Andra lagutskottets utlåtande nr 19 (Utlåtande 1950:L2u19 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om revision av bestämmelserna
rörande rätt för efterlevande maka och barn
till innehavare av tillstånd att bedriva yrkesmässig
drosktrafik att fortsätta rörelsen utan särskilt tillstånd.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 330 i första kammaren av herr Nilzon,
Ivar, m. fl. samt nr 381 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge
m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta uttala sig för sådan ändring av förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., att efterlevande maka och barn till innehavare av
tillstånd att bedriva yrkesmässig drosktrafik må få fortsätta rörelsen utan
särskilt tillstånd under en tid av minst tre och högst fem år efter dödsfallet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

I 17 § 2 mom. kungl. förordningen den 25 oktober 1950 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. stadgas, att har den, som efter tillstånd bedrivit
yrkesmässig trafik, avlidit eller försatts i konkurs, må rörelsen utan
särskilt tillstånd för dödsboets eller konkursboets räkning fortsättas under
en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.
Det åligger i så fall dödsboet eller konkursboet att inom två månader från
dödsfallet eller första borgenärssammanträdet hos den myndighet, som meddelat
trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen.
Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare
antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller
konkursboet icke inom viss av myndigheten fastställd tid anmält annan person,
som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet
hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända
eller beslut i frågan meddelades.

Enligt 18 § 1 mom. må tillstånd till yrkesmässig trafik, då tillståndshavaren
avlidit eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas
å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.
Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och villkoren
för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,
samt omständigheterna i övrigt pröva framställningen.

Avlider tillståndshavare, vilken hedrivit yrkesmässig trafik såsom självständigt
yrke, må enligt 2 inom. samma författningsrum den tillståndsgi1
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

vande myndigheten, på framställning av dödsboet, såsom villkor för tillstånd,
som beviljas annan i stället för den avlidne, föreskriva skyldighet
för den nye tillståndshavaren att i viss omfattning inlösa den eller de automobiler,
som den avlidne eller dödsboet använt i sin trafikrörelse. I samband
med sådan föreskrift äger myndigheten jämväl meddela erforderliga
bestämmelser för reglerande av inlösningsplikten.

I 1930 års motorfordonsförordning, däri bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik tidigare hade sin plats, funnos inga bestämmelser om överlåtelse
av trafiktillstånd eller om reglering av rättsförhållandena vid tillståndshavares
död. Utan medgivande av tillståndsmyndighet kunde trafik
ej få vare sig överlåtas eller utövas av dödsbo.

1932 års trafikutredning upptog i sitt författningsförslag (SOU 1935: 12)
ett stadgande (§22 mom. 2) om rätt för dödsbo att under vissa förutsättningar
och under viss tid fortsätta en avliden tillståndshavares rörelse. Syftet
med bestämmelsen var, såsom framgår av de sakkunnigas motivering
(s. 133), att å ena sidan för allmänheten trygga fortbeståndet av trafik,
som vore inrättad till dess betjänande, och å andra sidan medgiva dödsbo
skälig tid att söka få tillståndet på sig överlåtet eller avveckla rörelsen.

Det föreslagna stadgandet innebar, att rörelse efter tillståndshavarens
död skulle få fortsättas av dödsboet under en tid av sex månader. Dödsboet
skulle emellertid vara pliktigt att inom en månad från dödsfallet hos tillståndsmyndigheten
anmäla föreståndare för rörelsen.

I yttranden över utredningens förslag uttalade bland andra länsstyrelserna
i Jönköpings och Örebro län samt Sveriges omnibusägares riksförbund,
att den föreslagna fristen av sex månader vore för kort. Sveriges droskbilägares
riksförbund förordade, att i förordningen infördes ett stadgande av
innehåll, att son, som arbetade i sin faders eller moders trafik, skulle ha
rätt att vid deras död övertaga rörelsen, därest han befunnes lämplig såsom
trafikutövare.

1936 års trafiksakkunniga (SOU 1936: 20) uttalade (s. 48), att de ansågo
sig icke kunna tills vidare förorda mera vittgående bestämmelser än de av
trafikutredningen föreslagna i detta ämne. De förklarade sig härvid dock
förutsätta, att, då i anledning av dödsfall fråga om meddelande av nytt trafiktillstånd
uppkomme, all den hänsyn till stärbhuset borde tagas, som vore
förenlig med allmänna intressen.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag med förslag till förordning
angående yrkesmässig trafik med automobil upptogs i nära överensstämmelse
med 1932 års utrednings förslag följande stadgande (§ 22 mom. 2):

Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig trafik,
må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst sex månader
efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom en månad
efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla
person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom
föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill
lämplig, och bär i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten fast -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

ställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet
godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

Vid 1936 års riksdag anmärktes i en motion (II: 724), att bestämmelsen
om rörelsens avveckling inom sex månader från dödsfallet vore fullständigt
orimlig.

1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938: 59) ligger till
grund för nu gällande bestämmelser i ämnet, har ägnat förevarande spörsmål
en utförlig framställning, rörande vars närmare innehåll må hänvisas
till utredningens betänkande. I detta sammanhang må beträffande betänkandets
innehåll i dessa delar nämnas allenast följande:

De i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptagna bestämmelserna
om reglering av rättsförhållandena vid en trafikutövares död innebära
otvivelaktigt en avsevärd förbättring jämfört med gällande lagstiftning,
som över huvud taget icke behandlar hithörande frågor. Det kan emellertid
ifrågasättas, huruvida icke de i förslaget förordade bestämmelserna böra
mildras i ett eller annat hänseende. Sålunda synas skäl tala för att rörelsen
får utan särskilt tillstånd för dödsboets räkning fortsättas under en tid av
högst ett år efter dödsfallet mot i förslaget upptagna högst sex månader.
Vidare torde den tid, inom vilken dödsboet har att hos tillståndsmyndigheten
anmäla föreståndare för rörelsen, böra höjas till två månader mot en
månad enligt förslaget.

Detta förslag behandlar emellertid ej de synnerligen viktiga frågorna om
överlåtelse av trafikrörelse och om företrädesrätt för dödsbodelägare att få
tillstånd att bedriva den avlidne trafikutövarens verksamhet. Här föreligger
ett mycket ömtåligt spörsmål av stor vikt ej endast för de närmast berörda
parterna utan för samhället över huvud taget.

Det är otvivelaktigt mycket svårt att åstadkomma en sådan rättslig reglering,
att berättigad hänsyn icke endast i allmänhet utan jämväl i det särskilda
fallet tages till de olika intressen, som i detta sammanhang kräva uppmärksamhet.

Innehavaren av ett tillstånd till yrkesmässig trafik kan många gånger
genom energi och omtanke höja avkastningen och därigenom det ekonomiska
värdet av rörelsen. För en sådan tillståndshavare måste det te sig
som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få fortsätta rörelsen och
att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse kunna få
vederlag ej endast för i rörelsen använda fordon, garage etc. utan därutöver
för rörelsen såsom sådan. Man torde med fog kunna påstå, att det
kan vara ett allmänt intresse, att tillståndshavaren kan räkna med att han
eller hans änka och barn skola kunna tillgodogöra sig resultatet av många
års idogt och framgångsrikt arbete och sålunda draga nytta av det värde, som
rörelsen i och för sig erhållit. Intresset för att på ett mönstergillt sätt handhava
trafiken kan därigenom utvecklas till gagn för allmänheten, som genom
lämpliga fordon, god personal och över huvud taget en förstklassig kundtjänst
blir bättre tillgodosedd. I sådana fall som de här berörda, då alltså
trafikrörelse kan anses äga ett affärsvärdc, måste det enligt utredningens
mening anses i hög grad rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta
rörelsen, därest de befinnas lämpliga, samt att trafikutövaren och hans
dödsbo få genom överlåtelse förfoga över rörelsen. Därest sålunda dödsbodelägare
eller köpare vilja fortsätta en sådan trafik samt uppfylla de i lagen
stipulerade kraven på lämplighet, torde de, därest behov av trafiken fortfarande
föreligger, i regel icke böra förvägras tillstånd. Rent juridiskt före -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

ligger icke en överlåtelse av tillståndet utan situationen är att betrakta sålunda,
att det gamla trafiktillståndet utslocknar och ett helt nytt tillstånd
lämnas.

Att generellt medgiva överflyttning av tillstånd är enligt utredningens
mening att gå för långt. Den yrkesmässiga trafiken bedrives med stöd av
en av vederbörande myndigheter lämnad koncession, vars meddelande föregåtts
av en prövning av olika omständigheter såsom behovet av trafiken
och trafikutövarens kvalifikationer i olika avseenden. Det allmänna kan
icke lämpligen avsäga sig denna prövningsrätt. Avgörande bör sålunda
vara, huruvida trafiken må anses behövlig med hänsyn till redan befintliga
trafikföretag och i övrigt lämplig. Vederbörande tillståndsgivande myndighet
bör sålunda kunna vägra att medgiva övertagande av trafikrörelse
utan att vara bunden av någon ovillkorlig arvsrätt eller rätt att överlåta
rörelsen. I detta sammanhang må erinras om den tillståndsgivande myndighetens
befogenhet att återkalla tillstånd till yrksmässig trafik. Skulle
en myndighet icke på ett enligt sökandens mening tillfredsställande sätt
handhava ärenden om övertagande av tillstånd, finnes ju alltid möjligheten
att genom besvär söka få rättelse.

Vad ovan sagts gäller om de fall, då en rörelse kan anses hava ett verkligt
affärsvärde. År däremot fråga om att övertaga en rörelse, som icke har
någon eller endast obetydlig goodwill, äro skälen för att medgiva tillståndets
övertagande ej av samma styrka. I fråga om droskrörelsen i de största
städerna, i synnerhet i Stockholm, äro förhållandena i vissa mån egenartade.
Här föreligger i allmänhet icke någon egen kundkrets för den särskilde
droskägaren eller någon mera påtaglig goodwill. Rörelsens värde består i allmänhet
i den använda materielen och i själva tillståndet. Att i dylika fall
medgiva en obegränsad rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efterlevande
att stadigvarande få fortsätta rörelsen kan givetvis icke anses motiverat.

Enligt utredningens mening tala starka skäl för att äldre förtjänta förare
i allmänhet erhålla företrädesrätt till tillstånd att driva drosktrafik
framför en avliden droskägares dödsbodelägare. Ett generellt genomförande
av en dylik princip skulle emellertid under nuvarande förhållanden ej
sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära synpunkter måste
anses otillfredsställande. Man bör därför taga tillbörlig hänsyn till de föreliggande
omständigheterna i varje särskilt fall. Det kan sålunda exempelvis
anses rimligt, att en son, som under en lång följd av år arbetat i sin faders
droskrörelse, får tillstånd att fortsätta trafiken. En förutsättning för tillståndets
överförande är givetvis i dylika fall liksom eljest, att den nye tillståndshavaren
kan anses äga nödiga kvalifikationer att sköta rörelsen på
ett tillfredsställande sätt.

För att mildra verkningarna i de fall, rörelse ej kommer att fortsättas
av dödsbodelägare, böra tillståndsmyndigheterna söka ordna överlåtelse av
materielen till den nye tillståndshavaren. Utredningen vill i detta sammanhang
erinra om att överståthållarämbetet i samband med den år 1935 beslutade
begränsningen av rätten att fortsätta avliden droskägares rörelse ansåg
sig böra skapa garantier för att skälig löseskilling skulle av den nye
tillståndshavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materielen.

Genom rätten för dödsbo att under en ej alltför snävt tilltagen tid få driva
en avliden tillståndshavares rörelse och genom möjligheten att överlåta
trafikrörelse har trafikutredningen försökt under nuvarande förhållanden
skapa vissa förutsättningar för en i görligaste mån tillfredsställande behandling
av de fall, då en avliden tillståndshavares anhöriga antingen ej vilja
eller av någon anledning ej få tillstånd att stadigvarande fortsätta rörelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

I samband med att Kungl. Maj :t den 14 oktober 1938 meddelade utslag i
anledning av besvär, som vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosktrafikutövare
i Stockholm anfört i fråga om rätt för dödsbodelägare att, utöver
viss tid, fortsätta den avlidnes rörelse, bemyndigade Kungl. Maj :t dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga
(1938 års trafiksakkunniga) för att verkställa utredning rörande vissa med
beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor. Vid anmälan
av ärendet inför Kungl. Maj :t anförde departementschefen bland annat:

Beviljandet av tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik med automobil
är ett led i en offentligrättslig reglering, företagen i det allmännas
intresse. Ur dessa synpunkter har tillståndet ursprungligen meddelats, och
ur samma synpunkter synes även frågan om dess överlåtelse vara att bedöma.
Ett motsatt förfarande skulle icke allenast innebära, att det allmännas
intressen obehörigen skötes åt sidan för privata sådana; det skulle även
innebära, att en viss företagargrupps särskilda intressen skulle komma att
tillgodoses på bekostnad av andra enskilda intressen, vilka i icke mindre
grad förtjäna beaktande, då nämligen rättigheten till bedrivande av yrkesmässig
trafik skulle, om trafiktillståndet ansåges vara föremål för arvsrätt,
stanna såsom ett ärftligt privilegium inom nämnda företagargrupp, under
det att de, vilka icke fötts inom densamma, endast i undantagsfall skulle
kunna erhålla rätt till bedrivande av detta yrke.

Från jämförliga näringsgrenar, i vilka rätten till bedrivande av rörelse har
mer eller mindre karaktär av ett av offentlig myndighet meddelat privilegium,
torde ej heller stöd kunna hämtas för anspråk att det tillstånd, på
vilket näringsutövningen grundas, skall betraktas såsom en familjens tillhörighet;
tvärtom har man i dylika fall städse förbehållit det allmänna rätten
att med hänsyn till sina intressen förfoga över detsamma vid innehavarens
dödsfall, även om man vidtagit åtgärder för att söka för stärbhusdelägarna
minska svårigheterna av dess övergång till ny innehavare.

I enlighet med vad nu anförts har Kungl. Maj :t, såsom framgår av Kungl.
Maj:ts beslut i nyss omförmälda besvärsmål, i huvudsaklig överensstämmelse
med överståthållarämbetet funnit tillstånd till bedrivande av det slag av
yrkesmässig trafik med automobil — drosktrafik — varom i nämnda mål
är fråga, böra allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller eljest
för viss begränsad tid överlåtas från avlidna trafikutövare till deras stärbhusdelägare.
I de fall, där stärbhus på grund härav medgivits rätt alt under
en viss begränsad tid fortsätta utövningen av den avlidnes rörelse, har
syftet därmed varit att söka mot varandra avväga två skilda intressen, nämligen
å ena sidan att för stärbhusdelägarna minska de ekonomiska svårigheterna
vid rörelsens avveckling genom medgivande av skälig tid därför
samt å andra sidan att tillgodose även de förare av automobiler i drosktrafik,
vilka efter långvarig tjänstgöring kunna hava skäliga förväntningar på
att ifrågakomma till erhållande av rättigheter såsom självständiga drosktrafikutövare.

Emellertid synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de intressen, man sålunda
sökt tillgodose, kunde genom vissa åtgärder från det allmännas sida
ytterligare befrämjas, på sätt i det följande närmare angives.

För de stärbhus, om vilka här är fråga, är det uppenbarligen i hög grad
ekonomiskt betungande, att den eller de automobiler, som de avlidna trafikutövarna
använt för sin rörelse, ofta nog endast med svårighet kunna
finna köpare utom en mycket begränsad krets. Olägenheterna härav göra
sig särskilt gällande i fråga om droskautomobiler, som på grund av sitt

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

byggnadssätt icke äro efterfrågade som privatautomobiler, men i viss mån
även om omnibusar och sådana lastbilar, som till storlek och typ skilja sig
från de i privatdrift använda. Ofta nog torde stärbhusen icke kunna påräkna
annan spekulant å dylika bilar än den nye tillståndshavaren, och deras
möjligheter att utfå ett skäligt pris för desamma äro givetvis under sådana
förhållanden ringa. Det synes kunna övervägas, huruvida icke i syfte
att bereda stärbhusen bättre skydd mot ekonomiska förluster i samband
med automobils försäljning under dylika förhållanden skyldighet lämpligen
kan åläggas den, som övertar en avliden trafikutövares trafiktillstånd,
att på skäliga villkor inlösa den eller de automobiler, som använts i rörelsen,
för den händelse desamma icke gått i trafik utöver ett visst antal år
och i övrigt befinnas fullt lämpliga för den trafik, vederbörande avser att
bedriva. En dylik förpliktelse synes för den nye tillståndshavaren icke innebära
någon olägenhet, och mot dess införande synes från hans sida så
mycket mindre kunna erinras, som densamma en gång kommer att vara till
gagn för de stärbhusdelägare, han i sin ordning efterlämnar.

Resultatet av den av de sakkunniga verkställda utredningen hava dessa
framlagt i ett den 8 juni 1939 dagtecknat betänkande (SOU 1939: 22) med
utredning och förslag angående vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig
trafik förenade frågor.

I proposition nr 115 till 1940 års riksdag, varigenom förslaget till förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik förelädes riksdagen, uttalade föredragande
departementschefen bland annat följande:

Med avseende å frågan om dödsbos rätt att fortsätta avliden trafikutövares
rörelse intager 1936 års trafikutredning i huvudsak samma ståndpunkt,
som kommit till uttryck i 1936 års proposition, nämligen att, utan att sakligt
reglera detta spörsmål, bereda skälig tid för prövning därav genom att
medgiva dödsboet rätt att — under förutsättning av viss anmälan — utan
särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under viss tid. Denna tid föreslås dock
av 1936 års trafikutredning förlängd till ett år mot i 1936 års proposition
föreslagna 6 månader. Prövningen av huvudfrågan, nämligen huruvida dödsboet
även efter nämnda tids utgång skall få fortsätta rörelsen, förutsättes
skola äga rum på grundval av den ansökan, som dödsboet kan komma att i
sådant syfte göra under loppet av nämnda år och böra ske med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall på sätt i utredningens motiv närmare
framhålles.

I anledning av vad de sakkunniga i sådant avseende anfört finner jag mig
böra uttala följande. Principiellt kan arvsrätt till rättigheter av förevarande
slag icke erkännas. Detta får givetvis icke föranleda, att icke stärbhusdelägare
framför annan sökande kan ifrågakomma till erhållande av den avlidnes
trafiktillstånd, därest han härför befinnes mest lämplig.

Då av de sakkunniga hävdats, att enligt deras uppfattning befogenhet för
den tillståndsbeviljande myndigheten att i samband med beviljande av trafiktillstånd
föreskriva inlösningsplikt måste anses oviss utan uttryckligt stöd i
författningen, har jag ansett ur de sakkunnigas förslag böra i detta sammanhang
upptagas och som tillägg till de av trafikutredningen under § 18 föreslagna
bestämmelserna såsom nytt moment fogas föreskrift innefattande
dylik befogenhet i principiell överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Däremot anser jag ett närmare reglerande av den omfattning, i vilken inlös -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 7

ningsskyldighet må åläggas vederbörande, samt övriga med ett inlösningsförf
arande förenade detalj spörsmål böra ske genom av vederbörande myndighet
för sådant ändamål meddelade föreskrifter och icke genom i förordningen
intagna bestämmelser. Vid meddelandet av dylika föreskrifter torde
de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna kunna tjäna vederbörande
myndigheter till värdefull ledning.

I sitt i anledning av sistnämnda proposition avgivna utlåtande nr 27 till
1940 års riksdag uttalade andra lagutskottet i ämnet bland annat följande:

Vad angår frågan om rätt för änka eller annan stärbhusdelägare efter
avliden trafikutövare att övertaga dennes trafiktillstånd, måste enligt utskottets
mening i princip fasthållas vid den av departementschefen intagna
ståndpunkten, nämligen att rättigheten i och för sig med hänsyn till sin
offentligrättsliga karaktär icke kan utgöra föremål för arvsrätt. Ett motsatt
förfarande skulle innebära icke allenast, att det allmännas intressen obehörigen
skötes åt sidan för privata sådana, utan även att en viss företagargrupps
särskilda intressen skulle komma att tillgodoses på bekostnad av
andra enskilda intressen, vilka i icke mindre grad förtjäna beaktande, då
nämligen rättigheten till bedrivande av yrkesmässig trafik skulle, om trafiktillståndet
ansåges vara föremål för arvsrätt, stanna såsom ett ärftligt
privilegium inom nämnda företagargrupp, under det att de, vilka icke fötts
mom densamma, endast i undantagsfall skulle kunna erhålla rätt till bedrivande
av detta yrke. Avgörandet av frågan, huruvida stärbhusdelägare
bör tillerkännas rätt att övertaga en avliden trafikutövares tillstånd, synes
på grund härav böra bero icke allenast på hänsyn till personliga förhållanden
utan böra ske under beaktande av huruvida och i vad mån en dylik
överlåtelse är förenlig med de offentligrättsliga intressen, som tillståndsgivningen
är avsedd att tillvarataga.

Såvitt utskottet kunnat finna, hava genom de i propositionen föreslagna
bestämmelserna stärbhusdelägarnas intressen tillvaratagits så långt det är
förenligt med andra intressen, som i detta sammanhang kräva beaktande.
De föreslagna bestämmelserna utgöra icke något hinder för att de tillståndsgivande
myndigheterna kunna, i den mån objektiva skäl befinnas föranleda
därtill, låta tillståndet överflyttas på änka eller annan stärbhusdelägare.
Längre torde det knappast vara möjligt att i lagstiftningsväg sträcka sig;
frågan i vilken omfattning den sålunda medgivna möjligheten bör komma
till användning synes böra tillhöra rättstillämpningen och icke komma till
avgörande i detta sammanhang.

I detta sammanhang torde följande stadganden angående överlåtelse av
tillstånd samt rörande rättsförhållandena vid en persons konkurs eller död
vara av intresse såsom jämförelsematerial.

Enligt 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka (13 och
16 §§) må tillstånd till utskänkning överlåtas å annan, då tillståndshavaren
avlidit eller försatts i konkurs eller då särskilda skäl eljest föreligga. Framställning
om fastställelse å överlåtelsen skall göras hos KB, som har att
med avseende å skälen för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten
hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.

Avlider den, som erhållit tillstånd till försäljning av pilsnerdricka, må
rörelsen för stärbhusdelägarnas räkning utövas, därest tillståndet avser be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

stämd tid, intill utgången av samma tid och, därest tillståndet gäller tills
vidare, till dess tre månader förflutit efter dödsfallet. Försättes den, som
efter meddelat tillstånd utövar handel med pilsnerdricka, i konkurs, må
rörelsen för konkursboets räkning fortsättas, dock icke längre än till dess
tre månader förflutit efter första borgenärssammanträdet i konkursen. I
dessa fall åligger det emellertid stärbhuset eller konkursboet, om de vilja
fortsätta rörelsen, att inom en månad efter dödsfallet eller första borgenärssammanträdet
i konkursen därom göra anmälan hos KB med uppgift tilllika
å den person, som antagits till föreståndare för försäljningen.

Enligt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker (3 kap.
16 och 20 §§) äger systembolag under vissa förutsättningar överlåta tillstånd
till utskänkning. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar
tillstånd till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna
eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en
månad från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra
anmälan hos länsstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Godkännes
föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst ett
år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Enligt 1931 års lag om upplagshus och upplagsbevis (2 §) får tillstånd
att hålla upplagshus icke överlåtas utan Konungens medgivande. Avlider
upplagshållare eller försättes han i konkurs, må rörelsen för boets räkning
drivas under tre månader från dödsfallet eller, vid konkurs, från det beslut
om egendomsavträde meddelades. Konungen äger medgiva förlängning av
denna tid, i den mån det kräves för en ändamålsenlig utredning av boet.

Om skeppsklarerare avlider, kan dödsboet enligt 1934- års skeppsklarerarförordning
(5 §) medgivas att tills vidare under en tid av högst ett år
fortsätta den avlidnes rörelse, såframt för dennas omedelbara ledning anställes
en föreståndare.

Utskottet. Bestämmelserna i 17 och 18 §§ i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., för vilka ovan redogjorts, avse att i olika
hänseenden tillgodose de efterlevande till avliden innehavare av trafiktillstånd.
Enligt 17 § 2 mom. har således dödsboet rätt att under vissa betingelser
utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under en tid av högst ett år
från dödsfallet. 18 § 1 mom. bjuder dödsboet möjlighet att få tillståndet på
sig överlåtet. I fall, då konkurrens rörande tillståndet ej föreligger mellan
dödsbo och annan person, som kan tänkas komma i fråga, torde den tillståndsbevilj
ande myndigheten, enligt vad utskottet erfarit, också medgiva
efterlevande rätt att övertaga utövningen av den avlidnes rörelse. Den tillståndsgivande
myndigheten kan, jämlikt 18 § 2 mom. på framställning av
dödsboet föreskriva skyldighet för ny tillståndsinnehavare att i viss omfattning
inlösa den eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt
i rörelsen.

I den situation, som uppstår vid tillståndsinnehavares död, göra sig olika
intressen med varierande styrka gällande. A ena sidan föreligger intresset

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

att dödsboet skall erhålla skälig tid att avveckla rörelsen eller få tillståndet
på sig överlåtet. Å andra sidan inställa sig skilda hänsyn till allmänheten,
för vars betjänande trafikrörelsen inrättats, samt kravet på att äldre,
förtjänta förare icke skola kringskäras i möjligheten att bliva sina egna.
De gällande reglerna giva enligt utskottets uppfattning uttryck för en lämplig
avvägning mellan de intressen, som i detta sammanhang förtjäna beaktande.
Utskottet uttalade redan vid behandlingen av den proposition, varigenom
förordningen förelädes riksdagen, att genom ifrågavarande bestämmelser
dödsbodelägarnas intressen blivit tillgodosedda så långt sig läte göra.
Sedan förordningens tillblivelse ha ej några omständigheter tillkommit, som
kunna anses betaga detta uttalande dess giltighet.

Utskottet vill även påpeka att inom andra rättsområden ha, som den ovan
lämnade redogörelsen utvisar, stadganden angående överlåtelse av tillstånd
vid en persons död erhållit en motsvarande och i vissa fall snävare utformning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:330 och 11:381, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand*, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Hellbacken*, Ryberg*,
Hagård, Lundberg, Jansson i Hällefors, fru Sjöstrand* och herr Andersson
i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 19.