestämmelsen
i andra stycket utformas på sätt i propositionen föreslagits.

3 §•

Under paragrafen ha i propositionen upptagits bestämmelser om ansvar
för olovlig körning med bil eller motorcykel och för jämförliga brott. Straffet
har bestämts till dagsböter. Vid återfall må dock straffet höjas till
fängelse i högst sex månader.

Utskottet.

Under 29 § förslaget till vägtrafikförordning har utskottet tillstyrkt införande
av körkortstvång beträffande traktorer. Till följd härav erfordras
vissa jämkningar i 3 § förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott. Sålunda
böra ansvarsbestämmelserna principiellt göras tillämpliga jämväl beträffande
gummihjulstraktor. Straff skärpningen för återfall lärer dock fortfarande
böra gälla allenast i fråga om bil eller motorcykel. När det gäller
sådana fordon, måste nämligen återfallet anses vara av betydligt högre svårighetsgrad,
än när det blott är fråga om gummihjulstraktor med dess
mindre trafikfarlighet.

Under hänvisning till det anförda förordar utskottet, att paragrafen jämkas
i enlighet med vad nu anförts.

4 §•

I propositionen ha upptagits bestämmelser om ansvar för rattfylleri och
annan onykterhet i trafik. Bestämmelserna svara mot nuvarande stadganden
i 1 § i 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
och skilja sig från dessa huvudsakligen däri, att ansvarsbestämmelserna
— dock icke »promillereglerna» — utsträckts till att gälla även förare
av annat motordrivet fordon än bil, motorcykel och traktortåg, samt att ansvar
införts även för det fall, att förare av motordrivet fordon varit påverkad
av annat berusningsmedel än starka drycker.

Såsom skäl för att icke mera vittgående ändringar i gällande rattfyllerilagstiftning
föreslagits i propositionen har föredragande departementschefen
uttalat, att det borde i görlig mån undvikas att nu i fråga om bestämmelserna
rörande ansvar för bristande nykterhet i trafik företaga några ändringar,
som kunde tolkas som ett föregripande av de resultat, vartill 1949
års trafiknykterhetsutredning kunde komma.

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Utskottet.

Med hänsyn till vad departementschefen anfört finner utskottet sig kunna
tillstyrka de i propositionen föreslagna bestämmelserna. Utskottet förutsätter
därvid, att dessa bestämmelser endast utgöra ett provisorium, och betonar
angelägenheten av att bestämmelserna, vilka enligt utskottets mening
icke kunna anses tillräckliga, snarast möjligt ersättas med stadganden, som
på ett effektivt sätt främja nykterheten i trafiken. Erinras må, att vid de
nuvarande bestämmelsernas tillkomst torde ha förutsatts en skärpning allteftersom
bestämmelserna vunne fast förankring i rättsmedvetandet. Så torde
numera vara fallet. Vidare synas nyare forskningsrön tyda på att hos föraren
även vid en mycket ringa alkoholförtäring kan inträda en klar påverkan,
vilken kan ha ödesdigra följder i kritiska situationer. Utskottet vill i sammanhanget
även erinra om de reservationsvis framställda förslag till åtgärder,
som 1944 års sakkunnigas betänkande innehåller. Även dessa förslag
synas vara värda att beaktas vid övervägandet av lämpliga åtgärder till trafiknykterhetens
främjande.

6 §.

Utskottet.

Av skäl, som angivits under 72 § förslaget till vägtrafikförordning, torde
paragrafen såsom numera obehövlig böra utgå.

Förslagen till ändring i automobilansvarighetslagen, trafikförsäkringslagen
och ordningsstadgan för rikets städer.

Utskottet har icke något att erinra mot dessa förslag.

Förslaget till ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

27 §.

Såvitt angår de i olika motioner framställda förslagen rörande särskilda
krav på förare i yrkesmässig trafik vill utskottet hänvisa till framställningen
under 29 § förslaget till vägtrafikförordning.

37 §.

3 mom.

Enligt propositionen skola de för ägare stadgade ansvarsbestämmelserna
i fråga om fordon, som tillhör bolag, förening eller annat samfund eller
stiftelse eller annan sådan inrättning, äga tillämpning på den eller dem,
som äga företräda samfundet eller inrättningen. Har statens biltrafiknämnd
på framställning av samfundet eller inrättningen godtagit viss person såsom
bärare av ägares ansvar, skola dock bestämmelserna i stället gälla denne.
Bestämmelsen i den sista punkten är ny.

124

Andra Jagutskottets utlåtande nr 30.

Utskottet.

Det kan ifrågasättas, om det ur praktisk synpunkt icke vore att föredraga,
att det — såsom har skett i 70 § 3 mom. förslaget till vägtrafikförordning
— anförtroddes åt länsstyrelse i stället för åt biltrafiknämnden att utse
bärare av ägaransvaret. Utskottet vill därför förorda, att Kungl. Maj :t måtte
överväga, om icke framställning enligt 37 § 3 mom. förordningen ang. yrkesmässig
automobiltrafik borde prövas av länsstyrelsen.

Förslaget till ändring i automobilskatteförordningen.

Detta förslag föranleder ingen erinran från utskottets sida.

I motionen 1: 316 har vid förslagen till vägtrafikförordning och lag om
straff för vissa trafikbrott anförts, att vissa bestämmelser borde bringas till
allmänhetens och då särskilt motorförarnas kännedom på ett så effektivt
sätt som möjligt. Motionärerna föresloge därför, att kommunikationsdepartementet
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen träffade avtal med t. ex.
nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, att denna (NTF) i en
lämplig broschyr eller liknande sammanförde dessa bestämmelser och genom
motorförarnas och liknande organisationer sprede denna såväl till
ägarna och förarna av motorfordon som till andra trafikanter, som kunde
anses ha intresse för densamma. En dylik skrift borde ej utdelas gratis men
säljas till ett populärt pris. Då borde den bli bättre uppmärksammad.

Utskottet.

Enligt vad utskottet inhämtat har NTF upptagit det förevarande spörsmålet.
Föreningen bereder sålunda utgivande av en trafikhandledning upptagande
de trafikregler m. m., som äro av större betydelse för allmänheten.
Beredandet sker i NTF:s regi men i samråd med de stora trafikantorganisationerna
m. fl. Broschyren, som avses skola utgivas i en första upplaga
av cirka 1 miljon exemplar, har tänkts bli utdelad gratis i skolorna samt
i övrigt tillhandahållas till ett mycket lågt pris. Densamma beräknas kunna
färdigställas i tid för utgivande i tämligen nära anslutning till utfärdandet
av vägtrafikförordning och övriga här ifrågavarande författningar.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 313,
I: 314, I: 320, II: 414, II: 417, II: 422 och II: 427 — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke funnit
skäl att i anslutning till de vid propositionen nr 30 fogade
förslagen till vägtrafikförordning, förordning om ändring i
vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) samt förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkes -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

125

mässig automobiltrafik m. m. göra andra uttalanden än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

B. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna
II: 416 och II: 420 samt under förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott —
för sin del antaga förslaget med de ändringarna, att

dels 3 § erhåller följande lydelse:

För någon körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad
att föra sådant fordon eller med åsidosättande av föreskrift,
som meddelats vid utfärdande av körkort, dömes för
olovlig körning till dagsböter.

Anställer och brukar någon såsom förare av körkortspliktigt
fordon den, som icke äger rätt att föra fordonet, eller
tillåter någon eljest annan att föra sådant fordon utan att
denne är berättigad därtill, straffes likaledes med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnen dom
blivit dömd för något i denna paragraf avsett brott, som
hänför sig till bil eller motorcykel, ånyo sådant brott, må
straffet liöjas till fängelse i högst sex månader;

dels ock 6 § utgår;

C. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916
(nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 18 §§ lagen den
10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
samt

3) förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

D. att motionen II: 316 måtte i vad den avser trafikbroschyr
anses besvarad genom den av utskottet härovan
lämnade redogörelsen samt i övrigt icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning beträffande möjligheterna att åt cyklar
med hjälpmotor bereda lättnader i de av utskottet angivna
hänseendena;

F. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville överlämna motionen 11:421 till
1949 års trafiknykterhetsutredning för att motionen måtte
övervägas vid fullgörandet av utredningens uppdrag;

G. att motionerna I: 302, 1:303, 1:315, 1:317, 1:319,
I: 321, II: 400, II: 401, II: 402, II: 418, II: 419, II: 423, II: 424,

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

II: 426, II: 428 och II: 429, i den mån de ej beaktats genom
vad utskottet under A. och E. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

H. att motionerna 1:33, 1:156, 1:318, 11:47: 11:202,
11:415, 11:425 och 11:430 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 20 april 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Sunne, Nils Elowsson, Isaksson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru Johansson
i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Carlsson i Bakeröd,
Andersson i Alfredshem och Wiklund i Stockholm.

Reservation er:

I. beträffande sammanfattningen:

av herr Sten;

IL beträffande förslaget till vägtrafikförordning:
vid 3 § 1 mom.:

av herrar Forslund, Bengtson, Hellbacken och Nilsson i Göteborg, vilka
ansett utskottet ha bort förorda, att hastighetsmätare föreskreves som obligatorisk
beträffande bil, för vilken enligt 56 § gällde hastighetsbegränsning;

vid 7 §:

1 mom. a): av herrar Hallagård, Isaksson, Bengtson och Carlsson i Bakeröd,
vilka ansett utskottet ha bort förorda, att det i propositionen föreslagna
kravet angående dubbla bromsar på cykel med tillkopplat fordon begränsades
till att gälla allenast cykel, vartill fordon kopplades annat än tillfälligtvis
;

1 mom. d): av herrar Forslund och Nilsson i Göteborg, vilka funnit propositionens
förslag om namnskylt på cykel ha bort tillstyrkas;

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

127

vid 8 § 1 mom.:

1. av herrar Hallagård, Isaksson. Bengtson, Hagård och Carlsson i Bakeröd,
vilka ansett, att dels fordon försett med föreskrivna belysnings- eller
reflexanordningar, vilka emellertid skymdes av lasten, dels ock jordbruksredskap
borde få — utan hinder av vad i momentet eljest stadgades —
tillfälligt föras kortare sträcka vid färd till eller från arbetsplats eller mellan
en gårds ägor eller för liknande ändamål, såframt icke myndighet, som
angåves i 5 § 1 mom. andra och tredje styckena, funne skäl annorledes
förordna;

2. av herr Sten, som hemställt, att riksdagen måtte till utskottets utlåtande
foga ett uttalande av principiellt samma innebörd som beträffande
körkort för gummihjulstraktor (s. 101—102) och beträffande persontransport
med fordon kopplat till traktor (s. 119), nämligen att vad i momentet
föreslagits icke borde gälla vid kortare färd till eller från arbetsplats eller
mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål;

vid 29 § och därtill anslutande författningsrum:

av herr Sten, som yrkat, att riksdagen måtte biträda propositionen jämväl
i vad därigenom krav på körkort för gummihjulstraktor funnits icke böra
införas;

vid 33 § 1 mom.:

första stycket: av herr Hellbacken, vilken ansett, att utskottet här bort
ha yttrat följande:

Enligt förevarande stadgande skall det tillkomma uteslutande länsstyrelse
att besluta om återkallelse av körkort. Detta är i överensstämmelse med
vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Enligt utskottets mening
vore det lämpligt att också de allmänna domstolarna vid behandling av mål
angående vårdslöshet i trafik in. m. ägde att fatta sådant beslut. Det är
ju domstolen, som i dylikt mål äger kännedom om alla omständigheter i
målet och som alltså bäst bör kunna bedöma, om den i målet skyldige bör
underkastas också den åtgärden, att körkortet berövas honom för viss tid.
Enligt den ordning, som nu tillämpas, översänder domstolen transumt av
domen — innehållande allenast uppgift om tillämpat lagrum och storleken
av straffet — till vederbörande länsstyrelses körkortsregister. På detta tunna
material fattar länsstyrelsen så sitt beslut om återkallelse av körkortet. Det
torde praktiskt taget aldrig hända att länsstyrelsen från domstolen infordrar
akten i målet för närmare kännedom om omständigheterna i målet. I
anslutning härtill får utskottet erinra — för att taga ett exempel, som torde
få anses sasom jämförbart — att i mål om brott mot vapenförordningen
det är domstol, som har att förklara vapnet förverkat. En ordning, varigenom
domstol skulle fälla till ansvar för brott mot vapenförordningen och
länsstyrelse i efterhand förklara vapnet förverkat, måste te sig tämligen
irrationell.

Ur rättssäkerhetssynpunkt och även av praktiska skäl anser utskottet
alltså, att det bör tillkomma allmän domstol att i samband med dom i mål

128

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

om vårdslöshet i trafik förordna om återkallelse av körkort ävensom yttra
sig över huruvida interimistiskt beslut om återkallelse, meddelat vid rattfylleri
o. d., alltjämt skall äga bestånd. Domstol bör också berättigas meddela
varning i lindrigare fall; varning bör då kunna överklagas i samband
med att talan föres mot domen;

fjärde stycket: av herr Nilsson i Göteborg, som ansett, att utskottet bort
förorda en ökning av återkallelsetiderna till minst två och högst tio år i
fallet a), minst ett och högst fyra år i fallet b) samt minst sex månader och
högst fyra år i fallet c) uti förevarande stycke;

vid 34 och 36 §§:

av herr Hellbacken, som — i det han tillika hänvisat till vad han sist
anfört vid 33 § 1 mom. första stycket — uttalat, att utskottet bort förorda,
att av länsstyrelse meddelad varning skulle kunna i administrativ ordning
överklagas;

vid 54 § 1 mom.:

av herr Forslund, fru Johansson i Norrköping och herr Nilsson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottet bort förorda propositionens förslag oförändrat;

vid 55 § 1 mom.:

av herr Sten, som hemställt, att riksdagen icke måtte göra erinran mot
propositionens förslag; och
vid 56 § 1 och 2 mom.:

av herrar Forslund och Nilsson i Göteborg, vilka uttalat, att för lastbil —•
med hänsyn till trafiksäkerhetens krav och våra vägars nuvarande tillstånd
— icke borde tillåtas högre hastighet utom tättbebyggt område än 50 kilometer
i timmen, och att utskottet därför bort förorda en häremot svarande
jämkning i propositionens förslag; samt

III. beträffande förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott:
vid l § första stycket:

av herrar Hellbacken och Wiklund i Stockholm, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»Straffbestämmelsen täcker dels sådan vårdslöshet vid förande av bil, motorcykel,
traktor eller motorredskap, som icke enligt paragrafens andra stycke
är att straffa såsom grov vårdslöshet, dels ock vårdslöshet i annan vägtrafik,
oavsett om omständigheterna äro försvårande. I jämförelse med gällande rätt
torde den föreslagna bestämmelsen innebära de skärpningar att motorförare kan
ådömas frihetsstraff för trafikbrott även om omständigheterna icke äro försvårande
ävensom att annan vägtrafikant än motorförare kan ådömas frihetsstraff
för trafikbrott. Enligt utskottets mening saknas tillräckliga skäl
för dessa skärpningar. I de fall då motorförare gör sig skyldig till sådan
vårdslöshet i trafik, att frihetsstraff bör följa, torde föraren regelmässigt ha
ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv eller egendom; brottet föres då in under andra styckets strängare

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 129

strafflatitud. Behov av straffskärpning beträffande trafikbrott begångna av
annan vägtrafikant än motorförare torde hitintills icke ha yppats. Anmärkas
bör jämväl, att sistnämnda skärpning skulle medföra, att ett stort antal trafikmål,
som för närvarande kunna handläggas i häradsrätt med tremansnämnd
och i rådhusrätt av lagfaren domare utan nämnd, kunde handläggas
endast av fullsutten rätt. Detto torde i sin tur medföra en icke oväsentlig
ökning av kostnaderna för domstolsväsendet. Med hänsyn till vad sålunda
anförts synes angeläget, att fängelsetraff icke upptages i straffskalan i paragrafens
första stycke;» samt

att utskottets hemställan under B. förty bort ha följande lydelse:

i B. att riksdagen måtte, med avslag å motionen 11:416
samt med bifall till motionen II: 420 — under förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om straff för
vissa trafikbrott — för sin del antaga förslaget med de ändringarna,
att

dels orden »eller fängelse i högst sex månader» i 1 § första
stycket utgå,

dels 3 § erhåller följande lydelse:

Begår någon, efter det han genom lagakraftvunnen dom
blivit dömd för något i denna paragraf avsett brott, som
hänför sig till bil eller motorcykel, ånyo sådant brott, må
straffet höjas till fängelse i högst sex månader;

dels ock 6 § utgår;

Vid 3 §:

av herr Sten, som hemställt, att därest hans vid 29 § förslaget till vägtrafikförordning
gjorda reservation vunne bifall, riksdagen måtte antaga 3 §
i dess uii propositionen föreslagna lydelse.

!) Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 avd. Nr 30.