Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955 (Utlåtande 1955:L2u23 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av
lagen om kollektivavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
15, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Königson hemställt
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av kollektivavtalslagen, att,
i de fall en fackförening med dess styrelse fällts till ansvar och dömts till
skadestånd, annan medlem av denna förening än styrelseledamot icke kan
dömas till skadestånd för samma brott, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderlig ändring i lagtexten».

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen bär utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande, varjämte
yttranden över motionen på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation. Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Med kollektivavtal förstås enligt lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal
avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, och
fackförening eller annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, om
villkor, som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller
om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

I lagen ges regler bl. a. om kollektivavtalens rättsverkan. Enligt 2 § är
kollektivavtal, som slutits av förening, beträffande yrkesgrupper och område,
som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare
sig han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är
bunden av annat kollektivavtal. Utträder medlem upphör han ej på den
grund att vara bunden av avtalet. Enligt 4 § må arbetsgivare eller arbetare,
som är bundna av kollektivavtal, under den tid avtalet är gällande icke
vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan
därmed jämtörlig stridsåtgärd i fall, som närmare angives i paragrafen.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen
enligt nämnda § 4 ej anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som en -

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

ligt vad sålunda stadgats icke är lovlig, ej heller genom lämnande av understöd
eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem
vidtagit. Förening, som själv är bunden av kollektivavtal, vare jämväl
pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga olovlig stridsåtgärd
eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Vad i 4 § stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,
som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om längre
gående förpliktelse, skall den lända till efterrättelse.

Åsidosätter arbetsgivare eller arbetare sina förpliktelser enligt kollektivavtal
eller kollektivavtalslagen skall han enligt 8 § i lagen gälda därav
uppkommen skada. Detsamma gäller om förening. Vid bedömande om
och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till intresset i avtalets
upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa
skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans
storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets
belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må
ock äga rum. Ej må i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till
högre belopp än 200 kronor.

Om flera är ansvariga för skada skall enligt 9 § skadeståndsskyldigheten
dem emellan fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas
ligga envar till last.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ är icke tvingande. Parterna kan således
genom avtal åsidosätta föreskrifterna i nämnda paragrafer.

Skadeståndsreglernas utformning år 1928

Förslag till lag om kollektivavtal förelädes riksdagen genom proposition
nr 39 år 1928. De i förslaget upptagna reglerna om skadestånd för
åsidosättande av kollektivavtal eller av lagens bestämmelser avvek i viss
utsträckning från de sedermera lagfästa. Sålunda hade bland de omständigheter
som kunde medföra nedsättning av skadeståndets belopp skadans
storlek icke särskilt angivits. Ej heller hade någon maximigräns stadgats för
det skadestånd, som kunde ådömas enskild arbetare. Vidare upptog förslaget
en bestämmelse av innehåll att förening, som jämte medlemmar däri vore
skadeståndsskyldig, kunde förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda
även den del av skadeståndet, som belöpte på medlemmarna. I sådant fall
skulle emellertid föreningen äga att av medlemmarna söka åter vad föreningen
erlagt utöver sin andel.

Andra lagutskottet behandlade förslaget i sitt utlåtande nr 36 år 1928.
Utskottet föreslog till en början den ändringen i skadeståndsbestämmelserna
att bland de omständigheter, som kunde medföra nedsättning av
skadeståndets belopp, även skadans storlek upptogs. Vidare framhöll ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

skottet att ehuru nedsättning av skadeståndets belopp kunde ske enligt
de föreslagna bestämmelserna, utgivandet av skadeståndet dock kunde
vara synnerligen betungande, särskilt för enskilda arbetare, som ofta befunne
sig i mindre god ekonomisk ställning. Med hänsyn härtill syntes
det utskottet lämpligt, att en maximigräns stadgades för det skadestånd,
som bunde ådömas enskild arbetare. Utskottet fann att gränsen borde
sättas vid 200 kronor. Härigenom, uttalade utskottet, torde skydd beredas
arbetarna mot alltför betungande följder av avtalsbrott men samtidigt
vunnes möjlighet till utdömande av ett verksamt skadestånd. Den föreslagna
regeln om solidarisk ansvarighet för förening och medlem fann utskottet
för sin del mindre lämplig och framhöll att det åtminstone för en
arbetarförening i många fall torde vara mycket svårt att av sina medlemmar
utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd, varför föreningen därför
ofta torde komma att få slutligt svara för hela beloppet. Utskottet
föreslog därför att sistnämnda bestämmelse skulle utgå.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Remissyttrandena

Arbetsdomstolens ordförande framhåller i sitt remissyttrande att arbetsdomstolen
under årens lopp haft att pröva åtskilliga mål, vari fråga varit
om skadeståndsskyldighet för olovlig stridsåtgärd. Härvid hade — samtidigt
som principer för inträde av organisationens ansvarighet utbildat
sig — kommit under bedömande fördelningen av ansvarigheten mellan
organisationen och de enskilda medlemmarna med hänsyn till omständigheterna
i olika fall. Mål om olovlig stridsåtgärd, som under den första
tiden av domstolens verksamhet icke varit sällsynta, hade under senare
år blivit alltmer sällan förekommande. De i april 1954 inträffade olovliga
hamnarbetarstrejkerna i flertalet av landets större hamnar hade emellertid
medfört en plötslig ansvällning av dylika mål och riktat uppmärksamheten
på frågorna om en avtalsbunden organisations och dess medlemmars
ansvarighet för en olovlig stridsåtgärd. I domarna i hamnarbetarmålen
hade arbetsdomstolen i flertalet fall ålagt såväl organisationen som dess
enskilda medlemmar skadeståndsskyldighet. — Efter en redogörelse för
vissa omständigheter i hamnarbetarmålen berör arbetsdomstolens ordförande
sättet för uppkomsten av olovlig stridsåtgärd och anför:

Bakom förslaget torde ligga det antagandet att initiativet till en olovlig
stridsåtgärd utgår från organisationens styrelse och att medlemmarna lojalt
och oreflekterat ställa sig dess direktiv till efterrättelse. Ehuru det icke
kan uteslutas, att eu fackföreningsledning i en viss situation väljer att söka
åstadkomma en olovlig stridsåtgärd i ett visst syfte och därvid underlåter
att upplysa medlemmarna om åtgärdens lag- och avtalsstridiga karaktär,
måste det numera betecknas som rena undantagsfall, att en otillåten konflikt
uppstår på detta sätt. I fråga om huvudorganisationerna torde man

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 År 1955

över huvud taget icke ha anledning räkna med ett sådant förfarande. Erfarenheten
ger vid handen, att initiativet till en olovlig stridsåtgärd i allmänhet
utgår från medlemmarna eller en grupp bland dem, som rycker
de andra med sig. Såvitt det kunde utredas i hamnarbetarmålen — i vilka
några yrkanden mot fackförbundet icke framställdes, då detta redan från
början mycket bestämt tagit avstånd från strejkerna — hade initiativet till
strejkerna utgått från medlemmarna eller en grupp av dessa. Här hade
fackförbundet redan på ett tidigt stadium förklarat, att arbetsnedläggelserna
vore olagliga och ålagt arbetarna att återgå i arbete. Även de lokala
fackföreningsstyrelserna hade i regel för de strejkande arbetarna framhållit
att konflikterna vore olagliga. Detta till trots hade medlemmarna
nedlagt arbetet eller fortsatt att strejka. Att ansvarighet i vissa av dessa
fall inträtt även för den lokala fackföreningen har berott på att fackföreningsstyrelsens
åtgärder mot strejken ansetts ha varit otillräckliga eller
att fackföreningen vid möte fattat beslut om fortsatt strejk.

Om man sålunda kan säga att numera initiativet till en olovlig stridsåtgärd
i regel utgår från medlemmarna eller en grupp av dessa kan dock
förekomma en växelverkan mellan medlemmarna och en organisationsledning,
vilken kan leda till konfliktens utbrott eller utvidgning. Så är det
t. ex. ej ovanligt att initiativet till konflikten tages av medlemmarna eller
en grupp av dessa, att styrelsen därvid ej ingriper med tillbörlig kraft för
att hindra konflikten utan visar sig tvehågsen, varför medlemmarna föranledas
att tro att styrelsen i själva verket icke motsätter sig åtgärden,
samt att medlemmarna därpå förverkliga sina avsikter. Det torde emellertid
icke heller i detta fall kunna med fog påstås, att konflikten är en följd
av medlemmarnas benägenhet att oreflekterat följa organisationsledningen.

Arbetsdomstolens ordförande uttalar att det sagda torde utgöra tungt
vägande skäl mot en sådan begränsning av skadeståndsskyldigheten för de
enskilda medlemmarna, som motionären föreslagit; den nuvarande ordningen
måste sålunda anses äga företräde då den gåve möjlighet att utkräva
ansvaret för en olovlig stridsåtgärd av dem, som i första hand hade skuld
till densamma. I sådana fall, då organisationsstyrelsen gjort allt som stått
i dess förmåga för att avvärja eller begränsa en olovlig stridsåtgärd men
ansvarighet för organisationen likväl inträtt på grund av medlemmarnas
beslut vid organisationsmöte, måste det till och med betecknas som stötande,
om medlemmarna -- såsom föreslås i motionen — skulle gå fria
från ansvar. Vidare anför arbetsdomstolens ordförande:

Emellertid bör också skadeståndets karaktär av sanktion såsom påföljd
för åsidosättande av fredspliktcn uppmärksammas. Ur sanktionssynpunkt
är det givetvis av stor betydelse alt den felande parten får vidkännas följderna
av sitt otillåtna förfarande. Inom åtskilliga fack förekommer alt
lokalavdelningarna äro organiserade i underorganisationer (sektioner, verkstadsklubbar
o. d.), vilka ingalunda alltid ha några egna kassor. Därest
eu sådan organisation förpliktas utgiva skadestånd för en av dess medlemmar
vidtagen olovlig stridsåtgärd och skadeståndsskyldighet enligt
motionärens förslag skulle vara utesluten för medlemmarna, komine den
felande parten i realiteten icke att drabbas av någon som helst påföljd för
sitt otillåtna förfarande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

Vidare uttalar arbetsdomstolens ordförande, att den av motionären föreslagna
ordningen i själva verket icke skulle kunna tillgodose det syfte, som
motionären haft för ögonen, nämligen att från skadeståndspåföljd skydda
organisationsmedlemmar, som missletts av sin fackliga ledning och låtit
sig dragas med i en olovlig stridsåtgärd. Arbetsdomstolens ordförande fortsätter: Det

föreslås nämligen att skadeståndsskyldighet för medlemmarna skulle
vara utesluten endast i sådana fall, då fackföreningen redan förpliktats utgiva
skadestånd. Då det står arbetsgivarparten fritt att antingen först föra
talan mot fackföreningen och sedan mot de enskilda medlemmarna, eller
att anhängiggöra målen i omvänd ordning eller, såsom ett tredje alternativ,
att i samma mål föra talan såväl mot föreningen som mot dess medlemmar,
skulle arbetsgivarparten alltid kunna undvika den föreslagna begränsningen
genom att föra skadestandstalan mot de enskilda medlemmarna
först och därefter, sedan skadeståndsskyldighet ålagts medlemmarna, föra
talan mot fackföreningen.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller slutligen att motionens syfte
väl kan tillgodoses redan med den utformning, som kollektivavtalslagen
nu har. Därest det i ett mål om skadestånd av enskilda fackföreningsmedlemmar
skulle framkomma, att deras otillåtna förfarande haft sin grund
i att de missletts av sin fackliga ledning, torde detta utgöra en sådan omständighet,
som kunde föranleda jämkning av skadeståndet eller fullständig
befrielse därifrån enligt bestämmelserna i lagens 8 §.

Landsorganisationen anmärker i sitt remissyttrande att det må vara
riktigt att man, som motionären framhållit, inte alltid kan förutsätta att
»varje» medlem skall vara kompetent att bedöma rättsläget vid t. ex. eu
arbetsnedläggelse. Men motionen avsåge ju att, för det fall en fackförening
ådömts skadestånd, från skadeståndsansvar generellt utesluta alla andra
enskilda än styrelseledamöter oavsett vederbörandes faktiska insikt om
handlingens lag- och avtalsstridighet och även oavsett hans medverkan vid
och ev. faktiska ansvar för aktionens igångsättande. LO fortsätter:

Det är tydligt att fall kan förekomma, där rättsläget undandrar sig vissa
enskilda medlemmars bedömande. Fall av denna art är dock förutsedda
redan i gällande lag i och med bestämmelserna i 8 § om nedsättning av eller
befrielse från skadestånd. Regeln om jämkning eller (befrielse från skadestånd
med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld ger just möjlighet
att vid påföljdsfrågans bedömande beakta, huruvida vederbörande varit
medveten om handlingens otillåtlighet eller på grund av bristande insikt
och erfarenhet saknat förmåga att riktigt bedöma handlingens innebörd.

LO anmärker vidare att det vore oklart vad motionären åsyftade med
»facklig ledning». Närmast syntes motionären avse avdelningsstyrelsen. Det
funnes emellertid även en förbundsledning, och läget kunde vara det, att
t. ex. en konflikt ej blott vidtagits utan förbundsstyrelsens stadgeenligt

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

erforderliga medgivande utan också fortsatts i strid mot denna styrelses
tillkännagivna ståndpunkter och förständiganden om återgång i arbete.
Motionären syntes frånräkna en sådan inställning från förbundsledningens
sida betydelse för bedömande av frågan om enskilt ansvar, så snart avdelningen
ådömts skadestånd på grund av avdelningsmötets eller avdelningsstyrelsens
förhållande i fråga om konfliktens uppkomst eller utveckling.
Att i sådana och andra uppenbara fall av rättsstridighet motivera en påfölj
dsbefrielse med vederbörandes bristande omdömesgillhet vore, enligt
LO, att betänkligt underkänna de fackligt organiserade svenska arbetarna.
Slutligen uttalas att LO funne den föreslagna lagändringen opåkallad.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller bl. a. att det är oklart
vad motionären menar med »facklig ledning». TCO anför i denna fråga:

Ofta förekommer att förbundsledning, avdelningsstyrelse och klubbstyrelse
har olika uppfattning om en viss stridsåtgärds tillåtlighet. Motionären
åberopar att när en medlem i en fackförening »följer sin ledning», så har
han bara handlat i enlighet med facklig solidaritetskänsla. Man kan fråga
sig, om enligt motionärens mening befrielse från skadestånd skall utgå, när
förbundsledningen har förklarat, att arbetarna bör upphöra med stridsåtgärden,
men klubbstyrelsen eller avdelningsstyrelsen anser, att stridsåtgärden
bör vidtagas. Under de s. k. vilda strejkerna vid hamnarna förra
året förekom att förbundsledningen uppmanade arbetarna att återgå till
arbetet, medan lokalvdelningens styrelse intog en vacklande hållning eller
rent av tillstyrkte stridsåtgärder^. Likaså förekom att på avdelningsmöte
erhölls majoritet för fortsatt strejk trots att såväl förbunds- som
lokalavdelningsstyrelsen uppmanat till återgång till arbetet. Man kan fråga
sig, hur ansvaret i ett sådant fall skall bedömas.

Beträffande fackföreningsmedlems möjlighet att bedöma om en konflikt
är laglig eller ej och därmed sammanhängande frågor anför TCO:

Vidare framhåller motionären, att man inte kan förutsätta att varje
medlem av en fackförening skall vara tillräckligt insatt i en fråga och
omdömesgill, så att han kan bedöma, om en konflikt är olaglig eller inte.
Situationen kan emellertid vara den, att en del medlemmar klart uppfattar
åtgärdens olaglighet men trots detta deltar i den olovliga konflikten. Andra
medlemmar däremot uppfattar inte, att åtgärden är olaglig, men handlar
på samma sätt som den första gruppen. I ett sådant fall menar motionären
tydligen, att befrielse från skadeståndsskyldighet bör gälla för båda kategorierna.
Det kain emellertid starkt ifrågasättas, om detta resultat är tillfredsställande
ens från motionärens egna utgångspunkter, att även den som
medvetet bryter mot lagens bestämmelser går fri från skadestånd.

TCO uttalar, att de nuvarande bestämmelserna om skadestånd i kollektivavtalslagen
är väl avvägda och att några skäl till ändring icke föreligger.

Svenska arbetsgivareföreningen pekar i sitt remissyttrande på att motionären
som skäl för den föreslagna ändringen anfört, att varje medlem av
en fackförening icke kunde förutsättas vara så omdömesgill, att han gentemot
sin fackliga ledning kunde bedöma om eu viss åtgärd vore laglig eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

ej. Till synes åsyftade motionären närmast det fallet att styrelsen för en
fackförening tagit initiativet till en åtgärd som de enskilda fackföreningsmedlemmarna
i god tro antagit vara lovlig men som vid en rättslig prövning
visat sig vara otillåten. Skulle ett sådant fall föreligga till bedömning torde
det finnas anledning antaga att frågan om de enskilda fackföreningarnas
ansvar av arbetsdomstolen skulle bedömas med hänsyn till den allmänna
jämkningsregeln i kollektivavtalslagens 8 §. Föreningen anför vidare:

Denna jämkningsregel, som ofta åberopats i rättstillämpningen, gör det
möjligt för arbetsdomstolen att — icke bara i det av motionären till synes
åsyftade specialfallet — taga vederbörlig hänsyn till alla föreliggande omständigheter
när det gäller frågan om ansvarsfördelning mellan fackförening
och enskilda medlemmar för en viss åtgärd, vilken bedömes som
olovlig. Det är endast undantagsvis som förhållandena äro sådana, att exempelvis
fackföreningsmedlemmarna över lag äro i god tro beträffande en
åtgärds lovlighet, medan fackföreningsledningen är i ond tro. Alla tänkbara
övergångar finnas från denna situation till det fall då såväl fackföreningens
styrelse som fackföreningens övriga medlemmar äro i lika mån
klara över att en viss åtgärd är olovlig. Att bedöma alla sådana fall efter
den av motionären föreslagna regeln vore icke möjligt. Regeln skulle för
övrigt täcka också sådana fall då initiativet till en klart olovlig åtgärd kommit
från de enskilda fackföreningsmedlemmarnas sida ehuru jämväl fackföreningen
senare förfarit på ett sätt som grundar skadeståndsansvar.

Med hänsyn till det sålunda anförda hemställer Arbetsgivareföreningen,
att utskottet måtte avstyrka bifall till motionen.

Utskottet

Utskottet vill till en början erinra om att såsom påföljd för den som
åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller kollektivavtalslagen
icke inträder något straffansvar men väl skyldighet att gottgöra den skada
som uppkommit på grund av åtgärden. I flera betydelsefulla avseenden
avviker kollektivavtalslagens regler om skadestånd från de allmänna skadeståndsreglerna
i för den skadevållande mildrande riktning. Om flera är
ansvariga för skada gäller enligt de allmänna reglerna att full skadeståndsskvldighet
gentemot den skadelidande åvilar alla de för skadan ansvariga;
enligt kollektivavtalslagen skall skadeståndsskyldigheten fördelas
mellan de ansvariga eifter vars och ens större eller mindre skuld, och någon
solidarisk ansvarighet inträder alltså icke. Möjlighet till väsentlig lindring
för den skadevållande öppnas även genom föreskriften att skadeståndet
efter vad som finnes skäligt må nedsättas eller helt bortfalla, och i
samma riktning verkar den fastställda maximigränsen vid 200 kronor för
det skadestånd som kan ådömas enskild arbetare.

Utskottet vill vidare framhålla, att det syfte som motionären närmast
synes ha velat uppnå, nämligen att från skadeståndsskyldighet skydda
organisationsmedlemmar, som deltagit i en olovlig stridsåtgärd utan att

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955 15

de därvid haft klart för sig det otillåtna i förfarandet, väl kan tillgodoses
med den utformning som kollektivavtalslagen redan har, genom tilllämpning
av den nyssnämnda bestämmelsen om jämkning av skadestånd
eller fullständig befrielse därifrån.

Kollektivavtalslagens skadeståndsregler är enligt utskottets mening väl
avvägda, och utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, II: 15, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E.

Svensson, Magnusson, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell, herrar Alvar Andersson
och Alexanderson*; samt

från andra kammaren: herrar Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg,
fröken Sandell, herrar Rimmerfors, Johansson i Södertälje, Fredriksson,
Königson och Ahlberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.