Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (Ko 8) Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1894:Tfu37 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (Ko 8) Utlåtande N:o 7.

Nso 7.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1894, kl. 12 midd.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2,
angående ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om företagande af en allmän undersökning
af de sanitära förhållandena vid fattigvärdsanstalterna
i riket.

Till utskottets handläggning har hänvisats en inom Andra
Kammaren af herr A. Halm väckt motion, n:r 85, hvaruti föreslås:

“att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det
Kongl. Maj:t måtte uppdraga åt sine befallningshafvande att låta
genom förste provinsialläkaren anställa en allmän undersökning
af do sanitära förhållandena vid fattigvårdsanstalterna i rikets alla
kommuner med särskild hänsyn till beskaffenheten af hvad som i
do särskilda kommunerna bestås understödstagame af föda, kläder,
bostad och sjukvård, samt till Riksdagen göra den framställning
som kan föranledas af ifrågavarande undersökningars resultat."

Vid sistlidet års riksdag behandlade Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskott, i utlåtande n:o G, tvenne nära nog likartade
motioner, n:is 95 och 10G, den förstnämnda afgifven af herr Chr.
Riilow och den senare af herr A. Halm, åsyftande en skärpt
kontroll öfver fattigvårdsväsendet. Utskottet hemstälde dervid,
att dessa motioner icke måtto till någon kammarens åtgärd föranleda,
hvilket förslag, vid föredragning deraf i Andra Kammaren,
också godkändes.

Bill. till Riksd. Prof. 1804. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 7 Höft. (N:o 7). 1

Andra Uammärens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

Att här återupprepa livad som anfördes i motionerna och utskottets
utlåtande samt vid den inom Andra Kammaren hållna
diskussionen, torde anses onödigt. Utskottet får härutinnan hänvisa
till tillfälliga utskottets utlåtande n:o G och Andra Kammarens
protokoll n:o 17.

I nu föreliggande motion anför motionären såsom motiv för
sitt förslag, att äfven under sistförflutna år på olika orter inom
landet förekommit upprörande exempel på underlåtenhet att iakttaga
fattigvårdsförordningens bestämmelse, det nödtorftig fattigvård
skall lemnas den, som är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets upprätthållande oundgängligen erfordras, och att
dessa exempel fortfarande vittna om behofvet af en ordnad kontroll
på detta område, verksammare än den tillsyn, som på grund af
embetspligt utöfvas af pastor i församlingen, eller den inspektion,
som på förekommen anledning verkställes af Konungens befallningshafvande.

Motionären anför vidare, att vid behandlingen af hans förlidna
riksdag väckta motion om ändring af gällande läkareinstruktion
lemnats obestridd att missförhållanden med nuvarande knapphändiga
och oregelbundna tillsyn af fattigvården i kommunerna förekommit,
om man än velat påstå, att dessa missförhållanden hvarken
voro väsentliga eller talrika.

Att, såsom det tillrådts, vänta på en stigande upplysnings
resultat för att vinna en något så när likformig tillämpning af
lagens bestämmelser om kommunernas pligter mot sina fattiga,
utan att genom några särskilda åtgärder söka främja eu dylik
upplysning, synes motionären icke vara i öfverensstämmelse med
Riksdagens mening. Motionären förordar framför allt upplysning
om, huru fattigvården är ordnad på andra håll, och anser vissa
fångvårdsstyrelse!’ behöfva sakkunniges ledning.

Slutligen yttrar motionären beträffande diskussionen i Andra
Kammaren förlidet år, då hans föregående motion och tillfälliga
utskottets afstyrkande utlåtande förevoro till afgörande, att det
icke saknades röster, som funno en inspektion genom förste provinsialläkaren
vittna om en oberättigad misstro till dem, som hafva
fattigvårdens angelägenheter om hand, liksom andra befarade, att
samma inspektion kunde blifva besvärlig för fattigvårdssamhällena
genom do yrkanden och anspråk, som af densamma kunde blifva
en följd.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

Innan utskottet går att yttra sig om skrifvelseförslaget ocli
skälen för detsamma, tillåter sig utskottet anföra några siffror,
hemtade från den officiella statistiken. Utskottet liar derigenom
velat anställa några jemförelse!’ öfver antalet fattighjon och utgifterna
för fattigvården under hela den tid, för hvilken fullständig
statistik i detta afseende finnes att tillgå.

Beträffande folkmängden i hela riket, de understödstagandes
antal och de senares förhållande till de förra, lemnar statistiken
följande uppgifter.

År 1874 folkmängd 4,341,559. Undcrstödstagarc	! 188,993.	4,35	0/ /o
, 1875	77	4,383,291.	77	193,793.	4,42	77
„ 1876	77	4,429,713.	79	190,852.	4,31	77
„ 1877	77	4,484,542.	77 ''	193,046.	4,30	77
, 1878	v	4,531,863.	77	201,461.	4,45	77
„ 1879 •	77	4,578,901.	77	213,207.	4,66	77
„ 1880	77	4,565,668.	77	219,532.	4,81	77
„ 1881	77	4,572,245.	77	225,296.	4,93	77
, 1882	77	4,579,115.	V	224,392.	4,90	77
„ 1883	77	4,603,595.	V	223,974,	4,87	77
„ 1884	77	4,644,448.	77	222,915.	4,80	77
„ 1885	77	4,682,769.	77	221,911.	4,74	77
, 1886	77	4,717,189.	-77	228,311.	4,84	77
, 1887	77	4,734,901.	77	230,380.	4,87	77
„ 1888	77	4,748,257.	77	242,039.	5,io	77
„ 1889	V	4,774,409.	77	242,852.	5,09	77
„ 1890	r>	4,784,675.	77	241,113.	5,04	77
„ 1891	V) "	4,802,751.	77	248,164.	5,17	77
Under donna tid har således: Folkmängden ökats med ____________________		461,192.	10,62	o / /O
Understödstagare	d:o ___________________	-----------------	59,171.	31,31	77

I fråga om utgifterna för fattigvården hafva dessa utgjort,
sammanlagdt för landsbygd och städer:

År 1874
, 1875
., 1870
., 1877
„ 1878
„ 1870

kr. 6,492,797.
„ 6,947,072.

„ 6,818,592.

7,086,875.
„ 7,289,242.

„ 7,667,892.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 3) Utlåtande N:o 7.

År 1880 ________________________________________________ kr. 8,026,999.

„ 1881 :_______________________________________________ „ 8,457,619.

„ 1882 ____________________________________:___________ „ 8,467,552.

„ 1883 ________________________________________________ , 8,792,060.

* 1884 _________________________________________:_______ „ 8,606,530.

„ 1885 _________________________________________________ „ 8,957,619.

„ 1886 ________________________________________________ „ 9,286,028.

* 1887 ______________ , 8,960,199.

, 1888 ________________________________________________ „ 9,337,415.

» 1889 ___________________ yy 9,730,091.

„ 1890 ____________;___________________________________ „ 10,358,887.

* 1891 ..._______T_____________________________________ „ 11,278,159.

Ökning 1891 mot 1874________________________ ,, 4,785,362 = 73,70 %•

I sammanhang härmed har utskottet ansett sig böra meddela
den i fattigvårdsstatistiken för hvarje understödstagare beräknade
medelkostnaden, hvilken utgjort:

År	1874	å landsbygden kr.	28: 69, i städerna kr.	. 55: 36.
V	1875	??	yy	29: 69	yy	V	58: 61.
yy	1876	T)	yy	30: 07	yy	yy	56: 75.
yy	1877	»	yy	30: 63	yy	yy	59: 35.
yy	1878	V	yy	30: Öl	yy	yy	58: 88.
yy	1879	V	yy	30: 37	yy	yy	55: 28.
v	1880	r>	yy	30: 46	yy	yy	57: 25.
yy	1881	r>	yy	31: 10	yy	v	58: 72.
yy	1882	v	V ''	31: 54	yy	yy	58: Öl.
v	1883	yy	yy	32: 25	yy	yy	61: 99.
V	1884	V	yy	32: 76	yy	yy	57: 22.
r>	1885	yy	yy	33: 68	yy	yy	61: 04,
v	1886	yy	yy	33: 49	yy	yy	60: 80.
n	1887	yy	yy	32: 89	yy	yy	55: 07.
v	1888	yy	yy	34: 79	yy	yy	49: 28.
v	1889	yy	( yy	35: 39	yy	yy	52: 90.
r>	1890	yy	yy	37: 48	yy	yy	57: 76.
v	1891	yy	. yy	40: 29	yy	yy	58: 83.
Utaf statistiken för år	1891	L •inliemtas	dessutom,	att af under-

stödstagarne voro:

I 1,626 fattighus, 153 fattiggårdar, 37 arbetshus och 15 barnhem

befintlige____________________________________________________________________ 32,550

Transport 32,550

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o S) Utlåtande N:o 7.

Transport 32,550

I 3,764 mindre fattigstugor boende ........................ 11,027

Utackorderade __________ 38,881

Genom omgång (socken- eller rotegång) försörjda 1,048
I sjukvårds anstalter på kommunernas bekostnad

vårdade _______j_______________________________ 5,767

I egna hem understödda______________________________ 155,689

På annat sätt understödda________________________________________ 3,202 248,164.

I samband med denna statistik torde det tillåtas utskottet att
äfven framställa några reflexioner i fråga om vår fattigvård i
allmänhet.

Utskottet vill då ingalunda neka, att beträffande fattigvårdens
ordnande det på en del ställen kan vara åtskilligt att önska, ja
tvifvelsutan i enstaka fall till och med att med allt fog anmärka.
De af motionären i detta afseende anförda exempel kunna icke
jäfvas, och utskottet finner derför hans inenniskovänliga sträfvanden
värda allt erkännande; men utskottet vågar emellertid, dels på
grund af dess enskilda ledamöters erfarenhet och dels med stöd af
den officiella statistiken, som visar, att under åren 1874—1891 utgifterna
för fattigvården ökats med 73,7 procent och de understödstagandes
antal med 31,si procent, under det folkmängden stigit
allenast med 10,62 procent, hålla före, att äfven om dessa siffror,
på sätt nedanför skall visas, måste begagnas med en viss försigtighet,
likväl i allmänhet och öfver hufvud taget en ganska betydlig
förbättring i vårt lands fattigvårdsväsen egt och allt fortfarande
eger rum. Att vården om de fattige likväl klandras i våra dagar
mer än förr, torde hafva sin orsak dels i tidsandan med dess
stegfade fordringar på lifvets nödtorft äfven för de minst lyckligt
lottade, dels ock i den omständighet, att, der vanvård eller hjertlöshet
verkligen någon gång förekommit, förhållandet nu lättare
än förr kommer till den stora allmänhetens kännedom.

I fråga om vår fattigvård torde ock böra betraktas ej blott
bcliofvet å ena sidan, utan ock, lika mycket, tillgången å den
andra. Vore det i samhället så bestäldt, att det funnes endast
rika och fattiga, så bordo svårigheter ej uppstå. Det skulle då
med skål kunna ifrågasättas, att den rike afstode af sitt öfverflöd
allt hvad den fattige beliöfde. Ses saken åter sådan den i verkligheten
förhåller sig, så är det, efter vår svenska fättigvårdslagstiftning,
icke endast de förmögne, som bidraga till do fattiges

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:r 7.

underhåll, utan det är många, sjelfve stadda i ytterst knappa omständigheter,
Indika äro skyldige att deruti deltaga. Erfarenheten
ådagalägger likaså, att kommunerna härutinnan äro väsentligen
olika lottade. Bevis derom föreligger i statistiska centralbyråns
berättelse om fattigvården senast för år 1891. Det visas deraf,
att under det medelsiffran för understödstagare var 5,17 procent
af folkmängden, så funnos 33 fattigvårdssamhällen, der antalet understödstagare
i förhållande till folkmängden utgjorde 10 procent
eller derutöfver, hvaribland Brålanda (Elfsborgs län) 13,17, Högstena
(Skaraborgs län) 13,33, Södra Finskoga 13,28 och Bogen
(Vermlands län) 21 procent. Deremot egde i 30 kommuner det
förhållande ruin, att understödstagarnes antal utgjorde endast 1
procent och derunder, och bland dessa Ununge 0,29, Singö (Stockholms
län) 0,49, Vadensjö (Malmöhus län) 0,35 och Valdshult
(Jönköpings län) 0,47 procent. Denna olikhet ökas ytterligare, om
man besinnar, att i fattigare kommuner är vanligen de understödsbehöfvandes
antal större i förhållande till tillgångarna än hvad
händelsen är i socknar, der den skattdragande befolkningen befinner
sig välbergad. Billighet kräfver då mera öfverseende i de
förra än i de senare. Det torde af icke så många kunna begäras,
att på ställen, hvarest flertalet af kommunens till fattigvården bidragande
medlemmar befinner sig i ganska torftiga omständigheter, fattigunderstödet
skall vara rikligt. Finnes det brist hos de till fattigvården
skattgifvande, så må det icke allt för hårdt klandras, om fattigvårdsbidraget
inskränkes till det ytterst nödvändiga. Utskottet föreställer
sig fördenskull, att “en något så när likformig tillämpning af lagens
bestämmelser om kommunernas pligter emot sina fattiga" svårligen
står att vinna; att den största varsamhet med afgifvande af allmänna
föreskrifter angående fattigunderstöds beskaffenhet är af
nöden, samt att de kommunala myndigheterna böra fortfarande
ega en temligen obegränsad och efter de skattdragandes tillgångar
lämpad bestämmanderätt härutinnan, allenast med iakttagande
af lagens föreskrift att “nödtorftig fattigvård" verkligen lemnas de
behöfvande.

Hvad nu motionärens yrkande angår, så afser det “fattigvårdsanstalterna
i rikets alla kommuner". Utgår man från det antagende,
att motionären, hvars förslag år 1893 omfattade endast fattighus,
fattiggårdar och arbetshus, icke heller i år afsett några

Andra Kammnctfens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande Isf.r 7. 7

andra anstalter, så skulle undersökningen ske i 1,816 anstalter,
Indika år 1891 hyste 32,168 hjon. Har motionären i sitt nu föreliggande
förslag inbegripit jemväl de 15 barnhemmen och de 3,764
mindre fattigstugorna, skulle den komma att verkställas i 5,595
anstalter, sagda år hysande 43,577 personer. I förra fallet blefve
12,96 och i det senare 17,56 procent af hjonen föremål för undersökningen.
Statistiken för 1891 visar, att i närmare 1,000 landskommuner
och äfvenledes i några städer helt och hållet saknas
fattighus, fattiggårdar och arbetshus. För landsbygden utgöra dylika
kommuner mer än 40 procent af hela dess antal kommuner.
Skall en undersökning ega rum, vill det i följd häraf synas nödigt,
att densamma äfven omfattar barnhemmen och framför allt de s. k.
mindre fattigstugorna, allra helst som de i dessa sistnämnda, smärre
och mera spridda anstalter intagna icke lära få anses mindre utsätta
för dåliga sanitära förhållanden än de i större och centralare
belägna anstalter vårdade.

Ofvan anförda statistik utvisar visserligen en betydlig och stadigt
fortgående utveckling till det bättre af rikets fattigvård. Vid
dess siffror såväl å antalet understödstagare som å kommunernas
utgifter för fattigvården är emellertid att märka, att en icke ringa
del af ökningen måste tillskrifvas fullständigare och tillförlitligare
primäruppgifter än de, som under tidigare år stått till buds. Detta
framhålles vid flera tillfällen i statistiska centralbyråns berättelser
rörande kommunernas fattigvård och finanser. Så erinras t. ex. i
berättelsen för år 1879, att den betydande ökningen med nära
12,000 understödstagare från'' föregående år i viss mån är “endast
skenbar, såsom förnämligast beroende af fullständigare uppgifter å
antalet ''tillhörande barn’." Liknande är enligt berättelsen för år
1888 förhållandet med den då inträffade ökningen af nära 12,000
understödstagare, i ty att denna “delvis beror på fullständigare
uppgifter om do enskilda fattigvårdssamhällenas understödstagare",
vunna genom det nya formulär för uppgifter om kommunernas
fattigvård, livilket för nämnda år första gången kom till användning.
Den betydande ökningen i kommunernas fattigvårdsutgifter
erhåller äfven till en del sin förklaring genom de äldre årens mera
ofullständiga primäruppgifter. Så heter det t. ex. i nyss anförda,
berättelse för år 1879: “Fortfarande gäller, att de å nämnda tabell
(n:o V) uppförda utgifter för fattigvården måste anses lägre un de
verkliga kostnader, som kommunerna för sagda ändamål fått vid -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande K:r 7.

kännas. Ty, oafsedt att husrum och åtskilliga naturapersedlar,
hvilka kommit hjonen till godo, mångenstädes icke pläga till värde
upptagas, hafva i de kommuner, som fördelat sitt område i rotar,
dessas fattigvårdskostnader i allmänhet icke medräknats. Samma
förhållande eger ock rum beträffande de kommuner, der hjonen
försörjas genom s. k. omgång, i hvilket fall några räkenskaper
knappast torde föras.“

Vare nu härmed huru som helst, har motionären i allt fall
enligt utskottets förmenande såväl i fjol som i år framdragit ganska
talande bevis att, äfven om fattigvården i allmänhet gått
framåt och öfver hufvud kan anses försvarlig, dock på en och annan
ort verkligen förekommit missförhållanden, som tarfvat rättelse
och icke böra af Riksdagen lemnas utan allt afseende. Det är
visserligen sant, att genom nu gällande bestämmelser den enskilde
understödssökanden eller understödstagaren i allmänhet beredts rikliga
tillfällen att hos tjensteman och myndigheter af flera slag
framhålla sitt behof och bevaka sin rätt; men å andra sidan får
icke heller förgätas, att förmåga härtill saknas hos många minderåriga,
ålderdomsslöa och sinnessjuka, hvilkas belägenhet kanske
mången gång är långt mera beklagansvärd än de öfriges. Utskottet
kan derför icke annat än finna en undersökning önskvärd,
äfven om detsamma icke delar motionärens åsigt om graden af
dess utsträckning och sättet för dess utförande.

Hufvudsaken härvidlag synes utskottet nemligen vara, icke att
åvägabringa någon fullständig och jemförande statistik i och för
fättigvårdsförordningens likformiga tillämpning, utan endast att, deisteri^
missförhållanden till äfventyra å någon ort förekomma, snarast
möjligt samt med minsta omgång och kostnad få dem kända
och rättade. Men att för sådant ändamål verkställa en genomgående
undersökning medelst förste provinsialläkarne anser utskottet
medföra en onödigt stor utgift och tidsutdrägt, helst de
särskilda anstalterna uppgå till nära 5,G00 och finnas så ojemnt
fördelade, att exempelvis deras antal vexlar från 13 i Jemtlands
till 574 i Skaraborgs län. Länsstyrelserna hafva enligt sin instruktion
att öfvervaka fattigvårdens behöriga handhafvande och ega
att till sitt biträde dervid tillgå kronobetjeningen, hvilken är förtrogen
med folkets lefnadsvanor och det såsom oundgängligt ansedda
måttet af lifvets nödtorft i de särskilda orterna. Det vill
derför synas, som borde genom kronolänsmännen och polisbetje -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 9

ningen i städerna kunna utan all kostnad och'' synnerlig möda
vinnas upplysningar om alla de anstalter, der fattigvården anses
nöjaktig, och förste provinsialläkarne sålunda behöfva anlitas endast
för de antagligen mindre allmänna fall, då fattigvårdens beskaffenhet
i en eller annan anstalt icke kunnat af krono- och
polisbetjeningen vitsordas såsom fullt laglikmätig. Utskottet föreställer
sig, att detta bör vara den enklaste och billigaste vägen
att bereda Konungen och Riksdagen kännedom om i hvilken grad
svårare missförhållanden kunna vara rådande vid rikets fattigvårdsanstalter.
Då vinnandet af en dylik kännedom synes vara
motionärens närmaste syfte, hemställer utskottet alltså om bifall
till herr Hahns motion på det sätt,

att kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen
i skrifvelse till Konungen anhåller, det
Konungen måtte uppdraga åt sina befallningshafvande
att — der så erfordras, efter förste
provinsialläkarnes hörande — inkomma med yttranden,
huruvida några svårare missförhållanden
äro rådande vid fattigvårdsanstalterna i de respektive
länen med hänsyn till beskaffenheten af
hvad som i de särskilda kommunerna bestås understödstagarne
af föda, kläder, bostad och sjukvård.

Stockholm den 8 mars 1894.

På utskottets vägnar:
H. AMNÉUS.

Bih. till Rikad. Prot. 1804. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Haft. (N:o 7.)

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

Reservation.

Af den officiella statistik för åren 1874—1891, som utskottet i
sitt utlåtande intagit, visar det sig, att under den tid som folkmängden
inom riket stigit med 10,62 procent och de understödstagandes
antal ökats med 81,31 procent, hafva kostnaderna för fattigvården
uppnått en ökning af 73,7 procent. Detta förhållande
har föranledt oss till den öfvertygelse; att en sådan åtgärd som
af utskottet föreslagits, icke är af allmänt behof påkallad.

Utskottet söker i motiveringen minska tillförlitligheten till de
siffror, som den intagna statistiken angifver angående de understödstagandes
antal, genom anförandet ur Statistiska centralbyråns
berättelse för åren 1879 och 1888 af åtskilliga på nämnda numerär
inverkande omständigheter. I motsats till utskottets uppfattning
anse vi detta förhållande bevisa, att antalet understödstagare
år 1874 var större än hvad i de statistiska tabellerna angifves,
och det förefaller oss i följd deraf, att om sistnämnda år
understödstagarne voro flere, så är ökningen under de år, som statistiken
omfattar, mindre i procent, under det utgifternas höjning
qvarstår, hvilket gifver ytterligare stöd åt vårt förmenande, att
fattigvården betydligt förbättrats.

Beträffande statistiken anför utskottet vidare: ‘•Den betydande

ökningen i kommunernas fattigvårdsutgifter erhåller äfven till en
del sin förklaring genom de äldre årens mera ofullständiga primäruppgifter.
Så heter det t. ex. i nyssanförda berättelser för år
1879: “Fortfarande gäller, att de å nämnda tabell (n:o V) upp förda

utgifter för fattigvården måste anses lägre än de verkliga
kostnader som kommunen för sagda ändamål fått vidkännas. Ty,
oafsedt att husrum och åtskilliga naturapersedlar, hvilka kommit
hjonen till godo, mångenstädes icke pläga till värde upptagas,
hafva i de kommuner, som fördelat sitt område i rotar, dessas
fattigvårdskostnader i allmänhet icke medräknats. Samma förhållande
eger ock rum beträffande de kommuner, der hjonen försöijas
genom s. k. omgång, i hvilket fall några ''räkenskaper knappast
torde fö ras.4

Andra Kammarens lillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 11

Med anledning häraf våga vi åberopa ett annat uttalande af statistiska
centralbyrån i dess berättelse tio år senare, eller för år 1889, der
det, liksom för åren 1885, 1887 och 1888, heter: ‘‘De under nämnda rubriker
i tabellerna upptagna belopp omfatta likväl icke samtliga
utgifter för fattigvården. I åtskilliga fall bär nemligen värdet å
utdelade naturapersedlar antagligen icke inräknats, hvarjemte fattigvårdskostnaderna
för de kommuner, i hvilka rotefördelning eger
ram eller der understödstagarne försöijas genom s. k. omgång,
vanligen endast till en mindre del ingå i räkenskapernaö I fråga
särskildt om kostnaderna för rotelijon, omgångshjon o. d., så uppgifvas
dessa år 1876 (det första året sådan uppgift förefinnes) till
301,750 kr. och år 1891 till 236,156 kr. samt under mellantiden
högst 314,275 kr. år 1882 och lägst 235,694 kr. år 1889.

Emot den i utskottets utlåtande intagna statistiken föreställa
vi oss således, att inga befogade anmärkningar och sådana som
hafva någon afsevärd inverkan kunna göras. Denna statistik
gifver då, efter vårt förmenande, oförtydbart till känna en stadigt
fortgående och icke ringa förbättring af vårt lands fattigvård.
Det förefaller oss fördenskull, att man kan våga hoppas, det denna
förbättring, utan vidtagande af sådana åtgärder som utskottet afsela
skall alltmera tilltaga i mån af ökad folkupplysning och stigande
välmåga. Att fall af bristande eller otillräcklig fattigvård
kunna förekomma är visserligen i hög grad beklagligt; men att
förseelser yppa sig emot vår i och för sig nöjaktig befunna fattigvårdslag,
lärer väl lika litet som brott emot våra öfriga lagar
kunna förhindras. Redan förut är det presterskapet ålagdt att i
första hand verka för de fattiges tillgodoseende. Kommunalstämman
tillhör att upptaga till pröfning understödsbeliöfvandes missnöjen
med fattigvårdsstyrelsens åtgöranden, och Konungens befallningshafvande
liar till embetspligt att vaka öfver fattigvårdens
behöriga handhafvande. Det torde sålunda vara ytterst få grenar
af vår lagstiftning, som försetts med så många kontroller som den
om fattigvården.

I landshöfdingeinstruktionen den 10 november 1855 heter det:
“Konungens befallningshafvande bör låta sig angeläget vara att
vaka deröfver, att fattigvården inom länet i enlighet med derom
gällande stadgande!! ändamålsenligt ordnas och handhafves, så att
de behöfvande erhålla den vård och det understöd, som omständigheterna
påkallan Hvarken af motionären har det uppgifvits,

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

eller inom utskottet upplysts, att Konungens befallningshafvande
denna sin skyldighet i något enda fall underlåtit. Det kan då
icke förefalla oss annat än lindrigast sagdt ogrannlaga, att Riksdagen
aflåter en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som utskottet
föreslagit.

Utskottets skrifvelseförslag torde af många anses oskyldigt.
Efter vår uppfattning innehåller det dock ganska mycket. I dess
andemening ligger obestridligen ett sporrande till strängare åtgärder
emot de lagligen understödsskyldige, hvilka ofta nog kunna
vara stadde i trångmål, samt på samma gång en utsträckning af
den administrativa magten och ökade statsutgifter, hvaröfver klagan
förut förspöijes. Den af utskottet föreslagna skrifvelsen afser förste
provinsialläkarens hörande. Vi föreställa oss då, att ett yttrande
af denne, huruvida några svårare missförhållanden äro rådande
vid fattigvårdsanstalterna med hänsyn till beskaffenheten af hvad
som i de särskilda kommunerna bestås understödstagare af föda,
kläder, bostad och sjukvård icke kan skäligen begäras utan undersökning.
Det förefaller oss ock, att Konungens befallningshafvande
icke kan utan undersökning uttala sin uppfattning. Resultatet
är ovisst; men säkert är, att kostnaderna för undersökningarna
blifva stora, om de skola omfatta alla fattigvårdsanstalter. Enligt
1891 års statistik utgjorde dessa 1,626 fattighus, 153 fattiggårdar,
37 arbetshus, 15 barnhem och 3,764 mindre fattigstugor. I sådana
voro likväl endast 17,6 procent af samtlige understödstagare boende.
Aldeles klart synes det oss icke vara, huru förhållas skall med de
utackorderade, genom omgång försörjda och i egna hem understödda,
tillsammans 78,s procent. Konseqvensen fordrar dock, att
äfven dessa senares förhållanden inspekteras, och skulle det fästas
afseende på hvad motionären anförde i sin motion vid sistlidet års
riksdag, så bordé en undersökning för dessa behöfvas bäst. Det
synes ock oss, att har en undersökning börjat, så måste den fortsättas;
men om den är af behofvet påkallad, det våga vi betvifla.

En omständighet, hvilken efter vår tanke icke torde alldeles
förbigås utan uppmärksamhet, synes oss vara den, att ju mer den
ovilkorliga pligten att lemna en alla fullt tillfredsställande fattigvård
ökas, desto mer förminskas antagligen den enskilda offervilligheten
till de fattiges hjelp, och synnerligen om kommunerna
skulle komma att i onödan prejas. Gerna kan det heller icke förnekas,
att i fall det beredes de understödstagande en bättre ställ -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N.o 7.

ning än den allramest fattige bland dem, som bidraga till hans
underhåll, eger, så verkar det menligt på de motiv, hvilka uppmuntra
menniskorna till bemödanden, omtänksamhet och försakelser.
Tänker man derjemte på, att många, stadda i ytterst knappa omständigheter,
men likväl med god vilja draga sig fram utan anlitande
af fattigvården, och besinnas det, att äfven många som hatva
behof deraf, icke lagligen äro berättigade till understöd, så toide

försigtigheten bjuda att handla varsamt. ,

Af dessa anledningar hafva vi ansett och anse fortfarande,

att herr Hahns motion icke må till någon
kammarens åtgärd föranleda.

Jan Eliasson.

C. T. Lind.

Olof Persson.