Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
1
Nr 29.
Utlåtande i anledning av vackt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.
I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 21,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Pettersson i Ersbacken
m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte besluta att lagen av den 20 oktober
1939 angående tillfällig vattenreglering måtte upphävas från och med den
1 juli 1947».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Till utskottet har från Avesta jernverks aktiebolag och Alby nya kloratfabriksaktiebolag
inkommit en skrivelse med uppgifter angående i motionen
berörda regleringar i Dalälvens vattenområde.
Lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering, nedan kallad 1939 års lag, är en fullmaktslag, som får
begagnas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Enligt 1 § äger Konungen
under angivna förhållanden för viss tid eller tills vidare förordna, att vad i
lagen är stadgat om meddelande av tillstånd till tillfällig vattenreglering skall
äga tillämpning. Riksdagens samtycke till förordnandet erfordras.
Enligt 2 § må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen
stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas till tillfällig
reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag,
därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra
fördel, som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter. Tillståndet
gives av vattendomstol och skall enligt 3 § meddelas för viss tid, högst tre
år. Efter framställning därom äger vattendomstolen ändra övriga villkor för
tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det finnes påkallat. I fråga om
tillfällig reglering, som berör någon av de största sjöarna eller eljest är av
synnerlig omfattning, skall emellertid frågan om företagets tillåtlighet underställas
Kungl. Maj:ts prövning under samma förutsättningar, som eljest
gälla enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. — Beträffande villkoren för vattenregleringen
i övrigt stadgas i 4 §, att om valtenregleringen kan antagas medföra
avsevärt men för fisket, fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen
sägs. Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 29.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
bygd, som beröres av företaget, eller är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse,
skall enligt 7 § s. k. regleringsavgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år, för tillgodoseende
av sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap.
15 § vattenlagen. Detta innebär, att medlen skola användas för tillgodoseende
av allmänna behov beträffande den bygd som beröres av företaget, såsom
jordbrukets främjande eller beredande av tillgång till elektrisk kraft eller
eljest för befolkningens behov. För skada och intrång genom vattenregleringen
skall jämlikt 5 § ersättning utgå enligt 9 kap. vattenlagen. För icke
tillgodogjord vattenkraft, som på grund av 1939 års lag tillfälligt tages i anspråk,
behöver dock i regel ersättning ej lämnas. Vad i 3 kap. vattenlagen är
stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet skall jämlikt 6 § icke äga
tillämpning på tillfällig reglering, men är regleringen uppenbart till nytta för
annan, som utnyttjar vattenkraft, är denne dock pliktig att lämna skäligt
bidrag till kostnaden för regleringen. — I processuellt hänseende stadgas i
8 §, att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av dröjsmål med
vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta
prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Jämväl fastställandet
av fiskeavgift och regleringsavgift må uppskjutas till lämplig tidpunkt.
Kan det antagas, att någon sakägare kommer att lida skada eller intrång,
som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra
honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller
delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således bestämmas preliminärt.
Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen även eljest i avbidan på närmare
utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan
anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen bestämmes. I övrigt
skall vattenrättsdomaren tillse, att ersättning bestämmes så snart ske
kan. Vattendomstolen äger att höja eller sänka ersättning, som bestämts i
penningar, om skäl därtill äro. Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga
skall omedelbart gå i verkställighet, som om det vunnit laga kraft, därest
sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering. Vattendomstolen
eller överinstans må dock förordna, att verkställighet tills vidare ej skall
äga rum. Vad som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen
eller guldits i annan ordning må ej återkrävas.
Förordnande jämlikt 1 § om att vad i lagen är stadgat om meddelande av
tillstånd till tillfällig vattenreglering tillsvidare skall äga tillämpning, har
efter inhämtande av riksdagens samtycke meddelats av Ivungl. Maj:t genom
kungörelse den 20 oktober 1939. Förordnandet är alltjämt i kraft.
Genom lag den 12 april 1946 ha till slutstadgandet i 1939 års lag fogats
övergångsbestämmelser av följande innehåll. Sistnämnda lag skall äga tilllämpning
å reglering, vartill tillstånd givits enligt samma lag, även efter det
att förordnande enligt 1 § upphör att gälla, om tiden, för vilken tillstånd till
regleringen medgivits, då ännu icke gått till ända. Detta gäller, även om
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
3
det beslut, varigenom tillståndet meddelats, vid tiden för förordnandets upphörande
ännu icke vunnit laga kraft. Vidare äger vattendomstol på ansökan,
som inkommit innan tiden för tidigare meddelat tillstånd gått till ända, om
inom samma tid även ansökan om reglering enligt 3 kap. vattenlagen inkommit,
meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för längre
tid än intill dess tre år förflutit från förordnandets upphörande. Slutligen
äger vattendomstol meddela tillstånd enligt 1939 års lag oavsett förordnandets
giltighet, om blott ansökan om tillstånd inkommit före förordnandets
upphörande under förutsättning, att tillståndet finnes vara av avsevärd betydelse
för kraftförsörjningen.
I proposition nr 29 till 1939 års urtima riksdag med förslag till ifrågavarande
lag uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Westman,
att skadeverkningarna genom de åtgärder, som enligt framlagd utredning
komme att företagas med stöd av lagen, kunde antagas bliva mycket begränsade.
Som regel kunde endast bliva fråga om åtgärder beträffande redan
befintliga dammbyggnader eller om ändringar i vattenhushållningsbestämmelser
för sådana. Man torde kunna utgå från att åtgärder, som
skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle vara förenade med
större kostnader, icke komme att vidtagas, då det endast åsyftades att vinna
en tillfällig ökning av vattenkraften.
I anledning av en vid 1942 års riksdag av herr Hedlund i Östersund m. fl.
väckt motion (II: 74) framhöll andra lagutskottet i utlåtande nr 35, att 1939
års lag åtminstone vad anginge Jämtland vunnit en i vissa hänseenden vidare
tillämpning än som vid lagens tillkomst förutsatts. Med stöd av lagen syntes
man ha företagit även mera betydande regleringsåtgärder beträffande mycket
stora vattenmagasin, och vissa därvid vidtagna anordningar syntes icke
kunna betecknas såsom enbart provisoriska. Vederbörande intressenter syntes
också utgå från att ifrågavarande regleringar skulle bliva bestående för
längre tid. Utskottet, som funne starka skäl tala för att de i 1939 års lag meddelade
bestämmelserna om tillfällig vattenreglering gjordes till föremål för
omprövning, hemställde bl. a., att riksdagen måtte anhålla om skyndsam
översyn av lagen. Riksdagen biträdde denna hemställan.
Redan för 1943 års riksdag framlades genom proposition nr 253 förslag
till ändring i vissa delar av 1939 års lag. Förslaget avsåg dels att skapa större
trygghet för att det allmännas organ skulle få tillfälle göra sig hörda i mål
om tillfällig vattenreglering, dels att möjliggöra utdömande av fiske- och
regleringsavgifter jämväl vid sådan reglering, dels ock att påskynda utdömandet
av ersättning till enskilda sakägare. Andra lagutskottet uttalade i
utlåtande nr 44, att förslaget innefattade en lämplig avvägning mellan vattenkraftsintresset
å ena samt övriga allmänna och enskilda intressen, som
gjorde sig gällande på förevarande område, å andra sidan. Propositionen
blev av riksdagen bifallen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
Utskottet.
Omarbetningen av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifterna vid
1944 års riksdag föranledde en följdändring jämväl i 1939 års lag.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november 1945 tillkallades
särskilda sakkunniga för alt inom justitiedepartementet biträda med utredning
rörande ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning avfrågor
om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags tillåtlighet m. m.
Enligt direktiven borde i första hand de sakkunniga till behandling upptaga
frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav föranledda spörsmål.
Vidare angavs i direktiven, att det måhända skulle vara ändamålsenligt att
i viss utsträckning inarbeta 1939 års lag i vattenlagen.
Sedan utredningen till fullgörande av sin förstahandsuppgift avgivit en
promemoria, framlades på grundval av denna i proposition nr 154 för 1946
års riksdag förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag. I propositionen
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg
— efter att ha erinrat om betydelsen av 1939 års lag för landets kraftförsörjning
under krisåren — att den verkställda utredningen gåve vid handen,
att det ännu icke vore möjligt att sätta lagen ur tillämpning, samt fortsatte:
Det är emellertid uppenbart, att detta bör ske så snart förhållandena det
medgiva. Lagen är otvivelaktigt förknippad med vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt,
även om dessa efter 1943 års ändringar reducerats i hög
grad. Och för vattendomstolarna medför lagen ett extra arbete som med
hänsyn till deras arbetsbalans i övrigt är menligt. Frågan om att sätta lagen
ur tillämpning torde dock kunna upptagas till närmare övervägande tidigast
under förra hälften av år 1947. Man lärer därför få räkna med att det
av Kungl. Maj:t med riksdagens medverkan givna förordnandet om lagens
tillämpning måste få gälla åtminstone till den 1 juli 1947.
För att mildra övergången, när förordnandet skulle upphävas, och samtidigt
möjliggöra, att förordnandet upphävdes tidigare än eljest kunnat ske,
föreslogs i propositionen införande av de ovan återgivna bestämmelserna i
tillägget till lagens slutstadgande.
I utlåtande nr 25 i anledning av propositionen underströk andra lagutskottet,
att lagen icke borde äga tillämpning längre än som nödvändigtvis påkallades
med hänsyn till de förhållanden, för vilka lagen ursprungligen
avsetts.
Efter vad utskottet underhand inhämtat avse de förut nämnda sakkunniga
för utredning rörande ändringar i vattenlagen att framlägga förslag om upphävande
av 1939 års lag och inarbetande i viss utsträckning av dennas regler
i vattenlagen under sommaren 1947 i så god tid, att proposition i ämnet
kan föreläggas 1948 års riksdag.
Redan vid 1946 års riksdag uttalade utskottet, att 1939 års lag med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering icke bofde äga tilllämpning
längre än som vore nödvändigt. Särskilt för markägare och andra
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
5
intressenter, vilka lida skada genom de tillfälliga regleringarna, medför lagens
tillämpning betydande olägenheter. Med hänsyn härtill vill utskottet
ånyo understryka vikten av att lagen snarast sättes ur kraft.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen ansåg vederbörande
departementschef vid fjolårets riksdag, att frågan om att sätta 1939 års lag
ur tillämpning torde kunna upptagas till övervägande tidigast under förra
hälften av 1947. Enligt utskottets mening tala åtskilliga omständigheter utöver
vad redan framhållits för att denna omprövning av frågan snarast kommer
till stånd.
Bland annat för att möjliggöra, att förordnandet, som meddelats om lagens
tillämpning, skulle kunna upphävas tidigare än eljest kunnat ske, fogades
förlidet år till slutstadgandet i 1939 års lag vissa övergångsbestämmelser. Enligt
dessa kan, om blott ansökan om tillstånd till tillfällig vattenreglering
inkommit, innan förordnandet om lagens tillämpning upphört att gälla, även
efter denna tidpunkt tillstånd till reglering enligt lagen lämnas, såvitt tillståndet
finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen. Beslut om
förordnandets upphörande torde böra meddelas i god tid före beslutets
ikraftträdande. Härigenom skulle rådrum lämnas att beträffande redan projekterade,
för kraftförsörjningen viktiga regleringsföretag inkomma med
ansökningar och möjligheten att i fråga om dessa företag erhålla tillstånd
enligt 1939 års lag bevaras. Behov framdeles av ett snabbare förfarande för
erhållande av tillstånd till vattenregleringar kan väntas komma att bliva
tillgodosett genom de förslag till ändringar i vattenlagen, som den tidigare
nämnda utredningen avser att inom kort tid framlägga.
Utskottet är medvetet om att med hänsyn till den stigande efterfrågan
på elektrisk kraft och bränsleläget överhuvud åtgärder, som verka hindrande
eller försvårande för kraftförsörjningen, alltjämt måste undvikas. På
grund av de nyss angivna omständigheterna kan emellertid med viss sannolikhet
antagas, att ett upphävande av förordnandet om lagens tillämpning
knappast kommer att få några för kraftproduktionen menliga följder av betydelse.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville till
övervägande upptaga frågan, huruvida det jämlikt 1 § lagen
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
genom kungörelse den 20 oktober 1939 meddelade förordnandet
om lagens tillämplighet kan upphävas.
Stockholm den 20 maj 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Hage, Björkman, Sten, Hallägård,
Söderkvist, fröken Osvald* och herr Carl Eric Ericsson;*
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Cruse,* Hedlund i
Rådom, Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo, Andersson i Gisselås, Andersson
i Eskilstuna och Lundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947
716891