Andra lagutskottets utlåtande nr 26 (Utlåtande 1952:L2u26 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Nr 26.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 48,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Huss m. fl. hemställt, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära framläggande
av förslag till utvidgande av arbetarskyddslagens tillämpningsområde att
omfatta, med de inskränkningar som anges i 3 och 4 §§ i lagen, varje verksamhet,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver yttrande
inhämtats från arbetarskyddsstyrelsen, varjämte Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet
på utskottets begäran yttrat sig över motionen.

Gällande rätt.

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) ägei*, med inskränkningar
som i detta sammanhang sakna intresse, tillämpning å varje rörelse, industriell
eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller
annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

I lagen förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning
utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare,
och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av
sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken
såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

I anslutning till arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen den 6 maj
1949 (nr 208) med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen
(arbetarskyddskungörelsen). Kungörelsen innehåller bl. a. stadganden
om förhandsgranskning av arbetslokaler m. in., föreskrifter om vissa hygieniska
anordningar, om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall
samt vissa bestämmelser angående minderåriga arbetstagare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 26.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen
utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt. under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.
Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer och
dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen
å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda
befattningshavare och tillsvnsmän, utövas av specialinspektör.

1912 års arbeta r sk y dd sia g.

Huvudregeln för gällande lags tillämpningsområde upptogs oförändrad
från tidigare lagstiftning i ämnet. Den nu gällande arbetarskyddslagen avlöste
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. Sistnämnda lag
grundade sig väsentligen på det lagförslag, som yrkesfarekommittén avgav
den 9 december 1909. Kommitténs förslag förelädes riksdagen dock först
1912. Kommittén föreslog, alt lagen skulle med vissa undantag äga tillämpning
å varje verksamhet, industriell eller icke, vari arbete utfördes för arbetsgivares
räkning. Lagrådet ansåg emellertid, att den föreslagna lagens tilllämpningsområde
vore för vidsträckt och att det borde begränsas till rörelse
och särskilda arbetsföretag. Härvid borde enligt lagrådets flertal begreppet
rörelse fattas i vidsträckt bemärkelse och sålunda inbegripa icke blott all
verksamhet, som utövades i och för ett näringsyrlce, utan jämväl annan på
yrkesmässigt sätt bedriven verksamhet. Dylik verksamhet, d. v. s. som icke
idkades såsom näring, bedreves enligt lagrådets mening i rätt stor omfattning
även av staten och av vissa kommuner. Lagrådets majoritet anförde
härtill bland annat följande:

Att den föreslagna lagens tillämpningsområde häratinnan är alltför vidsträckt,
framträder i vissa fall redan i förhållandet enskilda emellan. Och
ännu mera visar sig detta beträffande arbetsförhållande, däri staten är
arbetsgivare. Visserligen böra stadgandena i en lag av förevarande art bliva
tillämpliga, då staten driver rörelse, ändå att den icke idkas såsom näring,
eller uppträder såsom utövare av särskilt arbetsföretag, detta ord taget i
dess vanliga betydelse av företag, däri användes huvudsakligen kroppsarbetare.
Men annorlunda ställer det sig, då fråga är om sådan statens
verksamhet, som utövas för uppfyllandet av statens ändamål, d. v. s. den
egentliga tjänstemannaverksamheten. Vid denna verksamhet lära i regel
icke förekomma missförhållanden av den art, varå förslaget har avseende,
särskilt icke beträffande minderårigas och kvinnors användande i arbete;
och i allt fall bör uppenbarligen behovet av skydd till förekommande av
tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa till följd av arbetslokalers
osundhet, tillgodoses i helt andra former än genom kontrollföreskrifter i
en författning av allmän civillags natur. Det må icke heller förbises, hurusom
en tillämpning av de i förslaget angivna inspektionsbestämmelserna

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

i vissa fall skulle kunna leda till uppehåll eller hinder i arbetet eller eljest
vara olämplig. Särskilt torde detta befinnas vara fallet på det rent militära
området. Omständigheterna kunna där vara sådana, att staten måste i förslagets
mening vara att anse såsom arbetsgivare åt arbetare; men att inrymma
även denna verksamhet under de föreslagna bestämmelserna vore
knappast förenligt med de speciella krav, som föranledas av ifrågavarande
arbetsförhållandes egenartade beskaffenhet. För övrigt torde, om förslaget
skulle tillämpas å den egentliga tjänstemannaverksamheten, det näppeligen
alltid låta sig avgöra vem som i fråga om visst arbete eller viss arbetare
vore att anse såsom den enligt 52 § i förslaget ansvarige arbetsföreståndaren,
t. ex. beträffande arbete inom kollegiala ämbetsverk.

Vad nu sagts om statens verksamhet äger i huvudsak motsvarande tilllämpning
å sådan verksamhet, som drives för kommuns räkning.

I propositionen nr 104 till 1912 års riksdag med förslaget till arbetarskyddslag
ansåg sig föredragande departementschefen böra godtaga den
avgränsning av lagens tillämpningsområde, som lagrådets flertal förordat.

Kungl. Maj:ts förslag härutinnan bifölls i oförändrad form av riksdagen.

Vid tillämpningen av 1912 års arbetarskyddslag uppkommo stundom frågor,
huruvida en verksamhet vore att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag
i lagens mening. Detta var särskilt fallet beträffande sådan verksamhet,
som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet var att hänföra
till rörelse, ansågs den inbegripen under lagen. Men även i andra fall, då
en verksamhet, som i allmänhet ansågs böra falla under lagen, utövades
av staten eller kommun, ansågs lagen som regel vara tillämplig. Således
ansågs lagen gälla beträffande sådan verksamhet, som utövas av exempelvis
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala bad-,
fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk.
Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning och
rättskipning, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, inbegreps
däremot icke under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan nämnas
rättsväsen, fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga
militärtjänsten. Ej heller ansågs lagen gälla i fråga om sådan kommunal
verksamhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,
skatte- eller andra liknande myndigheter.

1938 års arbetarskyddskommitté.

1938 års arbetarskyddskommitté, vars betänkande med förslag till lag om
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. in. (S.O.U. 1946: 60) ligger till
grund för nu gällande arbetarskyddslag, föreslog som huvudregel, att lagen

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

skulle äga tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till
arbete för arbetsgivares räkning. Såsom skäl för lagens utformning i denna
del yttrade kommittén bl. a. följande:

Med hänsyn till den allmängiltighet och omfattning, som man numera
vill giva åt arbetarskyddslagstiftningen, och de krav på att denna skall
bereda möjlighet till avhjälpande av varje missförhållande, varå lagstiftningen
har avseende, oavsett inom vilken verksamhet detsamma förekommer,
har kommittén ansett sig böra föreslå en utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Därvid har kommittén i syfte att erhålla en
allmängiltig tillämpning av lagen funnit, att de i lagen använda begreppen
»rörelse» och »särskilt arbetsföretag» lämpligen böra ersättas med begreppet
»verksamhet». Härigenom torde kravet på allmängiltighet bäst bliva tillgodosett
och dessutom vinnes, att man ej behöver befara, att från lagen
uteslutes någon verksamhet, varå lagens tillämpning i särskilt fall kan vara
av behovet påkallad. Genom införande av verksamhetsbegreppet behöver
ej heller uppstå tvekan, huruvida en verksamhet är underkastad lagen, och
skulle något slag av verksamhet tillkomma, blir den automatiskt inbegripen
under lagen, såvida icke verksamheten kan hänföras till sådan, som är undantagen
från lagens tillämpning.

Med införande av nyssnämnda begrepp såsom norm för lagens tillämpningsområde
följer, att lagen blir tillämplig a saväl enskild som offentlig
verksamhet. Kommunal och statlig verksamhet, som endast i begränsad
omfattning inbegripes under gällande lag, kommer sålunda att helt omfattas
av den nya lagen. Ett villkor för lagens tillämpning är emellertid, att verksamheten
är bestämd av ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Lagen äger således enligt huvudregeln icke tillämpning på sådant
slag av verksamhet, som ej beröres av ett dylikt arbetsförhållande. Verksamhet,
som utövas av endast innehavaren själv, faller följaktligen icke
under lagen.

Enligt kommitténs mening inrymmes under begreppet verksamhet icke
endast varje yrkesmässigt bedriven verksamhet utan jämväl annat slag av
verksamhet eller arbete, och detta även om verksamheten eller arbetet är
av relativt tillfällig natur. För att lagen skall vara tillämplig på en verksamhet
förutsättes således icke, att verksamheten skall bedrivas yrkesmässigt
eller såsom näring eller att den skall ha en viss omfattning och varaktighet.
Även i det fall, då ett arbete är av förhållandevis kortvarig natur, bör arbetarskyddslagen
i allmänhet äga tillämpning. Särskilt är detta av betydelse i
fråga om lagens bestämmelser till förebyggande av ohälsa och olycksfall i
arbete.

Mot att införa begreppet verksamhet har icke gjorts någon erinran i de
Yttranden, som avgivits till kommittén över det preliminära lagförslaget.
Dock har ifrågasatts, huruvida bland annat ett tillfälligt byggnadsarbete,
som bedreves av en enskild person, kunde anses inbegripet under ifrågavarande
begrepp och om ej med hänsyn härtill uttrycket »arbete» möjligen
vore lämpligare. Med den vidsträckta tolkning, som kommittén enligt det
ovan anförda föreslår böra givas begreppet verksamhet, anser kommittén,
att någon tvekan om att lagen äger tillämpning på byggnadsarbete i dylikt
fall icke behöver föreligga, förutsatt att arbetet är bestämt av ett arbetsförhållande
i lagens mening.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning avgavs efter
remiss yttranden från ett stort antal myndigheter och organisationer. Kommitténs
förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområdet på begreppet
verksamhet blev i yttrandena med enstaka undantag tillstyrkt eller lämnat
utan erinran. Sålunda uttalade socialstyrelsen att utvidgningen icke komme
att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag av verksamhet, som
den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast föga behov av ingripande,
men att den otvivelaktigt kunde anses motiverad från principiell
synpunkt. Landsorganisationen betecknade den föreslagna huvudregeln såsom
en för modern uppfattning självklar bestämning av tillämpningsområdet.
Byggnadsstyrelsen ifrågasatte däremot, huruvida det kunde anses tillräckligt
motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga
tjänstemannaverksamhet. Inom detta verksamhetsområde skulle lagens
bestämmelser få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänstelokaler
samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna
hade ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden.
För myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmelser
medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handhavandet
av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens
mening borde det avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen
att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna
uppnås även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna,
som kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet
i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler,
och detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde
på förevarande område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för att
berättigade krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen
i Malmöhus län ansåg, att arbetarskyddslagen icke borde äga tilllämpning
på statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde
även för denna verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande,
men länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas
i annan form än som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna
lösas genom att erforderliga föreskrifter inrycktes i de för statens olika
verk utfärdade instruktionerna och tjänstereglementena. Därest emellertid
lagen ansåges böra äga tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes
det dock knappast rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter
i förhållande till andra statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man
skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk
beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet
förklarades icke höra komma till stånd. Det kunde knappast anses
riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än Kungl. Maj:t.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

1948 års riksdag.

I det förslag till ny arbetarskyddslag, som genom propositionen nr 298
framlades för 1948 års riksdag, angavs lagens tillämpningsområde så, att
lagen med vissa undantag ägde tillämpning å varje rörelse, industriell eller
icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt. I propositionen
erinrade föredragande departementschefen i anslutning härtill, att den
av arbetarskyddskommittén föreslagna huvudregeln vore densamma, som
på sin tid upptogs i det förslag till arbetarskyddslag, vilket 1911 remitterades
till lagrådet. Efter att ha berört lagrådets då gjorda erinringar mot
den föreslagna bestämningen av lagens tillämpningsområde, fortsatte departementschefen: För

min del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande
äga giltighet. Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen
framhållit, i fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen
såvitt de anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet
och utrustning. Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare
sammanhang, anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers
beskaffenhet i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i
byggnadsförfattningarna. Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,
måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga
sådan verksamhet från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud,
en omständighet som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av
lagens tillämplighet å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverksamheten
som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig
torde kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av
nu anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänstemannaverksamheten
fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.
Jag förutsätter därvid att såväl statliga som kommunala förvaltningsmyndigheter
skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så
snart behov därav kan anses föreligga.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes
föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående
lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies.

Vid samma riksdag yrkades i motionen I: 445 den ändringen i det av
departementschefen framlagda förslaget, att lagen jämväl skulle äga tilllämpning
å den statliga och kommunala egentliga förvaltningsverksamheten.

Andra lagutskottet, som behandlade såväl propositionen som motionen,
yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 62 följande i anledning av
motionen:

För bifall till motionen tala enligt utskottets mening vissa skäl, främst
att arbetarskyddslagen i princip bör vara allmängiltig och att det därför
synes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde bör uteslutas något

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den art, som lagen
avser att förebygga, kan tänkas förekomma. Såsom motionärerna anfört
saknas icke exempel på att i allmän tjänst anställda befattningshavare haft
att utföra sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. Å andra
sidan kunna de motiv föredragande departementschefen åberopat för förslaget
att även i fortsättningen lämna den egentliga förvaltningstjänsten
utanför arbetarskyddslagen icke frånkännas bärkraft. I detta sammanhang
må nämnas att den i propositionen intagna ståndpunkten överensstämmer
med vad som synes vara regel i utländsk arbetarskyddslagstiftning, bl. a. i
de övriga nordiska länderna. För övrigt skulle det vara förenat med vissa
lagtekniska svårigheter att inordna den egentliga förvaltningsverksamheten
under arbetarskyddslagen; ändringar i förslaget skulle krävas icke blott i
1 § utan även i vissa andra paragrafer, exempelvis 2 och 3 §§. Utskottet
anser självfallet icke att i arbetarskyddshänseende böra uppställas mindre
krav beträffande den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten än
i fråga om annan verksamhet, men utskottet utgår från att samma resultat
skall kunna uppnås genom samarbete med arbetarskyddsorganen som om
arbetarskyddslagen erhölle tillämplighet på förevarande område. Utskottet
vill kraftigt understryka departementschefens uttalande att han förutsatte
att såväl statliga som kommunala myndigheter skulle låta sig angeläget
vara att samråda med tillsynsorganen så snart behov därav kunde anses
föreligga. Det bör på olika sätt tillses, att en sådan kontakt kommer till
stånd. För statens del planeras en allmän verksstadga. Vid detta utredningsarbete
synes enligt utskottets mening böra övervägas, om icke i en
dylik stadga kunde inflyta vissa föreskrifter om verkslednings skyldigheter
i arbetarskyddshänseende. Måhända kan det även befinnas lämpligt att i
den blivande instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
beröra dessa organs ställning i fråga om den statliga och kommunala
förvaltningsverksamheten.

Utskottet vill slutligen framhålla, att utskottet utgår från att begreppen
rörelse och arbetsföretag även i fortsättningen komma att tolkas lika vidsträckt
som vid tillämpningen av gällande arbetarskyddslag.

Motionen avslogs av riksdagen, och bestämmelsen om lagens tillämpningsområde
fick det innehåll, varför ovan redogjorts.

I detta sammanhang är det av intresse att nämna, att den 31 januari 1951
avgivits en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med förslag
till alllmän verksstadga (S. O. U. 1951: 12). I stadgeförslagets 7 § har fastslagits
skyldighet för verkschef att ägna omtanke åt personalens arbetsförhållanden
och därvid så långt möjligt sörja för trivsel och tillfredsställelse
i arbetet. Särskilt skall uppmärksammas att verkets lokaler äro så beskaffade
och utrustade samt i övrigt i sådant skick, att fara icke föreligger att
någon ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall.

Yttranden.

Arbetarskyddsstyrelsen redogör för huvudregeln om lagens tillämpningsområde
och framhåller svårigheterna att tolka begreppet rörelse. Styrelsen
hänvisar i sistnämnda del till ett av styrelsen till Kungl. Maj:t avgivet ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

låtande den 3 april 1951, där — i anledning av anförda besvär över beslut
om lagens tillämplighet å arbete, som utföres av vaktmästare vid folkskolor,
kyrkor och tingshus — styrelsen redogjort för praxis vid tolkningen
av begreppet rörelse och där styrelsen även framlagt sin principiella inställning
till förevarande spörsmål. Styrelsen uttalar vidare i yttrandet över
motionen:

I motionen avses närmast, att den statliga och kommunala egentliga
tjänstemannaverksamheten skall överföras till arbetarskyddslagens tillämpningsområde.
Det bör emellertid framhållas, att den i motionen föreslagna
utvidgningen till att omfatta verksamhet i stället för rörelse medför att även
vissa andra verksamheter än den ovannämnda statliga och kommunala
komma att inbegripas under lagen. Detta blir bl. a. fallet med ideella föreningar,
stiftelser och dylikt. 1 allmänhet torde nämligen icke den egentliga
föreningsverksamheten, som utövas av ideella föreningar, såsom fackförbund,
avdelningar av sådana förbund, nykterhetsföreningar, religiösa
föreningar, kunna betraktas som rörelse. Vidare kommer lagen att bli tilllämplig
på det husliga arbetet, som utföres i arbetsgivarens hem, varigenom
hembiträdeskåren kommer att falla under lagen.

Även om man bortser från de formella svårigheterna att vid tolkningen
av begreppet rörelse komma fram till en någorlunda klar gränsdragning
mellan sådan verksamhet som omfattas av lagen och sådan som faller utanför
densamma, innebär bibehållandet av rörelsebegreppet ej oväsentliga
materiella olägenheter. I motionen har sålunda framhållits, att minderåriga,
anställda vid verksamhetsgrenar, som äro undantagna från lagens tillämpning,
undandragas från de läkarundersökningar och årliga läkarbesiktningar,
som föreskrivas i lagen. Vidare har i motionen påpekats, att yrkesinspektionen
icke kan effektivt ingripa i sådana fall, då statligt eller kommunalt
anställd personal nödgats tjänstgöra i lokaler, som äro otillfredsställande
från hälsosynpunkt. Styrelsen får understryka vad härutinnan i
motionen andragits och finner det icke vara skäligt att i nu förevarande
hänseenden — åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete —
skillnad göres mellan industriell eller annan rörelse, som faller under lagen,
och den del av den statliga och kommunala verksamhet, som är undantagen
därifrån. Det må i detta sammanhang erinras om att lagen äger tilllämpning
å åtskillig statlig och kommunal drift, t. ex. statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, telegrafverket, postverket, kommunala bad-, fattigvårds-
och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk.

Såsom i styrelsens ovannämnda utlåtande anförts har den i lagen givna
begränsningen till »rörelse» genom tillkomsten av den nya arbetarskyddslagen
fått större betydelse än tidigare. Vissa föreskrifter i den nya lagen
— detta gäller framför allt i fråga om nattvila och veckovila — ha en social
syftning och beröra arbetstagarnas personliga förhållanden. Från arbetstagarnas
ståndpunkt måste det därför te sig svårförståeligt, varför
vissa grupper, anställda i statlig eller kommunal tjänst, icke genom lagens
stöd skola vara tillförsäkrade samma förmåner som komma andra grupper
med liknande arbetsuppgifter inom industriell eller annan rörelse till godo.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Om 1 § i arbetarskyddslagen ändras så, att lagen omfattar all verksamhet,
oavsett om denna bedrives i form av rörelse eller icke, kommer att —
under förutsättning att arbetsgivare- och arbetstagareförhållande föreligger
— till lagen hänföras framför allt sådan statens verksamhet, som avser
allmän förvaltning och rättskipning, d, v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten,
ävensom den egentliga militärtjänsten, sådan kommunal
verksamhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,
skatte- eller andra liknande myndigheter, sådan verksamhet, som bedrives
av ideella föreningar, samt husligt arbete. Några särskilda olägenheter synas
i allmänhet icke vara förknippade med en sådan utvidgning av lagens
tillämpningsområde. I den mån på grund av speciella förhållanden avsteg
från vissa bestämmelser i lagen kunna vara motiverade, synas dispenser
kunna lämnas på sätt som hittills skett inom det område som lagen för
närvarande omfattar. Det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida icke vissa
verksamhetsgrenar, t. ex. den egentliga militärtjänsten och polisväsendet,
eller visst slag av arbete, t. ex. husligt arbete, helt eller delvis böra undantagas
från lagens tillämpning med hänsyn till att arbetarskyddssynpunkterna
här kunna få vika för andra intressen. För ett ställningstagande i
sistnämnda spörsmål torde en närmare utredning vara erforderlig.

Som ett skäl mot att lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten
har anförts (prop. nr 298/1948, s. 74), att man i allt fall måste undantaga
sådan verksamhet från lagens bestämmelser om föreläggande och förbud.
Redan nu gäller emellertid beträffande statlig verksamhet, som faller
under lagen — järnvägar, post, telegraf, örlogsvarv, etc. — att i stället för
föreläggande och förbud ett särskilt förfarande enligt 60 § arbetarskyddslagen
skall komma till användning.

Styrelsen får slutligen omnämna, att arbetstidsutredningen på remiss
till olika myndigheter och organisationer utsänt ett preliminärt förslag till
ny arbetstidslagstiftning, enligt vilket ifrågasättes att för nämnda lagstiftnings
del utbyta begreppet rörelse mot begreppet arbete.

Under hänvisning till det i yttrandet anförda tillstyrker arbetarskyddsstyrelsen,
att den i motionen föreslagna utvidgningen av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde kommer till stånd, och förutsätter därvid att
utredning företages i vad mån vissa verksamhetsgrenar eller visst slag av
arbete helt eller delvis böra undantagas från lagens tillämpning.

Svenska stadsförbundet avstyrker motionen och erinrar om att 1938 års
arbetarskyddskommitté i sitt betänkande föreslog att uttrycken »rörelse» och
»arbetsföretag» i den tidigare arbetarskyddslagen skulle ersättas med ordet
»verksamhet» Förbundet återger bland annat följande ur sitt yttrande över
betänkandet:

»Det bör ligga i sakens natur, att ingen verksamhet skall fritagas från
skyddsåtgärder, som med hänsyn till dess arbetsförhållanden — i vidaste
bemärkelse — rimligen kunna ifrågasättas. I och för sig synes därför ingen
erinran kunna göras mot att arbetarskyddslagstiftningen genom den sålunda
föreslagna utvidgningen av dess tillämpningsområde skulle komma
att avse statlig och kommunal verksamhet i vidare mån än hittills.»

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

I anslutning till kommitténs förslag om anmälningsplikt för arbetsgivare
och fastighetsägare beträffande verksamhet och arbetslokaler samt skyldighet
att insända byggnadsförslag till förhandsgranskning framhöll styrelsen,
att detta skulle betyda en orimligt stor arbetsbelastning, onödigt skriveri
och expeditionsarbete. Styrelsen fortsatte:

»Det bör i allt fall uppmärksammas, att frågan nu gäller verksamhet i
mycket vid bemärkelse och därtill hörande lokaler. Både anmälningsplikten
och förhandsgranskningen måste därför komma att i mycket stor utsträckning
avse sådana fall, då erinringar ur arbetarskyddssynpunkt endast ytterligt
sällan kunna tänkas ifrågakomma. Styrelsen åsyftar härvid lagstiftningens
tillämpning på annan än industriell eller därmed ur arbetarskyddssynpunkt
jämförlig verksamhet, varigenom anmälningsplikten och förhandsgranskningen
skulle komma att avse även sådana fall som exempelvis
om i en nybyggnad inrymmes en eller annan vanlig kontorslokal för några
få anställda eller om lokaler, som använts för någon mindre hantverksrörörelse,
i stället hyras ut till affärskontor.

Ej minst synes det angeläget att besinna vad nu berörda förslag skulle
betyda i ej önsklig arbetsbelastning för tillsynsorganen själva. Man har
anledning befara, att dessas viktigaste uppgifter härigenom kunde bli eftersatta.
Huru önskligt det än är, att arbetarskyddskraven bli tillgodosedda i
både stort och smått, måste det dock ligga i sakens natur, att tillsynsorganens
verksamhet främst inriktas på de stora riskerna. Vad man skulle vinna
i möjligheter att uppspåra och förekomma dessa genom det föreslagna anmälnings-
och granskningssystemet, kan råka bli mer än eliminerat genom
att tillsynsorganen samtidigt skulle tvingas taga befattning med en mängd
i och för sig betydelselösa anmälnings- och granskningsärenden.»

Stadsförbundet understryker att de i dess yttrande över betänkandet
framförda erinringarna alltjämt äga giltighet. Förbundet fortsätter:

Därtill kommer emellertid, att den gällande arbetarskyddslagens övriga
bestämmelser äro sådana, att den ifrågasatta utvidgningen av lagens tilllämpningsområde
även i övrigt skulle medföra en påtagbar administrativ
belastning för de kommunala förvaltningsmyndigheterna utan att några
märkbara fördelar skulle kunna vinnas ur skyddssynpunkt. Sannolikt skulle
man också behöva göra vissa undantag såväl från lagens arbetstidsbestämmelser,
t. ex. för brandmän och kyrkovaktmästare, som från vissa andra
bestämmelser. Det är emellertid icke möjligt att med bestämdhet yttra sig
över omfattningen av sådana undantag utan en mera ingående undersökning.

Även bestämmelserna i lagens 6:e kapitel om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare synas alltför omfattande och omständliga att tilllämpa
för det relativt ringa antal frågor, som kunna uppkomma inom förvaltningarna.
T. o. m. på vissa delar av de industriella eller anläggningsbetonade
arbetsområdena äro arbetsuppgifterna för skyddsombud och
skyddskommittéer tidvis av mycket ringa omfattning. I detta sammanhang
bör också observeras, att den mellan de kommunalanställdas personalorganisationer
och stadsförbundets förhandlingsdelegation träffade överenskommelsen
om regler för samarbetsnämnder ger dessa organ möjligheter

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

att behandla skyddsfrågor, hygieniska spörsmål in. in. I reglernas § 2 sägs
bl. a., att samarbetsnämnden har att verka för säkerhet, sundhet och trivsel
på arbetsplatsen. Det synes naturligt, då numera nästan samtliga städer
antagit reglerna, att låta dessa nämnder pröva sina möjligheter att gynnsamt
påverka dessa förhållanden i stället för att skrida till administrativt
betungande lagstiftningsåtgärder. Denna uppfattning utesluter naturligtvis
icke, att de kommunala förvaltningsmyndigheterna, när så påfordras, rådgöra
och hålla kontakt med tillsynsmyndigheterna. Ett sådant förfarande
synes också överensstämma med lagstiftarens syfte. I den mån olämpliga
förhållanden råda och rättelse icke, kan nås via samarbetsnämnden, torde
de anställda ha icke obetydliga möjligheter att själva eller genom sin personalorganisation
påverka ärendets behandling.

Svenska landskommunernas förbund förklarar sig icke berett tillstyrka
motionen och anför bland annat:

Vad beträffar hälsovårdsnämnderna, vilka särskilt omnämnts såsom arbetsgivare
för minderåriga, ,kan den föreslagna utvidgningen, såvitt styrelsen
kan förstå, näppeligen få någon betydelse ur arbetarskyddssynpunkt.
Bestämmelserna torde i stället närmast avse anordnande av tjänstelokaler
samt dessas beskaffenhet. Förarbetena till gällande lagstiftning i ämnet ge
icke vid handen, att departementschefen vid sitt ställningstagande ansett
det otänkbart, att sanitära missförhållanden, ledande till ohälsa, skulle
kunna förekomma i de av det allmänna drivna verksamhetsformer, som
huvudsakligen avsåge kontorsarbete. Styrelsen har sig icke bekant, huruvida
och i vilken utsträckning exempel på hälsovådliga missförhållanden
skulle kunna framdragas från den landskommunala förvaltningsverksamheten.
Var helst sådana missförhållanden förekomma eller uppkomma bör
det vara angeläget att de snabbt avhjälpas. Därmed är dock icke sagt, att
frågan om tjänstelokalernas beskaffenhet och utrustning böra regleras i
arbetarskyddslagen. Även om motionärerna genom det anförda exemplet
fäst uppmärksamheten på de komplikationer i kostnadsfrågan, som kunna
uppkomma i ett fall som det uppgivna, ha de icke enligt styrelsens förmenande
framfört nya omständigheter av beskaffenhet att böra föranleda eu
revision av arbetarskyddslagen. Motionärerna ha icke övertygat styrelsen
om att de invändningar, som lagrådet på sin tid reste mot att hänföra den
egentliga tjänstemannaverksamheten till arbetarskyddslagstiftningens tilllämpningsområde,
icke fortfarande skulle äga giltighet.

Svenska landstingsförbundet anför följande:

Den omständigheten, att, såsom i motionen framhålles, den egentliga
tjänstemannaverksamheten inom allmän förvaltning faller utanför gällande
arbetarskyddslag, har, vad angår landstingens verksamhetsområde och såvitt
styrelsen har sig bekant, ej medfört några olägenheter. Något behov
att med hänsyn till förhållandena på landstingsområdet vidga arbetarskyddslagens
tillämpningsområde föreligger sålunda icke enligt styrelsens
mening. Å andra sidan har styrelsen intet att erinra mot den ifrågasatta
utvidgningen, därest denna av andra skäl kan befinnas påkallad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Utskottet.

Såsom av det ovan anförda framgår övervägdes redan under förarbetena
till 1912 års arbetarskyddslag att göra lagen i princip tillämplig å varje
slag av verksamhet, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares
räkning. De invändningar, som lagrådet då reste mot en sådan bestämning
av lagens tillämpningsområde, anknöto främst till det förhållandet, att
lagen härigenom skulle komma att tillämpas även å den statliga och kommunala
tjänstemanna verksamheten.

När 1938 års arbetarskyddskommitté föreslog, att den nya arbetarskyddslagen
skulle bygga på begreppet verksamhet, anfördes gentemot förslaget
i huvudsak de erinringar, som på sin tid gjordes av lagrådet.

Utskottet behandlade 1948 frågan om lagens tillämpningsområde och
uttalade då, att arbetarskyddslagen i princip borde vara allmängiltig och
att det därför syntes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde borde
uteslutas något verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den
art, som lagen avser att förebygga, kunde tänkas förekomma. Utskottet,
som icke ville frångå det av departementschefen framlagda förslaget, yttrade,
bland annat, att utskottet självfallet icke ansåge, att i arbetarskyddshänseende
borde uppställas mindre krav beträffande den statliga och kommunala
förvaltningsverksamheten än i fråga om annan verksamhet, men
att utskottet utginge från att samma resultat skulle kunna uppnås genom
samarbete med arbetarskyddsorganen, som om arbetarskyddslagen erhölle
tillämplighet på förevarande område.

Förhållandena efter 1948 ha, såvitt utskottet har sig bekant, icke inneburit
sådana förändringar, att utskottet nu har anledning att frångå den
uppfattning, som utskottet då gav uttryck åt. Detta innebär emellertid icke,
att utskottet saknar förståelse för de olägenheter, som följa av den nuvarande
avgränsningen av lagens tillämpning. Såsom motionärerna anfört
— och såsom jämväl framgår av utskottets utlåtande 1948 — saknas icke
exempel på att i allmän tjänst anställda befattningshavare haft att utföra
sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. 1 och för sig äro
missförhållanden av nu antydd art även tänkbara inom enskild verksamhet,
som för närvarande icke omfattas av lagen, t. ex. ideella föreningars
verksamhet. I kritiken av lagens nuvarande tillämplighetsregel har vidare
pekats på de svårigheter, som inställt sig vid tolkningen av begreppet rörelse.
Utan tvivel torde gränsdragningen härvidlag i många fall även te sig
godtycklig och svårförståelig.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagen den 16 maj 1930
om arbetstidens begränsning såsom huvudregel för tillämpningen innehåller
stadgande som principiellt överensstämmer med arbetarskyddslagens
tillämplighetsregel, och att arbetstidsutredningen erhållit i upp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

■drag att undersöka förutsättningarna för en utvidgning av tillämplighetsområdet
för arbetstidslagstiftningen. Utredningen har utarbetat ett
preliminärt förslag till ny arbetstidslag och däri — enligt vad utskottet
erfarit — föreslagit utbyte av begreppet rörelse mot begreppet arbete.
Därest slutgiltigt förslag i denna riktning framlägges, synes förevarande
spörsmål komma i ett annat läge. Utskottet anser icke att riksdagen, innan
definitiv ställning tagits till frågan om arbetstidslagstiftningens framtida
tillämpningsområde, hos Kungl. Maj:t bör begära framläggande av förslag
enligt motionärernas hemställan. Utskottet förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj:t ägnar uppmärksamhet åt frågan huruvida en vidsträcktare
tillämpning av arbetstidslagstiftningen bör föranleda motsvarande förändring
av huvudregeln för arbetarskyddslagens tillämpning. Därvid synes
även böra beaktas icke blott de synpunkter, som kunna tala för viss överensstämmelse
mellan arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, utan jämväl
den kritik mot arbetarskyddslagens nuvarande utformning, som ovan
berörts.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, 11:48,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 27 mars 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunne, Uhlén, Nerman och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: fru Nordgren*, herr Ryberg, fru Johansson i
Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Huss, Wiklund i Stockholm
och fröken Wetterström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.