Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967 (Utlåtande 1967:L2u17 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckt motion om offentligt biträde i vissa
intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Andra lagutskottet liar till behandling förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 11:786 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Nihlfors.

I motionen har hemställts,

»I. att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring av lagen den
16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, att offentligt
biträde, arvoderat med allmänna medel, skall kunna anvisas intagen
i ärenden hos sjukhusnämnd; samt

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig författningstext.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) har upphävts från årsskiftet.
I fortsättningen skall all frivillig vård för psykisk sjukdom regleras
av bestämmelserna i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) på samma
sätt som kroppssjukvården. Den som själv söker sjukhusvård för psykisk
sjukdom skall inte i något fall kunna hållas kvar på sjukhuset mot sin
vilja.

Möjligheten att i vissa fall bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även
mot deras vilja kan inte helt undvaras. Bestämmelser om villkoren för att
detta skall få ske har fått sin plats i en särskild lag, benämnd lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förutsättningen för att någon skall kunna beredas vård enligt lagen är att
han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att vissa
s. k. specialindikationer föreligger. Sådana specialindikationer är att den
sjuke är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa eller för eget liv,
att han är ur stånd att ta vård om sig själv eller att hans levnadssätt är grovt
störande för andra. Vidare kan intagning efter domstols förordnande i brottmål
ske i samma omfattning som tidigare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 17

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

Utöver vad nu sagts finns en s. k. medicinsk specialindikation. Denna
innebär att den sjuke kan beredas vård mot sin vilja om han uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den uteblir.

Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som inte är psykisk
sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Lagen innehåller utförliga regler om vem som får göra ansökan om intagning.
Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas.
Om den medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara utfärdat
av läkare som har specialistbehörighet i psykiatri.

Den tidigare principen att vårdbehovet skall prövas av två av varandra
oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid
sjukhuset — markeras starkare i den nya lagen. För intagning på visst
sjukhus får i princip inte godtas vårdintyg av läkare som är knuten till den
slutna psykiatriska vården vid det sjukhuset.

Vårdbehovsprövning skall göras av överläkaren inom i regel tio dagar efter
intagningen.

Såväl beslut om intagning som beslut vid vårdbehovsprövningen att patienten
alltjämt skall vara intagen på sjukhuset får överklagas till en lokal
utskrivningsnämnd.

När förutsättningarna för intagning mot patientens vilja inte längre föreligger
skall han omedelbart skrivas ut från sjukhuset. Enligt huvudregeln
beslutar överläkaren om utskrivning.

Vägrar överläkaren utskrivning eller utskrivning på försök kan beslutet
överklagas till den lokala utskrivningsnämnden. När det gäller patienter
som domstol överlämnat till vård och vissa med dem jämställda personer
ankommer det på utskrivningsnämnden att besluta om utskrivning i
första instans.

Utöver vad som i det föregående angivits får talan mot läkares beslut föras
hos utskrivningsnämnden om läkaren (1) lämnat begäran om tillstånd
att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall
eller återkallat sådant tillstånd, (2) i samband med utskrivning på försök
ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under
tillsyn eller (3) återintagit patient under utskrivning på försök.

Utskrivningsnämnd skall bestå av en jurist som ordförande, en läkare
som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna
värv. Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får
inte som ledamot delta i handläggningen av ärende som rör patient på det
sjukhus där han tjänstgör.

Talan mot utskrivningsnämnds beslut får föras om nämnden (1) ogillat
besvär över beslut om intagning eller beslut vid vårdbehovsprövning, (2)
avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat
besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller (3) i sam -

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

band med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter
eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut
i sådana frågor helt eller delvis utan bifall. Talan mot utskrivningsnämndens
beslut föres hos en central nämnd, psykiatriska nämnden. Denna
består av en lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie
domartjänst, två läkare som är särskilt kunniga i psykiatri och två personer
med erfarenhet i allmänna värv.

Beträffande förfarandet i nämnderna gäller följande. Patienten och överläkaren
skall vara närvarande vid sammanträde med utskrivningsnämnd, om
inte särskilda skäl föranleder annat. Om någon annan än patienten för talan,
skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om inte särskilda skäl föranleder
annat. Ärende som handlägges i patientens frånvaro får inte avgöras
utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom
om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om
minst en av ledamöterna har sådan kännedom. I ärende hos psykiatriska
nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver
det. Därvid äger ovan återgivna bestämmelser om närvaro av patient eller annan,
som för talan, motsvarande tillämpning. I ärende hos utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden äger den som för talan anlita biträde (32 §). Om
biträde visar oskicklighet eller oförstånd eller om han är olämplig av annan
orsak skall nämnden avvisa honom. I ärende hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar
av betydelse att lämna. Vid förhöret skall patienten vara närvarande,
om inte särskilda skäl föranleder annat.

Fri rättegång m. in.

Möjlighet att erhålla fri rättegång finnes enligt gällande bestämmelser
hos de allmänna och särskilda domstolarna; däremot icke hos förvaltningsdomstolarna
eller hos några förvaltningsmyndigheter. Fri rättegång innebär
för den part som åtnjuter förmånen bl. a. att kostnad för personlig inställelse
och för bevisning utgår av allmänna medel samt att rättegångsbiträde
kan förordnas att bistå parten mot ersättning av allmänna medel. I
brottmål kan den tilltalade erhålla offentlig försvarare. Även i detta fall utgår
ersättningen av allmänna medel, och om den tilltalade icke blir fälld
stannar denna kostnad på statsverket. Har den tilltalade fri rättegång, kan
det ej heller om han blir fälld åläggas honom att gottgöra statsverket kostnaden
för försvararen.

Vid sidan av den fria rättegången finnes vissa särskilda anordningar för
meddelande av rättshjälp till mindre bemedlade med det allmännas stöd.
Detta slcer huvudsakligen genom rättshjälpsanstalter eller genom advoka -

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

ter enligt avtal med vederbörande landsting. Fri rättshjälp i dessa former
står i princip till förfogande även i förvaltningsärenden.

Inom förvaltningen förekommer även i sällsynta fall att offentligt biträde
må förordnas åt enskild (se 41 § utlänningslagen).

Besvärssakkunniga

Besvärssakkunniga har i maj 1964 avlämnat sitt slutbetänkande Lag om
förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27). I lagförslagets 19 kap. lämnas bestämmelser
om gäldande av kostnad m. m. Det föreslås i 1 § att myndighets
kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna å det
allmänna och att för part i förvaltningsärende uppkommande kostnad skall
bestridas av parten själv i den mån icke annat stadgas. I 2 § uttalas emellertid
att om enskild part i ärende, som ej väsentligen avser tvist mellan
enskilda parter, haft särskild kostnad för sin medverkan vid utredningen,
må han, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans art, myndighets
åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår som
uppenbart oskäligt att kostnaden bäres av honom, av allmänna medel erhålla
ersättning för kostnaden eller del därav. Även i annat fall må enligt
2 § för kostnad i besvärsärende, då särskilda skäl därtill är, ersättning av
allmänna medel utgå till enskild part, som vinner bifall till sin talan. Slutligen
sägs i 3 § att i ärende, som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter,
part må åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad. Därvid
skall i tillämpliga delar 18 kap. i rättegångsbalken lända till efterrättelse.
I motiven till 2 § anför de sakkunniga på s. 694 följande av särskilt intresse
i förevarande sammanhang.

I rättegång är den möjlighet till fri rättegång, som står mindre bemedlade
till buds, av största värde för sådana personers rättsskydd. Talan vid domstol
är i allmänhet förenad med så stora kostnader, att en person med begränsade
tillgångar i praktiken skulle vara utestängd från att den vägen
hävda sin rätt, om fri rättegång ej stode till hans förfogande. Att föra talan
i förvaltningsförfarandet är däremot regelmässigt icke förenat med större
kostnader än att en enskild i allmänhet har tillräckliga medel därtill. Härtill
kommer att fri rättshjälp från rättshjälpsanstalt eller advokat enligt
landstingsavtal om sådan hjälp kan påräknas även i förvaltningsärenden.

Genom en lag om förvaltningsförfarandet skapas visserligen vissa tekniska
förutsättningar för införande av en motsvarighet till fri rättegång
för förvaltningsförfarandets del. Skulle ett sådant institut införas i förvaltningsförfarandet,
torde man dock icke kunna sträcka sig längre än som
skett beträffande domstolsärenden i lagen om fri rättegång. Tillämpningsområdet
skulle alltså bliva begränsat till ärenden, i vilka förhandling utsatts
eller där särskilda skäl eljest föreligga till ekonomiskt bidrag med
hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Det är tydligt,
att detta tillämpningsområde på de väsentligaste punkterna skulle sammanfalla
med tillämpningsområdet för de förfaranderegler om kostnadser -

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

sättning, som föreslagits i förevarande paragraf. Tillräckliga skäl föreligga
därmed knappast att för förvaltningsförfarandet i allmänhet införa något
mot fri rättegång svarande institut.

Det skall däremot ej förnekas, att behov av en motsvarighet till fri rättegång
kommer att föreligga i förvaltningsärenden hos domstol, i vilka muntlig
handläggning äger rum. Framför allt blir så naturligtvis fallet, därest
förslaget om att ärende skall kunna utsättas till handläggning vid huvudförhandling
genomföres. Även i vissa grupper av ärenden hos andra myndigheter
än domstolar, t. ex. i expropriations- och jorddelningsärenden, torde
visst behov göra sig gällande av en motsvarighet till fri rättegång. En
särskild utredning har emellertid tillsatts för revision av lagstiftningen om
rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande frågor. Resultatet av
denna utredning torde lämpligen böra avvaktas, innan ställning tages till
hur den processuella rättshjälpen hos domstol i förvaltningsärenden m. nr.
skall anordnas. De sakkunniga ha därför ansett sig icke böra utarbeta vare
sig förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om fri rättegång
till förvaltningsärenden hos domstol eller andra förslag syftande till
fri rättshjälp i förvaltningsärenden.

Besvärssakkunnigas betänkande har varit föremål för omfattande remissbehandling.

Utredningen om rättegångslijälp

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande i juni 1962 tillkallades sakkunniga
att verkställa utredning rörande revision av lagstiftningen om rättshjälp
i rättegång och därmed sammanhängande frågor.

Utredningen har i februari 1965 avgivit sitt betänkande Rättegångshjälp
(SOU 1965: 13). Betänkandet innefattar förslag om utökade möjligheter
till rättegångshjälp. Utredningen har uttalat (s. 61) att det är avsett att
den av utredningen föreslagna rättegångshjälpen i princip skall kunna beviljas
i samtliga mål och ärenden, som förekommer vid allmän underrätt,
ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol, krigsrätt, hovrätt,
högsta domstolen samt arbetsdomstolen. Däremot har utredningen framhållit
att frågan om rättshjälp inför administrativa myndigheter — bland
dem förvaltningsdomstolarna — torde falla utanför det för utredningen
utstakade området. Frågan härom lär emellertid enligt utredningen icke
kunna lösas enligt regler med det generella innehåll som föreslås för rättegångshjälp
inför de nyss uppräknade domstolarna. Slutligen må nämnas
att utredningen kommit till det resultatet, att genom försäkring i ena eller
andra formen, frivillig eller obligatorisk, behovet av lagstiftning om rättegångshjälp
icke kan avlägsnas.

Betänkandet har remissbehandlats.

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

Tidigare behandling av frågan

Såvitt avser det mera vittomfattande problemet om kostnadsfri rättshjälp
vid administrativ process hänvisas till första lagutskottets utlåtande
nr 18 år 1965 samt till de vid innevarande års riksdag väckta motionerna
I: 171 och II: 237, vilka behandlas av samma utskott i utlåtande nr 21. Här
må även hänvisas till betänkandena Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden
(SOU 1960: 19) och Förvaltningsrättskipning (SOU 1966:
70) samt till JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 479.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall bygger på ett
betänkande (Mentalsjukvårdslag), som avgivits av sinnessjuklagstiftningskommittén
(SOU 1964: 40).

Beträffande den av motionärerna väckta frågan uttalade kommittén (s.
361) —- efter att på anförda skäl ha funnit befogat med en uttrycklig bestämmelse
om rätt för intagen att i ärende hos utskrivningsnämnd (enligt
kommittén benämnd sjukhusnämnd) anlita biträde eller företrädas av
ombud — följande.

Patient, som är intagen på mentalsjukhus och som ej av egna medel kan
bekosta biträde, torde för närvarande ha vissa möjligheter att erhålla önskat
bistånd genom den rättshjälpsverksamhet, som i skilda former bedrives av
landstingen och städerna utanför landsting. Möjligheterna att erhålla sådan
hjälp torde dock vara förhållandevis begränsade. Från principiella synpunkter
synes för övrigt knappast riktigt, att biträde av nu berört slag skall bekostas
av landstingen. På grund av det anförda har kommittén funnit sig
böra närmare överväga, huruvida möjlighet bör finnas att på det allmännas
bekostnad förordna biträde åt intagen. Såsom förut anförts kan i vissa
fall från rättssäkerhetssynpunkt vara av väsentlig betydelse, att intagen
har biträde. Kommittén vill särskilt framhålla de situationer, då frågan
om den intagnes kvarstannande på sjukhuset är beroende av viss utredning
angående faktiska förhållanden. Det synes obestridligt, att den intagne i
dylika fall ofta torde ha svårt att utan biträde tillvarataga sina intressen.
Särskilt bör framhållas, att han genom frihetsberövandet är förhindrad att
själv verkställa utredning utanför sjukhuset. Härutöver bör erinras om att
frihetsberövanden, varom nu är fråga, icke sällan kan sträcka sig över lång
tid. Det är otvivelaktigt angeläget, att intagen, som saknar förmåga att av
egna medel bekosta biträde eller som icke själv kan ombesörja ätt han erhåller
dylik hjälp, genom det allmännas försorg får det biträde han behöver.
Kommittén föreslår därför, att möjlighet införes att förordna offentligt
biträde åt intagen. Finnes för tillvaratagande av intagens rätt vara erforderligt,
att han erhåller dylikt biträde, bör sålunda sjukhusnämnd eller
ordförande i sådan nämnd kunna förordna lämplig person att biträda honom.
En bestämmelse av sådant innehåll har upptagits i 37 § andra stycket.
Avser nämndens bedömning rent medicinska frågor, synes en viss restriktivitet
med avseende å förordnande av offentligt biträde vara motiverad.

Fråga om förordnande av offentligt biträde bör upptagas, då framställning
därom göres eller sjukhusnämnden eljest finner anledning därtill.

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

Sjukhusnämnd bör, då intagen önskar fullfölja talan hos mentalsjuknämnden,
vara oförhindrad att förordna offentligt biträde även efter det nämnden
skilt saken från sig. Särskilda behörighetsregler för offentligt biträde
har icke ansetts erforderliga. Valet av offentligt biträde bör dock självfallet
ske med största omsorg och med beaktande av att den som utses äger förutsättningar
att kunna på tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget. Frånvaron
av särskilda kompetensregler i nu berört hänseende medger sålunda
möjlighet att till offentligt biträde förordna person som, ehuru i avsaknad
av särskilda formella meriter, är väl lämpad för uppdraget. I mera komplicerade
ärenden torde dock till offentligt biträde företrädesvis böra ifrågakomma
person med juridisk utbildning. I den mån så finnes möjligt, bör
givetvis den intagnes önskemål beaktas vid personvalet, och det må särskilt
framhållas, att hinder icke bör möta mot att till offentligt biträde utse person,
till vilken den intagne redan vänt sig. Befattningshavare vid sjukhuset
bör icke kunna ifrågakomma till förordnande som offentligt biträde.

Kravet på att prövningen hos sjukhusnämnd bör ske under sådana former
att en objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande utredning
säkras bör icke hindra, att den informella handläggningsanordning som utvecklat
sig vid de lokala nämnderna i allt väsentligt bibehålies. Uppenbart
är sålunda, att ett så formlöst förfarande som möjligt i allmänhet bäst lämpar
sig för de ärenden, varom här är fråga, och det bör på allt sätt undvikas,
att förfarandet erhåller någon rättegångsliknande prägel. Ofta torde vara
lämpligast, att förhandlingen inför nämnden närmast ges karaktären av
ett informellt samtal rörande de frågor som är under bedömande. Härigenom
torde i åtskilliga fall, då den ansvarige överläkaren motsätter sig utskrivning,
kunna förhindras, att förtroendeförhållandet mellan honom och
den intagne rubbas eller att ett redan föreliggande motsatsförhållande onödigtvis
skärpes. Den ordning för förhandling inför sjukhusnämnd som kommittén
i enlighet med det anförda förordar motiveras i främsta hand av det
vanligtvis starka medicinska inslaget i bedömningen. Förfarandet bör dock
självfallet modifieras efter vad i det särskilda fallet befinnes lämpligt. Det
synes icke möjligt att meddela närmare bestämmelser i nu berörda hänseende.
Vissa allmänna normer bör dock föreskrivas. Det torde sålunda som
regel vara lämpligast, att förfarandet inledes med en kortfattad redogörelse
för vad ärendet gäller. Denna bör givetvis lämnas av nämndens ordförande.
I övrigt synes andra regler icke böra ges än att de närvarande i den ordning
och på sätt nämnden finner lämpligt skall beredas tillfälle att utveckla sina
synpunkter. Fn uttrycklig bestämmelse rörande nu berörda huvudprinciper
för förhandlingen har upptagits i förslaget (38 §).

Beträffande handläggningen hos psykiatriska nämnden (enligt kommittén
benämnd mentalsjuknämnden) uttalade kommittén såvitt angår bl. a.
förevarande fråga att vad i kommitténs förslag föreskrivits rörande förfarandet
hos sjukhusnämnd borde äga motsvarande tillämpning.

Enligt kommittén (s. 371) borde offentligt biträde vara berättigat att efter
vad som prövades skäligt erhålla ersättning för sitt uppdrag i form av
arvode ävensom gottgörelse för kostnad och tidsspillan.

Propositionen (1966:53) upptog icke något förslag om förordnande av
offentligt biträde. Beträffande remissuttalanden över kommitténs förslag
i denna fråga hänvisas till prop. s. 147—148.

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

Departementschefen uttalade vid remiss till lagrådet att han ansåg reglerna
om förfarandet vid sjukhusnämnderna vara av synnerlig vikt för den enskildes
rättssäkerhet. Vidare anförde han följande (prop. 1966: 53 s. 210).

Det är eu mycket svår uppgift att avväga dessa regler så att de blir tillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man samtidigt hamnar i
ett förfarande som blir så rättegångsliknande att det alltför mycket fjärmar
mentalsjukvården från annan sjukvård. Kommitténs förslag, som i huvudsak
rönt ett positivt mottagande under remissbehandlingen, synes mig som
helhet utgöra en lycklig avvägning mellan dessa båda intressen, och jag kan
i stort sett ansluta mig till förslaget och till de motivuttalanden kommittén
gjort i anslutning därtill. Jag kan dock inte biträda förslaget om möjlighet
för nämnden att förordna offentligt biträde. Någon sådan möjlighet
finns inte när det gäller övriga administrativa frihetsberövanden. Frågan
sammanhänger nära med möjligheten att erhålla fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen,
och i avvaktan på en samlad bedömning av dessa spörsmål
finner jag mig inte böra förorda att möjlighet öppnas att förordna
offentligt biträde på det nu aktuella området.

I anledning av propositionen i ämnet väcktes en motion (II: 841) med
samma syfte som den som nu är föremål för utskottets behandling. Andra
lagutskottet uttalade i utlåtande nr 44 år 1966 följande.

I motionen II: 841 har hemställts, att intagen skall få rätt att erhålla
offentligt biträde i den omfattning som föreslagits av kommittén.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att man måste försöka
undvika att införa ett alltför rättegångsliknande förfarande som fjärmar
mentalsjukvården från annan sjukvård. Dessutom instämmer utskottet i
departementschefens uttalande, att man i avvaktan på en samlad bedömning
av möjligheten att erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen inte bör
införa offentligt biträde på det nu aktuella området. Motionen 11:841
bör med hänsyn till det anförda inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut i frågan.

Första kammaren biföll vad utskottet hemställt med 88 röster mot 44 medan
andra kammaren biföll en reservation, vari yrkades bifall till motionen,
med 114 röster mot 94.

Andra lagutskottet (betänkande nr 50) fann skiljaktigheten i besluten
vara sådan, att sammanjämkning dem emellan i denna del icke var möjlig,
vilket anmäldes för riksdagen.

Utskottet

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall trädde i kraft
vid årsskiftet. Enligt lagen kan vård på sjukhus beredas den som är psykiskt
sjuk även mot dennes vilja. Förutsättningen härför är att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art
och grad och till att vissa s. k. specialindikationer föreligger. En av special -

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

indikationerna är att vederbörande till följd av sjukdomen är farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.
Intagning kan också ske efter domstols förordnande i brottmål. Patient skall
utskrivas omedelbart när förutsättningarna för intagning mot patientens
vilja inte längre föreligger.

Beslut om intagning på sjukhus skall senast inom 10 dagar efter intagningen
följas av s. k. vårdbehovsprövning, som utförs av överläkaren. Såväl beslut
om intagning som beslut vid vårdbehovsprövning att patienten alltjämt
skall vara intagen får överklagas till en lokal ut skrivning snämnd. I
allmänhet beslutar överläkaren om utskrivning. Beslutet kan överklagas till
utskrivningsnämnden. I vissa fall, bl. a. då patient intagits efter förordnande
av domstol, beslutar nämnden om utskrivning i första instans.

Utskrivningsnämnd skall bestå av en jurist som ordförande, en läkare
som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna
värv.

Beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor, som fattats av utskrivningsnämnd,
kan överklagas till en central nämnd, psykiatriska nämnden. Ordföranden
i denna nämnd skall vara en jurist som är eller varit innehavare
av ordinarie domartjänst. Vidare ingår i nämnden två läkare som är särskilt
kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

I lagen finns närmare föreskrifter om förfarandet i nämnderna. Som regel
skall patienten och överläkaren vara närvarande vid sammanträde med
utskrivningsnämnd. I sista instans, hos psykiatriska nämnden, skall muntlig
förhandling hållas om ärendets beskaffenhet kräver det.

Såväl i ärende hos utskrivningsnämnd som hos psykiatriska nämnden
äger den som för talan anlita biträde.

I förevarande motion hemställes om lagändring så att patient i ärende hos
utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden skall kunna få offentligt biträde,
som ersätts för sitt uppdrag av allmänna medel.

I intagnings- och utskrivningsärenden är icke sällan avgörande för beslutet
hur vissa faktiska förhållanden närmare gestaltat sig. Så är exempelvis
fallet då omständigheterna i samband med visst handlande är avgörande
för om patienten uppfyller det s. k. farlighetsrekvisitet. I sådana situationer
är det från rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig vikt att patienten, som till
följd av frihetsberövandet icke själv kan verkställa utredning utanför sjukhuset,
har möjlighet att få hjälp av biträde. För att denna rätt inte skall bli
illusorisk i fall då patient saknar förmåga att av egna medel bekosta biträde
eller då patient inte själv kan ombesörja att han erhåller dylik hjälp, är det
angeläget att patienten genom det allmännas försorg kan få det biträde han
behöver. Möjlighet att förordna offentligt biträde bör därför enligt utskottets
mening införas. Kostnaden för sådant biträde bör bäras av det allmänna.

Vad ovan anförts om behovet att kunna förordna offentligt biträde står i
överensstämmelse med vad sinnessjuldagstiftningskommittén uttalat i det

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

förslag, som ligger till grund för den nya lagen. Utskottet delar i allt väsentligt
även de övriga synpunkter, som av kommittén framförts i frågan. Således
synes en viss restriktivitet med avseende å förordnande av offentligt biträde
vara motiverad i de fall då nämndens bedömning avser rent medicinska
frågor. Vad angår personvalet bör särskilda behörighetsregler inte
uppställas. I mera okomplicerade ärenden torde det ofta inte vara erforderligt
att person med juridisk utbildning förordnas till offentligt biträde. Frågor
hos utskrivningsnämnd rörande utseende av offentligt biträde och ersättning
till sådant biträde bör kunna överklagas hos psykiatriska nämnden.

Mot att införa möjlighet till offentligt biträde i inskrivnings- och utskrivningsärenden
åt personer, som berövats friheten enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, har tidigare invänts att frågan inte
bör lösas separat utan i samband med likartade frågor inom förvaltningsprocessen
i övrigt. Enligt utskottets mening är denna invändning inte bärande.
Den begränsade reform som nu förordas behöver enligt utskottets
mening inte inverka menligt på lösningen av den större frågan om ersättning
för kostnader och rätt till offentligt biträde i förvaltningsprocessen i
allmänhet.

Utskottet biträder således motionsförslaget. Detta föranleder ändringar av
26 och 32 §§ i lagen. Ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1967.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion, II: 786,
måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 och 32 §§ lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas att 26 och 32 §§ lagen den 16 juni 1966 om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
avvisat biträde enligt
32 § eller utlåtit sig om ersättning
som avses i 33 § tredje stycket,

(Föreslagen lydelse)

§•

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
enligt 32 § avvisat
biträde, lämnat begäran om offentligt
biträde utan bifall, förordnat an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967 11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

föres hos psykiatriska nämnden ge- nan person till sådant uppdrag än
nom besvär. den som föreslagits eller utlåtit sig

om ersättning till offentligt biträde,
föres hos psykiatriska nämnden genom
besvär. Vad nu sagts gäller
även beslut, varigenom utskrivningsnämnd
utlåtit sig om ersättning som
avses i 33 § tredje stycket.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

32 §.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden äger den
som för talan anlita biträde. Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller
är han olämplig av annan orsak, skall nämnden avvisa honom.

Om det behövs för tillvaratagande
av patients rätt, får utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden
förordna offentligt biträde åt patienten.
Sådant förordnande får, till dess
talan fullföljts, meddelas av utskrivningsnämnd
även efter det att nämnden
skilt saken från sig. Beslut som
avses i detta stycke får meddelas av
ordföranden på nämndens vägnar.

Offentligt biträde äger av allmänna
medel åtnjuta arvode samt gottgörelse
för kostnad och tidsspillan
efter vad som prövas skäligt. Ersättningen
skall stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Stockholm den 14 mars 1967

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström, Blomquist* och Kilsmo*;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,
herrar Wiklund i Stockholm*, Fredriksson, Gomér, Svensson i Kungälv,
fru Skantz och herr Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Fredriksson,
Svensson i Kungälv, fru Skantz och herr Göransson, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 9 med orden
»I intagnings- och utskrivningsärenden» och slutar på s. 10 med orden
»1 juli 1967» bort ersättas med text av följande lydelse:

»I ärenden inom förvaltningsområdet finns i allmänhet inte möjlighet att
åt enskilda förordna biträde som erhåller ersättning av allmänna medel.
Frågan om att skapa sådana möjligheter har varit föremål för bedömande
av besvärssakkunniga, vilkas betänkande för närvarande är föremål för bearbetning
inom Kungl. Maj :ts kansli. Detsamma gäller ett utredningsförslag,
som avser den fria rättshjälpen vid de allmänna domstolarna.

Vid riksdagens behandling av propositionen med förslag till förevarande
lag väcktes en motion med samma syfte som den nu aktuella. Andra lagutskottet
avstyrkte motionen med en hänvisning till departementschefens
uttalande i propositionen, att man i avvaktan på en samlad bedömning av
möjligheten att erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen inte borde införa
offentligt biträde på mentalsjukvårdens område. Utskottet framhöll,
att man måste försöka undvika att införa ett alltför rättegångsliknande
förfarande som fjärmade mentalsjukvården från annan sjukvård.

Enligt utskottets mening har sedan fjolåret inte inträffat någon omständighet
som bör föranleda ett ändrat ställningstagande till frågan. Personer,
som berövats friheten enligt lagen, intar enligt utskottets mening inte en
sådan särställning i förevarande hänseende att en omedelbar lagändring
enligt motionens syfte är motiverad. Med fullt ut samma styrka kan i fråga
om andra administrativa frihetsberövanden — exempelvis inom nykterhetsvården
— hävdas att offentligt biträde bör kunna förordnas. Att vid sådant
förhållande införa en särbestämmelse inom mentalsjukvårdens område ter
sig mindre välbetänkt. En särskild lagstiftning på detta område — som
skulle bringa reglerna att nära överensstämma med dem som gäller vid de
allmänna domstolarna -— synes ej heller önskvärd med hänsyn till att lagstiftningen
i praktiken skulle kunna försvåra möjligheterna att bibehålla

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1967

det formlösa förfarande som ansetts önskvärt i utskrivningsnämnderna
och som tillämpats i motsvarande nämnder tidigare. Utskottet anser sig
på grund av det ovan anförda böra avstyrka motionen.»
b) att utskottet bort hemställa,

»att förevarande motion, 11:786, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670031