Andra lagutskottets utlåtande Nr 24 (Utlåtande 1940:L2u24 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen
den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt.

Genom en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936
(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas, att 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 örn
förenings- och förhandlingsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare
att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i förening
samt verka för förening eller för bildandet av sådan.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig
tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.
Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs om förening gälla
beträffande huvudorganisationen.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap
i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av sådan,
så ock om å ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av detta
eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan. Kränkning
av föreningsrätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits till uppfyllande
av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal,
vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som avser
tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas
på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att
såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,
vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat
än tillfälligtvis själv deltager.

29 §.

Mål, som —--allmän åklagare.

Förening, varom i 2 § sägs, åge vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan
i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må denne själv
ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen undandrager
sig att tala å hans vägnar. Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs
om förening gälla beträffande huvudorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940; dock att mål rörande föreningsrätt,
däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan utfärdats, skola behandlas
jämlikt äldre lag.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt innehåller
i sin 3 § bestämmelser angående föreningsrätt. Huvudstadgandet härom
innebär, att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Innebörden av begreppet föreningsrätt
anges däremot ej i lagen, som ej heller eljest lämnar någon ledning
för ett fastställande av vad som skall anses innefatta kränkning av föreningsrätten.
Anledningen härtill är närmast den, att man vid lagens riksdagsbehandling
ansåg sig böra skrida till en närmare reglering av föreningsrätten
först sedan skilda problem rörande föreningsväsendet i allmänhet blivit underkastade
ytterligare utredning. Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet
avgivna utlåtande (nr 58/1936), vilket i denna del godkändes av riksdagen,
att då skilda delar av de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen
framträdde till övervägande på olika rättsområden, det för utskottet framstått
som den lämpligaste utvägen att komma till rätta med dessa problem,
att en enhetlig plan för deras behandling uppgjordes. Vad utskottet sålunda
anfört behövde emellertid enligt utskottets mening icke föranleda därtill, att
alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen
berördes, borde bringas till avgörande i ett sammanhang. Ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

skottet ansåg det i stället som möjligt att, sedan en plan blivit uppgjord,
huru problemen lämpligen borde bearbetas och lösas, det kunde visa sig, att
olika delar av desamma kunde behandlas i viss ordning efter varandra samt
sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd, föreläggas
riksdagen. I sin skrivelse i ärendet hemställde riksdagen, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning av frågan örn föreningsväsendets
normering genom lagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde giva anledning.

Såsom en första åtgärd med anledning av riksdagens nämnda hemställan
har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria om grunderna
för en lagstiftning angående ideella föreningar. Till reglering genom
en dylik lagstiftning ha i promemorian endast hänförts de frågor, som beröra
ideella föreningars organisation, över promemorian lia utlåtanden inhämtats
från myndigheter och sammanslutningar.

Sedermera har inom samma departement igångsatts utarbetande av en promemoria,
vari samtliga de problem, som här möta, avsetts skola upptagas
till belysning och bestämning med hänsyn till deras sakliga betydelse och under
framhållande av de olika möjligheter, som kunna föreligga för deras
behandling ur rättslig synpunkt.

I en vid 1939 års riksdag väckt motion (II: 245) framhölls, att lagen om
förenings- och förhandlingsrätt icke gåve bestämd ledning för bedömande,
huruvida kränkning av föreningsrätten enligt lagen kunde ske genom åtgärder,
som riktades mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet.
Det vore tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsattes för
föreningsrättskränkningar, för egen del kunde yrka skadestånd för liden skada
på grund av det intrång i organisationsverksamheten, som de enskilda
kränkningarna innebure. Ännu tvivelaktigare vore, huruvida organisationen
på lagen kunde grunda anspråk till följd av sådant intrång i organisationsverksamheten,
vilket icke hänförde sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar
mot enskilda. I motionen hemställdes om sådan bestämning av begreppet
föreningsrätt i lagen, att detta omfattade, förutom rätt för enskild
arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra förening, även rätt för facklig organisation
att fritt utöva sin verksamhet. Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande
(nr 25) över motionen övertygande skäl ha anförts för att det i motionen
berörda spörsmålet borde i lagstiftningsväg klarläggas. Visserligen måste
den i motionen berörda frågan, på sätt utskottet vidare yttrade, ses i sammanhang
med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område,
som inom justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar.
Utskottet fann det emellertid, såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande
vid lagens tillkomst framhållit, vara möjligt att behandla olika delar av detta
frågekomplcx efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på
olika punkter blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. Enligt
utskottets mening borde den i motionen behandlade frågan kunna bringas
till en lösning, innan resultatet av det pågående utredningsarbetet i dess
helhet förelåge. Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, hemställde i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

skrivelse den 22 april 1939, nr 197, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i syfte
att närmare bestämma begreppet föreningsrätt ävensom att för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid anmälan i statsrådet av riksdagens sistnämnda skrivelse den 22 juni
1939 förklarade dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund,
att han i likhet med riksdagen ansåge det i skrivelsen omnämnda spörsmålet,
vilket visat sig äga avsevärd praktisk betydelse, böra bli föremål för
närmare undersökning. På dennes hemställan bemyndigade Kungl. Majit
nämnda dag chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för
verkställande av utredning rörande spörsmålet. Såsom sådan tillkallades
den 26 i samma månad revisionssekreteraren Ove Hesselgren.

Den sakkunnige har sedermera avlämnat ett den 30 december 1939 dagtecknat
betänkande med förslag till ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt
(statens offentliga utredningar 1939: 49). Betänkandet har varit
föremål för remiss till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,
varefter den sakkunniges förslag med ledning av inkomna yttranden överarbetats
inom socialdepartementet och i sitt nya skick framlagts för riksdagen
genom förevarande proposition.

Beträffande frågan örn föreningsrätten nu bör närmare
regleras och i så fall i vilken omfattning detta bör
ske har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, framhållit, att
det vid utredningen inom justitiedepartementet visat sig, att de till behandling
föreliggande problemen omspände föreningslivet ej blott på arbetsmarknaden
utan även på andra viktiga områden samt inrymde en mångfald spörsmål
av mycket invecklad och svårbedömd natur. Det kunde därför nu lika
litet som vid lagens tillkomst vara fråga örn att reglera föreningsrätten i vidare
mån än som erfordrades för förhandlingsrättens säkerställande. Med
hänsyn härtill syntes avgörandet av frågan, örn föreningsrätten nu borde regleras
i nyssberörda omfattning, främst vara beroende av huruvida ett behov
av sådan reglering förelåge. Utan tvivel hade det förhållandet, att i lagen
saknades varje närmare bestämning av det grundläggande begreppet föreningsrätt,
föranlett betydande svårigheter vid lagens tillämpning. Särskilt
syntes olägenheter ha vållats därigenom, att lagen icke gåve ledning för bedömande,
huruvida föreningsrätten kunde anses kränkt genom åtgärder, som
riktade sig mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. I en under
detta år meddelad dom hade emellertid arbetsdomstolen tagit ställning till berörda
spörsmål samt därvid funnit, att en organisation icke kunde på lagen
om förenings- och förhandlingsrätt grunda rätt till skadestånd för intrång,
som föreningen ansåge sig ha lidit i sin verksamhet. Ändring av lagen på
denna punkt borde ske. Samtidigt syntes det bliva ofrånkomligt att närmare
bestämma innebörden av begreppet föreningsrätt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

I fråga om föreningsrättens innebörd har föredragande departementschefen
anfört bl. a. följande:

Enligt den sakkunniges förslag skulle förening visserligen icke tillerkännas
en självständig föreningsrätt. Dylik rätt skulle endast tillkomma enskild arbetsgivare
och arbetstagare. Men förening skulle icke vara skyldig tåla sådan
kränkning av arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt, som innebär intrång
i föreningens verksamhet. I flertalet yttranden har man funnit denna
den sakkunniges avvägning riktig. Från några håll har däremot den meningen
framkommit, att rättsskyddet för förening borde utsträckas att avse
en självständig föreningsrätt. Även örn en sådan rätt icke kan frånkännas
viss praktisk betydelse, synas dock — såsom utredningen ger vid handen
— konsekvenserna härav för förhållandena på arbetsmarknaden vara
av den art, att försiktigheten bjuder att åtnöja sig med det mera begränsade
rättsskydd, som av den sakkunnige förordats. Den anordning, som från
visst håll föreslagits, att tillskapa en självständig föreningsrätt för förening
men samtidigt förklara den utan verkan i den mån en kränkning därav från
en arbetsgivares sida har stöd i en organisationsklausul, kan ej av mig rekommenderas,
eftersom på sätt den sakkunnige framhållit skillnad uppenbarligen
icke kan göras mellan det fall då arbetsgivaren till stöd för sitt
handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul och då så ej är händelsen.

I fråga örn rätt, som i förevarande avseende bör tillkomma förening såsom
sådan, ansluter jag mig alltså till den sakkunniges förslag. Dock anser
jag, att nämnda rätt i fall, där huvudorganisation finnes, endast bör tillkomma
denna, vilket bäst synes överensstämma med förhållandena inom
organisationsväsendet.

Spörsmålet örn förhållandet mellan föreningsrättsskyddet
och en s. k. organisationsklausul har ingående behandlats
i propositionen. Härutinnan bär departementschefen anfört bl. a.:

I förevarande ämne äro -—---tre meningar företrädda, av vilka de två

äro varandra helt motsatta och den tredje, den av majoriteten inom arbetsdomstolen
omfattade, intager en mellanställning. Av de båda motsatta meningarna
innebär den ena, för vilken landsorganisationen och arbetarrepresentanterna
inom arbetsdomstolen gjort sig till tolk, att i förhållandet mellan
föreningsrätten och en organisationsklausul den .senare ges företräde och att
föreningsrätten alltså lider inskränkning i den mån en motsättning dem
emellan inträder. Enligt den andra av dessa meningar, till vilken bl. a. den
sakkunnige anslutit sig, skall däremot föreningsrätten gälla framför en organisationsklausul.
Vid ett ställningstagande till föreliggande spörsmål synes
det mig till en början böra beaktas, att de båda sist berörda meningarna var
för sig erbjuda en lösning efter en betydligt klarare linje än den arbetsdomstolens
majoritet följt, varför enligt min uppfattning valet här närmast
bör stå mellan sagda meningar. Som allmän regel torde gälla, alt där en
rättighet anses böra i lag tillförsäkras någon, denna rättighet också städse
bör tillkomma vederbörande. Endast där helt speciella förhållanden sådant
påkalla, bör denna ordning frångås, och så vitt jag kan finna föreligga bär
icke sådana förhållanden. Det må därjämte uppmärksammas, att även enligt
arbetsdomstolens bedömande, sådant detta kommit till uttryck i ett flertal
domar, en arbetstagare, som anställts efter det arbetsgivaren träffat överenskommelse
örn organisationsklausul med annan organisation än den arbetstagaren
tillhör, åtnjuter sin föreningsrätt utan inskränkning, örn han till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

stöd för denna sin rätt kan åberopa ett kollektivavtal mellan arbetsgivaren
och den organisation han tillhör, som ingåtts före överenskommelsen örn

organisationsklausul. — —--Men enligt min mening finnes icke anledning

bedöma fallet annorlunda, om stödet för föreningsrätten hämtas från lagen

i stället för att grundas å ett kollektivavtal. ----För egen del vill jag

därför ställa mig på samma ståndpunkt som den sakkunnige. Uppmärksammas
bör att även med denna ståndpunkt en arbetsgivare, som i strid mot
en organisationsklausul anställer annan arbetstagare än sådan, till vars förmån
klausulen gäller, gör sig skyldig till avtalsbrott och därmed ådrager
sig skadeståndsskyldighet gentemot den organsiation, med vilken han överenskommit
om klausulen. Emellertid finner jag, då arbetsdomstolen i sin
rättstillämpning kommit till ett annat resultat, att frågan i lagen bör erhålla
en positiv lösning. Detta har synts mig kunna ske genom intagande i lagen
av en förklaring av innehåll, att kränkning av föreningsrätten skall anses
föreligga, änskönt den föreningsrättskränkande åtgärden vidtagits till uppfyllande
av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.

Beträffande talerätten vid föreningsrättskränkning har i propositionen
föreslagits, att i mål rörande kränkning av den föreningsrätt, som tillkommer
medlem i förening, kärandetalan i första hand skall, oavsett örn kollektivavtal
föreligger eller ej, utföras av föreningen. Den sålunda föreslagna
ordningen för kärandetalan överensstämmer med vad som rörande mål om
kollektivavtal gäller enligt 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol. Beträffande
svarandetalan i mål om den lagstadgade föreningsrätten har däremot
icke föreslagits, att den ordning, som enligt andra stycket nämnda lagrum
gäller angående sådan talan i mål örn kollektivavtal, borde vinna motsvarande
tillämpning, d. v. s. att i mål mot medlem eller förutvarande medlem
i förening även föreningen skulle instämmas och att föreningen ägde
svara å medpartens vägnar, där denne ej själv utförde sin talan. I flertalet
mål örn föreningsrättskränkning riktades nämligen, enligt vad departementschefen
framhållit, talan mot arbetsgivare, och förelåge ej kollektivavtal, kunde
det ej vara något intresse att — förutsatt att arbetsgivaren är organiserad
— jämväl hans organisation instämdes i målet. Då den materiella rätt, som
i förslaget tillagts förening, skulle, där huvudorganisation funnes, tillkomma
denna, borde enligt förslaget motsvarande gälla även med avseende å talerätten.

I propositionen lia även berörts frågorna om de rättsliga följderna
av föreningsrättskränkning samt om undantag från
föreningsrätts bestämmelserna, ehuru några ändringar i dessa
hänseenden icke föreslagits. Beträffande det förra av dessa spörsmål är
emellertid att märka, att — såsom en följd av den förening tillagda rätten att
icke behöva tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i
dess verksamhet — i många fall av föreningsrättskränkning dubbelt skadestånd
skall kunna utgå. Vad angår den senare frågan ha krav på en omarbetning
av nuvarande föreskrifter örn undantag för arbetsledare under re -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

missbehandlingen framställts från flera håll. Föredragande departementschefen
har emellertid förklarat sig icke vara beredd att utan närmare undersökning
föreslå någon ändring härutinnan.

Av utskottets här ovan lämnade redogörelse framgår, att 1939 års lagtima
riksdag på utskottets förslag i skrivelse till Kungl. Majit hemställt om utredning
angående ändring av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i
syfte att närmare bestämma begreppet föreningsrätt samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Utskottet
har med tillfredsställelse sett, att den begärda utredningen verkställts och
att förslag i ämnet nu förelagts riksdagen.

I förslaget har föreningsrätten underkastats reglering i den utsträckning,
som erfordras för förhandlingsrättens säkerställande. Av särskild betydelse
torde vara, att förening som sådan erhållit ett visst rättsskydd. Visserligen
har förening icke tillerkänts någon självständig föreningsrätt, men det har
i lagen utsagts, att förening icke skall vara skyldig att tåla sådan kränkning
av arbetsgivares och arbetstagares föreningsrätt, som innebär intrång i
föreningens verksamhet. Den omtvistade frågan örn förhållandet mellan
föreningsrättsskyddet och en organisationsklausul har även bragts till en
lösning. Även i vissa andra hänseenden hava förtydliganden och jämkningar
i hithörande bestämmelser föreslagits.

Åtskilliga av de många invecklade spörsmål, som i detta sammanhang
framträda till övervägande, komma enligt utskottets mening att bliva på
lämpligt sätt reglerade, om det föreliggande lagförslaget antages. Utskottet
vill därför tillstyrka, att propositionen av riksdagen bifalles.

I sitt vid 1939 års lagtima riksdag avgivna utlåtande i förevarande ämne
framhöll utskottet, att det torde kunna visa sig erforderligt eller åtminstone
lämpligt att vid en sådan utredning som den av utskottet då ifrågasatta till
omprövning upptaga även vissa andra spörsmål sammanhängande nied lagen
om förenings- och förhandlingsrätt. Utskottet anknöt därvid till vad
arbetsdomstolens ordförande och de anställdas centralorganisation i yttranden
till utskottet anfört, nämligen att lagen i ett flertal avseenden, berörande
både de föreningsrättsliga och de förhandlingsrättsliga delarna, visat
sig vara otydlig och mycket svårtillämpad, varför lagen i dess helhet borde
göras till föremål för översyn. Utskottet nämnde i detta sammanhang såsom
ett exempel på hithörande spörsmål den kort förut genom en framställning
lill Kungl. Majit aktualiserade frågan örn lämpligheten av att utsträcka lagens
giltighetsområde till att omfatta även förhållandet mellan vissa självständiga
yrkesutövare samt dessas uppdragsgivare. Den sakkunnige, som
förberedelsevis behandlat denna fråga, har ansett, att densamma borde göras
till föremål för särskild utredning under direkt medverkan av representanter
för de intresserade yrkesgrupperna. I yttranden över den sakkunniges förslag
har från flera håll påyrkats omarbetning av lagens nuvarande stadgande
örn undantag för arbetsledare. Vidare har statsrådet och chefen för justitie -

V tskoltet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

departementet uttalat, att nästa led i utredningsarbetet i fråga om föreningsväsendets
normering vore att klargöra frågan örn föreningsrätten, såväl dess
positiva som dess negativa sida. Vissa spörsmål tillhörande ifrågavarande
problemkomplex återstå således alltjämt att pröva, varom utskottet i detta
sammanhang velat erinra.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 3 maj 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander*, Olof Carlsson, Wistrand,
Sten, Näslund och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Olovson i Västerås*, Pettersson
i Hällbacken, Hallagård*, von Seth* och Hansson i Örebro* samt fröken Ebon
Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401484