Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968 (Utlåtande 1968:L2u24 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till smittskgddslag, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 februari 1968 dagtecknad proposition, nr 36, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 775 av herr Hubinette samt II: 1004 av
herr Åkerlind och fru Heurlin,

2) de likalydande motionerna I: 776 av herrar Wirtén och Svanström
samt II: 1003 av herrar Ullsten och Sjönell,

3) motionen I: 769 av fru Segerstedt Wiberg,

4) motionen II: 1001 av herrar Nilsson i Lönsboda och Ullsten,

5) motionen II: 1002 av herr Norrby, samt

6) motionen II: 1005 av herr Åkerlind och fru Heurlin.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 24

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

De framlagda lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Smittskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §■

Det åligger kommun att enligt bestämmelserna i denna lag vidtaga erforderliga
åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar hos människor.
Hälsovårdsnämnden har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten.

2 §•

Länsstyrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet
och tillse att lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet.

3 §.

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma
sjukdomar i riket. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar till ledning
för hälsovårdsnämnderna.

4 §•

Smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska
sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Konungen bestämmer vilka
sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och till veneriska
sjukdomar.

Med sjukdom avses i lagen endast sjukdom i smittsamt skede. Venerisk
sjukdom skall anses vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet
föreligger eller förnyat framträdande av sådana symtom kan befaras eller
det föreligger fara för att sjukdomen överföres till avkomma i fosterstadiet.

Om smittsam sjukdom som ej hänförts till de allmänfarliga eller veneriska
sjukdomarna fått större utbredning på en ort eller uppträder i elakartad
form, kan länsstyrelsen för viss tid förordna, att sjukdomen skall anses som
allmänfarlig. Förordnande kan avse hela länet eller del därav.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968
Allmänfarliga sjukdomar
5 §.

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara,
att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att,
såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröjligen underrätta
tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall
inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan
inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande
skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall
ombord på fartyget.

6 §•

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta
av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare låta undersöka
sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av tjänsteläkaren
och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial
eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även
den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta
därav.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den
enskilde.

7 §■

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han
skyldig att efter beslut av den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande
läkare som författningsenligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden
låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal
som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han
med hänsyn till faran för smittans spridning icke kan behandlas i öppen
vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i
första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning
i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare misstänkes
lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,
om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas
om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse
till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant
pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8 §•

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller kan
intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1968

därav, är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård
till dess han med hänsyn till faran för att han skall sprida smitta kan
behandlas i öppen vård.

9 §•

Om allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat, åligger
det hälsovårdsnämnden i kommunen att, efter samråd med läkare som avses
i 7 §, ofördröj ligen utreda orsaken till sjukdomens uppträdande och vidtaga
de åtgärder som fordras för att hindra att sjukdomen utbredes. Nämnden
skall hålla länsläkaren underrättad om utredningen och om de åtgärder som
vidtagits.

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra
utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kommun
eller misstanke därom föreligger.

10 §.

När allmänfarlig sjukdom inträffat, skall hälsovårdsnämnden vid behov
ombesörja att smittrening på kommunens bekostnad sker av den sjukes
bostad och annan lokal där han uppehållit sig samt av gång- och sängkläder
och andra föremål, som kan befaras överföra smitta. Staten och
landstingskommun svarar dock för smittrening av egna fordon.

Om det anses nödvändigt, får hälsovårdsnämnden mot utgivande av
skälig ersättning låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål
som avses i första stycket.

Den som fått hälsovårdsnämndens uppdrag att verkställa smittrening
får ej vägras tillträde till det utrymme där smittrening skall ske.

11 §■

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen kan, ut
över vad eljest i denna lag föreskrives, förordna om isolering av befolkningen
inom visst område och därmed jämförbar åtgärd, förstöring ellei
förändring av egendom eller förbud mot eller inskränkning i användningen
därav, om åtgärden är påkallad av särskilda skäl för att hindra utbredningen
av allmänfarlig sjukdom.

Veneriska sjukdomar
12 §.

Den som har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom är
skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövs.
Han skall följa de föreskrifter, som läkaren meddelar om sjukdomens
vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § första punkten
skall länsläkaren anmana honom att söka läkare och underkasta sig behandling
samt att förete intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han
anmanas att följa de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Föreligger
grundad anledning befara att han skall sprida smitta skall han anmanas
att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller som
drives av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden
för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under
15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

14 §.

Underlåter någon att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i det
län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning
eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han
skall sprida smitta, att han skall intagas på sjukhus som avses i 13 §. Kan
det skäligen antagas, att anmaning icke skulle efterföljas, får sådant beslut
meddelas utan att anmaning skett.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren
meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart
underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess
länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej
tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse
hos läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan
person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren anmana
denne att underkasta sig läkarundersökning och förete intyg om resultatet
av undersökningen.

Bestämmelserna i 13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall
som avses i denna paragraf.

Efterföljes ej anmaning gäller bestämmelserna i 14 § i tillämpliga delar
>ckså fall som avses i denna paragraf.

16 §.

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk sjukdom intagits
på sjukhus är skyldig att kvar stanna och underkasta sig nödvändig vård
till dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre
föreligger.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr dr 1968

17 §.

Finns anledning misstänka att den som lämnat uppgift som avses i 15 §
första stycket därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagaren rätt att
få upplysning om vem som lämnat uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att inom landstingsområdet ombesörja
kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av
venerisk sjukdom eller misstanke därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras
enligt denna lag tillhandahållas utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas
utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna att i länsläkarens ställe annan läkare skall
göra anmaning som avses i 13 och 15 §§.

Övriga smittsamma sjukdomar

20 §.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller
venerisk sjukdom, kan länsläkaren ålägga hälsovårdsnämnden att verkställa
utredning om orsaken till att sjukdomen uppträtt och vidtaga de
åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen sprides.

Övriga bestämmelser

21 §.

Beslut om utskrivning av sådan intagen som avses i 8 eller 16 § meddelas
av överläkaren eller motsvarande läkare. Talan mot beslut varigenom någon
förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten föres hos länsstyrelsen genom
besvär.

22 §.

Beträffande stad som ej tillhör landstingskommun skall vad i denna lag
eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun
gälla staden och vad som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i
den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter
som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna
länsläkare att fullgöra dessa.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden
vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller
med stöd därav meddelade föreskrifter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

23 §.

Landstingskommun bestrider kostnaderna för sådan laboratorieundersökning
av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd inom
landstingsområdet finner erforderlig vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk
sjukdom eller vid misstanke om sådan sjukdom och som utföres vid
laboratorium som socialstyrelsen godkänt för ändamålet.

Vad i första stycket sägs gäller även sådan laboratorieundersökning av
prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än
allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstalt som avses i 7 eller 13 §
skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommunen
i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad ovan föreskrives äger motsvarande tillämpning beträffande den som
utan att vara sjuk för smitta av allmänfarlig sjukdom.

24 §.

Den som är eller varit verksam inom smittskyddet enligt denna lag
eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen yppa vad han
därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse
av målsägande.

'' 25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av hälsovårdsnämnd, om någon åsidosätter vad som åligger
honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att
verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall

ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör landstingskommun,
av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14
eller 15 §,

på begäran av länsläkare eller av överläkare eller motsvarande läkare vid
sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna
på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke
om det har könsligt umgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Har brott soin avses i första stycket förövats mot make, må åklagare väcka
åtal endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från
allmän synpunkt.

27 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift
som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

28 §.

Den som hjälper någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna
på sjukvardsanstalt att avvika därifrån, dömes till böter eller fängelse i
högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § i sin verksamhet enligt
denna lag erhållit uppgift som ger anledning antaga att gärning som avses
i 26 § eller i 6 kap. 7 § brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till
åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på
begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats
av länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även domstolen
rätt att få sådan uppgift.

30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av
utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myndighet
som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område
för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande meddelats,
ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att bestämma,
om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig
inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde
därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande
krigsmakten meddela föreskrifter som avviker från denna lag.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om
särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in
i riket eller sprides till utlandet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar
efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

34 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars
1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 2 och 3 mom. samt 7 § sjukvårdslagen
den 6 juni 19621 skall upphöra att gälla, dels att i 5 och 17 §§, 18 § 1 och
3 inom., 20 och 22 §§ samt 34 § 1 mom. lagen ordet »medicinalstyrelsen» eller
böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande
böjningsform, dels att 6 § 1 inom., 13 § 2 mom., 16 § 2 mom., 25 § 2 mom.
och 27 § lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Sjukhus benämnes, om
ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett
för vårdbehövande oberoende
av fallets svårare eller lindrigare
art, och sjukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande
vård. Sjukstuga må vara försedd
med högst trettio vårdplatser;
dock må utan hinder härav såsom
särskild avdelning av sjukstuga anordnas
tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,
förlossningshem och
sjukhem.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om
ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett
för vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art,
och sj ukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande
vård. Sjukstuga må vara försedd
med högst trettio vårdplatser; dock
må utan hinder härav såsom särskild
avdelning av sjukstuga anordnas
förlossningshem och sjukhem.

13 §.

2 mom. Om särskilda — — -— flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,
att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,
epidemisjukstuga, för -

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,
att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, förlossningshem
eller sjukhem. Finnes icke

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se 1966:294.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lossningshem eller sjukhem. Finnes
icke sjukhusintendent vid sådant
sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de
åligganden som eljest tillkomma
sjukhusintendent skola fullgöras.

2 mom. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och
epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga
och epidemisjukstuga s j u kstugu
läkare samt

3) vid sjukhem sj ukhemsläk
a r e eller, om medicinalstyrelsen
efter framställning av sjukvårdsstyrelsen
så förordnat, överläkare.

Såvida ej — —--------

Överläkare må--- ------

sjukhusintendent vid sådant sjukhus,
ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de åligganden
som eljest tillkomma sjukhusintendent
skola fullgöras.

§•

2 mom. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare
samt

3) vid sjukhem s j u k h e in s 1 äk
a r e eller, om socialstyrelsen efter
framställning av sjukvårdsstyrelsen
så förordnat, överläkare.

vid förlossningshem.

--nu sagts.

2 mom. Utan sådan prövning av
vårdbehovet, som avses i 1 mom.,
skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats
behäftad med eller misstänkes vara
behäftad med sådan smittsam sjukdom,
som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående
åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar erhållit föreskrift
eller anmaning att låta sig intagas
till vård på sjukhus eller beträffande
vilken förordnande om intagning
meddelats jämlikt nyssnämnda lag
samt

3) den som ---—-----

§•

2 in o m. Utan sådan prövning av
vårdbehovet, som avses i 1 mom.,
skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats
behäftad med eller misstänkes vara
behäftad med allmänfarlig sjukdom
som avses i smittskyddslagen,

2) den som enligt 12 eller 13 §
smittskyddslagen erhållit föreskrift
eller anmaning att låta intaga sig
för vård på sjukhus eller beträffande
vilken beslut om intagning meddelats
enligt 14 § nämnda lag samt

— dylik hänvisning.

Den som

27 §.

— finnes stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2å år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sättes vårdavgift---inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård
och underhåll på allmän sal av den,
som enligt epidemilagen eller lagen
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar är berättigad att
kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll
på sjukhus.

Vårdavgift må ej uttagas för vård
och underhåll på allmän sal av den,
som enligt smittskyddslagen är berättigad
att kostnadsfritt åtnjuta
vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Andra lagutskottets utlåtande nr .24 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma
sjukdomar sammanförs till en smittskyddslag, som skall ersätta
lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen
och tuberkulosförordningen.

I förslaget skiljs mellan allmänfarliga sjukdomar — motsvarande dem
som nu regleras i epidemilagen och tuberkulosförordningen — och veneriska
sjukdomar.

Beträffande de allmänfarliga sjukdomarna föreslås bestämmelser som
är av grundläggande betydelse för smittskyddet och som ålägger den enskilde
vissa förpliktelser. Sådana sjukdomsfall skall anmälas till läkare.
Såväl sjuka som smittbärare skall vara skyldiga att genomgå läkarundersökning
och underkasta sig provtagning samt foga sig i isolering eller
annan inskränkning i sin rörelsefrihet. Om behandling med hänsyn till
smittfaran inte kan ske i öppen vård skall skyldighet föreligga för den
sjuke eller smittbäraren att låta inta sig på sjukhus. Beslut om intagning
på sjukhus av den som inte frivilligt söker sjukhusvård, då sådan är påkallad,
skall få meddelas av tjänsteläkare.

Enligt förslaget skall den som har anledning anta att han är veneriskt
sjuk underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren
meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon
underlåter att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis
intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han
sprider smitta.

Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på
varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den
som därvid utpekas föreslås också bli skyldig att genomgå läkarundersökning.
Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse
därigenom gjort sig skyldig till brott föreslås rätt för åklagare att
få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Landstingen och de landstingsfria städerna skall enligt förslaget åläggas
att ombesörja kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård
av venerisk sjukdom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Av propositionen redovisas endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Aspling, anfört samt lagrådets yttrande. Beträffande övriga delar
av propositionen hänvisas till denna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Motionsyrkandena

I motionerna 1: 775 av herr Hubinette samt II: 1004 av herr Åkerlind och
fru Heurlin yrkas, »att riksdagen måtte

1. antaga det till propositionen nr 36 fogade förslaget till smittskyddslag
med den ändringen att 32 § erhåller följande lydelse.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om
särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in i
riket eller sprides i riket eller till utlandet.

2. uttala att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om införande av obligatorisk
hälsokontroll för anställda inom restaurangnäringen.»

I motionerna 1:776 av herrar Wirtén och Svanström samt 11: 1003 av
herrar Ullsten och Sjönell yrkas, »att riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 36 måtte besluta

1) att den förteckning över sjukdomar som skall kunna föranleda ingripanden
enligt smittskyddslagen måtte intagas i lagtexten, samt

2) att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till nya bestämmelser angående
ersättning till smittbärare, varvid de ovan anförda synpunkterna bör
beaktas.»

I motionen I: 769 av fru Segerstedt Wiberg yrkas »att riksdagen ville vid
antagande av förslaget till smittskyddslag däri infoga regler som anger på
vilka allmänfarliga sjukdomar lagen skall vara tillämplig.»

I motionen II: 1001 av herrar Nilsson i Lönsboda och Ullsten yrkas, »att
riksdagen måtte besluta att 7 § sista stycket smittskyddslagen får följande
lydelse: ''Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,
om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren
skriftligen delges beslutet om intagning av läkaren och därvid upplgsas om
sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse till dess
hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant
pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.’» I

I motionen II: 1002 av herr Norrby yrkas, »att riksdagen beslutar att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådana åtgärder att mindre primärtommuners
nettokostnader för karantänsverksamhet regelmässigt täcks
!ied statsmedel.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

I motionen II: 1005 av herr Åkerlind och fru Heurlin yrkas »att riksdagen
måtte antaga det till proposition nr 36 fogade förslaget till smittskyddslag
med den ändringen att 13 § erhåller följande lydelse:

13 §.

Åsidosätter någon-------- — •— detta skett.

Om så erfordras —--- -—------honom.

Föreligger grundad-----—--— -— — av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden
för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under 18 år
skall den jämväl tillställas den som har bestämmanderätten över barnet.»

Beträffande motiveringen för yrkandena hänvisas till motionerna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Departementschefen vid lagrådsreinissen
Allmänna synpunkter

Det har sedan gammalt varit en uppgift för samhället att se till att
smittsamma sjukdomar i görligaste mån bekämpas. Genom lagstiftning på
området har man sökt skapa förutsättningar för effektiva åtgärder från det
allmännas sida. Bl. a. har öppnats möjligheter till ingripanden mot personer
som lider av eller bär smitta av allvarligare sådana sjukdomar. Regleringen
sker f. n. genom epidemilagen, lagen mot utbredning av könssjukdomar
och tuberkulosförordningen.

Den gällande lagstiftningen på området har ansetts böra ses över som ett
led i reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område. Lagstiftningen behöver
anpassas efter den medicinska utvecklingen, såväl vad gäller vilka sjukdomar
den skall omfatta som de åtgärder som skall vidtas för att bekämpa
dem. En anpassning måste också ske till organisationsförändringar inom
hälsovården och den öppna sjukvården. Särskilt angeläget är att söka åstadkomma
ökad effektivitet i kampen mot de veneriska sjukdomarna.

Lagstiftningen berör frågor av stor betydelse för den enskilde. I bilden ingår
frihetsinskränkande åtgärder såsom isolering och, om så erfordras,
tvångsintagning på sjukhus.

Av skilda skäl, i första hand därför att kampen mot sjukdomarna i fråga
ur praktisk synpunkt byggts upp på delvis olika sätt, har någon gemensam
lagstiftning för de epidemiska och veneriska sjukdomarna samt tuberkulos
hitintills inte kommit till stånd i Sverige. Samma förhållande gäller för flertalet
andra länder, som har liknande lagstiftning. I nyare utländsk lagstiftning
går dock utvecklingen mot ett förenhetligande.

Utredningen har vid en prövning av behovet av lagstiftning på området
funnit att det väsentliga är gemensamt för alla berörda sjukdomar. Något
hinder mot att bestämmelserna sammanförs i en lag finner utredningen inte
föreligga, även om vissa särbestämmelser då kommer att behövas. En sådan
samordning leder till en överskådligare lagstiftning och erbjuder systematiska
fördelar. På det sättet ligger det också närmare till hands att anlägga
epidemiologiska synpunkter även på de veneriska sjukdomarna.

Ingen av remissinstanserna har haft någon principiell invändning mot att
bestämmelserna om de smittsamma sjukdomarna sammanförs i en lag.
Tvärtom har förslaget härom hälsats med stor tillfredsställelse från flera
håll.

Jag delar utredningens uppfattning, att en gemensam lag bör tillskapas på
området. Den av utredningen föreslagna benämningen, smittskyddslag, är
väl ägnad att täcka lagens innehåll. Föreskrifter som kan meddelas i admi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

nistrativ ordning bör samlas i en kungörelse som lämpligen benämns smittskyddskungörelse.
Det är att märka, att ett stort antal bestämmelser som
nu finns i lag är av den art att de inte behöver tas in i smittskyddslagen.

Utredningsförslaget går ut på att kommunerna genom sina hälsovårdsnämnder
i första hand skall bära ansvaret för skyddet mot smittsamma
sjukdomar. Länsstyrelserna skall vaka över att dessa sjukdomar bekämpas
i länet och se till att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Slutligen skall socialstyrelsen1
ytterst svara för denna verksamhet vad gäller landet i dess helhet
och därvid bl. a. utfärda råd och anvisningar till hjälp för hälsovårdsnämnderna.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till en sådan uppläggning.
Jag ansluter mig också därtill. Jag vill emellertid framhålla i detta
sammanhang, att huvudmannaskapet för de rent sjukvårdande uppgifterna
alltid kommer att vila på sjukvårdshuvudmännen — landstingen och de
landstingsfria städerna — såsom ansvariga för sjukvården var och en
inom sitt område. Detta markeras också genom att sjukvårdshuvudmännen
såsom utredningen föreslagit åläggs att svara för den öppna kostnadsfria
vården vid veneriska sjukdomar.

Utredningen indelar sjukdomarna i allmänfarliga, veneriska och övriga
smittsamma sjukdomar. Lagstiftningen skall vara tillämplig på sjukdomarna
så länge de befinner sig i smittsamt skede. De allmänfarliga sjukdomarna
motsvarar de sjukdomar som nu regleras i epidemilagen jämte tuberkulos.
Den indelning utredningen gjort har inte föranlett några väsentliga anmärkningar
från remisshåll. Jag ansluter mig till förslaget även i detta hänseende.

Allmänfarliga sjukdomar

Utredningen har föreslagit, att de sjukdomar som skall hänföras till de
allmänfarliga upptas i en särskild förteckning som får inflyta i smittskyddskungörelsen.
En remissinstans har hävdat att förteckningen över de allmänfarliga
sjukdomarna bör finnas i lagen med hänsyn till de omfattande
ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas i medborgarnas livsföring.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Epidemilagen innehåller en förteckning
över de sjukdomar lagen är tillämplig på. Samtidigt ges Kungl.
Maj :t bemyndigande att förordna att lagen skall tillämpas även på annan
sjukdom. Den av utredningen föreslagna ordningen kommer inte att medföra
annan skillnad från den nu rådande än att Kungl. Maj :t får utesluta
viss sjukdom från förteckningen utan att höra riksdagen. Utredningens för- 1 2

1 Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning
av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 24

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

slag innebär en smidig och praktisk väg att anpassa förteckningen efter det
epidemiologiska läget. Det bör därför godtas.

Utredningen har utförligt redogjort för de sjukdomar som i första hand
bör föras till de allmänfarliga. Utredningens förslag har inte rönt några invändningar
under remissbehandlingen och bör därför kunna läggas till
grund för den förteckning som skall tas in i smittskyddskungörelsen. I fortsättningen
får sedan vidtas de ändringar som föranleds av nya rön och erfarenheter.

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att — på motsvarande sätt som nu gäller
enligt epidemilagen — lokalt och för begränsad tid förordna att annan
sjukdom än sådan som upptagits i förteckningen över allmänfarliga sjukdomar
skall betraktas som allmänfarlig. Någon invändning mot utredningens
förslag i detta hänseende har inte framförts. Hastigt utbrytande
epidemier av smittsamma sjukdomar, som generellt ej betraktas som allmänfarliga
och som har lokal avgränsning, kan på det sättet bättre hindras från
vidare spridning och effektivare bekämpas.

Enligt epidemilagen föreligger viss anmälningsskyldighet för husföreståndare,
då i lagen angiven sjukdom befaras ha inträffat. Om läkare inte tillkallats
skall anmälan ofördröjligen ske till tjänsteläkare. Underrättelse kan
i stället lämnas i stad till hälsovårdsnämnden och på landet till någon ledamot
i hälsovårdsnämnden eller till polismyndighet eller pastor. Utredningen
anser, att anmälningsskyldigheten bör bibehållas men endast gälla i förhållande
till tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande. Detta motiveras med
att en läkare under alla förhållanden måste tillkallas. Utredningens förslag
går ut på att anmälningsskyldighet skall gälla för förutom lägenhetsinnehavare
föreståndare för vissa inrättningar såsom hotell, pensionat, vårdanstalt
samt befälhavare på fartyg.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag. Från
något håll har dock framhållits att anmälningsskyldigheten har så liten betydelse
ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör avskaffas. Särskilt har
detta anförts beträffande tuberkulos.

För egen del vill jag understryka, att det stora flertalet fall av smittsamma
sjukdomar torde komma under behandling utan att särskild anmälningsskyldighet
föreligger. Det kan dock inte uteslutas, att personer av skilda anledningar
underlåter att tillkalla läkare. För sådana fall finns anledning
ha kvar en bestämmelse om anmälningsskyldighet. Jag finner dock inte
skäl att, som ett par remissorgan föreslagit, utöka anmälningsskyldigheten
utöver utredningens förslag.

Enligt epidemilagen kan försummad anmälningsskyldighet leda till bötesstraff.
Utredningen föreslår att den ordningen behålls. Jag delar uppfattningen
att straffsanktion kan vara nödvändig för att säkerställa att bestämmelserna
följs. Man kan givetvis inte fordra att den som saken gäller

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968 19

skall kunna göra en rent medicinsk bedömning. Underlåtenhet att anmäla för
en lekman svårbedömbara sjukdomssymtom får inte läggas någon till last
som försummelse, om det inte i det aktuella fallet förelegat särskild anledning
att misstänka sjukdomen.

Utredningen föreslår att den som är eller misstänks vara behäftad med
allmänfarlig sjukdom skall vara skyldig att genomgå undersökning av tjänsteläkare
eller annan läkare som denne hänvisar honom till och därvid tillhandahålla
nödvändigt undersökningsmaterial eller tåla att man tar sådant.
Ett landsting anser att det sistnämnda lämnar för mycket öppet för ingrepp
i den personliga integriteten och föreslår därför att det särskilt anges vilka
prover som anses erforderliga vid varje sjukdom. Om provtagningen skulle
vara förenad med risker för patienten ifrågasätter landstinget om det inte
borde finnas valfrihet mellan att tillåta provtagning och underkasta sig
isolering.

Det är ytterst viktigt för bekämpande av dessa sjukdomar att de personer
som insjuknar i eller bär smitta av dem blir föremål för behandling och i
förekommande fall isolering i en eller annan form. För att sjukdomens art
skall kunna fastställas är det som regel ofrånkomligt med undersökningar
och provtagningar. Det får ankomma på socialstyrelsen att meddela erforderliga
anvisningar om vilka prov som får tas och vilka undersökningar som
får göras vid misstänkta fall av den ena eller andra sjukdomen. Jag utgår
från att dessa anvisningar utformas så att någon opåkallad kränkning inte
sker av den undersöktes personliga integritet.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag att utredningens förslag
om skyldighet att undergå läkarundersökning och provtagning bör godtagas.
Hänvisning till annan läkare torde framför allt bli aktuell i fråga om
tuberkulos och då avse undersökning av dispensärläkare.

Utredningen föreslår, att den nu gällande ordningen för behandling av
personer behäftade med allmänfarlig sjukdom eller som bär smitta av sådan
bibehålls. Detta innebär som huvudregel att patienten är skyldig att låta
inta sig på sjukhus. Finns det anledning anta att betryggande isolering kan
ordnas kan han få vårdas i öppen vård. Intagning på sjukhus får också underlåtas,
om det inte föreligger fara för att smitta sprids. Utredningen anser,
att bedömningen om patienten bör vårdas utom sjukhus skall ankomma på
den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare, som har rätt att
delta i sammanträde med hälsovårdsnämnden. Beslutet skall därefter kunna
överprövas av hälsovårdsnämnden.

Hithörande bestämmelser har blivit föremål för stor uppmärksamhet under
remissbehandlingen. Även om flertalet remissinstanser godtagit utredningens
förslag, framförs erinringar från en del håll.

Flera remissinstanser anser, att tjänsteläkarna många gånger saknar nödvändiga
kvalifikationer för att bedöma frågan om intagning på sjukhus och

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

anser att avgörandet bör träffas av länsläkaren. Andra menai att ärendet
bör avgöras av länsstyrelsen. Åter andra remissinstanser vill att beslutet
skall fattas av hälsovårdsnämnden. I den mån det föreslås att avgörande
skall träffas av annan än läkare förordas i allmänhet samråd med länsläkare
eller tjänsteläkare. Beslut om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter bör
enligt Sveriges läkarförbund ankomma på dispensärläkare som är särskilt
sakkunnig på området. Utredningens förslag att den som inte är nöjd med
tjänsteläkares förordnande om vård eller isolering skall kunna begära prövning
av ärendet hos hälsovårdsnämnden har kritiserats från något håll. Man
hävdar att det inte blir fråga om någon reell prövning eftersom tjänsteläkaren
deltar i nämndens sammanträden som medicinsk expert. Prövningen har
därför i stället föreslagits skola ske hos länsläkaren eller socialstyrelsen.

När det visar sig, att en person är behäftad med eller bär smitta av allmänfarlig
sjukdom är det nödvändigt att beslut om vård, isolering eller
annan åtgärd träffas skyndsamt. Detta talar för att beslutet bör fattas på
det lokala planet. Det är här som regel fråga om rent medicinska avgöranden,
till stor del underbyggda genom laboratorieundersökningar av prov
från den som avses med åtgärden. Ofta torde det vara tjänsteläkaren, som
personligen gör läkarundersökningen. Jag finner mot bakgrunden av det nu
sagda, att jag kan godta utredningens förslag att beslutanderätten läggs
hos den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
har rätt att delta i hälsovårdsnämndens sammanträden. Då det
här kan bli fråga om tvångsingripanden av stor betydelse för den enskilde
måste den som berörs av avgörandet kunna få läkarens avgörande överprövat.
Jag delar utredningens uppfattning, att denna överprövning i första
hand bär ankomma på hälsovårdsnämnden. För att garantera att den som
berörs av ingripande inte skall lida rättsförlust på grund av okunnighet om
möjligheterna att vända sig till hälsovårdsnämnd bör den beslutande läkaren
åläggas uttrycklig skyldighet att upplysa patienten om rätten att få
saken prövad av nämnden. Jag förutsätter att handläggningen hos hälsovårdsnämnden
sker med största möjliga skyndsamhet. Mot hälsovårdsnämndens
beslut skall besvär kunna anföras i vanlig administrativ ordning,
i första hand till länsstyrelsen och därifrån till regeringsrätten.

Utredningen har ansett att sjukhusvård bör obligatoriskt komma i fråga
i första hand och att öppen vård bör få förekomma först om den läkare som
har att besluta i hithörande frågor finner att sådan vård är till fyllest. I
det stora flertalet fall torde det vara av mindre betydelse hur bestämmelserna
är utformade i detta avseende eftersom patienten i allmänhet inte har
någon anledning motsätta sig sjukhusvård, där sådan kommer i fråga. Med
tanke på de fall där motsättningar kan uppkomma, bör dock reglerna utformas
så, att för tvångsintagning på sjukhus krävs att den läkare som enligt
de regler jag har redogjort för i det föregående har att fatta beslut i
hithörande frågor prövat fallet och funnit intagning nödvändig.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Utskrivning från sjukhuset bör liksom när det gäller patienter i allmänhet
beslutas av den läkare som är ansvarig för vården på sjukhuset. Någon
särskild bestämmelse härom behövs inte i smittskyddslagen.

Bestämmelserna som nu berörts får tillämpning även på tuberkulos. Detta
innebär, som framhållits från remisshåll, en ändring i förhållande till vad
som f.n. gäller enligt tuberkulosförordningen, framför allt genom att det
erbjuds möjlighet att ålägga en tuberkulossjuk att låta inta sig på sjukhus.
Utredningen har framhållit, att det är av värde att skapa förutsättningar
för ingripande mot i synnerhet asociala tuberkulospatienter, som ofta utgör
stor smittrisk.

För egen del vill jag framhålla, att det numera torde finnas mindre anledning
än tidigare att göra skillnad mellan tuberkulos och andra allmänfarliga
sjukdomar. Den slutna vården bedrivs i dag i stor utsträckning inom
samma sjukvårdsenheter och behandlingen är till det yttre i mycket likartad
vid båda slagen av sjukdomar. Frågan om sluten vård skall anses påkallad
får under alla förhållanden avgöras efter medicinska grunder även om
också sociala utgångspunkter kan spela in vid bedömningen. Såväl den sjukes
vårdbehov som risken för spridning av smitta får övervägas. Det synes
mig med de utgångspunkterna inte finnas anledning att i lagen göra skillnad
mellan tuberkulos och andra allmänfarliga sjukdomar i förevarande avseende.

Lagens bestämmelser om undersökning och vård bör som utredningen
föreslagit inte bara tillämpas på sjuka och misstänkt sjuka utan också
på smittbärare och misstänkta sådana. Detta innebär ingen skillnad mot
vad som nu gäller. Även här måste frågan om ingripande ses från medicinska
utgångspunkter med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
Smittrisken varierar i hög grad vid olika sjukdomar. Enligt ulredningen
behöver sluten vård sällan tillgripas i fråga om smittbärare. För den händelse
ingripande anses påkallat torde det enligt utredningen främst bli fiaga
om isolering. Sådana åtgärder har under senare år vidtagits bl. a. vid smittföring
av salmonelladiarré. Detta har skett med stöd av epidemilagen, därigenom
att sjukdomen betraktats som en typ av paratyfus. Salmonelladiarré
har av utredningen föreslagits skola föras upp som allmänfarlig sjukdom i
den föreslagna smittskyddskungörelsen. Utredningen har framhållit att det
vid denna sjukdom i första hand är viktigt att de akuta sjukdomsfallen
isoleras. Det är dessa som främst sprider smittan. Smittbärarna spelar i allmänhet
mindre roll härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen utfärdax
föreskrifter i ämnet till ledning för de läkare som i första hand skall bedöma
nödvändigheten av ett ingripande.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att bibehålla bötesstraff för
den som vid öppen vård underlåter att följa givna föreskrifter om isolering

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

eller inskränkning i verksamhet till förhindrande av att smitta sprids. Någon
straffsanktion hör däremot inte drabba den som avviker från sjukhus.

Utredningen föreslår att kommunerna även i fortsättningen skall svara
för smittrening av utrymmen där den sjuke vistats och föremål som han
varit i kontakt med. Smittreningen har föreslagits bli obligatorisk så snart
sjukdom konstaterats. Några remissinstanser har ansett att detta är att
gå för långt med tanke på att smittrening inte alltid kan anses påkallad ur
smittbekämpningssynpunkt. Jag föreslår, att bestämmelsen utformas så att
det framgår att smittrening skall ske endast då behov därav föreligger.
Socialstyrelsen bör meddela närmare anvisningar även i detta avseende.

Den som fått i uppdrag att verkställa smittrening bör också tillförsäkras
tillträde till det utrymme som skall smittrenas. På begäran av hälsovårdsnämnd
skall handräckning därför också få lämnas i de fall då tillträde vägras
till sådant utrymme. Däri innefattas även fordon.

1 enlighet med påpekande under remissbehandlingen bör staten och landstingskommun
svara för smittrening av egna fordon. Detta gäller främst
ambulanser och statens järnvägars sjuktransportvagnar.

Det har visat sig att uppträdandet av epidemier av vissa sjukdomar på
grund av sjukdomens spridningssätt och andra omständigheter ger anledning
att vidta mer vittgående bekämpningsåtgärder än vad som avsetts i
den nuvarande epidemilagstiftningen. Det kan bli nödvändigt med omfattande
förstöring eller förändring av egendom och likaså förbud mot eller
inskränkning i användningen av sådan. Som exempel kan nämnas tularemiepidemin
i Jämtland innevarande år som bl. a. föranledde att betydande
mängder hö brändes för att hindra smittspridning. I det fallet anvisade
Kungl. Maj :t särskilda medel till täckande av förlusterna. Jag föreslår att
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, länsstyrelsen får befogenhet
att förordna om sådana åtgärder. Ersättning för de kostnader och
förluster som uppstår för den enskilde i anledning av sådant förordnande
kan utgå enligt 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall
vid ingripande i hälsovårdens intresse.

Epidemilagen innehåller ett antal bestämmelser om åtgärder som skall
eller får vidtas vid inträffade fall av epidemisk sjukdom. Sålunda kan hälsovårdsnämnd
för viss tid förbjuda att bostadslägenhet där sjukdomsfall inträffat
används. Sådan lägenhet får inte heller upplåtas eller bli föremål för
folksamling. Utredningen föreslår att de bestämmelserna, liksom stadgandet
att hälsovårdsnämnd kan begära att utbrott av sjukdom kungörs från predikstolen,
skall utgå ur lagstiftningen. Jag delar utredningens uppfattning
i detta avseende.

Vidare innehåller epidemilagen bestämmelser om avstängning av befarad
smittbärare från undervisning etc. I likhet med utredningen anser jag att

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

sådana förhållningsregler i den mån de behövs kan utfärdas med utgångspunkt
från de allmänna bestämmelserna om skyldighet för misstänkt sjuk
att underkasta sig isolering eller annan begränsning i sin verksamhet.

Ej heller anser jag det påkallat att ha en särskild bestämmelse om att
hälsovårdsnämnd i vissa fall skall hos vederbörande myndighet begära att
skolundervisning inställs för att förhindra folksamlingar. En sådan befogenhet
följer, som utredningen anfört, direkt av hälsovårdsnämndens ansvar
för smittbekämpningen.

Utredningen har efter mönster av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa
fall föreslagit straff för den som hjälper den som tagits in på sjukhus med
stöd av smittskyddslagen att avvika från sjukhuset, överståthållarämbetet
hävdar, att en sådan straffbestämmelse förutsätter en uttrycklig skyldighet
för den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Till detta vill jag anföra att
den föreslagna smittskyddslagen liksom den nuvarande epidemilagen bygger
på en skyldighet för den sjuke att låta inta sig på sjukhus, då detta
är nödvändigt för att förhindra smittspridning. Däremot ger den föreslagna
lagstiftningen — lika litet som den nu gällande — någon rätt att tvångsvis
kvarhålla en patient. Något praktiskt behov av sådan rätt har inte heller
visats föreligga. Man har anledning anta att patienten regelmässigt fogar
sig i den sjukhusvård som läkaren finner påkallad. Om patienten sålunda
inte kan hållas kvar på sjukhus mot sin vilja, bör man inte kriminalisera
handling varigenom någon hjälper den intagne att komma från sjukhuset.

Utredningen förordar, att den som inte fogar sig i smittskyddslagens bestämmelser
om allmänfarliga sjukdomar skall kunna bli föremål för handräckning
genom polismyndighet i vissa fall.

Jag delar utredningens uppfattning, att handräckning genom polismyndighet
är ett nödvändigt hjälpmedel som i sista hand måste finnas att tillgå
för att få personer att underkasta sig undersökning, behandling och vård.
I enlighet med utredningens förslag bör möjlighet finnas till handräckning,
om någon som lider av eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom vägrar att
låta undersöka sig, lämna undersökningsmaterial eller tillåta att sådant
tas. Utredningen har ansett att det bör få ankomma på tjänsteläkare, stadsläkare
eller motsvarande läkare att begära sådan handräckning. När det
gäller så ingripande åtgärder som det här är fråga om och där det är fråga
om att tillgripa tvång, anser jag dock att det bör fordras beslut av hälsovårdsnämnd.
Jag föreslår att bestämmelserna utformas i enlighet därmed.

Handräckning bör vidare, som utredningen föreslagit, på begäran av hälsovårdsnämnd
lämnas om någon vägrar att låta sig intas på sjukhus. Däremot
kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag att handräckning
skall kunna ges för återförande till sjukhus av en patient som avviker
därifrån innan den ansvarige läkaren funnit att han bör skrivas ut. I sådant
fall synes behovet av tvångsåtgärder för återintagning vara tillräckligt väl
tillgodosett genom att sjukhusläkaren har möjlighet att hos den tjanste -

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

läkare, som har att besluta om sjukhusvård, påkalla ingripande mot den
sjuke. Tjänsteläkaren kan då begära att hälsovårdsnämnden beslutar om
handräckning för ny intagning på sjukhuset.

Veneriska sjukdomar

I enlighet med utredningens förslag bör beträffande de veneriska sjukdomarna
denna benämning ersätter den nu brukade benämningen könssjukdomar
— användas samma lagteknik som för de allmänfarliga sjukdomarna.
Detta innebär att det anförtros åt Kungl. Maj :t att i administrativ
ordning bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras under lagen. Nu
gällande lag är tillämplig på syfilis, mjuk schanker och gonorré. Enligt utredningen
bör dessa sjukdomar jämte veneriskt lymfogranulom, som nu
utan att falla in under lagen är föremål för anmälningsplikt, bli föremål för
reglering enligt den föreslagna smittskyddslagstiftningen.

Jag delar utredningens uppfattning. Det fordras dock vissa särbestämmelser
för de veneriska sjukdomarna. De personer som drabbas av sådana sjukdomar
tillhör ofta grupper, som inte skulle låta sig behandlas utan ett visst
mått av tvång. Med hänsyn till sjukdomarnas spridningssätt och svårighet
att upptäcka är det angeläget att det finns regler som underlättar för läkare
och myndigheter att spåra smittkällor och kontakter som sjukdomen
kunnat föras vidare till. För att nå detta syfte bör det bl. a. finnas garantier
för att en uppgiftslämnares identitet inte lämnas ut utan starkt bärande
skäl.

Enligt gällande lag är det länsläkaren eller i stad utanför landstingskommun
förste stadsläkaren som närmast svarar för de åtgärder som skall
vidtas för att bekämpa utbredningen av de veneriska sjukdomarna. Läkarna
i fråga kallas i denna egenskap sundhetsinspektörer. Utredningen föreslår
ingen saklig ändring i den ordningen men anser att benämningen sundhetsinspektör
kan utgå. Förslaget har inte mött någon erinran och jag ansluter
mig till det.

Den som är smittad av venerisk sjukdom bör även i fortsättningen vara
skyldig att söka läkare och lata sig behandlas. Det är också nödvändigt
att han, i likhet med vad som gäller f. n., åläggs att följa läkarens föreskrifter
om behandling och åtgärder mot spridning av smitta. Skyldighet att söka
läkare bör som utredningen föreslagit åvila den som har anledning anta att
han lider av sådan sjukdom.

Underlåter den som visar sig behäftad med venerisk sjukdom att underkasta
sig läkarbehandling och följa givna föreskrifter måste tvångsåtgärder
vidtas för att sjukdomen skall kunna bekämpas effektivt. Enligt nuvarande

Andra lagutskottets utlåtande nr 2''r år 1968

leglei tillämpas ett anmaningsförtarande innan sådana åtgärder tillgrips.
Detta innebär, att länsläkaren anmodar den sjuke att låta sig behandlas
och komma in med intyg som visar att han undergår erforderlig behandling.
Anses den sjuke inte kunna vårdas utom sjukhus utan synnerlig
fara för att smittan sprids, skall han anmanas att låta inta sig på sjukhus
och förete intyg om att så skett. Om anmaningen inte efterföljs kan handräckning
komma i fråga. Sådan tvångsåtgärd får tillgripas utan föregående
anmaning om det föreligger uppenbar tredska från den sjukes sida.

Utredningen föreslår, att anmaningsförfarandet bibehålls huvudsakligen
som det är anordnat i dag. Man bör dock enligt utredningen för att nå större
snabbhet och effektivitet mjuka upp de krav som skall ställas för att tvångsåtgärd
skall få tillgripas utan föregående anmaning. Utredningen föreslår
att anmaning skall kunna få underlåtas om det skäligen kan antas att den
inte skulle följas.

Beträffande intagning på sjukhus anmärker ett par remissinstanser, att
åtgärden får begränsat värde, om sådan åtgärd bara skall komma i fråga då
det töieligger synnerlig fara att smitta sprids. Jag finner invändningen berättigad
och förordar att anmaning om sjukhusvård skall ske redan om det
finns grundad anledning befara att den sjuke skall sprida smitta av sjukdomen.
Härigenom skapas större möjligheter att effektivt komma åt dem
som undei låter att söka läkarvård och medverka till åtgärder som är ägnade
att förebygga smittrisken. Jag vill betona, att ingripande med sjukhusvård
"ndast kommer i fråga för det fall att den sjuke vägrar att underkasta sig
äkarbehandling eller inte följer de föreskrifter som meddelats för att hindra
att smittan sprids.

Som redan berörts kan enligt gällande lag handräckning tillgripas om
detta erfordras för att få den sjuke till läkare eller intagen på sjukhus. Utredningen
anser att handräckning bör få ske utan föregående anmaning i
större utsträckning än vad som nu är fallet. Bakgrunden härtill är att det
ofta ställer sig svårt att styrka, att någon visat uppenbar tredska.

Det är enligt min mening angeläget, att förfarandet då det gäller att få till
stånd undersökning och vård av eu veneriskt sjuk person inte görs onödigt
betungande för läkare och myndigheter. Samtidigt är det ett oeftergivligt
rättssäkerhetskrav att man vidtar tvångsåtgärder mot den enskilde endast
då sådana är klart motiverade. Anmaning genom länsläkare skall därför
a ai a den normala första åtgärden i fall då någon inte ställer sig givna föreskrifter
till efterrättelse. Jag vill dock med hänsyn till angelägenheten av att
de sjukdomsfall det här rör sig om snabbt kommer under vård inte motsätta
mig, att handräckning skall få tillgripas utan anmaning om det finns
skälig anledning anta att en anmaning inte skulle efterkommas. Jag vill
dock betona att det måste finnas klart konstaterbara grunder för antagandet
att en anmaning inte skulle efterkommas. Som regel torde ett sådant antagande
bara bli möjligt vid en ingående kännedom om den sjukes per -

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

son, levnadsvanor och andra omständigheter. En omständighet som kan
läggas till grund är att han tidigare vägrat att efterkomma liknande anmaning.

Utredningen har föreslagit att det i första hand skall ankomma på länsläkare
att meddela anmaning. Statens bakteriologiska laboratorium anser
att dessa uppgifter borde kunna anförtros tjänsteläkare. Enligt min mening
är det in- organisatorisk synpunkt fördelaktigast att en person har ansvaret
för och tillsynen över den veneriska vården inom ett område. Dessutom har
länsläkaren i residensstäderna möjligheter till kontakt med länsstyrelse,
polischef och ofta också könspolikliniker med anställda kuratorer etc.,
vilket underlättar arbetet. Det faller sig med hänsyn härtill naturligast
att välja länsläkaren för ändamålet. Man kan mot detta visserligen anföra,
att det skulle förenkla själva förfarandet och medföra tidsvinster om
tjänsteläkarna fick meddela anmaning. Dessa fördelar synes mig dock
inte motivera en generell decentralisering. Jag vill emellertid, i enlighet med
utredningens förslag, öppna möjlighet för socialstyrelsen att förordna annan
än länsläkare till att verkställa anmaning. I första hand syftar jag då på
poliklinikläkare vid väl organiserade könspolikliniker. Även annan läkare
hör dock kunna få sådant förordnande, när socialstyrelsen finner det befogat
med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

Det har tyvärr visat sig, att de veneriska sjukdomarna i ökad utsträckning
drabbar minderåriga. Anmaning gällande barn under 15 år skall enligt
utredningen tillställas vårdnadshavare^ Jag vill efter påpekande från remisshåll
förorda att anmaningen skall sändas till den person eller inrättning
som har den faktiska vården om barnet. Den som avses med anmaningen
kan nämligen vistas hos annan än den rättslige vårdnadshavare^

Under remissbehandlingen har framhållits, att det är viktigt att en
anmaning verkligen kommer den berörde till handa. F. n. skickas anmaningen
i vanligt brev, vilket efter vad som påpekats av en länsstyrelse inte utgör
någon garanti för att det kommer fram till adressaten. I denna fråga
har jag inhämtat att det i praktiken nu vanligen går till så, att anmaningen
lämnas i frankerat brev utan annan avsändare än postbox. Detta förfarande
används för att försändelsen ej skall väcka uppmärksamhet. Återkommer
försändelsen som obeställbar görs i allmänhet besök av en kurator. Först
om detta inte leder till resultat anlitas polisen. Polisen brukar därvid först
göra en andra inofficiell anmaning, som ofta leder till resultat, innan
tvångsåtgärd vidtas.

Vid bedömande av vilket tillvägagångssätt som skall användas bör man
inrikta sig på ett förfarande som väcker så liten uppmärksamhet som möjligt.
Det nu tillämpade förfaringssättet motsvarar väl de krav som kan ställas
i detta avseende. Jag finner inte av andra hänsyn motiverat med
föreskrifter i lagen om hur anmaningen skall delges vederbörande i vidare
mån än att det föreskrivs att anmaningen skall ske skriftligen. De ytterligare

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968 27

föreskrifter i fråga om anmaning som erfordras får meddelas i administrativ
ordning.

Om anmaningen inte lett till resultat eller får underlåtas i enlighet med
vad jag tidigare sagt skall enligt utredningens förslag länsstyrelsen eller i
landstingsfria städer hälsovårdsnämnden kunna meddela beslut om undersökning
och öppen vård. Beslut om sluten vård bör enligt utredningen däremot
alltid ankomma på länsstyrelse. Förslaget innebär inte någon principiell
skillnad mot vad som nu gäller och jag har inget att invända mot detsamma.
Sluten vård vid veneriska sjukdomar tillgrips i mycket ringa utsträckning.

1 brådskande fall hör länsläkare, i enlighet med utredningsförslaget, få
besluta i ärenden om undersökning och vård. Sådana beslut skall dock
omedelbart underställas länsstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser åligger det läkare, som iakttagit fall av
venerisk sjukdom, att försöka ta reda på vem den sjuke blivit smittad av
och under vilka omständigheter det skett. Denna skyldighet för läkaren att
utforska smittkällan utgör ett grundläggande och viktigt led i bekämpandet
av dessa sjukdomar. Uppger patienten en person som antaglig smittkälla
skall läkare meddela dennes namn och adress till sundhetsinspektören.

Utredningen anser, att den ifrågavarande skyldigheten bör kvarstå och
utökas till att avse även personer, som patienten kan ha överfört smitta till.
Jag delar utredningens uppfattning. Det bör sålunda åligga läkaren att försöka
erhålla uppgifter om samtliga personer som den sjuke varit i förbindelse
med på sådant sätt att smitta kunnat överföras. En sådan ordning är
ägnad att effektivisera kampen mot de veneriska sjukdomarna. Det torde
dessutom många gånger vara omöjligt för patienten att avgöra vilken av ett
antal förbindelser som föranlett smitta. Lika svårt är det då att ange vilka
personer sjukdomen förts vidare till. De närmare bestämmelser som behövs
i detta avseende behöver dock inte tas in i lagen utan kan utfärdas i administrativ
ordning.

Det är en viktig men svår uppgift att efterforska och spåra upp smittkällor.
Läkaren har sällan möjlighet att själv fullgöra den utan är hänvisad
till hjälp av andra. Vid de större poliklinikerna finns redan nu kuratorer.
Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt att sådana anställs
vid samtliga polikliniker. Biträde bör också lämnas av distriktssköterskorna
och hälsovårdsnämndernas personal. De veneriskt sjuka tillhör ofta asociala
grupper, vilket försvårar arbetet. Sundhetsinspektörerna har här haft god
hjälp av polismyndigheterna i sitt arbete. I synnerhet i storstäderna torde
en effektiv smittbekämpning inte kunna föras utan polisens medverkan. Jag
delar därför utredningens uppfattning, att polismyndigheterna även i fortsättningen
måste medverka i efterforskningarna när de eljest tillgängliga
resurserna inte är tillräckliga.

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 2å år 1968

Den som den sjuke uppger sig ha varit i förbindelse med på sådant sätt
att smitta kunnat överföras bör, i likhet med vad som nu gäller för den som
uppgivits som smittkälla, vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Uttrycklig
bestämmelse härom bör tas in i lagen. Utredningen föreslår, att det
bör vara möjligt att i dessa fall meddela beslut om läkarundersökning utan
föregående anmaning i likhet med vad som gäller för de personer som bevisligen
är sjuka men som kan antas inte komma att följa en anmaning. Enligl
utredningen kan det finnas fall där man visserligen inte konstaterat att
en person är veneriskt sjuk men där det framgår av omständigheterna
att så med största sannolikhet är fallet. Riksåklagaren har gjort invändning
mot utredningens förslag i denna del. Han anser, att utredningen inte på
ett övertygande sätt visat, att det föreligger behov av att kunna besluta om
läkarundersökning utan föregående anmaning i sådana fall.

Jag delar de av riksåklagaren anförda betänkligheterna. Det gäller här
personer som man inte med säkerhet vet är sjuka. Det skulle ur rättssäkerhetssynpunkt
kunna föra för långt om man skapade möjlighet till
handräckning utan anmaning i dessa fall. Anmaning bör därför alltid
göras.

Om någon som lider av venerisk sjukdom talar om för läkaren vem som
kan antas ha smittat honom, är han enligt gällande lag skyddad mot att
hans namn lämnas ut till den uppgiften avser. Utredningen har gjort invändningar
mot denna ordning, framför allt med hänsyn till att även uppenbart
falska och illvilliga uppgifter kan lämnas utan att den som avses med
uppgifterna kan få reda på vem som lämnat dem. Utredningen föreslår att
länsläkaren skall få lämna ut namnet på den som lämnat uppgiften under
förutsättning att den saken rör kan komma med ett välgrundat påstående
om att uppgiften är osann och lämnats i ond avsikt. Ärendet skulle i så fall
handläggas så att den anmälde först lägger fram material till stöd för sitt
påstående. Länsläkaren skulle sedan hämta uppgifter om anmälaren hos
den behandlande läkaren och efter eventuella kompletteringar fatta beslut
i ärendet.

Några remissinstanser anser det vanskligt att över huvud taget bryta det
rådande anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare. Man befarar att eu sådan
bestämmelse skulle ytterligare försvåra för läkare och myndigheter att spåra
upp smittkällor och kontakter. De veneriskt sjuka skulle inför hot om
repressalier helt enkelt vägra att lämna uppgifter om könsförbindelser.

Från andra håll har man i och för sig inte ställt sig negativ till en viss
uppbrytning av rådande anonymitetsskydd men gjort invändningar mot det
föreslagna sättet att behandla dessa ärenden. Det har ansetts olämpligt att
lägga avgörandet hos länsläkaren, som saknar erfarenhet av bevisfrågor och
administrativ process. Några remissinstanser vill lägga avgörandet hos länsstyrelsen.
Riksåklagaren ifrågasätter för sin del, om inte målsägandens

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1968

intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren får rätt att erhålla upplysning
om anmälaren i de fall då förundersökning inletts på grund av angivelse av
den person uppgiften rör.

Jag bär tidigare påpekat att det är viktigt att alla som lider av venerisk
sjukdom upptäcks och blir föremål för erforderlig behandling. Det är uppenbart
att personer som lider av sådan sjukdom många gånger av olika anledningar
drar sig för att lämna uppgift om dem som de varit i förbindelse med.
Anonymitetsskyddet har säkerligen också underlättat för läkarna och andra
som har befattning med den veneriska vården att få sådana uppgifter. Bryts
anonymitetsskyddet föreligger en fara att det blir svårare att få fram uppgifter.
Det är därför angeläget att garantier skapas för att anonymiteten
inte röjs i andra fall än då illvilliga och oriktiga uppgifter lämnats. Jag
anser i likhet med flera remissinstanser den av utredningen föreslagna ordningen
mindre lämplig. Jag anser att en godtagbar avvägning mellan de
intressen som här föreligger kan nås om åklagare får rätt att få reda på
vem soin lämnat uppgiften, om detta är påkallat för utredning av brott mot
den som avses med uppgiften. Detta förutsätter, att den som blivit utpekad
vänt sig till polis eller åklagare med begäran om polisutredning. Om åklagaren
får den begärda upplysningen skall uppgift om anmälarens namn inte
få föras vidare i annat fall än om åtal väcks mot honom.

Vårdkostnader m. m.

Undersökning och behandling vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar
utförs enligt gällande bestämmelser i betydande utsträckning avgiftsfritt
för den enskilde. Detsamma gäller laboratorieundersökningar. Utredningens
förslag innebär inte några nämnvärda ändringar i nuvarande förhållanden.

I den följande framställningen begränsar jag mig till kostadsfördelningen
mellan den enskilde och samhället. Frågan om hur kostnaderna slutligen
skall fördelas avser jag att återkomma till sedan lagrådet behandlat det
lagförslag, som jag ämnar föreslå underställs dess granskning.

Vad till en början gäller behandling i öppen vård är diagnostisering av
sjukdom som epidemilagen omfattar fri om den företas av tjänsteläkare
vid sjukbesök av denne. I viss utsträckning grundar sig detta på bestämmelser
i epidemilagen och i övrigt på medicinalstyrelsens anvisningar. Annan
öppen vård liksom läkemedel vid sådana sjukdomar bekostar patienten själv
i den mån kostnaderna inte täcks genom sjukförsäkringen.

Diagnostisering och vård vid tuberkulos är gratis för den enskilde om
behandlingen sker inom dispensärväsendet. Vissa läkemedel erhålls vid
denna sjukdom kostnadsfritt enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel jämte kungörelsen samma
dag (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I övrigt

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

gäller även vid tuberkulos att patienten får bära de kostnader för öppen
vård, som ej bekostas av sjukförsäkringen.

De veneriska sjukdomarna behandlas kostnadsfritt hos tjänsteläkare och
vid polikliniker. Läkemedel och vissa intyg är också fria vid dessa sjukdomar.

Jag ansluter mig till utredningens förslag rörande kostnader för öppen
vård vid allmänfarlig sjukdom. Detta innebär att undersökning för sjukdomens
bestämmande skall vara kostnadsfri hos tjänsteläkare och likaså
hos läkare som sådan läkare hänvisat patienten till för undersökning.
Genom eu sådan bestämmelse försvinner skillnaden i kostnadshänseende
för patienter vid hembesök av någon av de angivna läkarna för diagnostisering
av misstänkt fall av epidemisk sjukdom och vid besök på dennes
mottagning för samma ändamål. Även för tuberkulospatienter skapas eu
utvidgning av möjligheten till kostnadsfri undersökning. De läkemedel som
fordras i öppen vård får patienten själv bekosta i den utsträckning de ej
bekostas enligt läkemedelsförordningen. Härvid är dock att märka att enligt
beslut av årets riksdag en utökad rabat tering av läkemedel införts (prop.
1967: 135, L*U 58, rskr 338).

Vid veneriska sjukdomar är det ur smittbekämpningssynpunkt särskilt
viktigt att såväl undersökning som vård, innefattande även läkemedel, vissa
intyg m. m., tillhandahålls kostnadsfritt. Det klientel det är fråga om visar
ofta stor obenägenhet att underkasta sig behandling för sin sjukdom. Skulle
vården till någon del bekostas av patienten föreligger fara att nödvändig
behandling äventyras i än större utsträckning. Det skall även påpekas att
Sverige ratificerat en i Bryssel år 1924 undertecknad internationell överenskommelse
rörande vissa lättnader för sjömän tillhörande handelsflottan vid
behandling av könssjukdom. Enligt denna överenskommelse skall sjöman
åtnjuta kostnadsfri behandling, vård och fria läkemedel vid veneriska sjukdomar.
Jag ansluter mig till utredningens förslag om avgiftsfrihet vid
dessa sjukdomar. I enlighet med utredningens förslag bör sjukvårdshuvudmännen
i lagen uttryckligen åläggas att ombesörja kostnadsfri undersökning
och behandling i öppen vård av veneriska sjukdomar.

Sluten vård är enligt epidemilagen fri för patienter vid behandling på allmänt
rum vid epidemisjukhus eller motsvarande inrättning. Vid tuberkulos
råder ingen skillnad mot vad som gäller vid andra sjukdomar i allmänhet.
Ur den sjukes synpunkt har detta ingen kostnadsmässig betydelse såvitt
han omfattas av den allmänna sjukförsäkringen och vårdas på allmänt rum.
I detta fall bestrids nämligen vårdavgiften i sin helhet av försäkringen. Vid
veneriska sjukdomar är den slutna vården avgiftsfri.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnaderna för sluten
vård. Enligt min åsikt bör beträffande samtliga här ifrågavarande sjukdomar
i förhållande till sjukförsäkringen gälla samma regler som för

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

sjukdomar i allmänhet. Kostnaderna för vården bör alltså bestridas från
sjukförsäkringen i samma utsträckning som vid andra sjukdomar. Härigenom
erhålls enhetlighet över hela vårdområdet och vissa administrativa
förenklingar för sjukvårdshuvudmännen. I den mån den sjuke inte omfattas
av sjukförsäkringen bör vården tillhandahållas kostnadsfritt. De regler
jag sålunda förordar kan komma att bli föremål för omprövning i samband
med behandlingen av de förslag rörande vårdkostnaderna på sjukhus, som
inom kort väntas från sjukförsäkringsutredningen.

Laboratorieundersökningar av prov utförs f. n. kostnadsfritt för den
enskilde enligt epidemilagen om det är fråga om prov från den sjuke och
personer i hans omgivning. Vad gäller tuberkulos utförs sådana undersökningar
också kostnadsfritt om de föranletts av behandling på dispensär.
Vid veneriska sjukdomar är alla laboratorieundersökningar kostnadsfria,
även de som utförs på begäran av privatpraktiserande läkare.

Statens bakteriologiska laboratorium har i sitt remissutlåtande framhållit
att det skulle vara önskvärt att laboratorieundersökningar utfördes
kostnadsfritt för den enskilde även vid andra smittsamma sjukdomar än de
allmänfarliga och veneriska. Laboratoriet framhåller, att omfattande sådana
undersökningar kan vara påkallade vid bl. a. epidemisk influensa,
tularemi och ornitos. F. n. råder enligt laboratoriet ibland osäkerhet om
vem som skall bekosta de undersökningar som redan utförts vid smittsamma
sjukdomar som ej epidemilagen omfattar. Liknande synpunkter
har framförts av ett par andra remissinstanser.

Enligt min mening bör laboratorieundersökningar i fortsättningen utföras
kostnadsfritt för den enskilde vid fall av allmänfarlig eller venerisk sjukdom,
när hälsovårdsnämnd eller läkare i öppen vård funnit sådan påkallad
och under förutsättning att den utförs på av socialstyrelsen godkänt laboratorium.
Jag finner vidare att vad statens bakteriologiska laboratorium
anfört om kostnaderna för laboratorieundersökningar vid andra smittsamma
sjukdomar är värt beaktande. De undersökningar det här rör sig
om spelar ofta stor roll vid bekämpningen av uppblossande epidemier av
olika slag. Kostnadsfrihet bör därför gälla även vid dessa undersökningar.
En förutsättning bör dock vara att länsläkaren funnit undersökningen påkallad.
För samtliga fall bör i lagen föreskrivas att laboratorieundersökningarna
skall bekostas av sjukvårdshuvudmännen.

Sj ukvårdslagen

Utredningen har föreslagit att de särskilda benämningar på vissa sjukvårdsanstalter
avsedda för den epidemiska vården som f. n. finns i sjukvårdslagen,
epidemisjukhus och epidemisjukstuga samt sanatorium och

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

tuberkulossjukstuga, skall avskaffas som obehövliga. Fristående specialsjukhus
av detta slag anordnas numera sällan. Man strävar efter att knyta
all vård till lasaretten. De som tidigare vårdades på epidemi sjukhus eller
sanatorium tas numera in på lasarettens infektions- eller lungkliniker.
Den föreslagna ändringen bör jämföras med att termen mentalsjukhus
tidigare avskaffats.

Jag delar utredningens uppfattning att särskilda benämningar för de
sjukvårdsanstalter som vårdar personer behäftade med allmänfarliga sjukdomar
inte längre behövs. Därför föreslår jag, att begreppen epidemisjukhus,
epidemisjukstuga, sanatorium och tuberkulossjukstuga får utgå ur sjukvårdslagen.
Samtidigt bör vissa redaktionella ändringar göras i lagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas om förslagen.

Förslaget till smittskgddslag

1 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § epidemilagen. Här fastslås kommunernas
ansvar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar hos människor.
Hälsovårdsnämnden är det kommunala organ som liksom f. n. närmast
skall svara för denna verksamhet.

2 §.

Länsstyrelsen har enligt paragrafen en tillsynsskyldighet vad gäller kampen
mot smittsamma sjukdomar. Motsvarande bestämmelser finns f. n. i
13 § 1 mom. och 26 § 2 mom. epidemilagen. Enligt 2 § LV har länsstyrelsen
som hälsovårdsmyndighet inseende över åtgärderna mot utbredning av
könssjukdomar. I denna verksamhet har länsstyrelsen främst att lita till
länsläkaren.

3 §.

I 26 § 1 mom. epidemilagen och 9 § tuberkulosförordningen finns bestämmelser
om medicinalstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet vad gäller
bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Det förutsätts att socialstyrelsen
skall bedriva allmän upplysningsverksamhet om smittsamma sjukdomar.

4 §•

I denna paragraf fastslås indelningen av de smittsamma sjukdomarna
i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma
sjukdomar. Lagen är tillämplig på dessa sjukdomar då de befinner sig i
smittsamt skede.

Det har i paragrafen tillagts Kungl. Maj :t att i administrativ ordning bestämma
vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. veneriska
sjukdomar. Förteckningar över sjukdomarna skall tas in i smittskyddskungörelsen.
Det ligger i sakens natur att det härvid får ankomma på socialstyrelsen
att fortlöpande följa utvecklingen och föreslå de ändringar i förteckningarna
som motiveras av nytillkomna rön och erfarenheter.

Paragrafen inrymmer också en bestämmelse om möjlighet för länsstyrelsen
att för begränsad tid göra lagen tillämplig på annan smittsam sjukdom
än sådan som Kungl. Maj :t förklarat allmänfarlig. Den sakkunskap
som länsstyrelsen därvid i första hand har att lita till är länsläkaren. Länsstyrelsens
beslut torde dock regelmässigt också böra föregås av samråd
med socialstyrelsen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 24

•i4 Andra lagutskottets utlåtande nr 2 i år 1968

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 2 § 1 mom. epidemilagen, behandlar skyldighet
att anmäla misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom för tjänsteläkare.
Kretsen av de anmälningsskyldiga har utvidgats i enlighet med utredningens
förslag.

Med tjänsteläkare avses enligt 11 § allmänna läkarinstruktionen den 10
maj 1963 (nr 341) om ej annat anges provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare samt stadsdistriktsläkarc.

6 §•

I paragrafen föreskrivs en allmän skyldighet för den som insjuknat i allmänfarlig
sjukdom eller bär smitta av sådan sjukdom att låta undersöka
sig av läkare och medverka till provtagning etc. Undersökningen sker utan
kostnad för den undersökte. Den fortsatta behandlingen sedan sjukdomen
diagnostiserats får den sjuke själv bekosta i samma utsträckning som sker
i öppen vård vid annan sjukdom, dvs. i den mån inte kostnaderna täcks av
sjukförsäkringen. Ett undantag är dock att alla laboratorieundersökningar
är kostnadsfria för den enskilde som framgår av 23 § första stycket.

7 §•

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
får delta i hälsovårdsnämndens arbete avgör enligt denna paragraf
om den som lider av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare kan behandlas
i öppen vård med hänsyn till smittrisken. Om läkaren inte anser att
detta är möjligt åläggs den sjuke resp. smittbäraren att söka vård på
sjukvårdsanstalt. Bestämmelserna innebär att det inte är tillåtet för t. ex.
eu privatpraktiserande läkare att sedan sjukdomen konstaterats fortsätta
att behandla en patient i öppen vård utan att den enligt paragrafen behörige
läkaren beslutat att öppen vård får förekomma. Om det anses
lämpligt, att patienten behandlas i hemmet skall den sistnämnde läkaren
meddela föreskrifter om isolering och om inskränkning i patientens verksamhet.
Då beslut om öppen vård eller meddelande av föreskrifter avser
tuberkulosfall torde samråd regelmässigt böra ske med dispensärläkaren.

Den som blir föremål för åtgärd enligt denna paragraf skall alltid kunna
påkalla hälsovårdsnämndens prövning. Läkaren skall upplysa honom om
denna rätt. En uttrycklig föreskrift därom har tagits in i paragrafen.
Hälsovårdsnämnden har också tillagts befogenhet att självmant överpröva
läkarens beslut. Detta får betydelse bl. a. för det fall att hälsovårdsnämnden
skulle anse att läkarens beslut icke tillgodoser det krav på skydd mot
smitta som bör uppställas.

Såsom utredningen framhållit bör läkare då han fattar beslut enligt
denna paragraf betraktas som myndighet i den meningen att smittbärarlagen
och 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall vid

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

ingripanden i hälsovårdens intresse blir tillämpliga till följd av besluten.

Bestämmelsen om vilka läkare som får delta i hälsovårdsnämndens sammanträde
framgår av 10 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)
jämförd med 11 § andra stycket allmänna läkarinstruktionen. I 10 § hälsovårdsstadgan
sägs bl. a. att tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande
läkare äger närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden och
deltaga i överläggningarna. Det angivna författningsrummet i allmänna
läkarinstruktionen föreskriver, att om i en kommun finns flera tjänsteläkare
vad i hälsovårdsstadgan föreskrivs om tjänsteläkares deltagande i hälsovårdsnämnd
skall avse den främste av dem eller, om de är likställda och
inte är ense om vem som skall handha uppgiften, den som länsläkaren utser
därtill.

8 §■

I paragrafen fastslås att även den som misstänks vara sjuk eller smittbärare
är skyldig att finna sig i de ingripanden som gäller för dem som
konstaterats lida av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare.

9 §■

Paragrafen innehåller en utveckling av principen om primär kommunens
ansvar för smittbekämpningen. Genom hälsovårdsnämnden skall kommunen
sörja för att utredning kommer till stånd om orsaken till att allmänfarlig
sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat och att erforderliga åtgärder
vidtas. Verksamheten skall bedrivas i samråd med läkare och länsläkaren
skall hållas fortlöpande informerad.

10 §.

I likhet med vad som f. n. gäller enligt 5 § epidemilagen och 10 § tuberkulosförordningen
anförtros åt hälsovårdsnämnden att verkställa sinitlrening.
Sådan skall äga rum vid behov och avse inte bara lokaler utan också
kläder och andra föremål som den sjuke haft kontakt med. Kommunerna
bekostar verksamheten utom vad gäller sjuktransportfordon som tillhör
eller anlitas av staten och sjukvårdshuvudmännen. Hälsovårdsnämnden har
rätt att låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål mot skälig
ersättning som kommunen bekostar. Nämndens beslut i ersättningsfrågan
kan överklagas enligt 33 §.

11 §•

Det kan i vissa fall anses påkallat att för att förhindra smittspridning
företa mer omfattande förstöring, förändring e. d. av egendom än vad som
följer av smittreningsbestämmelserna. I paragrafen, som saknar motsvarighet
i nuvarande lagstiftning, medges Kungl. Maj :t eller efter dess bemyndigande
länsstyrelse möjlighet härtill, om det är påkallat av särskilda skäl

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

för att hindra att allmänfarlig sjukdom sprids. Ersättning för sådana ingripanden
kan utgå med stöd av 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel
i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

12 §.

I paragrafen, som motsvarar 3 § LV, föreskrivs skyldighet för den som lider
av eller har anledning anta att han smittats av venerisk sjukdom att söka
läkare och att underkasta sig behövlig behandling och följa läkarens föreskrifter
om behandlingen och smittförebyggande åtgärder. Det står därvid
vederbörande fritt att söka vilken läkare han önskar. Skall han erhålla läkarbehandlingen
kostnadsfritt har han dock att anlita läkare som står
till sådant förfogande enligt 18 §. I första hand kommer därvid de särskilda
könspoliklinikerna och tjänsteläkarna i fråga.

13 §.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 § skall länsläkaren enligt
denna paragraf, som närmast motsvarar 16 § LV, gripa in i syfte att
förmå honom att underkasta sig läkarbehandling och följa de föreskrifter
i övrigt som erfordras. Ingripandet sker i den formen att vederbörande tillställs
en anmaning av den innebörd som anges i paragrafen. Anmaningen kan
avse intagning på sjukhus om det föreligger risk att vederbörande skall
sprida smitta. Anmaningsförfarandet, som normalt föregår de tvångsåtgärder
som kan beslutas enligt 14 §, har närmare behandlats i den allmänna
motiveringen.

14 §.

Om anmaningen inte följs har länsstyrelsen genom denna paragraf, som
delvis ersätter 21 § LV, möjlighet att besluta om inställelse hos läkare eller
intagning på sjukhus. Beslut får meddelas utan anmaning, om det skäligen
kan antagas att anmaningen inte skulle följas. I brådskande fall kan
länsläkaren meddela interimistiskt beslut. I städerna utanför landsting
fullgör hälsovårdsnämnden länsstyrelsens uppgift i fråga om beslut om inställelse
hos läkare för undersökning och behandling. Gäller frågan intagning
på sjukhus skall beslut däremot alltid utfärdas av länsstyrelse.

Om den som avses med beslutet inte frivilligt rättar sig efter detta, kan
handräckning ske enligt bestämmelserna i 25 §.

15 §.

Enligt paragrafen skall den som en veneriskt smittad person uppgett
sig kunna ha fått smittan av eller ha fört den vidare till också anmanas
att genomgå undersökning oavsett om han har symtom av sjukdomen eller
ej. Har han själv anledning misstänka att han är veneriskt sjuk åligger det
honom att uppsöka läkare redan enligt 12 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Om anmaning inte följs kan länsstyrelsen eller, i fall som avses i 14 §
sista stycket, hälsovårdsnämnden besluta om samma åtgärder som gäller
i fråga om den som är sjuk. För fall som avses i denna paragraf kan tvångsåtgärd
inte beslutas utan föregående anmaning.

17 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag och medför att det nu
oinskränkta anonymitetsskyddet i viss mån upphävs. Uppgiftslämnarens
identitet skall emellertid endast röjas om saken blir föremål för brottsutredning.
Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motiveringen.

18 §.

I paragrafen fastslås sjukvårdshuvudmännens skyldighet att svara för
kostnaderna vid undersökning och behandling i öppen vård vid venerisk
sjukdom. Detta innebär bl. a. att landstingen övertar ansvaret för den vård
som nu bedrivs vid könspoliklinikerna i vissa städer. Läkemedel skall vid
len öppna vården som nu tillhandahållas kostnadsfritt.

19 §.

Enligt huvudregeln skall anmaningsförfarandet skötas av länsläkarna.
Genom denna paragraf lämnas möjlighet för socialstyrelsen att anförtro
dessa uppgifter åt annan läkare.

20 §.

Smittskyddslagen tar i första hand sikte på de allmänfarliga och de veneriska
sjukdomarna. Genom denna paragraf åläggs hälsovårdsnämnderna
skyldighet att då det uppträder andra smittsamma sjukdomar verkställa
de utredningar och vidta de åtgärder som länsläkaren finner påkallade.

21 §.

Hälsovårdsnämnderna tillförsäkras genom bestämmelserna i denna paragraf
en uttrycklig rätt till biträde av tjänsteläkare och distriktssköterska
vid fullgörande av sina skyldigheter enligt lagen och med stöd av denna
meddelade föreskrifter.

23 §.

Laboratorieundersökningar av prov o. d. från personer som insjuknat
eller misstänks ha drabbats av allmänfarlig eller venerisk sjukdom utgör
ett betydelsefullt led i diagnostiseringen av och kampen mot de smittsamma
sjukdomarna.

Genom bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf fastslås
att dessa kostnader i intet fall skall drabba den enskilde.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Föreskrifterna i andra stycket avser i första hand att tillämpas vid större
epidemier av en sådan omfattning att särskilda åtgärder från samhällets sida
är påkallade.

På grund av bestämmelserna i tredje stycket blir den slutna vården alltid
kostnadsfri för patienten.

24 §.

Denna paragraf, som har motsvarighet i 25 § LV, har utarbetats efter
förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagen.

25 §.

I paragrafen återfinns de bestämmelser om handräckning som är nödvändiga
för att lagens målsättningar skall kunna nås. Bestämmelserna, som
har behandlats i den allmänna motiveringen, har i den nuvarande lagstiftningen
motsvarighet i 22 § LV och 5 § tuberkulosförordningen.

26 §.

Bestämmelserna i denna paragraf är överförda från 29 § LV. Straff för
spridande av venerisk smitta föreskrevs ursprungligen i 14 kap. 21 § strafflagen.
Vid brottsbalkens införande överfördes straffbestämmelserna till den
särskilda lagstiftningen om veneriska sjukdomar. De undergick i samband
därmed såväl saklig som formell revision (prop. 1964: 10 s. 207 f).

27 §.

Paragrafen motsvarar 30 § LV.

28 §.

Motsvarighet till denna paragraf finns nu i 28 § epidemilagen.

29 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 25 § LV.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § 2 mom. epidemilagen. Bestämmelserna tar
sikte på de särskilda befogenheter som kan erfordras i händelse av ett
bakteriologiskt krig.

31 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som tillkommit på förslag av utredningen,
saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. De syftar främst på
allmänfarliga sjukdomar och skapar möjligheter att tillgodose önskemålet
om särregler för krigsmakten under speciella omständigheter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

32 §.

Paragrafen ersätter 14 § andra stycket och 15 § andra stycket epidemilagen,
med stöd av vilka Kungl. Maj :t den 24 april 1953 (nr 222) utfärdat
kungörelse om sanitär kontroll av den internationella trafiken (karantänskungörelse).

33 §.

Denna paragraf ersätter 32 § epidemilagen, 26 § LV och 15 § tuberkulosförordningen.
Den föreslagna instansordningen innebär inga avvikelser
från vad nu gäller. Sista instans skall vara Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

34 §.

Ett stort antal bestämmelser som nu återfinns i lag är av den beskaffenhet
att de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. En väsentlig del av
bestämmelserna torde böra sammanföras i en smittskyddskungörelse. I betydande
omfattning får det också ankomma på socialstyrelsen att utfärda
närmare föreskrifter och anvisningar.

Förslag till lag angående ändring i sjukvårdslagen

6 §•

Genom ändringar i denna paragraf försvinner benämningarna sanatorium
och tuberkulossjukstuga samt epidemisjukhus och epidemisjukstuga. En
följd härav blir att 7 § skall upphöra att gälla.

13 och 16 §§.

Ändringarna är en följd av ändringarna i 6 §.

25 §.

Om det finns ett verkställbart beslut enligt smittskyddslagen att någon
skall intas på sjukhus får sjukhusläkaren inte ompröva vårdbehovet. Detsamma
gäller veneriskt sjuk som länsläkaren anmanat att låta sig intas
på sjukhus. Paragrafen har formulerats om med hänsyn till innehållet i
smittskyddslagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Lagrådet

Nödvändiga åtgärder för att skydda landets befolkning mot smittsamma
sjukdomar innebär ofta ingrepp i medborgerliga friheter, icke sällan med
stor verkan för den enskildes personliga förhållanden och hans ekonomi.
Förutsättningarna och formerna för ingrepp bör klart anges i lag, såsom
också får anses föreskrivet i art. 5 i Europarådets konvention den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, vilken konvention Sverige ratificerat den 11 januari 1952. Jämförelse
kan här göras med vad som gäller om häktning, anhållande och reseförbud
samt om tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och tvångsintagning
av utvecklingsstörd på specialsjukhus; noggrann lagreglering av
dessa rättsinstitut har skett. Dessa synpunkter har också vunnit beaktande
i det föreliggande förslaget. Ämnets vikt motiverar emellertid en mera ingående
granskning. Lagrådet återkommer i det följande till vissa särskilda
spörsmål i ämnet.

Ett ytterligare rättssäkerhetskrav synes vara att tillämpningen är någorlunda
enhetlig så att åtminstone mera påfallande skillnader i behandlingen
av likartade fall icke förekommer. I sådant avseende är det en svaghet hos
förslaget att besluten om de frihetsinskränkningar varom här är fråga i första
hand ankommer på den lokale tjänsteläkaren; bedömandet kan växla från ort
till annan. En dylik ordning torde emellertid vara ofrånkomlig av praktiska
skäl och olägenheterna därav torde i framtiden kunna avhjälpas genom råd
och anvisningar från länsläkaren. Att en i och för sig otillfredsställande olikhet
i behandlingen av likartade fall kan uppkomma också till följd av en
sjukdoms natur torde få antagas. Beträffande exempelvis salmonelladiarré
lär enligt uppgift förhålla sig så, att av återvändande svenska utlandsresenärer
antalet smittbärare i själva verket kan beräknas vara mångdubbelt
större än antalet omhändertagna fall. Förhållandet torde emellertid komma
att uppmärksammas.

Så länge det är fråga om sjuka som behöver — och i regel också vill ha —
vård blir vad som nyss angivits av underordnad betydelse. Annorlunda förhåller
sig med den som inte är sjuk men som för smitta. Av honom krävs
stora uppoffringar för andras bästa. Från rättvisesynpunkt och för att den
som är smittbärare inte skall hemlighålla detta bör han få tillfredsställande
gottgörelse för ingripanden mot honom. Ju mera omfattande och fixerad
ersättningsrätten är desto större blir utrymmet för anordnande av smittbekämpningen
på mest effektiva sätt. Med hänsyn härtill kunde det ha varit
motiverat att till samtidig översyn företaga frågan om lämpliga åtgärder

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

mot smittbärare och frågan om dessas rätt till ersättning. Vad angår 1956
års lag om ersättning åt smittbärare kunde man ha tänkt sig att det nu övervägts,
huruvida icke ersättningsrätten för kroniska smittbärare borde preciseras
i lag och få formen av ett rättsanspråk av beskaffenhet att kunna
göras gällande vid allmän domstol eller kunna underställas regeringsrättens
eller försäkringsdomstolens prövning. Till jämförelse kan nämnas att enligt
den föreslagna atomansvarighetslagen ersättningskrav på avsevärt högre
belopp erhåller sådan natur. Det nu aktuella lagstiftningsärendet har dock
ett mera begränsat syfte och avser närmast att sammanföra epidemilagen,
den s. k. lex veneris och tuberkulosförordningen till en lag. Att så sker synes
i och för sig lämpligt.

Enligt förslaget skall de sjukdomar som kommer i fråga anges, icke
i själva lagen utan i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. I remissprotokollet
framhålls att detta inte innebär annan skillnad från vad som nu gäller
enligt epidemilagen än att Kungl. Maj :t kommer att kunna utesluta viss
sjukdom utan att höra riksdagen. Det är mindre lätt att inse vilken praktisk
olägenhet som skulle vara förbunden med att uteslutning fordrar lagändring.
Man lär knappast ha att räkna med att förändring i medicinsk och socialpolitisk
bedömning av en dittills såsom smittfarlig ansedd sjukdom sker
på så kort tid att en lagstiftningsåtgärd inte kan medhinnas. Icke heller
synes det betydelselöst med en enumeration av sjukdomar i själva lagen,
även om Kungl. Maj :t måste ha rätt att göra tillägg till uppräkningen. Därigenom
ges nämligen också en fingervisning om att tillägg måste avse sjukdom
som i betydelse och till verkningar kan jämställas med dem som upptages
i lagen, något som med hänsyn till de frihetsinskränkningar som kan
bli följden icke är utan värde.

Lagrådet kan följaktligen icke anse mera vägande skäl ha framlagts för
att frångå den gällande ordningen att i lagen uppräknas de sjukdomar, på
vilka den skall vara tillämplig, med rätt för Kungl. Maj :t att förordna om
dess tillämpning även å annan sjukdom. Lagrådet vill därför ifrågasätta om
icke den nya lagen bör följa samma mönster som hittills tillämpats.

4 §•

Det år 1918 i 14 kap. 21 § strafflagen införda straffstadgandet riktade
sig mot den som led av »könssjukdom i smittsamt skede». Enligt vad vederbörande
departementschef framhöll vid remissen till lagrådet hade detta
uttryck givetvis samma betydelse som i 1 § av det samtidigt remitterade —
sedermera likaledes antagna — förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar (NJA II 1918 s. 812). I det lagrum, till vilket
hänvisning sålunda skedde, förklarades att till könssjukdomar i lagen räknades
tre angivna sjukdomar, dock endast så länge de var i smittsamt skede.
Tillika angavs att könssjukdom skulle anses vara i smittsamt skede, så länge
symtom å smittsamhet förefanns eller förnyat framträdande av sådana

Andra lagutskottets utlåtande nr 2''r år 1968

symtom vai'' att befara. Att man fann sig böra närmare bestämma innebörden
av uttrycket smittsamt skede berodde enligt vad förarbetena utvisar på att
meningarna om innebörden kunde vara delade (a. a. s. 791). Genom definitionen
kom, anfördes det, syfilis i de sekundära s. k. latensperioderna liksom
också sådana fall av kronisk dröppel där gonokocker först efter en
längre serie av mikroskopiska undersökningar lät sig påvisa att falla in under
lagens bestämmelser (a. a. s. 792).

På motsvarande sätt — den som lider av könssjukdom i smittsamt skede
— betecknades brottssubj ektet såväl i straffrättskoinmitténs år 1944 avgivna
betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
(19 kap. 6 § strafflagen; se a. a. 1949 s. 20 f.) som i samma kommittés
betänkande av år 1953 med förslag till brottsbalk (11 kap. 9 § balkförslaget;
se a. a. 1962 s. 235). Resultatet av lagstiftningsarbetet blev att straffbudet
från 14 kap. 21 § strafflagen med oförändrad inriktning på den som lider
av könssjukdom i smittsamt skede överfördes till lex veneris, 29 §. Det
kan sägas att, med hänsyn till de där i 1 § givna definitionerna, straffbudet
genom denna placering vann i tydlighet.

Enligt förevarande paragraf skall Kungl. Maj :t bestämma bl. a. vilka
sjukdomar som skall hänföras till könssjukdomar, i förslaget benämnda
veneriska sjukdomar. Avsikten lär vara att sjukdomsbegreppet därvid alltjämt
skall vara begränsat till fall då sjukdomen är i smittsamt skede och
att det liksom hittills skall anges vad som är att förstå härmed. I sistnämnda
hänseende skulle den gällande bestämningen kompletteras så, att sjukdomen
anses vara i smittsamt skede också då sjukdomen befaras kunna överföras
till avkomma i fosterstadiet.

Såsom förut nämnts ansågs redan vid tillkomsten av lex veneris att begreppet
smittsamt skede krävde ett närmare bestämmande och denna uppfattning
kan sägas närmast ha vunnit i styrka då nu upplyses att en utvidgning
av begreppet till fall av fara för fosterskada är avsedd. Vad sålunda
anförts får särskild tyngd i betraktande av straffbudet i 26 §. Det kan nämligen
icke godtagas att förutsättningarna för straffansvars inträde framgår
först vid jämförelse med innehållet i den tilltänkta smittskyddskungörelsen.

Oavsett huruvida de sj ukdomar varå lagen skall vara tillämplig uppräknas
i denna eller ej, torde böra intagas ett stadgande om smittsamt skede och
innebörden därav. Bibehålls förslagets konstruktion med enumeration
i särskild kungörelse, vill lagrådet föreslå följande. Paragrafens första och
andra stycken sammanförs och tredje stycket får bilda ett andra stycke,
varjämte ett tredje stycke tilläggs av innehåll att med sjukdom förstås i lagen
endast sjukdom i smittsamt skede samt att venerisk sjukdom skall anses
vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet förefinns eller förnyat
framträdande av sådana symtom är att befara eller fara föreligger för sjukdomens
överförande till avkomma i fosterstadiet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 är 1968 43

6 §.

Det i denna paragraf liksom i de två följande förekommande uttrycket
»bär smitta» skulle efter orden kunna antagas syfta på tiden alltifrån nedsmittningen
och följaktligen äga en mera vidsträckt innebörd än uttrycket
»för smitta» i 3 § 3 mom. epidemilagen, vilket otvivelaktigt betyder att den
nedsmittade kan föra smittan vidare. Risk för att den nedsmittade »för
smitta» i sist angivna innebörd inträder först längre eller kortare tid efter
nedsmittningen. Emellertid har vid föredragningen inför lagrådet upplysts
att förändringen i ordvalet icke tänkts skola medföra någon ändring i sak;
detta skulle framgå särskilt vid en jämförelse med den i 1 § andra stycket
av 1956 års lag om ersättning åt smittbärare lämnade bestämningen av begreppet
»smittbärare». I själva verket föreligger, enligt vad som upplysts,
icke något önskemål från medicinskt håll att ingripa mot andra nedsmittade
än dem som »för smitta». Enligt lagrådets mening är i tydlighetens intresse
en återgång till uttryckssättet »för smitta» att föredraga.

Angående ett tillägg till denna paragraf återkommer lagrådet under 7 §.

7 §•

Förevarande paragraf utgör rättsgrunden för ett frihetsberövande. Den
som lider av allmänfarlig sjukdom eller för smitta kan enligt paragrafen
bli intagen på sjukhus utan eget samtycke. Av remissprotokollet framgår
att förslaget däremot icke är avsett att grunda någon rätt att tvångsvis
kvarhålla den sjuke på sjukhuset. Att det sålunda skils mellan rätt till intagning
och rätt till kvarhållande står i överensstämmelse med den lagstiftningsteknik
som använts i lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Innehållet av Europarådets inledningsvis omnämnda
konvention kan utgöra anledning till att de olika momenten i frihetsberövande!
preciseras på detta sätt.

Särskilt vad gäller smittbärare är det emellertid enligt lagrådets mening
knappast tillrådligt att avstå från att stadga kvarhållningsrätt. Som ett sannolikt
praktiskt fall framstår att smittförande personer av asocial läggning
som ej känner sig sjuka avviker från sjukhuset. Kraven på tydlighet och
konsekvens i lagstiftningen föranleder då att kvarhållningsrätten bör komma
till uttryck i lagtexten. Vad nu sagts äger närmast tillämpning beträffande
sådana sjuka och smittbärare som tvångsintagits. För att full verkan
skall säkras bör dock enligt lagrådets mening kvarhållningsrätt stadgas även
beträffande frivilligt intagna. Risken att en patient även i sådana fall måste
stanna kvar på sjukhus mot sin vilja skulle visserligen kunna tänkas verka
återhållande på allmänhetens benägenhet att av eget initiativ begära intagning.
Lagrådet tror sig likväl kunna utgå från att känslan av det nödvändiga
i att söka vård blir avgörande i flertalet av de fall då frivillig intagning kan
bli aktuell.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

För att bereda plats för ett stadgande om kvarhållningsrätt föreslår lagrådet
att vad som sägs i 8 § inarbetas i envar av 6 och 7 §§. Stadgandet skulle
då få utgöra innehållet av 8 §. Till den närmare utformningen härav återkommer
lagrådet under nämnda paragraf.

Vad angår nu förevarande paragraf torde utöver det redan anförda böra
iakttagas att tjänsteläkaren meddelar uttryckligt beslut av innehåll antingen
att den sjuke resp. smittbäraren skall intagas på sjukhus eller ock att han
skall behandlas i öppen vård. Man synes kunna bibehålla förslagets konstruktion
att tjänsteläkaren icke har att överpröva av annan läkare tidigare gjort
konstaterande, att en person är eller misstänks vara sjuk eller smittförande.
Och har en privatpraktiserande läkare ordinerat intagning på sjukhus, kommer
frågan om omhändertagandet över huvud taget icke under tjänsteläkarens
bedömning.

I enlighet med de framförda synpunkterna kan förevarande paragraf erhålla
förslagsvis följande lydelse:

»Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta, är han, om
så beslutas, skyldig att låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan
tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten.
Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
får deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden meddelar dylikt
beslut, såvida icke intagning redan skett eller kan antagas vara omedelbart
förestående. Läkaren äger dock, om hänsyn till faran för smittans
spridning medger det, i stället besluta om behandling i öppen. vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses
i första stycket ge erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning
i verksamhet.

Bestämmelserna i första stycket gäller även den som av läkare misstänkes
lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta.

Beslut av----------------4---denna paragraf.»

Beträffande det föreslagna andra stycket må uppmärksammas att det äger
tillämpning även å dem som efter intagning å sjukvårdsanstalt överförs till
öppen vård. Erforderliga föreskrifter om samråd mellan anstaltsläkaren och
tjänsteläkaren torde få ges i administrativ ordning.

8 §•

Denna paragraf bör, såsom lagrådet angivit under 7 §, innehålla bestämmelse
om rätt att kvarhålla på sjukhus den som är sjuk eller för smitta.
Härtill kan lämpligen fogas bestämmelse om skyldighet för denne att underkasta
sig vård.

Paragrafen synes kunna erhålla exempelvis följande lydelse:

»Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller
kan intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta,

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år i968

är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård till dess
fara för att han kan sprida smitta icke längre föreligger eller han kan behandlas
i öppen vård.»

Under uttrycket »kan misstänkas» ingår givetvis fall där visshet råder
om förhållandet.

Den nu av lagrådet föreslagna bestämmelsen lär bland annat medföra
rätt för sjukvårdspersonal att vägra utlämna den sjukes kläder. Om så är
nödvändigt torde även exempelvis ett isoleringsrum kunna låsas.

Att 7 § andra stycket i dess av lagrådet föreslagna lydelse kommer att äga
tillämpning beträffande den som överförs till öppen vård har redan anmärkts.

10 §.

I paragrafens andra stycke stadgas att hälsovårdsnämnd får om det anses
nödvändigt låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål som kan
befaras överföra smitta. Skälig ersättning — som bekostas av kommunen —
skall därvid utgå. I remissprotokollet framhålls att nämndens beslut i ersättningsfrågan
kan överklagas enligt 33 §. Sagda paragraf stadgar att talan
mot hälsovårdsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens
beslut förs hos Kungl. Maj :t. Det påpekas i motiveringen till
paragrafen att sista instans skall vara regeringsrätten.

Lagrådet, som delar uppfattningen att regeringsrätten bör vara sista
instans, vill emellertid framhålla att ingen bestämmelse i regeringsrättslagen
synes ge regeringsrätten möjlighet att pröva mål enligt förevarande
paragraf. Enligt 2 § 16) regeringsrättslagen skall visserligen bl. a. mål om
meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt
författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården handläggas
av regeringsrätten men denna bestämmelse torde icke kunna tillämpas
i förevarande hänseende. Lagrådet får därför hemställa att sådan ändring
vidtages i regeringsrättslagen att mål enligt förevarande paragraf kan
prövas av regeringsrätten.

11 §•

En lagstiftning till åstadkommande av ett någorlunda effektivt smittskydd
måste ofrånkomligen föranleda vissa inskränkningar i den frihet
som normalt står medborgaren till buds. Det säger sig självt att lagstiftningen
har att i görligaste mån söka precisera dessa frihetsinskränkningar
liksom betingelserna för att de skall få tillgripas; med hänsyn till medborgarnas
rättssäkerhet kan lagstiftaren inte gärna nöja sig med ett allmänt
stadgande om att »lämpliga åtgärder» skall vidtagas för smittskyddsändainålet.
Också innefattar det förevarande lagförslaget noggrant utarbetade
regler — upptagna i 5—8 §§ — angående restriktioner i rörelsefriheten
för den som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom och för den

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

som utan att lida av sådan sjukdom för eller misstänks föra smitta därav.
Reglerna avgränsar, på sätt nyss framgått, vilka personkategorier som drabbas
av inskränkningarna, fastslår vari dessa består och anger de närmare
förutsättningarna för de olika formerna av ingrepp. Tydligt är emellertid
att av smittfaran motiverade frihetsinskränkande åtgärder ibland måste
riktas inte bara mot de fyra uppräknade kategorierna sjuka, misstänkt
sjuka, smittbärare och misstänkt smittförande utan mot alla människor
i den av smittfaran berörda orten eller regionen. Sker spridningen av sjukdomen
särskilt snabbt eller får epidemin av annan grund en speciellt allvarlig
karaktär, kan det sålunda bli nödvändigt att isolera hela befolkningen
i orten eller området. Lagregler som möjliggör att man i ett extraordinärt
läge vidtager frihetsinskränkande åtgärder mot annan person än sjuk, misstänkt
sjuk, smittbärare eller misstänkt smittförande, saknas dock helt i
förslaget. Detta upptager nämligen inte ens någon motsvarighet till stadgandet
i 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen, enligt vilket länsstyrelsen
har att, när svårare smittsam sjukdom hotar eller redan yppats inom
länet, vidtaga därav speciellt betingade åtgärder, uppenbarligen utöver dem
som enligt epidemilagens föregående stadganden kan riktas mot sjuka,
misstänkt sjuka, smittbärare eller misstänkt smittförande. Att den synnerligen
allmänt hållna tillsynsbestämmelsen i förslagets 2 § om att »länsstyrelsen
skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet
och tillse att lämpliga åtgärder vidtags för ändamålet» skulle i likhet med
vad som möjligen är fallet i fråga om 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen
(jfr s. 65 i remissprotokollet) kunna begagnas som stöd för extraordinära
frihetsinskränkningar måste av förut antytt skäl tillbakavisas.
Vill man möjliggöra frihetsinskränkande åtgärder även mot andra än de
fyra angivna kategorierna, synes med andra ord ofrånkomligt att uttrycklig
regel därom införs. En sådan regel om frihetsinskränkningar är så mycket
mera motiverad som ett jämförbart stadgande avseende förstöring eller
förändring av egendom upptagits i lagförslaget (11 §); detta sistnämnda
stadgande är på sitt område just ägnat möjliggöra att åtgärder vidtags också
mot annan än den som är sjuk eller på annat sätt för smittan.

På grund av vad sålunda åberopats förordar lagrådet att i 11 § införs
ett tillägg av förslagsvis den innebörden att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande länsstyrelsen kan beträffande befolkningen inom viss
ort eller visst område förordna om isolering eller därmed jämförlig åtgärd,
om det är påkallat av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig
sjukdom.

13 och 15 §§.

Angående tillägg till förevarande paragrafer återkommer lagrådet under
16 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2''i år 1968

16 §.

Det föreslagna innehållet av förevarande paragraf torde kunna överföras
till 13 och 15 §§. I stället kan upptagas bestämmelser liknande dem lagrådet
föreslagit skola intagas i 8 § i fråga om allmänfarlig sjukdom. Bestämmelserna
synes kunna utformas så, att den som jämlikt 14 eller 15 § eller
eljest för venerisk sjukdom intagits på sjukhus är skyldig att kvarstanna
och underkasta sig nödvändig vård till dess icke längre föreligger grundad
anledning befara att han skall sprida smitta.

21 §.

Vad som stadgas i denna paragraf synes i stället kunna överföras till 22 §.
Härigenom skulle i förevarande paragraf kunna upptagas ett stadgande
avseende beslut om kvarhållande in. m. Stadgandet torde böra ges det innehållet,
att beslut att den intagne enligt 8 eller 16 § skall kvarstanna på sjukhuset
och underkasta sig nödvändig vård meddelas av överläkaren eller
motsvarande befattningshavare och att talan mot beslut varigenom någon
förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten skall föras hos länsstyrelsen genom
besvär.

24 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelse om tystnadsplikt, har enligt
uttalande i remissprotokollet sin motsvarighet i 25 § lex veneris och har
utarbetats efter förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och
barnavårdslagen. Tystnadsplikt åligger enligt förslaget den som är eller
varit verksam vid behandling av fråga enligt lagen eller med stöd därav
utfärdade föreskrifter. Med anledning av nämnda uttalande i remissprotokollet
vill lagrådet anföra följande.

Enligt 91 § barnavårdslagen må den som är eller varit verksam inom
samhällets barnavård ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden. Beträffande denna bestämmelse anfördes
i lagrådsremissen rörande förslaget till barnavårdslag bl. a. att envar, som
i en eller annan egenskap på det kommunala planet eller hos tillsyns- och
besvärsmyndigheterna, varaktigt eller tillfälligt är verksam inom samhällets
barnavård, bör vara skyldig att iakttaga tystnad beträffande vad han
i verksamheten erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Det framhölls
att till de inom barnavården verksamma naturligtvis främst hörde
ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt befattningshavare hos
barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och tillsynsorgan, men att dit hörde
även andra personer -— kommunala förtroendemän och befattningshavare
i allmän tjänst såväl som enskilda personer — vilka på grund av sin tjänst
eller såsom expert eller sakkunnigt biträde kallas till överläggning med
barnavårdsmyndighet eller för att eljest medverka i barnavårdsarbetet.

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Tystnadsplikt borde, sades det vidare, däremot icke gälla för utomstående,
t. ex. personer som blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick
i annans privatliv, utan det skulle ankomma på förhörsledaren att anordna
förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålls. — Lagrådet
lämnade den föreslagna bestämmelsen utan erinran.

I 64 § socialhjälpslagen stadgades enligt paragrafens ursprungliga lydelse
att vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden
ej får yppas för obehörig. Enligt lag den 29 april 1960 angående ändring
i socialhjälpslagen erhöll 64 § ny lydelse. I paragrafen stadgas nu att den
»som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag
må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga
förhållanden». Enligt vad som anfördes i motiven ändrades paragrafen
för att åstadkomma likformighet med bestämmelsen i 91 § barnavårdslagen.
Med uttrycket »den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor
enligt denna lag» avsågs att täcka motsvarande personkrets som i 91 § barnavårdslagen
beskrivs med uttrycket »den som är eller varit verksam inom
samhällets barnavård». — Denna lagändring underställdes icke lagrådet
för granskning.

Enligt 64 § andra stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhets vård må
ej den som är eller varit verksam inom samhällets nykterhetsvård obehörigen
yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Denna bestämmelse tillkom genom en lagändring den 11 december 1964.
I det förslag som förelädes lagrådet för granskning användes i stället uttrycket
»den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt
denna lag». — Lagrådet anförde i sitt utlåtande över lagförslaget bl. a. följande.
Det starkt framträdande behovet av diskretion inom nykterhetsvården
bör enligt lagrådets mening föranleda att den personkrets för vilken
tystnadsplikt skall gälla bestäms något vidare än enligt förslaget. Tystnadsplikt
bör åvila icke allenast den som är eller varit verksam vid behandlingen
av frågor enligt lagen utan jämväl sådan personal hos nykterhetsnämnden
som visserligen icke kan sägas ha medverkat vid behandlingen av dylika
frågor men likväl har möjlighet att få inblick i förekommande ärenden; här
åsyftas närmast skrivbiträden och annan expeditionspersonal. Lagrådet
förordade ett stadgande av innehåll att vad inom samhällets nykterhetsvård
förekommit rörande enskilds personliga förhållanden ej må av någon som
på grund av tjänst eller uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga.
— Departementschefen uttalade att likartade regler bör gälla i fråga
om tystnadsplikt inom socialhjälpsverksamhet, barnavård och nykterhetsvård
och i anledning av vad lagrådet anfört blev enligt departementschefens
förslag uttrycket »vid behandlingen av frågor enligt denna lag» ersatt med
uttrycket »inom samhällets nykterhetsvård».

Slutligen kan omnämnas att 58 § lagen den 15 december 1967 angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda talar om den som är eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

varit verksam inom den verksamhet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
som avses i lagen.

Vidkommande den nu föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt har lagrådsuttalandena
om tystnadsplikten inom nykterhet svården samma giltighet
beträffande förevarande lagförslag. Lagrådet får därför hemställa
att sådan jämkning vidtages i lagtexten att överensstämmelse ernås med
motsvarande bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och
lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Förslagsvis
kunde användas formuleringen »verksam inom smittskyddet».

25 §.

Paragrafen torde böra erhålla det tillägget att polismyndighet skall lämna
handräckning på begäran av överläkare eller motsvarande befattningshavare
om någon som enligt 8 eller 16 § enligt lagrådets förslag är skyldig att kvarstanna
på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26—28 §§.

1 viss överensstämmelse med utredningens förslag kan, om lagrådets
ståndpunkt beträffande 8 och 16 §§ godtages, i lagen införas stadgande om
straff för den som hjälper någon som jämlikt 8 eller 16 § är skyldig kvarstanna
å sjukvårdsanstalt att avvika därifrån. Detta kan ske så att bestämmelsen
i 27 § överföres till 26 § och bestämmelsen i 28 § i stället får utgöra
innehållet av 27 g, varvid 28 § blir ledig för det ifrågasatta stadgandet.

33 §.

Beaktas vad lagrådet förordat under 21 §, bör i förevarande paragraf
i andra stycket efter orden »länsstyrelses beslut» för tydlighetens skull
sättas in »enligt denna lag».

Övergångsbestämmelserna.

Genom föreskriften i andra stycket blir lagen om ersättning åt smittbärare
tillämplig även på den som för smitta av tuberkulos och på den som för
venerisk smitta. Lagrådet har för sin del intet att erinra häremot men har
velat påpeka förhållandet som icke berörts i remissprotokollet.

4— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 24

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Lagrådet har inledningsvis berört frågan, om bestämmelserna om ersättning
åt smittbärare bort ses över i samband med arbetet på smittskyddslagen.
Enligt lagrådet kunde man tänkt sig att det nu övervägs om inte rätten
till ersättning åt kroniska smittbärare — dvs. de som fört smitta i mer
än 90 dagar — borde preciseras i lag och få formen av ett rättsanspråk,
som kan göras gällande vid allmän domstol eller underställas regeringsrättens
eller försäkringsdomstolens prövning.

Ersättning till den som är att betrakta som kronisk smittbärare skall enligt
1956 års lag om ersättning åt smittbärare utgå med belopp som med
hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständigheterna
i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt. Prövningen sker i första instans
av länsstyrelserna, varefter besvär kan föras hos Kungl. Maj :t. Tillämpningen
har tidigare — mot bakgrunden av förut gällande regler inom sjukförsäkringen
— varit relativt restriktiv. Enligt vad jag uttalade i 1965 års
statsverksproposition (bil. 7 s. 377) bör emellertid en smittbärare under
hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar sin arbetsförtjänst
erhålla ersättning med belopp som för dag motsvarar hans sjukpenning
enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker sig
över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots ingripandet
söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete torde en reduktion
av ersättningens belopp böra komma i fråga. En sådan reduktion bör,
enligt vad jag vidare uttalat i propositionen, inte annat än under speciella
förhållanden äga rum innan ett år förflutit från den tidpunkt ingripandet
trädde i tillämpning. Jag anser att dessa regler bör kunna ge ett godtagbart
skydd för den enskilde från ekonomisk synpunkt. Mot bakgrunden härav
har jag inte funnit det motiverat att ta upp dem till omprövning i samband
med nuvarande lagstiftningsärende, som — vilket lagrådet påpekat — närmast
har till syfte att sammanföra epidemilagen, tuberkulosförordningen
och den s. k. lex veneris till en lag.

Lagrådet har ifrågasatt om det finns skäl att frångå den enligt epidemilagen
gällande ordningen, att de sjukdomar som lagen skall tillämpas på
anges i lagen. Jag har tidigare instämt i utredningens förslag, att sjukdomarna
med fördel kan förtecknas i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse.
Det synes mig alltjämt mest ändamålsenligt att så sker. Från rättssäkerhetssynpunkt
torde någon invändning inte kunna göras mot en sådan ordning.
Jag finner därför inte skäl att ändra mitt ställningstagande i denna fråga.

Vidare har lagrådet föreslagit att i lagen skall upptas uttryckliga bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

melser om att den som intagits på sjukhus skall vara skyldig att kvarstanna
däi ocn underkasta sig vård så länge det från smittskyddssynpunkt föreligger
risk vid behandling i öppen vård. Någon sådan skyldighet föreligger
inte enligt nuvarande lagstiftning. Det torde inte heller normalt vara
påkallat att ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att garantera att
vården inte avbryts genom att patienten lämnar sjukhuset och måste återföras
dit genom nytt intagningsförfarande. Jag finner dock mot bakgrunden
av vad lagrådet anfört att det kan tänkas uppkomma fall för vilka det kan
vara praktiskt motiverat med lagföreskrifter av det slag lagrådet begärt.
Samtidigt som sådana regler tillskapas bör då, som lagrådet funnit, ges
möjlighet för den patient som förvägrats lämna sjukhuset att få vårdfrågan
överprövad besvärsvägen. De bestämmelser som behövs bör tas in i 8, 16
och 21 §§. Jag förordar de av lagrådet föreslagna formuleringarna med vissa
jämkningar. I anslutning härtill bör såsom lagrådet föreslagit ges befogenhet
för överläkaren att begära handräckning av polismyndighet för
att återföra den som avvikit från sjukhus. Bestämmelser härom bör intas
i 25 §. Jag förordar att nämnda paragraf därjämte kompletteras på så sätt
att motsvarande befogenhet även tilläggs länsläkaren. I samband härmed
bör också införas föreskrifter om straff för den som hjälper den som är
skyldig att kvarstanna på sjukhus att avvika därifrån. Bestämmelserna härom
bör på sätt lagrådet angett placeras i 28 §.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna i förslaget till smittskyddslag
anser jag böra godtas med vissa jämkningar.

Frågan om ändring i 2 § 16:o) regeringsrättslagen kommer att tas upp i
annat sammanhang.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna bör vissa redaktionella
jämkningar göras i förslaget.

Slutligen bör utöver vad som angetts i det till statsrådsprotokollet den 1
december 1967 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen vissa
ytterligare redaktionella ändringar vidtas i sistnämnda lag.

I statsverkspropositionen till årets riksdag (bil. 7 s. 102 ff.) har jag berört
kostnadsfrågor som har samband med förevarande lagförslag.

Utskottet

AIImänt

Det i propositionen framlagda förslaget innebär att bestämmelser om bekämpande
av smittsamma sjukdomar sammanförs till eu lag, smittskyddslagen,
som skall träda i stället för epidemilagen, tuberkulosförordningen och
lex veneris. Reglerna för skilda sjukdomar har gjorts mera enhetliga. Detta
medför fördelar av bl. a. organisatorisk art. Även med utgångspunkt från
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 24

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

intresset att hävda den enskildes rättsskydd innebär propositionen förbättringar.
Den föreslagna lagen får anses utgöra ett viktigt led i bekämpandet
av de smittsamma sjukdomarna.

Utskottet tillstyrker för sin del de framlagda lagförslagen och har utöver
vad nedan framgår inte något att anföra i anledning av vad föredragande
departementschefen yttrat i propositionen. I det följande behandlas frågor
som aktualiserats genom de i anledning av propositionen väckta motionerna.

Angivande i lag eller kungörelse av sjukdomarna

I epidemilagen och lex vencris är uppräknat vilka sjukdomar som faller
under lagarna. Kungl. Maj :t har därutöver bemyndigande att förordna att
epidemilagen skall gälla även för annan smittsam sjukdom. I propositionen
föreslås att uppräkningen av allmänfarliga och veneriska sjukdomar inte
skall göras i själva lagen utan i en av Kungl. Maj :t i anslutning till lagen
utfärdad kungörelse. Lagrådet har ifrågasatt om inte den nya lagen bör
följa samma mönster som hittills gällt.

I motionerna 1:776 av herrar Wirtén och Svanström samt II: 1003 av
herrar Ullsten och Sjönell ansluter sig motionärerna till lagrådets ståndpunkt
och yrkar alt en förteckning över tillämpliga sjukdomar skall intagas
i lagen. I motionen 1: 769 av fru Segerstedt Wiberg framställs motsvarande
yrkande beträffande de allmänfarliga sjukdomarna. Motionärerna
menar att propositionens förslag inger betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Eftersom lagstiftningen medger långtgående åtgärder mot enskilda
personer bör förutsättningarna för ingripande anges i lag, som gemensamt
stiftas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Frågan om de smittsamma sjukdomar, som omfattas av lagstiftningen,
skall anges i lag eller kungörelse bör enligt utskottets mening i stor utsträckning
bedömas från praktiska utgångspunkter. Det kan inte vara lämpligt
att avstå från den nuvarande möjligheten att genom ett snabbt beslut
av Kungl. Maj :t inrymma en oväntat uppkommande sjukdom under lagen.
Kungl. Maj :t måste alltså även framgent få möjlighet att genom kungörelse
utvidga lagens tillämpningsområde. Den ordning som föreslås i propositionen
innebär i realiteten endast den skillnaden i förhållande till nuvarande
ordning att Kungl. Maj :t får möjlighet att utan riksdagens hörande utesluta
sjukdomar från förteckningen. Denna möjlighet kan självfallet inte inge
några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Visserligen kan en uppräkning
av sjukdomar i lagen inte sägas vara utan värde, men en sådan
lösning skulle med hänsyn till Kungl. Maj :ts möjlighet att utvidga förteckningen
inte innebära nämnvärt större rättssäkerhetsgarantier än förslaget
i propositionen. Kungl. Maj :ts förslag får anses utgöra en smidig och
ändamålsenlig lösning och utskottet ansluter sig till detta.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år W68

Skriftligt meddelande om intagningsbeslut in. m.

De som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom är i likhet med
smittbärare och misstänkta sådana skyldiga att underkasta sig vissa tvångsåtgärder,
däribland intagning på sjukhus. Det ankommer i första hand på
tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare att besluta om sådana
åtgärder. Den beslutet rör kan begära överprövning hos hälsovårdsnämnden.
Läkaren har i lagen ålagts skyldighet att underrätta vederbörande
härom. Hälsovårdsnämndens beslut kan i sin tur överklagas till länsstyrelsen
och i sista hand till regeringsrätten.

I motionen II: 1001 av herrar Nilsson i Lönsboda och Ullsten yrkas ändring
i lagförslaget innebärande att läkares beslut om intagning och meddelande
om rätten att överklaga skriftligen skall delges den beslutet avser.
Motionärerna gör gällande att muntliga upplysningar är särskilt otillfredsställande
i sådana fall då ingripandet sker snabbt och den intagne är allvarligt
sjuk.

Enligt utskottets mening fyller kravet på skriftlig underrättelse inte någon
funktion i fråga om själva intagningsbeslutet, som så gott som undantagslöst
måste verkställas omedelbart och därmed utan tvivel bringas till vederbörandes
kännedom. Verkställigheten kan f. ö. inte hindras genom ett överklagande.
När det gäller sådana svårt sjuka personer, som åberopas i motionerna,
torde det i regel inte heller vara tjänsteläkarens intagningsbeslut,
som det blir aktuellt att överklaga, utan sjukhusläkarens beslut att kvarhålla
vederbörande för vård.

Om sålunda kravet på skriftlig underrättelse i regel torde vara utan betydelse
i fråga om själva intagningsbeslutet, kan kravet sägas ha eu viss
tyngd när det gäller fullföljdshänvisningen. Det är av stor vikt att den beslutet
avser verkligen får kunskap om sin möjlighet att överklaga. Läkaren
har därför på tjänsteansvar skyldighet att underrätta vederbörande om
möjligheten till överprövning. I sammanhanget må påpekas att det självfallet
är viktigt att läkaren samtidigt informerar om varför en tvångsåtgärd
måste vidtagas. Utskottet anser det inte nödvändigt alt i lagen inta
en särskild formföreskrift beträffande läkarens upplysningsplikt om överklagandemöjligheten.
Utskottet utgår ifrån att socialstyrelsen uppmärksammar
frågan vid utformandet av sina anvisningar. Måhända kan det vara
befogat att man i vissa situationer begagnar sig av ett tryckt formulär som
överlämnas till den mot vilken tvångsåtgärden riktas.

Anmaningsförfarandet nid veneriska sjukdomar

I motionen II: 1005 av herr Åkerlind och fru Heurlin behandlas det s. k.
anmaningsförfarandet. Lagförslaget, som ansluter sig till gällande ordning,
innebär att den som lider eller misstänks lida av venerisk sjukdom skall,
om han ej själv vidtar åtgärder, av länsläkaren anmanas att söka läkare

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

och underkasta sig behandling. Han kan vidare anmanas att följa vissa
föreskrifter eller låta sig intas på sjukhus. Anmaningen skall ske skriftligen
varvid skall erinras om tvångsåtgärder som kan vidtas om anmaningen
inte efterkommes. Avser anmaningen barn under 15 år skall den tillställas
den som har »vård om barnet». Med detta uttryck avses den som har den
faktiska vården och ej den rättslige vårdnadshavare!!.

Motionärerna yrkar att om anmaningen avser barn under 18 år skall den
tillställas jämväl den som bär »bestämmanderätten över barnet». Med sistnämnda
uttryck torde motionärerna inte avse annat än den faktiska vården
av barnet. I den delen är alltså motionen redan tillgodosedd.

Beträffande yrkandet om höjning av åldersgränsen vill utskottet framhålla
följande. En femtonåring kan förutsättas förstå innebörden av en anmaning
att vid äventyr av tvångsåtgärder t. ex. söka läkare. Frågan om i vad
mån föräldrar och andra som har barn i sin vård skall underrättas av läkare
att barnet har venerisk sjukdom är i viss mån ett annat problem och
är avsedd att regleras i smittskyddskungörelsen. F. n. gäller att underrättelse
alltid skall ske om barnet är under 16 år. I utredningen, som ligger
till grund för förevarande lagförslag, föreslås att denna regel skall bestå.
Dessutom föreslås att läkaren efter särskild bedömning skall få lämna
underrättelse, därest den sjuke fyllt 16 men ej 18 år.

Utskottet förutsätter att i smittskyddskungörelsen kommer att intas regler
av den innebörd utredningen föreslagit. Därmed torde motionärernas önskemål
i huvudsak vara tillgodosett. En regel om obligatorisk uppgiftsskyldighet
till dem som har vård om smittade ungdomar mellan 16 och 18 år kan motverka
att sådana ungdomar söker vård och lämnar uppgifter om kontakter.
Motionärernas förslag skulle dessutom innebära att meddelande skulle lämnas
även i sådana fall där smitta inte konstaterats utan endast misstanke
därom förelåg. Det är enligt utskottets mening lämpligast med en fakultativ
regel av det slag som föreslås i utredningen. I anslutning till ett i motionen
gjort påpekande att många smittade ungdomar omhändertagits för samhällsvård
må framhållas, att enligt 93 § barnavårdslagen läkare är skyldig
att till barnavårdsnämnd anmäla förhållande som kan föranleda nämndens
ingripande.

Hälsokontroll av restauranganställda

I motionerna I: 775 av herr Hiibinette och II: 1004 av herr Åkerlind och
fru Heurlin begärs afl obligatorisk hälsokontroll skall införas för anställda
inom restaurangnäringen. För att möjliggöra detta vill motionärerna göra
ett tillägg till 32 § i förslaget till smittskyddslag.

Frågan om hygien och hälsokontroll bland livsmedelsarbetare, däribland
restauranganställda, regleras i livsmedelslagstiftningen. Bestämmelser om
obligatorisk läkarkontroll finns f. n. för anställda inom mejeri- eller mjölk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

försäljningsrörelse. Vid livsmedelsstadgans tillkomst år 1951 övervägdes
frågan om införande av obligatorisk hälsokontroll för livsmedelspersonal.
Riksdagen begärde att problemet skulle utredas. I slutet av år 1959 lade en
tillkallad utredningsman fram en promemoria i ämnet. Utredningsmannen
avstyrkte en obligatorisk kontroll. Fördelarna skulle inte uppväga det rnerarbete
en stor kontrollapparat skulle innebära. Livsmedelsarbetarnas antal
uppskattades till 150 000, varav ca 40 000 i restaurangbranschen. Vid fjolårets
riksdag behandlades frågan om hälsokontroll av utländsk arbetskraft
i restaurangfacket (ABIJ 1967:27). Riksdagen hänvisade till arbetet inom
livsmedelsstadgekommittén.

Enligt utskottets mening kan goda skäl anföras för ökad hälsokontroll av
arbetande inom restaurangnäringen. Frågan övervägs inom livsmedelsstadgekommittén,
som inom ett år väntas slutföra sitt arbete. Utskottet anser att
frågan om hälsokontroll av restaurangarbetande i likhet med övriga arbetande
inom livsmedelshanteringen även i fortsättningen bör regleras i
anslutning till livsmedelslagstiftningen. Med hänsyn härtill och då problemet
behandlas av livsmedelsstadgekommittén bör motionerna inte föranleda
någon åtgärd.

Kostnader för karantänverksamhet

Kungl. Maj :t har med stöd av epidemilagen utfärdat en särskild kungörelse,
karantänkungörelsen, med bestämmelser avsedda att förhindra
smiittospridning genom den internationella trafiken. Det är meningen att
kungörelsen skall bestå och Kungl. Maj :t få befogenhet att utfärda bestämmelser
med stöd av 32 § i den föreslagna smittskyddslagen. I karantänkungörelsen
åläggs kommun som har hamn eller internationell flygplats inom
sitt område vissa förpliktelser. Hälsovårdspersonal — karantänläkare —
skall stå till förfogande, smittrening skall kunna utföras o. s. v.

1 motionen II: 1002 av herr Norrby behandlas frågan om primärkommunernas
kostnader för karantänverksamhet. Motionären syftar till att staten
skall ersätta sådana kostnader som mindre primärkommuner har för sådan
verksamhet. Särskilt uppehåller sig motionären vid Märsta kommun inom
vilken Arlanda flygplats är belägen. Utgifterna för karantänverksamheten
i denna kommun uppgår enligt motionen till ca 50 000 kr. i direkta och
10 000—20 000 kr. i indirekta kostnader.

Enligt utskottets mening kan det anföras vissa skäl för att kostnader för
karantänverksamhet bör åvila staten. Frågan bör emellertid bedömas även
med hänsyn till andra ekonomiska faktorer som sammanhänger med att
internationell trafik bedrives från en kommun. En sådan bedömning är utskottet
inte berett att göra i samband med den förevarande propositionen.
Jtskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.

56 Andra lagutskottets utlåtande nr 2k år 1968

Ersättning till smittbärare

Smittbärare som är skyldiga att underkasta sig isolering eller annan inskränkande
åtgärd har enligt en lag från år 1956 rätt till ersättning av
statsmedel. Ersättning till tillfälliga smittbärare — de mot vilka ingripande
ej består mer än 90 dagar — utgår enligt sjukförsäkringens bestämmelser.
Ärendena handlägges av de allmänna försäkringskassorna och fullföljd mot
kassas beslut sker i vanlig ordning till riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen.
Om ett ingripande består efter 90 dagar räknas vederbörande
som kronisk smittbärare. Till sådan utgår efter prövning i varje enskilt fall
ersättning för inkomstbortfall och annan förlust. Vid prövningen, som i
första band göres av länsstyrelsen, beaktas behovet av ersättning, förlustens
storlek och omständigheterna i övrigt. Länsstyrelsens beslut kan överklagas
bos Kungi. Maj :t. Tillämpningen för kroniska smittbärare har tidigare varit
restriktiv. I 1965 års statsverksproposition uttalades emellertid att en smittbärare
under hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar
sin arbetsförtjänst bör få ersättning med belopp som för dag motsvarar hans
sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker
sig över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots
ingripandet söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete skall en reduktion
av ersättningen kunna komma i fråga. I princip skall reduktion inte
kunna ske innan ett år förflutit från det ingripandet gjordes.

Vid sidan av 1956 års ersättningslag finns möjlighet till gottgörelse genom
en kungörelse från samma år om ersättning i vissa fall vid ingripande i
hälsovårdens intresse. Enligt kungörelsen kan ersättning utgå om myndighet
vidtagit åtgärd för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning
kan avse förstörda varupartier, kostnader för personal i samband med avstängning
av rörelse, hyreskostnader för lokaler som ej kan nyttjas. Har
någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd
minskning i arbetsförtjänst kan, om särskilda skäl föreligger, ersättning
utgå även i andra hänseenden än de ovan nämnda.

1 motionerna 1:776 av herrar Wirtén och Svanström samt 11:1003 av
herrar Ullsten och Sjönell kritiseras de gällande reglerna för ersättning till
smittbärare. Motionärerna menar att den enskildes totala kostnader och inkomstbortfall
bör ersättas. De vill att riksdagen skall begära att Kungl.
Maj :t framlägger förslag till nya bestämmelser. Även lagrådet behandlar frågan
om ersättningsreglerna och hävdar att det kunde ha varit motiverat att i
samband med den förevarande lagstiftningen ta upp frågan. Beträffande
1956 års lag om ersättning till smittbärare kunde man enligt lagrådet ha
tänkt sig att det övervägts huruvida inte ersättningsrätten för kroniska
smittbärare borde preciseras i lag och få formen att kunna göras gällande vid
allmän domstol eller kunna underställas regeringsrättens eller försäkringsdomstolens
prövning.

Enligt utskottets mening har det inte påvisats några beaktansvärda olägen -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

heter med de gällande ersättningsreglerna. Någon särskild anledning att ta
upp dessa i samband med det förevarande lagstiftningsärendet kan inle
sägas föreligga. Det sagda bör dock inte hindra att man i lämpligt sammanhang
gör en översyn av de berörda reglerna. Detta innebär emellertid inte
att utskottet vill tillstyrka förslag av den art som framställs i motionerna.
Dessa bör alltså lämnas utan bifall även i denna fråga.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen med avslag på följande motioner, nämligen 1)

1:776 och 11:1003, i fråga om uppräkning av vissa
sjukdomar,

2) I: 775 och II: 1004, i fråga om 32 § förslaget till smittskyddslag,

3) I:769

4) II: 1001 samt

5) II: 1005

måtte antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen; B.

att följande motioner, nämligen

1) 1:775 och 11:1004, i fråga om uttalande om hälsokontroll
av restauranganställda,

2) I: 776 och II: 1003, i fråga om ersättning till smittbärare,
samt

3) II: 1002

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Hiibinette
(h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep)*, Dahlberg
(s)*, Edström (fp) och Ivar Andersson (s)*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp)*, Rimmerfors
(fp)*, fröken Wetterström (h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken
Sandell (s), herr Johansson i Södertälje (s), fru Svensson (s) och herr Johansson
i Skärstad (ep)*.

% Ej närvarande vid utlåtandets justering.