Andra lagutskottets utlåtande nr 18 (Utlåtande 1953:L2u18 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Nr 18.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 21 § arbetar sky dd slag en.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 302 i första kammaren av herr Norling
m. fl. samt nr 388 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
beslut, att 21 § arbetarskyddslagen måtte få nedan föreslagna lydelse:

21 §.

(Gällande lydelse:)

För varje period om sju dagar
skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag,
åtnjuta minst tjugofyra timmars
sammanhängande ledighet. Sådan
veckovila skall såvitt möjligt
förläggas till söndag och till samma
tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

(Föreslagen lydelse:)

För varje period om sju dagar
skall arbetstagare, där ej särskilda
förhållanden tillfälligtvis påkallar
undantag, åtnjuta en sammanhängande
ledighet omfattande minst ett
kalenderdygn. Sådan veckovila skall
så vitt möjligt förläggas till söndag
och till samma tider för alla vid ett
arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen,
efter hörande
av vederbörande sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetstagare,
medgiva undantag för visst slag av
arbete eller arbetsställe. Dock skall
veckovilan alltid förläggas så att den
omfattar minst ett kalendertlygn, såvitt
inte berörda grupp av arbetstagare
genom sin fackliga organisation
annat påyrkar eller godkänner.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan skall motsvarande
frihet från arbete så vilt möjligt beredas.

1 liihang till riksdagens protokoll 1953. .9 samt. 2 avd. Nr 18.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
varjämte på utskottets begäran yttranden avgivits av Tjänstemännens centralorganisation,
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Bestämmelser om veckovila infördes i vår arbetarskyddslagstiftning första
gången genom en lagändring 1931 (SFS nr 288) i då gällande lagen den
29 juni 1912 om arbetarskydd. Lagändringen motiverades närmast av en
vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1921 antagen konvention
angående tillämpningen av veckovila i industriella företag, vilken konvention
ratificerats av Sverige den 27 november 1931. Konventionen innehåller i
huvudsak följande.

Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag — vartill
även byggnads- och transportföretag hänföras •— skall med vissa angivna
undantag under loppet av varje tidrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid
om minst tjugofyra timmar i följd. Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas
varje företags hela personal samtidigt. Där så är möjligt skall vilotiden
infalla å de dagar, som enligt landets eller traktens tradition eller sedvänja
ägnas åt vila.

Undantagsmöjligheterna äro i huvudsak följande. Rena familjeföretag
kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat att med
beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska och humanitära synpunkter
och efter samråd med kompetenta arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där sådana finnas, medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan.
Det föreskrivna samrådet erfordras icke beträffande sådana undantag, som
före konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande lagstiftning.
Varje stat bör såvitt möjligt meddela bestämmelser om kompensationsledighet
i fall då undantag medgivits, såframt ej genom överenskommelse
eller sedvänja redan är sörjt för dylik ledighet.

1 överensstämmelse med nämnda konvention stadgades i 5 § 1) i 1912 års
arbetarskyddslag att arbetarna för varje period om sju dagar i regel skulle
åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugofyra timmars varaktighet
samt att sådan veckovila såvitt möjligt borde förläggas till söndag och
till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda (första stycket). Från
vad sålunda föreskrivits ägde emellertid yrkesinspektionens chefsmyndighet,
efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och
arbetare, medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe
(andra stycket). Om inskränkning gjordes i veckovilan borde
motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas (tredje stycket).

Enligt 38 § 4 mom. ägde chefsmyndigheten, om den fann att arbetsgivare
åsidosatte vad som stadgades om veckovila, meddela honom nödiga före -

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av sådan
föreskrift var straffbelagd.

Dessa bestämmelser infördes i arbetarskyddslagen genom lag den 12 juni
1931, som trädde i kraft den 1 januari 1932. Därvid meddelades en övergångsbestämmelse,
enligt vilken den i 5 § 1) föreskrivna skyldigheten att
bereda arbetarna veckovila icke skulle gälla för sådant slag av sysselsättning
eller sådant arbetsställe, där vid tiden för lagens ikraftträdande veckovila
icke tillämpades; dock borde sådan ledighet beredas arbetarna, där ej
arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen
kunde anses kräva avvikelse, och skulle stadgandet om chefsmyndighetens
befogenhet att meddela föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Vidare
föreskrevs att, där undantag från vad i 5 § 1) stadgades ägde rum, arbetsgivaren
borde underrätta chefsmyndigheten därom.

1938 års arbetarskyddskommitté.

1938 års arbetarskyddskommitté, vars betänkande med förslag till lag
om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946: 60) ligger
till grund för nu gällande lagstiftning på området, upptog i lagförslagets
22 § bestämmelser om veckovila.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om veckovila överensstämde
med 5 § 1) i gällande arbetarskyddslag med endast den ändringen att ordet
»bör» i första styckets andra punkt och i tredje stycket utbytts mot ordet
»skall». Kommittéförslaget saknade emellertid motsvarighet till den i gällande
lag förekommande övergångsbestämmelsen, enär enligt kommitténs
mening denna begränsning av huvudregelns tillämpning icke syntes böra
bibehållas.

Bestämmelserna om veckovila skulle icke gälla för familjemedlem till
arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell
arbetstagare. Ä elever vid läroanstalter skulle de äga tillämpning endast i
den mån så föreskrevs av arbetsrådet.

Kommittén framhöll att slopandet av övergångsbestämmelsen komme att
medföra bl. a. att i och med den nya lagens ikraftträdande skyldighet inträdde
att även vid arbete med flottning och utskiljning av trävaror i flottleder
tillämpa stadgandet om veckovila. I anslutning härtill anförde kommittén
följande.

»Att med hänsyn till detta förhållande införa ett särskilt undantagsstadgande
i lagen synes icke lämpligt. Det torde nämligen i allmänhet få förutsättas,
att i den mån dylikt arbete försiggår på söndag, detta sker mestadels
blott under en del av söndagsdygnet och endast i särskilda fall under
hela dygnet. 1 det förstnämnda fallet torde det således endast vara fråga
om en viss inskränkning av den för veckovilan bestämda tidrymden om 24
timmar, och en inskränkning härvidlag torde såsom huvudregeln om veckovila
utformats utan hinder kunna göras.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

I förslag till anvisningar till arbetarskyddslagen uttalade kommittén i anslutning
till 22 §, vilket lagrum till innehåll och uppställning i huvudsak
överensstämde med nuvarande 21 §, följande.

Föreskriften i första stycket innebär i allmänhet icke befrielse från att
iakttaga bestämmelsen om veckovila utan endast frihet från fordran på
tjugofyra timmars sammanhängande ledighet. Kan veckovila av denna längd
icke beredas under ett och samma dygn skall jämlikt tredje stycket motsvarande
frihet från arbete lämnas under något av veckans övriga dygn.
Vid bestämmande av veckovilans förläggande bör denna ledighet icke uppdelas,
exempelvis på lördagseftermiddag och söndagsförmiddag.

1948 års riksdag.

Förslaget till gällande arbetarskyddslag förelädes 1948 års riksdag genom
propositionen nr 298. Föredragande departementschefen anförde följande
om arbetarskyddskommitténs förslag till bestämmelser om veckovila.

Den av arbetarskyddskommittén föreslagna regleringen av arbetstagarnas
rätt till veckovila avviker från nu gällande bestämmelser i samma ämne
egentligen endast därutinnan att det hittillsvarande undantaget för äldre
sedvana ej upptagits. Kommittén har ansett att i vissa angivna fall den föreslagna
huvudregeln icke lade hinder i vägen för att utan dispens regelbundet
göra erforderlig inskränkning i veckovilan. En sådan tolkning av stadgandet
synes emellertid vara utesluten. I likhet med riksförsäkringsanstalten
anser jag att det icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande bör
vara tillåtet att inom visst slag av verksamhet eller inom visst företag mer
eller mindre regelbundet tillämpa kortare veckovila än 24 timmar i följd.
Ä andra sidan torde det icke vara lämpligt att kräva dispens för inskränkning
i veckovilan vid ett eller annat enstaka tillfälle. För att den sålunda
angivna innebörden av undantaget klarare skall komma till uttryck synas
orden »i regel» böra utbytas mot »där ej särskilt förhållande tillfälligtvis
påkallar undantag». Att såsom i några yttranden ifrågasatts i lagen generellt
undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om veckovila
kan jag icke finna lämpligt. Det sagda innebär, att dispens kommer
att erfordras exempelvis för sådan inskränkning av veckovilan för flottningsarbetare,
djurskötare och fastighetsarbetare, som kommittén förutsatt
kunna ske utan särskilt tillstånd. Den av mig förordade lösningen kan visserligen
väntas medföra en ökning av antalet dispensärenden, men dispensförfarandet
torde icke behöva bli särskilt betungande. Jag förutsätter nämligen,
att arbetarskyddsstyrelsen i uppenbara fall för viss tid eller tills vidare
beviljar generell dispens för visst slag av arbete, gällande även företag,
vilka icke äro medlemmar i den organisation som gjort ansökningen.
1 allmänhet torde icke erfordras total befrielse utan endast viss avvikelse
från föreskrifterna om veckovila. Självfallet bör dispensbeslut kunna förbindas
med villkor, exempelvis om kompensationsledighet.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 62), som behandlade propositionen,
hade även att taga ställning till motioner, vari yrkats, att vissa kategorier av
arbetstagare måtte undantagas från bestämmelserna om veckovila.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1S.

Sålunda ifrågasattes bland annat huruvida man antingen kunde formulera
en allmänt hållen undantagsbestämmelse av innehåll att avvikelse från
föreskrifterna finge ske, där så påkallades av arbetets natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet, eller ock direkt uppräkna vissa
fall då undantag generellt medgåves; enligt båda alternativen förelåge möjlighet
att frän dispenstvånget undantaga även vissa andra grupper, för
vilka i remissyttrandena ifrågasatts generella undantagsbestämmelser, såsom
djurskötare, fastighetsarbetare, vissa tjänstemannakategorier m. fl.

Utskottet, vars utlåtande i denna del godkändes av riksdagen, uttalade
följande.

Utskottet vill icke bestrida, att det åtminstone f. n. icke torde vara möjligt
att inom alla slag av verksamhet genomföra sådan veckovila, som föreskrives
i paragrafens första stycke. Bl. a. gäller detta beträffande djurskötseln.
Kungl. Maj:ts förslag erbjuder emellertid vidsträckta möjligheter till
dispens från huvudregeln om veckovila. Föredragande departementschefen
har förutsatt, att generell dispens för viss tid eller tills vidare skall kunna
beviljas för visst slag av arbete. Sådan dispens kan exempelvis sökas av en
arbetsgivarorganisation, och beviljas densamma, omfattar den även de arbetsgivare
inom ifrågavarande område, vilka icke äro medlemmar av sökandeorganisationen.
Ett dylikt dispensförfarande kan enligt utskottets mening
näppeligen anses vara betungande. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning att det icke kan anses lämpligt att i lagen generellt
undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna, om veckovila. För
denna ståndpunkt talar enligt utskottets mening — förutom den omständigheten
att förslaget ger tillräcklig möjlighet att genom dispens tillgodose
det behov av generella undantag som må föreligga — att det ur principiell
synpunkt måste anses betydelsefullt, att lagen uppställer tjugofyra timmars
sammanhängande ledighet under varje sjudagarsperiod som ett mål, mot
vilket man bör sträva, även om det icke lärer vara möjligt att inom överskådlig
tid uppnå detsamma över hela linjen. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet de motionsvis framställda yrkandena om ändring i förslaget.

Inom utskottet har framhållits, att inom verkamhet, varest bedreves kontinuerligt
treskiftsarbete med skiftväxling varje vecka, det ena skiftlaget
var tredje vecka icke kunde erhålla längre veckovila än sexton timmar samt
att, om 21 § skulle tolkas så, att dispens erfordrades i dylika fall, denna
paragraf icke stode i god överensstämmelse med 19 §, enligt vilken av tekniska
skäl betingat kontinuerligt skiftarbete finge försiggå utan särskilt tillstånd.
Utskottet utgår från alt berörda fall kan hänföras under den undantagsbestämmelse
i första stycket, som medger avvikelse från huvudregeln
om veckovila utan föregående dispens, då särskilt förhållande tillfälligtvis
påkallar undanlag.

Yttranden.

Arbetarskyddsstyrelsen, som hemställer att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, framhåller i sitt yttrande över motionerna
alt frågan om att förlägga veckovilan till ett obrutet kalenderdygn har sin

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

egentliga praktiska betydelse för den intermittent eller kontinuerligt treskiftsgående
industrien (treskiftsgående här taget i den betydelsen, att driften
försiggår dygnet runt, vare sig skiftlagen äro tre eller fyra eller skiften
äro ordnade på annat sätt). Denna fråga skulle givetvis i flertalet fall kunna
lösas, om skiftväxlingstiderna över lag förlädes till kl. 8, 16 och 24. Det vore
emellertid uppenbart, att en sådan omläggning av skiftestiderna icke skulle
vara till fördel för skiftarbetarna, och det är likaledes klart, att en lagändring,
innebärande att veckovilan skall omfatta ett helt kalenderdygn,
skulle medföra en dispensgivning i sådan omfattning, att det nuvarande
systemet i praktiken skulle komma att bibehållas.

Styrelsen har till närmare utveckling av sin ståndpunkt i yttrandet uttalat
följande.

Arbetarskyddsstyrelsen har i ett flertal fall haft uppe frågan om tolkning
av bestämmelserna om veckovila i olika hänseenden. Styrelsen har sålunda
funnit, att ledigheten bör förläggas till söndagsdygnet, men att detta icke
är nödvändigt. Beträffande tolkningen av uttrycket »för varje period om
sju dagar» har styrelsen uttalat, att dessa perioder torde böra räknas såsom
fortlöpande perioder med början en valfri veckodag. Hinder föreligger
sålunda icke att vid beräknande av period om sju dagar tillämpa annan
sjudagarsperiod än kalendervecka. Genom styrelsens tolkning har det
blivit möjligt för arbetsgivaren att förlägga ledigheten till olika veckodagar
inom sjudagarsperioderna — antingen dessa äro kalenderveckor eller bestämda
på annat sätt — och exempelvis å första dagen i en period och å
sista dagen i den påföljande. Vidare har styrelsen ansett, att ledigheten för
två veckor i följd kan sammanslås genom att tjugufyra timmar före veckoskittet
räknas såsom veckovila för den första perioden och tjugufyra timmar
efter veckoskiftet såsom ledighet för den senare perioden. Styrelsen
har vidare lämnat det utlåtandet, att bestämmelsen att arbetstagare för varje
period om sju dagar skall åtnjuta minst tjugufyra timmars sammanhängande
ledighet, innebär, att nämnda ledighet icke nödvändigtvis måste omfatta
ett obrutet kalenderdygn utan att ledigheten kan förläggas på sådant sätt,
att den sträcker sig över två dygn. I anslutning härtill har styrelsen förklarat,
att det icke möter hinder att låta exempelvis tjugufyratimmarsperiod
trån lördag klockan 14 till söndag klockan 14 gälla såsom veckovila
enligt lagen ävensom att vid beräkning av sjudagarsperiod denna icke nödvändigtvis
måste omfatta sju hela kalenderdygn utan kan omfatta även sju
tjugufyratimmarsperioder, t. ex. från söndag klockan 14 till påföljande
söndag klockan 14.

Frågan om i vilken omfattning det inom industrien och näringslivet i
övrigt förekommer att veckovilan förlägges till 24-timinarsperiod, som icke
sammanfaller med kalenderdygnet, kan ej exakt besvaras. För sådan rörelse,
industriell eller icke, där verksamheten pågår med dagarbete eller med tvåskift
och där uppehåll i verksamheten göres under söndagsdygnet, torde
det endast undantagsvis, t. ex. tillfälligtvis för reparationspersonal, förekomma
att avsteg göres från den kalenderdygnsbundna veckovilan. Annorlunda
förhåller det sig i fråga om treskiftsgående verksamhet, t. ex. vid
järnverk, massafabriker eller pappersbruk. Treskiftsgången vid intermittent
drift innebär, att uppehåll i driftsarbetet göres under 24 timmar (i

Andra lagutskottets utlåtande nr 1S.

vissa fall 26 timmar eller längre) i anslutning till söndagsdygnet. Eftersom
arbetstagarna byta skift varje vecka, kommer för den vanligaste typen av
skiftgång i varje treveckorsperiod att infalla en söndagsledighet om 24 timmar,
under det alt de båda andra söndagsledigheterna komma att omfatta
48 timmar. Med hänsyn till att skiftväxtlingstiderna i regel äro kl. 6, 14
och 22, kommer sålunda var tredje veckovila att förläggas till delar av tvä
kalenderdygn och ej till ett obrutet kalenderdygn.

Liknande förhållanden råda vid kontinuerlig drift, d. v. s. drift utan söndagsuppehåll,
som förekommer bl. a. inom vissa avdelningar vid järnverken
och vid den tunga kemiska industrien. Olika system för skiftgången
tillämpas, men gemensamt synes vara, att veckovilan i en eller flera av de
i skiftperioden ingående veckorna visserligen uppgår till mera än 24 timmar,
t. ex. 32 timmar, men att veckovilan på grund av skiftväxlingstiderna
(kl. 6, 14, 22) icke omfattar ett helt kalenderdygn. I gengäld finnes i skiftperioden
i regel inlagd en lång ledighet på ända upp till 80 timmar.

Även i fråga om verksamhet, som icke drives i treskift (intermitlent eller
kontinuerligt), kan det förhålla sig så, alt veckovilan icke är kalenderdygnsbunden.
Det torde framför allt gälla verksamhet, som på grund av sin servicebetonade
karaktär pågår både vardag och söndag. Såsom motionärerna
angivit förekommer detta vid statens järnvägar.

Såvitt arbetarskyddsstyrelsen har sig bekant strävar dock järnvägsstyrelsen
att så långt möjligt genomföra kalenderdygnsbunden veckovila. Sålunda
har järnvägsstyrelsen i början av år 1952 anmodat vederbörande distriktschefer
och sektionsföreståndare att vidtaga åtgärder för beredande av
kalenderdygnsvila i den utsträckning en sådan ordning är möjlig med beaktande
av kravet på sund återhållsamhet i fråga om personal- och kostnadsökningar.
Kalenderdygnsvila torde även vara genomförd i relativt stor
omfattning för vissa grupper sedan lång tid tillbaka. Sålunda torde dylik
tills dato ha helt införts för den åkande personalen och för banpersonalen,
med några undantag, t. ex. vägvakterna, samt i viss omfattning även för
den till maskin- och trafikavdelningarna hörande stationära personalen.

I vilken utsträckning det inom andra servicebetonade verksamhetsgrenar
förekommer att veckovilan förlägges till två skilda kalenderdygn kan arbetarskyddsstyrelsen
icke uttala sig om i annan mån än att Petroleumbranschens
arbetsgivareförbund uppgivit, att flertalet bensinstationer, nämligen
de med en arbetsföreståndare och två arbetstagare, kan lämna kalenderdygnsbunden
veckovila, förlagd till söndagsdygnet, endast varannan
vecka.

Järnvägsstyrelsen tar i sitt yttrande över motionerna inledningsvis upp
frågan om tolkningen av gällande bestämmelser om veckovila samt tillbakavisar
såsom helt obefogat motionärernas tal om försök alt kringgå arbetarskyddslagen.
I fortsättningen berör styrelsen frågans tidigare behandling
inom ämbetsverket. I anledning av en framställning i ämnet av Svenska
järnvägsmannaförbundet år 1951 verkställdes beräkningar för att utröna
kostnaderna för att helt genomföra kalenderdygnsvila. Undersökningen gav
vid handen att ämbetsverket vid en sådan reform skulle åsamkas en merutgift
av omkring 11 miljoner kronor om året, motsvarande nyanställning

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

av i runt tal 900 man. En sådan kostnadsökning fann sig styrelsen icke
kunna försvara, alldenstund den avsåg att skapa en förmån, som icke var
i lag eller eljest föreskriven och som personalen ej rättmätigt kunde göra
anspråk på. Styrelsen förklarade sig emellertid beredd medverka till att
sådan kalenderdygnsledighet successivt infördes, i den mån rationaliseringsåtgärder,
arbetsomläggning, minskning av arbetet sön- och helgdagar
in. m. skapade förutsättningar härför eller genomförandet kunde ske utan
nämnvärd personalökning. I direktivskrivelse till linjemyndigheterna den
3 april 1952 anmodade styrelsen dessa vidtaga åtgärder för beredande av
kalenderdygnsvila, där sådan icke redan ordnats, omedelbart eller framdeles
i den utsträckning en sådan ordning vore möjlig med beaktande av
kravet på sund återhållsamhet i fråga om personal- och kostnadsökningar.

Styrelsen anför i detta sammanhang:

Enligt till styrelsen ingångna rapporter om resultatet av sålunda vidtagna
åtgärder synes kalenderdygnsvila i stort sett numera vara införd vid
samtliga avdelningar inom statens järnvägar. I varje fall torde för närvarande
minst 75 procent av all personal ha beretts veckovila av denna omfattning.
Där kalenderdygnsvila hittills icke införts beror det antingen på, att
de beräknade kostnaderna för reformen under nuvarande förhållanden ställa
sig för höga eller på att personalen avböjt erbjuden veckovila helt kalenderdygn.
Vad kostnaderna beräffar är det i huvudsak trafikavdelningen,
som har svårigheter lösa problemet med kalenderdygnsvila utan avsevärda
inerutgifter för verket som följd. Här torde möjligheter till nya rationaliseringsåtgärder
och omläggning av turlistorna, ev. i förening med viss inskränkning
av servicen, få avvaktas, innan kalenderdygnsvila i full utsträckning
kan genomföras. Personalens obenägenhet för kalenderdygnsvila
sammanhänger i de flesta fall med att den dagliga tjänstgöringstiden
då förlänges och att tjänstgöringen även i andra avseenden kan bli ogynnsammare
för den enskilde tjänstemannen. Önskan från personalens sida att
slippa kalenderdygnsvila förekommer på både större och mindre platser
och inom skilda tjänstegrenar, såsom växling, godsomlastning, magasinsarbete,
vagnstjänst, expeditionstjänst m. fl. Bland större stationer, där all personal
eller vissa grupper uttalat sig mot kalenderdygnsvila, kunna nämnas
Kiruna, Boden, Luleå, Krylbo, Hallsberg, Kolbäck, Tillberga, Enköping, Nyköping,
Nässjö, Alvesta, Borås, Herrljunga och Åstorp. Beträffande den
förstnämnda stationen har vederbörande sektionsföreståndare upplyst, att
man där ursprungligen infört kalenderdygnsvila mer eller mindre mot personalens
vilja och att den accepterats, ehuru av vissa personalgrupper endast
på prov. Fr. o. in. den 1 november 1952 återgick man på berörd personals
begäran till tidigare tillämpad ordning för tilldelning av lagstadgad
veckovila. Slutligen kan nämnas, att det stora flertalet väg- och platsvakter
avböjt kalenderdygnsvila och i en del fall även lagstadgad veckovila, enär
veckovila utöver eljest förekommande söndagsledighet för dem skulle innebära
en direkt inkomstminskning. Enligt vad arbetarskyddsstyrelsen på
förfrågan meddelat föreligger icke skyldighet för arbetstagare att utnyttja
av arbetsgivaren erbjuden veckovila.

Järnvägsstyrelsen finner sig med hänsyn till vad här ovan anförts böra

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

på det bestämdaste avstyrka bifall till ifrågavarande motion om ändring av
21 § arbetarskyddslagen. I stället borde genom fortsatt samverkan mellan
befäl och personal kalenderdygnsvilan utvidgas i enlighet med av styrelsen
utfärdade direktiv, d. v. s. i den mån det kan ske utan nämnvärd kostnadsökning
på de olika platserna och under förutsättning att personalen önskar
veckovila av detta slag. Styrelsen framhåller slutligen att bestämmelse varigenom
arbetstagare skulle tvingas gå genom sin fackliga organisation för
att slippa kalenderdygnsvila icke synes böra intagas i en lagtext, utan att
den enskilde tjänstemannen bör ha rätt till fritt val i berört avseende.

Tjänstemännens centralorganisation anser att en ändring av berörda
stadgande i arbetarskyddslagen ur arbetstagarsynpunkt i och för sig är
önskvärd. Organisationen fortsätter:

En ändring enligt motionärernas förslag kan på vissa områden möjligen
befaras medföra ogynnsamma återverkningar på produktionsbetingelserna.
Huruvida och på vad sätt sådana icke önskvärda konsekvenser kan mildras
eller neutraliseras torde inte kunna bedömas utan en närmare undersökning,
för vilken TCO hyser stort intresse. En lagstiftning på området borde,
synes det oss, icke helt utesluta möjligheten av att förläggningen av den
lagstadgade veckovilan bestämmes efter förhandling mellan arbetsmarknadsorganisationerna
inom respektive bransch. Resultatet av sådana förhandlingar
är visserligen ovisst, men anlitandet av denna väg skulle dock
inrymma möjlighet till en bättre ordning på områden, där detta kan ske
utan större svårigheter med hänsyn till rådande produktionstekniska förhållanden
in. in. Även en sådan ordning bör självfallet prövas vid en eventuell
undersökning i frågan.

Landsorganisationen, som inhämtat utlåtande över motionerna från
Svenska järnvägsmannaförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet,
hänvisar till organisationens framställning till Kungl. Maj:t den 7
januari 1952. Framställningen hade föranletts närmast av en från Järnvägsmannaförbundet
i skrivelse den 30 november 1951 till LO gjord hemställan
att LO hos Kungl. Maj:t ville anhålla om åtgärder för ändring
av nu berörda stadgande i arbetarskyddslagen. Av Järnvägsmannaförbundets
skrivelse må följande återgivas.

»Enligt § 21 i arbetarskyddslagen skall arbetstagaren för varje period
om sju dagar i regel åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet.
Av arbetarskyddsslyrelsens tolkning av denna lagbestämmelse framgår,
dels att denna sammanhängande ledighet om 24 timmar icke nödvändigtvis
måste omfatta ett helt kalenderdygn, ulan alt den kan läggas på sådanl
sätt, alt den börjar under ett dygn och slutar vid tidpunkt under nästa
dygn, dels att hinder icke möter att förlägga veckovilan i slutet på den
ena och i början av den andra 7-dagarsperioden. För stationär personal
vid SJ, med ledighet endast varannan sön- och helgdag, upplylles således
lagens bestämmelser om veckovila, om vederbörande från tjänstens slut

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 and. Nr IH.

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

på lördag har minst 48 timmars ledighet innan tjänstgöringen ånyo påbörjas.

För personalen vid SJ, där tjänstgöringen börjar på de mest oregelbundna
tider på dygnet (förbudet mot nattarbete kan givetvis icke tillämpas),
förekommer det ofta, att man varje vecka, en eller flera gånger, skiftar
från förmiddagstjänst ena dagen till eftermiddagstjänst påföljande dag.
Med den tolkning, som ovan anförts, skulle man enligt arbetarskyddslagen
i dessa fall icke behöva någon ledig dag under månaden, medan däremot
de arbetstagare, som har regelbunden arbetstid förlagd till samma tider
varje dag, skall erhålla ledighet alla sön- och helgdagar eller i varje fall
minst fyra dagar per månad.

Av det ovan anförda framgår det att nu gällande lag och arbetarskyddsstyrelsens
tolkning av denna lag i praktiken medför orimliga konsekvenser
inom vårt förbunds område.

Vid förhandlingar med järnvägsstyrelsen den 3 augusti 1951 har förbundsstyrelsen
därför begärt, att veckovilan vid SJ skulle tillämpas på så
sätt, att den i lagen angivna ledigheten på 24 timmar skall omfatta ett
helt kalenderdygn. Förhandlingarna har förts i olika omgångar under
hösten, men järnvägsstyrelsen har icke kunnat bifalla vår framställning,
trots att man erkänt, att vårt förslag skulle tillfredsställa befogade rättvisekrav.
Då vi således genom förhandlingar med motparten icke kunnat
vinna gehör för våra befogade krav, återstår såvitt vi kan bedöma, ingen
annan möjlighet än att verka för en ändring av § 21 i arbetarskyddslagen.»

I LO:s framställning till Kungl. Maj:t hade framhållits, att för det övervägande
flertalet arbetsområden intet avgörande hinder torde möta för
veckovilas förläggning till kalenderdygn. En dylik förläggning motsvarade
säkerligen också flertalet arbetstagares önskemål. Där av arbetstekniska
eller andra skäl förläggningen i fråga icke vore genomförbar, gåve lagens
dispensbestämmelse tillfredsställande möjlighet att tillämpa en annan ordning.
LO hade sålunda hemställt att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas
för den av förbundet föreslagna lagändringen.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker motionerna och framhåller att
ifrågavarande spörsmål bör helt bedömas ur arbetarskyddssynpunkt. Föreningen
anför vidare:

I samband med förarbetena till nuvarande arbetarskyddslag framhöllo
yrkesinspektionens distriktsinspektriser, att det vore önskvärt, att reglerna
om veckovila utformades så, att i 24-timmarsperioden inginge en hel dag.
De åberopade därvid, att bland andra restauranganställda ofta icke komme
i åtnjutande av hellediga dagar utan endast av perioder om 24 timmar, utlagda
på ett sådant sätt, att icke någon dag bleve helledig. Så vore exempelvis
fallet, om ett arbetspass slutade klockan 13 ena dagen och ett nytt pass
började 24 timmar senare, d. v. s. klockan 13 påföljande dag. Varken arbetarskyddskommittén,
som överarbetade under hand framställda yrkanden,
eller departementschefen fann emellertid anledning att till närmare behandling
upptaga distriktsinspektrisernas önskemål.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Ett genomförande av veckovila på sätt motionärerna föreslå skulle icke
blott medföra stora besvärligheter inom diverse servicenäringar, t. ex. inom
restaurang- och transportnäringarna samt sjukhusen, utan även inom områden,
där andra arbetsscheman än de sedvanliga tillämpas. Särskilda svårigheter
skulle komma att uppstå i samband med skiftbyten inom skiftgående
industrier.

Utskottet.

Enligt 21 § arbetarskyddslagen skall arbetstagare för varje period om sju
dagar, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta
minst tjugofyra timmars sammanhängande ledighet, s. k. veckovila. Enligt
den tolkning, som givits lagrummet, behöver icke veekovilan omfatta ett
obrutet kalenderdygn utan kan förläggas så, att den sträcker sig över två
dygn. Motionärerna ha föreslagit sådan ändring av lagrummet, att veckovilan
i princip skall omfatta minst ett kalenderdygn.

För stora grupper arbetstagare måste en uppdelning av veekovilan på skilda
dygn te sig oförmånlig och mindre ägnad att ge den åsyftade avkopplingen.
En allmän strävan bör därför vara att förlägga denna ledighet så
att den omfattar ett kalenderdygn. Inom vidsträckta delar av näringslivet
har veekovilan kunnat förläggas så, att den sträcker sig över ett helt kalenderdygn.
Praktisk betydelse får frågan närmast för den skiftgående industrien
och vissa serviceyrken. Såsom arbetarskyddsstyrelsen framhållit
skulle en omläggning av skiftestiderna vid de berörda industrierna, så att
veekovilan kommer att omfatta ett kalenderdygn, i regel icke bliva till
fördel för skiftarbetarna. En lagändring enligt motionärernas yrkande
skulle därför medföra en dispensgivning i sådan omfattning, att det nuvarande
systemet för dessa grupper i praktiken komine att bibehållas. Beträffande
serviceyrkena torde inom flera verksamhetsgrenar svårigheter
möta för arbetsgivarna att bereda arbetstagarna kalenderdygnsvila. Motionärerna
ha främst riktat uppmärksamheten på att vissa befattningshavare
vid statens järnvägar vid skifttjänstgöring icke åtnjuta sådan veckovila.
Svenska järnvägsmannaförbundet har år 1951 i en framställning till
järnvägsstyrelsen påtalat dessa förhållanden, och styrelsen har, efter vissa
utredningar, i direktivskrivelse till linjemyndigheterna den 3 april 1952 anmodat
dessa att vidtaga de åtgärder för beredande av kalenderdygnsvila
som äro möjliga. Vidare har Landsorganisationen i en framställning till
Kungl. Maj:t den 7 januari 1952 riktat uppmärksamheten på arbetsförhållandena
inom statens järnvägar och hemställt om ändring av 21 § arbetarskyddslagen
i överensstämmelse med motionärernas önskemål. Det
må här även erinras om att, såvitt gäller anställda inom statsförvaltningen,
spörsmål om kompensation för de mindre gynnsamma arbetsförhållanden,
som veckovila delad på två dygn kan sägas medföra, äro föremål för över -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr IS.

väganden inom utredningen rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid.

Av det anförda framgår, att frågan om utformningen av arbetarskyddslagens
bestämmelse om veckovila redan av Landsorganisationen lagts fram
till övervägande inför Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill och till det arbete
som bedrives inom ovan nämnda utredning bör riksdagen icke nu
taga initiativ till lagstiftning på området. Icke heller eljest synes i nuvarande
läge någon riksdagens åtgärd påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 302 och II: 388 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Sunne*, Nerman,
Bengtson*, Ahlberg, fru Carlqvist och herr Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd*,
fröken Höjer, herr Odhe*, fru Sjöstrand*, herrar Bengtsson i Varberg,
Cassel* och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953
53539