Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 (Utlåtande 1968:L2u1 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till narkotikastrafflag, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner i ämnet.

Genom en den 29 december 1967 dagtecknad proposition, nr 7 år 1968,
har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964
(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag
till

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962
(nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,

dels lämnat riksdagen tillfälle att avge yttrande med anledning av vad föredragande
departementschefen anfört angående riktlinjerna för organisationen
av vården av narkotikamissbrukare.

Propositionen har, såvitt avser riktlinjerna för organisationen av vården
av narkotikamissbrukare, hänvisats till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.
I sistnämnda del har propositionen behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen har andra lagutskottet behandlat följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 746 av herr Högström och fru Ohlsson,
Lilly, samt II: 956 av fru Holmberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 748 av herr Strandberg samt 11:955 av
fru Heurlin och herr Oskarson,

3) de likalydande motionerna 1:749 av herrar Sörenson och Svanström
samt II: 953 av herr Börjesson i Falköping m. fl., samt

4) motionen I: 750 av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 1

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Motionerna I: 746 och II: 956 samt I: 748 och II: 955 har hänvisats enbart
till lagutskott, medan övriga motioner hänvisats till statsutskottet och
lagutskott.

Statsutskottet behandlar den del av propositionen som hänvisats dit jämte
motionsyrkanden i ämnet i utlåtande nr 37.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 3

De av andra lagutskottet behandlade författningsförslagen är av följande
lydelse.

1) Förslag
till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr
704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för
tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter
eller fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse
dömas till böter.

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig art.

4 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §•

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet tillverkning,
saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6 §•

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav
samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när
mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess
värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen
och som påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag
eller i utrymme som disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet tillhör,
förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,
gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall
än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall äga motsvarande tillämpning
då beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Narkotika
som tagits i beslag får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats
och bestämt hur det skall förfaras därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

2) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff
för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år.

Vid bedömande--------—

Lika med varusmuggling anses försök
därtill.

Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller, om smugglingen gällt narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen
den 1 ''i december 1962 (nr
704), till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

---farlig art.

För försök till varusmuggling dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Detsamma gäller förberedelse
eller stämpling till sådan smuggling
av narkotika som ej är ringa.

Hava flera medverkat till annan
i denna lag straffbelagd gärning än
varusmuggling som är ringa, gälla
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se 1964:215.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

3) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling
i fångvårdsanstalt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81 §.

Den som--- —---------

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel
eller hjälper någon eljest
intagen att åtkomma sådana drycker
eller medel, dömes till dagsböter.

--- ■— ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel
eller sådan injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas
för insprutn.ing i människokroppen,
eller hjälper någon eljest intagen att
åtkomma sådana berusningsmedel eller
föremål, dömes till dagsböter.

Alkoholhaltiga drycker — —
Vad nu------— -

Belopp, som

82 §.

—■ —--— — drycker m. m.

- inom fångvårdsanstalt.

Bestämmelserna i första och andra
styckena må tillämpas även i fråga
om injektionsspruta eller kanyl, som
kan användas för insprutning i människokroppen.

--tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 81 § se 1966:298.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

4) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 och 69
hetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

Påträffas alkoholhaltiga drycker
hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker,
må dessa av polisman omhändertagas.
Alkoholhaltiga drycker som påträffas
hos eller ankomma till den som
är intagen på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Med egendom, som omhändertagits
enligt första stycket, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

§§ lagen den 27 juli 1954 om nykterpå
sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§■

Påträffas alkoholhaltiga drycker
hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker,
må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må tilllämpas
även i fråga om injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas
för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits
enligt denna paragraf, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Lämnar någon-----

69 §.

-----sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon
till den som är intagen å allmän vård-anstalt lämnar annat berusningsme-del eller sådan injektionsspruta el-ler kanyl, som kan användas för in-sprutning i människokroppen, eller
eljest hjälper den intagne att åtkom-ma sådant berusningsmedel eller fö-remål.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

5) Förslag
till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt

88 a

(Nuvarande lydelse)

Har någon---------

Detsamma skall gälla, om någon
lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan
omhändertagen, som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård inom

nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård
inom ungdomsvårdsskola må omhändertagas
av föreståndaren för hemmet
eller skolan.

Vad i första stycket sägs må tilllämpas
även i fråga om injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas
för insprutning i människokroppen.

§•

— strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon
lämnar alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel, injektionsspruta
eller kanyl, som avses i 88 a §, åt så -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper
den omhändertagne att åtkomma
dylika drycker eller om någon
förleder sådan omhändertagen till
könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)

dan omhändertagen, som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård inom
ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper
den omhändertagne att åtkomma
dylika berusningsmedel eller föremål
eller om någon förleder sådan omhändertagen
till könsligt umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6) Förslag
till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordningen
den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11
och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social -

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.
delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Angående påföljd för
olovlig införsel eller utförsel av narkotika
och försök därtill stadgas i
lagen om straff för varusmuggling.

2 m o m. Till fängelse eller, om
brottet är ringa, dagsböter dömes
den som

a) tillverkar, salulmller, överlåter
eller innehar narkotika utan att vara
berättigad därtill eller i strid mot villkor,
som gäller för åtnjutande av tillstånd
enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt
denna förordning lämnar oriktig
uppgift rörande förhållande av betydenhet.

Till böter---------

Bryter någon mot 12 g, dömes till
dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast
efter angivelse av målsägande.

förordningen skall erhålla ändrad ly(
Före slag en lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för
olovlig befattning med narkotika
samt försök, förberedelse eller stämpling
därtill stadgas i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling.

2 m o m. Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet i ansökan om tillstånd
enligt denna förordning länr
nar oriktig uppgift rörande förhållande
av betydenhet dömes till böter
eller, om brottet är grovt, till fängelse
i högst ett år.

---i 9 g.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 12 § dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Gärningen må åtalas av allmän åklagare
allenast efter angivelse av målsägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

7) Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,
injektionsnål, som kan användas för insprutning i människokroppen.

2 §•

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under
tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §•

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad
att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta
varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra
varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter
det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid
generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,
om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker in. m. föreskrives.

4 §.

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

5 §•

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav
meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6 §•

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök
därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad
därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift
rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förordning
eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl
får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av
spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.
Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan
antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8 §.

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vilken
krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta
med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut
fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni
1968.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vården av narkotikamissbrukare

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan olika delfrågor inom
det problemkomplex, som narkotikafrågan utgör, må här i korthet lämnas
en redogörelse även för det avsnitt av propositionen som behandlas av statsutskottet
och som avser vården av narkotikamissbrukare. I vårdorganisationen
bör enligt propositionen ingå uppsökande verksamhet, öppen och
sluten vård samt fortsatt behandling och eftervård. Vikten av en samordning
av de medicinska och sociala åtgärderna betonas. Narkotikamissbrukaren
bör spåras upp och erbjudas behandling vid öppen mottagning eller vid
psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de svårast skadade missbrukarna bör
särskilda vårdavdelningar inrättas. Vidare bör anordnas behandlingshem
där fortsatt terapi skall ges i kombination med arbete eller utbildning.

Vården bör enligt propositionen ordnas inom ramen för den socialvård
och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommunala
organ. Staten bör därvid lämna visst ekonomiskt stöd.

L agstiftn ings frågor

Den del av propositionen, som behandlats av andra lagutskottet, avser
i främsta rummet förslag till en särskild narkotikastrafflag. Till denna
överflyttas bl. a. de bestämmelser om straff för olaga tillverkning, saluhållande,
överlåtelse och innehav av narkotika som f. n. finns i narkotikaförordningen.
Samtidigt föreslås en höjning av maximistraffet för sådana brott
från fängelse i ett år till fängelse i fyra år samt kriminalisering av vissa
hittills inte straffbelagda förfaranden. Sålunda föreslås att försök, förberedelse
eller stämpling till vissa narkotikabrott straffbeläggs. Möjligheterna
till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgas avsevärt.

Genom förslag om ändring i lagen om straff för varusmuggling höjs maximistraffet
för smuggling av narkotika från fängelse i två år till fängelse
i fyra år. Vidare föreslås kriminalisering av förberedelse eller stämpling till
sådan smuggling av narkotika som inte är ringa.

Propositionen innehåller också förslag om kontroll beträffande införsel
av och handel med injektionssprutor och kanyler.

Förslag läggs fram om förverkande eller omhändertagande av sprutor eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 15

kanyler hos den som begått narkotikabrott eller som är intagen på vissa
anstalter.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1968.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att återges vad
föredragande departementschefen vid lagrådsremissen anfört i den allmänna
motiveringen, såvitt avser lagstiftningsfrågor, specialmotiveringen till vissa
av författningsförslagen samt huvuddelen av lagrådets yttrande ävensom
departementschefens ställningstagande i anledning av yttrandet. Beträffande
övriga delar av propositionen såsom gällande bestämmelser, innehållet i
medicinalstyrelsens narkomanvårdskommittés betänkande Narkotikaproblemet,
del II, Kontrollsystemet (SOU 1967:41), remissyttranden över betänkandet
jämte ett inom socialdepartementet upprättat författningsutkast
hänvisas till propositionen.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 746 av herr Högström och fru Ohlsson, Lilly, samt II: 956
av fru Holmberg m. fl. har yrkats, »att riksdagen dels måtte fatta beslut om
sådan lagändring i förslaget till förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor
och kanyler att inköp av sådana varor endast får ske mot
uppvisande av recept, rekvisition eller läkemedelskort, dels måtte begära
att utskottet skriver erforderlig lagtext för detta syfte».

I motionerna I: 748 av herr Strandberg samt 11:955 av fru Heurlin och
herr Oskarson har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte utreda dels frågan om icke polisen borde få
ökade befogenheter att gå in i ''knarkarkvartar’ och medtaga där befintliga
personer för identifiering och registrering, dels ock frågan om icke upplåtande
av lokal för narkotikamissbruk bör kriminaliseras».

I motionerna I: 749 av herrar Sörenson och Svanström samt 11:953 av
herr Börjesson i Falköping in. fl. yrkas, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla »att åtgärder vidtages för att
totalförbjuda centralstimulantia».

I motionen 1: 750 av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg yrkas, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen måtte uttala »att regeringen bör taga initiativ till
sådan ändring av 1961 års narkotikakonvention att de till konventionen anslutna
staterna i sin nationella lagstiftning kan inrymma möjlighet till strafffrihet
för innehav av narkotika i icke grava fall».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 956, II: 955, II: 953 och I: 750.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har såsom allmän
motivering anfört följande vid remiss till lagrådet av inom socialdepartementet
upprättade lagförslag (prop. s. 102—116).

Allmänna synpunkter

Som jag redan antytt är spridningen av narkotika ett exempel på hur
världen internationaliseras och hur avstånden krymper. Gifter som under
sekler använts i avgränsade områden har numera fått spridning över hela
världen.

Bekämpandet av narkotikamissbruket genom kontrollåtgärder kräver
internationellt samarbete, vilket också kraftigt framhållits
såväl av kommittén som av remissinstanserna. Narkotikamissbruket har
i olika delar av världen en mångtusenårig historia men först under innevarande
århundrade har ett mera allmänt internationellt samarbete mot
narkotikamissbruket kommit igång. Det var USA som tog initiativet genom
en konferens i Shanghai år 1909, vars rekommendationer utvecklades och
befästes genom en konvention i Haag år 1912. Därefter har det internationella
samarbetet fortsatt och resulterat i andra konventioner och rekommendationer.
Dessa blev till slut alltmer svåröverskådliga och starkt splittrade.
För att råda bot på detta tillkom 1961 års allmänna narkotikakonvention
som avser att i princip ersätta alla tidigare internationella överenskommelser
på området.

1961 års konvention omfattar tre huvudgrupper av narkotika, nämligen
morfingruppen, kokaingruppen och cannabisgruppen. Medlen är upptagna i
olika förteckningar, som är fogade till konventionstexten. Den omfattar
emellertid inte de beroendeskapande medel som dominerat den svenska
missbruksbilden under senare år, nämligen de centralstimulerande medlen
som t. ex. preludin och ritalina. Inte heller omfattar konventionen hallucinationsskapande
medel som t. ex. LSD. I Sverige har emellertid även de
nu nämnda medlen hänförts till narkotika. Konventionen medger nämligen
de olika länderna att ha en mera omfattande eller striktare kontroll än den
som förutses i konventionen.

Liksom kommittén och remissinstanserna anser jag det synnerligen angeläget
att en enhetlig internationell kontroll utvidgas till att omfatta även de
centralstimulerande, hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande
medlen. En effektiv bekämpning av läkemedelsmissbruket och framför
allt effektiva åtgärder mot smugglingen av beroendeskapande medel kan
inte genomföras utan en enhetlig internationell kontroll. Som exempel härpå
vill jag endast nämna den här i landet alltjämt aktuella preludinfrågan.
Samtidigt som allt starkare restriktiva åtgärder satts in i Sverige för att
nedbringa den legala förskrivningen av detta medel har smugglingen till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

tagit. Det är därför särskilt angeläget att vi från svensk sida på allt sätt
verkar för att snarast möjligt få även de central stimulerande, hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande medlen under internationell kontroll.

Olika möjligheter finns att åstadkomma internationell kontroll av nämnda
medel. För det första kan medlen föras upp på någon av förteckningarna
till 1961 års konvention. För det andra kan en ändring genomföras i konventionen,
vilket emellertid är ett ganska omständligt och tidsödande förfarande,
där det räcker att ett enda land vägrar för att ändringen skall
falla. Den tredje möjligheten är att man sluter en helt ny internationell
överenskommelse.

Från svensk sida har vid upprepade tillfällen gjorts internationella framstötar
i denna fråga. Bl. a föreslogs vid WHO:s generalförsamling år 1965
från svensk sida, att vissa centralstimulerande och lugnande medel snarast
borde införas under 1961 års konvention och att sådana medel skulle bli
receptbelagda inom alla medlemsstater. En resolution härom antogs av
WHO. FN:s narkotikakommission tillsatte därefter en särskild kommitté,
som år 1966 lämnade en rapport, där den krävde internationell kontroll beträffande
sådana medel. Man framhöll emellertid att det borde särskilt
undersökas om en sådan förändring skulle vidtas genom tillägg till 1961
års konvention eller genom en ny konvention. Narkotikakommissionen antog
rapporten som sin egen i en framställning till ECOSOC:s session i maj
1967. Innebörden av förslaget var att det inte ansågs att en internationell
kontroll borde eller kunde ske enbart genom tillägg till de olika förteckningarna
till 1961 års konvention. Vid ECOSOC:s nyssnämnda session antogs
endast en resolution beträffande LSD och andra hallucinationsframkallande
ämnen. Däremot ville man vänta till en senare session med att ta
upp frågan om centralstimulerande, lugnande och sömngivande medel,
eftersom det här rör sig om en mycket stor mängd olika medel och det gäller
att få en uppfattning om vilka grupper som är beroendeframkallande i en
sådan utsträckning att en internationell kontroll är påkallad.

Det är möjligt att det kommer att möta svårigheter att övertyga somliga
länder om behovet av kontroll. Det gäller nämligen här en produktion med
stor ekonomisk betydelse. En kontroll av det slag 1961 års konvention
förutsätter är dessutom både omfattande och kostnadskrävande. Jag vill
i detta sammanhang påpeka att de centralstimulerande medlen utgör en
relativt begränsad och enhetlig grupp, medan de lugnande och sömngivande
medlen är en oenhetlig grupp med ett stort antal olika typer som vid klassificeringen
kan bereda svårigheter. Det är inte heller närmare utrett i vilken
utsträckning dessa medel är beroendeframkallande eller föremål för missbruk.
över huvud taget saknas säkra uppgifter beträffande omfattningen av
legal och illegal användning i olika länder av de ämnen som ligger utanför
den internationella kontrollen.

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Det har ofta påståtts att det intravenösa missbruket av centralstimulerande
medel är någonting specifikt för Sverige. Allt tyder emellertid på att det
inte är något isolerat svenskt problem. Ett liknande missbruk är känt från
Japan och det finns rapporter som visar att missbruk av samma karaktär utbreder
sig i USA. Jag hyser den förhoppningen att det skall vara möjligt att
räkna med stöd för de svenska ansträngningarna från åtskilliga länder.

Från svensk sida bör även framgent stora ansträngningar göras för att
åstadkomma ett ökat internationellt samarbete. Detta gäller inte endast
frågan om en enhetlig internationell kontroll av beroendeskapande medel
utan även möjligheterna att öka det internationella samarbetet på tullens
och polisens verksamhetsområden.

Genom de svenska beskickningarna i Spanien och Italien har vidare framställningar
gjorts för att vinna klarhet beträffande myndigheternas kontrollåtgärder
då det gäller tillverkning och försäljning av bl. a. preludin och
ritalina i dessa länder.

De grundläggande reglerna för den nationella kontrollen av
den legala hanteringen av narkotika finns i narkotikaförordningen.
Medicinalstyrelsen har sedan med stöd av narkotikaförordningen
utfärdat närmare regler för den legala hanteringen av narkotika genom
medicinalstyrelsens narkotikakungörelse.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att kontrollen
av den legala hanteringen av narkotika fungerar i stort sett tillfredsställande.
Som exempel kan nämnas att utskrivningen av narkotikarecept
minskat från drygt 700 000 recept år 1960 till ungefär 125 000 år 1966
sedan medicinalstyrelsen år 1960 fäste läkarnas uppmärksamhet på det
tilltagande narkotikamissbruket. Jag förutsätter också att socialstyrelsen1
med uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen på området och vidta
de åtgärder som kan vara påkallade. Jag anser det därför inte erforderligt
att från min sida nu föreslå några ändringar beträffande det svenska kontrollsystemet
när det gäller den legala hanteringen av narkotika.

I fråga om ämnen under kontroll pågår, som jag förut framhållit,
överväganden inom FN:s organ att utvidga den internationella narkotikakontrollen
till att avse centralstimulerande, hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande medel. Jag vill ännu en gång kraftigt understryka
kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att strävandena i
nämnda riktning bör erhålla allt tänkbart stöd från svensk sida. Det är
emellertid uppenbart att vi för vårt lands del, intill dess en utvidgad internationell
kontroll är nådd, måste utnyttja våra möjligheter enligt 1961
års konvention att här i landet utvidga kontrollen till att omfatta även
andra beroendeframkallande medel än dem som faller under den internationella
kontrollen. När det gäller centralstimulerande och hallucina 1

Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning
av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

tionsframkallande medel har inte heller bland remissinstanserna, yppats
några betänkligheter mot ett sådant förfaringssätt. I den mån. det bär ansetts
påkallat har också föreskrifter lämnats, t. ex, beträffande preludin
samt LSD, meskalin och psilocybin. Utvecklingen på detta område kommer
självfallet även i framtiden att följas med största uppmärksamhet och
det får närmast ankomma på socialstyrelsen att underställa Ivungl. Maj :t
förslag på nya ämnen som bör föras in under den nationella kontrollen,

I fråga om lugnande och sömngivande medel har däremot, delade meningar
gjort sig gällande bland remissinstanserna. Bl. a. har åberopats att
de medicinska skälen för att använda lugnande och sömngivande medel
måste anses vara avsevärt större än de medicinska skäl som eventuellt
kan åberopas för användning av centralstimulerande och liallucinationsframkallande
medel. För egen del är jag fullt medveten om, de skillnader
som från medicinska synpunkter föreligger mellan dessa olika grupper av
medel. Jag kan emellertid inte finna annat än att i den mån ett lugnande
eller sömngivande medel visar sig vara direkt beroendeframkallande, det
även beträffande sådana medel kan bli nödvändigt att utsträcka den speciella
narkotikakontrollen till att omfatta även sådana medel., Jag delar
alltså kommitténs uppfattning att, om det klart dokumenterats att; ett
sådant medel är beroendeframkallande och det vidare kan styrkas att
medlet missbrukas eller att avsevärd risk för missbruk föreligger, är
en kontroll klart motiverad. Även beträffande dessa medel får det i första
hand ankomma på socialstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och
framlägga förslag på nya ämnen som bör föras in under kontrollen.

Från läkemedelsindustrins sida har framhållits, att de medel varonl nu är
fråga, lugnande och sömngivande, i händelse av kontroll inte borde underkastas
de stränga bestämmelser som gäller för narkotika. Som skäl härför
har åberopats bl. a. de extra kostnader för tillverkning odh lagerhållning
m. m. som skulle bli följden samt det olämpliga i att uttunna1 det klassiska
narkotikabegreppet genom att hänföra mindre farliga medel : under detsamma.
Läkemedelsindustrin framför i stället förslag oim en: särskild reglering
beträffande ifrågavarande grupper för den händelse det genom en
utredning fastslås att vissa läkemedel uppfyller kriterierna för kontroll.
Man föreslår sålunda att de individuellt definierade läkemedel i dessa grupper
som visats ha sådana egenskaper och medföra sådana risker skall uppföras
på en särskild förteckning, varigenom man skulle tillskapa en ny
grupp läkemedel, som skulle ligga mellan narkotika och receptbelagda
läkemedel i allmänhet. För denna grupp skulle särskilda bestämmelser
utfärdas.

För egen del vill jag framhålla att även beträffande den nu ifrågavarande
gruppen bör det ankomma på socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen
och överväga huruvida styrelsen inom ramen för sina egna
befogenheter kan åstadkomma erforderlig kontroll, t, ex,: genom förbud

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

mot användning av recept mer än en gång, föreskrifter om förvaring av
recept i och för kontroll samt förbud mot eller andra kontroller beträffande
telefonrecept. Skulle socialstyrelsen finna att särskilda kontrollåtgärder
bör komma i fråga för denna grupp av läkemedel får det ankomma på
socialstyrelsen att framlägga förslag härom i den mån Kungl. Maj :ts medverkan
är erforderlig.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra frågan om cannabispreparatens
farlighet. Såväl i den allmänna debatten som från vissa remissinstansers
sida har ifrågasatts om inte cannabis skulle kunna ges en liberalare
behandling än annan narkotika. Jag vill då först erinra om att cannabis
i de länder där detta medel är mest utbrett ansetts böra bekämpas
med kraft och att det i 1961 års narkotikakonvention upptagits bland de
medel som i vissa hänseenden underkastats den mest rigorösa regleringen.
Ett visst psykiskt beroende är karakteristiskt för medlet som också
kan medföra hallucinationer och vanföreställningar. Cannabis har också
ibland angetts vara en inkörsport till andra och ännu farligare medel. I de
kretsar där cannabis används är steget ofta inte långt till andra narkotika,
som på kort tid kan bryta ner individen fysiskt, psykiskt och socialt. En
särskilt oroande faktor i detta sammanhang är att samvetslösa försäljare
enligt vad som uppgivits inte dragit sig för att i cannabis blanda in andra
beroendeframkallande medel med kraftigare verkningar. Man får inte heller
förbise de internationella synpunkterna. Som jag tidigare framhållit
strävar vi från svensk sida efter att på det internationella planet få ökade
insatser och skärpt kontroll beträffande för oss allvarliga medel som i
andra länder skapar mindre problem. Om vi skall ha utsikt att vinna gehör
för våra ansträngningar att uppnå internationell kontroll över preludin och
liknande medel, måste vi vara solidariska mot andra länder i deras kamp
mot för dem allvarliga narkotikaproblem. Det bör därför enligt min uppfattning
inte komma i fråga att f. n. särbehandla cannabis när det gäller
den svenska narkotikalagstiftningen. Vår kunskap om cannabis är ännu så
länge alltför begränsad för att vi från svensk sida på denna punkt skulle
ifrågasätta det internationella kontrollsystemet. Som jag senare kommer
att närmare utveckla är det emellertid angeläget att de rättsvårdande myndigheterna
liksom även de socialvårdande och sjukvårdande myndigheterna
i sin verksamhet anpassar sina vårdåtgärder och övriga samhällsingripanden
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Därvid bör självfallet även
sådana faktorer beaktas som graden av den enskildes fysiska eller psykiska
beroende av olika medel. Som framgår av kommitténs redovisning av de
olika narkotiska preparatens verkningar varierar detta beroende bl. a. med
hänsyn till vilket medel som använts och med hänsyn till individens känslighet
för resp. medel.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt
att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1968 21

av beroendeframkallande medel vidgas. För att motverka missbruket är det
särskilt angeläget att bekämpa den illegala handeln med sådana medel.
Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga
former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika
är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs
av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och
personal. Kan man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde
mycket vara vunnet i kampen mot missbruket. Även andra former av illegal
hantering av sådana medel bör dock självfallet bekämpas.

Som kommittén framhållit motverkas den illegala hanteringen av åtgärder
som minskar efterfrågan (upplysning och vård) och av åtgärder som
minskar överlåtarnas tillgång till beroendeframkallande medel. Som ytterligare
led i kampen mot missbruket av beroendeframkallande medel föreslår
kommittén emellertid också ökade möjligheter att uppdaga och bestraffa
olika former av den illegala hanteringen. Kommittén föreslår sålunda
dels vissa straffskärpningar och dels kriminalisering
av vissa hittills straffria handlingar. Dessa förslag har vunnit stor anslutning
från remissinstansernas sida och jag kan i stort sett ansluta mig
till kommitténs förslag på dessa punkter. Med hänsyn till utvecklingen av
missbruket under senare år anser jag det nödvändigt och angeläget att även
öka de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att ingripa framför allt
mot den olaga handeln med narkotika.

Innan jag närmare går in på kommitténs förslag om straffskärpningar
in. m. vill jag ta upp kommitténs uttalande att kontrollorganisationens verksamhet
måste utformas så att den ej motverkar utan understöder samhällets
ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Kommitténs
uttalande på denna punkt har understrukits av ett flertal remissinstanser.
Jag ansluter mig till dessa synpunkter. Såvitt ankommer på domstolarna
och andra rättsvårdande myndigheter torde det också efter brottsbalkens
införande erbjudas stora möjligheter att i det enskilda fallet anpassa
påföljden efter det föreliggande vårdbehovet. Domstolarna har ju
genom brottsbalken fått ökade möjligheter att i stället för att döma till
straff överlämna den dömde till olika former av vård. Jag vill här erinra
om att till ledning för domstolarnas val mellan olika påföljder vissa allmänna
riktlinjer lämnas i 1 kap. 7 § BrB. Där sägs, att rätten — med iakttagande
av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad — skall
fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den
dömdes anpassning i samhället. Liksom när det gäller varje annan brottslighet
får domstolarna därför även vid bestämmande av påföljd för narkotikabrottsligheten
beakta hela det komplex av fakta som föreligger till
bedömande. Hit hör brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och
kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet, gärningsmannens personliga
förhållanden m. m. I vissa fall kan dessutom lämplig vård anordnas

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

även utan lagföring inför domstol. Så kan ske med tillämpning av reglerna
om åklagares rätt att besluta att icke tala å brott. Sådana regler finns bl. a.
i 20 kap. 7 § RB och beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Som framgår av kommitténs
redovisning tillämpas f. n. möjligheten att besluta att inte åtala för brott i
stor utsträckning på dem som gjort sig skyldiga till olaga innehav av narkotika.
Det är inte min avsikt att de straff skärpningar jag kommer att föreslå
skall föranleda någon ändring i denna praxis. Beträffande narkotikamissbrukare
torde i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gäller
vid andra former av brottslighet vara befogat att utnyttja de särskilda hjälpoch
vårdåtgärder som står till buds. Syftet med samhällets åtgärder skall i
första harid vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är
detta med avseende på det unga klientelet.

Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna
för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård.
Jag har tidigare förordat vissa åtgärder ägnade att öka samhällets möjligheter
att bereda vård åt den som missbrukar beroendeframkallande medel.
Alla — staten, sjukvårdshuvudmännen, de sociala myndigheterna, läkemedelsindustrin,
frivilliga organisationer och den enskilde medborgaren —
måste känna ansvar i arbetet för att motverka läkemedelsmissbruket och
öka samhällets vårdresurser.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit betydelsen av en
preciserad målsättning för de olika rättsvårdande myndigheterna och framhållit
såsom önskvärt att justitiedepartementet anordnar samråd mellan
företrädare för berörda myndigheter för att åstadkomma en gemensam
grundsyn beträffande preventionsfrågorna. Särskilt med tanke på den pågående
debatten om vissa preparats farlighet eller ofarlighet samt med hänsyn
till den bristande kunskap vi ännu så länge har om narkotikaproblemet
är det önskvärt med åtgärder som främjar en såvitt möjligt enhetlig grundsyn
hos myndigheterna på narkotikafrågan. Det torde i annat sammanhang
få närmare övervägas vilka åtgärder som bör sättas in i form av information,
t. ex. särskilda kurser för personal inom rättsväsendet, vårdpersonal
och personal inom skolväsendet. Kommitténs fortsatta arbete kan resultera
i förslag till ytterligare åtgärder på detta område.

I den allmänna narkotikadebatten har ibland framskymtat den uppfattningen
att de processuella tvångsmedel som står polis- och
tullmyndigheter till buds inte skulle vara tillräckliga för att effektivt bekämpa
den illegala narkotikahanteringen. Kommittén har emellertid framhållit
att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande
och under remissbehandlingen har ingenting framkommit som motsäger
detta påstående. Jag vill dock understryka kommitténs uttalande att det är
angeläget att gällande bestämmelser om processuella tvångsmedel utnyttjas
effektivt. Skulle det framdeles visa sig att de brottsbekämpande myndighe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

terna är i behov av ytterligare möjligheter till processuella tvångsmedel bör
det ankomma på de för verksamheten ansvariga centrala myndigheterna att
framlägga förslag härom till Kungl. Maj :t.

Smuggling av narkotika

Med hänsyn till den effektiva kontrollen över den legala hanteringen inom
landet av beroendeframkallande medel kan man utgå från att den illegala
marknaden får nästan hela sitt tillflöde genom smuggling. Den omfattande
smugglingen utgör ett av de allvarligaste problemen vid bekämpandet av
missbruket. Frågan om verksamma åtgärder mot den olaga införseln är
emellertid komplicerad.

Problemen vid bekämpning av narkotikasmuggling måste ses i belysning
av att antalet från utlandet inresande personer uppgår till omkring 20
milj. om året. Under samma tid inkommer 1,5 milj. bilar medan 130 000
fartyg och över 30 000 flygplan inklareras. Generaltullstyrelsen har i sitt
remissyttrande framhållit att styrelsen övervägt alla tänkbara mått och steg
för effektivare bekämpning av smugglingen av narkotika. Av olika skäl,
bl. a. av hänsyn till de olägenheter som en rigorös tullkontroll skulle medföra
för den legala trafiken, kan dock tullkontrollen alltjämt endast ske
stickprovsvis.

Vid sidan av en fortgående rationalisering och effektivisering av tullverksamheten
måste därför även andra åtgärder vidtas i syfte att bekämpa
smugglingen. Ett led i strävandena bör härvid vara att skärpa straffet för
olovlig införsel av narkotika. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag
att höj a straffmaximum för grov smuggling av narkotika
till fängelse i högst fyra år. Den föreslagna straffskärpningen skall även
gälla försök till grov smuggling av narkotika. Kommittén har föreslagit att
även förberedelse till smuggling av narkotika skall straffbeläggas
såvida det ej är fråga om förberedelse till ringa brott. Förslaget har
vunnit anslutning från alla remissinstanser utom fylleristraffutredningen.
Denna har ifrågasatt om förberedelse till smuggling av narkotika bör kriminaliseras
särskilt och anmärkt att man genom att straffbelägga innehav
av narkotika i åtskilliga fall ändå kan straffa dem som förbereder insmuggling.
Det torde emellertid finnas personer som enbart agerar i samband med
själva smugglingen genom att förse s. k. kurirer med penningmedel eller
annan erforderlig utrustning. Sedan insmugglingen väl skett undviker de
varje befattning med den fortsatta illegala hanteringen av de insmugglade
varorna. I den mån kurirerna avslöjas utomlands kan de personer som står
bakom dem inte fällas till ansvar om inte förberedelse till smuggling straffbeläggs.
För egen del ansluter jag mig därför till kommitténs förslag om
särskilt straff för förberedelse till smuggling av narkotika i de fall då
brottsligheten inte är ringa.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande framhållit att ett

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

förfarande att utomlands inköpa narkotika med syfte att olovligen införa
den till Sverige, inte i och för sig torde kunna hänföras till förberedelse enligt
23 kap. 2 § BrB. Hovrättens uppfattning grundar sig på att det enligt
nyssnämnda lagrum för ansvar för förberedelse krävs antingen att vederbörande
lämnar eller mottar förlag (pengar eller annan egendom som är avsedd
till bestridande av utgifter som är förbundna med brott) eller vederlag
(egendom som utgått som lön för brott) eller tar befattning med hjälpmedel
vid brott. Om en person ensam förbereder smuggling — det är alltså inte
fråga om förlag eller vederlag — genom att utomlands skaffa sig ett parti
narkotika men sedan blir avslöjad utomlands, kan han inte fällas till ansvar
för förberedelse till smuggling. Detta förutsätter nämligen att han tagit befattning
med hjälpmedel vid brott och domstolarna torde i dessa fall inte
betrakta narkotikan som hjälpmedel vid smuggling utan som brottsobjekt.
Några särbestämmelser rörande förberedelse bör emellertid inte införas enbart
för en viss typ av brott. Det torde inte heller behövas eftersom det förfarande
som här är aktuellt torde komma att medföra ansvar enligt det förslag
till narkotikastrafflag som bör läggas fram samtidigt med förslaget om
ändringar i varusmugglingslagen.

För att ytterligare öka möjligheterna att ingripa mot de personer som
bakom kulisserna medverkat till smuggling av narkotika, vill jag, i enlighet
med vad Svea hovrätt ifrågasatt, förorda att straff införs även för stäm pI
i n g till smuggling av narkotika i de fall då brottsligheten inte är ringa.
Med stämpling menas enligt 23 kap. 2 § BrB, att någon i samråd med annan
beslutar gärningen eller att någon försöker anstifta annan eller åtar eller
erbjuder sig att utföra den.

Bestämmelserna om straff för förberedelse och stämpling till smuggling
av narkotika bör tas in i 8 § varusmugglingslagen.

Tullagstiftningskommitténs och skattestrafflagutredningens arbete kan
väntas leda till ändringar i varusmugglingslagen. Det är angeläget att nu
begränsa ändringarna i denna lag så att utredningsarbetet inte onödigtvis
föregrips. Det har därför inte ansetts möjligt att — som fylleristraff utredningen
föreslagit — i detta sammanhang ta upp andra former av smuggling
än smuggling av narkotika. Av samma skäl har jag avstått från att föreslå
höjning av maximistraffet från ett till två års fängelse för sådan smuggling
av narkotika som blir att hänföra till 1 § varusmugglingslagen. Detta torde
i praktiken sakna betydelse, eftersom det förhållandet att smugglingen avsett
narkotika är en omständighet som är ägnad att leda till att smugglingen
bedöms som grov. Kan smuggling av narkotika inte anses som grov,
torde det inte finnas behov av en straffskala som sträcker sig över ett år.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Förslaget att tillskapa en särskild narkotikastrafflag har i
huvudsak lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. Svea hovrätt

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

har dock anfört vissa betänkligheter som närmast synes betingade av att
hovrätten allmänt ifrågasätter de föreslagna straff skärpningar na.

Som jag förut framhållit ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag
om straffskärpningar och om kriminalisering av vissa tidigare straffria
handlingar. Med hänsyn härtill samt med tanke på den utbyggnad jag föreslår
av de särskilda rättsverkningarna av narkotikabrottslighet anser jag det
motiverat och ändamålsenligt att sammanföra bestämmelserna till en särskild
narkotikastrafflag. De påföljdsbestämmelser som rör smuggling av
narkotika eller som avser brott mot rena ordningsföreskrifter i narkotikaförordningen
har jag dock ansett böra lämnas utanför narkotikastrafflagen.

Liksom i fråga om de föreslagna skärpningarna av straffen för grov
smuggling av narkotika har Svea hovrätt och fylleristraffutredningen ansett
att straffmaximum icke borde sättas högre än till fängelse i två år. Även om
man inte bör överdriva betydelsen av straff skärpningar anser jag likväl
narkotikafrågan så allvarlig att inget medel bör lämnas oprövat i kampen
mot narkotikamissbruket. Det har med fog gjorts gällande att vad som i
första hand avhåller från brott i allmänhet inte är straffets stränghet utan
den risk för upptäckt som vederbörande har att räkna med. Den typ av
brottslighet, varom här är fråga, intar emellertid som rikspolisstyrelsen
framhållit i sitt remissvar i viss mån en särställning. Polisens erfarenheter
av den kategori kriminella som sysslar med narkotikasmuggling och illegal
överlåtelse av narkotika är nämligen att dessa kallt väger vinstmöjligheterna
mot den påföljd som risktagandet kan medföra. Den starka lockelse
som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjuder
talar för att möjligheter bör finnas att döma ut stränga straff. De
brott det här rör sig om är i sina mest utstuderade och hänsynslösa former
att anse som mycket samhällsfarliga om man tar i betraktande de skadeverkningar
de ger upphov till i synnerhet hos den unga generationen. Mot
bakgrunden av vad nu sagts anser jag att straffmaximum för här ifrågavarande
brottslighet bör höjas från f. n. fängelse i ett år till fängelse i fyra
år. Straffmaximum kommer härigenom att sammanfalla med vad som kommer
att gälla beträffande grov smuggling av narkotika. Genom en sådan
straffhöjning uppnår man också den fördelen att man minskar behovet att
åberopa brottsbalkens ockerparagraf i fall där brottsrubriceringen ocker
medför betydande utrednings- och bevissvårigheter.

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs förslag att
dela upp de brott varom nu är fråga i tre grader, nämligen grovt narkotikabrott,
narkotikabrott och narkotikaförseelse. Särskilt med hänsyn till de
ungdomar som är inblandade i narkotikabrottslighet anser jag det angeläget
med en sådan gradindelning. Till frågan om strafflatituderna för de olika
graderna av narkotikabrottslighet återkommer jag senare.

En fråga som ägnats stor uppmärksamhet såväl av kommittén som i remissyttrandena
är frågan om innehav av narkotika bör vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

straffbelagt. Kommittén har med instämmande av de flesta remissinstanserna
ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall
vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotikakonvention,
som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av narkotika
skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera
varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av konventionen.
Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande innehav
av sådana medel.

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av
innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen
framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta narkotikabrottsligheten,
de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden
mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara
straffbelagt. Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig gränsdragning
mellan tillåtet — ringa — innehav och otillåtet innehav talar för
att ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den av kommittén och fylleristraffutredningen
särskilt berörda frågan hur innehav av narkotika för eget bruk
bör bedömas. Fylleristraffutredningen framhåller att straff för innehav kan
få icke önskvärda effekter vad beträffar missbrukarnas villighet att söka
vård och gör jämförelser med alkohollagstiftningen som icke straffbelägger
innehav av rusdrycker.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav
kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan
anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att
strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare
tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening
att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom
ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala
för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet
av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft
medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga förhållandet
att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk som för att överlåta
den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att sj älv fortsätta sitt
missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna
att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i varje särskilt
fall lämpligaste påföljden.

Innehav av narkotika bör även tas med bland de brott som kan bedömas
som grova. Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana
fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta
eller smuggla narkotika. Som jag förut redovisat under avsnittet om förberedelse
till smuggling av narkotika förutsätts nämligen för ansvar för för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

beredelse i vissa fall att vederbörande tagit befattning med hjälpmedel vid
brott. I den mån domstolarna inte anser sig kunna betrakta narkotikan som
hjälpmedel skulle straff för grovt brott inte kunna komma i fråga om inte
redan innehavet under vissa förhållanden kan bedömas som grovt brott.
Denna situation kan tänkas såväl vid åtgärder avsedda att förbereda smuggling
som vid åtgärder avsedda att förbereda överlåtelse av narkotika.

Vad angår försök, förberedelse och medverkan till narkotikabrott
ansluter jag mig liksom remissinstanserna i allt väsentligt till
kommitténs förslag. Detsamma gäller de av kommittén och vissa remissinstanser
framlagda förslagen om ökade möjligheter till förverkande
i anslutning till narkotikabrottslighet.

Svea hovrätt och RÅ har ifrågasatt om inte stämpling till narkotikabrott
borde kriminaliseras. Beträffande innebörden av termen stämpling
vill jag hänvisa till vad jag anfört om stämpling till smuggling av narkotika.
Straff för stämpling till narkotikabrott torde endast sällan bli aktuellt.
Jag anser likväl att det är motiverat att straffbelägga sådant förfarande.
Det bör nämligen i vissa situationer kunna öka möjligheterna att inskrida
mot personer som huvudsakligen verkar i bakgrunden men ändå
verksamt bidrar till att främja den illegala hanteringen. Jag föreslår därför
att stämpling till sådana narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande
eller överlåtelse straffbeläggs. Stämpling till narkotikaförseelse bör dock
inte straffbeläggas.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Efter en ingående diskussion av skälen för och emot kontroll beträffande
injektionssprutor och kanyler har kommittén — synbarligen efter stor tvekan
— stannat för att föreslå att en mycket omfattande kontroll införs beträffande
såväl sprutor som kanyler.

Som framgår av den redovisning jag tidigare lämnat för remissinstansernas
inställning till förslaget, råder bland dessa delade meningar och stor
osäkerhet hur frågan lämpligast bör lösas.

För egen del vill jag anföra följande. Metoden att injicera narkotika är
synnerligen utbredd bland missbrukare här i landet. Denna form av missbruk
är från flera synpunkter allvarligare än andra former och kan ge upphov
till svåra följ dskador. Dessa omständigheter talar starkt för åtgärder i
syfte att särskilt komma åt denna typ av missbruk. En väg synes då vara
att försvåra åtkomsten av injektionssprutor och kanyler genom någon form
av kontroll över handeln med dessa varor.

Det finns emelletid även en rad skäl som talar mot en kontroll. Kommittén
har själv pekat på flera sådana skäl, nämligen hänsynen till de legitima
nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetiker, merarbete för sjukhus och läkare,
risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala hante -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

ringen, svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt risk för ökning
av missbrukets följdskador.

Sedan kommittén stannat för att föreslå kontroll, har kommittén övervägt
den närmare utformningen av densamma och föreslagit en så omfattande
kontroll som det är möjligt att genomföra utan totalförbud. Kommittén
föreslår sålunda att införsel, tillverkning, överlåtelse och innehav av sprutor
och kanyler skall regleras och att det skall krävas särskilt tillstånd, recept,
rekvisition eller läkemedelskort för rätt att anskaffa varorna. Ett totalförbud
är otänkbart redan på grund av varornas medicinska betydelse. Som
belysts av remissvaren har injektionssprutor och kanyler dessutom fått en
omfattande industriell användning.

Möjligheterna till en mera begränsad kontroll har också diskuterats av
kommittén. Bl. a. har kommittén övervägt att begränsa regleringen till föreskrifter
om att endast apoteksinnehavare eller andra med särskilt tillstånd
får försälja ifrågavarande varor, varefter det skulle ankomma på säljarna
att pröva kundernas behov av varorna. Även andra lösningar kan tänkas.
Kontrollen kan sålunda inskränkas till enbart ett förbud att sälja till personer
under viss ålder och till dem som vägrar att legitimera sig samt ange
syftet med sitt inköp.

Jag har ingående övervägt för- och nackdelar hos olika alternativ samt
möjligheterna att effektivt och utan alltför stora svårigheter föra dem ut i
tillämpning. Jag har därvid funnit att de skäl som talar mot en kontroll
av den omfattning kommittén föreslagit f. n. väger tungt. Ej heller kan på
den föreliggande utredningen alla konsekvenser av en sådan reglering överblickas.
Jag vill särskilt framhålla risken för en ny svart marknad med nya
vinstmöjligheter för profitörer, risken för ökade följdskador och svårigheterna
för legitima brukare av sprutor. Det förhållandet att våra nordiska
grannländer inte har någon motsvarande kontroll torde göra det nära nog
omöjligt att fullständigt hindra illegal införsel av dessa varor. I synnerhet
kanyler torde vara lätta att föra in i landet samtidigt som de är den för
missbrukarna viktigaste varan. En ersättning för själva sprutan kan nämligen
relativt lätt åstadkommas. Erfarenheterna från USA, där tio delstater
prövat olika former av kontroll, uppges inte heller vara goda.

Även gentemot mindre ingripande former av kontroll kan invändas, att
de medför risk för ökad langning och för ökade följdskador i form av främst
inokulationshepatit. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit,
att det är angeläget att krafterna såvitt möjligt koncentreras på att bekämpa
tillförseln av narkotika och att man därför bör undvika att alltför mycket
splittra insatserna.

Injiceringsproblemet är emellertid av den omfattningen i vårt land att man
måste vidta åtgärder för att i betydande grad försvåra åtkomsten av sprutor
och kanyler för användning i samband med narkotikamissbruk. Någon form
av kontroll över hanteringen av dessa varor bör därför enligt min mening

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

prövas även om den för med sig vissa av de nyss påpekade nackdelarna. I
valet mellan olika utvägar har jag stannat för att i nuvarande läge föreslå
en reglering av handeln med sprutor och kanyler — såväl införsel till riket
som överlåtelse här i landet. Däremot torde, i vart fall tills vidare, tillverkning,
innehav och förvaring böra lämnas utanför regleringen.

Reglerna föreslås få i huvudsak följande innehåll. Kontrollen bör omfatta
alla sprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen
genom huden. Sådan spruta eller kanyl bör endast få föras in till
riket, saluhållas här eller överlåtas enligt särskilda föreskrifter. Varorna
bör få införas i riket endast av den som är behörig att idka handel med
ifrågavarande varor eller den som har särskilt tillstånd av socialstyrelsen
att införa varan. Handel med spruta eller kanyl bör få bedrivas endast av
apoteksföreståndare eller den som fått särskilt tillstånd av socialstyrelsen.
Kungl. Maj :t och socialstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av bestämmelserna. I sådana tillämpningsföreskrifter kan anges
vilka regler som skall gälla för utlämnande av sprutor och kanyler till allmänheten.
I första hand bör prövas om regleringen kan inskränkas till enbart
förbud att sälja till personer under viss ålder samt till personer som på
sannolika skäl kan misstänkas komma att medverka till att varorna används
i samband med narkotikamissbruk. Möjligheter bör dock finnas till
en mer långtgående reglering, t. ex. krav på att köparen skall styrka sitt
legitima behov av varan.

Svårigheterna för de legala förbrukarna av sprutor och kanyler och även
andra olägenheter minskar om regleringen får denna begränsade omfattning
medan innehavet och förvaringen av varorna lämnas utanför regleringen.
Genom en reglering sådan som den förordade bör man å andra sidan ha
möjlighet att försvåra åtkomsten av dessa hjälpmedel vid narkotikamissbruk
och dessutom komma åt de svårare fallen av den hantering det här är
fråga om.

Apotek och andra seriösa försäljare av sprutor och kanyler har redan i
viss omfattning på eget initiativ infört restriktioner i försäljningen av dessa
varor till sådana personer som kan antas använda sprutor och kanyler i
samband med narkotikamissbruk. Det framstår också onekligen som stötande
att missbrukarna obehindrat skall kunna inköpa dessa varor på apotek
och i sjukvårdsaffärer. Den av mig förordade regleringen bör vara ägnad
att ge ökat eftertryck och större effektivitet åt den redan inledda försäljningsbegränsningen
genom att den skapar möjligheter att generellt införa
vissa normer för försäljningen. Det blir en angelägen uppgift för socialstyrelsen
att noga följa resultatet av den föreslagna regleringen och vidta
de åtgärder som påkallas. Skulle utvecklingen visa att ytterligare åtgärder
från Kungl. Maj :ts sida krävs, förutsätter jag att styrelsen utan dröjsmål
lägger fram förslag härom.

Frågan om kontroll av sprutor och kanyler berördes vid det nordiska so -

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1968

cialpolitiska ministermötet i Visby sommaren 1967 och kommer att ägnas
fortsatt uppmärksamhet inom ramen för det nordiska samarbetet.

F. n. finns ingen möjlighet att ta i beslag sprutor eller kanyler som påträffas
hos missbrukare eller andra personer som begått narkotikabrott
eller som är intagna på anstalter eller eljest står under samhällets vård och
tillsyn. Detta har ibland tagit sig stötande uttryck på det sättet att myndigheterna
varit tvungna att återlämna sprutor eller kanyler som påträffats
vid samhällsingripanden av olika slag. Den förordning om injektionssprutor
och kanyler som jag nyss förordat kommer endast att i begränsad omfattning
medföra möjligheter till beslag i de situationer jag här nämnt. Jag
förordar därför att i narkotikastrafflagen införs en bestämmelse om att
injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen
genom huden och som påträffas hos någon som begått brott enligt
narkotikastrafflagen eller i utrymme som disponeras av honom, skall, om
det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkad.

Liknande regler bör också införas i 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt. 1 denna paragraf finns f. n. bestämmelser
om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas
hos eller ankommer till den som är intagen på fångvårdsanstalt får omhändertas.

I 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård finns motsvarande
bestämmelse om alkoholhaltiga drycker. Denna bör kompletteras med
bestämmelser rörande andra berusningsmedel samt sprutor och kanyler.

I barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) saknas f. n. regler av den typ
som nu nämnts även beträffande alkoholhaltiga drycker. Denna lag bör
därför kompletteras med en bestämmelse som omfattar såväl sådana drycker
och andra berusningsmedel som sprutor och kanyler.

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har såsom specialmotivering till inom
socialdepartementet upprättade förslag till narkotikastrafflag, förslag till
ändring i lagen om straff för varusmuggling, förslag till ändring i narkotikaförordningen
och förslag till förordning om injektionssprutor och kanyler
anfört följande.

Förslaget till narkotikastrafflag
1 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen och avser
normalbrottet, medan det ringa brottet behandlas i 2 § och det grova i 3 §.
Straff skall endast följa på gärning som begåtts uppsåtligen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

I enlighet med kommitténs förslag har straffmaximum satts till fängelse i
två år. Straffskalan innefattar även böter. Vid brottsrubriceringen skall här
liksom i andra fall graderingen ske efter omständigheterna vid brottet,
varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande
av påföljden enligt därom gällande regler. Särskilt med tanke
på de ungdomar i åldern närmast över 18 år som är inblandade i narkotikabrottslighet
bar böter införts i strafflatituden för normalbrottet. Vad jag i
den allmänna motiveringen anfört om vikten av att straffbestämmelserna
utformas så att samhällets ansträngningar att bereda vård åt vårdbehövande
narkotikamissbrukare inte motverkas talar även för att böter bör ingå i
straffskalan.

Genom att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet kan utlänning
som begått narkotikabrott förvisas ur riket.

Överlåtelse omfattar även de fall då narkotika ges bort.

2 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen.

Liksom f. n. ingår endast böter i straffskalan för ringa brott. Mål om
ringa narkotikabrott kan därigenom handläggas utan nämnd. Strafföreläggande
kan meddelas för sådant brott. Åklagare kan vidare besluta att inte
åtala för brottet. Detta ger goda möjligheter att handlägga hithörande ärenden
utan att de väcker uppmärksamhet, vilket är särskilt angeläget i fråga
om yngre lagöverträdare och andra personer som själva missbrukar narkotika.

Det har övervägts om fängelse borde ingå i straffskalan för att man därigenom
skulle undanröja den tvekan som framskymtat beträffande möjligheterna
att tillgripa vissa processuella tvångsmedel. Varken kommittén eller
remissinstanserna har dock ansett gällande regler om processuella tvångsmedel
otillräckliga. Någön utvidgning av straffskalan enbart av denna anledning
har därför inte ansetts böra ske.

3 §•

I paragrafen ges bestämmelser om straff för grovt narkotikabrott. Den
saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har straff maximum
satts till fängelse högst fyra år. I paragrafen har också införts ett
straffminimum på fängelse sex månader. Med stöd av 33 kap. 4 § brottsbalken
kan emellertid straffet i vissa fall sättas under detta minimum,
bl. a. när brottet begåtts av personer under 18 års ålder.

I paragrafens andra stycke har intagits exempel på omständigheter som
särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Uppräkningen
är inte avsedd att vara uttömmande. Det är inte nödvändigt att i de
angivna fallen alltid döma för grovt brott lika litet som det är uteslutet att

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

till grovt brott hänföra andra fall än de angivna. Överlåtelse till ungdom
bör skärpa bedömningen av brottets farlighet och brottet bör bedömas allvarligare
ju yngre mottagaren är. Även medlets farlighet måste beaktas vid
brottsgraderingen.

4 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Kommittén har föreslagit kriminalisering av dels försök till olaga tillverkning
av narkotika dels förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande
och överlåtelse av narkotika. Kommittén har motiverat sin ståndpunkt med
att försök till överlåtelse kan anses kriminaliserat genom stadgandet om
straff för saluhållande och att försök till saluhållande inte synes kräva någon
särskild påföljd. Förslaget har rönt allmänt instämmande från remissinstanserna.
RÅ har dock framhållit att försök bör kriminaliseras i samma
omfattning som förberedelse.

Det torde förekomma fall av försök till överlåtelse, som inte kan betecknas
som saluhållande, t. ex. försök att ge bort narkotika i avsikt att skapa
en framtida marknad för sådana medel. Försök till överlåtelse har därför
straffbelagts särskilt. Det har inte heller ansetts motiverat att undanta försök
till saluhållande från straffbeläggning.

Paragrafen innehåller även bestämmelser om straff för stämpling till
vissa narkotikabrott. Skälen härför har jag redovisat i den allmänna motiveringen.

Försök, förberedelse och stämpling till innehav av narkotika har inte ansetts
böra straffbeläggas.

5 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om medverkan till vissa narkotikabrott.
Narkotikaförordningen saknar uttryckliga bestämmelser om medverkan.
Straff för medverkan torde dock redan nu kunna ådömas genom
analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB, i vart fall i den
utsträckning fängelse ingår i strafflatituden för brotten. För att undvika
tveksamhet har jag emellertid i denna paragraf intagit en uttrycklig bestämmelse
om straff för medverkan.

Även medverkan till narkotikaförseelse omfattas av straffbestämmelsen.
Visserligen kan det synas tillräckligt att vid bagatellbrott ta ut ansvar endast
av gärningsmannen men lämna övriga eventuella medverkande i brottet
utanför. Med hänsyn till det angelägna i att med kraft kunna bekämpa narkotikabrottsligheten
har jag emellertid stannat för att även föreslå straff
för medverkan till narkotikaförseelse. Genom att medverkan är straffbar
finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k. knarkkvartar,
dvs. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.

I fråga om medverkan till innehav av narkotika har jag stannat för att

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 33

följa kommitténs uppfattning och inte föreslå särskilt straff för medverkan
till innehav. Sådan medverkan torde kunna beivras i tillräcklig omfattning
genom att gärningen är straffbar enligt andra bestämmelser i narkotikastrafflagen.

Det har ifrågasatts om inte av lagtexten borde framgå, att ansvar för medverkan
till överlåtelse inte skall ådömas den till vilken överlåtelsen skett.
I 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrivs att den till vilken
rusdrycker försålts eller eljest anskaffats ej skall ådömas ansvar för annan
medverkan än anstiftan. Innehav av narkotika är emellertid straffbelagt
till skillnad mot vad fallet är beträffande innehav av rusdrycker. Det torde
därför vara obehövligt med särskilt undantag från ansvar för medverkan för
den till vilken överlåtelse skett av narkotika. Denne är under alla förhållanden
förfallen till ansvar för olaga innehav av narkotika och denna brottslighet
torde konsumera ansvar för medverkan.

6 §•

Paragrafen ersätter 14 § första stycket narkotikaförordningen. Efter förebild
av brottsbalkens förverkanderegler och i anslutning till förslag som
väckts av kommittén och vissa remissorgan har förverkandemöjligheterna
avsevärt utvidgats i förhållande till vad som nu gäller. Reglerna har utformats
med beaktande av den översyn av brottsbalkens förverkanderegler som
pågår inom justitiedepartementet.

Liksom narkotikaförordningen innehåller paragrafen en bestämmelse om
värdeförverkande. Till skillnad mot gällande rätt har värdeförverkande utformats
som ett alternativ till sakförverkande. Denna reglering överensstämmer
med det förslag till ändrade förverkanderegler i brottsbalken som
bär utarbetats inom justitiedepartementet. I stället för narkotikan kan således
i princip dess värde förklaras förverkat, även om narkotikan finns i
behåll. Vid denna typ av förverkande kan det dock knappast komma i fråga
att underlåta förverkande av själva egendomen om denna är åtkomlig för
förverkande. Till den del narkotika innehafts endast för eget bruk bör det
enligt min mening i regel anses obilligt att förklara dess värde förverkat.

Kommittén har framhållit att det, inte minst när det gäller narkotikalangning,
framstår som mindre tilltalande att langarna skall kunna få behålla
vinsten av sitt förfarande. Vissa remissinstanser, däribland RÅ, har
framhållit betydelsen av att vinning av narkotikabrott kan förverkas. Jag
delar denna uppfattning och paragrafen har utformats så att även vinning
av narkotikabrott skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.
Till vinning bör även räknas egendom som utgått såsom lön för brott, s. k.
vederlag vars mottagande utgör brott enligt narkotikastrafflagen. Pengar
eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som är
förbundna med förövande av brott, s. k. förlag, torde däremot inte kunna
hänföras till vinning. I paragrafen har därför intagits en bestämmelse om
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

att även förlag eller dess värde skall förklaras förverkat när mottagande
av förlaget utgör brott enligt narkotikastrafflagen.

Den i narkotikaförordningen intagna förklaringen att förverkande även
kan avse emballage har inte fått någon motsvarighet i narkotikastrafflagen.
En naturlig tolkning av förverkandestadgandet bör nämligen leda till att
emballage ändå kan omfattas av förverkandet.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke avser att möjliggöra förverkande
av föremål som använts som hjälpmedel vid narkotikabrott. En sådan
regel är önskvärd framför allt därför att man härigenom får möjlighet
att förverka apparatur och råvaror som har skaffats för tillverkning av
narkotika. Om den brottslige får behålla sådan egendom, kan detta ofta
innebära risk för fortsatt brottslighet. Det har ifrågasatts huruvida råvaror
avsedda för tillverkning av narkotika kan betraktas som hjälpmedel. För
egen del anser jag så vara fallet. Någon särbestämmelse om förverkande av
råvaror har jag därför inte ansett erforderlig. Den föreslagna regeln har
gjorts fakultativ.

Tredje stycket saknar motsvarighet i narkotikaförordningen. På skäl som
jag närmare redovisat i den allmänna motiveringen har i detta stycke intagits
en bestämmelse som gör det möjligt att förverka injektionsspruta
eller kanyl även i vissa fall där förverkandereglerna i förordningen med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler inte är tillämpliga. Beträffande
innebörden av begreppen injektionsspruta och kanyl torde få
hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § förslaget till förordning om
injektionssprutor och kanyler.

Förverkad egendom skall tillfalla kronan. Detta får anses följa även utan
särskild föreskrift.

7 §•

Paragrafen ersätter 14 § andra och tredje styckena i narkotikaförordningen.

Medan 14 § första stycket narkotikaförordningen endast innehåller bestämmelser
om förverkande av narkotika, medger reglerna i 6 § narkotikastrafflagen
förverkande inte bara av narkotika utan också av andra objekt
såsom vinning, förlag, hjälpmedel samt injektionssprutor och kanyler.
Paragrafen har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller
alltjämt att bestämmelserna om beslag i RB skall tillämpas. Avvikelser från
reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallade i fråga om åtalstidens längd
och även i andra avseenden beträffande narkotika samt injektionssprutor
och kanyler.

I fråga om åtalstidens längd i fall då egendom tagits i beslag bör, liksom
f. n., någon viss tidsfrist inte gälla beträffande beslag i anledning av narkotikabrott.
Skälet härför är att det visat sig svårt att inom den i RB angivna
tiden få erforderliga tekniska undersökningar gjorda på beslagtagen narkotika.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 35

När det gäller förfarandet med beslagtagen egendom har de nuvarande
bestämmelserna om förvaring av narkotika med tillhörande emballage till
dess lagakraftvunnet beslut om förverkande erhållits visat sig vara besvärande
för polismyndigheterna. Detsamma torde bli fallet beträffande beslagtagna
injektionssprutor och kanyler, om inte förenklingar tillåts i förhållande
till den gängse ordningen enligt 27 kap. RB. De avvikelser som sålunda
ansetts påkallade har getts formen av en hänvisning till reglerna i
2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Härigenom vinns även den fördelen att de myndigheter,
som ofta har att handlägga såväl frågor om beslag och förverkande
av alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som av narkotika och
sprutor eller kanyler, får enhetliga regler att tillämpa på all denna egendom.

Enligt 2 § 1 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
får beslagtagen egendom förstöras om dess värde är ringa eller egendomens
förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas,
rusdrycker och Öl i särskilt angiven ordning och annan egendom på sätt
som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finns lämpligt. Vad angår
narkotika kan uppenbarligen endast förstörande av egendomen komma
i fråga. I 7 § narkotikastrafflagen har emellertid intagits en bestämmelse
om att beslagtagen narkotika inte får förstöras innan socialstyrelsen underrättats
och bestämt hur det skall förfaras med narkotikan. Anledningen till
detta är att det åligger socialstyrelsen att i viss utsträckning tillhandahålla
FN:s narkotikalaboratorium prov på beslagtagen narkotika och att det kan
vara lämpligt att myndigheterna rådgör med socialstyrelsen om det bästa
sättet för förstöring av narkotikan. Vad beträffar sprutor och kanyler kan
det däremot tänkas att sådana varor kan säljas till någon som är berättigad
att idka handel med dem. Försäljning av dem på offentlig auktion kan
däremot självfallet inte komma i fråga.

Enligt 27 kap. 10 § RB skall beslagtagen egendom vårdas väl och noggrann
tillsyn hållas över att egendomen inte förbyts eller förändras eller
på annat sätt missbruk sker med densamma. Denna bestämmelse kommer
att gälla även beträffande beslagtagen narkotika i den mån reglerna i 1958
års lag inte hunnit tillämpas. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 14 §
andra stycket andra punkten narkotikaförordningen har därför inte intagits
i paragrafen.

I enlighet med vad som anförts vid 6 § beträffande emballage har någon
särbestämmelse om emballage inte heller intagits i 7 §.

Förslaget till ändring i lagen om straff för varusmuggling

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har ändringarna
i varusmugglingslagen begränsats till det minsta möjliga.

3* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 1

Andra lagutskottets utlåtande nr t år 1968

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för grov varusmuggling.
Enligt ett tillägg till första stycket höjs straffmaximum för grov smuggling
av narkotika till fängelse i högst fyra år. I överensstämmelse med vad
vissa remissinstanser föreslagit har samtidigt ett minimistraff av fängelse
minst sex månader införts i straffskalan för detta brott.

Smuggling av narkotika kommer följaktligen att omfatta tre grader.
Dels ett ringa brott, som faller under 2 § varusmugglingslagen, dels ett
brott, som faller under 1 § varusmugglingslagen, dels ett grovt brott som
enligt den nya lydelsen av 3 § straffas med fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. I prop. 1960: 115 sid. 107 uttalades att grovt brott torde föreligga
bl. a. om smugglingen avsett narkotika. Det förhållandet att smuggling
avsett narkotika är visserligen en omständighet som är ägnad att leda
till att smugglingen bedöms som grov. Detta får emellertid inte utesluta tilllämpning
av bestämmelserna i såväl 1 som 2 § varusmugglingslagen även
på smuggling av narkotika.

8 §•

Paragrafen föreskriver f. n. att försök till varusmuggling skall anses lika
med varusmuggling. Genom att även förberedelse och stämpling till smuggling
av narkotika skall straffbeläggas har paragrafen formulerats om också
såvitt angår försök till varusmuggling. Beträffande försök till varusmuggling
innebär detta inte någon ändring i sak.

Förslaget till ändring i narkotikaförordningen

Utbytet av ordet »medicinalstyrelsen» mot »socialstyrelsen» är en följd
av att den nya socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertar bl. a. de arbetsuppgifter
som f. n. ankommer på medicinalstyrelsen.

13 §.

1 mom. I momentet har införts en hänvisning även till narkotikastrafflagen.
Momentet har också kompletterats med hänsyn till att förberedelse
och stämpling till olovlig befattning med narkotika i vissa fall straffbelagts.

2 mom. Bestämmelserna i första stycket a) har överförts till narkotikastrafflagen.
I den kvarstående ansvarsbestämmelsen har straffet för brott
som inte är grovt satts till böter enligt vad som föreskrivs t. ex. i 20 § läkemedel
sförordningen. Vidare har införts uttrycklig bestämmelse om de subjektiva
rekvisiten samt ett straffmaximum för grovt brott på fängelse i högst
ett år, vilket motsvarar det nuvarande maximistraffet.

I tredje stycket har intagits en uttrycklig bestämmelse om att straffmaximum
skall vara fängelse i högst ett år. Dessutom har direkt angivits

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 37

vad som i subjektivt hänseende fordras för ansvar. Dessa tillägg innebär
ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Det nuvarande 3 mom. i paragrafen innehåller bestämmelser om domstols
skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om innehållet i dom
som domstol meddelat i mål, vari talan förs om ansvar för brott mot narkotikaförordningen
eller eljest för brottsligt förfarande med narkotika.
Underrättelseskyldigheten avser vid sidan om domar enligt narkotikaförordningen,
huvudsakligen domar meddelade enligt lagen om straff för varusmuggling.
Sedan de viktigaste straffbestämmelserna i narkotikaförordningen
nu överförs till en särskild narkotikastrafflag förefaller det lämpligast
att domstolarnas underrättelseskyldighet regleras i en särskild kungörelse.
Det har därför föreslagits att 3 mom. upphävs.

14 §.

Paragrafen innehåller regler om förverkande och beslag av narkotika med
tillhörande emballage. Paragrafen ersätts helt av nya bestämmelser i narkotikastrafflagen
och har därför föreslagits skola utgå.

Förslaget till förordning om injektionssprutor och kanyler

1§.

Paragrafen innehåller en definition på de i förordningen använda begreppen
spruta och kanyl.

Kanylerna är i detta sammanhang de viktigaste av de i paragrafen nämnda
varorna. Sprutorna kan nämligen endast användas för injektion i förening
med kanyl. Kanylerna är emellertid mycket lättare att dölja än sprutorna.
Dessutom förekommer det i stor utsträckning att sprutor och kanyler
säljs tillsammans för engångsbruk. Det har därför ansetts nödvändigt att
låta förordningen omfatta både sprutor och kanyler.

Paragrafen avser att begränsa förordningens tillämpning till sådana
sprutor och kanyler som kan användas i samband med insprutning i människokroppen
genom huden. Kanyler av sådan dimension att de ej kan
användas för här avsett ändamål skall ej omfattas av regleringen. Närmare
föreskrifter om vilka sprutor eller kanyler som skall falla under förordningen
kan i den mån det behövs meddelas i administrativ ordning.

Tillverkning av sprutor och kanyler har lämnats utanför regleringen.
Den som inom riket tillverkar sådan vara måste emellertid ha tillstånd för att
få sälja varan.

2 §•

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Medgivande för resande att för eget bruk införa spruta eller kanyl skall
avse en med hänsyn till omständigheterna rimlig mängd. Det får an -

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

komma på socialstyrelsen att om det behövs utfärda närmare föreskrifter
till ledning för bedömningen.

3 §.

Motsvarande bestämmelser förekommer i flera författningar rörande
jämförbara varuområden. Som exempel kan nämnas 9 § läkemedelsförordningen.

4 §•

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Det är främst detaljhandeln med sprutor och kanyler som behöver regleras.
Detaljhandel skall i första hand få bedrivas av apoteksföreståndare.
Även andra skall emellertid kunna få tillstånd att bedriva detaljhandel
i den mån denna sker på ett sätt som är förenligt med regleringens
syfte. Partihandelsföretag bör kunna få tillstånd att sälja direkt till sjukhus,
läkare, tandläkare, veterinärer och andra storförbrukare. Avsikten är att
regleringen skall kunna handhas på sådant sätt att den inte medför svårigheter
för dessa storförbrukare att erhålla sprutor och kanyler. Tillstånd
att sälja sprutor och kanyler kan förenas med föreskrifter rörande
försäljningen. I den allmänna motiveringen har getts exempel på vad sådana
föreskrifter kan innehålla. Det får ankomma på socialstyrelsen att
noga följa utvecklingen av den kommande regleringen och ta de initiativ
som erfarenheterna kan ge anledning till.

6 §•

Ansvarsbestämmelserna har utformats med ledning av bl. a. 20 § läkemedelsförordningen.

I 2 mom. anges uttryckligen vad som i subjektivt hänseende fordras
för ansvar. Någon särskild regel om straffrihet vid ringa oaktsamhet har
inte ansetts erforderlig. Med hänsyn till de teoretiska och praktiska svårigheter
som föreligger redan att bestämma vad som är oaktsamhet, torde
det vara att föredra att icke straffvärda förfaranden kan betraktas som
icke oaktsamma. Däremot har en särskild strafflatitud reserverats för
grova brott, dels av processekonomiska skäl och dels med tanke på att
inom branschen yrkesverksamma personer inte skall behöva riskera frihetsstraff
annat än vid grova förseelser.

7 §•

Paragrafen innehåller regler om förverkande. Dessa har utformats efter
mönster av 6 och 7 §§ narkotikastrafflagen.

8 §.

Enligt paragrafen skall det ankomma på socialstyrelsen att meddela
tillstånd enligt 2 och 4 §§. Tillstånd kan avse viss begränsad tid. Styrelsen

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

får återkalla tillstånd, när skäl finns därtill. Närmare föreskrifter om beviljande
och återkallande av tillstånd får meddelas av Kungl. Maj:t om så
behövs.

Vid tillståndsgivningen måste beaktas att regleringen inte på ett otillbörligt
sätt motverkar den fria konkurrensen inom näringslivet eller på
annat sätt medför omotiverade ingrepp i näringsfriheten.

Socialstyrelsens beslut i tillståndsfrågor kan överklagas enligt bestämmelserna
i 18 § allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600 ).
Besvärsinstans är Kungl. Maj :t i statsrådet.

Övergångsbestämmelserna

Den som vid förordningens ikraftträdande driver verksamhet söm enligt
förordningen kräver tillstånd av socialstyrelsen bör kunna fortsätta sin
verksamhet i avvaktan på att ansökan om tillstånd behandlas. Tillståndsfrågan
bör dock inte kunna hållas öppen någon längre tid. Ansökan om
tillstånd skall därför ges in före den 1 juni 1968 för att verksamheten skall
få fortsättas utan avbrott.

Lagrådet

Lagrådet har yttrat sig över följande inom socialdepartementet upprättade
författningsförslag, nämligen förslag till narkotikastrafflag, förslag till ändring
i lagen om straff för varusmuggling, förslag till ändring i lagen om
behandling i fångvårdsanstalt, förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård
samt förslag till ändring i barnavårdslagen.

Beträffande förslaget till narkotikastrafflag har lagrådet anfört.

3 §.

Enligt denna paragraf kan för narkotikabrott som är att anse söm crovt
domas till fängelse högst fyra år. Härunder inbegrips brott varigenom någon
för egen vinning kommit en mångfald människor att bli beroende av narkotika.
Med hänsyn till att sådana brott torde höra till de utpräglat samliällsfarliga
kan det sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu
högre. En viss jämförelse torde kunna göras med de allmänfarliga brotten
i 13 kap. brottsbalken, för vilka straffmaximum i regel är betydligt högre.
Innan närmare erfarenhet vunnits av den föreslagna straffskärpningens
verkan anser sig lagrådet emellertid inte böra förorda någon ytterligare
höjning av straffmaximum. Av viss betydelse för lagrådets ställningstagande
har varit bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som tillåter att
straffet i vissa fall sättes till fängelse sex år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6 §•

Bestämmelserna i första stycket om förverkande saknar motsvarighet
till den i 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken givna regeln att förverkandeförklaring
inte skall kunna drabba den som i god tro förvärvat avsedd
egendom eller särskild rätt därtill. Emellertid kan enligt sakens natur
knappast finnas underlag för god tro när det är fråga om förvärv av narkotika.
Skulle — mera undantagsvis — god tro vara för handen beträffande
förvärv av annan egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna, torde
godtroende förvärvare erhålla det erforderliga skyddet genom förbehållet
att förverkandeförklaring inte får meddelas om den är uppenbart obillig.
Förslaget torde därför kunna godtas i denna del.

Spörsmålet om skydd för tredje man aktualiseras också av den i paragrafens
andra stycke inrymda bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel
eller dess värde. Möjligheten att trygga tredje mans intresse får
i detta fall stor praktisk betydelse inte minst med tanke på att i begreppet
hjälpmedel vid narkotikabrott måste anses ingå transportmedel som bilar
och båtar. Brottsbalken, vars regler om förverkande av hjälpmedel vid
brott är intagna i 36 kap. 2 §, uppställer såsom förutsättning för förverkande
att hjälpmedlets ägare eller någon som var i hans ställe uppsåtligen
förövat brottet eller medverkat därtill. I 10 § lagen den 30 juni 1960 om
straff för varusmuggling anges samma förutsättning för att hjälpmedel
vid brott skall kunna förklaras förverkat. Uppenbarligen är angivna villkor
för förverkandeförklaring lika motiverat på förevarande område av
specialstraffrätten, och med hänsyn härtill förtjänar ifrågasättas huruvida
det inte bör införas jämväl i narkotikastrafflagens bestämmelse om
hjälpmedelsförverkande. Enligt upplysning vid föredragningen inför lagrådet
har det ansetts berättigat att utgå från att man i rättstillämpningen
kommer att uppställa samma förutsättning även beträffande förverkande
av hjälpmedel vid narkotikabrott. Att inte lagtexten innehåller uttrycklig
bestämmelse härom har uppgivits äga sin förklaring i att en regel i ämnet
med allmängiltig tillämpning inom specialstraffrätten planeras skola upptas
i brottsbalkens 36 kap. Förslag till sådan lagändring var ursprungligen
tänkt att föreläggas lagrådet samtidigt med förevarande lagrådsremiss och
att träda i kraft vid samma tidpunkt som narkotikastrafflagen. Och det har
framhållits att den slutliga behandlingen av ärendet rörande brottsbalksändringen
är förestående, varför det kan antas att ändringen blir genomförd
i nära anslutning till narkotikastrafflagens ikraftträdande. I och för
sig framstår enligt lagrådets mening såsom önskvärt att narkotikastrafflagen
vid promulgerandet upptar en villkorsbestämning till innehållet
motsvarande den som återfinns i 36 kap. 2 § brottsbalken och i lagen
om straff för varusmuggling. Det kan emellertid medges att en olägenhet
är förbunden därmed i det hänseendet att genomförandet av omförmälda

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 41

ändring i brottsbalken skulle nödvändiggöra jämkning av narkotikastrafflagen
strax efter det lagen antagits. Det synes inte saknas fog för antagande
att i den mån fallet blir föremål för bedömning i rättstillämpningen,
en analogisk tillämpning av 36 kap. 2 § brottsbalken kommer att tillgripas.
Under den korta tid, som förflyter innan den tillämnade uttryckliga regleringen
i ämnet föreligger, torde några praktiska olägenheter knappast behöva
befaras. Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet — ehuru
med tvekan — kunna också i denna del avstå från att rikta erinran mot
det remitterade förslaget.

Paragrafens andra stycke saknar liksom det första motsvarighet till vad
brottsbalken föreskriver om att förverkandeförklaring inte skall kunna
riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill
(se i förevarande avseende 36 kap. 2 § andra st. brottsbalken). Vad
gäller sådana hjälpmedel som utgörs av tillverkningsapparatur och råvaror
torde liksom i fråga om färdiga narkotika kunna åberopas att utrymmet
för godtrosförvärv är i det närmaste obefintligt på grund av sakens natur.
Beträffande hjälpmedel av annan art synes det vara berättigat att anlägga
den likaledes i det föregående framförda synpunkten att förbehållet rörande
uppenbart obilliga förverkandeförklaringar bereder det tillräckliga skyddet
för godtrosförvärvaren.

Vid propositionens avlåtande har föredragande departementschefen —
sedan han upplyst om att lagrådet godtagit förslaget till narkotikastrafflag
— anslutit sig till vad lagrådet anfört i anslutning till 6 § angående innebörden
av de i paragrafen intagna förverkandebestämmelserna.

Övriga lagförslag har av lagrådet lämnats utan erinran, utom såvitt angår
lagen om behandling i fångvårdsanstalt och lagen om nykterhets vård. Beträffande
dessa har lagrådet föreslagit viss komplettering av gällande straffbestämmelser.
De sålunda föreslagna kompletteringarna har gjorts i de
lagförslag, som förelagts riksdagen.

Utskottet

Allmänt

I propositionen tas upp dels frågor om vård och behandling av narkotikamissbrukare,
dels frågor rörande utformningen av det kontrollsystem
som avser narkotiska ämnen.

Vårdavsnittet behandlas av statsutskottet. I vårdorganisationen bör enligt
propositionen ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt
fortsatt behandling och eftervård. Vården bör ordnas inom ramen för den
socialvård och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

vilar på kommunala organ. Några lagstiftningsåtgärder för att utöka möjligheterna
att tvångsvis få till stånd vård av missbrukare föreslås f. n. inte
utan vården bör i första hand komma till stånd på frivillighetens väg.

Då det gäller kontrollsystemet, i vilken del propositionen behandlats av
andra lagutskottet, läggs fram förslag till en narkotikastrafflag. Till denna
lag överflyttas de bestämmelser om illegal befattning med narkotika som
nu finns i narkotikaförordningen. Vidare föreslås ändringar i lagen om
straff för varusmuggling, lagen om behandling i fångvårdsanstalt, lagen om
nykterhetsvård och barnavårdslagen. Slutligen anhåller Kungl. Maj :t om
riksdagens yttrande över två förslag till förordningar, nämligen ett om
kontroll av införsel och handel med injektionssprutor och kanyler samt
ett om ändringar i narkotikaförordningen.

Utskottet anser att de nu framlagda författningsförslagen är väl ägnade
att — såvitt avser lagstiftningen — tillgodose de önskemål som framförts
av bl. a. riksdagen om förbättrade möjligheter att effektivt och med kraft
bekämpa framför allt den grövre narkotikabrottsligheten i vårt land. Ett
genomförande av förslagen får dock ses som endast ett led i samhällets
olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet. Ett gott
resultat på preventionssidan kan inte nås utan att polis- och tullmyndigheterna
får tillräckliga resurser. En annan omständighet som inverkar härvidlag
är att det internationella samarbetet drivs med energi och effektivitet.

Enligt utskottets mening är det en fördel att Kungl. Maj :t i ett sammanhang
tagit upp olika aspekter på bekämpandet av narkotikamissbruket.
Vård- och preventionsfrågorna får nämligen inte ses isolerade från varandra,
varken då det gäller bedömningen i stort eller i de enskilda fallen.
Spörsmålet om samordning och avvägning mellan vård och prevention kommer
att ytterligare behandlas av narkomanvårdskommittén i dess fortsatta
arbete. Resultatet av detta kan självfallet kräva förnyat ställningstagande
från statsmakternas sida även i fråga om de åtgärder, som nu vidtas. Likaså
får man räkna med att den ökade kunskap som erhålles genom fortsatt
forskning och praktisk erfarenhet kommer att efter hand aktualisera en
omprövning av metoderna att bekämpa missbruket.

Förbud mot centralstimulaniia

Särskilt utmärkande för missbruket i Sverige av beroendeskapande
medel är att detta till stor del sker genom intravenös injektion av centralstimulerande
medel, t. ex. preludin och ritalina. Läkemedel tillhörande
denna grupp klassificeras i Sverige i åtskilliga fall som narkotika men
medlen omfattas inte av 1961 års allmänna narkotikakonvention och utgör
i andra länder inte samma problem som hos oss. Detta medför i sin tur
svårigheter när det gäller att bekämpa denna form av missbruk. Sverige

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

bär för övrigt föreslagit en utvidgning av den internationella kontrollen till
att avse även centralstimulerande medel.

Som ett led i bekämpandet av missbruket av centralstiinulantia yrkas i
motionerna I: 749 av herrar Sörenson och Svanström samt II: 953 av herr
Börjesson i Falköping rn. fl. att medlen skall totalförbjudas. Riskerna med
preparaten är enligt motionärerna så omfattande och de medicinska fördelarna
så begränsade, att de tveklöst kan försvinna ur marknaden. Skulle
särskilda sjukdomar, t. ex. narkolepsi, nödvändiggöra behandling med dessa
preparat kan licensförfarande tillämpas.

Ett förbud av det slag, som motionärerna förordar, kan ges den utformningen
att de medel, som bör omfattas av förbudet, avregistreras som farmacevtiska
specialiteter enligt läkemedelsförordningen. Beträffande sådana
medel, som tillverkas på apotek och ej är farmacevtiska specialiteter, har
socialstyrelsen möjligheter att utfärda bestämmelser om medlens försäljning.
Åtgärder i dessa avseenden hindrar inte att personer som lider av
narkolepsi eller andra sjukdomar, som anses kräva behandling med här
åsyftade centralstiinulantia, genom apoteken kan få tillgång till läkemedlen.

Enligt vad utskottet erfarit är inga större problem förknippade med den
legala hanteringen av centralstimulerande medel. Missbruket av dessa preparat
torde väsentligen avse insmugglade eller inom landet illegalt tillverkade
varor. Ett förbud av det slag som motionärerna eftersträvar kan
därför inte få någon direkt effekt i försöken att nedbringa missbruket i
Sverige. Såsom framhålls i motionerna skulle emellertid, mot bakgrunden
av de svenska framstötarna om en utvidgning av området för narkotikakontrollen,
ett totalförbud mot centralstiinulantia kunna få vissa indirekta
verkningar. Ett sådant förbud skulle utåt demonstrera vilken vikt vårt
land fäster vid att även dessa medel blir föremål för internationell kontroll.
På längre sikt skulle således, som motionärerna anför, ett förbud kunna
tänkas påverka det kontrollsystem, vars effektivitet är en förutsättning för
att med gott resultat komma åt den illegala narkotikahanteringen. Som
ett ytterligare skäl kan åberopas, att det naturligtvis inte finns anledning
att tillåta ett narkotiskt medel om inte vägande medicinska skäl talar för
behovet av detta. Det torde emellertid inte vara möjligt att i ett sammanhang
göra en prövning i detta hänseende av samtliga centralstimulerande
medel. Dessa medel utgör en inte helt homogen grupp ämnen, som har
olika kraftig centralstimulerande effekt och skilda medicinska användningsområden.
Vissa centralstiinulantia omfattas därtill inte av narkotikaförordningen.
Med hänsyn till det sagda måste enligt utskottets mening
frågan om åtgärder för att hindra försäljning av centralstimulerande medel
övervägas på grundval av medicinsk och social dokumentation från fall
till fall eller för varje grupp. Sådana överväganden bör som narkomanvårdskommittén
föreslagit ankomma på socialstyrelsen. Resultatet av prövningen
får bli avgörande för vidare åtgärder av socialstyrelsen i de fall då

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

medlet anses sakna medicinskt berättigande. Enligt utskottets mening bör
därvid i första band komma i fråga förhandlingar mellan styrelsen och
tillverkare av läkemedlet. Denna väg har med framgång beträtts då det
gäller preludin. Läkemedlet är numera efter begäran av tillverkaren avregistrerat
som farmacevtisk specialitet. Frågan om möjligheterna att på
denna väg få ytterligare preparat avförda från den svenska marknaden är
sedan eu tid föremål för socialstyrelsens överväganden. Utskottet vill emellertid
erinra om att socialstyrelsen har möjlighet att oavsett medgivande
från registreringshavaren återkalla registreringen av viss specialitet, sedan
registreringshavaren beretts tillfälle att yttra sig. Det är angeläget att denna
möjlighet används då så anses påkallat. Vad utskottet sålunda anfört bör
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Med det anförda har utskottet besvarat
förevarande motionsyrkande.

Narkotikabrott m. m.

I propositionen föreslås betydande straffskärpningar då det
gäller smuggling samt tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav
av narkotika. Straffmaximum föreslås sålunda höjt från fängelse ett år —
eller i fråga om smuggling två år — till fängelse fyra år. Vidare föreslås
en utvidgning av det kriminaliserade området till att avse även vissa handlingar
som nu är straffria. Utskottet biträder dessa förslag. Även om man
inte bör överdriva betydelsen av de föreslagna straffskärpningarna, måste
dessa dock ses som ett naturligt och nödvändigt led i kampen mot den typ
av brottslighet, som åtgärderna riktar sig mot. Departementschefen understryker
ett uttalande av narkomanvårclskommittén, att kontrollorganisationens
verksamhet måste utformas så, att den ej motverkar utan understöder
samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare.
De synpunkter han i detta sammanhang utvecklar om valet av
påföljd vid narkotikabrott och om tillämpningen av reglerna om åklagares
rätt att icke tala å brott ansluter sig utskottet till. I sistnämnda hänseende
vill utskottet understryka vikten av en liberal tillämpning av reglerna.
Detta gäller särskilt i de fall då en missbrukare, som gjort sig skyldig till
brott, är villig underkasta sig vård. Höjningen av maximistraffen är inte
avsedd att leda till en slentrianmässig skärpning av straffen för alla norkotikabrott.
De rättstillämpande myndigheterna måste beakta att straffskärpningarna
i främsta rummet motiverats av önskemålet att kunna döma
till verkligt kännbara straff, då det gäller personer som rent yrkesmässigt
sysslar med den illegala narkotikahanteringen.

I detta sammanhang behandlar utskottet den i den allmänna debatten
ofta diskuterade frågan om innehav av narkotika för eget
bruk bör vara straffbelagt. Enligt artikel 33 i 1961 års allmänna narkotikakonvention
skall konventionsstaterna inte tillåta, att någon innehar
narkotika utan tillstånd. Konventionen utgör således hinder mot att lämna

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 45

innehav av sådant narkotiskt medel straffritt, soin omfattas av konventionen.
De svenska bestämmelserna om straff för olaga innehav avser härutöver
— i likhet med vad som gäller för andra narkotikabrott — även de
ämnen i övrigt, exempelvis vissa centralstimulantia, som omfattas av den
svenska narkotikaförordningen. Förslaget till narkotikastrafflag innebär
inte någon ändring i fråga om det straffbara området. I motionen I: 750
av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg yrkas, att riksdagen skall uttala
att Kungl. Maj :t bör ta initiativ till sådan ändring av narkotikakonventionen
att de till denna anslutna staterna i sin nationella lagstiftning kan inrymma
möjlighet till straffrihet för innehav av narkotika i icke grava fall.
Möjligheterna till åtalseftergift eller överlämnande till särskild vård genom
domstols beslut är inte helt ändamålsenliga i detta sammanhang eftersom
polisundersökning måste företagas och många vårdbehövande torde dra sig
redan för de obehag som är förenade därmed. Enligt motionärernas mening
skulle därför en lagregel som gav möjlighet till straffrihet ha en positiv
effekt. Motionärerna föreslår att den närmare utformningen av regeln blir
ytterligare utredd.

År 1966 hade riksdagen att ta ställning till ett motionsyrkande med
samma syfte som det aktuella. Andra lagutskottet avstyrkte yrkandet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande, nr 61. Utskottet hänvisade bl. a. till ett
under remissbehandlingen gjort uttalande av riksåklagarämbetet att ett
påstående av en för narkotikahandel misstänkt person att hos honom anträffad
narkotika endast innehades för eget bruk ofta skulle vara svårt att
motbevisa och att ett genomförande av motionärens förslag därigenom
skulle avsevärt försvåra polisens och åklagarnas arbete vid bekämpningen
av den illegala narkotikahandeln. Utskottet framhöll vidare att den genom
motionsyrkandet aktualiserade frågan hade mycket starkt samband med
vårdfrågan, som då befann sig under utredning av narkomanvårdskommittén.

Frågan huruvida innehav av narkotika — och då i synnerhet ringa innehav
eller innehav för eget bruk — skall vara straffbelagt har ingående
övervägts under förarbetet till den nu aktuella lagstiftningen. Narkomanvårdskommittén
har kommit till slutsatsen att allt otillåtet innehav av
narkotika fortfarande bör vara straffbelagt. Denna uppfattning delas eller
lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser. Departementschefen
biträder kommitténs förslag. Han åberopar som skäl härför, förutom anslutningen
till den allmänna narkotikakonventionen, de synpunkter andra
lagutskottet anförde år 1966 angående polisens möjligheter att komma åt
den grövre brottsligheten.

Frågan om otillåtet innehav av narkotika bör vara kriminaliserat har
alltså blivit utförligt belyst sedan riksdagen för något mer än ett år sedan
tog ställning till problemet. De brottsbeivrande myndigheterna har utifrån
sina erfarenheter betonat betydelsen av att det kriminaliserade området

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

inte begänsas i förhållande till vad som nu gäller. Utskottet anser att stor
vikt måste fästas vid denna bedömning och vill därför inte förorda att ens
lindrigare fall av innehav av narkotika avkriminaliseras. De icke önskvärda
effekter som kan bli följden av ett sådant ställningstagande genom att missbrukare
drar sig för att söka vård, får man i möjligaste mån söka undanröja.
Utskottet får härvidlag hänvisa till vad ovan anförts angående reglerna
om rätten för åklagare att icke tala å brott. Beträffande det av motionärerna
anförda argumentet att även i de fall, där åtal inte väcks eller
där adekvat vård kommer till stånd efter domstolsprövning, medför förundersökningen
obehag för den enskilde, bör påpekas att en eventuell strafffrihet
för ringa innehavsbrott i många fall inte skulle hindra att förundersökning
och handläggning vid domstol behövde ske för att utröna om
brottet var att betrakta som ringa. Med hänsyn till utskottets inställning
till kriminaliseringen av innehav av narkotika kan utskottet inte tillstyrka
att vårt land nu skulle yrka på ändring av narkotikakonventionen i det
av motionärerna angivna avseendet.

I motionerna I: 748 av herr Strandberg samt II: 955 av fru Heurlin och
herr Oskarson tas upp en fråga om utvidgning av det straffbara området
vid narkotikamissbruk. Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära
utredning om kriminalisering av handlingar som består i upplåtande av
lokal för sådant missbruk.

I 5 § förslaget till narkotikastrafflag stadgas, att om flera medverkat till
brott enligt lagen och brottet avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse
gäller bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Enligt 4 § i detta kapitel
skall vad som är stadgat om den som utfört gärningen tillämpas även
på annan som främjat den brottsliga gärningen med råd eller dåd, d. v. s.
med fysiska eller psykiska medel. Varje medverkande är självständigt ansvarig,
således oberoende av om annan medverkande kan straffas eller ej.
I specialmotiveringen till de olika bestämmelserna i narkotikastrafflagen
framhåller departementschefen, att genom reglerna om kriminalisering av
medverkan finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k.
knarkarkvartar, d. v. s. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.
Utskottet, som även i detta avseende biträder det framlagda förslaget,
anser att syftet med motionsyrkandet väsentligen tillgodosetts genom
att i lagförslaget införts en uttrycklig bestämmelse om att medverkan
till bl. a. överlåtelse av narkotika är straffbar. Motionsyrkandet synes därför
inte påkalla någon riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 748 och II: 955 yrkas även att riksdagen skall anhålla
om utredning av frågan om polisen bör få ökade befogenheter att gå in i
»knarkarkvartar» och medtaga där befintliga personer för identifiering
och registrering.

I 28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om husrannsakan. Förekommer
anledning att brott förövats, varå fängelse kan följa, får husrann -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 47

sakan företas för att söka efter föremål, som är underkastat beslag, för
att utröna omständighet som kan ha betydelse för utredningen och för att
bl. a. gripa den misstänkte. I fråga om husrannsakan hos annan än denne
gäller vissa inskränkningar. I lägenhet som är tillgänglig för allmänheten
eller brukar utgöra tillhåll för »lösdrivare eller förbrytare» får i nyss angivna
syfte husrannsakan företas även vid rena bötesbrott.

Narkomanvårdskommittén har kommit till uppfattningen, att bestämmelserna
om processuella tvångsmedel är tillfredsställande när det gäller
att bekämpa den illegala narkotikahanteringen. Under remissbehandlingen
har ingenting framkommit som motsäger detta. Mot denna bakgrund finner
utskottet det inte motiverat att begära en sådan utredning, som motionärerna
avser. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet. Det finns dock
anledning att, i likhet med departementschefen, understryka att det är
angeläget att gällande bestämmelser på detta område utnyttjas effektivt.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att kontroll
beträffande hanteringen av injektionssprutor och kanyler bör prövas.

Några regler om begränsningar för utlämnande av sprutor och kanyler
till allmänheten upptas inte i den föreslagna förordningen. I motionerna
I: 746 av herr Högström och fru Lilly Ohlsson samt II: 956 av fru Holmberg
m. fl. riktas kritik mot detta förhållande. Motionärerna vill att förordningen
skall kompletteras med regler om att inköp av varorna får ske
endast mot uppvisande av recept, rekvisition eller läkemedelskort.

Enligt utskottets mening är det svårt att dra några bestämda slutsatser
om verkningarna i olika avseenden av en reglering på detta område. Med hänsyn
härtill bör regleringen, såsom också departementschefen föreslagit, inte
från början göras alltför restriktiv. Samtidigt är det av värde om de vunna erfarenheterna
av regleringen snabbt kan föranleda de åtgärder _ även i

skärpande riktning — som är påkallade. Ivungl. Maj :t och socialstyrelsen
bör därför få möjlighet att utfärda tillämpningsföreskrifter inom den relativt
vida ram som det föreliggande förslaget till förordning medger. Utrymme
finns för att i denna ordning åstadkomma en så långtgående reglering
som motionärerna förordar. Utskottet kan på grund av det anförda inte tillstyrka
motionsyrkandet.

Författningstexten

Beträffande utformningen av författningstexten bör en redaktionell jämkning
vidtas i 6 § första stycket andra punkten förslaget till narkotikastrafflag
så att den där upptagna förverkanderegeln får samma avfattning som
motsvarande bestämmelse i ett förslag till ändring i 36 kap. 1 § brottsbalken,
som, enligt vad som förutskickats, Kungl. Maj :t inom kort kommer att
framlägga om ändrad lagstiftning om förverkande på grund av brott.

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1968

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda författningsförslagen
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra göras i det genom förevarande proposition,
nr 7, framlagda förslaget till narkotikastrafflag —
antaga lagförslaget med den ändringen att 6 § erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

6 §•

(Utskottets förslag)

Narkotika som varit föremål för
brott enligt denna lag eller värdet
därav samt vinning av sådant brott
skall förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt. Detsamma gäller
förlag för sådant brott eller dess
värde, när mottagande av förlaget
utgör brott enligt denna lag.

Narkotika som varit föremål för
brott enligt denna lag eller värdet
därav samt vinning av sådant brott
skall förklaras förverkat, om det
ej är uppenbart obilligt. Detsamma
gäller förlag för sådant brott eller
dess värde, om förlaget mottagits
och mottagandet utgör brott enligt
denna lag.

Föremål som---------skäl föreligger.

Injektionsspruta eller----------uppenbart obilligt.

B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen
framlagda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den
30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

2) lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den
6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

3) lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

4) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 971;

G. att riksdagen i anledning av de genom propositionen
framlagda förslagen till

1) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14
december 1962 (nr 704),

2) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor
och kanyler,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna vad utskottet anfört;

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

D. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 749 och
II: 953, såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ge till känna vad utskottet
anfört om förbud mot centralstimulerande medel, samt

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:746 och 11:956,

2) motionerna 1:748 och 11:955,

3) motionerna 1:749 och 11:953, såvitt de hänvisats till

lagutskott och i den mån de icke behandlats under D.,

4) motionen I: 750, såvitt den hänvisats till lagutskott,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1968

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s),
Hiibinette (h)*, Dahlberg (s), Edström (fp)*, Wanhainen (s), Blom (fp)*
och fru Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp), fru Ekendahl (s), fröken Wetterström (h)*, herrar Bengtsson i
Varberg (s), Gomér (ep), Svensson i Kungälv (s) och Göransson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.