Andra lagutskottets utlåtande nr 13 (Utlåtande 1952:L2u13 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för person,
som häktats för lösdriveri, att få offentlig försvarare.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
307, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Cassel hemställt, att
»riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
sådan ändring av lösdrivarlagen, att person som häktats för lösdriveri erhåller
samma möjlighet att få försvarare med rätt till arvode och ersättning
av offentliga medel för denne som föreskrives i rättegångsbalkens 21
kap.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

Gällande lösdrivarlagstiftning.

De viktigaste bestämmelserna om åtgärder mot lösdrivare äro intagna i
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, som vid sitt ikraftträdande
den 1 oktober 1885 ersatte den dittills gällande försvarslöshetslagstiftningen.
Angående tvångsåtgärder mot bettlare samt vissa grupper
understödstagare och försörjningsskyldiga ha stadganden meddelats i
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, delvis i form av hänvisningar till
lösdrivarlagen.

Lösdrivarlagen har icke tvingande karaktär ulan är en fullmaktslag,
varigenom vederbörande organ bemyndigas att vidtaga i lagen angivna åtgärder
mot vissa däri beskrivna persongrupper, vilka betecknas såsom lösdrivare.
Enligt 1 § må såsom lösdrivare behandlas dels den som sysslolös
stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, såframt
ej omständigheterna ådagalägger att han söker arbete, dels den som
eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda
därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet.

De åtgärder, som kunna vidtagas enligt lösdrivarlagen, äro anhållande,
häktning, varning och tvångsarbete.

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman. Den anhållne
skall ofördröj ligen inställas till förhör, på landet inför landsfiskal
och i stad inför stadsfiskal. Finnes vid förhöret att lösdriveri föreligger,
äger landsfiskalen eller stadsfiskalen att tilldela den anhållne varning. I
stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma

s8i r,2 Bihang (ill riksdagens protokoll 1952. 9 sand. 2 avd. Nr 13.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

poliskommissarie eller polisman. Även i köpingar och vissa andra områden
på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning.

Varningen blir inte omedelbart definitiv utan skall underställas länsstyrelsen,
som för detta ändamål erhåller en avskrift av protokoll upprättat
vid förhöret. Om den varnade är missnöjd med varningen, har han möjlighet
att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser yttra sig hos
länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen varningen befogad, kungöres densamma
för rikets polismyndigheter genom införande i tidningen Polisunderrättelser.
Om anhållen lösdrivare är okänd, skall han enligt särskilda bestämmelser
häktas och sändas till länsstyrelsen, som efter vederbörlig utredning
äger meddela varning.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträdes
med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen
i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter
frigivning från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den
häktade underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses
föreligga, äger döma honom till viss tids tvångsarbete. Tiden för tvångsarbetet
skall bestämmas till minst en månad och högst ett år. Därest lösdrivaren
förut undergått tvångsarbete eller straffarbete eller om försvårande
omständigheter eljest förekommit, kan tiden för tvångsarbetet sättas
högst till tre år. Föreligger förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen
låta det stanna vid förnyad varning.

Över utslag, varigenom länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete, kan
den dömde anföra besvär, som inges till länsstyrelsen men prövas av judiciell
myndighet, tidigare omedelbart av högsta domstolen men efter den 1
januari 1948 i vanlig ordning av hovrätt. Beslut om varning får endast
överklagas i samband med besvär över utslag varigenom tvångsarbete
ådömts.

Förhållandet mellan lösdrivarbehandling och fattigvård regleras genom
skilda bestämmelser i lösdrivarlagcn och fattigvårdslagen. Beträffande
bettlare stadgas i 92 § sistnämnda lag att person över 21 år som anträffas
bettlande — detsamma gäller för den som tillåter barn under 16 år som
står under hans vård att bettla eller använder barn eller andra att bettla
för sin räkning — må anhållas och, om han inte är i den nödställda belägenhet
att han bör erhålla fattigvård, behandlas som lösdrivare på sätt
i lösdrivarlagen är stadgat.

Fattigvårdslagen innehåller även bestämmelser om tvångsåtgärder mot
vissa understödstagare och försumliga försörjare.

Sålunda ha bestämmelser om tillämpning i vissa fall av varning, häktning
och tvångsarbete meddelats i 74—76 §§ fattigvårdslagen. Dessa regler
avse dels försörj ningspliktiga som erhållit arbetsföreläggande enligt
fattigvårdslagen eller barnavårdslagen, dels understödstagare som äro arbetsskyldiga
enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuta obligatorisk fattigvård
som icke är allenast tillfällig eller äro intagna på fattigvårds -

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

anstalt för egen försörjning. Om den arbetsskyldige undandrar sig att
fullgöra anvisat arbete — på anstalt eller utanför anstalt — eller om han
utan tillstånd lämnar arbetet, visar tredska att efterkomma givna föreskrifter
eller gör sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god
ordning, äger fattigvårdsstyrelsen eller styrelsen för vederbörande fattigvårdsanstalt
att tilldela honom varning. Låter den felande ej rätta sig därav,
kan fattigvårdsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen hos länsstyrelsen göra framställning
om hans dömande till tvångsarbete. Sådant arbete kan åläggas
för en tid av minst en och högst sex månader.

Vad som sålunda enligt fattigvårdslagen gäller om vissa försumliga försörjningspliktiga,
som fått arbetsföreläggande, äger jämlikt 72 § barnavårdslagen
motsvarande tillämpning å den som erhållit arbetsföreläggande
med stöd av barnavårdslagen.

Beträffande rätten till biträde i lösdrivarprocessen ger gällande lagstiftning
ytterst knapphändiga bestämmelser. Enligt 6 § lösdrivarlagen äger
person, som vill söka ändring i länsstyrelsens utslag, varigenom han blivit
dömd till tvångsarbete, och behöver biträde vid besvärens författande, rätt
att genom länsstyrelsens försorg erhålla sådant biträde. 83 § fattigvårdslagen
ålägger länsstyrelse att vid behov sörja för att häktad erhåller biträde
vid författande av besvär över utslag, varigenom han ådömts tvångsarbete.

Offentlig försvarare enligt rättegångsbalken.

Huvudbestämmelserna om offentlig försvarare finnas i 21 kapitlet rättegångsbalken.
Offentlig försvarare förordnas av rätten. Fråga om sådant
förordnande skall upptagas, då framställning därom göres eller rätten eljest
finner anledning därtill. Saknar för brott misstänkt person försvarare och
finner rätten på grund av sakens beskaffenhet eller eljest att hans rätt
icke kan utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för
honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest om han
begär det offentlig försvarare förordnas. Försvarare för den, som är anhållen
eller häktad, må ej förvägras att sammanträffa med honom. Offentlig
försvarare äger ovillkorlig rätt att i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade. Till offentlig försvarare skall förordnas advokat.
Denne äger rätt att av allmänna medel åtnjuta arvode och ersättning för
kostnad och tidsspillan. Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall tilltalad,
därest han dömes för det åtalade brottet, i regel till statsverket återgälda
kostnad, som utgått till försvarare i målet.

1948 års lösdriveriutredning.

Frågan om revision av gällande lag angående lösdrivares behandling har
varit föremål för ett flertal utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats
av riksdagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 76, till 1946 års riksdag,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
vHle föranstalta om skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida
behov förelåge av särskild lösdriverilagstiftning, och för riksdagen framlägga
det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

I anledning av riksdagens anhållan förordnades i augusti 1945 särskild
sakkunnig att å socialdepartementets rättsavdelning biträda med den av
riksdagen begärda utredningen. I maj 1948 tillkallades därefter tre sakkunniga
för att inom inrikesdepartementet fullfölja den tidigare påbörjade
utredningen rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga,
vilka antogo benämningen 1948 års lösdriveriutredning, avgåvo den
18 december 1948 utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande
in. in. (SOU 1949: 4). över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort
antal myndigheter och organisationer.

I likhet med vad som framgått av de undersökningar och förslag, som
tidigare framlagts beträffande lösdrivarfrågan, fann utredningen en reformering
av gällande lagstiftning i ämnet vara i hög grad av behovet påkallad.
I anslutning härtill anfördes:

»Emellertid äro många av lösdrivarna och de prostituerade att hänföra
till den stora grupp själsligt abnorma, som plägar sammanföras under den
gemensamma beteckningen psykopater. Någon tillfredsställande vårdform
för dessa finnes icke för närvarande. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens
mening ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen
medföra ej obetydliga olägenheter. Utredningen anser därför, att tidpunkten
för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste i viss mån göras beroende
av lösningen av psykopatvårdsproblemet, vilket är föremål för särskild
utredning av tillkallade sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning.

Efter tillkomsten av en särskild psykopatvård och efter genomförandet
av vissa föreslagna lagändringar ernås enligt utredningens mening ett tillfredsställande
skydd för samhället mot den fara lösdrivarna och de prostituerade
utgöra. Ur samhällsskyddets synpunkt är följaktligen därefter
någon särlagstiftning icke erforderlig. Då det därjämte ur behandlingssynpunkt
är fördelaktigast att lösdrivare och prostituerade omhändertagas
inom de särskilda vårdformerna, anser utredningen lösdrivarlagstiftningen
kunna upphävas utan att ersättas med annan särlagstiftning. Tidpunkten
för upphävandet kan dock ej nu angivas utan får bli beroende av när en
lösning av psykopatvårdsproblemet kommer till stånd.

Utformningen av sinnessjuk- och sinnesslövården, fattigvården och
alkoholistvården, den sistnämnda enligt förslag av 1946 års alkoholistvårdsutredning,
samt den öppna straffrättsliga vården finner utredningen
vara så avpassad att den i flertalet hänseenden tillfredsställer även de särskilda
krav som med hänsyn till lösdrivarna och de prostituerade måste
ställas.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

I frågan om rutt till biträde i den administrativa processen anknöt utredningen
till det förslag, som framlagts av 1946 års alkoholistutredning
(SOU 1948: 23).

Den tvångsåtgärd, som enligt alkoholistutredningens förslag kan ifrågakomma,
är tvångsintagning å allmän vårdanstalt. Om tvångsintagning beslutar
länsstyrelsen. Förslaget upptager bestämmelser, varigenom den som
avses med ansökningen kan beredas biträde vid förhör inför länsstyrelsen
eller vid vittnesförhör inför domstol. Vid dylika förhör äger han nämligen
enligt förslaget om han så önskar åtnjuta hjälp. Är han berövad friheten
genom tillfälligt omhändertagande eller genom omhändertagande för interimistisk
vård eller kan han antagas icke äga tillgång till gäldande av
biträaesersättning, skall länsstyrelsen förordna lämplig person till hans
biträde. Enligt förslaget skall ersättning åt den, som enligt förordnande
av länsstyrelsen inställt sig för att vittna eller för att upplysningsvis höras,
och åt biträde, som förordnats av länsstyrelsen, utgå enligt vad som finnes
stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne eller offentlig
försvarare. Ersättningen skall dock alltid stanna å statsverket.

Angående barnavårdsnämnds beslut om tvångsåtgärder anförde lösdriveriutredningen
bland annat följande:

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av största intresse att den vars omhändertagande
ifrågasättes kan anlita sakkunnigt biträde. Uttryckligen bör
sägas ifrån att han — och hans föräldrar — äga åtnjuta hjälp vid förhör
inför länsstyrelsen eller vid vittnesförhör inför domstol. Emellertid synes
man icke böra stanna härvid. Har barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande
för skyddsuppfostran på grund av förordnande enligt 25 § 3
mom. omedelbart gått i verkställighet och är vederbörande sålunda berövad
friheten med de minskade möjligheter detta innebär för honom att framlägga
sin sak, bör han i rättssäkerhetens intresse städse kunna få biträde
på det allmännas bekostnad. Vidare bör ekonomisk oförmåga icke utgöra
hinder för någon att erhålla hjälp av sakkunnig. På det allmännas bekostnad
bör därför biträde kunna förordnas även för det fall att den varom
fråga är kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.
I sistnämnda fall" torde dock rätten att på det allmännas bekostnad erhålla
biträde böra göras beroende av att vederbörande finnes icke kunna
själv eller genom annan, som lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga
sina intressen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att förordna biträdet.
Om kvalifikationerna hos den, som skall kunna förordnas till biträde,
torde ej böra sägas annat än att han skall vara lämplig därtill. Något
krav på att biträdet skall äga juridisk utbildning torde nämligen ej böra
uppställas. Ofta kunna personer med erfarenhet från socialvårdande verksamhet
vara väl så lämpliga. Väljes person av sistnämnda kategori, måste
emellertid försiktighet iakttagas, så att icke den utsedde har sken av att
stå i beroende av barnavårdsnämnden och därför icke helhjärtat iakttaga
dens intressen, åt vilken han förordnats till biträde. Ersättning till biträdet,
vilken bör bestämmas av länsstyrelsen, torde böra utgå i enlighet med vad
som är stadgat om ersättning till offentlig försvarare, dock att ersättningen
alltid skall stanna å statsverket.

AndraHagutskottets utlåtande nr 13.

Tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande.

I propositionen, nr 27, till 1950 års riksdag med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lösdrivarlagen, huvudsakligen avseende reglerna
om verkställighet av tvångsarbete, framhöll departementschefen, statsrådet
Mossberg, att han delade utredningens mening att en speciallagstiftning av
lösdrivarlagens natur icke borde finnas.

Departementschefen gav vidare uttryck åt den uppfattningen, att om
lösdrivarlagen upphävdes, utan att de lagändringar i övrigt vidtoges, som
utredningen förordat, det skulle komma att finnas ett ganska stort antal
grovt asociala personer, som icke skulle kunna omhändertagas, ehuru detta
vore av nöden. Med hänsyn jämväl härtill ansåg departementschefen sig
icke kunna föreslå att lösdrivarlagen upphävdes. Som ytterligare skäl mot
att upphäva lagen åberopade departementschefen, att samhället icke syntes
kunna undvara den möjlighet lösdrivarlagen gåve samhällets organ att ingripa
mot asocialiteten. Enligt departementschefen vore det därför en oundgänglig
förutsättning för att lösdrivarlagen skulle kunna upphävas, att
en ny lagstiftning, som gåve sådan möjlighet, komme till stånd.

Departementschefen erinrade slutligen att han den 21 december 1949
utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande att uppdraga åt psykopatvårdsutredningen
att efter de angivna riktlinjerna inom inrikesdepartementet biträda
med fortsatt utredning av vissa frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet,
samt att psykopatvårdsutredningen efter meddelat uppdrag
påbörjat arbetet därmed.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, framhävde i sitt över
propositionen avgivna utlåtande nr 49, att lösdrivarlagen borde upphävas
snarast möjligt. Utskottet yttrade härom vidare:

Enligt vad utskottet inhämtat, beräknar psykopatvårdsutredningen
kunna slutföra sitt arbete någon av de första månaderna år 1951. Därvid
torde även förslag till lagstiftning angående rätt till ingripande komma att
framläggas. En del av psykopaterna bland lösdrivarna behandlas enligt
nuvarande ordning såsom sinnessjuka. Därest det icke skulle befinnas
möjligt att å redan befintliga anstalter bereda vård åt den del av lösdrivarklientelet,
som på grund av psykopati verkligen är i behov av anstaltsvård,
torde möjligheterna att tillgripa provisoriska åtgärder, intill dess en
utbyggnad av organisationen kommit till stånd, böra ingående prövas. Det
måste anses mindre tillfredsställande att låta med lösdrivarlagens upphävande
anstå enbart i avbidan på de planerade anstalternas färdigställande
och organisationens utbyggnad i övrigt. Utskottet förväntar således, att
Kungl. Maj :t, sedan psykopatvårdsutredningens förslag avgivits, tager frågan
under omedelbar omprövning och, därest så skulle befinnas möjligt,
förelägger riksdagen förslag till lagens upphävande. För den korta tid, som
må återstå, innan lösdrivarlagen kan upphävas, synas några mera genomgripande
ändringar i lagen icke böra komma i fråga.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Utskottet.

Bestämmelserna i lösdrivarlagen och fattigvårdslagen om häktads rätt
till biträde äro ytterst bristfälliga. I nämnda båda lagar finnas sålunda
endast föreskrifter om rätt till hjälp vid avfattande av besvär över utslag,
varigenom klaganden ådömts tvångsarbete. Det av motionären påtalade
missförhållandet är belysande för de allvarliga brister, som allmänt vidlåda
förfarandet vid vidtagande av tvångsåtgärder enligt lösdrivarlagen.

Utskottet delar motionärens åsikt, att regler motsvarande rättegångsbalkens
bestämmelser om offentlig försvarare borde gälla jämväl för lösdriveriprocessen.

För närvarande arbetar 1947 års psykopatvårdsutredning med frågor rörande
psykopatvårdens organisation samt, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 21 december 1949, även med fortsatt utredning rörande behandlingen
av lösdrivarklientelet. Det uppdrag utredningen i sistnämnda del
erhållit syftar till ett upphävande av lösdrivarlagen. Enligt vad utskottet
erfarit, avser utredningen att framlägga förslag till författning, som möjliggör
för polismyndighet att, efter lagens upphävande, inskrida mot grovt
asociala individer. Den enskildes anspråk på rättssäkerhet kommer här
givetvis att bliva beaktat. Utredningens uppdrag beräknas vara slutfört
under innevarande år.

Utskottet vill i samband härmed erinra om att utskottet i sitt av riksdagen
godkända här ovan omnämnda utlåtande till 1950 års riksdag uttalat
bestämda önskemål om att lösdrivarlagen snarast möjligt borde upphävas.

Med hänsyn till den korta tid, varunder lösdrivarlagen således kan förväntas
komma att gälla, anser utskottet tillräckliga skäl ej föreligga att
nu förorda någon ytterligare ändring i lösdrivarlagen. Framhållas må vidare,
att enligt vad utskottet inhämtat häktning enligt lösdrivarlagen förekommer
i ytterst få fall. I en inom inrikesdepartementet upprättad, till
länsstyrelserna och polismyndigheter utsänd promemoria har understrukits,
att lösdrivarlagen borde tillämpas med urslcillning och restriktivitet.
Vid ingripande från polisens sida mot någon, som fölle under lösdrivarlagen,
borde synnerlig uppmärksamhet ägnas åt frågan om icke i stället för
behandling enligt lösdrivarlagen åtgärd av annat slag kunde övervägas. I
lösdrivarärenden borde polismyndigheterna i största möjliga utsträckning
samråda med socialvårdsorgan, enskilda hjälporganisationer och den offentliga
arbetsförmedlingen. Önskvärt vore att envar, som anhållits för lösdriveri,
åtminstone summariskt undersöktes av läkare. Vidare ha i promemorian
framhållits de möjligheter till åtgärder, som sinnessjuklagen och
alkoholistlagen erbjöde, samt det lämpliga i att lösdrivare, som kunde övertygas
om brott, lagfördes, varvid möjligheterna till villkorlig dom med åtföljande
omvårdnad borde tillvaratagas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 307, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Uhlén, fru Svenson och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,
fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken
Höjer och fru Sjöstrand.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.