Andra lagutskottets utlåtande nr 27 (Utlåtande 1952:L2u27 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Nr 27.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. in.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 164 av herrar Cassel och Björnberg,

nr 312 av herrar Björck och Sundelin, samt

inom andra kammaren

nr 45 av herr Nilsson i Kristinehamn,

nr 46 av herr Huss,

nr 206 av fru Ewerlöf m. fl. och

nr 412 av herr Åqvist m. fl.

I motionerna 1:164 och 11:206, vilka äro likalydande, hemställes, »att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring av lagen den 14 juni 1929 om
försäkring mot vissa yrkessjukdomar, att densamma även omfattar tuberkulos,
där denna sjukdom uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete, under förutsättning, att arbetet bestått i yrkes,
-mässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller
utgjorts av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän
tillsyn, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga
ändringar av lagtexten».

I likalydande motionerna 1:312 och 11:412 yrkas, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning och såvitt
möjligt förslag till innevarande års riksdag angående sådan ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
att den i 3 § stadgade ettårstiden förlänges i
fråga om sjukdom genom inverkan av bensol.»

Motionärerna ha i motionerna uttalat, att i samband med den föreslagna
lagändringen även borde upptagas frågan om ersättning av statsmedel i de
fall, då sjukdomen yppats redan före lagändringen och därför icke genom
ändringen bleve ersättningsberättigande.

I motionen 11:46 hemställes, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av 3 § lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929, att
ersättning i anledning av yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av
bensol, skall kunna utgå, därest arbetaren inom It) år före dagen för sjuk -

tti hann till riksdagens protokoll 1952. 9 sand. 2 avd. Nr 27.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

domens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen».

I motionen 11:45 redogöres närmare för innehållet i kungörelsen den 24
november 1944 med särskilda föreskrifter i anledning av lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar och anhålles, »att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om sådan ändring av ovan nämnda kungörelse av den 24
november 1944, att även hemsystrar anges som utövare av verksamhet som
omfattas av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar».

Beträffande de skäl, som av motionärerna åberopats till stöd för dessa
yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Gällande bestämmelser,

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar antogs av 1929 års riksdag
och utfärdades den 14 juni 1929 (nr 131). Ändringar i densamma ha vidtagits
genom lagar den 12 september 1930 (nr 335), den 26 juni 1936 (nr
384), den 3 juni 1938 (nr 211), den 19 maj 1944 (nr 226), den 6 maj 1949
(nr 187), den 5 maj 1950 (nr 166) och den 27 april 1951 (nr 185).

Lagen är anknuten till lagen om försäkring för olycksfall i arbete på det

sättet, att var och en, som enligt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbete, även skall anses vara försäkrad för

. ..

vissa narmare angivna yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik
sjukdom utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete.
Lagen är tillämplig dels å yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av vissa i lagen uppräknade giftiga
ämnen eller viss strålning, och dels å vissa andra sjukdomar, som äro
särskilt angivna i lagen, där sjukdomarna uteslutande eller till övervägande
del förorsakats av den försäkrades arbete. Däremot innehåller lagen icke
någon allmän bestämmelse om rätt till ersättning vid sjukdom, som förorsakats
av den försäkrades arbete. Arbete i verksamhet, där fara föreligger
för yrkessjukdom, benämner lagen farligt arbete.

Enligt 3 § i lagen skall ersättning i anledning av yrkessjukdom icke utgå,
med mindre arbetaren inom ett år eller, då fråga är om yrkessjukdom, som
framkallats genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, eller
om kronisk manganförgiftning, kronisk kadmiumförgiftning eller dammlunga,
framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, inom tio år före
dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i lagen,
år lör handen, har i kungörelsen den 24 november 1944 med särskilda föreskrifter
i anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för
vissa yrkessjukdomar intagits en förteckning, upptagande dels de sjukdomstormer,
vilka bruka framkallas genom inverkan av i lagen uppräknade
giltiga ämnen och viss strålning, dels ock de slag av verksamhet, vari såväl
dessa sjukdomsformer som de i lagen såsom yrkessjukdomar, vilka omfattas
av försäkringen, särskilt omförmälda sjukdomar bruka framträda.

Motionerna 1:164 och II: 206.

Secian Kungl. Maj:t den 12 juni 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning
av frågan, om och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som
kunna överföras från djur till människor, borde inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen,
redovisade ämbetsverken i samråd med statens
institut för folkhälsan i utlåtande den 26 mars 1943 då föreliggande resultat
av utredningen. Därvid förklarade myndigheterna, att en del särskilda
spörsmål, däribland frågan om upptagande av såväl bovin som human
tuberkulos såsom yrkessjukdom, komme att göras till föremål för vidare
utredning.

I och för denna ytterligare utredning begärde medicinalstyrelsen den 25
maj 1944 från styresmännen för vissa lasarett, vissa sjukstugeläkare, sanatorieläkare,
tuberkulossjukstugeläkare, läkare vid epidemisjukhus samt sjukhuscheferna
vid sinnessjukhusen uppgifter angående under tiden 1 januari
19-12—31 december 1944 inträffade fall av tuberkulos bland personal vid
ifrågavarande sjukvårdsanstalter. Resultatet av utredningen framlade ämbetsverken
i skrivelse till Konungen den 12 maj 1948. I denna uttalades
bland annat följande:

Utredningen har visat, att det föreligger en översjuklighet i tuberkulos
bland tuberkulossjukvårdsanstalternas personal, men det tillgängliga materialet
medgiver icke ett svar på frågan om orsakerna härtill. Ämbetsverken
ha därför funnit sig nödsakade att fortsätta utredningen på så sätt,
att tragelormulär av annan typ utsändas till ett större antal sjukvårdsinrättningar
av olika slag. Ett nytt och färskare material kan nämligen förväntas
ge fastare hållpunkter för bedömandet av frågan om samband mellan
tjänstgöring och tuberkulossmitta. Delta är icke enbart beroende på
alt e0lt s„törre material tillåter säkrare slutsatser rent statistiskt sett ulan
också på att förhållandena kunna förväntas bliva i viss mån lättare att
bedöma. Numera vaccineras sjukvårdspersonal före tjänstgöringens början
i allt större utsträckning och man kan därför räkna med att så gotl som
all personal varit tuberkulinpositiv vid tjänstens början under de senaste
aren. En ny utredning kan därför förväntas giva en klarare uppfattning
även om superinfektionens eventuella betydelse. Av ovan anförda skäl och
då det för närvarande visat sig icke vara praktiskt möjligt alt i det enskilda

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

fallet avgöra, om smitta ådragits i tjänsten eller icke, finna ämbetsverken
sig emellertid nu icke kunna förorda, att tuberkulos inrymmes bland yrkessjukdomarna.

Sammanfattningsvis meddelade ämbetsverken, att de på grundval av föreliggande
utredning icke ansåge sig kunna förorda, att vare sig human eller
bovin tuberkulos upptoges såsom yrkessjukdom i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
men att hithörande frågor komme att göras till föremål för fortsatt
utredning.

I motioner vid 1950 års riksdag hemställdes om utredning av frågan om
hänförande av tuberkulos som yrkessjukdom, och andra lagutskottet avstyrkte
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 31 motionerna och hänvisade
därvid till pågående utredning.

Medicinalstyrelsen berör i nu avgivet yttrande den tidigare utredningen i
ämnet och erinrar om styrelsens nyssnämnda uttalande att frågan huruvida
tuberkulos borde upptagas såsom yrkessjukdom komme att ytterligare utredas.
Styrelsen fortsätter:

För den skull igångsattes år 1949 insamling av nytt material angående
bland sjukvårdspersonal inträffade fall av tuberkulos, varvid uppgifterna
— till skillnad mot den tidigare undersökningen —• också skulle gälla personalens
åldersfördelning och de insjuknades eventuellt tidigare anställning
vid sjukvårdsanstalt. Uppgifterna skulle omfatta insjuknade under perioden
1/7 1949—31/12 1951. Medicinalstyrelsens statistiska avdelning är för närvarande
sysselsatt med att infordra felande uppgifter till detta material och
kommer, så snart materialet kompletterats, att påbörja bearbetningen av
detsamma. Medicinalstyrelsen beräknar att bliva färdig med denna utredning
under september innevarande år, och nytt yttrande i ärendet torde i
så fall kunna föreligga under fjärde kvartalet 1952.

Styrelsen får därför förorda, att resultatet av den pågående utredningen
avvaktas, innan ställning tages till frågan, huruvida tuberkulos bland viss
sjukvårdspersonal bör anses som yrkessjukdom eller icke.

Rilcsförsäkringsanstalten och försäkringsrådet ha i yttranden över motionerna
hänvisat till den pågående utredningen och föreslagit, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motionerna 1: 312, II: 412 och II: 46.

Genom lagändring den 26 juni 1936 (nr 384) upptogs i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar bland där uppräknade giftiga ämnen, som
kunna framkalla yrkessjukdom, bensol eller någon av dess homologei (såsom
toluol eller xylol) eller något av deras nitro- eller aminoderivat (såsom
nitrobensol eller trinitrotoluol, anilin eller parafenylendiamin).

Härmed uppnåddes överensstämmelse med ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1934 antaget förslag till konvention angående
ersättning för yrkessjukdomar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1 alla tre motionerna hänvisas till en i Svenska läkartidningen, årgång
1951, intagen, av doktor Wilhelm T. L. Ohlsson författad uppsats med
rubriken »Behov av ändring av yrkessjukdomslagen gällande kronisk bensolförgiftning».
Av uppsatsen skall här intagas följande.

Enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, § 3, gäller för bensolförgiftning,
att ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå
med mindre än att arbetaren inom 1 år varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdom. Det förefaller inte otänkbart, att
denna tidsbegränsning kan ha bidragit till att man mången gång ej satt
diagnosen kronisk bensolförgiftning, utan låtit fallet rubriceras såsom enbart
aplastisk anemi. Formuleringen kan lätt nog tas som uttryck för den
uppfattningen, att en längre latenstid än 1 år ej kan förekomma. Så torde
emellertid ej vara förhållandet. Visserligen har de flesta fall av bensolförgiftning
uppträtt i anslutning till pågående exposition, men flera fall finnes
beskrivna, där latenstiden varit mycket lång. Smith (1943) beskrev ett fall
av bensolförgiftning med dödligt förlopp, hos vilken symtomen uppträdde
först cirka 4 år efter expositionen och återger 5 andra fall ur litteraturen
med ett flerårigt intervall mellan exposition och symtom, som hos 2 fall
utsträckte sig ända till 10 år. Vaughan (1944) beskriver ett fall med en
latenstid på 2 år. Johnstone (1948) synes inte utan vidare vilja acceptera
den länga latenstiden i de beskrivna fallen och efterlyser mera vetenskapliga
undersökningar angående denna fråga. Det finns dock tyvärr blott ett
fåtal undersökningar, som ger en uppfattning om förloppet hos den subkliniska
kroniska bensolförgiftningen. Goldwater och Tewsbury (1941) fann
kvarstående blodförändringar ännu 2 år efter exposition för bensol och
Helmer (1944) iakttog hos 12 av sina 60 patienter med kronisk bensolförgiftning
sjukdomssymtom ännu efter en observationstid på 16 månader. En
synnerligen värdefull erfarenhet i detta avseende kommer att med tiden
vinnas genom den täta kontinuerliga läkarkontrollen av arbetstagare, sysselsatta
i arbeten som innebär risk för bensolförgiftning. En sådan kontroll är
numera påbjuden i lag (Svensk Författningssamling 1949, nr 211). Del
kan i detta sammanhang vara skäl att påminna om den gamla erfarenheten,
att en individ, som tidigare haft en bensolpåverkad blodbild, i fortsättningen
anses särskilt känslig för en förnyad bensolexposition.

Att åtskilliga tidigare bensolexponerade individer går omkring med kvarstående
skador på sina blodbildande organ utan att förete några subjektiva
besvär är ett faktum. Våren 1949 företogs på företagsledningens initiativ
en undersökning, omfattande 12 arbetare på en skofabrik i Örebro, vilka
enligt fabriksledningen kunde tänkas vara exponerade för bensolhaltig skocement.
Av dessa 12 arbetare visade sig 4 ha förändringar i blodbilden, som
kunde anses tyda på bensolpåverkan. Ingen av dessa angav några som helst
subjektiva besvär, utan samtliga ansåg sig fullt friska. En av dem har
sedermera slutat på arbetsplatsen, men de tre övriga har vid senare tillfällen
äter undersökts och visat sig fortfarande förete blodbilder, som visar avvikelser
från det normala, yttrande sig i en kvarstående sänkning av antalet
vila blodkroppar eller trombocyter. Med hänsyn till gällande lagstiftning
kan man förutsätta, alt de ej varit bensolexponerade sedan 1949 och då de
oaktat detta ännu efter 2 år ej företer en fullt normal blodbild torde man
för deras del kunna tala om subklinisk form av kronisk bensolförgiftning
eller ett resttillstånd i form av en bestående skada orsakad av bensol. Det

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

torde inte kunna anses helt uteslutet, att framtida skadliga inflytanden,
infektiösa eller toxiska, kan åstadkomma en akut kris för den otillfredsställande
hämatopoes som förefinnes hos dessa individer och medföra förlorad
arbetsförmåga. Om så skulle inträffa, torde det därvid få anses orimligt
och i strid mot arbetarskyddslagens mening, att de då icke till följd av
yrkessjukdomslagens nuvarande formulering skulle vara berättigade till ersättning.

Det torde vara ett rimligt och rättvist krav att preskriptionstiden ändrades
till samma som gäller för yrkessjukdom föranledd av stendamm, röntgen
och radioaktivt ämne, d. v. s. till 10 år. Lagstiftningen är i sin nuvarande
form icke tillfredsställande.

Medicinalstyrelsen hänvisar i yttrande över motionerna till ett av styrelsen
inhämtat uttalande av docenten i medicin vid karolinska institutet N. S.
Nordenson såsom särskild expert och finner sig ur medicinsk synpunkt böra
tillstyrka, att den i 3 § lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar angivna
tiden, inom vilken yrkessjukdom skall ha yppats för att ersättning
skall utgå, förlänges i fråga om sjukdom, framkallad genom inverkan av
bensol, från ett till två år. Det åberopade expertutlåtandet har följande
innehåll.

Av erfarenhet och i tillgänglig litteratur anser man, att blodskador —
isolerade, totala eller mer specifika (leukemiska) — i de allra flesta fall
uppträda omedelbart eller kort efter exposition av bensol. De iakttagna blodskadorna
äro i många fall relativt snabbt reversibla men kunna emellertid
kvarstå ännu 2 år efter expositionen (Bernard). Det synes mig därför rimligt
och logiskt, att med accepterande av Bernards angivna tidsintervall utsträcka
den s. k. ettårstiden för bensolskador till 2 år, även om under detta
intervall blodundersökningarna varit ofullständiga eller saknas. Jag vill
dock allvarligt betona nödvändigheten av kontinuerliga blodundersökningar
hos personal inom bensolindustrien för att vid s. k. senskador exakt och
objektivt verkligen kunna fastställa en skada, som Berättigar vederbörande
till rättvis ersättning. Den i motionen föreslagna tiden av 10 år synes mig
för lång och det kan enligt min mening svårligen ledas i bevis att en efter
10 år upptäckt blodskada verkligen har samband med en ev. bensolexposition
-— i synnerhet som bensolskadan troligast är att uppfatta som en direkt
och momentan intoxikation.

Riksförsäkringsanstalten anser, att den i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
angivna tiden såvitt angår kronisk bensolförgiftning bör förlängas
till tio år. Anstalten åberopar ett av professorn, medicine doktorn Jan Waldenström
i Malmö avgivet utlåtande, varav här skall intagas följande.

Tidigare har det varit en tämligen utbredd åsikt bland hämatologer, att
bensolförgiftning dels kan ge relativt akut uppträdande beninärgsskada och
dels en långsamt inträdande förstöring av benmärgen med en s. k. aplastisk
anämi som följd. Liksom vid alla andra yrkessjukdomar har man givetvis
fordrat relativt höga koncentrationer av bensol för att godtaga sambandet
mellan förgiftning och blodsjukdom. Likaså har man i regel ställt sig av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

visande i sådana tall, där lång tid förlöpt mellan den sista bensolexpositionen
och uppträdandet av symtom på blodsjukdom, över huvud torde
bensolförgiftningen vara en av de mest svårbedömda yrkessjukdomar vi f. n.
ha att göra med.

Den sista tidens forskningar ha i viss mån bidragit till en revision av våra
tidigare åsikter. Så har man funnit enstaka fall av leukämi hos personer som
tidigare arbetat med bensol och där man ej kan utesluta ett samband. En
särskilt intressant kasuistik har samlats av Moeschlin i Schweiz. Några av
hans fall förtjäna att närmare refereras. En 60-årig patient får under 14
års arbete med xylol och toluol och möjligen även bensol endast huvudvärk
och yrsel men för övrigt knappast allvarligare besvär. Efter denna tid får
han plötsligt en paramyeloblastleukämi och avlider efter 3 veckors sjukdom.
Liknande fall har publicerats från Frankrike och Italien och det förefaller
som en kronisk, långvarig inverkan skulle vara av särskild betydelse.
Ett annat fall, där det emellertid gäller en kronisk leukämi, är av särskilt
försäkringsrättsligt intresse. Det rörde sig här om en 35-årig automobilarbetare,
som i 8 år varit utsatt för stark bensolpåverkan. Därefter fri från
bensolexposition i 3 år, då han började känna litet tryck till vänster i buken
men arbetade vidare i ytterligare 2 år utan att söka läkare. Först 5 år efter
avslutat bensolarbete får han tecken på en kronisk myeloisk leukämi i vilken
han avlider 15 år efter första kontakten med bensol.

Om man alltså här accepterar bensolens roll som leukämiframkallande
agens, skulle man få räkna med 3 respektive 5 års intervall mellan avslutad
exposition och uppträdandet av leukämien. Naturligtvis kan man alltid säga,
att leukämi är en så pass vanlig sjukdom, att den även någon gång måste
uppträda hos personer, som haft med bensol att göra. Ä andra sidan är
det kanske riktigast att följa de schweiziska försäkringserfarenheterna och
acceptera ett sammanhang. Alldeles speciellt intressant är enligt min mening
följande iakttagelse, även den publicerad av Moeschlin. 32-årig man exponeras
under 14 månader starkt för bensol. Får sedan en blod- och benmärgsbild
som tolkas som aleukämisk lymfatisk leukämi. Fallet godtogs ej
som yrkessjukdom. Emellertid behandlades patienten utomordentligt intensivt
i 16 månader på sjukhus med inalles 69 blodtransfusioner. Återkom efter
6 månader och hade då, till allmän förvåning, normala blodvärden och en
normal benmärgsbild. Det förefaller sannolikt, att denna patient verkligen
visade en leukämiartad sjukdomsbild som tecken på bensolförgiftning
och att den intensiva behandlingen hjälpte patienten över hans svåra
bensolskada.

Det blir alltså sannolikt nödvändigt att i framtiden inta en mera positiv
ståndpunkt när det gäller att bedöma sambandet mellan bensolpåverkan i
patientens tidigare liv och senare uppträdande skador på blodet. Ytterligare
exempel av intresse i detta sammanhang kunna hämtas ur de sista årens
hämatologiska litteratur. Särskilt intressant är ett fall som publicerats av
Housscr och medarbetare från Paris. En patient med aleukämisk lymfadenos
hade exponerats för bensol i 2 år, varefter sjukdomen uppträdde med en
latenstid på 5 M> år.

Följande regler synas viktiga vid bedömandet av sambandet mellan leukämiartade
sjukdomsbilder och bensolförgiftning. Säkert påvisande av kontakt
med bensol, toluol eller xylol i relativt höga koncentrationer och därtill
långvarig inverkan av de giftiga ämnena. Tydligen är en relativt långvarig
latenstid långt ifrån ovanlig.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Å andra sidan kan en relativt kort expositionstid på 4 veckor med stark
bensolkoncentration leda till en långvarig benmärgsskada som icke utjämnas
förrän efter ett par års förlopp, då fortfarande en avsevärd trombocytopeni
kvarstår som resttillstånd.

Av ovanstående framgår att någon säker övre gräns för en latenstid knappast
kan dragas. Accepterar man de tidigare citerade fallen av leukämi som
bensolskada, vilket jag numera vore böjd att göra, skulle 5 år alltså ha
observerats. Under sådana omständigheter tror jag icke att man bör vara
för dogmatisk med tidgränsen utan eventuellt ange »upp till 5 år, eventuellt
mera». Samtidigt måste naturligtvis betonas, att säker bensolexposition
under viss tid måste ha bevisligen förelegat.

Anstalten berör slutligen frågan om ersättning av statsmedel i de fall, då
sjukdomen yppats före en lagändring och på grund därav icke bliver ersättningsberättigande.
Därest Kungl. Maj:t bemyndigades att utgiva ersättning
av statsmedel i nyssnämnda fall synes det anstalten, att bemyndigandet borde
begränsas till att avse endast de arbetare, som inom tio år före lagändringens
ikraftträdande varit sysselsatta med arbete i verksamhet, där fara
för bensolförgiftning förelegat.

För säkring srådet anför i sitt i anledning av motionerna avgivna yttrande
följande.

I ett av försäkringsrådet nyligen behandlat ärende angående ersättning
för yrkessjukdom uppfattades fallet av rådets medicinskt sakkunnige, professor
Anders Kristenson, såsom en blodsjukdom till följd av kronisk
bensolförgiftning. Blodsjukdomen yppades här omkring två år efter det
arbetaren varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelegat för
sjukdomen. Av detta fall liksom de i motionerna åberopade sjukdomsfallen
att döma synes den i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen föreskrivna ettårstiden
vara för kort i vad avser yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av bensol, och försäkringsrådet tillstyrker, att utredning verkställes
för att utröna, huru mycket tiden bör förlängas. Därest lagändring
kommer till stånd, synes Kungl. Maj:t böra erhålla bemyndigande att
besluta om utgivande av ersättning av statsmedel i de fall, då ersättning icke
kan utgå på grund av övergångsbestämmelse till lagändringen.

Motionen II: 45.

Den yrkesgrupp, som motionären avser, hemvårdarinnorna, är verksam
inom den sociala hemhjälpsverksamheten. Enligt kungörelsen den
31 december 19i3 (nr 94-7) om statsbidrag till social hemhjålpsverksamhet
har verksamheten till ändamål att i hem, där på grund av husmoderns
bristande arbetsförmåga eller behov av vila eller annan familjemedlems
sjukdom eller ock därmed jämförbara omständigheter tillfälligt behov föreligger
av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna
lämna sådant biträde under kortare tid. Hemhjälp må jämväl lämnas ensamboende.
Socialstyrelsen har i kommentar till nyssnämnda kungörelse

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

(Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 60 jan. 1950) beträffande hemvårdarinnornas
uppgift bl. a. framhållit, att dessa i viss utsträckning kunna
biträda i hemsjukvården under förutsättning att de icke arbeta på egen
hand utan stå under ledning av vederbörande tjänsteläkare, distriktssköterska
eller barnmorska. I hemvårdarinnornas utbildning ingår undervisning
i hemsjukvård.

Enligt 1 § andra stycket 7) lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
omfattar försäkringen bland annat Weils sjukdom, annan smittsam sjukdom,
som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande
utfärdats enligt 24 § samma lag, samt epidemisk hepatit och
inokulationshepatit, därest arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller
utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning
å laboratorium, som står under allmän tillsyn.

I den förteckning över olika slag av verksamheter, vari nämnda yrkessjukdomar
bruka framträda, vilken intagits i kungörelsen den 24 november 1944
med särskilda föreskrifter i anledning av ovan nämnda lag, angives beträffande
arbete, som består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av
sjukvård eller barnmorskevård: a) Verksamhet, som å sjukvårdsinrättningar
eller förlossningsanstalter utövas av läkare, tandläkare och sjukvårdspersonal,
såsom sköterskor, manliga sjukvårdare, barnmorskor, sjukgymnaster,
sjukvård selever, sjukvårdsbiträden och baderskor, b) Verksamhet,
som inom den öppna sjukvården eller barnmorskevården utövas av
personer med motsvarande arbete, som tillkommer under a) angivna
yrkesutövare.

Här må vidare anmärkas, att enligt kungörelsen om statsbidrag till social
hemhjälpsverksamhet som villkor för att erhålla statsbidrag gäller, att
i verksamheten heltidsanställd hemvårdarinna tillförsäkras rätt att vid
tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten eller till följd av i tjänsten
ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom åtnjuta oavkortad
lön under minst ett år samt vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt
sjukdom i andra fall åtnjuta oavkortad lön under minst 30 dagar, två
tredjedelar av lönen under ytterligare minst 60 dagar samt halva- lönen
under därpå följande minst 120 dagar under ett och samma kalenderår.
1 fråga om de deltidsanställda hemvårdarinnorna har däremot icke såsom
villkor för erhållande av statsbidrag uppställts, att dem tillförsäkras rätt att
vid tjänstledighet åtnjuta viss avlöning.

Frågan om hemvårdarinnornas rätt till ersättning enligt förevarande lag
förelädes 794.9 års riksdag i motionerna 1:248 och 11:814. 1 motionerna
föreslogs, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas så, att hemvårdarinnorna
erhölle försäkringsskydd för de ovan uppräknade smittsamma
sjukdomarna. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 14, att de i den
statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten heltidsanställda hemvår -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

darinnorna vore tillförsäkrade oavkortad lön under minst ett år vid tjänstledighet
till följd av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom
eller svårare smittsam sjukdom. Enär avlöningsbestämmelserna dock
icke inkluderade sjukvårds- och invaliditetsersättningar samt då deltidsanställda
hemvårdarinnor icke vore tillförsäkrade de ifrågavarande förmånerna,
ansåg utskottet skäl föreligga att den i motionerna yrkade utvidgningen
av lagen upptoges till övervägande. Utskottet förutsatte att så skulle
komma att ske i samband med behandlingen av vissa andra frågor om
jämkningar i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Motionerna föranledde ingen
riksdagens åtgärd.

Socialvårdskommittén upptog i sitt i augusti 1951 avgivna betänkande
XIX med utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag in. in.
frågan om jämställande av hemvårdarinnor med sjukvårdspersonal men
fann tillräckligt underlag härför då icke föreligga. Läget kunde dock ändras,
om det framdeles skulle visa sig att arbetet påtagligen medförde särskilt
stor sjuklighet i följd av smitta.

Medicinalstyrelsen har i yttrande över motionen avstyrkt bifall till denna
och därvid anfört bl. a. följande.

Enligt styrelsens mening torde benämningen hemsyster, såsom ock framgår
av motionen, vara ägnad att ingiva den föreställningen att det skulle
vara fråga om ett slags sjukvårdspersonal. Så är dock icke förhållandet.
Hemvårdarinnornas huvudsakliga uppgift är att vid förfall för husmodern
ersätta eller biträda henne i de dagliga omsorgerna om hemmet. Sjukvårdande
verksamhet i egentlig mening skall icke bedrivas av hemvårdarinnorna,
ehuru de i viss utsträckning kunna biträda inom hemsjukvården. Även
om utvecklingen under senare tid gått i riktning mot en utvidgning av omfattningen
av ersättningsberättigande skador och sjukdomar torde deL icke
vara praktiskt möjligt att bereda ersättning inom yrkessjukdomsförsäkringens
ram åt varje fall av skada eller sjukdom, där ett yrkesmoment ingår.

Riksförsäkringsanstalten redogör i yttrande över motionen för heinvårdarinnornas
rättsliga ställning och fortsätter:

Med anledning härav vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att, som
ovan nämnts, bland hemvårdarinnornas uppgifter ingår att biträda vid hemsjukvården,
i förekommande fall även vid vård av epidemiskt sjuka. Visserligen
skola personer, som drabbas av i 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen
angiven smittsam sjukdom, i regel för vård överföras till
epidemisjukhus, men i många fall torde detta av skilda skäl komma att ske
först efter någon tid och kanske i vissa fall ej alls. Hemvårdarinna, som
därunder vistas i hemmet och biträder vid vården av den eller de sjuka, är
därvid utsatt för stor smittorisk.

På grund av vad ovan anförts angående de i den statsunderstödda sociala
hemhjälpsverksamhelen anställda hemvårdarinnornas utbildning och åligganden
måste enligt riksförsäkringsanstaltens mening deras arbete i förekommande
fall anses bestå i yrkesmässigt meddelande eller utövande av
sjukvård, därvid ersättning alltså bör kunna ifrågakomma enligt 1 § andra
stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten vill föreslå, att i kun -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

görelsen den 24 november 1944 ifrågavarande hemvårdarinnor angivas bland
yrkesutövarna inom den öppna sjukvården.

Försäkringsrådet lämnar i sitt yttrande över motionen en redogörelse för
frågans tidigare behandling och anför vidare:

Några bindande hållpunkter synas hittills icke hava framkommit för att
hemvårdarinnor genom sitt arbete skulle vara utsatta för översjuklighet i
ifrågakomna smittsamma sjukdomar. Då det emellertid synes vara ett
jämförelsevis utbrett önskemål, att hemvårdarinnorna i förevarande hänseende
omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen, anser försäkringsrådet,
att förutsättningarna härför böra utredas.

I sin verksamhet har försäkringsrådet tyckt sig förmärka, att vissa yrkeskategorier,
vilka icke hava sjukvårdande verksamhet, ex. barnsköterskor på
barnhem, i sitt arbete äro utsatta för smittsamma sjukdomar av ifrågavarande
slag. Dessa yrkeskategorier kunna vid dylika sjukdomsfall icke påräkna
ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Som jämförelse kan
framhållas, att ersättning enligt sagda lag kan utgå, därest arbetet består i
yrkesmässigt meddelande eller utövande av barnmorskevård. Skulle frågan
om hemvårdarinnornas inordnande under försäkringen i 1 § andra stycket
7) yrkessjukdomsförsäkringslagen göras till föremål för utredning, synes
det försäkringsrådet motiverat, att frågan om lagrummets tillämplighet jämväl
å andra yrkeskategorier än hemvårdarinnor upptages till granskning.

Försäkringsrådet förordar, att med anledning av den väckta motionen
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning angående förutsättningarna för ett inrymmande
under 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen jämväl av annat
arbete än sådant, som består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av
sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å
laboratorium, som står under allmän tillsyn.

Utskottet.

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar innehåller icke någon
allmän bestämmelse om rätt till ersättning vid sjukdom, som förorsakats
av den försäkrades arbete. I stället lämnas i lagen en förteckning över de
yrkessjukdomar och därmed jämställda sjukdomar, vilka omfattas av försäkringen.
Bakom denna avgränsning av de ersättningsbara sjukdomarna
ligger — såsom ofta framhållits — tanken att försäkringen bör omfatta endast
sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan svårighet kan ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Denna principiella
ståndpunkt har icke heller frångåtts vid de ändringar i syfte att vidga
försäkringsskyddet, som tid efter annan företagits i lagen. Såsom utskottet
i tidigare sammanhang uttalat, leder emellertid lagens konstruktion stundom
till resultat, som icke äro tillfredsställande.

Såsom villkor för rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom har i
,‘J § yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgats, att den av sjukdomen drabbade
inom viss lid före sjukdomens yppande skall hava varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Grunden till denna

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

bestämmelse är, såsom i motiven anföres, svårigheterna att fastställa, huruvida
orsakssammanhang föreligger mellan en persons yrkesarbete och en
hos honom framträdande sjukdom.

I motionerna 1:312 och 11:412 samt 11:46 yrkas sådan ändring i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen,
att beträffande yrkessjukdom, framkallad genom
inverkan av bensol, den där stadgade tiden, inom vilken sjukdomen skall
hava yppats för att ersättning i anledning därav skall kunna utgå, förlänges
utöver nu gällande ett år. I motionen 11:46 föreslås, att tiden skall bestämmas
till tio år.

Av det ovan redovisade material, som vid bedömandet av denna fråga
stått utskottet till buds, framgår, att sedan 1936, då bensolen upptogs i
yrkessjukdomsförsäkringslagen, åtskillig medicinsk erfarenhet vunnits rörande
de sjukdomar, som kunna framkallas av bensol. Läkarvetenskapen
synes numera vara böjd för att i större utsträckning än tidigare medgiva
orsakssammanhang i fall, där förhållandevis lång tid förlöpt mellan bensolexposition
och uppträdande av symtom på blodsjukdom. Åtskilliga sjukdomsfall,
där kronisk blodsjukdom framträtt flera år efter det att den sjuke
utsatts för bensolinverkan, ge belägg för att man vid denna art av yrkessjukdom
måste räkna med stundom fleråriga latenstider. I belysning av de
sålunda vunna erfarenheterna framstår den i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
upptagna tidsbegränsningen för ersättning i anledning av bensolskador
som alltför snävt tilltagen. Frågan hur lång tid, som i detta hänseende bör
utmätas, kan vara föremål för delade meningar. Medicinalstyrelsen har sålunda
föreslagit, att tiden förlänges från ett till två år, och riksförsältringsanstalten
har förordat en förlängning till tio år. Försäkringsrådet har för sin
del förordat särskild utredning av detta spörsmål. Utskottet har vid övervägande
av de synpunkter, som härutinnan framkommit, anslutit sig till
riksförsäkringsanstaltens förslag, att den i 3 § angivna tiden, så vitt angår
kronisk bensolförgiftning, bör förlängas till tio år.

Den sålunda föreslagna lagändringen bör icke givas tillbakaverkande
kraft. Enligt utskottets mening tala emellertid starka skäl för att ersättning
av statsmedel bör kunna utgå i särskilda fall, då arbetare, som drabbats av
bensolförgiftning, till följd av nu gällande lydelse av 3 § i lagen och de föreslagna
övergångsbestämmelserna till den av utskottet förordade lagändringen
icke kan komma i åtnjutande av ersättning. Antalet sådana fall
torde vara förhållandevis få. Praktiska skäl tala för att Kungl. Maj:t bemyndigas
att efter skälighetsprövning från fall till fall utbetala sådan
ersättning. Kostnaderna för statsverket torde icke bliva av den storleksordning
att vederbörande anslag behöver uppräknas.

Sedan samråd ägt rum med statsutskottets tredje avdelning har det icke
ansetts erforderligt att i anledning av detta bemyndigande låta ärendet
bliva föremål för behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Såsom villkor för att åtnjuta försäkringsskydd vid vissa i lagen angivna

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

smittsamma sjukdomar gäller att sjukdomen uteslutande eller till övervägande
del förorsakats av den försäkrades arbete samt att arbetet består i
yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under
allmän insyn. I den förteckning, vilken till ledning vid bedömandet, huruvida
avsedd yrkessjukdom är för handen, intagits i kungörelsen den 24
november 1944 med särskilda föreskrifter i anledning av lagen, upptages
icke hemvårdarinnor såsom utövare av verksamhet, vari ifrågavarande sjukdomar
bruka framträda.

När de smittsamma sjukdomarna genom lagändring 1936 inordnades under
försäkringen, framhölls, att de smittsamma sjukdomarna knappast
kunde sägas tillhöra yrkessjukdomarna i egentlig mening. Emellertid funnes
i vissa yrken särskilt stora smittorisker, varför dessa yrken kunde jämställas
med farligt arbete. Bland de farliga yrken, som här kunde ifrågakomma,
pekades i första hand på dem, som avsåge behandling eller vård av
sjuka.

Den hemhjälp, som lämnas av hemvårdarinnorna, tager i första hand sikte
på att vid förfall för husmodern ersätta henne eller biträda henne i de
dagliga omsorgerna om hemmet. I främsta rummet komma härvid de vanliga
löpande hemsysslorna såsom städning, matlagning m. m. I viss utsträckning
kunna hemvårdarinnorna härjämte komma att biträda i hemsjukvården.
Någon sjukvårdande verksamhet i lagens mening åvilar dem dock
knappast, och den befattning hemvårdarinnorna i allmäphet ha att taga
med sjuka torde icke kunna likställas med arbete, som består i yrkesmässigt
meddelande eller utövande av sjukvård. Därest, såsom i motionen 11:45
yrkas, yrkesskadeförsäkringen skulle utsträckas till att omfatta jämväl
hemvårdarinnor torde därför erfordras ändring såväl i ovannämnda kungörelsen
den 24 november 1944 som i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Frågan om att inordna hemvårdarinnor vid sidan av sjukvårdspersonal
under yrkessjukdomsförsäkringslagen prövades av socialvårdskommittén i
betänkandet med förslag till yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kommittén
fann icke tillräcklig grund för en sådan förändring.

En allmän uppfattning synes dock vara, att hemvårdarinnorna i sitt arbete
i särskild grad löpa risk att ådraga sig smittsamma sjukdomar. I detta hänseende
förefaller denna yrkesgrupp vara jämställd med vissa andra yrkeskategorier,
exempelvis barnsköterskor på barnhem.

Utskottet anser därför skäl föreligga för att frågan om en utvidgning av
tillämpningsområdet för yrkessjukdomsförsäkringslagen till att omfatta
hemvårdarinnor och yrkesgrupper, som arbeta under likartade betingelser,
upptages till förnyat övervägande.

I motionerna 1:164 och 11:206 hemställes, att riksdagen måtte besluta om
sådan lagändring att tuberkulos upptages bland de smittsamma sjukdomar,

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

vilka omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen. Såsom framgår av den
ovan lämnade redogörelsen pågår för närvarande inom medicinalstyrelsen
utredning av frågan om tuberkulosens inrymmande bland de i lagen upptagna
yrkessjukdomarna. Utredningen väntas bliva färdig under september
innevarande år, och medicinalstyrelsen beräknar, att nytt yttrande i ärendet
skall kunna föreligga under sista kvartalet 1952. Innan resultatet av denna
utredning framlagts torde frågan huruvida försäkringsskyddet bör utsträckas
att omfatta jämväl tuberkulos icke lämpligen böra av riksdagen upptagas
till prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:312 och
11:412 samt 11:46 måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller, då fråga
är om yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne, eller om
kronisk manganförgiftning, kronisk
kadmiumförgiftning eller dammlunga,
framkallad genom inverkan
av oorganiskt ämne, inom tio år före
dagen för sjukdomens yppande varit
sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.

(Föreslagen lydelse:)

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller, då fråga
är om yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar,
radioaktivt ämne eller bensol
eller någon av dess homologer eller
något av deras vitro- eller aminoderivat,
eller om kronisk manganförgiftning,
kronisk kadmiumförgiftning
eller dammlunga, framkallad
genom inverkan av oorganiskt ämne,
inom tio år före dagen för sjukdomens
yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen.

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1951:185.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952; dock skall nu gällande lag
fortfarande äga tillämpning i fråga

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

om yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av bensol eller någon
av dess homologer eller något
av deras vitro- eller aminoderivat,
därest den i 3 § omförmålda tiden
av ett år redan utlöpt den 1 juli 1952.

B. att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t, att —
av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
för bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m.m.
— i särskilda fall tillerkänna person, som drabbats av
yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av bensol eller
någon av dess homologer eller något av deras nitro- eller
aminoderivat, lika stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen,
som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen
i dess lydelse efter den 1 juli 1952 varit tilllämplig
å honom;

C. att riksdagen i anledning av motionen 11:45 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning av frågan om utsträckning av försäkringsskyddet
enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
till att omfatta jämväl hemvårdarinnor och därmed
jämförbara yrkesgrupper;

D. att motionerna 1:312 och 11:412 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt;

E. att motionen 11:45, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet under C. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna 1:164 och 11:206 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunne, Uhlén, fru Carlqvist* och herr Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren,* fröken Höjer,*
herrar Carlsson i Bakeröd, Huss, fru Ewerlöf,* herr Odhe och fru RenströmIngenäs.
*

* Ej närvarande vid ullätandets justering.