Andra lagutskottets utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1940:L2u15 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1940 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den
12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt
till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni
1925 (nr 183) örn straff för förbrytelse^'' i tjänsten
av vissa värnpliktiga (civilarbetare), dels ock motioner
i ämnet m. m.

Genom en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 109, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

i) Lag

om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Härigenom förordnas, att §§ 1—8 lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

§ I Värnpliktig,

som — — — föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med vapen,
fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller
bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring,
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller
eljest för statens räkning.

§ 2.

Ansökan örn tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 sägs
göres i samband med inskrivningen. Tillstånd meddelas av vederbörande
inskrivningsrevision.

För särskilt fall må Konungen, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela
tillstånd som i första stycket sägs, oaktat ansökan därom gjorts först
efter inskrivningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 15.

640 40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

§ 3.

1. Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring
på sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för militär
tjänstgöring utföra civilt arbete, är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett
antal dagar, som i förra fallet med nittio och i senare fallet med etthundratjugo
dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring
i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom.
Tjänstgöringen skall fullgöras i en följd eller i två omgångar.

2. Med stöd av bestämmelserna i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
äger Konungen till tjänstgöring inkalla värnpliktig, som i mom. 1
här ovan avses.

§ 4.

1. Befinnes tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1 omförmäles
hava grundats på uppenbart vilseledande uppgifter, eller gör den
värnpliktige under tjänstgöringen sig skyldig till upprepade allvarligare förseelser
i tjänsten, må tillståndet återkallas av den myndighet, som meddelat
detsamma.

2. Förklarar värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på
sätt i § 1 sägs, sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter mot tjänstgöringens
fullgörande i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, skall frågan rörande
hans värnpliktsförhållanden hänskjutas till Konungens prövning.

§5.

Huruvida och i vad mån värnpliktig må, efter det ändring i hans värnpliktsförhållanden
blivit jämlikt denna lag vidtagen, med hänsyn till redan
fullgjord tjänstgöring erhålla avkortning i för honom bestämd tjänstgöringstid,
därom förordnar Konungen.

§ 6.

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt i
§ 1 b) sägs (civilarbetare), är i fråga örn fel och försummelser med avseende
å nämnda tjänstgöring underkastad därom i särskild lag givna bestämmelser,
där han icke lyder under strafflagen för krigsmakten.

§ 7.

De bestämmelser, som finnas meddelade angående värnpliktigs underhåll
och förmåner samt angående understöd i anledning av skada, ådragen under
militärtjänstgöring, skola äga motsvarande tillämpning å civilarbetare; dock
att penningbidraget till civilarbetare utgår med femtio öre örn dagen under
hela den i § 3 mom. 1 avsedda tjänstgöringstiden.

§ 8.

Har värnpliktig under i § 3 mom. 1 föreskriven tjänstgöring blivit fälld till
straff för olovlig bortovaro av minst ett dygns varaktighet, eller har hans
tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

fängelsestraff, skall den tid, under vilken han olovligen varit frånvarande eller
hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom
tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I

vad---bestämmer Konungen.

Värnpliktig jämlikt---för böter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Efter inskrivningen
gjord ansökan örn tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt
i § 1 sägs, vilken avgivits före denna lags ikraftträdande men ännu icke avgjorts,
prövas av vederbörande inskrivningsrevision. Beslut, varigenom inskrivningsrevision
i nyss avsedda fall meddelat värnpliktig dylikt tillstånd,
skall underställas Konungens prövning.

2) Lagom
ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (ur 183) om straff för
förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1925 örn straff för förbrytelser
i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare) skall erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §■

Denna lag äger tillämpning^ värnpliktiga, som erhållit tillstånd att fullgöra
dem åliggande värnpliktstjänstgöring genom att i stället för militär
tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning (civilarbetare), där de
icke jämlikt strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels tre
före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
motionen nr 25 i första kammaren av herr Velander m. fl. samt motionerna i
andra kammaren nr 56 av herr Hedlund i Häste m. fl. och nr 82 av herrar
Liedberg och Holmgren, dels ock tre i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen motionen nr 171 i första kammaren av herr Lindblom
ävensom motionerna i andra kammaren nr 221 av herrar Gustafsson i Bogla
och Norén samt nr 222 av herrar Nilsson i Norrlångträsk och Sandberg.

I motionerna I: 25 och II: 56, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i § 1 i lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, skola utgå orden
»eller av annan jämförlig orsak». Den i dessa motioner påyrkade lagändringen
skulle innebära, att tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den
ordning, som angives i nämnda lag, icke vidare skulle kunna grundas på s. k.
etiska skäl.

I motionen II: 82 har hemställts, att riksdagen ville besluta att samvetsömma
värnpliktiga, samtidigt med att övriga värnpliktiga av samma årsklass
inkallas till förstärkt försvarsberedskap eller neutralitetsvakt, inkallas och
till en början erhålla en kortare utbildning inom det specialområde, för vilket
de avses.

Motionerna I: 171 och II: 222, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan,
att riksdagen måtte med ändring av propositionen besluta, att nedanstående
delar av den däri föreslagna lagen måtte erhålla följande lydelse:

§ I b)

därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av tjänstgöring vid krigsmakten,
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.

§ 2.

Ansökan---inskrivningsrevisionen.

För särskilt fall må Konungen meddela tillstånd som i första stycket sägs,
oaktat ansökan därom gjorts först efter inskrivningen eller sedan värnpliktstjänstgöring
i fredstid fullgjorts i vanlig ordning.

§3.

2. Med stöd av — — — ovan avses.

I fråga örn tjänstgöringstidens längd skola i förevarande fall civilarbetare
och vapenvägrare likställas med övriga värnpliktiga, såvitt de redan fullgjort
värnplikten som samvetsömma med förlängd tjänstgöring.

I motionen II: 221 har yrkats sådan ändring i propositionen, att § 1 får
följande lydelse:

§ 1.

Värnpliktig, som —--föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med vapen,
fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller
bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring i
stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet, samt

c) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av tjänstgöring inom
försvarsväsendet, utföra civilt arbete för statens räkning utom försvarsväsendet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de av Kungl. Maj:t och
motionärerna framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse för
dem icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Huvudbestämmelserna örn samvetsömma värnpliktiga äro givna i lagen
den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring. Tidigare gällde en provisorisk lag i ämnet av
den 21 maj 1920 (nr 303).

De grundläggande bestämmelserna i den nu gällande lagen innehålla följande.

Enligt § 1 må värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av
annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i föreskriven ordning, fullgöra sin tjänstgöring på annat sätt,
enligt två i lagen angivna alternativ. Avse samvetsbetänkligheterna tjänstgöring
med vapen (§ 1 a)), skall tjänstgöringen äga rum vid krigsmakten, men
den värnpliktige må icke övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition.
Sådana samvetsömma värnpliktiga, s. k. vapenvägrare, fullgöra alltså sin
värnplikt i form av vapenfri militärtjänst. Därest åter samvetsbetänkligheterna
avse varje tjänstgöring vid krigsmakten (§ lb)), må den värnpliktige
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning. Samvetsömma
av denna kategori benämnas i lagen »civilarbetare».

Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på angivna sätt meddelas
enligt § 2 av vederbörande inskrivningsrevision.

I § 3 givas bestämmelser örn längden av den tjänstgöring, som skall åvila
de samvetsömma värnpliktiga under fredstid. I detta avseende stadgas,
att den samvetsömme är skyldig tjänstgöra ett antal dagar, som ifråga örn
vapenvägrare med nittio och beträffande civilarbetare med etthundra tjugo
dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid
enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom. Frågan örn
tjänstgöringens längd vid krigstillfälle beröres icke i lagen.

Under senare tid har ur olika synpunkter gjorts gällande, att den nuvarande
lagstiftningen örn samvetsömma värnpliktiga är i behov av omarbetning.
Sålunda har chefen för armén i skrivelse den 5 maj 1939 gjort framställning
örn översyn av bestämmelserna örn de samvetsömmas tjänstgöringsskyldighet
i allmänhet, varjämte från skilda privata sammanslutningar påpekanden
gjorts örn önskvärdheten av att reglerande bestämmelser utfärdades
rörande de samvetsömmas tjänstgöring under krigstid.

I anledning därav har inom försvarsdepartementet utarbetats en preliminär
promemoria med förslag till vissa ändringar i lagen örn samvetsömma värnpliktiga.

Över nämnda promemoria hava infordrade yttranden avgivits av cheferna
för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet, arméförvaltningens civila
departement, marin- och flygförvaltningarna samt domänstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Därefter har frågan om ändrad lagstiftning på ifrågavarande område varit
föremål för ytterligare överarbetning inom försvarsdepartementet.

Utskottet kommer i det följande att först redogöra för det i motionerna
I: 25 och II: 56 behandlade grundläggande spörsmålet örn arten av de samvets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

betänkligheter, som må godtagas såsom skäl för fullgörande av värnplikt i
den särskilda ordning, varom nu är fråga. I övrigt ansluter sig den följande
redogörelsen till den i propositionen tillämpade uppställningen. Under avsnitten
angående de samvetsömma värnpliktigas krigs tjänstgör ing samt örn
sättet för civilarbetarnas tjänstgöring kommer utskottet att behandla de
frågor, som berörts i motionen II: 82.

A. Samvetsbetänkligheternas art.

I detta avseende må hänvisas till det ovan återgivna yrkandet i motionerna
1:25 och II: 56, avseende borttagande av s. k. etiska skäl såsom grund för
tjänstgöring som samvetsöm. Samma yrkande har tidigare vid flera tillfällen,
senast vid 1937 års riksdag, varit föremål för prövning. I ämnet väcktes då
motionerna 1:171 av herr Velander m. fl. och II: 347 av herr Bagge m. fl.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, framhöll i sitt utlåtande nr 9
bland annat, att sammanlagda antalet beviljade ansökningar från samvetsömma
värnpliktiga under de då sistförflutna åren betydligt minskats. Särskilt
framträdande vore nedgången av antalet värnpliktiga, som åberopat samvetsbetänkligheter
på annan grund än religiös övertygelse. Utskottet fann det
icke uteslutet, att den påvisade minskningen av antalet samvetsömma värnpliktiga
stöde i samband med en genom en kungörelse den 9 januari 1935
företagen skärpning av föreskrifterna örn sättet att styrka påstådda samvetsbetänkligheter.
Med hänsyn bland annat härtill syntes det utskottet tillrådligt
att avbida ytterligare någon tids erfarenhet av utvecklingen på området.
Enligt utskottets mening förelåge alltså i varje fall icke för det dåvarande
anledning att ingripa med en lagstiftningsåtgärd. I enlighet med
utskottets hemställan blevo motionerna av riksdagen avslagna.

Utskottet lämnar här nedan vissa statistiska uppgifter, som kunna vara
av intresse i detta sammanhang.

I fråga örn antalet värnpliktiga, vilka under åren 1921—1936 beviljats
tillstånd att fullgöra tjänstgöring enligt bestämmelserna i § 1 av 1925 års lag,
får utskottet sålunda hänvisa till följande tabell:

Å r	Civilarbetare, § 1 b)	Övriga, § 1 a)	Summa	Summa
ay religiösa skäl	av etiska skäl	summa	av religiösa skäl	av etiska skäl	summa	av religiösa skäl	av etiska skäl
1921 ....	151		151	344		344	495		495
1922 ....	152	—	152	259	—	259	411	—	411
1923 ....	210	—	210	189	—	189	399	—	399
1924 ....	245	—	245	149	—	149	394	—	394
1925 ....	178	—	178	46	—	46	224	—	224
1926 ....	283	7	290	99	i	100	382	8	390
1927 ....	264	4	268	61	2	63	325	6	331
1928 ....	407	14	421	61	3	64	468	17	485
1929 ....	378	7	385	56	2	58	434	9	443
1930 ....	446	29	475	53	1	54	499	30	529
1931 ....	429	102	531	53	1	54	482	103	585
1932 ....	449	149	598	39	3	42	488	152	640
1933 ....	540	270	810	36	4	40	576	274	850
1934 ....	489	242	731	44	8	52	533	250	783
1935 ....	452	86	538	44	—	44	496	86	582
1936 ....	322	89	411	43	1	44	365	90	455

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

För åren 1937—1939 är utskottet i tillfälle att lämna motsvarande uppgifter
endast angående civilarbetarna. Dessa uppgifter hava sammanfattats i
följande tabell:

Å r	Civilarbetare, s	lb)
av religiösa skäl	av etiska skäl	summa
1937 ....	291	41	332
1938 ....	301	39	340
1939 ....	247	9	256

Att märka är emellertid, att i siffrorna för år 1939 icke ingå de, som efter
inskrivningen erhållit tillstånd som i lagen avses, samt att ett stort antal ansökningar
örn sådant tillstånd för närvarande äro beroende på prövning av de
tidigast den 21 april sammanträdande inskrivningsrevisionerna.

B. Omfattningen av de samvetsöuima värnpliktigas fredstjänstgöring.

I sin förenämnda skrivelse den 5 maj 1939 har chefen för armén erinrat,
att bestämmelserna örn de samvetsömma värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
(§ 3 i lagen örn samvetsömma) avvägts i viss relation till de bestämmelser
angående tjänstgöring, som gällde enligt § 27 i 1925 års värnpliktslag. Sedan
i fråga örn tjänstgöringsskyldigheten åtskilliga förändringar i värnpliktslagen
sedermera tillkommit, syntes en revidering av bestämmelserna örn de samvetsömma
värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet böra motses.

Rörande den utremitterade promemorians och de däröver avgivna yttrandenas
innehåll i förevarande hänseende får utskottet hänvisa till sid. 6—9 i
propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen
anfört:

Även örn det i viss mån teoretiska resonemang, som enligt vad av det
sagda framgår ursprungligen legat till grund vid bestämmandet av de samvetsömmas
tilläggstjänstgöring, skulle kunna åberopas som skäl för att låta tillläggen
röna inverkan av de efter lagens tillkomst genomförda ändringarna i
tjänstgöringstiderna för de värnpliktiga, synes det dock ur praktisk synpunkt
knappast nödvändigt uller ens önskvärt att så sker. De nu gällande tilläggstiderna,
90 respektive 120 dagar, torde i stort sett vara väl avvägda för sitt
praktiska ändamål — att utgöra ett avhållande moment för eventuella
simulanter — och någon anledning att nu rubba på dessa tider föreligger
enligt min mening icke.

En annan sak är, att frågan örn den tjänstgöringstid, som skall tjäna såsom
underlag för tilläggen, kan tarva uppmärksamhet i ett par hänseenden.

Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke de genom 1936 års värnpliktslag
införda landstormsövningarna om 5 dagar för vanliga värnpliktiga i linjetjänst
och 12 dagar för studenter och likställda borde medräknas vid underlagets
bestämmande. Då emellertid huvuddelen av de samvetsömma är hänförd
till ersättningsreserven, vilken icke har att fullgöra landstormsövning,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

skulle en sådan regel endast få betydelse för sådana vanliga värnpliktiga,
vilka först efter inskrivning och placering i linjetjänst anmälde sig som
samvetsömma, ävensom för studenter och likställda; dessa kategorier skulle
få sina tjänstgöringstider ökade med 5 respektive 12 dagar. Tillräckliga skäl
för en ändring av så ringa räckvidd synas mig icke föreligga, allrahelst som
man därvid — av tekniska skäl, på vilka jag här ej ingår — måste göra en
åtskillnad mellan olika grupper av studenter.

Vidare kunde det tänkas, att den år 1939 införda beredskapsövningen örn
30 dagar (§ 27 mom. 2 a värnpliktslagen) medräknades vid bestämmandet av
underlaget för de samvetsömmas tjänstgöringstid. Som emellertid denna
övning icke utkräves regelbundet av övriga värnpliktiga utan till sin karaktär
är fakultativ, synes mig icke heller i detta avseende skäl föreligga att föreslå
någon ändring i de gällande bestämmelserna.

Såsom chefen för armén i sitt yttrande med rätta framhållit, böra de
samvetsömmas tjänstgöringstider utmätas även med hänsyn tagen till den
fredstjänstgöring som gäller för det stora flertalet av de värnpliktiga, nämligen
vanliga värnpliktiga tilldelade infanteriet i linjetjänst. I detta hänseende
har emellertid hittills någon egentlig förskjutning ej inträtt sedan
1925. De samvetsömmas sammanlagda tjänstgöring överstiger nämligen nu,
liksom fallet var 1925, infanteriets fredstjänstgöring med 90 respektive 120
dagar, därvid dock bortsetts från beredskapsövningen örn 30 dagar, vilken,
såsom nyss nämnts, icke synes böra beaktas i detta sammanhang. Det av
chefen för armén gjorda förslaget att under fredstid uttaga eventuell krigstjänstgöring
i förskott finner jag, såsom framgår av den följande redogörelsen,
icke böra genomföras.

Av det anförda framgår, att någon anledning till ändring av bestämmelserna
örn längden av de samvetsömma värnpliktigas fredstjänstgöring enligt
min mening icke för närvarande föreligger.

C. De samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring.

I fråga örn innehållet i promemorian och remissyttrandena härutinnan må
hänvisas till redogörelsen å sid. 10—11 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

Frågan i vilken omfattning den samvetsömme skall vara skyldig tjänstgöra
vid krigstillfälle har, såsom ock angivits i promemorian, lämnats öppen i den
nu gällande lagen. Då de samvetsömma torde vara underkastade värnpliktslagens
bestämmelser i de fall, då lagen örn samvetsömma icke meddelat därifrån
avvikande bestämmelser, lärer emellertid Konungen äga att med stöd
av § 28 morn. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen inkalla de samvetsömma till
tjänstgöring under de i sagda lagrum stadgade förutsättningarna.

Att, såsom chefen för armén föreslagit, låta de samvetsömma redan under
fredstid undergå en förlängning motsvarande eventuell krigstjänstgöring för
övriga värnpliktiga synes mig icke böra komma ifråga. Denna lösning vore
rent godtycklig och skulle kunna sägas innebära en orättvisa mot de samvetsömma
för det fall att någon krigstjänstgöring överhuvud icke skulle bliva
påkallad. Ej heller kan jag ansluta mig till tanken att på de samvetsömma
tillämpa lagen örn tjänsteplikt. De samvetsömmas tjänstgöringsskyldighet
grundas nämligen på deras värnplikt och för deras inkallelse erfordras ej de
rigorösa förutsättningar, som enligt lagen örn tjänsteplikt torde krävas.

överhuvud torde det, enligt vad den verkställda fortsatta utredningen givit
vid handen, stöta på svårigheter att för de samvetsömmas krigstjänstgöring
utfinna någon annan och lämpligare norm än den allmänna i § 28 mom. 1 och
§ 36 mom. 2 värnpliktslagen angivna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Uppmärksammas bör, att de samvetsömma i likhet med övriga värnpliktiga
må inkallas till tjänstgöring enligt sagda lagrum allenast i den mån och för
den tid behov därav föreligger. Därest deras tjänstgöring ordnas på sätt i
det följande föreslås, torde emellertid under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap
föreliggande behov av arbetskraft för olika ändamål kunna
på ett lämpligt sätt fyllas genom inkallande av samvetsömma till tjänstgöring.
Någon anledning att under nämnda förhållanden låta inkallelserna för de
samvetsömmas del bliva av kortare varaktighet än för värnpliktiga i gemen
torde därför icke föreligga. Snarare torde ofta motsatsen kunna vara motiverad
av omständigheterna.

På grund av det anförda förordar jag, att den ordning bibehålies, som
enligt vad ovan sagts för närvarande torde gälla, nämligen att Konungen med
stöd av § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen äger inkalla de samvetsömma
värnpliktiga till tjänstgöring. Till undanröjande av tvekan örn bestämmelsernas
tillämplighet synes erinran härom böra göras i ett till § 3 i lagen
örn samvetsömma fogat nytt moment.

Såsom ovan anmärkts har i motionen II: 82 hemställts, att riksdagen ville
besluta, att samvetsömma värnpliktiga måtte inkallas till tjänstgöring samtidigt
med att övriga värnpliktiga av samma årsklass inkallas till förstärkt
försvarsberedskap eller neutralitetsvakt.

Här må även erinras örn det i motionerna 1:171 och 11: 222 framställda
yrkandet örn ett tillägg till det i propositionen föreslagna mom. 2 i § 3.

D. Sättet för civilarbetarnas tjänstgöring.

Enligt § 1 b) i lagen örn samvetsömma skola civilarbetama utföra »civilt
arbete för statens räkning». Av lagrummets lydelse i övrigt framgår, att
arbetet skall äga rum utom försvarsväsendet.

Vid framläggandet av propositionen rörande 1920 års lagstiftning örn
samvetsömma uttalade föredragande departementschefen, att den bästa lösningen
av spörsmålet örn de samvetsömmas krigstjänstgöring syntes vara, att
i lagen icke gjordes någon uttrycklig åtskillnad mellan fredstid och krigstid.
Meddelat tillstånd, varom här vore fråga, borde sålunda gälla tills vidare även
efter ett krigsutbrott. På vad sätt dessa värnpliktiga under krigstid skulle
tagas i anspråk för statens behov, syntes då bliva föremål för statsmakternas
särskilda prövning.

Såsom framgår av lagens avfattning och det nyss återgivna uttalandet,
gäller meddelat samvetsömhetstillstånd enligt § 1 i lagen tills vidare även
under krigstid.

I praktiken hava civilarbetarna fördelats till tjänstgöring huvudsakligen på
domänstyrelsens, riksantikvarieämbetets och vattenfallsstyrelsens verksamhetsområden.
Hos domänstyrelsen hava de framförallt sysselsatts med dikningsföretag
och hos riksantikvarieämbetet med utgrävningar. Arbetet hos vattenfallsstyrelsen
har mestadels bestått i reparationer å kraftledningar och dylikt.

Beträffande innehållet i promemorian och remissyttrandena må hänvisas
till sid. 12—14 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Då det ur statens sj-npunkt måste vara ett i högsta grad framträdande
intresse, att tillgängliga arbetskrafter vid krigstillfälle kunna, insättas där
de bäst behövas, synes det erforderligt, att civilarbetarnas tjänstgöringsområde
i ett sådant läge utvidgas i möjligaste mån. Uppenbart är vidare, att
försvarsväsendet i krig bar behov av civil arbetskraft i mycket avsevärd omfattning.
Till följd av sin organisation torde också försvarsväsendet rent
allmänt sett vara mera ägnat än civila verk att emottaga arbetare av ifrågavarande
slag, vilka komma från spridda orter och för vilka alltså förläggning
och utspisning måste anordnas.

De betänkligheter, som chefen för armén i detta avseende framfört, synas
icke vara bärande. Att de samvetsömma värnpliktigas tjänstgöring inom
försvarsväsendets område skulle medföra behov att i krigstid avdela stridande
styrkor till deras skyddande är en uppfattning, till vilken jag icke kan ansluta
mig. De samvetsömma intaga ju i detta hänseende icke annan ställning än
de stora skaror av andra civila personer vilka jämväl i krigstid och kanske
framför allt då äro i arbete vid försvarsväsendet. I fråga örn förslaget att å
de samvetsömma tillämpa lagen örn tjänsteplikt har jag redan i det föregående
uttalat, att jag icke kan ansluta mig till detsamma.

Såsom exempel på lämpligt civilt arbete för de samvetsömma inom försvarsväsendet
må utöver de i promemorian anförda nämnas arbeten å flygfält
ävensom vissa fortifikatoriska arbeten. Civilarbetarna böra, såsom framhållits
i promemorian, vara befriade från skyldighet att bära militär tjänstedräkt.

Den sinnesriktning hos de samvetsömma, som ansetts förhindra dem att
överhuvud verka inom försvarsväsendet — och som godtagits i den nu gällande
lagen — synes i ett för samhället brydsamt läge icke böra tillmätas den
betydelse, att andra hänsyn måste helt vika. Det torde icke vara obilligt att
av här ifrågavarande samvetsömma kräva den eftergiften, att de under rådande
förhållanden ställa sig till förfogande även för civilt arbete inom försvarsväsendet,
då behov av deras arbetskraft där förefinnes.

På sätt av den föregående redogörelsen framgår hävdas i den utremitterade
promemorian, att därest civilarbetarnas krigstjänstgöring på föreslaget sätt
utvidgas till att omfatta även försvarsväsendet, skäl saknas för att uppehålla
en annan princip i fråga örn fredstjänstgöringen. Till vad i detta hänseende
i promemorian anförts kan jag helt ansluta mig.

Jag föreslår sålunda den ändring i § 1 i lagen örn samvetsömma, att civilarbetarnas
tjänstgöring under såväl krig som fred utvidgas till att omfatta
jämväl civilt arbete inom försvarsväsendet.

I den under nästföregående avsnitt behandlade motionen 11:82 har hemställts
även att de samvetsömma värnpliktiga, som enligt motionärernas
mening borde inkallas i samband med inkallelser till förstärkt försvarsberedskap
eller neutralitetsvakt, till en början skulle erhålla en kortare utbildning
inom det specialområde, för vilket de avsåges. I motiveringen till
motionen har framhållits, att de samvetsömma borde kunna användas vid förstöring
av kringdrivande minor. På grund av de risker, dessa medförde för
sjöfarten, vore deras undanröjande enligt motionärernas mening ett humanitärt
önskemål.

I förevarande sammanhang må även hänvisas dels till det förutnämnda
yrkandet i motionerna 1:171 och 11:222 avseende § 1, vilket innebär ett
bibehållande av den nuvarande ordningen i fråga om sättet för civilarbetarnas
tjänstgöring, dels ock till ovan återgivna yrkande i motionen 11:221, syftande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 11

till införande av tre kategorier samvetsömma med avseende å sättet för tjänstgöringen.

E. Beviljande av samvetsömhetstillstånd efter inskrivningen.

I lagen om samvetsömma förutsattes, att tillstånd som där avses i regel
meddelas i samband med den värnpliktiges inskrivning. Emellertid har det
särskilt på senare tid visat sig, att ansökningar örn dylikt tillstånd i avsevärd
utsträckning inkomma även efter inskrivningen. Olägenheten härav har från
olika håll påpekats.

En redogörelse för vad promemorian och remissyttrandena om detta spörsmål
innehålla återfinnes å sid. 15—17 i propositionen.

Föredragande departementschefen har härom yttrat:

För min del är jag helt ense med de militära myndigheterna därutinnan,
att åtgärder måste vidtagas i syfte att förebygga missbruk av den nu föreliggande
möjligheten att även efter inskrivning som vanlig värnpliktig göra
anmälan om samvetsömhet. Att härvid, såsom chefen för armén föreslagit,
borttaga varje möjlighet att erhålla tillstånd efter inskrivningen synes emellertid
icke vara jDrincipiellt befogat.

I ändamål att ernå snabbare prövning av ifrågavarande ärenden har i
promemorian ifrågasatts, antingen att inskrivningsrevisionen i män av behov
skulle hålla särskilda sammanträden eller att densamma i en förenklad gestalt
skulle taga löpande befattning med ärenden, som inkomma mellan de sedvanliga
årssammanträdena. Yad den första utvägen angår, synes den innebära
alltför stor omgång för att lämpligen böra anlitas. Dessutom skulle på sätt
chefen för armén anfört ett avsevärt antal ändringar i inskrivningsförordningen
m. fl. bestämmelser bliva följden av ett sådant arrangemang, något som
helst bör undvikas. Att å andra sidan införa en löpande inskrivningsrevision
av förenklad sammansättning eller att, såsom chefen för armén ifrågasatt,
anknyta prövningen till militärområdesorganisationen möter även betänkligheter
med hänsyn till önskemålet om bästa garanti för allsidig och enhetlig
prövning av ärendena,

Såsom chefen för armén med fog framhåller, äro ifrågavarande ärenden av
allvarlig innebörd för staten. Detta gäller i särskilt hög grad de fall, då den
värnpliktige redan helt eller delvis genomgått militär utbildning. Med hänsyn
härtill och till vad ovan anförts har jag kommit till den uppfattningen, att
dessa ärenden böra ankomma på Kungl. Majis prövning. Härigenom ernås
syftet, att prövningen kan ske utan tidsutdräkt, och vidare tillkommer såsom
ett enligt min mening avgörande skäl för denna lösning, att ärendena genom
att läggas under Kungl. Majit kunna bliva föremål för ett enhetligt bedömande.
Vid genomförandet av en lagändring av den föreslagna innebörden lärer den
i tillämpningsförordningen till lagen örn samvetsömma intagna föreskriften,
att den som anhållit örn samvetsömhetstillstånd i allmänhet skall hemförlovas
från tjänstgöring, böra utgå. Under den korta tid som åtgår för erhållande
av Kungl. Majis beslut bör den värnpliktige kunna kvarhållas i tjänst.

Såsom huvudregel torde med hänsyn till det anförda böra fastslås, att
ansökan örn tillstånd skall göras i samband med inskrivningen; sådan ansökan
bör liksom för närvarande prövas av inskrivningsrevisionen. Prövning
av ansökan, som ingives efter inskrivningen, bör däremot ankomma på
Kungl. Maji. Då man ur statsnyttans synpunkt enligt min mening måste uppställa
som norm, att övergång till samvetsömhet efter inskrivningen endast
skall få äga rum. då den värnpliktige visar synnerligt fog för sin framställning,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

torde det böra stadgas, att sådant tillstånd må lämnas endast för särskilt fall
och då synnerliga skäl föreligga.

På grund av vad sålunda anförts torde § 2 i lagen om samvetsömma böra
erhålla ändrad lydelse av angivna innebörd.

I motionerna 1:171 och 11:222 har påyrkats borttagande ur § 2 andra
stycket i Kungl. Maj:ts förslag av orden »när synnerliga skäl därtill äro» samt
vidtagande av en annan jämkning i samma stycke.

F. Vissa detaljspörsmål rörande lagen om samvetsömma värnpliktiga.

Under denna rubrik har i propositionen behandlats spörsmål örn smärre
ändringar i lagen om samvetsömma värnpliktiga, delvis konsekvenser av förut
behandlade ändringsförslag. För närmare upplysningar örn dessa detaljfrågor
får utskottet hänvisa till sid. 18—19 i propositionen.

G. Viss ändring i lagen örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
värnpliktiga (civilarbetare).

De samvetsömma värnpliktiga, vilka jämlikt § 1 b) i lagen örn samvetsömma
erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring genom att i
stället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning
(civilarbetarna), äro enligt nu gällande lagstiftning i fråga om fel och
försummelser med avseende å denna tjänstgöring underkastade särskild lag,
lagen den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
värnpliktiga (civilarbetare).

Föredragande departementschefen har härom yttrat:

I det föregående har föreslagits den ändring i lagen örn samvetsömma, att
civilarbetarna skola vara skyldiga att utföra civilt arbete även inom försvarsväsendet.

Efter genomförandet av nämnda lagändring torde civilarbetarna, i fall då
deras tjänstgöring äger rum inom försvarsväsendet, jämlikt bestämmelserna i
strafflagen örn krigsmakten i allmänhet komma att lyda under sistnämnda lag.

Möjligen kunde det med hänsyn till civilarbetarnas särskilda ställning i
samvetsömhetsfrågan anses påkallat, att de, även då deras tjänstgöring äger
rum inom försvarsväsendet, ställdes utanför strafflagen för krigsmakten; i så
fall erfordrades ändring av 1 § 3:o) i nämnda lag. Emellertid måste beaktas,
att civilarbetarna under tjänstgöring inom försvarsväsendet ofta torde komma
att stå under militär arbetsledning och bliva förlagda i militära förläggningar.
Det synes därför av disciplinära skäl vara erforderligt, att de underkastas de
för militära förhållanden avpassade straffbestämmelserna i strafflagen för
krigsmakten. Att civila arbetare vid försvarsväsendet lyda under strafflagen
för krigsmakten är för övrigt ingen nyhet utan förekommer redan nu (jfr
1 § 4:o) nämnda lag).

Med hänsyn till det anförda finner jag någon ändring av strafflagen
för krigsmakten i angivna syfte icke böra äga rum. Däremot torde den föreslagna
ändringen av § 1 b) i lagen örn samvetsömma böra medföra en ändring
i den särskilda lagen örn straff för förbrytelser i tjänsten av civilarbetare
av innebörd, att sistnämnda lag äger tillämpning å civilarbetarna allenast i
fall då dessa icke lyda under strafflagen för krigsmakten.

Med hänsyn till civilarbetarnas ändrade tjänstgöring torde vidare orden
»tjänstgöring vid krigsmakten» i 1 § av den särskilda strafflagen böra utbytas
mot »militär tjänstgöring».

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 13

Frågan om arten av de samvetsbetänkligheter, som må godtagas såsom skäl för
fullgörande av värnplikt i den särskilda ordning, varom stadgas i lagen om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, har vid
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Spörsmålet har nu
ånyo upptagits i de före propositionens avlämnande väckta motionerna I: 25
och II: 56. Enligt utskottets mening är det avgörande momentet vid bedömandet
av ansökningar enligt nämnda lag, att man kan skilja fall, då samvetsbetänkligheterna
grunda sig på en ärlig och varaktig övertygelse, från fall av
annan art. Det framstår för utskottet såsom principiellt riktigare att göra
denna skillnad än att draga en gräns mellan samvetsbetänkligheter grundade
på religiösa och sådana som grundas på etiska skäl. Yrkandena om borttagande
av bestämmelserna örn rätt att åberopa samvetsbetänkligheter av sistnämnda
art torde emellertid stå i samband med att det i förra fallet ofta är
lättare att bilda sig en tillförlitlig uppfattning örn halten av de åberopade
skälen. De i propositionen föreslagna nya bestämmelserna åsyfta bland annat
att på andra sätt än det i nyssnämnda motioner föreslagna kringskära möjligheten
att missbruka lagen och torde vara väl ägnade att fylla detta ändamål. Med
hänsyn till det anförda finner utskottet ej skäl att tillstyrka berörda motioner.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att det icke
för närvarande föreligger anledning till ändring av bestämmelserna örn längden
av de samvetsömma värnpliktigas fredstjänstgöring. Yad angår frågan örn
deras krigstjänst göring ansluter sig utskottet för sin del till förslaget örn förtydligande
av lagen därhän, att Kungl. Maj:ts rätt att med stöd av bestämmelserna
i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen till tjänstgöring inkalla
även samvetsömma värnpliktiga kommer till klart uttryck. I sistnämnda
lagrum stadgas örn inkallelser av värnpliktiga, då rikets försvar eller dess
säkerhet eljest kräver det. Sådana inkallelser må äga rum endast i den mån
och för den tid behov därav föreligger. I likhet med föredragande departementschefen
anser utskottet anledning saknas att låta inkallelserna för de samvetsömmas
del bliva av kortare varaktighet än för värnpliktiga i gemen. Departementschefen
har vidare uttalat, att det snarare torde förhålla sig så, att motsatsen
ofta kan vara motiverad av omständigheterna. Gentemot detta uttalande
står yrkandet i motionerna I: 171 och II: 222 om uttryckligt stadgande
i § 3 mom. 2, att i fråga om krigstjänstgöringens längd de samvetsömma skola
likställas med övriga värnpliktiga, såvitt de redan fullgjort fredstjänstgöring
med den för samvetsömma stadgade förlängningen. I betraktande av att in
kallelser till krigstjänstgöring kunna drabba värnpliktiga i allmänhet synnerligen
ojämnt beroende på omständigheterna i de särskilda fallen, synes det
utskottet icke vara lämpligt att i lagtexten införa en bestämmelse av angivna
innebörd. Utskottet vill emellertid uttala, att i fall av den i nämnda motioner
avsedda arten en förlängning jämväl av krigst jänstgö ringen som regel icke
bör kunna grundas därå, att den värnpliktige är samvetsöm.

Genom utskottets ställningstagande till Kungl. Maj:ts förslag rörande de
samvetsömmas krigstjänstgöring har tillika det i motionen II: 82 framställda
yrkandet till en del vunnit beaktande.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr lo.

I fråga om sättet för civilärbetarnas tjänstgöring ansluter sig utskottet till
Kungl. Maj:ts förslag och kan således icke tillstyrka de därifrån avvikande
förslag härutinnan, som framkommit i motionerna 1:171 samt II: 82, II: 221
och 11:222. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall tjänstgöring för civilarbetare
kunna ifrågakomma såväl inom som utom försvarsväsendet, ehuru valrätt icke
tillkommer den samvetsömme. Utskottet förutsätter emellertid, att i den mån
man utan eftersättande av det allmännas intressen kan inom ramen av den i
propositionen föreslagna bestämmelsen i § 1 taga hänsyn till samvetsbetänkligheter
riktade mot försvarsväsendet som sådant, så ock sker.

I propositionen har föreslagits ett tillägg till § 2 av innebörd, att Kungl.
Maj:t för särskilt fall må, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela tillstånd
att fullgöra värnpliktstjänstgöring som samvetsöm, oaktat ansökan därom
gjorts först efter inskrivningen. I motionerna I: 171 och II: 222 har yrkats, att
orden »när synnerliga skäl därtill föreligga» skulle såsom obehövliga utgå ur
lagtexten. Enligt utskottets mening äro dessa ord ägnade att starkt understryka
kravet på en särskilt kritisk granskning av hithörande fall. Å ena sidan
måste hänsyn tagas till det allmännas intressen, i synnerhet örn den värnpliktige
redan helt eller delvis undergått militär utbildning. Å andra sidan
kan det icke vara utan betydelse för bedömandet, örn övergången till samvetsömhet
ägt rum, sedan risk för landets indragande i en väpnad konflikt redan
inträtt. Utskottet förordar sålunda på denna punkt Kungl. Maj :ts förslag.

I de hänseenden, som här ej särskilt berörts, har utskottet ej funnit skäl
göra någon erinran mot de i propositionen framlagda lagförslagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
samt

B. att motionerna I: 25, I: 171, II: 56, II: 82, II: 221 och
II: 222, i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 april 1940.

På andra lagutskottet vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*), Tamm*), Löfvander, Sten,
Näslund, Ekströmer*) och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Hallagård,
Molander, Sandström, Hansson i Örebro*) och Barnekov)*) samt fröken Ebon
Andersson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr lo.

Reservation

av herr Sandström, vilken ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande av
motionerna I: 25 och II: 56, föreslå att orden »eller av annan jämförlig orsak»
skola utgå ur § 1 i lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.