Andra lagutskottets utlåtande Nr 24 (Utlåtande 1922:L2u24 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1922 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 38, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Alfred Petrén —
under instämmande, såvitt angår motionens syfte, av herrar Wigforss,
Tengdahl, Hellberg, Linder, Thulin, Björnsson, von Koch, Alexis Björkman,
Pauli, Wohlin och Lyberg — hemställt, att riksdagen ville besluta en skrivelse
med begäran, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, under
vilka förhållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,
eventuellt sedlighetsförbrytare, kunde äga rum, samt för riksdagen
framlägga det lagförslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.

Under den förberedande behandlingen av förevarande motion har
utskottet från Svenska Kvinnors Medborgarförbund fått mottaga en den
15 mars 1922 dagtecknad skrivelse, uti vilken uttalats ett tillstyrkande
av motionen.

I motionen har erinrats, hurusom frågan om rätt att beröva vissa
abnorma och defekta människor fortplantningsförmågan under det sista
årtiondet varit föremål för diskussion inom läkarkretsar i ett flertal länder,
däribland jämväl i vårt land, att operationer i sådant syfte även
inom vårt land företagits, och att man inom läkarkretsar ansåge det
berättigat att företaga en operation för ifrågavarande ändamål, där medi Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 21 käft. (Nr 24.) 1

Motionens

innehåll.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

cinsk indikation förelåge, d. v. s. operation påkallats med hänsyn till
individens liv eller hälsa, men att man beträffande indikationer av annan
art i allmänhet ställde sig betänksam gentemot rätten till operations företagande.
Motionären har vidare framhållit, vilken stor betydelse det
skulle vara för samhället, om sterilisering av rent sociala skäl kunde tillåtas;
och har motionären särskilt tänkt sig sterilisering för följande grupper,
nämligen sinnesslöa, obotligt sinnessjuka och fallandesjuka. Slutligen
har motionären jämväl framkastat spörsmålet, huruvida icke, såsom ett
led i brottslighetens bekämpande, även vissa våldtäkts- och sedlighetsförbrytare
borde steriliseras.

Olika

operations metoder.

Den steriliserande operation, som tidigast torde hava förekommit,
är kastration, d. v. s. det fullständiga avlägsnandet av könskörtlarna, hos
mannen testiklarna (operationen gemenligen benämnd kastration) och hos
kvinnan äggstockarna (ovariotomi). Kirurgien känner emellertid numera
jämväl till andra och vida enklare steriliseringsmetoder. Hos mannen
kan nämligen sterilisering åstadkommas genom att sädesledaren (vas
deferens) å båda sidor antingen avskäres (vasotomi) eller bortskäres till
en del (vasektomi). Hos kvinnorna består motsvarande operation i avskärandet
av äggledarna (de fallopiska tuberna) eller borttagandet av ett
parti av vardera (tuberotomi eller salpingotomi, tuberektomi eller salpingektomi).
En tredje steriliseringsmetod är röntgenbestrålning av könskörtlarna.

Sltiftnin * V^r lagstiftning saknas bestämmelser i föreliggande ämne. Att

och rätts-9 berövandet av fortplantningsförmågan hos en människa, i den mån en
doktrin, dylik handling är rättsstridig, är att hänföra till begreppet svår kroppsskada,
för vars förorsakande genom uppsåtlig misshandel eller vållande
medelst vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse straffbestämmelser äro
meddelade i 14 kap. av allmänna strafflagen, torde vara otvivelaktigt. I
det förberedande utkast till strafflag, vars utarbetande uppdragits åt professor
Thyrén, har i avdelningen om brott emot kroppslig okränkbarhet
till begreppet svår kroppsskada uttryckligen angivits vara att räkna förlust
av fortplantningsförmåga, därvid särskilt anmärkts, att sådan förlust
redan enligt nu gällande strafflag innefattas i det däri omhandlade
begreppet svår kroppsskada. Att en läkare äger att, då sådant påkallas
av medicinska grunder, d. v. s. av erforderlig hänsyn till individens liv
eller hälsa, företaga operation eller liknande åtgärd å en patient för
åstadkommande av sterilitet hos denna, torde ej vara tvivel underkastat.
I vad mån åter ett dylikt åtgörande, förestavat av andra motiv, rashygieniska,
humanitära eller därmed likvärdiga, skulle, i händelse frågan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 3

bragtes under domstols prövning, komma att föranleda ett straffällande,
torde bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen. Om exempelvis
sterilisering företoges å en sinnesslö kvinna på uttrycklig begäran av
hennes föräldrar, efter det hon förut fött kanske ett flertal sinnesslöa
barn och då, i saknad av möjlighet till anstaltsvård på grund av platsbrist,
grundad anledning till befarande av förnyat havandeskap förelåge,
skulle väl näppeligen i ett sådant fall steriliseringsåtgärden komma att
medföra ådömande av straffpåföljd. Frågan äger självfallet för flertalet
fall nära samband med det straffrättsliga spörsmålet, i vad mån rättsstridigheten
i eu handling och i följd därav straff barheten får anses
bortfalla vid samtycke av den, emot vilken handlingen riktar sig. Inom
doktrinen torde den uppfattningen vara rådande, att, då fråga är om åsamkandet
av svår kroppsskada, vartill, enligt vad ovan nämnts, förlust av
fortplantningsförmåga är att hänföra, rättstridigheten i handlingen och
därmed straffbarheten ej genom samtycke av vederbörande i sig uteslutes.
I detta sammanhang må omnämnas, att professor Thyrén i sitt utkast
till strafflag, allmänna delen, upptagit i 4 kap. 8 § följande bestämmelse: »Har,

genom uttryckliga ord eller annorledes, frivilligt samtycke
till viss handling lämnats av den eller dem, vilkas rätt genom handlingen
eljest kränkas skulle; då skall handlingen icke anses såsom uppsåtligt
brott, där icke i lagen för särskilda fall annorledes stadgat tinnes; eller
samtycket, där det icke givits genom giltigt avtal, blivit med den handlades
vetskap före handlingen återkallat; eller ock gärningsmannen insett,
att den samtyckande befann sig i väsentlig villfarelse med hänsyn till
farans beskaffenhet.

Saknar den, som sitt samtycke lämnat, förmåga att rättshandlingar
företaga, pröve domstolen efter omständigheterna, .huruvida uppsåtlig
brottslighet dock skall anses utesluten genom samtycket.»

I händelse möjlighet till ett steriliseringsförfarande för vissa grupper
av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i huvudsaklig överensstämmelse
med motionärens förslag skulle anses böra beredas, synes reglering
av hithörande förhållanden, vare sig förfarandet bygges å rätt till
tvång eller ej, böra ske i form av lagstiftning.

Utskottet övergår härefter att lämna en redogörelse för steriliserings- Sterilifrågans
läge i vissa främmande länder. Den tid, som för frågans utred- y^gans
ning stått utskottet till buds, har givetvis icke medgivit en fullständig läge i vissa
undersökning] av hithörande spörsmåls läge i andra länder. Den här
nedan lämnade redogörelsen grundar sig på litteratur, som varit för

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

utskottet tillgänglig, ävensom på upplysningar, som utskottet kunnat
införskaffa.

Det enda land, där det — så vitt utskottet har sig bekant —
finnes några lagbestämmelser i steriliseringsfrågan, är Amerikas Förenta
Stater. Sådana bestämmelser gälla emellertid icke för unionen i dess
helhet, utan hava vissa av staterna antagit var sin lag i ämnet.

Redan år 1855 infördes i territoriet Kansas en lag, enligt vilken
en neger eller mulatt, som begått eller försökt begå våldtäkt å vit kvinna
eller som tvingat en vit kvinna att ingå äktenskap med sig eller någon
annan neger eller mulatt eller försökt tvinga henne därtill, straffades
med kastrering. Huruvida denna lag, som icke längre synes äga bestånd,
någonsin tillämpats, har ej av utskottet kunnat utrönas. För omkring
30 år sedan föreslog en läkare i Texas, att man skulle utbyta dödsstraffet
mot sterilisering, men väckte detta förslag ingen anklang. I
början på 1890-talet började läkare i Amerika att förorda sterilisering
till förhindrande av degenererade och mindervärdiga individers fortplantning,
därvid emellertid föreslogs att i stället för kastrering använda det
enklare ingrepp, som består i bortskärande av en del av sädessträngarna
(vasektomi). Innan någon lagstiftning på området ännu blivit genomförd,
började man i Amerika utföra sterilisering medelst denna humanare
metod. Den, som först tillämpade densamma, synes hava varit en
fängelseläkare i staten Indiana, doktor Sharp. Han började i slutet av
år 1899 att utföra vasektomi å fångar, som klagade över stark könsdrift
under det långvariga stillasittandet i fängelsecellen, därvid syftet med
operationen var att söka minska deras benägenhet för masturbation.
Först sedermera började han att verkställa operationen i rent rashygieniskt
syfte. Trots det att han givetvis icke kunde företaga ingreppet i
fråga utan vederbörandes eget samtycke, kom det dock till utförande i
ganska stor utsträckning. Enligt av honom själv lämnad uppgift utförde
han sålunda under de första 10 åren vasektomi i icke mindre än cirka
450 fall. Under denna tid började man även debattera frågan om önskvärdheten
av lagstiftning på området. Det första lagförslaget framlades
i staten Michigan, där det emellertid denna gång ej blev antaget. År
1905 blev i staten Pennsylvanien ett lagförslag väl antaget, men förhindrades
lagens ikraftträdande genom guvernörens veto. Den stat, som
först erhöll en lag om sterilisering, var Indiana. Detta skedde år 1907.
Redan tvenne år därefter blev steriliseringslag antagen och utfärdad i
ännu tre stater och sedan följde inom kort den ena staten efter den
andra, så att det numera — enligt de uppgifter, som kommit utskottet
till hända — är icke mindre än 17 stater, som fått lagar rörande sten -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

lisering införda. T några stater har lagen eu eller flera gånger ändrats.

Staterna i fråga med årtalen för lagarnas införande, resp. ändring
äro följande:

Indiana (1907), Washington (1909, 1921), California (1909, 1913,
1917), Connecticut (1909, 1919), Nevada (1911), Iowa (1911, 1913, 1915),
New Jersey (1911), New York (1912), North Dakota (1913), Michigan
(1913), Kansas (1913, 1917), Wisconsin (1913, 1919), Nebraska (1915),
Oregon (1917, 1919), South Dakota (1917), New Hampshire (1917, 1921)
och North Carolina (1919).

I Indiana, Michigan, Wisconsin och Nebraska är lagen tillämplig å
alla på statsanstalt intagna personer, vilka av en särskild kommission
förklarats olämpliga att fortplanta sig. I Connecticut är lagen tillämplig
å individer, som intagits å statsfängelser och å statens hospital i Middletown
och Norwich ävensom å »Mansfield State Training School and Hospital
åt Mansfield Depot». I Iowa har lagen avseende å alla å anstalter
intagna personer, som äro behäftade med sinnessjukdom, idioti, imbecillitet
eller syfilis. I New Jersey gäller lagen dem, som äro intagna på
förbättringsanstalter samt våldtäktsförbrytare och oförbätterliga brottslingar
på straff- m. fl. anstalter. I New York är lagen tilllämplig
å individer av samma kategorier som i New Jersey samt dessutom
å de personer, som äro intagna å statens sinnessjukhus. I North Dakota
avser lagen personer, intagna å statens fängelser, skolor för sinnesslöa
samt asyler eller hospital för sinnessjuka. I Kansas gäller lagen
personer, intagna å alla statens hospital för sinnessjuka, statssjukhus för
fallandesjuka, statens hem för sinnesslöa eller »statens skolor för flickor».
I Washington och Oregon avser lagen sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka,
vaneförbrytare, moraliskt degenererade och sexuellt perversa, som
äro intagna å med allmänna medel underhållna anstalter. I South Dakota
är lagen tillämplig å statens hem för sinnesslöa. I New Hampshire
kan sterilisation utföras å höggradigt psykiskt defekta personer och å
vissa själssjuka vid medicinska indikationer. I California är lagen tilllämplig
å varje person, som lagenligt intagits å något statshospital för
sinnessjuka, eller som intagits å »Sonoma State Home» och som är behäftad
med sinnessjukdom, vilken kan vara ärftligt förvärvad och kan
antagas bliva överförd till avkomlingar. Lagen är vidare tillämplig å
sinnesslöa samt å dem, som lida av perversitet eller märkbara avvikelser
från normalt själstillstånd eller sjukdomar av syfilitisk natur. I Nevada
avser lagen vaneförbrytare och personer, som förklarats skyldiga till
skändande av flickor under 10 års ålder. (I Washington hade den ursprungliga
lagen ungefär samma avfattning.) I North Carolina är lagen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

tillämplig å individer, som äro intagna å straffanstalter och välgörenhetsinrättningar
(sjukhus).

Syftet med steriliseringen är något olika i olika stater. I Indiana,
Calif orma, New Jersey, New York, Wisconsin och Nebraska avser man uteslutande
rasförbättring. Lagen i Nevada har enbart straffsyfte. I Washington,
Connecticut, North Dakota, Michigan, Kansas, Oregon, South Dakota
och New Hampshire är syftet huvudsakligen rasförbättring, men även terapeutiskt.
I loma avser man huvudsakligen rasförbättring, men sterilisering
i medicinskt syfte är därstädes jämväl medgiven. I North Carolina är
syftet förbättring av individens psykiska, moraliska eller fysiska tillstånd.

Med få undantag synes det enligt lagbestämmelserna icke för steriliseringens
verkställande behövas särskilt samtycke av vederbörande själv
eller någon hans anhörig. Åtskilliga lagar äro så formulerade, att operationen
skall utföras i de fall, där den vederbörligen prövats böra ifrågakomma.

Vad angår rätten att bestämma om sterilisering, innehålla lagarna
härom något olika bestämmelser. I allmänhet kräves dock i ena eller
andra formen en samverkan av den ifrågavarande anstaltens styrelse eller
styresman samt läkare, vare sig en eller flera av anstaltens läkare eller
en särskild kommission av läkare, representerande såväl kirurgien som
nerv- och sinnessjukdomarnas område. Understundom gälla olika bestämmelser
för olika grupper av individer; så t. ex. i Kalifornien, där i fråga
om sinnesslöa anstaltens överläkare har beslutanderätten, men i fråga om
sinnessjuka densamma är lagd hos överstyrelsen för sinnessjukvården. I
några stater skall kommissionens beslut underställas denna styrelses eller
viss annan centralstyrelses prövning, medan i tvenne stater (New York
och New Jersey) alla beslut om sterilisering skola vara underkastade
prövning av Högsta Domstolen eller någon dess ledamöter. Enligt den
för Nevada gällande lagen — vilken, som ovan nämnts, avser endast
svårare förbrytare — tillkommer det domstol att i samband med domens
avkunnande fatta beslut, huruvida sterilisering skall äga rum.

De operationsmetoder, som enligt de olika lagarna få ifrågakomma,
äro: i Indiana och Wisconsin sådan operation för förhindrande av fortplantning,
som befinnes vara säkrast och mest effektiv, i Washington
sådan kirurgisk operation, som föreskrives av »Institutional Board.of
Health», i California »asexualization», i Connecticut vasektomi och ovariotomi,
i Nevada varje operation utom kastrering, i Iowa och Michigan vasektomi
och salpingektomi eller dylika förbättrade, mindre livsfarliga metoder,
i New Jersey, New York och Nebraska den operation till förhindrande av
fortplantningen, som bestämmes av undersökningkommisionen, i North

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Dakota kirurgisk operation för sterilisering, i Kansas vasektomi och
»asexualization» samt salpingektomi och ovariotomi, i Oregon sådan kirurgisk
operation, som föreskrives av »State Board of Eugenics», i South
Dakota vasektomi och underbindning av de fallopiska tuberna (äggledarna),
i New Hampshire vasektomi och tuberektomi och North Carolina varje
kirurgisk operation. I flera lagar är det uttryckligen stadgat, att kassation
icke får ifrågakomma.

I några stater har frågan om lagens giltighet blivit dragen inför
domstols prövning. Så har varit förhållandet i följande stater: Washington,
New Jersey, Iowa, New York, Michigan och Nevada. Den ursprungliga
lagen i Washington, vilken liksom Nevadas lag införde sterilisering som
ett särskilt strafftillägg för vissa svårare förbrytare, blev år 1912 förklarad
inkonstitutionel!. Som ovan nämnts, antog emellertid denna stat
år 1921 en ny lag, grundad på de rent rashygieniska synpunkterna. I
Iowa blev den andra lagen, som innebar en betydande utvidgning av den
första, förklarad inkonstitutionel! såsom varande vanärande (1914) och den
nya lagen av år 1915 gäller endast å anstalt intagna sinnessjuka och sinnesslöa
samt syfilitici, "medan i den föregående lagen upptagna grupper
av: förbrytare, till missbruk av alkohol och andra narkotiska gifter förfallna
individer, fallandesjuka, sexuellt perversa och degenererade blevo
uteslutna. I trenne stater har lagen, såsom varande en »klasslag», blivit
förklarad inkonstitutionel!, nämligen i New Jersey (1913), New York (1918)
och Michigan (1918). Dessa tre stater äga sålunda i själva verket numera
icke någon steriliseringslag. I de två av dem skall lagen för övrigt
aldrig hava blivit tillämpad, i den tredje (New York) endast 9 gånger.
Yad slutligen Nevada beträffar, innehåller det sista meddelandet, att
frågan om lagens giltighet där ännu är oavgjord. I övrigt har icke heller
Nevadas lag någon gång blivit tillämpad.

Beträffande tillämpningen av steriliseringslagar, vilkas giltighet
icke blivit ifrågasatt, har följande inhämtats.* I South Dakota har
lagen icke någon gång blivit tillämpad, i Kansas blott 3 gånger. I
Washington blev dom om sterilisering enligt den gamla lagen 2 gånger
avkunnad, men ingen av domarna synes hava gått i verkställighet, enligt
uppgift på grund av den allmännä opinionen. I allmänhet synas
lagarna i fråga kommit till användning endast i relativt ringa utspökning,
i det att uppgifterna om operationernas antal för flera stater växlar
från ett och annat till några tiotal. Det största antalet steriliseringar
synes hava förekommit i Kalifornien, där åtgärden vidtagits i över

Litteraturuppgifterna i fråga äro dock från 1918, de senaste som kunnat erhållas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1,000 fall. I Indiana, där — såsom ovan nämnts — sterilisering blev
företagen i ganska stor utsträckning, innan där fanns någon steriliseringslag,
synes förfarandet efter dennas införande Lava blivit mindre
vanligt. I detta sammanhang må också nämnas, att det i litteraturen är
uppgivet, att det i derå stater, som sakna lagstiftning på området, såsom
Pennsylvanien, Idaho, Virginien och Massachusetts, företagits åtskilliga
steriliseringar i rashygieniskt syfte med föräldrars eller förmyndares
medgivande. För övrigt synes det, som om steriliseringen även
i de stater, som äga tvångslagstiftning på området, icke brukat företagas
utan sådant medgivande. Detta har även varit fallet i Kalifornien,
där — som nämnts — det största antalet steriliseringar företagits.
Chefen för statshospitalen i denna stat skriver härom: »Vid lagens användning
i hospitalen hava vi gått fram med försiktighet och hava i
det övervägande flertalet fall undvikit att utföra operationen med tvång.
Åtgärden betraktades som en radikal nyhet, om vilken meningarna gingo
starkt i sär och som förorsakade mycket missnöje. Jag har därför överenskommit
med Sundhetsstyrelsen, att de anhöriga såvitt möjligt skola
tillfrågas före operationens utförande och erhålla förklaring över operationen,
samt att deras skriftliga medgivande skall inhämtas. I många
fall, där några anförvanter icke kunna uppspåras och den sjukes tillstånd
var så förbättrat, att han var i stånd att förstå, vad frågan gällde,
hava vi erhållit hans eget samtycke».

Av allt att döma tyckes det sålunda förhålla sig så, att den i en
del amerikanska lagar föreskrivna tvångssteriliseringen med hänsyn till
den allmänna opinionen icke kunnat genomföras, utan att det i själva
verket utbildat sig den praxis, att operationen icke verkställes utan
vederbörandes samtycke eller närmaste anhörigs medgivande.

Av de europeiska länderna erbjuder Schweiz särskilt intresse med
avseende å förevarande fråga. Trots saknaden av lagstiftning i ämnet
h r nämligen i detta land sterilisering av sociala skäl i åtskilliga fall
bhvit utförd, därvid i varje särskilt fall tillstånd meddelats i administrativ
ordning. Till år 1911 hade 19 framställningar härom gjorts. En närmare
redogörelse för samtliga dessa fall har lämnats av doktor Oberholzer, förutvarande
l:ste assistentläkare å den psykiatriska kliniken i Zurich, där de
flesta operationerna ifråga utförts. Av fallen gällde 15 kvinnor och endast 4
män. Beträffande samtliga männen, av vilka de tre blevo kastrerade,
medan å den fjärde gjordes vasektomi, var indikationen för ingreppet
stark sexualdrift av mer eller mindre pervers art. Yad kvinnorna angår,
utfördes operationen i några av fallen av en mera medicinsk grund:
sinnessjukdom i samband med havandeskap eller menstruationsbesvärlig -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-1. 9

heter hos imbecill. De flesta fallen gällde emellertid imbecilla och moraliskt
defekta med stark könsdrift, å vilka ingreppet gjordes för att de
skulle kunna utskrivas från anstalt utan risk för havandeskap, som i
flera av dessa fall dessförinnan förekommit. I 3 fall av dylik art blev
emellertid framställningen avslagen; av dessa fall gällde de två barnamörderskor,
medan å andra sidan en sådan fanns bland dem, beträffande
vilka sterilisering tilläts. Även av kvinnorna blevo flera kastrerade; ett
av dessa fall, där operationen företogs av rent medicinsk indikation, förlöpte
dödligt.

Av denna redogörelse synes det som om man icke tillämpat någon
enhetlig princip för bifall eller avslag rörande framställningar att få
verkställa sterilisering, möjligen beroende därpå att myndigheterna icke.
haft samma uppfattning i frågan i de olika kantonerna. Enligt erhållna
uppgifter har man även under det sista årtiondet i Schweiz efter vederbörligen
erhållet tillstånd fortsatt att utföra sterilisering, därvid kastrering
i vissa fall alltjämt företagits. I kantonen Zurich har under denna
tid operationer sålunda utförts i ett 50—60-tal fall.

Något förslag till reglering av hithörande förhållanden genom lagstiftning
har icke framkommit i Schweiz.

I Tyskland, har man inom såväl läkar- som juristkretsar dryftat
föreliggande spörsmål och en synnerligen rikhaltig litteratur på området
finnes att tillgå. På åtskilliga kongresser med socialt program hava sedan
mer än ett tiotal år tillbaka föredrag hållits om steriliseringen och dess
allmänna betydelse, därvid man särskilt berört erfarenheterna om sterilisering
av förbrytare i Amerika. Man har i allmänhet ansett, att såväl
sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka som brottslingar och alkoholister
borde kunna göras till föremål för sterilisering. Beträffande sedlighetsförbrytare
har man framhållit, att annan operationsmetod än kastration
icke torde böra ifrågakomma. Emellertid hava även från vissa håll röster
höjts mot införande av tvångssterilisering beträffande mindervärdiga individer,
därvid man särskilt framhållit, att åtgärden skulle innebära eu
alltför stor kränkning av individens person.

Även i Storbrittannien har frågan varit föremål för diskussion, särskilt
inom det år 1909 bildade »Eugenics Education Society» i London.
Ordföranden i detta sällskap, major Leonard Darwin, höll vid andra internationella
eugenistkongressen i New York under september månad 1921
ett föredrag, vari han berörde steriliseringsfrågan. I berörda föredrag,
som finnes refererat i »The Eugenics Review» för januari 1922, anförde
Darwin bl. a. följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 21 Käft. (År 24.) 2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

En synnerligen stor del av de psykiskt defekta personer, vilka fortplantade sig, överförde
sitt lyte till många av sina barn, och dessa bleve, fastän själva tillsynes fullt normala,
likväl ett medel för lytets överförande till sina egna efterkommande. Om intresset för de
kommande släktena icke skulle allt för mycket negligeras, borde ingen psykiskt defekt person
få lov att fortplanta sig. Alla de, som studerat frågan vore nog ense om att den
rätta metoden i regel vore att avskilja de olika könen från varandra, varvid man givetvis
borde tillgodose de internerades välbefinnande. Ett dylikt avskiljande vore utan tvivel i
de flesta fall den mildaste utvägen, särskilt när vederbörande icke längre hade några naturliga
beskyddare. Omsorgen om de internerades välbefinnande skulle visserligen bliva kostsam,
men systemet skulle i längden bliva nationalekonomiskt. Ett intagande på anstalt av
de psykiskt defekta skulle emellertid säkerligen emellanåt stöta på motstånd från dessas
anhöriga. Man borde därför taga i övervägande, huruvida icke i en del fall sterilisering i
stället kunde utföras och vederbörande sedan kunna få vistas i sitt hem eller annorstädes
.utan att behöva vara internerad. Härvid finge man emellertid icke förbise den omständigheten,
att en sterilisering i en del fall skulle underlätta förandet av osedligt liv. För att
förhindra ett dylikt resultat kunde man giva myndigheterna makt att internera sådana steriliserade,
som befunnes föra ett otuktigt leverne. Major Darwin förklarade sig själv vara
benägen för införande av sterilisering såsom en frivillig försöksåtgärd, vilken, om den visade
sig ''medföra ett gott resultat, säkerligen skulle få en vidsträckt användning.

Steriliseringsfrågan har varit föremål för diskussion jämväl på
andra håll inom Storbrittannien. Sålunda har bl. a. den kände nationalekonomen
och sociologen Harold Cox uttalat sig i frågan och därvid anfört
bl. a. följande. Den allmänna meningen inom Storbrittannien skulle
sannolikt icke vara beredd att i likhet med vissa av Nord-Amerikas Förenta
Stater införa sterilisering såsom en tvångsåtgärd. Något sådant
vore för övrigt icke heller nödvändigt. Vad som borde göras vore att
utan dröjsmål å sjukhus och asyler sörja för frivillig sterilisering av
psykiskt defekta personer. I många fall kunde dylika personer utan
någon fara utskrivas efter sterilisering. De skulle sålunda återfå sin
frihet och landet skulle bliva befriat från den hastigt stigande kostnaden
för deras underhåll. Framför allt skulle därigenom tagas ett verklikt
effektivt steg till .förmån för de kommande släktena.

Vad de nordiska länderna angår har sterilisering några gånger av
sociala skäl utförts i Finland, men på grund av myndigheternas inskridande
har man ej kunnat fortsätta därmed. Frågan har emellertid särskilt
inom läkarkretsar vid skilda tillfällen varit föremål för diskussion.
Fn del äldre läkare har ställt sig ganska avvisande, medan däremot
vissa yngre läkare intagit en motsatt ståndpunkt.

Enligt vad utskottet erfarit hade f. d. professorn i straffrätt
A. Serlachius i det förslag till ny strafflag för Finland, med vars utarbetande
han, på uppdrag av regeringen, de senaste åren varit sysselsatt,
ursprungligen upptagit en bestämmelse av följande lydelse: »Om upp hävandet

av sinnesslöas fortplantningsförmåga stadgas särskilt». Det

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 11

särskilda stadgandet, vartill sålunda hänvisades, avsåg att innehålla,
det sterilisering av sinnesslöa skulle, med nödiga garantier, tillåtas
enligt läkares prövning. Motiveringen till stadgandet åberopade sig på
rasbiologiska skäl. På grund av läkarnas motstånd i fragan inflöto
emellertid icke några bestämmelser i ämnet i det förslag, som professor
Serlachius sedermera avgav.

I Danmark är frågan f. n. aktuell på grund av särskild framställning
i ämnet.

Huruvida en av sociala skäl företagen sterilisering vore att anse
såsom en tillåten åtgärd var i detta land ett öppet spörsmål, intill dess
justitsministeriet år 1918 fastslog, att dylik sterilisering icke var tillåten,
I skrivelse till Thisted Anft den 29 juli 1918 avslog justitsministeriet
sålunda en ansökan om utförande av en operation i och för sterilisering.
Operationen skulle företagas å eu å anstalt intagen sinnessjuk sedlighetsförbrytare,
för att denne skulle kunna utskrivas från anstalten. Avslagsbeslutet
grundades därpå, att i landets lagstiftning icke funnes stöd för
utförandet av sterilisering.

För att söka få lagstiftning i ämnet till stånd ingav överläkaren
vid sinnesslöanstalten i Prejning, professor Christian Keller i april 1920
till anstaltens styrelse en skrivelse med hemställan att genom undervisningsministeriets
och justitsministeriets försorg matte utarbetas ei
forderligt lagförslag att föreläggas riksdagen. Professor Keller anförde i
sin skrivelse bl. a., att ett lagförslag i ämnet enligt hans uppfattning
tillsvidare icke borde avse tvångssterilisering av vissa personer, utan
borde hava till uppgift allenast att framskapa det i lagstiftningen felande
stödet för utförandet av sterilisering på frivillighetens väg. Professor Keller
angav vidare i sin skrivelse, att lagtexten möjligen kunde formuleras sålunda:

»K0nsl0sg0relse af dertil egnede abnorme Personer, Hämd som Kunder, kan tillädes
af Justitsministeriet. Tilladelsen betinges af, åt der af paagseldende selv eller den nsermest
ausvarlige Påseende til najvnte Ministerium indgives Andragende, der hunger fyldestgorende
Oplysninger om vedkommendes seksuelle Förtid, samt om den paatsenkte Operations Art.

Andragendet maa vsere ledsaget af anbefalende Frisering fra den paagseldende Institutions
ansvarlige Lsege samt af Frisering fra den Kirurg, der paatager sig Operationens

udf0relSporinden eventuel Godkendelse vil Ministeriet have åt indhente er kiss ring saavel fra
Sundhedsstyrelsen som fra Retskcgeraadet.x

Skrivelsen ifråga överlämnades av anstaltens styrelse till undervisningsministeriet,
som i sin tur befordrade skrivelsen till Justitsministe
riet. Härifrån överlämnades den till Sundhedsstyrelsen. På initiativ av
sistnämnda myndighet verkställdes utredning rörande förefintligheten av
utländsk lagstiftning i ämnet. Sedan denna utredning slutförts, avlät

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Sund!)edsstyre]sen den 4 maj 1921 en skrivelse till Justitsministeriet,
vari styrelsen anförde bl. a., att frågan syntes vara av stor och allvarlig
betydelse, att densamma borde bliva föremål för noggrann utredning för
utrönande av lämpligheten av lagstiftning i ämnet samt ätt denna utredning
borde anförtros åt en kommission av sakkunniga.

Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är
givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt
undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en
börda i mer än ett hänseende. Dylika individer äro i regel alls icke
eller föga samhällsnyttiga samt måste merendels försörjas på det allmännas
bekostnad och förorsaka därigenom samhället avsevärda kostnader.
Genom den tillsyn och vård, varav de ofta äro i behov, binda de även
mycken arbetskraft; och äro de även i övrigt på mångahanda sätt till
tunga och obehag för sina anhöriga och omgivningen. Vidare äro de
psykiskt undermåliga icke sällan till fara för samhället i så måtto, att
många av dem hamna på brottets bana. Därtill kommer så, att dessa
individer, som själva äro defekta, icke sällan sätta barn till världen, vilka
likaledes i stor utsträckning bliva fysiskt eller psykiskt defekta, oförmögna
att försörja sig, i behov av vård och understundom farliga för samhället
genom brottsliga tendenser. De olägenheter av olika slag, som ifrågavarande
individer förorsaka samhället, inskränka sig såmedelst ej enbart
till deras egen livstid utan gorå sig gällande även för kommande släkten.
Enligt vad erfarenheten visat, är de psykiskt undermåligas fruktsamhet
ofta mycket stor. Åtskilliga exempel härpå äro även anförda i motionen.

Om ock, på sätt i motionen berörts, på den vetenskapliga ärftlighetsforskningens
nuvarande ståndpunkt kännedomen om möjligheterna för
regeneration är i mycket bristfällig, måste det dock för staten framstå
såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt
defektas fortplantning. Denna fråga har också blivit beaktad inom vårt
lands äktenskapslagstiftning. I nu gällande giftermålsbalk är sålunda
stadgat, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må träda i äktenskap,
och art den, som inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skall för
att kunna få lysning till äktenskap med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
icke mera kan hos honom påvisas. Vidare är det föreskrivet,
att den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande
inre orsaker,, icke får inga äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt
tillåta^ äktenskapet. Dessa bestämmelser hava åtminstone till väsentligaste
man tillkommit i rashygieniskt syfte. Vad fallandesot beträffar,
utgör sålunda denna sjukdom ej i och för sig äktenskapshinder, utan gäller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

äktenskapsförbudet — som nämnts — endast de fall, där sjukdomen vilar
på ett sjukligt anlag och för den skull måste anses såsom ett tecken på
särskild fara för avkomman. Och vad angår stadgandet, att den, som
varit sinnessjuk, icke under de närmaste åren därefter får ingå äktenskap,
med mindre han kan visa läkarbetyg på att han är frisk, har detta
stadgande, som ju tillkommit för att förhindra äktenskap, därest symtom
å sinnessjukdom åter skulle givit sig tillkänna och sjukdomen sålunda
visat sig vara av periodisk art, just ur rashygienisk synpunkt en väsentlig
betydelse så till vida, att, enligt vad som framgår av förarbetena till
1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, dylik periodisk
sinnessjukdom med relativt fria intervaller står på starkt ärftlig grund.
Vad slutligen medfödd sinnesslöhet beträffar, är denna i högsta grad
beroende på ärftligt anlag och utgör med hänsyn härtill eu bestämd fara
för avkomman. De i motionen anförda exemplen visa ju också, hurusom
sinnesslöas barn i stor utsträckning bliva sinnesslöa eller eljest abnorma.

Införandet av äktenskapsförbud mot personer av rashygieniska skäl
innebär ju, att syftet med förbudet varit, att personerna i fråga icke
skola fortplanta sig. Detta hindras emellertid icke genom ett äktenskapsförbud,
utan blir ett sådant i hög grad illusoriskt, så länge de, mot vilka
äktenskapsförbudet är riktat, hava full frihet och möjlighet att utan
äktenskap skaffa barn till världen. I all synnerhet gäller detta om de
på ena eller andra sättet abnorma, vilka på grund av sin psykiska defekt
icke kunna bedöma följderna av sina handlingar.

Utskottet är av den uppfattningen, att här föreligger ett samhällsintresse
av så omfattande betydelse, att det med allt fog kan ifrågasättas
rätt för samhället att medelst av motionären föreslagen åtgärd inskrida till
förebyggande av det missförhållandet, att personer, för vilka äktenskapsförbud
är stadgat av rashygieniska skäl, dock fortplanta sig. Angående
förutsättningarna och de närmare formerna för ett dylikt ingripande synes
erforderlig reglering därutinnan böra ske medelst lagstiftning. Då emellertid
ifrågavarande spörsmål, såsom berörande ett hittills oprövat område av
svnnerligen grannlaga natur, givetvis maste, innan statsmakterna ställas inför
ett ståndpunktstagande till frågan om en lagstiftning på området, undergå
en fullt betryggande och allsidig utredning, ansluter sig utskottet till
motionärens hemställan om eu framställning till Kungl. Maj:t i dylikt syfte.

Utskottet vill emellertid till belysning av några av de synpunkter,
som enligt utskottets mening böra vid utredningen komma under ett närmare
bedömande, göra följande uttalanden i ämnet.

Beträffande först frågan om, vilken av de olika metoderna för sterilisering,
som kan vara att förorda, må följande framhållas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vad angår kastreringen, synes denna operation icke för någotdera
könets del böra komma i fråga. Könskörtlarna stå ej endast i fortplantningens
tjänst. De hava nämligen ej blott till uppgift att producera
sädeskroppar resp. ägg, utan hava därjämte en s. k. inresekretorisk
funktion, vilken har stor betydelse för kroppsutvecklingen och organismen
överhuvudtaget. En i barndomen utförd kassation medför därför
i flera hänseenden avvikelser i kroppsutvecklingen, men även eu först
vid vuxen ålder företagen kastration förorsakar ej sällan svåra rubbningar
på såväl det psykiska som det kroppsliga området. Särskilt vad
kvinnan beträffar har man — enligt vad från auktoritativt läkarhåll
meddelats — i detta hänseende rik erfarenhet. Vid operation å livmodern
på grund av sjukliga förändringar uti denna har man nämligen ofta
varit nödsakad att borttaga även själva könskörtlarna (äggstockarna) och
har det i dylika fall i icke mindre än 48 / blivit svåra följdsymtom
och i 33 % lindrigare sådana, medan i de fall, där endast livmodern borttagits,
men äggstockarna kunnat lämnas kvar, motsvarande siffror varit
allenast resp. 18 och 28. Det vill med andra ord säga, att i sistnämnda
fall inträdde alls inga följdsymtom i 54 medan sådana saknades
allenast i 19 % av de fall, där själva könskörtlarna borttogos. Med
sådana erfarenheter för ögonen måste man anse kastrationen vara absolut
förkastlig, där icke för densamma föreligger rent medicinsk indikation,
d. v. s. där sjukdom i könskörtlarna påkallar deras borttagande. I detta
sammanhang må också erinras om att, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, denna steriliseringsmetod i allmänhet icke är omnämnd
i de amerikanska lagstiftningarna på området.

- Vad beträffar sterilisering genom röntgenbehandling torde böra framhållas,
att även denna steriliseringsmetod torde kunna betraktas som en
slags kastration, då genom densamma åstadkommen oförmåga till fortplantning
ju beror på förstörelse av könskörtlarnas vävnad. Enligt auktoritativt
läkaruttalande medför också röntgenbehandling av könskörtlarna
icke sällan svåra följdsymtom. Därtill kommer, att man ännu torde
sakna tillräcklig erfarenhet om röntgenbehandlingens förmåga att åstadkomma
bestående sterilitet. För uppnående av detta mål lärer behandlingen
tid efter annan behöva upprepas. Av nu anförda skäl synes icke
heller röntgenbehandling böra ifrågakomma såsom steriliseringsmetod.

De olägenheter, som vidlåda sterilisering såväl genom kastration
som medelst röntgenbehandling, förefinnas däremot icke vid det enklare
ingrepp, som består allenast i avskärandet eller bortskärandet till en del
av sädesledarna resp. äggledarna (vasotomi, vasektomi, resp. tuberotomi,
tuberektomi). I fråga om mannen är denna operation absolut ofarlig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

och kali utföras t. o. m. polikliniskt. Den erfordrar ingen eller i varje
fall endast lokal bedövning och den opererade kan omedelbart återgå
till sitt arbete. I fråga om kvinnan åter är operationen ej lika enkel,
i det att antingen bukhålan måste öppnas eller — något som i regel
lärer vara görligt beträffande dem, som fött barn — ingreppet ske från
moderslidan. För operationen är därför för kvinnans del bedövning nödvändig,
och den måste åtföljas av 8 å 10 dagars sängläge, tills operationssåret
läkts. Skulle någon komplikation tillstöta, lärer operationen
icke vara alldeles ofarlig. Dock torde dödsrisken med kirurgiens nuvarande
höga ståndpunkt vara synnerligen obetydlig. Operationen har icke
någon inverkan på könsdriften och hindrar således icke äktenskaplig
sammanlevnad för vare sig kvinnan eller mannen, men omöjliggör helt
och hållet fortplantning. Då något ingrepp ej sker å könskörtlarna, fortsätta
dessa sin inresekretoriska funktion oförhindrat, vilket förklarar,
att operationen icke, som vid kassation och röntgenbehandling, förorsakar
några följdsymtom.

Enligt utskottets förmenande tala både humanitära och praktiska
skäl för att av hittills kända steriliseringsmetoder icke torde böra få ifrågakomma
andra än vasotomi, vasektomi, resp. tuberotomi, tuberektomi. Föreskrift
av sådant innehåll har också inrymts uti flera av de amerikanska
lagstiftningarna å området.

Innan utskottet övergår att uttala sig rörande de olika grupper, som
enligt motionen kunde ifrågasättas böra inbegripas under en blivande
lagstiftning å området, vill utskottet först med några ord beröra avgränsningen
mellan begreppen sinnessjuk och sinnesslö. I det svenska psykiatriska
språkbruket skiljes mellan sinnessjukdom, vilken är en pågående
sjuklig process i hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen
en medfödd abnorm sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig hjårnproeess.
Begreppet sinnessjukdom är dock, enligt vad som framgår av
propositionen vid 1915 års riksdag angående lagstiftningen om äktenskaps
ingående och upplösning, uti denna lagstiftning taget något vidare, i
det att däri inrymmes även det stationära tillstånd av slöhet (s. k. demens
eller blödsinne), vari obotlig sinnessjukdom ofta slutar. Med beteckningen
sinnesslöhet åter avses en sådan psykisk abnormitet, som beror på en
medfödd utvecklingshämning — vilket är det vanligaste — eller därpå,
att utvecklingshämning inträtt efter en i barnaåren genomgången svårare
sjukdom (t. ex. s. k. barnförlamning). Dessa från tidiga barndomen
framträdande utvecklingshämningar benämnas enligt vanligt språkbruk,
när de äro mera höggradiga: idioti, när de äro mindre svåra: imbecillitet.
Båda dessa grader av utvecklingshämning inrymmas emellertid uti be -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

greppet sinnesslöhet. Med sinnesslöa avses sålunda de, som från barndomen
äro psykiskt undermåliga i såväl högre som lägre grad (idioter
resp. imbecilla).

Vad då först beträffar de sinnesslöa, torde det — med hänsyn till
deras psykiska defekt — vara uppenbart, att ett äktenskapsförbud beträffande
dem icke i någon mån kan hava något inflytande på deras handlingar
inom det sexuella området. I den mån de icke stå så lågt, att de sakna
driftliv, behärskas de fullständigt av sina drifter och bekymra sig icke det
ringaste om, att de sätta det ena barnet efter det andra till världen. Önskar
man, att de sinnesslöa icke skola fortplanta sig, räcker det därför ej med att
förbjuda dem gifta sig, utan måste man då också direkt hindra dem att få
barn. Därvid torde man i själva verket endast hava två vägar att välja:
antingen att internera dem på anstalt av lämplig art eller att på operativ
väg beröva dem fortplantningsförmågan’. En stor del av de sinnesslöa är
— frånsett synpunkten av önskvärdheten att söka förebygga deras fortplantning
— i behov av anstaltsvård, då de på grund av sitt tillstånd icke
lämpligen kunna vårdas annorstädes än å anstalter, som äro anordnade
med hänsyn till denna uppgift. Detta gäller sålunda om det stora flertalet
av de lägre stående sinnesslöa, de s. k. obildbara sinnesslöa eller
idioterna. För sådana finnas i vårt land särskilda anstalter, s. k. sinnesslöasyler,
anordnade dels som självständiga anstalter och dels som annex
till anstalter för bildbara sinnesslöa. Ännu finnas dock å sinnesslöasyler
tillsammantagna endast cirka 1,330 platser, medan ett flerdubbelt antal
sådana platser lärer vara behövligt. De obildbara sinnesslöa torde utgöra
mer än hälften av samtliga sinnesslöa, vilkas hela antal i vårt land beräknas
uppgå till cirka 14,000. Möjlighet torde dock finnas för att förenämnda
platsbehov för obildbara sinnesslöa skall inom ej alltför avlägsen framtid
kunna bliva bättre tillgodosett, då medicinalstyrelsen dels anbefallts
att uppgöra förslag till anordnande av anstalter för svårskötta obildbara
sinnesslöa å såväl Hultsfreds som Vännäs’ förutvarande lägerplatser och
dels, på grund av den 12 augusti 1921 erhållet uppdrag att utreda frågan
om vården av andra vuxna obildbara sinnesslöa, begärt att få undersöka,
huruvida vid Lund och Härnösand uppförda kaserner kunna
för ändamålet användas. För övrigt är emellertid att märka, att de
obildbara sinnesslöa utgöra den grupp av sinnesslöa, som torde hava
minst betydelse för den här avhandlade frågan, då hos dessa lågt stående
sinnesslöa (s. k. idioter) även sexualdriften i allmänhet lärer vara
mer eller mindre utslocknad. Helt annorlunda torde förhållandet vara
med de relativt högre stående sinnesslöa, de s. k. bildbara sinnesslöa
eller imbecilla, vilkas könsdrift ofta lärer vara mycket starkt utvecklad.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 17

Sådana begagna gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder
sig, varför följden av att de leva i frihet utan noggrann tillsyn, såsom
erfarenheten visar, ofta blir den, att de sätta det ena barnet efter det
andra till världen. För de till vuxen ålder komna sinnesslöa, som tillhöra
de imbecillas grupp, äger emellertid vårt land ännu mycket ringa
antal anstaltsplatser, i det att de anstalter för bildbara sinnesslöa, som
hos oss finnas, till övervägande del äro avsedda för de bildbara sinnesslöa
barnen. I skolhemmen för sådana finnas sålunda numera c:a 1,500
platser, medan vi äga sammanlagt endast något över 350 platser uti anstalter
resp. annexavdelningar för till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa,
de s. k. arbetshemmen för sinnesslöa. Då de sinnesslöas antal i
vårt land — som nämnts — beräknats till cirka 14,000 och bortåt hälften
av dem torde tillhöra gruppen av bildbara sinnesslöa (imbecilla), motsvarar
det sålunda befintliga antalet platser i arbetshem för sinnesslöa
endast eu ringa bråkdel av vad som skulle vara behövligt, därest alla
imbecilla, som befinna sig i fruktbarhetsåldern, skulle kunna bliva omhändertagna
i för dem lämplig anstalt. Visserligen har 1916 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt utredning, vilka åtgärder borde vidtagas
för beredande av nödigt antal anstaltsplatser för till vuxen ålder
komna bildbara sinnesslöa, men då, enligt vad utredningen hittills lärer
hava utvisat, dessa icke lämpligen torde kunna sammanföras i större
massor å en och samma plats utan möjlighet till arbete utomhus, utan
frågan bäst torde lösas genom att fortsätta på den hos oss hittills inslagna
vägen att anordna arbetshem såsom annex till uppfostringsanstalterna
för sinnesslöa barn, ligger det i sakens natur, att ovannämnda
mål icke kan nås utan stora kostnader och efter nog så lång tidsutdräkt.
Tillsvidare i varje fall äro alltså kommunerna nödsakade att
omhändertaga dessa sinnesslöa, vilket emellertid i allmänhet icke torde
kunna ske under sådana förhållanden, att möjligheten för att de få tillfälle
till sexuellt umgänge kan uteslutas. För att på ett fullt betryggande
sätt förebygga, att de fortplanta sig, återstår då endast såsom en utväg att,
då vederbörande förmyndare, närmaste anhörig eller kommunala myndighet
finner förhållandena därtill föranleda, låta sterilisera dem. I vad
mån begäran eller samtycke av nämnda vederbörande må anses erforderligt
härför, är en fråga, som särskilt bör bliva föremål för den ifrågasatta
utredningen. Visserligen kan det ju icke under några förhållanden
vara lämpligt, att sådana sinnesslöa, som hava benägenhet för att föra
ett otuktigt levnadssätt, få vistas ute i samhället, utan är det givetvis
önskvärt att få tillräckligt med anstaltsplatser för sådana. Men frånsett
att detta önskemål — såsom nämnts — icke så snart kan bliva
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 2 avd. 21 käft. (AV 24.) 3

Andra lagutskottets utlåtande Nr.24.

realiserat, torde för åtskilliga av de till vuxen ålder komna sinnesslöa,
som äro i någon mån arbetsföra — särskilt manliga sådana — anstaltsvård
utan olägenhet kunna undvaras, blott, i den händelse förhållandena
därtill föranleda, den säkerhetsåtgärd, som ligger uti steriliseringen, blir
vidtagen. I sakens natur torde ligga, att risken för förförelse till sexuellt
umgänge beträffande kvinnliga sinnesslöa är mera framträdande och därför
behovet av anstaltsvård för dem ock jämförelsevis större.

Vad sedan angår de sinnessjuka torde det förevarande spörsmålet
icke hava samma betydelse i fråga om dem som beträffande de
sinnesslöa, då det stora flertalet sinnessjuka i allt fall på grund
av sjukdomens yttringar äro i behov av vård å sinnessjukhus och
anstaltsplatser också numera finnas för det stora flertalet vårdbehövande
sinnessjuka. I övrigt torde allenast sådana sinnessjuka, vilkas
sjukdom är av obotlig art eller av periodiskt återkommande natur,
böra kunna göras till föremål för sterilisering. Som redan i det föregående
nämnts, är just den periodiska formen av sinnessjukdom framför
allt förorsakad av ett sjukligt anlag. Risken för dettas överförande
på avkomman är, enligt vad erfarenheten visat, i dylika fall lika stor,
vare sig avlandet sker under en sjukdomsperiod eller i en fri intervall.
Frånsett den rashygieniska synpunkten kan det emellertid redan av rent
yttre sociala skäl icke vara lämpligt, att en person med täta anfall av
sinnessjukdom under sina fria intervaller skaffar sig det ena barnet efter
det andra. Vid uppkommande fråga om sterilisering av periodiskt sinnessjuka
synes emellertid möjlig utsikt till sjukdomens botande böra i de
särskilda fallen bliva föremål för bedömande av läkare och vid den av
utskottet ifrågasatta utredningen böra övervägas, i vad mån en avgränsning
av dylika sjuka från rätt till sterilisering i vissa fall möjligen bör
äga rum. I ännu högre grad än vad fallet är beträffande periodiskt
sinnessjuka tala de yttre sociala skälen, såsom oförmåga att fylla föräldraplikten
o. s. v., mot att barn sättas till världen av den, som lider av
kronisk, obotlig sinnessjukdom — denna må i övrigt stå på mer eller
mindre ärftlig grund. I fråga om sådana obotligt sinnessjuka, som kommit
in i ett lugnare skede, sa att anstaltsvård för dem icke längre är
nödvändig, torde därför sterilisering kunna vara av betydelse. Detsamma
torde ock gälla om de fall, där en överstånden sinnessjukdom kvarlämnat
en mera påtaglig psykisk defekt, ty icke heller sådana individer kunna ju
lämpa sig för föräldrakallet. I sakens natur synes ligga, att sterilisering
av en periodiskt sinnessjuk med fria intervaller icke bör få ifrågakomma,
med mindre personen själv och, därest han är gift, även andra maken framställer
begäran härom. Även synes samma medverkan böra ifrågasättas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

för sterilisering av sådana, hos vilka eu överstånden sinnessjukdom kvarlämnat
psykisk defekt. I vad mån, då fråga är om en obotligt sinnessjuk,
vars sjukdom är av kronisk art utan tria intervaller eller som lupit
ut i ett slutligt tillstånd av blödsinne, åtgärden skall göras beroende av
.vederbörande förmyndares, nära anhörigs eller kommunala myndighets
begäran eller samtycke, är eu fråga, som särskilt bör bliva föremål för
den ifrågasatta utredningen.

Vad de fallandesjuka beträffar torde om många av dem gälla, att
de äro från barndomen sinnesslöa, medan återigen åtskilliga av de fallandesjuka,
som ursprungligen varit normala, i psykiskt hänseende med åren
bliva sinnessjuka. Båda dessa grupper av fallandesjuka torde i allmänhet
vara i behov av anstaltsvård, varför den förevarande frågan beträffande
dem blir av mindre betydelse, sedan nödigt antal platser å
epileptikeranstalter blivit anskaffat, eu fråga varom utredning för närvarande
pågår. I övrigt föreligger i fråga om fallandesjuka, som äro
sinnesslöa eller sinnessjuka, givetvis samma indikationer för sterilisering
som beträffande andra sinnesslöa och obotligt sinnessjuka.

Vad åter beträffar fallandesjuka utan psykisk defekt gäller, som
förut nämnts, äktenskapsförbud även för dem, därest sjukdomen härrör
av övervägande inre orsaker, med rättighet dock för Kungl. Maj:t
att meddela dispens. Sådan har emellertid, såsom i motionen är omnämnt,
i allmänhet endast lämnats i sådana fall, där det kunnat antagas,
att äktenskapet blivit barnlöst. Emellertid har erfarenheten visat, att
icke heller beträffande psykiskt normala fallandesjuka syftet med äktenskapsförbudet
alltid har nåtts, utan att barn av sådana individer blivit
födda utom äktenskap. I motionen har endast ifrågasatts, att det måtte
bliva tillåtet att sterilisera fallandesjuka, som styrka, att syftet med
deras begäran om sterilisering är att få ingå äktenskap. Givetvis äro
sådana fall de mest ömmande, då det måste betecknas som en grymhet
mot den psykiskt normale fallandesjuke, att han ej kan få bilda eget hem,
när tillfälle därtill bjudes honom. Ser man frågan icke endast från den
humanitära sidan utan även från rent rashygienisk synpunkt, synes det
dock finnas visst fog för att utsträcka, medgivandet till sterilisering att gälla
alla sådana i fruktbarhetsåldern varande personer, som lida av fallandesot,
vilken härrör av övervägande inre orsaker. Givetvis måste emellertid
då såsom villkor för steriliseringen böra föreligga, förutom begäran av
vederbörande om åtgärdens vidtagande, uttalande av vederbörande myndighet,
att fallandesot av sådan art är för handen.

I motionen har slutligen ifrågasatts, huruvida icke sterilisering
under vissa förhållanden kunde vara tillåten beträffande ännu en grupp

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

av människor, nämligen brottslingar, söm begått våldtäkt eller gjort sig
skyldiga till andra svårare sedlighetsförbrytelser. Avses härmed att beröva
en dylik förbrytare förmåga till sexuellt umgänge och såmedelst
söka förhindra, att han ånyo, sedan han återfått friheten, begår våldtäkt
eller annan svårare sedlighetsförbrytelse, kan givetvis icke någon annan
operation än kassation lämpligen ifrågasättas, då, såsom av det ovan
anförda framgår, vasotomi resp. vasektomi på intet sätt borttager
förmågan av sexuellt umgänge, utan allenast omöjliggör alstrandet av
barn. Icke ens med kastration torde för övrigt sedlighetsförbrytelser
kunna helt förhindras. Av den redogörelse, som är publicerad rörande de i
Schweiz med myndighets medgivande utförda kastrationerna, framgår, att
de sexuella fantasierna visst icke försvinna efter könskörtlarnas borttagande
och att potensen ofta först efter längre tid — månader, ja åratal
— fullständigt slocknar. Även i fråga om en kastrerad synes man
alltså kunna hava att räkna med otuktiga handlingar, försök till våldtäkt
m. fl. sedlighetsförbrytelser. Införandet av en straffpåföljd, bestående
i att brottslingen berövas sina könskörtlar, skulle ju för övrigt innebära
ett återfall till en gången tids barbarism, då stympningar, till arten bestämda
efter det begångna brottet, voro även för vårt lands del förekommande
strafformer. Och att förlusten av könskörtlarna icke sällan
medför svåra rubbningar uti organismen, är ju redan i det föregående
närmare omnämnt. Utskottet har också därvid som sin uppfattning uttalat,
att kastration icke bör vara tillåten, med mindre rent medicinsk
indikation för dess utförande föreligger. Anmärkningsvärt är även, att
kastration icke någon gång lärer vara utförd i de två amerikanska stater,
där sterilisering blivit införd i lagstiftningen allenast som ett straff, vilket
kan ådömas vissa grövre förbrytare. I den ena av dessa stater är
den ifrågavarande lagen numera upphävd och i den andra staten är det
rent av stadgat, att steriliseringen ej får bestå i kastration. Vid sådant
förhållande kan ju emellertid åtgärden icke heller utgöra något led i
brottslighetens bekämpande. I den mån motionären haft sådant syfte
med sitt förslag^ rörande sterilisering av sedlighetsförbrytare, måste utskottet
alltså, på de ovan anförda skälen, härutinnan taga bestämt avstånd
från detsamma.

Skulle åter motionären med sitt ifrågavarande förslag haft ett rashygieniskt
syfte, är den erinran mot detsamma att göra, att det ur sådan
synpunkt kunde vara lika och ofta kanske än större anledning att
företaga sterilisering å åtskilliga andra brottslingar, särskilt en del vaneförbrytare,
vilkas permanent antisociala tendenser syntes bottna uti ett
medfött anlag. Under förarbetena till vår nu gällande äktenskapslag -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 21

stiftning framfördes av Uppsala medicinska fakultet det förslaget, att
bland äktenskapshindren måtte upptagas icke endast sinnessjukdom, sinnesslöhet
och visst slag av fallandesot utan jämväl svarare sjalslyte eller
sedlig defekt, varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga
(inbegripet etiska) utveckling måste förutses. På närmare anförda skal
upptog emellertid lagberedningen icke äktenskapsförbud för nämnda kate
gori, och då Kungl. Maj:t och riksdagen ställde sig pa samma ståndpunkt,
finnes icke heller sådant äktenskapshinder inrymt uti vår gällande
äktenskapslagstiftning.

Utskottet finner emellertid vägande skäl tala for att ett steriliseringsförfarande
i rashygieniskt intresse begränsas eller i varje fall för
närvarande begränsas att gälla allenast sådana individer, för vilka aktenskapsförbud
är stadgat. Att märka är också, att det härvid — om
man bortser från de psykiskt normala fallandesjuka genomgående
är fråga om psykiskt sjuka och abnorma individer, beträffande vilkas
behandling valet ofta med fog synes kunna stå mellan anstaltsvard
eller sterilisering. Som av det ovan anförda framgar, har utskottet
emellertid ifrågasatt, att sistnämnda åtgärd i dylika fall icke skulle ia
äga rum utan vederbörande förmyndares, närmaste anhörigs eller kommunala
myndighets begäran eller samtycke. Skulle nu en lagstiftning
om sterilisering av icke medicinsk indikation utsträckt till att omfatta
vissa brottslingar, eventuellt, såsom under utskottsbehandlingen
varit på tal, ännu någon ytterligare grupp, såsom exempelvis de tran
rashygienisk synpunkt nog så mindervärdiga kroniska alkoholisterna
även beträffande sådana, liksom i fråga om psykiskt normala fallandesjuka,
endast gälla rättighet att låta sterilisera sig, torde lagstiftningen
här icke få någon betydelse, då brottslingen eller den kromske alkoholisten
icke, såsom fallet är med epileptikern, av ett fakultativt aktenskapsförbud
hade anledning att låta sig berövas sin fortplantningsförmåga.
Skulle något kunna vinnas med lagstiftning om sterilisering av
vissa brottslingar och kroniska alkoholister, måste det därför uppenbar 1-gen rent av föreskrivas, att sterilisering å dem på så sätt bleve ob lga
torisk, att den under alla förhållanden skulle verkställas före den dag, da
de, efter att hava avtjänat ådömt frihetsstraff resp. vant intagna a
alkoholistanstalt, skulle i laga ordning frigivas. En dylik lagstiftning
skulle ju emellertid betyda införandet av sterilisering stvang för vissa
grupper av människor. Utskottet ansluter sig emellertid till den aven
av motionären eljest intagna ståndpunkten, att i den ifrågasätta utred
ningen icke borde innefattas frågan om obligatorisk sterilisering, utan att
densamma endast skulle gälla fastställande av regler, när sterilisering av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

sociala skäl må vara tillåten. För en sådan begränsning talar även, att
man därmed undanröjt den viktigaste invändningen mot lagstiftning på
detta område, vilken just gällt tvånget till sterilisering. I detta sammanhang
må också erinras om, att i amerikanska stater med lagstiftning
om tvångssterilisering man — av tillgängliga uppgifter att döma — i
allmänhet icke synes hava följt lagens stränga bestämmelser härutinnan,
utan i allmänhet företagit sterilisering endast efter särskilt samtycke.

Ett par andra invändningar mot lagstiftning om sterilisering, som
ofta blivit framställda, vill utskottet här upptaga till skärskådande.

Den ena av ifrågavarande invändningar är av rashygienisk innebörd.
Det har framhållits å ena sidan, att vår kunskap om ärftlighetsförhållandena
ännu är mycket bristfällig, men att möjligheten till regeneration,
så att eu psykiskt defekt individ kan få ett normalt barn, ingalunda
är utesluten, och å andra sidan, att sterilisering av sinnessjuka
och abnorma från rashygienisk synpunkt icke skulle få så stor betydelse,
då de flesta psykiskt defekta födas av personer, som själva äro normala.
Om också dessa synpunkter hava sin riktighet, kan utskottet dock ej
finna, att de tala emot den ifrågasatta utredningen. Tv det måste väl
dock anses vara en stor vinst för samhället, om man kunde förhindra
tillkomsten av alla de sinnesslöa och eljest abnorma, vilka födas av
psykiskt defekta individer, som icke ens kunna taga hand om sig själva,
än mindre äga förmåga att försörja och uppfostra sina barn. Härigenom
vunnes nämligen icke endast, att antalet sinnesslöa och abnorma barn
minskades, utan även att tillkomsten förhindrades av just de till dessa
kategorier hörande barn, som icke ägde föräldrar, vilka kunde taga hand
om dem, utan detta måste komma på samhällets lott. Vad så den första
av ovannämnda synpunkter beträffar, att även en psykiskt defekt kan
få ett normalt barn, kan utskottet icke finna annat än att det undfalla
förhållanden måste betraktas såsom icke önskvärt, att sinnesslöa och
sinnessjuka sätta barn till världen, då de ju icke kunna fylla föräldrakallet.

En annan vanlig invändning mot sterilisering av sociala skäl är
av etisk innebörd. Det har nämligen sagts, att dess genomförande
kunde befaras få till följd en ökning av de lösa könsförbindelserna, i
det att vederbörande individer efter steriliseringen skulle känna sig
oförhindrade att ohämmat följa sina drifter. Icke heller denna invändning
kan utskottet tillmäta någon större betydelse. Som redan i
det föregående är omnämnt, torde det nämligen förhålla sig så, att det
stora flertalet av de individer, om vilka det här kan bliva fråga, på
grund av sin psykiska defekt icke kan behärska sina drifter, utan
under alla förhållanden blint följer dessa. Givetvis är, såsom ovan fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

hållits, anstaltsvård i dylika fall önskvärd, men där sådan av platsbrist
ej kan anskaffas, får det väl anses vara befogat att genom operation
beröva ifrågavarande fri di vider fortplantningsförmågan. Ty för samhället
är det dock av stor betydelse, att dessa sinnesslöa eller eljest abnorma
icke skaffa till världen en avkomma, som med största sannolikhet blir av
mycket dålig beskaffenhet.

Uti en blivande lagstiftning om sterilisering torde, till förhindrande
av missbruk, böra inrymmas noggranna föreskrifter rörande bestämmanderätten
till och sättet för operationens utförande m. m. Utskottet har
redan i det föregående uttalat sig för att någon annan nu känd metod än
det enklare ingrepp, som består i avskärandet eller bortskärandet till en del
av sädesledarna resp. äggledarna (vasotomi, vasektomi resp. tuberotomi,
tuberektomi), icke bör få ifrågakomma. Sådana föreskrifter synas vidare
böra meddelas, att operationen ifråga blir utförd endast under fullt betryggande
förhållanden. I det hänseendet torde vid utredningen särskilt
böra tagas under övervägande, huruvida icke sterilisering av kvinna, å vilken
operationen är mera ingripande än å man, alltid borde utföras å sjukhus.
Vad så själva bestämmanderätten beträffar, kunna olika möjligheter
tänkas. I vissa fall, såsom ifråga om sinnesslöa, behövde det kanske icke
möta några betänkligheter att låta den enskilde läkaren besluta om sterilisering
eller eventuellt låta åtgärden vara beroende av tvenne läkares
samstämmiga uppfattning. I så fall borde kanske dock stadgas, att
rapport avgåves till medicinalstyrelsen rörande varje sterilisering med
angivande av indikationen för ingreppet, på vems begäran det ägt rum,
o. s. v. I fråga om såväl fallandesjuka som sinnessjuka vore kanske
lämpligast att lägga bestämmanderätten i medicinalstyrelsens hand. Vad
särskilt de fallandesjuka beträffar talar härför, att den praxis nu är rådande,
att medicinalstyrelsens yttrande städse brukar inhämtas, innan
Kungl. Maj:t avgör ansökan om dispens från äktenskapsförbudet för
fallandesjuk. I sådana ärenden är det den s. k. rättspsykiatriska nämnden,
som beslutar yttrande å medicinalstyrelsens vägnar. Skulle även en
juridiskt utbildad person anses böra deltaga uti beslut av medicinalstyrelsen
rörande sterilisering, kunde ju den rättspsykiatriska nämnden vid
dylika ärendens avgörande lämpligen förstärkas med representanten för
juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Som
redan i det föregående framhållits, torde frågan om när begäran eller
samtycke av vederbörande själv eller hans förmyndare eller närmaste
anhörige eller vederbörande kommunala myndighet skall anses erforderlig,
böra bliva föremål för särskilt övervägande vid den kommande utredningen.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa utredning, under vilka förutsättningar
och i vilken ordning sterilisering av sinneslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka må kunna företagas, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.

Stockholm den 27 maj 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendeta behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, Linder, greve Spens, von

Koch, Schedin, Wahl* och Lundell*; _ , . „ ... , *

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman , Karlsson i Hasa back ,
Hage, Nilsson i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Sundling och Björkman i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

221628