Andra Kammatens Tillfälliga Utskott» (IV.v 3) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1893:Tfu311 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammatens Tillfälliga Utskott» (IV.v 3) Utlåtande N:o 11.

im: } ny

■j in c

N:o 11.

Ank. till Eiksd. kansli d. 10 mars 1893, kl. 5 e. in.

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 5,
angående förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare
och arbetsgifvare.

I motion n:o 143 i Andra Kammaren föreslår herr Ernst Beckman,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning
rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om förliknings- och
skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgifvare, samt om framläggande
för Riksdagen af de förslag, som med anledning häraf må synas påkallade.

Motionären påminner om, att han vid sistlidet års lagtima riksdag
framlade en motion i samma ämne, hvilken då understöddes af femton
bland kammarens ledamöter. Andra Kammarens första tillfälliga utskott,
dit motionen hänvisades, tillstyrkte densamma enhälligt. Vid det slutliga
afgörandet förkastades förslaget med 89 röster mot 65. Då emellertid
mer än ett sjuttiotal af kammarens ledamöter voro frånvarande,
anser motionären voteringens utgång icke med visshet kunna betraktas
som ett uttryck för flertalets inom kammaren uppfattning i frågan.

Detta förhållande, anser motionären vidare, äfvensom den omständigheten,
att de skäl, som under diskussionen i kammaren anfördes mot
förslaget, enligt hvad som tydligt fraraginge af de gjorda uttalandena,
delvis måste anses hafva berott på en missuppfattning af förslagets
omfång och innebörd, utgöra för motionären anledning att å nyo framlägga
samma anhållan om en utredning af denna vigtiga fråga — en utredning,
som det ur flera synpunkter synes honom vara rigtigast att
icke längre uppskjuta.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o It.

Efter att hafva hänvisat till sin motion härom n:o 196 vid lagtima
riksdagen 1892 och till Andra Kammarens första tillfälliga utskotts i
anledning af densamma afgifna utlåtande n:o 20, i hvilka båda framställningar
skälen för förslaget och utlandets lagstiftning i ämnet närmare utvecklas,
fortfar motionären:

»Jag tillåter mig endast att här i korthet erinra om vigten, ej blott
för den enskilde arbetsgifvaren och arbetaren, utan ock för samhället,
att uppkommande tvistigheter biläggas utan anlitande af strejkens eller
stängningens tveeggade vapen. Upplågandet af dylika strider återverka
menligt ej blott på den yrkesgren, inom hvilken de ega rum, utan på
större eller mindre delar af näringslifvet i dess helhet, hvarjemte de
städse utgöra en fara för den allmänna ordningen.

»Uppenbart är, att underhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare
till tvistigheters biläggande föras med mindre utsigt till framgång,
om underhandlarne väljas först då, när striden hotar att utbryta
eller kanske redan uppflammat, och lidelserna å ömse sidor inkräktat
på den lugna besinningen. Ombuden böra derför utses redan under
fredens dagar för att stå såsom jemförelsevis opartiske, när deras tjenster
påkallas. Häri ligger den stora fördelen af stående förlikningsnämnder,
utsedda af arb^fare och arbetsgivare, antingen för eu enskild
fabrik, för ett visst yrke eller för grupper af yrkesgrenar. Sjelfva hörnstenen
för dessa nämnders verksamhet är medgivandet från både arbetstagare
och arbetsgifvare, att man icke å någondera sidan sätter hårdt
mot hårdt, icke inlåter sig på strejk eller stängning, innan tvistepunkterna
förelagts förtroendemännen och de inom sig behandlat frågan på gemensamt
sammanträde.

»Redan i denna omständighet — att stridigheterna måste dragas
inför förlikningsnämnden — ligger en viss garanti mot att löpa åstad i
första uppbrusning^). Och detta betyder ofta att man icke löper åstad
alls. Man föredrager att på ett eller annat sätt ordna sina mellanhafvanden,
hellre än att kastas in i arbetsinställelsernas äfventyr och
lidanden. Icke sällan behöfves endast en klarare insigt i rådande förhållanden
för att tanken på strid skall öfvergifvas. Ett stort antal
strejker skulle säkerligen aldrig utbrutit, om arbetsmarknadens ställning
varit för arbetarne tillräckligt bekant. Mången lönestrejk har börjats
under tryckta konjunkturer, hvilka uppenbarligen för tillfället fullständigt
omöjliggjort löneförhöjning. Andra hafva framkallats af ömsesidigt
missförstånd. Sådana strejker skulle mycket ofta kunnat undvikas genom
gemensamma öfverläggningar inom förlikningsnämnder, der arbetare
och arbetsgifvare mötas för underhandlingar på sakkunskapens neutrala

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

mark i syfte att undanrödja hvad som kan stå i vägen för godt samarbete.

»Lyckligtvis hafva hittills i stort sedt vårt lands arbetare och
arbetsgifvare, äfven då meningsskiljaktigheter rådt, uppträdt med erkännansvärd
sans och måtta. Men just för att ytterligare befästa detta
lyckliga förhållande synes en utveckling af förlikningstanken vara af
ovärderlig nytta.

»Den närmare utveckling af detta mitt förslag, hvilken föreligger i
den vid förra årets lagtima riksdag afgifna motionen, ger vid handen,
att detsamma icke afser s. k. näringsdomstolar, en institution som har
till uppgift att med laga kraft afdöma rättstvister mellan arbetare och
arbetsgifvare, d. v. s. väsentligen mål rörande kränkning eller olika
tydning af redan ingångna arbetsaftal. Förliknings- och skiljenämnder
hafva till mål att söka åvägabringa öfverenskommelse i godo och i vissa
fall meddela utslag, med eller utan åliggande för parterna att rätta sig
derefter, i intressetvister mellan arbetstagare och arbetsgifvare, d. v. s.
väsentligen tvister rörande arbetslön, arbetstid och arbetssätt, personlig
behandling och andra ämnen, som kunna göras till föremål för aftal för
framtiden.

»I fråga om behofvet äfven hos oss af sådana förliknings- och skiljenämnder
tala de senare årens industriella förhållanden, synes det mig,
för sig sjelfva.»

Såsom äfven i motionen framhålles, äro de stridigheter, som kunna
uppstå mellan arbetsgifvare och arbetare i arbetsförhållandet, väsentligen
af två olika slag, nemligen rättstvister och s. k. intressetvister. Rättstvisterna
röra sig om bestående, det andra slaget, intressetvisterna, om
framtida arbetsaftal. »I de förra är det fråga om tolkningen af vilkoren
i ett redan ingånget aftal; i de senare om att uppgöra vilkoren för
ett nytt.»

Till rättstvister äro att räkna exempelvis: afskedande eller lemnande
af tjenst före utgången af öfverenskommen uppsägningstid; innehållande
af lön; tvist om, huruvida vissa överenskommelser blifvit aftalade och
löften gifna eller ej; tvist om rätta tolkningen af ingångna aftal; arbetsbetygs
innehåll; åtskilliga skadeståndsfrågor, då de röra arbetsförhållandet;
förolämpningar af den art, som enligt lag kan åtalas.

Såsom föremål för intressetvister kunna nämnas: frågor om löneförhöjning
eller lönenedsättning för framtiden; om förlängning eller förkortning
af arbetstid; om ändring af lönesystem; om ändringar i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

fabrikens eller verkstadens inredning, som arbetarne kräfva, eller som,
företagna af arbetsgifvaren, väcka de förres missnöje, men som i intetdera
fallet beröra gällande fabrikslagstiftning; om arbetares afskedande
af anledning, som väcker kamraternas ogillande; om kitslighet samt hänsynslös
och hård behandling från förmäns sida af den art, att beteendet
ej är enligt lag straffbart.

Somliga tvister kunna stå på gränsen mellan båda slagen och vara
att räkna till det ena eller det andra, allt efter beledsagande omständigheter.

Båda slagen af tvister kunna bestå mellan en arbetsgifvare och
en eller derå arbetare eller mellan grupper af arbetsgifvare och arbetare.

Den åtskilnad, som föreligger mellan rättstvisterna och intressetvisterna
så väl till beskaffenhet som till behandling, är ock till god del
af mera teoretisk än praktisk betydelse.

Rättstvister i arbetsförhållandet afgöras i vårt och flera andra land
af de vanliga domstolarne på samma sätt som tvister och brottmål i
allmänhet, hvarjemte lagen om skiljemän af den 28 oktober 1887 lemnar
ett medel till enklare och snabbare afdömande äfven af dylika slags
mellanvaranden, hvilket medel dock i sin nuvarande form för sådant
ändamål är rätt bristfälligt och sällan eller aldrig användes. Den förliknings-
och fattigsakförareinstitution, som finnes i våra båda största
städer, gör det der lättare för arbetaren att genom bemedling eller inför
domstol söka sin rätt. På landsbygden åter är den långsamma rättsskipningen
ganska ogynsam för dylika måls afgörande.

I flera andra land har den allmänna rättsskipningens dyrhet eller
långsamhet äfvensom behofvet att i dylika stridigheter först och främst
komma vänlig uppgörelse åstad gifvit anledning till inrättande af särskilda
s. k. näring sdomstolar för behandling af rättstvister mellan arbetsgifvare
och arbetare. Dessa äro för sådant ändamål sammansatta af arbetsgifvare
och arbetare till lika antal. De hafva i uppdrag att i första hand söka
förmå parterna att i godo uppgöra saken; först sedan förlikning visat
sig omöjlig, vidtager rättslig förhandling och afkunnas dom, som då eger
laga Israft och exeqveras med laga medel.

A andra sidan hafva de under detta århundrade i antal, omfattning
och våldsamhet tilltagande intressetvisterna föranleda äfvenledes i flera
land, upprättandet af ständiga förliknings- och skiljenämnder, än på enskild
väg genom de tvistande arbetsgifvarne och arbetarne sjelfva och än på
statens initiativ genom lagstiftning. Äfven dessa förliknings- och skiljenämnder
äro sammansatta till lika antal af arbetsgifvare och arbetare.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

De hafva till främsta uppgift att förlika de tvistande och förmå dem
att genom ömsesidigt tillmötesgående blifva ense. Om denna medling
misslyckas, afkunna de äfven utslag med eller utan rättslig kraft och
med eller utan af parterna på förhand ingången förbindelse att åtnöja
sig med utslaget.

Näringsdomstolen och förliknings- och skiljenämnden äro än helt
och hållet åtskilda till sammansättning och verksamhet, än mer eller
mindre förenade, så att näringsdomstolen, för ändamålet försedd med
särskilt tillkallade bisittare, kan fungera som förliknings- och skiljenämnd,
eller så att ett utskott af förliknings- och skiljenämnden äfven
upptager till behandling rättstvister.

Utskottet vill, i anledning af motionen, i största korthet redogöra
för båda dessa inrättningars förekomst, beskaffenhet och förrättning i
åtskilliga land, för så vidt de äro ständiga och af lagstiftningen erkända.
I det följande upptagas näringsdomstolarne under kategorien A) och
förliknings- och skiljenämnderna under kategorien B).

Frankrike:

Ä) Med anor från äldre tid upprättades i Lyon 1806 af Napoleon
det första conseil de prud’hommes (godemansråd) för att ))i godo slita de
tvister, som dagligdags uppstå mellan fabrikanter och arbetare». Liknande
domstolar koramo snart till stånd i ett flertal orter. År 1886
funnos i Frankrike 136 sådana domstolar. Dessa franska näringsdomstolar
hafva mer eller mindre utgjort förebilden för motsvarande inrättningar,
som bragts å bane i andra land.

Ett conseil de prud’hommes inrättas för en ort af handelsministern
på förslag eller med samtycke af vederbörande kommunalråd. Det består
af arbetsgivare och arbetare till lika antal, hvilka väljas de förre
af arbetsgifvarne och de senare af arbetarne, grupperade i yrkesklasser.
Valrätt ega å ena sidan alla arbetsgivare inom de industrigrupper, för
hvilka domstolen är upprättad, om de fylt 25 år, sedan fem år tillbaka
betala näringsskatt och under tre år varit bosatte inom domstolens område
— å andra sidan alla förmän och arbetare, hvilka fylt 25 år,
tillhöra ifrågavarande yrkesgren och sedan tre år äro bosatte inom
domstolens område. För valbarhet kräfves att hafva fylt 30 år och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o .1) Utlåtande N:o 11.

kunna läsa och skrifva. Ordföranden väljes af domstolens medlemmar
ur deras egen krets. Tages till ordförande en arbetsgivare, bör vice
ordföranden vara arbetare, och tvärt om. Ordföranden väljes på ett år.
Hälften bland bisittarne afgår hvart tredje år, men kan återväljas.

Domstolen eger att behandla stridigheter mellan arbetsgivare och
arbetare äfvensom mellan dessa senare inbördes, då tvisterna röra sig
om yrkesarbetet och arbetsförhållandet.

Utom befattningen med arbetstvister har conseil de prud’hommes
att undersöka och fastställa fakta vid öfverträdelse af näringsförordningarna,
hvartill komma åtskilliga förvaltningsuppgifter.

Hvarje tvist hänskjutes först till domstolens förlikningsbyrå; lyckas
ej medlingen, bringas saken inför allmänna byrån, hvilken består af ordföranden
och minst två arbetsgifvare och arbetare. Inför förlikningsbyrån
infinna sig parterna frivilligt, eller ock anmäler klagande parten
saken, hvarpå den åklagade inkallas. Uteblifver han, eger käranden rätt
att omedelbart föra saken inför allmänna byrån. Mot dennas dom kan
vädjas till handelsdomstolen, i fall tvisteföremålets värde öfverskrider
200 francs.

Den 17 mars förlidet år antogs af deputeradekammaren en lag,
hvarigenom ganska vigtiga ändringar skulle införas uti organisationen
af conseils de prud’hommes, dock med bibehållande af dess hufvudkarakter.
Utskottet har sig ej bekant, huruvida denna lag sedan blifvit
promulgerad.

B) Conseils de prud’hommes ega äfven att behandla intressetvister,
derest båda parterna frivilligt öfverenskomma härom. Af större betydelse
har deras verksamhet på detta område icke varit — som det
anses, bland annat på grund af en för detta syfte mindre lämplig sammansättning.

År 1886 framlades i franska deputeradekammaren ett af dåvarande
handelsministern Lockroy utarbetadt förslag om inrättande af särskilda
förliknings- och skiljenämnder för biläggande af intressetvister, men ledde
då till ingen åtgärd. Strejken i Carmaux sistlidet år förorsakade, att
frågan åter upptogs till behandling, hvaraf frukten blifvit lag angående
förlikning och afgörande medelst skiljedom af tvistiglieter utaf kollektiv
natur mellan arbetsgifvare eller principaler å ena sidan samt arbetare eller
biträden å den andra af den 27 december 1892.

Enligt denna lag, som offentliggjorts i »Journal Officiel» för den 28
i förberörda månad, kan, vid fall af oenighet emellan ofvannämnda
parter beträffande arbetsvilkoren, tvistespörsmålet underställas en förlikningsnämnd
(comité de conciliation) eller, derest tillfredsställande

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o IL

lösning icke härigenom uppnås, hänskjutas till afgörande af en skiljedomstol
(conseil d’arbitrage).

För sådant ändamål må till vederbörande fredsdomare inlemnas ansökan,
som, jemte angifvande af de tvistande parternas namn och hemvist
samt föremålet för oenigheten, skall innehålla uppgift å de personer,
som af de sökande utsetts till biträde eller ombud, och hvilkas antal
icke får öfverstiga fem.

Denna ansökan åligger det fredsdomaren att kostnadsfritt delgifva
motparten, som eger att derå inom tre dagar afgifva svar, hvari, om
förlikningsförslaget antages, skola meddelas namnen å motpartens delegerade,
hvilka likaledes ej kunna vara flere än fem.

Om på sådant sätt enighet vinnes emellan de tvistande, upprättas
af fredsdomaren protokoll angående det som öfverenskommits, hvilket
protokoll undertecknas af parterna eller deras fullmägtige. Uppnås åter
ingen öfverenskommelse, skall fredsdomaren anmoda parterna att utse
antingen hvardera en eller flere skiljemän, eller också gemensamt en
skiljedomare. Enas icke skiljemännen om lösningen af tvistefrågan,
kunna de i sin ordning förordna skiljedomare sinsemellan, men komma
de ej heller öfverens härom, skall sådan skiljedomare utnämnas af presidenten
i närmaste civildomstol.

Efter hvad i lagen vidare bestämmes, skall särskilt vid fall af
arbetsinställelser, derest försök till förlikning icke göres af de intresserade
sjelfva, fredsdomaren på embetets vägnar vidtaga åtgärder i detta
syfte, hvarvid hans tillvägagående hufvudsakligen är detsamma som då
han handlar efter parternas uppdrag.

De vid ifrågavarande förhandlingar förda protokoll skola förvaras å
fredsdomarens kansli, och afskrift af protokollet skall kostnadsfritt tillställas
ej mindre hvardera parten än äfven, genom vederbörande prefekt,
handels- och industriministern i Paris, och förhandlingarna skola derhos
delgifvas mairen i de kommuner, i hvilka tvisten varit rådande, och
genom denne funktionärs försorg offentliggöras medelst anslag. De
kostnader, hvilka uppstå genom förhandlingarna, bestridas af vederbörande
kommun, som också skall tillhandahålla lämplig lokal för
sammanträdena.

De i lagen omnämnda skiljedomare eller delegerade kunna också
vara qvinnor.

Såsom man af detta lagförslag ser, gäller det endast arbetstvister
af kollektiv natur. Tvister enskilde arbetare och deras arbetsgivare
emellan höra under behandling af conseils de prud’hommes.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

Belgien:

Ä) Conseils de prud’hommes finnas efter franskt mönster och med
i allmänhet oväsentliga afvikelser inrättade på samma sätt som de franska.
Dock utnämnas ordföranden och vice ordföranden samt sekreteraren
bland personer, uppsatta på förslag af näringsdomstolens ledamöter.
Dessa domstolar ega äfven att döma till böter, högst 25 francs,
för oredlighet och handlingar, som äro egnade att störa ordning och
disciplin i arbetet.

B) Genom lag af 16 augusti 1887 bestämdes, att på hvarje ort, »der
det visar sig ändamålsenligt», skall inrättas ett industri- och arbetsråd
(Conseil de 1’Industrie et du Travail). Det väljes på samma sätt som
Conseil de prud’hommes, består till lika antal af arbetsgifvare och arbetare,
fördelas på så många sektioner, som inom orten finnas industrigrenar,
hvilka förena i sig nödiga element för en verksam representation
i rådet, och har till uppgift att »rådgöra om arbetsgifvarnes och arbetarnes
gemensamma intressen, förebygga uppstående tvistigheter och,
der så är nödigt, slita dem». Enligt uppgifter af nytt datum lära dessa
industri- och arbetsråd ej hafva fått någon betydelse.

Schweiz:

Ä) Conseils de prud’hommes efter franskt mönster finnas i kantonerna
Geneve och Neuenburg. I Geneve finnes en näringsdomstol af 30
medlemmar för hvarje näringsgrupp. En högre instans finnes, bildad ur
de olika näringsdomstolarne, till hvilken kan vädjas från dessa.

Österrike:

A) En lag af 1869 meddelar bestämmelser om näringsdomstolar efter
mönstret af de äldre franska conseils de prud’hommes. År 1891 voro
för den större industrien fem sådana näringsdomstolar inrättade, två för
jernindustrien och tre för textilindustrien, oberäknadt de för den mindre
industrien och handtverken inrättade skiljenämnderna.

B) Genom näringsförordningen af 1883 skapade staten för handtverket
och handeln med deri sysselsatte arbetare en organisation i form
af lagtvungna yrkesföreningar, hvilka hvarje man af facket måste tillhöra
och för hvilka förliknings- och skiljenämnder kunde upprättas.

Bill. till Riksd. Prof. 18.93. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Häft. 4

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

För de fabriksmessigt drifna yrkena åter saknades ännu en organisation,
egnad att bringa arbetsgivare och arbetare närmare hvarandra.
Af dénha anledning bch »i syfte att främja den sociala freden ihellan
arbetsgivare och afbetarne» framlade österrikiska regeringen den 17
juni 1891 för deputeradekammaren två lagförslag, det ena gällande
fabriksindustrien och det andra grufdriften. I båda föreslås upprättande
af lagtvungna yrkesföreflingar af arbetare å ena sidan och af arbetsgivare
å andra, hvilka båda organisationer skola yrke för yrke sammanlänkas
genom förliknings- och skiljenämnder.

Deputeradekammaren tillsatte i anledning af dessa förslag ett undersökningsutskott,
hvilket till i augusti sistlidet år hade inhemtat talrika
utlåtanden från yrkesmän. Dessa utlåtanden äro på det stora hela afstyrkahde.
Frågan har, så vidt utskottet vet, ännu icke kommit under
slutlig behandling.

Tyskland:

Ä) De näringsdomstolar (Gewerbegerichte), hvilka genom lagen af
den 29 juli 1890 organiserats i Tyskland, upprättas i regeln genom beslut
af vederbörande kommuner och bekostas af dessa. De kunna bestå
af en eller flere afdelningar eller kamrar och utöfva sin verksamhet
inom ett utstakadt område af en eller flere kommuner. De bestå dels
af en ordförande jemte hans ställföreträdare, hvilka icke få vara arbetsgivare
eller arbetare, och hvilka tillsättas af magistraten eller, der
sådan saknas, af kommunälrepresentationen, och dels af minst fyra bisittare,
af hvilka två böra vara arbetsgivare och två arbetare. Den
förra hälften af dessa bisittare utses af arbetsgifvarne och den senare
af arbetarne genom omedelbart val med slutna sedlar. Valrätt eger
hvarje man, som fylt 25 år och minst ett år varit bosatt eller haft sin
sysselsättning inom domstolens område. Valbar åter är den, som fylt
30 år och minst två år varit bosatt eller haft sin sysselsättning inom
området.

Näringsdomstolens vigtigaste uppgift är att söka bilägga den inför
domstolen dragna tvisten i godo. Först sedan medling visat sig misslyckas,
skrides till rättslig förhandling, hvarvid förfarandet sluter sig
nära till de ordinarie domstolarnes.

B) Näringsdomstolarna kunna äfven vid förekommande fall verka
som förliknings- och skiljenämnder vid intressetvister. Derest arbetsgivare
och arbetare, hvilka ej kunna förlikas om lön, arbetstid eller

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

annan omständighet, tillhörande arbetsaftalet för framtiden, vända sig till
denna domstol, begärande dess utslag, samt å ömse sidor utse ombud
att deltaga i förhandlingarna, eger domstolen att upptaga ett sådant
ärende till behandling och förstärker sig i sådant fall med af ordföranden
tillkallade sakkunnige förtroendemän. Som förlikningsnämnd har
domstolen då först och främst att undersöka och fastställa sakförhållandena,
vidare att söka i godo förlika båda parterna samt, derest det misslyckas,
fälla utslag. Stå härvid bisittare och förtroendemän å båda
sidorna mangrant emot hvarandra, kan ordföranden nedlägga sin röst
och tillkännagifva, att skiljedom ej kunnat komma till stånd. Inom en
viss tid efter det utslaget fälts, skola parterna gifva till känna, om
de åtnöjas med utslaget eller ej. Under alla förhållanden skall emellertid
utslaget offentligen kungöras, och derest skiljedom ej kunnat fällas
eller öfverenskommelse på grund af utslaget icke bragts till stånd, skall
äfven detta tillkännagifvas.

Hittills hafva blott enstaka fall förekommit, då de tyska näringsdomstolarne
haft tillfälle att fungera i denna egenskap.

Italien:

A) De i detta land införda näringsdomstolarne, »Collegi di probi viri»,
erinra om tyskarnes Oewerbegerichte. Sammansatta af lika många arbetsgivare
och arbetare, hafva de i första rummet till uppgift att i godo
uppgöra de rättstvister, som uppkomma på grund af ingångna arbetsaftal,
eller i nödfall afgöra desamma genom skiljedom.

B) Till dessa domstolar kunna äfven för förliknings åstadkommande
hänskjutas intressetvister, då fråga är om kommande löner och arbetstider.
I detta fall eger likväl domstolen ej att afkunna någon skiljedom,
i händelse underhandlingarna om uppgörelse i godo strandat, utan afföres
då målet såsom icke längre vidkommande domstolen.

England:

A) De engelska förliknings- och skiljenämnderna fungera vid sidan
af de egentliga domstolarne ofta äfven såsom näringsdomstolar, afdömande
rättstvister. Detta sker genom nämndens ständiga utskott eller komité
(se nedan).

B) I England har förliknings- och skiljenämndsinrättningen för bi -

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

läggande af arbetstvister nått sin högsta fulländning, och härifrån hafva
öfriga land, der liknande anstalter upprättats, hemtat sina förebilder,
medan åter idén till den engelska förliknings- och skiljenämnden i första
hand härledes från de franska conseils de prud’hommes.

Under innevarande århundrade hafva de engelska fackföreningarna
(trades unions) under ständiga strider med arbetsgifvarne i förening med
kraftig sjelfhjelp utvecklat sig till fast sammanslutna och mycket mägtiga
organisationer under erfaren ledning och med stark inre disciplin. Å
andra sidan äro rätt allmänt motsvarande föreningar af arbetsgivare
bildade. På grundvalen af dessa organisationer arbetar väsentligen den
engelska förliknings- och skiljenämnden. Den har uppstått och utdanats
till sin nuvarande gestalt helt och hållet på enskild väg. Sedermera har
lagstiftningen (särskilt att nämna Arbitration act af den 6 augusti 1872)
sökt gifva den ökad helgd och dess utslag mera bindande kraft, dock
utan större praktisk påföljd, i det att nämndens auktoritet och förmåga
att göra sina utslag gällande hvilar hufvudsakligen på dess eget sätt att
fungera och på disciplinen inom de båda organisationer af arbetsgivare
och arbetare, mellan hvilka den utgör förmedlingslänken.

öfver ett århundrade hade de våldsammaste strider mellan arbetsgivare
och arbetare pågått inom strumpväfvare- och handskindustrien i
Nottingham och dess omnejd, då fabrikanten, numera handelsministern
Mundella, år 1860 lyckades der grunda den första frivilliga förlikningsoch
skiljenämnden, hvarvid en ofullkomlig föreställning om de franska
conseils de prud’homines utgjorde hans förebild. Fem år senare gjorde
domaren Kettle slut på de ständiga stridigheterna inom byggnadsfacket
i Wolverhampton genom en delvis efter andra grunder anordnad förliknings-
och skiljenämnd.

Den nuvarande engelska förliknings- och skiljenämnden har efter
hand utvecklats och sammansmält ur Mundellas och Kettles båda system.
Uppvuxen helt och hållet på frivillig grund och till följd deraf danad
efter omständigheterna, företer den många olika former efter olika
yrken eller yrkesgrenar och allt efter som den utgör medlingsorganet
mellan stora yrkesorganisationer eller mellan smärre grupper af arbetsgivare
och arbetare. I sin mest fulländade typ är den sammansatt och
arbetar på hufvudsakligen följande sätt:

Nämnden, hvars kostnader fördelas mellan parterna, utses för ett
visst yrke eller del af ett yrke. Den bör vara temligen talrik, tolf till
tjugu ledamöter, hälften arbetstagare, hälften arbetsgivare, utsedde för
ett år genom val af båda parterna. Nämnden utser inom sig ett ständigt
utskott (joint committee), som har i uppdrag att i första hand upptaga

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

och undersöka smärre, understundom alla, tvister, som uppstå inom
yrket och hånskjutas till detsamma. Smärre intressetvister, äfvensom
rättstvister, afgöras af utskottet, hvarvid utslaget är bindande, derest
bestämmelser i sådant syfte äro i arbetsaftalet införda.

Större intressetvister gå, antingen omedelbart eller efter föregående
resultatlös behandling hos ständiga utskottet, till nämnden i dess helhet
(full board). Lyckas ej denna att efter försiggången pröfning och öfverläggning
förlika tvisten, hänskjutes denna till en ny instans, skiljedomstolen.
Tvenne skiljedomare väljas härför af arbetsgifvaren och lika
många af arbetarne. Desse utse en femte opartisk medlem i domstolen
eller ock ena sig arbetsgifvare och arbetare direkte om den femte medlemmen.
Parterna förklara sig förut beredda att underkasta sig domen,
och nästan exempellöst lär vara att de ej också göra det.

I London finnes dessutom ett slags högre instans, en »Conciliation
board», som under handelskammarens inseende skall söka genom förlikning
förekomma eller genom skiljedom afsluta strejker.

Nordamerikas förenta stater:

Här har lagstiftningen i detta ämne till större delen framkallats
af de stora industriella stridigheterna i början af 1880-talet. De genom
lagar i åtskilliga af de mest betydande staterna skapade förliknings- och
skiljenämnder äro dels sfatsnämnder, hvilkas befogenhet sträcker sig öfver
en hel stat, dels lokala nämnder för mindre områden.

För att gifva en antydan om de lokala nämndernas anordning, må
här — efter den af herr Beckman vid sistlidna lagtima riksdag afgifna
motionen — med några ord redogöras för lagen i Pennsylvania (af år
1883). Lagen gäller närmast jern-, stål-, väfnads-, glas- och stenkolsindustrierna.
Vederbörande distriktsdomare eger att meddela förordnande
åt skiljenämnd, så snart begäran om dess inrättande framställes af minst
50 arbetare och 5 eller flere arbetsgifvare med minst 10 arbetare hvardera.
Bisittarne skola utgöra minst fyra, hälften arbetare, hälften arbetsgifvare.
De väljas för ett år i sänder. En särskild skiljeman väljes
samfäldt af arbetare och arbetsgifvare. Han inträder först i händelse
det befinnes omöjligt för domstolen att efter tre sessioner enas om ett
utslag. Han är edsvuren och eger att inom 10 dagar fälla den slutliga
domen. Vittnen höras på ed både af nämndens bland bisittarne valde
ordförande och af skiljemannen. — En förlikningsbyrå, bestående af ett
utskott, valdt bland domstolens ledamöter, skall i första hand pröfva

30 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

hvarje fråga. Om byrån är enhällig, kan den utan vidare afgöra saken.
I annat fall måste målet hänskjutas till nämnden i fullsutten rätt.
Kostnaderna bestridas genom frivilliga bidrag. Men ljus, bränsle och
nyttjanderätten till lokal och möbler skola bestås af kommunen eller
distriktet. — Alla frågor, som gemensamt beröra arbetares ocharbetsgifvares
intressen — äfven löneskala med tillämpning för framtiden
kunna dragas under skiljenämndens värjo.

De s. k. statsnämnderna upptaga dels omedelbart mål till afgörande,
i fall parterna sådant önska, dels mottaga de vädjemål från lokala
nämnder.

I staten New-York föreskrifver lagen, att bland nämndens tre medlemmar,
hvilka utnämnas af guvernören, en skall tillhöra det politiska
parti, som vid senaste guvernörsval afgaf de flesta rösterna, en skall
tillhöra det parti, som då var närmast i röstetal, och den tredje skall
tillhöra någon inom staten befintlig arbetareorganisation.

I Massachusetts utses nämndens tre medlemmar af guvernören. En
medlem skall vara representant för arbetsgivare, en skall tillhöra en
arbetareorganisation. Den tredje utses efter förslag af de båda andra;
om de icke inom 30 dagar enas i sitt val, nämnes äfven han omedelbart
af guvernören.

Förordningar af 1890 och 1892 föreskrifva, att nämnden skall med
sig adjungera personer med särskild sakkunskap rörande arbetsmetoder,
löneförhållanden in. m. i det ifrågavarande yrket. Af desse sakkunnige
utses en på förslag af arbetsgifvarne och den andre på förslag af arbetarne.
De sakkunnige erhålla reseersättning och dagtraktamente på
statens bekostnad. Nämnden är skyldig att lemna sina hona officia, så
snart en arbetsgivare, som sysselsätter minst tjugufem arbetare, eller
ock ett flertal af hans arbetare skriftligt derom göra framställning, innefattande
bland annat en kort redogörelse för tvistens art och ett löfte
att utan strejk eller stängning fortsätta med arbetet, intill dess nämndens
beslut blifvit fattadt, förutsatt att detta sker inom tre veckor efter
ofvannämnda anhållan. Nämndens beslut är bindande för sex månader,
eller intill dess endera parten har skriftligen meddelat den andra sin
afsigt att icke längre än sextio dagar efter denna anmälan anse sig

bunden deraf. „ , .. ,

Utom denna sin verksamhet, enligt anmodan af bada eller endera
af de tvistande, skall nämnden sjelfmant erbjuda sig att söka åstadkomma
förlikning. När helst det kommer till hennes kännedom, att eu strejk
eller stängning synes förestå, skall nämnden sätta sig i förbindelse med
båda parterna och söka öfvertala dem att träffa öfverenskommelse sins

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o It.

emellan eller att hänskjuta sina tvistigheter antingen till lokala förlikningsnämnder,
der sådana finnas, eller till statsnämnden. Detta har
burit frukt i flera fall, der ingendera parten velat sjelf anlita Nämnden
af fruktan att ett sådant frånvändande skulle kunna tydas såsom ett
tecken till svaghet.

Enligt senaste årsberättelse har denna Massachusetts’ statsnämnd
under det år, berättelsen afser, 1891, lyckats åvägabringa förlikning i
hälften af de till ett trettiotal uppgående tvistigheter mellan arbetsgivare
och arbetare, der hennes bemedling af parterna begärts eller af
nämnden sjelfmant erbjudits. Ärliga arbetsförtjensten bland de manliga
och qvinliga arbetare, som omedelbart berörts af de tvistigheter, der
nämnden varit anlitad som medlare, uppskattas till 2,307,000 dollars.

Samma befogenhet att på eget initiativ uppträda såsom medlare
eger äfven New-Yorks statsnämnd.

Hvad vårt land vidkommer, väckte vid 1887 års januari-riksdag och
sedermera vid maj-riksdagen samma år herr Richard Gustafsson motion
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, »att uppdrag gifves åt
arbetareförsäkringskomitén, att komitén, efter att i denna sak hafva ihhemtat
de åsigter och önskningar i ämnet, som hysas af de svenske
arbetarnes fackföreningar och befintliga föreningar af arbetsgifvare, måtte
utarbeta förslag till inrättande af lagstadgade skiljedomstolar mellan
arbetare och arbetsgifvare».

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott gaf vid den senare riksdagen
i utlåtande n:o 13 en sakrik utredning af den utländska erfarenheten
i ämnet och uttalade sin lifliga sympati för motionens syfte, tnetl
afstyrkte likväl bifall till densamma, hufvudsakligen på de grunder, dels
att skiljedomstolar i fråga om arbetstvister visat sig i utlandet hafva
tvifvelaktig framgång, der de ej uppstått på frivillig väg och såsom
frukt af det å ömse sidor kända fredsbehofvet efter långvariga strider
mellan arbetsgifvare och arbetare, dels att inhemska erfarenheter, som
visade, att i vårt land rådde något behof eller någon allmän mening
till förmån för skiljedom, nästan helt och hållet saknades.

Kammaren biföll den 30 juni utan diskussion och votering utskottets
afstyrkande hemställan.

För frågans behandling vid lagtima riksdagen i fjol är ofvan redogjordt
i referatet af motionen.

Sedan år 1886 år förlikning genom skiljedom af tvister mellan ar -

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

betsgifvare och arbetare upptagen på de allmänna svenska arbetaremötenas
program, liksom samma önskemål äfven lärer vara inryckt i
flera fackföreningars program och stadgar.

Åtskilliga fall hafva också i vårt land förekommit, då arbetstvister
blifvit förlikta genom tillfälliga skiljenämnder eller kompromisser. Utskottet
vill i sådant hänseende påminna om den s. k. Inedalsstrejken
på våren 1884, den första stora Norbergsst.rejken på våren 1891 och
den ungefär samtidiga brädgårdsarbetarestrejken i Gefle. Å andra sidan
erbjuder skräddarestrejken i hufvudstaden vid samma tid ett exempel på
felslagna underhandlingar mellan båda parterna om tvistefrågans hänskjutande
till skiljenämnd.

Inom måleriyrket i hufvudstaden tillsattes för tre år sedan en ständig
skiljenämnd, sammansatt af arbetsgifvare och arbetare, hvilken dock
åter upphört utan att hafva vunnit något resultat, i det att vissa uppståndna
tvistigheter inom yrket gingo densamma förbi.

Frågan var äfven upptagen till diskussion på teknikermötet i Göteborg
i augusti 1891. Olika meningar uttalades dervid, och mötet gjorde
intet bestämdt uttalande.

Slutligen må påminnas om, att lagen om skiljemän af den 28 oktober
1887 stadgar § 1 mom. 1: »fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom
förlikning kan träffas, så ock fråga om ersättning för skada, som någon
tillfogat annan genom brott, må, då tvist derom uppstått, genom aftal
mellan parterna hänskjutas till afgörande af en eller flere skiljemän»;
§ 1 mom. 2: »skiljeaftal om fråga, som ofvan sägs, kan ock afse
framtida tvist, härflytande af visst rättsförhållande, som angifves i aftalet»;
§ 3: »äro skiljemän ej nämnde i skiljeaftalet och deri ej heller
bestämdt, till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemännen
vara tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda
valde tillkalla den tredje».

Dylika skiljemän kunna gifvetvis äfven upptaga och afdöma rättstvister
mellan arbetsgifvare och arbetare. Ingenting i lagens grundsats,
men väl åtskilligt i den svenska skiljemannainstitutionens nuvarande form
hindrar dess allmännare tillämpning på detta område.

1 England hafva de ständiga förlikningsnämnderna uppstått på enskild
väg såsom en frukt af långvariga strider mellan arbetsgifvare och
arbetare och deraf härflytande stigande fredsbehof; statens ingripande

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

har der egentligen bestått uti sanktionerande af de på frivillig väg uppkomna
institutionerna och uti fastslående deraf, att skiljedomen på laglig
väg skall kunna bringas till verkställighet, derest båda parterna förut
förbundit sig att underkasta sig domen. Såsom redan ofvan framhållits,
har dock disciplinen inom de föreningar af arbetsgivare och arbetare, på
hvilkas gemensamma initiativ förliknings- och skiljenämnder bildats, varit
så god, att sällan, om ens någonsin, ett vad till lagens ingripande erfordrats.

I andra länder, der den sociala sidan af det industriella lifvet ej
nått den utveckling som inom England och der hvarken arbetsgivare
eller arbetare ännu hunnit i så stor utsträckning organisera sig uti föreningar,
har man sökt genom statens ingripande ordna hithörande förhållanden
och inrätta ständiga förliknings- och skiljenämnder. Härvid
har dock staten i allmänhet anslutit dessa nämnder till förutvarande eller
samtidigt upprättade näringsdomstolar.

I likhet med motionären anser utskottet, att förliknings- och skiljenämnder
kunna vara i hög grad välsignelsebringande och väsentligen
bidraga till det industriella arbetets trefnad och lugna utveckling, om
de uppbäras af såväl arbetsgifvarnes som arbetarnes förtroende och om
den organisation af arbetsgifvare och arbetare finnes, som är förutsättningen
för att nämndens utslag åtlydes. Englands industriella historia
under de senare årtiondena lemnar de mest slående bevis härpå.

Vidare har samhället — såsom redan framhölls af Andra Kammarens
första tillfälliga utskott i dess behandling af detta ämne vid lagtima
riksdagen 1892 — stort intresse uti att upplågandet af strider mellan
arbetsgifvare och arbetare i möjligaste mån förebygges, i det de återverka
menligt ej blott på den yrkesgren, inom hvilken de ega rum,
utan på större eller mindre delar af näringslifvet i dess helhet,
jemte det de städse utgöra en fara för den allmänna ordningen. Ett
annat principielt skäl är, att äfven s. k. intressetvister mellan arbetsgifvare
och arbetare hafva sin obestridliga rättssida, nemligen upprätthållandet
af jemvigt mellan arbetarnes sträfvan efter bättre vilkor
och arbetsgifvarens förmåga att gå denna sträfvan till mötes. Det
allmänna rättsmedvetandet reser sig mot öfverdrifna fordringar å arbetarnes
sida liksom mot oskälig omedgörlighet hos arbetsgifvaren. En
ändamålsenligt sammansatt förliknings- och skiljenämnd, hvilken, efter
samvetsgrann och sakkunnig undersökning, fäller sitt utslag, måste vara
det bästa möjliga organ för detta allmänna rättsmedvetande såväl som
för det allmänna intresse, hvilket kräfver, att arbetstvister böra i möjligaste
mån förebyggas eller bringas att upphöra, innan de hunnit komma
större oro och rubbningar å stad. Och tillvaron af ett sådant af lagen

Bill. till Rilcsd. Prof. 1893. 8 Sami. 2 Afcl. 2 Band. 10 Höft. 5

34 Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

erkändt organ utgör en stående inbjudan till de tvistande att föredraga
fredlig uppgörelse framför strid, en erinran om att ställa rätt i stället
för magt. Äfven der förliknings- och skiljenämndsinrättningen är som
mest rotfast och verksam, utgör den visserligen intet ofelbart medel mot
stridigheter. Trots densamma hafva både stora och långvariga arbetsinställelser
och arbetsstängningar egt rum. Men den förebygger många
tillbud till tvister och underhjelper nedläggandet af sådana. Den är ej
i stånd att upphäfva kampen mellan arbetsgivare och arbetare, men den
inskränker stridernas antal och ofta deras mått.

Till de omfattande och oaflåtliga fejder mellan arbetare och arbetsgivare,
som de stora industrilanden genomgått, har vårt land hittills ej
att uppvisa annat än tillfälliga motstycken. Men det är ej att vänta,
att vi skola undgå den arbetarerörelse, som legat till grund derför och
som visat sig i fullaste mått internationel. Utskottet kan derför icke
annat än instämma i motionärens önskan, att äfven hos oss förlikningsoch
skiljenämnder må utveckla sig i mån som behofvet af dem gör sig
känbart och förutsättningarna för dem förverkligats.

Den omständigheten, att jemförelsevis få tillräckligt omfattande organisationer
af arbetsgivare och arbetare än finnas i vårt land, utgör,
enligt utskottets mening, intet afgörande hinder för upprättande af tillfredsställande
förliknings- och skiljenämnder, om ock dessas antal och
betydelse derigenom i hög grad påverkas. Något hinder finnes ej, att
sådana på de orter, der det industriella arbetet är lifligt och arbetsgifvarnes
och arbetarnes sammanslutning i föreningar börjat vinna stadga,
redan nu på frivillighetens väg organiseras.

Motionärens yrkande lemnar frågan om frivilliga skiljemannainstitutioner
för rättstvister helt och hållet å sido och rör uteslutande inrättandet
af förliknings- och skiljenämnder. Men, såsom den ofvan lemnade
redogörelsen torde till fyllest visa, äro dessa båda slag af institutioner
i de flesta fall på det närmaste med hvarandra förbundna och gripa så
in uti hvarandras arbetsområden, att utskottet ej ansett sig kunna nöjaktigt
behandla den föreliggande motionen utan att äfven i någon mån
vidröra frågan om rättstvisters afgörande.

Enligt utskottets åsigt kan svårligen från statens sida vidtagas mått
och steg för förliknings- och skiljenämnders införande i vårt land, utan
att i sammanhang dermed frågan om frivilliga inrättningar för rättstvisters
afgörande komme på tal.

I 1887 års ofvan omnämnda »lag om skiljemän» hafva vi en grund,
hvarpå utan större svårighet skulle kunna byggas, för att med ett jemförelsevis
enkelt lagstiftningsarbete bereda tillfälle till upprättande af

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

frivilliga såväl skiljemannainrättningar för rättstvister som förlikningsoch
skiljenämnder för intressetvister. Genom omarbetning af några af
lagens paragrafer och tillfogandet i samma lag, eller genom särskildt
tillägg till densamma, af några nya bestämmelser, håller utskottet för
sannolikt, att den ur flera synpunkter opraktiska lagen om skiljemän
skulle kunna utvecklas till något äfven i här föreliggande syfte fullt
brukbart. Den nuvarande lagen rör sig visserligen endast om rättstvister
och är tillkommen för att gifva deröfver afkunnade skiljedomar
rättslig kraft, men intet hinder lärer möta mot att i samma lag eller
i tillslutning till densamma äfven stadga vissa former för förlikning
och skiljedom i den af motionären afhandlade meningen. Att upprättandet
af skiljenämnder, äfven efter att lagen blifvit på antydt sätt modifierad,
endast skulle förekomma på enskildt initiativ, torde falla af sig
sjelft.

Motionären föreslår, att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om förliknings-
och skiljenämnder. Frågan om dylika nämnders organisation utomlands
är numera så mångsidigt dryftad i litteraturen, att någon utredning
från statens sida ej torde vara erforderlig för att tjena det enskilda
initiativet till ledning för anordnandet af dylika nämnder, der behofvet
af sådana lämpade efter våra förhållanden visar sig. Såväl arbetsgifvarne
som äfven arbetarne hafva i våra dagar sin uppmärksamhet
rigtad på denna vigtiga fråga, och om äfven mången missuppfattning
af institutionens betydelse och verkningssätt ännu är rådande, behöfver
man ej befara, att bristande kännedom om förliknings- och skiljenämndernas
natur skall hindra deras förverkligande.

Det är ej heller utredning härom, motionären önskar, utan om lämpligheten
af en lagstiftning i frågan.

Onekligen kan man med afseende på statens ingripande genom lagstiftningsåtgärder
i förliknings- och skiljenämnders upprättande tänka
sig flera olika vägar. I sin motion till förlidet års Riksdag framkastar
också motionären flera frågor, som härvid böra besvaras, såsom: »Bör
lagen påbjuda eller endast erkänna och reglera förliknings- och skiljenämnder?
Bör jemte lokala nämnder äfven en statsnämnd, till hvilken
vad kan ske, inrättas? Bör nämnden i sin helhet utses, förr än tvist
uppkommit, eller kompletteras först då stridigheter utbrutit eller hota
att utbryta? På hvad sätt skola ledamöterna utses? I hvad utsträckning
bör nämndens utslag ega laga bindande kraft?» De flesta af dessa
frågor besvaras dock mycket enkelt med den uppfattning om sättet för
nämndernas åstadkommande, som utskottet ofvan antydt. Anser man i

36 4-ndra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

likhet med utskottet, att den för oss naturliga utvecklingen är, att 1887
års lag om skiljemän modifieras och utbildas för ändamålet och att
nämndernas tillkomst och fortbestånd bör uteslutande hvila på frivillighetens
grund, reduceras statens ingripande genom lagstiftningen till att
skapa en lämplig form för nämndernas bildande och arbetssätt samt
föreskrifter, när och under hvilka vilkor en fäld skiljedom är bindande
och huru den i detta fall skall bringas till verkställighet, allt omständigheter,
som äfven äro vidrörda i den nu gällande lagen. Någon vidlyftigare
»utredning? i detta syfte kan ej erfordras.

Fäster man sig härvid i likhet med motionären endast vid förlikning
af intressetvister, behöfves öfver hufvud taget icke en gång lagens ingripande,
utan det står allmänheten, d. v. s. här arbetsgifvare och arbetare,
fullkomligt fritt att sjelfva bilda sin förliknings- och skiljenämnd
efter egen smak, och fara vore att om staten, med uteslutande tanke
på nämnda slag af tvister, ville reglementera, ett försök i denna väg,
långt ifrån att krönas med framgång, skulle mottagas med misstro och
kunna sätta den i och för sig goda saken i misskredit, så mycket mer
som det är för svenska förhållanden så godt som fullkomligt främmande
att staten utfärdar förordningar, hvilkas efterkommande uteslutande vore
beroende på den enskildes fria vilja och ej medförde några rättigheter
eller fördelar.

Om man åter, i öfverensstämmelse med hvad utskottet anser lämpligt,
samtidigt fäster afseende vid rättstvisterna, ställa sig förhållandena
annorlunda och statens ingripande får en reel innebörd. I likhet med
hvad redan nu är fallet, skulle skiljemannainstistutionen efter ombildningen
kunna afgöra uppkomna rättstvister med bindande kraft, och
äfven intressetvister kunna med laglig påföljd slitas, om parterna härom
ingått aftal. Genom åtgärder, vidtagna i detta syfte, skulle vi ock närma
oss den lagstiftning, som inom de flesta europeiska länder vunnit inträde.
Särskildt skulle vi härigenom närma oss England, som af alla erkännes
stå högst på detta område. Det svenska folket med sin gamla sjelfständighet
och med sin genom den historiska utvecklingen inärfda vana
att i juridiska ting bruka eget initiativ och med anmärkningsvärd mogenhet
pröfva för handen varande förhållanden torde ock helt naturligt
vid förliknings- och skiljenämndernas bildande snarast söka sina förbilder
uti England, der man likaledes af gammalt är van att lita på sjelfverksamhet
och egen kraft.

Då motionären i sin motion uttryckligen förklarar sig ej afse rättstvister
och utskottet anser olämpligt att lagstiftningsåtgärder vidtagas
för åstadkommande af förliknings- och skiljenämnder utan att afseende

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts(N:o 3) Utlåtande N:o 11. 37

äfven fästes vid detta slag af tvister, anser utskottet sig böra, under
uttalande af sin anslutning till motionärens framställning om nyttan och
betydelsen af frivilliga förliknings- och skiljenämnder, hemställa

att motionen icke måtte föranleda någon kammarens
åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1893.

På utskottets vägnar:

AUG. WIJKANDER.

Reservationer:

af herr Alexandevson mot vissa delar af motiveringen samt
af herrar Halm och Hedlund, hvilka ansett, att motionen bort af utskottet
tillstyrkas.

Bill. till Rikad. Prot. 1893. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft.