Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:ö 1) Utlåtande Nio 22. 1 (Utlåtande 1895:Tfu122 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:ö 1) Utlåtande Nio 22. 1

/•> t;; 11

7 ii

, (

rm;y I:

N:o 22.

ti''Öl J ■ ’ ■ y !''JM • r» ’ i1 #■, 1 ;> ■ (i il''

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1895, kl. 3 e. tö.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och framläggande af förslag
till lagstiftning i fråga om tvister mellan arbetare och arbetsgivare.

; t: T ‘. . . C ■ ■ i • • ''i •: ''!'')!:■ . i :

* '' ■! ,, . , t • ''. . t , | f ‘

I motion n:ö 147 löoiti Andra Kammaren har herr David ÉérgStröm,
med hvilken sex af kammarens öfriga ledamöter instämt, gjort
den hemställan, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till regeringen afhålla
om utredning, i hvad män en ändamålsenlig lagstiftning till biläggande
af rätts- och intressetvister mellan arbetare och arbetsgivare
må genom utveckling af gällande eller antagande af ny lag kunna
vinnas, samt anhålla, att regeringen ville, efter verkstäld utredning,
inför Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kan föranleda».

Såsom allmän motivering för detta Bitt förslag anför motionären
följande:

»Bland de sociala spörsmål, som sedan länge tagit uppmärksamheten
i anspråk i de flesta länder och som det äfven hos oss ligger nära
till hands att söka utreda och lösa, är frågan om att åstadkomma en
ändamålsenlig lagstiftning till biläggande af rätts- och intressetvister
mellan arbetare och arbetsgivare.

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. (N:o 22). 1

Motionen.

Andra Kammarens Tillfätliga Utskotts ■ (N:o T) Utlåtande N:o 22.

»Det är en erfarenhet, som gjorts och göres öfver allt, äfven hos
oss, att långvariga tvister mellan arbetare och arbetsgivare ofta lända
båda parterna till stor skada. Äfven der en dylik tvist eller strid,
hvilken måhända förts med de skarpaste vapen, slutar med en lösning,
som erkännes vara god, har man skäl att fråga sig, om icke denna
lösning borde kunnat vinnas för billigare pris och under gynsammare
vilkor för båda de stridande parterna. Och det är en naturlig åtgärd,
att samhället söker göra hvad det kan för att nedbringa krigskostnaderna
eller, om man ser dem från en annan synpunkt, offren å såväl arbetsgifvarnes
som arbetarnes sida till ett minimum.

»Ur dylika betraktelser hafva sträfvandena framgått att så skyndsamt
som möjligt afgöra och bilägga uppkommande tvister mellan arbetarne
och deras arbetsgifvare genom användande af skiljedomstolar,
näringsdomstolar, förlikningsnämnder m. fl. inrättningar, olika i olika länder.

»Att en lösning af ifrågavarande sociala spörsmål är önskvärd och
bör eftersträfvas äfven i vårt land, derom torde meningarna med hvarje
år, som går, bli allt mera eniga inom alla lager af samhället. I saknad
af en tillfyllestgörande arbetsstatistik har det varit mig omöjligt att
här framställa någon öfversigt öfver de senare årens tvister mellan
arbetare och arbetsgifvare i vårt land, öfver antalet arbetsinställelser
och arbetsstängningar, öfver antalet i tvisterna inbegripna arbetare och
arbetsgifvare, öfver de offer af ekonomisk och annan art, som strejkerna
och arbetsstängningarna kostat de stridande parterna o. s. v. Men i
detta fall lär erfarenheten — äfven utan en sådan statistisk öfversigt
— gifva såväl den ene som den andre tillräckliga vittnesbörd från
olika delar af vårt land om att de sätt, som för närvarande merendels
komma till användning, då det gäller att slita tvister mellan arbetare
och arbetsgifvare, icke äro till synnerlig fördel, vare sig för de tvistande
eller för samhället.»

a/*tiller Anledningen till motionen är, såsom man af ofvanstående finner,

mellan de tid efter annan hos oss uppträdande stridigheterna mellan arbetsarbetsgijvare
p-ifvare och arbetare samt de häraf följande olägenheterna för såväl de
’ stridande parterna sjelfva som för samhället i, dess halhet.

Nämnda tvister äro, såsom motionären äfven antyder, af väsentligen
två olika slag, nemligen dels ru^s-tvister, dels iw^resse-tvister. Vid de
förra är man oense om vilkoren i ett bestående arbetsaftal, vid de senare

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

om vilkoren för ett framtida. I ena fallet gäller frågan livad som är
bestämdt, i det andra hvad som skall bestämmas.

Föremål för ratts-tvister kunna sålunda vara: afskedande från
eller lemnande af tjenst före faststäld tid, innehållande af lön, stridiga
uppgifter rörande överenskommelser, som skulle blifvit träffade, eller
löften, som skulle blifvit gifna, olika tydningar af arbetsaftalets bestämmelser,
innehållet i utfärdade arbetsbetyg, frågor om ersättning för
genom arbetet ådragen skada o. s. v.

Till föremålen för intresse-tvister åter höra: frågor om blifvande
sänkning eller höjning af arbetslön, om förlängning eller förkortning
af arbetstid, om förändring i sättet för lönens utgående eller utbetalande,
om arbetares afskedande af anledningar, som väckt kamraternas allmänna
missnöje, om personligt bemötande, som uppfattats såsom kittsligt
eller förnärmande o. s. v.

Vid många tillfällen äro emellertid anledningarna till en arbetsstängning
eller arbetsinställelse flerahanda, och understundom kan derför
stridigheten vara på en gång en rätts- och en intressetvist.

I praktiskt afseende äro dessa båda slag af tvister icke på långt
när af samma betydelse. Enligt erfarenhetens vittnesbörd hafva slitningarna
mellan arbetsgivare och arbetare jemförelsevis sällan rört
tillämpningen af redan ingångna aftal, utan har det i allmänhet varit
afslutandet af nya sådana, som gifvit anledningen till den uppkomna
oenigheten. I det vida öfvervägande antalet fall hafva arbetsstängningar
eller arbetsinställelser sålunda förorsakats af intressetvister, icke
af rättstvister.

De sätt, hvarpå ifrågavarande tvister mellan arbetare och arbets- Srliffisst^as
gifvare kunna lösas, äro som bekant tvenne: dels konflikt med deraf slitande''™
följande underkastelse för den vid tillfället svagare parten, dels
uppgörelse med deraf betingade eftergifter från ena parten eller från båda.

Det förra sättet har hittills varit det hos oss allmännast använda,
länge äfven det enda, som de stridande ansett sig utan förödmjukelse
kunna anlita. Å båda sidor har man hållit hårdt på sin rätt att utan
någon som helst påverkan ensam bestämma öfver de villkor, under
hvilka man ville ingå ett arbetsaftal. Arbetarne hafva sagt: så och
så mycket fordra vi i lön, så och så länge vilja vi arbeta; beviljas
icke detta, så inställa vi vårt arbete. Arbetsgifvaren har resonerat
på liknande sätt: så och så mycket vill jag gifva i lön, så och så
länge skall arbetet pågå; vilja arbetarne ej nöja sig härmed, så kan
jag icke längre använda dem. Att genom underhandling och gemensam
öfverläggning om ställningen söka komma till förlikning eller att söka

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

bilägga tvisten genom hänvändelse till en opartisk skiljemans bepröfvande,
har i de flesta fall icke kommit i fråga, enär det ansetts såsom
ett eftergifvande af sin rätt och ett tecken på svaghet. Å båda sidor
har det gängse åskådningssättet derför varit, att strid, arbetsinställelse
eller arbetsstäugning, vore det närmast till hands liggande, det så att
säga normala medlet för afgörande af utbrutna tvister mellan arbetsgivare
och arbetare.

Detta medel har ock allt för ofta kommit till användning. För
sådana omfattande och oaflåtliga fejder mellan arbetare och arbetsgivare,
som de stora industristaterna genomgått, har Sverige visserligen
varit förskonadt, och några motstycken till de våldsamma, ja blodiga
uppträden, som så ofta förekommit i England, Belgien, norra Frankrike,
Westfalen, Saclisen, Schlesien m. m., har vårt land lyckligtvis ej haft
att uppvisa. Äfven hos oss äro

heterna varit mycket allvarsamma. Utskottet är visserligen lika litet
som motionären i tillfälle att lemna några uppgifter öfver antalet svenska
arbetsinställelser och arbetsstängningar, öfver antalet i tvisterna inbegripna
arbetare och arbetsgivare, öfver de offer af ekonomisk och
annan art, som arbetsinställelserna och arbetsstängningarnå kostat de
stridande m. m., och detta af samma orsak som han, nemligen den
ännu qvarstående bristen på eu tillfredsställande svensk arbetsstatistik.
Utskottet anser sig emellertid — äfven utan stöd häraf — kunna förutsätta
såsom en för alla genom erfarenheten känd sak, att större och
mindre stridigheter på förevarande område ej sällan inträffa, och att de
ofta medfört sorgliga följder såväl för de stridande parterna som för
samhället.

Såsom en frukt af den hos oss vunna erfarenheten om dessa
sorgliga följder har ock under senare tider den tanken trängt sig allt
mera fram, att det för såväl arbetsgivare som arbetare skulle vara
fördelaktigt, om en uppkommande konflikt kunde lösas genom andra
och fredligare medel än arbetsinställelse eller arbetsstängning, närmast
genom hänvisande till en förliknings- och skiljenämnd.

Fördelarna af ett sådant medel ligga nära till hands. Redan i den
omständigheten, att detsamma står till buds, ligger en viss garanti
mot att löpa åstad i första uppbrusningen. Och detta betyder
ofta — såsom äfven blifvit anmärkt — att man icke löper åstad alls.
Man föredrager att på ett eller annat sätt ordna sina mellanhafvanden,
hellre än att kastas in i arbetsinställelsernas äfventyr och lidanden.
Icke sällan behöfves endast en klarare insigt i rådande förhållanden

ganska vanliga, och understundom

näfva de åt dem föranledda oiagen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

för att tanken på strid skall öfvergifvas. Ett stort antal arbetsinställelser
skulle säkerligen aldrig utbrutit, om arbetsmarknadens ställning
varit för arbetarne tillräckligt bekant. Mången lönestrejk bär börjats
under tryckta konjunkturer, hvilka uppenbarligen för tillfället fullständigt
omöjliggjort löneförhöjning. Andra hafva framkallats af ömsesidigt
missförstånd. I sådana fall skulle brytning mycket ofta kunnat undvikas
genom gemensamma öfverläggningav inom förliknings- och skiljenämnder,
der arbetare och arbetsgivare mötts för underhandlingar på
sakkunskapens neutrala mark i syfte att undanrödja hvad som kunnat
stå i vägen för godt samarbete.

Härvid möter emellertid den stora och i praktiskt hänseende ofta I’^tsJ^b{år
afgörande svårigheten, att från det allmännas sida hittills i vårt land intet läggande
medel blifvit anvisadt såsom lämpligt för biläggande eller slitande hos oss
af tvister mellan arbetsgivare och arbetare. lagningen

Detta härleder sig ingalunda deraf, att vår svenska lagstiftning anvisadt.
skulle af grundsats afhållit sig från allt ingripande i aftalet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, ej heller deraf, att den skulle vara helt och
hållet främmande för sträfvandet att i särskilda fall genom förlikning
och skiljedom bereda tvistande parter möjlighet till en snabbare och
praktiskt taget mera tillfredsställande uppgörelse än den som på vanlig
rättegångsväg kan erhållas.

I förra hänseendet behöfver blott erinras derom, att aftalet mellan
husbonde och hans lagstadda tjenare är regleradt genom legostadgan
för husbönder och tjenstehjon den 23 november 1833. I denna
stadga fastställas på ett ganska utförligt, om ock i många afseenden
särdeles sväfvande sätt ifrågavarande båda parters ömsesidiga förpligtelser.
Sålunda stadgas om husbonde: att han skall med goda och
tjenliga efterdömen sitt tjenstehjon föregå, detsamma om dess sysslors
behöriga förrättande undervisa samt till skäligt arbete hålla, det med
försvarligt underhåll och tjenligt husrum förse, vid sjukdom låta detsamma
sköta och vårda, ej i dess ålderdom det förskjuta o. s. v., om
tjenstehjon: att det skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget,
flitigt, lydigt, nyktert och sedligt, ej med ord eller gerning uppsätta
sig mot husbonde, matmoder eller den i deras ställe satt är, ej visa
sig oförnöjdt med husmanskost eller på hvarjehanda annat sätt förklena
husbonde eller matmoder m. m. Då tvister rörande dessa ömsesidiga
förpligtelse^ rätta uppfyllelse förekomma, skola de afgöras
på i stadgan anvisadt sätt, och eger domaren dervid att understundom
uppträda såsom medlande och jemkande skiljeman, exempelvis i fall
lönevilkoren ej blifvit i städjobeviset utsatta och ej annorlunda kunna

Biläggande
genom tillfälliga
kompromisser.

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

styrkas eller i fall husbonde på grund af fattigdom eller annan or sak

ej kan tjenstehjon med försvarligt underhåll och Renligt husrum
förse.

I afseende på vår lagstiftnings förhållande till grundsatsen om
tvisters uppgörelse genom förlikning och skiljedom torde vara nog att
hänvisa dels till rättegångsbalkens tjugonde kapitel, där det bland annat
heter: »År saken för rätta och under skärskådan kommen, råde

ändå domaren parterna att sig förena, om saken »sådan är, att det
tillåtas må», dels och i synnerhet till lagen om skiljemän den 28 oktober
1887, hvilken meddelar anvisning för ingående af skiljeaftal äfvensom
stadganden rörande de vilkor, under hvilka skiljemanna-uttalando
kan erhålla laga kraft.

Nu påpekade bestämmelser för slitande af tvister mellan husbönder
och tjenare samt för ingående af skiljeaftal hafva emellertid ingen
tillämplighet på det slags stridigheter, hvarom i nu föreliggande motion
är fråga. Förhållandet mellan arbetsgifvare och icke lagstadda
arbetare är nemligen ett helt annat än det mellan husbonde och tjenstehjon,
och hvad lagen om skiljemän angår, så finnes det visserligen
ingenting i dess grundsats men väl åtskilligt i dess enskildheter, som
göra densamma i dess nuvarande form oanvändbar för biläggande af
tvister mellan arbetsgifvare och arbetare- Så vidt kändt är har det
heller aldrig kommit i fråga att för sådant ändamål begagna sig deraf.

Oaktadt denna hos oss befintliga brist på ett af staten anvisadt
sätt för uppgörelse, har dock behofvet af en sådan understundom varit
så trängande, att de stridande parterna enat sig om tvistens lösning
genom för tillfället anordnade kompromisser. Det har emellertid visat sig,
att dylika kompromisser haft synnerligen svårt att på ett tillfredsställande
sätt bilägga tvisterna, och detta väsentligen just på grund af sin
tillfälliga natur. Uppenbart är nemligen, att underhandlingar mellan
arbetare och arbetsgifvare till tvistigheters biläggande föras med
mindre utsigt till framgång, om underhandlarne väljas först då, när
striden hotar att utbryta eller kanske redan uppflammat och lidelserna
å ömse sidor inkräktat på den lugna besinningen. Man löper då fara,
att endast de å båda sidor mest omedgörliga väljas till kompromissarier
eller att dessa gå till sitt värf bundna af imperativt mandat och
betraktas såsom förrädare mot den part, af hvilken de blifvit utsedda,
i fall de visa motparten något tillmötesgående. Under sådana förhållanden
måste en förlikning gifvetvis stöta på nästan oöfvervinneliga
svårigheter och utsigterna för dess varaktighet blifva synnerligen ringa -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 7

Det fördelaktigaste vore derför utan tvifvel, att ombuden utsåges redan under
lugna förhållanden, på det att de måtte kunna stå såsom jemförelsevis
opartiska och besinningsfulla, då deras tjänster påkallas.

I utlandet har man flerstädes långt tidigare än hos oss varit utsatt
för arbetsinställelsernas och arbetsstängningarnas olägenheter och
derför äfven långt tidigare känt sig uppfordrad att utfinna de lämpligaste
sätten för deras undanrödjande. Då i vårt land ett sådant sätt
ännu återstår att finna, så måste det vara af stor praktisk betydelse
att taga kännedom om de erfarenheter, till hvilka man härvid kommit.

Det visar sig då, att man i utlandet med afseende å denna
sak slagit in på tvänne vägar, väsentligen skilda genom det olika förhållande,
hvari det enskilda initiativet och statens ingripande ställas
till hvarandra.

I flera land, såsom Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och
Tyskland, har lagstiftningen rörande tvister mellan arbetsgivare och
arbetare ursprungligen utgått ofvanifrån, och hufvudvigten har blifvit lagd
på statsmagten, hvilken med sin högre myndighet träder emellan de stridande
parterna och nödgar dem att inför honom framlägga sina mellanhafvanden
samt att till det omfång och för den tid han bestämmer
underkasta sig hans afgörande. Stridigheterna hafva här företrädesvis
uppfattats och behandlats såsom rättstvister, och inrättningarna för deras
slitande hafva fått karakteren af formliga yrkesdomstolar (Conseils
de prud’hommes, Collegi di probi vin, Gewerbegerichte o. s. v). Dessa
äro ett slags fasta stats- eller kommunalinstitutioner, väsentligen af
samma art som de vanliga domstolarna, ehuru skilda från dem genom
sin begränsning samt genom det sätt, hvarpå de äro sammansatta och
arbeta. För vinnande af större fackinsigt och full opartiskhet äro de
nemligen bildade af arbetsgivare och arbetare till lika antal, och deras
uppgift är i främsta rummet att söka uppgöra tvisterna i godo genom
förlikning; först sedan sådan visat sig omöjlig, skrida de till rättslig
förhandling och afkunna dom, hvilken då får laga kraft och genom
laga medel bringas till verkställighet.

I England, Amerika och Australien deremot har utgångspunkten
varit eu annan. Saken har der uppvuxit från rent praktisk grund, från
de tvistande parternas egen åstundan att erhålla mera stadgade former
för sina underhandlingar och en säkrare trygghet för sina överenskommelser.
Magten att bestämma, huruvida tvistefrågorna skola under -

Utlandets erfarenhet.

8 Andm Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 22.

kastas gemensam pröfning och fredlig lösning samt huruvida och för
hvilken tid utslag skall vara bindande m. im är här förbehållen de
stridande sjelfva. Staten träder till blott då sådant från båda sidor
önskas, och dess medverkan inskränker sig till att angifva de allmänna
normerna för förhandlingarna samt att under vissa förutsättningar gifva
sin bekräftelse åt det fälda utslaget. De inrättningar, som på sådant
sätt kommit till stånd och som väsentligen äro äfsedda för slitande af
intressetvister, utgöra icke domstolar och kallas icke heller så, utan
benämnas stående förliknings- och skiljenämnder.

Då det är dessa institutioner, som vid de hos oss i ämnet väckta
motionerna företrädesvis varit åsyftade, torde en erinran om deras uppkomst
och utveckling här vara på sin plats.

År 1860 lyckades det fabrikanten Mundella (sedermera brittisk
handelsminister) att få ett slut på de våldsamma, ofta blodiga strider,
som sedan början af 1700-talet pågått inom strUmp- och handskindustrien
i Nottingham med dess omnejd, genom en på frivillighetens väg
upprättad stående förlikningsnämnd, till hälften sammansatt af arbetsgifvare,
till hälften af arbetstagare samt väsentligen afseende att bereda
de tvistande tillfälle till gemensamma rådplägningar, hvarunder sinnena
kunde lugnas, ömsesidiga missförstånd undanrödjas och arbetsmarknadens
ställning klargöras. Någon tid derefter bilade domaren Kettle
de hittills rådande slitningarna inom byggnadsfacket i Wolverhampton
genom en likaledes på frivillighetens väg åstadkommen stående skiljenämnd,
sammansatt af en skiljeman med ett antal bisittare, lika många
ur arbetsgifvarnes som ur arbetstagarnes klass, samt hufvudsakligen
åsyftande att få tvistepunkterna framlagda för och undersökta af en
opartisk person, för hvilken båda parterna hyste förtroende och efter
hvilkens offentligen uttalade omdöme de derför voro villiga att låta arbetsvilkoren
blifva ordnade.

Då det visade sig, att såväl Mundellas förlikningsnämnd som
Kettles skiljenämnd hvar och en inom sitt område uppfylde det åsyftade
ändamålet, uppstodo snart en mängd efterbildningar. I allmänhet
fann man fördelaktigast att låta dessa blifva en sammansmältning af
båda systemen d. v. s. på en gång förliknings- och skiljenämnder, förnämligast
dock det förra. Erfarenheten ådagalade nemligen, att såväl den
förlikande som den skiljande verksamheten blefvo tagna i anspråk,
men att den förra vore den utan all jemförelse vigtigaste, så att endast
i undantagsfall skiljemannen måste träda emellan.

Till en början egde den af nämnden föreslagna förlikningen eller
det af skiljemannen gjorda uttalandet ingen annan giltighet än den de

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

erhöllo genom sin å ömse sidor insedda öfverenstämmelse med klokhetens
och billighetens bud, genom den starka sjelfbeherskningen och
samhålligheten inom de båda organisationer (å ena sidan arbetsgifvarnes,
å den andra arbetstagarnes), ur hvilkas val nämnden framgått, samt
genom den moraliska påtryckning till förmån för försonlighet och fred,
som den utomstående allmänhetens opinion helt naturligt måste öfva
på de stridande parterna. Icke desto mindre kommo nämndernas uttalanden
inom kort att anses såsom faktiskt förpligtande, och på de
orter, der en af arbetsgivare och arbetstagare utsedd stående förliknings-
och skiljenämnd kommit i verksamhet, blef det flerstädes en sed,
att vid en arbetares inträdande i arbetet till honom öfverlemnades ett
exemplar af nämndens stadgar med erinran derom, att dessa vore ett
för honom och arbetsgivaren med afseende å uppkommande tvisters
lösning gällande kontrakt, så att om han eller arbetsgivaren icke fogade
sig i ett nämndens utslag, detta måste anses såsom kontraktsbrott.

Trots den i engelska nationallynnet djupt rotade obenägenheten
mot statsinblandning i oträngdt mål — hvilken obenägenhet i hög
grad delades af Mundella och Kettle — uppstod emellertid snart bland
såväl arbetsgifvare som arbetare en önskan om möjlighet att erhålla
fullt betryggande garantier för de ingångna aftalens bestånd, hvilket
kunde ske derigenom att staten på de tvistandes begäran förlänade
dessa aftal rättslig giltighet. Ett förslag i denna rigtning utarbetades
på anmodan af Kettle och framlades af Mundella för parlamentet samt
blef af detta antaget. Genom den på så sätt tillkomna lagen om skiljedom
(Arbitration Act) af den 6 augusti 1872 hafva förliknings- och
skiljenämnderna erhållit en i någon mån officiel karakter och en viss
laga kraft. Om arbetsgifvare och arbetare förklarat sig önska, att mellan
dem uppkommen tvist skall lösas genom skiljedom, skola nemligen
enligt nämnda lag båda parterna vara bundna af utslaget, så vida det
inom 48 timmar vinner deras godkännande, och i så fall behåller det
— om ej annorlunda är öfverenskommet — sin giltighet så länge det
mellan dem ingångna arbetsaftalet varar. I händelse af tredska kunna
de vanliga, af allmänna lagen anvisade tvångsmedlen komma till användning.
Så utveckladt har emellertid på detta område det allmänna
rättsmedvetandet numera blifvit, att utslaget nästan alltid vunnit åtlydnad,
och detta icke endast då den förlorande parten varit arbetsgivare^
som af lätt insedda skäl haft svårare att undandraga sig dess
exekution, utan äfven i de många fall, då det varit ogynsamt för arbetarne,
hvilka på grund af sin relativa medellöshet och sin större rör Bih.

till Riksd. Prof. 1805. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

lighet onekligen varit mera utsatta för frestelsen att undandraga sig
sina genom skiljedomen ålagda förbindelser.

gående ie "'' Eu föreliggande motion är icke den första, genom hvilken frågan

handling inom om en lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbetsgivare och
Riksdagen, arbetstagare blifvit framlagd till svenska Riksdagens bepröfvande.

Vid 1887 års januaririksdag väckte herr Richard Gustafsson i
Andra Kammaren en motion (n:o 31), hvari efter en kort motivering
hemstäldes, »att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl- Maj:t måtte
anhålla, att uppdrag gifves åt arbetareförsäkringskomitén, att komitén,
efter att i denna sak hafva inhemtat de åsigter och önskningar i ämnet,
som hysas af svenska arbetarnes fackföreningar och befintliga föreningar
af arbetsgivare, måtte utarbeta förslag till inrättande af lagstadgade
skiljedomstolar mellan arbetare och arbetsgivare».

Förslaget kom på grund af riksdagsupplösningen icke till behandling,
men förnyades af samme motionär vid 1887 års majriksdag
(motion i Andra Kammaren n:o 43). Det hänvisades då till kammarens
andra tillfälliga utskott, som med anledning af detsamma i utlåtande
n:o 13 gaf en sakrik utredning af den utländska erfarenheten i ämnet
och uttalade sin lifliga sympati för motionens syfte, men likväl afstyrkte
bifall till densamma, hufvudsakligen på de grunder, dels att skiljedomstolar
i fråga om arbetstvister visat sig i utlandet hafva tvifvelaktig framgång,
der de ej uppstått på frivillig väg och såsom frukt af det å ömse
sidor kända fredsbehofvet efter långvariga strider mellan arbetsgifvare
och arbetare, dels att inhemska erfarenheter, som visade, att i vårt land
rådde något behof eller någon allmän mening till förmån för skiljedom,
nästan helt och hållet saknades.

Kammaren biföll den 30 juni utan öfverläggning och omröstning
utskottets afstyrkande hemställan.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes i samma ämne tvenne
motioner, den ena i Första Kammaren (n:o 4) af herr R. Klinckowström,
den andra i Andra Kammaren (n:o 196) af herr E. Beckman.

Herr Klinckowström föreslog, »att Riksdagen ville för sin del besluta
en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes, med görligaste
första, utse en komité af dertill lämplige personer för att utreda den
s. k. arbetarefrågan och på grund deraf framställa de förslag till
arbetareklassens förbättrade förhållanden, hvartill ifrågavarande utredning
kan föranleda». Bland de uppgifter för statsmagterna till arbetare -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 11

frågans lösning, som i den vidlyftiga motionen framhöllos, var äfven
den hatt organisera förlikningsdomstolar å yrkens och näringars alla
områden».

Första Kammarens första tillfälliga utskott yttrade sig i utlåtande
n:o 11 med sympati om denna del af motionärens förslag samt tillstyrkte
en skrifvelse med begäran om utredning rörande bland ännat
»huruvida och på hvad sätt förliknings- och skiljenämnder mellan arbetsgivare
och arbetare må kunna i vårt land upprättas». Vid kammarens
sammanträde den 30 april blef emellertid utskottets hemställan i sin
helhet förkastad.

Herr E. Beckman åter, med hvilken femton af Andra Kammarens
öfriga ledamöter instämde, föreslog, »att Riksdagen genom skrifvelse
till Kong!. Maj:t måtte anhålla om utredning rörande lämpligheten af
eu lagstiftning i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare
och arbetsgivare samt af framläggande för Riksdagen af de förslag,
som med anledning häraf må synas påkallade».

Motionen blef i ett utförligt och belysande utlåtande (n:o 20) af
Andra Kammarens första tillfälliga utskott enhälligt tillstyrkt. Vid det
slutliga afgörandet den 30 april blef den dock efter någon diskussion
med 89 röster mot 65 af kammaren afslagen.

Då emellertid motionären ansåg de mot förslaget andragna skälen
hvila på någon missuppfattning af dess omfång och innebörd, framlade
han vid 1893 års riksdag en ny motion (n:o 143) i samma ämne.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket motionen
denna gång hänvisades, afgaf deröfver ett utlåtande (n:o 11), hvari utskottet
såsom siD åsigt uttalade, att ett fredligt biläggande af de industriella
striderna vore synnerligen önskvärdt, att samhället häri hade
ett stort intresse, att stående förliknings- och skiljenämnder visat sig
för ändamålet särdeles lämpliga, att Englands inrättningar af detta
slag måste anses såsom de för våra förhållanden bästa förebilderna,
samt att vi uti 1887 års »lag om skiljemän» hade en god utgångspunkt
för en lagstiftning i detta syfte. Utskottet var emellertid i så
måtto af annan mening än motionären, att då denne uttryckligen förklarat
sig afse endast iwtf-ressetvister, så ansåg utskottet deremot olämpligt,
att lagstiftningsåtgärder vidtoges för åstadkommande af förlikningsoch
skiljenämnder utan att afseende äfven fästes vid ra#stvister, hvarför
utskottet fann sig böra, »under uttalande af sin anslutning till motionärens
framställning om nyttan och betydelsen af frivilliga förlikningsoch
skiljenämnder, hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon
kammarens åtgärd».

Nu föreliggande
förslag.

Utskottets

yttrande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Vid behandlingen i Andra Kammaren den 22 mars stodo trenne
yrkanden mot hvarandra: ett på bifall till motionen, ett annat på bifall
till utskottets hemställan och ett tredje på bifall till samma hemställan
men med ogillande af motiveringen. Sedan vid voteringen om kontraproposition
det första yrkandet (bifall till motionen) erhållit 84 röster
och det tredje 101, erhöll vid hufvudvoteringen det andra 93 och det
tredje 94.

Årets motionär har i sitt förslag väsentligen följt den af 1893
års utskott gifna anvisningen, ehuru han med afseende på den önskade
lagstiftningens beskaffenhet velat mindre gå den ifrågasatta
utredningens resultat i förväg. Efter en kort erinran om de föregående
motionernas behandling yttrar han härom: »Utan att här
närmare ingå på frågan om användbarheten af 1887 års lag om
skiljemän såsom grund för ett dylikt lagstiftningsarbete, ansluter jag
mig för min del fullständigt till den af 1893 års utskott uttalade uppfattningen,
att, när en utredning och eventuelt ett lagstiftningsarbete
på detta område skola företagas, dessa böra omfatta såväl rätts- som
intressetvisterna mellan arbetsgivare och arbetare. Frågan öfverlemnas
i sådant fall till regeringens förberedande pröfning i hela dess vidd,
och detta synes mig fördelaktigt ur flera synpunkter, icke minst ur
den, att Riksdagen då icke behöfver i förväg och i frågans outredda
skick göra något uttalande eller ens någon antydan om, huru Riksdagen
anser den bäst kunna lösas».

Utskottet har vid öfvervägande af de skäl, som blifvit i ofvan
omnämnda motioner och utskottsutlåtanden anförda, samt af de upplysningar
i ämnet, det för öfrigt inhemtat, icke kunnat undgå att
komma till den öfvertygelsen, att frågan om lämpligaste sättet för
biläggande af tvister mellan arbetsgifvare och arbetstagare är en ange^
lägenhet, som otvifvelaktigt påkallar statsmagternas uppmärksamhet.

I likhet med samtliga motionärer och utskott, hvilka hos oss
yttrat sig i ämnet, finner utskottet samhället hafva ett stort intresse
deruti, att upplågandet af strider mellan arbetsgifvare och arbetare i
möjligaste mån förebygges, i det dessa strider återverka menligt ej
blott på den yrkesgren, inom hvilken de ega rum, utan på större eller

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 13

mindre delar af näringslifvet i dess helhet, jemte det de städse utgöra
en fara för den allmänna ordningen.

Vore det nu så, att detta intresse kunde blifva fullt tillgodosedt
uteslutande genom de tvistandes egna åtgöranden, så saknades helt visst
anledning att ifrågasätta någon medverkan från det allmännas sida.
Så torde dock ej vara förhållandet. De medel för biläggande af arbetstvister,
som hittills hos oss någon gång blifvit anlitade, nemligen för
tillfället utsedda kompromisser, synas nemligen icke vara af den art,
att de gifva någon större utsigt till åstadkommande af förlikning eller
— om en sådan kommer till stånd — lemna någon större trygghet för
densammas upprigtighet och varaktighet.

Beaktansvärda skäl kunna sålunda anföras för behofvet af en
lagstiftning till biläggande af tvister mellan arbetare och arbetsgifvare.
Huruvida detta behof för närvarande hos oss är stort no g att föranleda
till åtgärder från statens sida, detta är ett spörsmål, som blifvit
på olika sätt besvaradt, och som synes utskottet väl förtjent af en
närmare utredning.

Om det vid en sådan utredning skulle visa sig, att en lagstiftning
på förevarande område verkligen vore behöflig, så framställer sig den
frågan, huru denna lagstiftning lämpligast borde vara beskaffad.

Utskottet anser ett fullt nöjaktigt svar å denna fråga icke kunna
gifvas utan stöd af en mera noggrann undersökning, än utskottet varit
i tillfälle att deråt egna. Någon antydan om sjelfva hufvudhår akter en
af de åtgärder, som vid utredningen företrädesvis borde komma i
åtanke, finner sig utskottet emellertid böra lemna.

Några af staten upprättade eller påbjudna förliknings- och skiljedomstolar,
till hvilka arbetsgifvare och arbetare vid mellan dem uppstående
stridigheter skulle vara förpligtade att hänskjuta sin sak, kan
utskottet på intet sätt anse för våra förhållanden ändamålsenliga. Ett
så starkt ingripande i de tvistande parternas sjelfbestämningsrätt skulle
helt säkert väcka stort och allmänt missnöje, och detta lika väl bland
arbetarne som bland arbetsgifvarne. Något förslag i denna rigtning
har ej heller inom Andra Kammaren framkommit.

Skola i vårt land inrättningar för biläggande af arbetstvister anordnas,
så komma de utan tvifvel ej att blifva obligatoriska domstolar,
utan i stället frivilliga förliknings- och skiljenämnder, exempelvis liknande
de i England bildade och sedermera mångenstädes efterbildade. Dessas
kännetecknande hufvuddrag äro följande:

1. De upprättas på vederbörande arbetsgifvares och arbetstagares
fria initiativ och icke för landet i dess helhet eller för vissa

14 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande JSho 22.

industrier i deras helhet, utan endast för en särskild yrkesanläggning
eller en särskild yrkesgren inom något visst område.

2. De sammansättas genom val af vederbörande parter enligt
af dem sjelfva. träffade bestämmelser, dock under iakttagande af vissa
genom lagstiftningen angifna allmänna hufvudgrunder.

3. Kostnaden för nämnderna bestridas af vederbörande arbetsgivare
och arbetstagare gemensamt.

4. Det beror på frivillig öfverenskommelse parterna emellan,
huruvida en uppstående tvist måste föreläggas förliknings- och skiljenämnd
eller skall kunna afgöras på annat sätt.

5. Det beror likaledes på frivillig öfverenskommelse, huruvida
och för huru lång tid förliknings- och skiljenämnds utslag skall
vara lagligen bindande och statens medverkan vid dess exekution alltså
kunna påkallas De

ifrågasatta nämnderna skulle följaktligen såväl till sin tillkomst
som sitt fortbestånd hvila på det fria aftalets grund, och
statens ingripande genom lagstiftningen skulle begränsas endast till
att anvisa en lämplig form för nämndernas bildning och verksamhetssätt
samt till att meddela föreskrifter, som bestämde, under hvilka
vilkor ett skiljemannautslag skulle vara bindande samt huru det i fall
af bristande uppfyllelse skulle bringas till verkställighet.

Utskottet vill ingalunda påstå, att nämnder, inrättade enligt sådana
grunder, ens i sitt hemland utgjort något ofelbart verkande medel
mot stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare. Trots dessa
nämnder hafva stora och långvariga arbetsinställelser och arbetsstängningar
der egt rum. Men de hafva — enligt alla sakkunniges vitsord
— förebyggt många tillbud till tvister och underhjelpt nedläggandet
af sådana. De hafva ej varit i stånd att upphäfva kampen på industriens
område, men de hafva i högst betydlig grad inskränkt stridernas
antal och ofta äfven deras omfång.

Tredje tillfälliga utskottet vid 1893 års riksdag uttalade den
åsigten, att vid en undersökning rörande förevarande sak frågorna om
rätts- och intressetvister böra samtidigt tagas under ompröfning. Utskottet
biträder, i likhet med motionären, denna mening, dock utan att
det dermed vill hafva förnekat, att den ifrågasatta utredningen möjligen
kunde komma att visa lämpligheten af en åtskilnad härutinnan, så att
rättstvister befunnes böra slitas på ett sätt, och de i praktiskt afseende
vida betydelsefullare intressetvisterna på ett annat.

Nyss anförda utskott ansåg tillika, att vi uti 1887 års lag om
skiljemän »hafva eu grund, hvarpå utan större svårighet skulle kunna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

byggas för att med ett jemförelsevis enkelt lagstiftningsarbete bereda
tillfälle till upprättande af frivilliga såväl skiljemannainrättningar för
rättstvister som förliknings- och skiljenämnder för intressetvister». Det
förestälde sig, att genom omarbetning af några af lagens paragrafer
och tillfogandet i samma lag eller genom särskildt tillägg till densamma
af några nya bestämmelser »den ur flera synpunkter opraktiska
lagen om skiljemän skulle kunna utvecklas till något äfven i här föreliggande
syfte fullt brukbart».

Utskottet, som finner det vara en gifven fördel, om den ifrågasatta
lagstiftningen kunde vinnas genom en organisk utveckling af den nu
bestående, anser sig emellertid ej böra ingå i någon närmare pröfning
af det sätt, hvarpå en sådan utveckling enklast och bäst skulle kunna
åstadkommas. Någon fullt säker grund för ett omdöme i detta afseende
torde ej gifvas utan en föregående, af Kongl. Maj:t anordnad utredning,
och utgör detta för utskottet en ytterligare anledning att förorda en sådan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida och i hvilken utsträckning
en lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbetare
och arbetsgivare må anses för vårt land behöflig
och lämplig, samt om framläggande för Riksdagen af
de förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 6 april 1895.

På utskottets vägnar:

Emil Hammarlund.