Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960 (Utlåtande 1960:L2u28 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
om socialhjälp.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herr Sunne
m. fl. samt nr 51 i andra kammaren av herr Nelander m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan ändring i lagen om socialhjälp,
som i görligaste mån förhindrar förfaranden från kommuns sida, vilka syftar
till att övervältra kostnader för obligatorisk socialhjälp på annan kommun
genom att socialhjälpsklientel förmås utflytta».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionen 1:43.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. socialstyrelsen samt länsstyrelserna i
Södermanlands och Östergötlands län, varjämte Svenska socialvårdsförbundet
erhållit tillfälle yttra sig i ärendet. Nämnda länsstyrelser har infordrat
yttranden från socialvårdskonsulenterna i resp. andra och tredje distrikten.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt lagen om socialhjälp skall varje kommun sörja för att den, som
vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt
vad i lagen närmare sägs (1 §). Minderårig ävensom den, som på grund
av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- och själskrafter
icke kan försörja sig genom arbete eller som saknar medel och hans behov
icke tillgodoses på annat sätt, skall erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle
och till den vård, som finnes erforderlig, s. k. obligatorisk socialhjälp (12 §).
Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir
i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (14 §).
Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden göra
sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter, samt, om behov
av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt avhjälpas
(16 §).

Kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

med vissa i detta sammanhang betydelselösa undantag erhålla ersättning för
socialhjälpen av denna kommun (22 §). Genom denna regel är alltså fastslaget,
att kostnaderna för den obligatoriska socialhjälpen skall i princip bestridas
av den kommun där hjälptagaren är mantalsskriven.

Socialstyrelsen har i sin publikation »Råd och anvisningar» för mars 1960,
nr 123, behandlat frågan om socialhjälp för flyttning till annan
kommun och bosättning där. Häri framhålles, att var och
en i princip äger rätt att fritt välja vistelseort i landet. Detta innebär emellertid
inte att den som inte kan genomföra en flyttning med egna medel skall
kunna erhålla socialhjälp härför. Socialstyrelsen erinrar härvid om innehållet
i 14 § socialhjälpslagen, enligt vilken socialhjälp skall lämnas på sådant
sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom
eget arbete försörja sig och de sina. Alldeles speciellt angeläget är det, säger
styrelsen, att upprätthålla detta krav i det fall, då avsikten med socialhjälpen
är att sätta vederbörande i stånd att bosätta sig inom annan kommun; om
flyttningshjälpen lämnas utan garantier för den framtida försörjningen i
inflyttningskommunen länder den icke till verkligt gagn. Vidare framhåller
styrelsen, att en överflyttning till annan kommun ovillkorligen måste föregås
av samråd med vederbörande myndigheter i den tilltänkta bosättningskommunen,
innan beslut fattas om bidrag till flyttning.

Historik

Den gamla fattigvårdslagen, som år 1957 avlöstes av socialhjälpslagen, hade
bestämmelser om att den kommun, där en hjälptagare hade hemortsrätt, skulle
ersätta s.k. obligatorisk fattigvård, som lämnades av en annan kommun.
Hemortsrätten var anknuten till mantalsskrivningsorten. En person kunde
dock inte förvärva ny hemortsrätt enbart genom att bli mantalsskriven i en
ny kommun. Det fordrades dessutom att han skulle ha varit mantalsskriven
där för minst ett år och under den tiden inte hade åtnjutit fattigvård.

Dessa regler ansågs allmänt otillfredsställande. Dels gav de i många fall
upphov till processer mellan kommuner om vem som skulle betala den utgivna
fattigvården, dels ansågs dessa regler inbjuda till manipulationer för att antingen
medverka till eller också förhindra, att hemortsrätten övergick från
en kommun till en annan. Om en person, som åtnjöt fattigvård, mantalsskrevs
i en annan kommun än hemortsrättskommunen, kunde den kommun som
han lämnat ha intresse av att genom förtäckta åtgärder sätta honom i stånd
att framleva ett fattigvårdsfritt år i den nya mantalsskrivningskommunen
och på så sätt förvärva hemortsrätt där. Å andra sidan hade den kommun,
dit hjälptagaren flyttat in, anledning att utge fattigvård till honom, eftersom
hans hemortsrätt därigenom bands vid den gamla kommunen. Fattigvårdslagens
hemortsrättsbestämmelser ledde till att en kommun år efter år kunde

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

få svara för fattigvård åt personer, som för länge sedan släppt all kontakt
med kommunen.

I socialhjälpslagen förenklades dessa regler radikalt. Den kommun, där
hjälptagaren är mantalsskriven, är nu så gott som alltid skyldig att ersätta
obligatorisk socialhjälp, som utgivits av en annan kommun. Under förarbetena
till lagen diskuterades behovet av regler för den händelse att en kommun
obehörigen verkade för att en hjälptagare skulle bli mantalsskriven i en
annan kommun. Enligt ett kommittéförslag skulle i sådana fall länsstyrelsen
kunna ingripa och förordna, att den kommun, i vars intresse den obehöriga
åtgärden vidtagits, skulle svara för socialhjälpskostnaden, fastän hjälptagaren
inte var mantalsskriven i kommunen. I förslaget till socialhjälpslagen
uttalade emellertid dåvarande chefen för socialdepartementet, att risken för
manipulationer av detta slag numera var så liten, att man vid lagens utformning
kunde bortse därifrån. Några regler motsvarande kommittéförslagets
finns följaktligen inte i socialhjälpslagen.

Remissyttrandena

Motionsyrkandet har inte tillstyrkts i något remissvar. Socialstyrelsen hänvisar
till att justitieombudsmannen funnit anledning att granska vissa kommunala
myndigheters åtgöranden i samband med flyttning av socialhjälpsklientel
till annan kommun, vilka misstänkes ha skett i syfte att övervältra
kostnaderna för socialhjälp. I avbidan på resultatet av denna granskning
bör enligt styrelsen frågan om lagstiftning för att stävja illojala överflyttningar
av socialhjälpsklientel anstå. Styrelsen anser att det blir av betydelse
för frågans fortsatta bedömande, huruvida det visar sig möjligt att
tjänstefelsvägen komma till rätta med de fall där illojalt förfarande kan påvisas.
Svenska socialvårdsförbundet anser att någon lagstiftning i av motionärerna
föreslagen riktning i vart fall inte för närvarande bör övervägas.
Förbundet framhåller därvid, att illojala förfaranden från kommuns sida kan
tänkas förekomma, inte blott för att förmå socialhjälpsklientel att utflytta
utan även för att hindra sådant klientel från att inflytta. Sålunda anföres
i förbundets yttrande:

I föreliggande motioner — liksom i en interpellation i andra kammaren
rörande samma fråga — har endast medverkan till illojala förflyttningar påtalats.
Exempel saknas emellertid inte på att kommuner sökt spjärna mot
en inflyttning, som varit önskad av familjen själv och även ur social synpunkt
önskvärd. Det har också förekommit, att missförstånd uppkommit på detta
känsliga område, i synnerhet i sådana fall där fråga varit om en fullt legitim
medverkan vid anskaffande av bostad i någon närbelägen kommun. Om
man genom lagbestämmelse skulle vilja söka hindra de av motionärerna påtalade
förflyttningarna torde en sådan sålunda inte kunna utformas endast
med hänsyn till motionärernas syfte utan också på ett sådant sätt att en kom -

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

munal medverkan till välgrundade förflyttningar inte motarbetas. Den för
alla medborgare självklara rätten till fri bosättning får inte beskäras. Det
synes vidare förbundet angeläget framhålla, att inte ens fattigvårdslagens
rigorösa hemortsrätts- och hemsändningsbestännnelser kunde helt förhindra
förflyttningar i sådana fall, där motivet till väsentlig del syntes ha varit familjernas
bristande anpassning till samhälle och omgivning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att möjligheterna att lagstiftningsvägen
avhjälpa de i motionerna påtalade missförhållandena är ytterst
begränsade. Måhända kunde dock, fortsätter länsstyrelsen, en föreskrift om
skyldighet för socialnämnden i vistelsekommunen att före flyttningen samråda
med socialnämnden i inflyttningskommunen vara befogad.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån framhåller, att antalet fall där kommun
vidtagit illojala åtgärder av förevarande slag torde inskränka sig till ett
tiotal i hela landet. Länsstyrelsen betraktar emellertid dessa fall såsom i
och för sig mycket allvarliga. Emellertid har, anför länsstyrelsen, genom TV
och framför allt genom dagspressen uppmärksamheten riktats på förevarande
förhållanden. Enligt länsstyrelsens mening bör resultatet av den belysning
frågan sålunda fått avvaktas, innan lagändring lillgripes. Länsstyrelsen
nämner vidare, att frågan genom landshövdingens initiativ kommer att
upptagas vid socialvårdsförbundets möte i länet.

Omfattningen av förevarande slag av illojalt förfarande belyses i socialstyrelsens
yttrande, där det heter:

För att kunna bedöma omfattningen av ett förfarande soon det angivna
har styrelsen från samtliga socialvårdskonsulenter införskaffat uppgift angående
fall, som kommit till konsulenternas kännedom och som avser sådana
under år 1959 med socialhjälp företagna flyttningar mellan kommuner, vilka
kan antagas ha kommit till stånd »för att övervältra socialhjälpskostnader från
kommun till annan».

Den sålunda företagna utredningen visar att av de under år 1959 med socialhjälp
möjliggjorda flyttningar, som kommit till vederbörande konsulents kännedom,
endast åtta torde få anses ha ägt rum i nyssnämnda syfte.

Antalet socialhjälpsfall för år 1959 kan ännu icke redovisas. År 1958 utgjorde
antalet omkring 156 000, varav 54 000 familjer med minderåriga barn.
Det nyssnämnda antalet redovisade flyttningar uppgår till åtta, varav fyra
familjer med minderåriga barn. Även om man utgår från att socialvårdskonsulenterna
icke erhållit kännedom om samtliga fall, där kommun lämnat
socialhjälp för att möjliggöra flyttning till annan kommun och därigenom
övervältrat socialhjälpskostnader på inflyttningskommun, synes alltså antalet
dylika fall vara ringa såväl absolut som relativt.

Av de artiklar och uppgifter, som under år 1959 förekommit i pressen, bibringas
man den uppfattningen, att antalet flyttningar av nu ifrågavarande
slag skulle vara betydligt större än det nu redovisade. Emellertid är att märka,
att samma familj har varit föremål för behandling i ett flertal tidningar och
vid flera tillfällen i varje tidning samt att därvid redogjorts även för sådana

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

flyttningar, som kommit till stånd före år 1959, ävensom för flyttningar, beträffande
vilka utredningen icke givit anledning till erinran.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att i de fall av illojal förflyttning som
blivit föremål för närmare utredning från socialstyrelsens sida socialhjälpslagens
föreskrifter och av styrelsen i anslutning därtill lämnade anvisningar
i allt väsentligt icke synes ha efterkommits. För att speciellt klargöra vad
socialnämnd har att iakttaga, då fråga uppkommer om socialhjälp för flyttning
till annan kommun, har styrelsen nu utarbetat särskilda råd och anvisningar
i detta ämne. Styrelsen kommer därefter in på frågan, huruvida man
kan vänta sig att de påtalade missförhållandena stävjas genom den offentliga
uppmärksamhet de väckt, varvid styrelsen anför:

Under senaste tiden har vissa förfrågningar framställts till styrelsens socialvårdsbyrå
beträffande lämpligheten av att i särskilt fall lämna socialhjälp
vid flyttning till annan kommun. Att döma av dessa förfrågningar synes den
offentliga uppmärksamhet, som riktats mot de missbruk av flyttningshjälp,
som förekommit, ha medfört en mycket restriktiv hållning till utgivande av
socialhjälp vid flyttning till annan kommun. Det må emellertid framhållas,
att flyttningar till annan kommun med stöd av socialhjälp understundom
kommer till stånd på direkt initiativ av den enskilde och därvid är starkt
motiverade genom att möjlighet yppats för den hjälpbehövande att i den
andra kommunen erhålla arbete och bostad.

Interpellationssvar

I interpellationssvar den 23 februari 1960 i förevarande ämne framhöll
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, att antalet kända fall,
där kommun lämnat socialhjälp i det illojala syftet att förmå socialhjälpsklientel
att utflytta och därmed övervältra kostnader för socialhjälp på annan
kommun, var mycket få. I fortsättningen anförde han:

Även om de fall där manipulationer förekommit är rätt fåtaliga, är de dock
ägnade att inge oro med hänsyn både till att flyttningarna kan vara olämpliga
för de personer det gäller och till att kommuner uppträder illojalt mot varandra.

Det måste till en början göras klart, att det inte står i överensstämmelse
med socialhjälpslagen att lämna socialhjälp till flyttning med syfte att befria
den egna kommunen från ansvar för socialhjälpskostnader för hjälptagarcn.
Enligt lagens 14 § bör socialhjälp lämnas på sådant sätt, att den behövande
såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden försörja sig och de sina genom eget
arbete. Innan socialhjälp beviljas, skall socialnämnden enligt 16 § göra sig
noga underrättad om rådande omständigheter samt utreda hur behovet av
socialhjälp på lämpligaste sätt bör avhjälpas.

Socialstyrelsen har i sina 1956 utgivna råd och anvisningar om lagens
tillämpning understrukit vikten av noggranna utredningar i syfte att främja
hjälpens förebyggande karaktär. Enligt vad jag erfarit har socialstyrelsen ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

arbetat särskilda råd och anvisningar, vilka emellertid ännu inte hunnit tryckas,
där styrelsen kommer att särskilt betona, att socialhjälp bör lämnas för
bosättning i annan kommun endast om det efter undersökning kan antagas,
att försörjningsmöjligheterna är bättre där eller att eljest förhållandena är
lämpligare för hjälptagaren och hans familj på den nya orten. En kommuns
intresse av att kunna undgå socialhjälpskostnader får aldrig vara vägledande
för det sätt på vilket hjälpen meddelas. Dessutom skall i sådana fall kontakt
ovillkorligen tas mellan de berörda kommunernas myndigheter.

Med hänsyn till att socialhjälpslagens bestämmelser så tydligt anger, att
lämpligheten för den hjälpbehövande skall vara avgörande vid valet av hjälpåtgärder,
anser jag, att riskerna för en oriktig tillämpning bör kunna än mer
reduceras genom upplysning. Vederbörande myndigheter har reagerat med
kraft i de fall, som blivit utredda, och inte lämnat de berörda kommunerna i
tvivelsmål om vad både lagens bokstav och dess anda bjuder. Jag är för min
del helt överens med dessa myndigheter.

En god vägledning för tillvägagångssättet i socialhjälpsärenden får socialnämnderna
i socialstyrelsens råd och anvisningar. När saken nu också ställts
under belysning i den allmänna debatten, har jag svårt att tänka mig annat
än att våra kommunala myndigheter skall ägna frågor om socialhjälp till bosättning
i andra kommuner en sorgfällig prövning i socialhjälpslagens anda.
Jag vill ogärna tänka mig ett inskridande mot kommunerna i lagform, innan
det står klart att rättelse på annat sätt inte kan åstadkommas. Socialhjälpslagen
har dock ännu inte varit gällande i mer än tre år. Socialstyrelsen kommer,
herr talman, att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet, och jag kommer
själv att noga följa den vidare utvecklingen.

Utskottet

Kostnaderna för obligatorisk socialhjälp skall i princip bestridas av den
kommun där hjälptagaren är mantalsskriven.

I föreliggande motioner påtalas, att kommun i vissa fall genom egendomliga
manipulationer förmått hjälptagare att utflytta ur kommunen för att
därigenom överflytta kostnader för socialhjälp på en annan kommun. Som
exempel på förfaranden av detta slag nämnes, att kommun lämnat socialhjälp
för inköp eller arrende av en mindervärdig fastighet i annan kommun. När
man i inflyttningskommunen upptäckt, att hjälpen till inköpet eller arrendet
inte lämnats i syfte att bereda hjälptagaren bättre utkomstmöjligheter utan
för att övervältra socialhjälpskostnader, har myndigheterna där i vissa fall
med liknande medel försökt förmå hjälptagaren att flytta vidare. Motionärerna
framhåller att detta förfaringssätt i allmänhet använts i fråga om
familjer med ett stort antal barn, där familjefadern helt eller delvis saknat
försörjningsmöjligheter. I motionerna yrkas sådan ändring i lagen om socialhjälp
att förfaranden av nu beskrivet slag i görligaste mån förhindras.

Enligt 14 § socialhjälpslagen bör socialhjälp lämnas så, att den behövande
såvitt möjligt blir i stånd att framdeles genom eget arbete försörja sig
och de sina. I 16 § stadgas att, innan fråga om socialhjälp avgöres, social -

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

nämnden skall göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter
samt, om behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på
lämpligaste sätt avhjälpas. Redan av dessa bestämmelser följer enligt utskottets
mening, att socialhjälp för utflyttning ur kommun icke får lämnas i syfte
att kommunen därigenom skall undgå kostnader för socialhjälp. Hjälp för
utflyttning får ges endast om det är att antaga, att hjälptagaren genom flyttningen
får större möjligheter att försörja sig och de sina. Vidare måste ovillkorligen
krävas att samråd sker med vederbörande myndigheter i inflyttningskommunen,
innan bidrag ges till flyttning.

Illojalt förfarande av det i motionerna påtalade slaget synes ha förekommit
i förhållandevis få fall. Såsom chefen för socialdepartementet framhållit
i ett nyligen lämnat interpellationssvar, vilket delvis återgivits i det föregående,
är dessa fall dock ägnade att väcka oro. Fallen har också i stor utsträckning
uppmärksammats av vederbörande myndigheter. Sålunda har socialstyrelsen
i anledning härav utgivit råd och anvisningar i ämnet. Häri framhålles
med skärpa, att åtgärder av ifrågavarande slag icke får förekomma.
Vidare erinras om att beslut om bidrag till flyttning till annan kommun ovillkorligen
måste föregås av samråd med vederbörande myndigheter i inflyttningskommunen.
Även riksdagens justitieombudsman har uppmärksammat
förevarande fråga, och en del fall, där bidrag för bosättning i annan kommun
misstänkes ha givits i illojalt syfte, är för närvarande föremål för hans
prövning.

Genom socialstyrelsens ovannämnda råd och anvisningar torde med erforderlig
tydlighet ha blivit klargjort för dem som handlägger frågor om
socialhjälp, att förfaranden av ifrågavarande slag icke är förenliga med socialhjälpslagens
bestämmelser. Frågan om möjligheterna att ingripa mot dem
som gör sig skyldiga till sådana förfaranden är för närvarande under justitieombudsmannens
prövning. Därvid torde jämväl frågan om behovet av lagstiftning
i ämnet komma upp till övervägande. I avvaktan på resultatet av
justietieombudsmannens prövning av dessa frågor synes någon riksdagens
åtgärd icke påkallad. Utskottet hemställer därför,

att förevarande motioner, 1:43 och 11:51, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist, fru
Svenson*, herrar Lars Larsson, Åkesson, Magnusson och Kaijser*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Odhe, fru Ekendahl,
fröken Sandell*, herr Wahrendorff, fru Wallerius-Gunne, fru Svensson* och
herr Königson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Sunne.

Reservation

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960