Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8 (Utlåtande 1919:Tfu38 Andra kammaren tfu3)

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1919 kl. ’/a 1 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 i anledning
av herr Tengdahls motion nr 281, om skrivelse till
Kungl. Maj.t angående indragning av väg- och vattenbyggnadskåren.

Närvarande: Herrar Eriksson i Stockholm, Elisson*, Björklund, Jensan, Edberg, Wahlstedt,
Olsson i Kollungeröd*, Fast* och Werner*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till utskottet remitterad motion
nr 28], liar herr Tengdahl föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t, begära utredning, huruvida icke väg- och vattenbyggnadskåren
skulle kunna indragas (varvid haudhavandet av de militära
uppgifter, som kunde åligga kåren, torde kunna överflyttas till fortifikationen,
dit kårens officerare även kunde transporteras i den omfattning
sådant lämpligen läte sig göra) samt att Kungl. Maj:t, om riksdagens
medverkan vore behövlig, måtte till riksdagen inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde giva anledning.

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Rörande motionen hava till utskottet avgivits utlåtanden från kungl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt chefen för generalstaben; och
äro dessa utlåtanden härvid fogade såsom bilagor.

Väg- och vattenbyggnadskårens tillkomst sammanhänger i stort
sett med utvecklingen av vårt lands allmänna arbeten och kommunikationsväsende
under det senare århundradet.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 13 sand. 3 avd. 8 käft. (Nr 8.) 1

Historik.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Under förra hälften av nämnda århundrade fanns icke något särskilt
ämbetsverk för ledning och tillsyn av berörda allmänna arbeten, utan togos
arbetsledarna i allmänhet från den institution, vars verksamhet vid den
tiden var av ungefär liknande art som arbetena ifråga, nämligen flottans
mekaniska kår, vilken var upprättad för skötseln och tillsyn av flottans
dockor, hamnar och kajer. Sedan genom kungl. brev den 20 augusti
1816 förordnats, att nämnda stat skulle utgöra en särskild, till tjänstgöring
vid flottans stationer förbunden kår under chefsskap av generaladjutanten
för flottorna, intogos efterhand i denna kår även officerare
utan lön för att bereda tillgång till arbetsbefäl vid de pågående kanalbyggnaderna.

Den ökade omfattning, varmed allmänna arbeten på 1820 talet bedrevos,
gjorde behovet av en ordnad teknisk och administrativ uppsikt
och kontroll från statens sida alltmera oavvisligt. Detta hade till följd
bildandet av den s. k. storamiralsämbetets 3:dje avdelning, för vilken
lydande under sjöförsvaret instruktion utfärdades år 1827. Enligt denna
erhöll nämnda avdelning överinseende och kontroll över alla väg- och
vattenbyggnader i landet, vilka indelades i fem kanaldistrikt med sakkunniga
män såsom chefer.

Av 1841 års riksdag anvisades medel till vissa större och mindre
kanal-, upprensnings- och hamnarbeten, varjämte bildades särskilda fonder,
avsedda att användas till understöd vid väganläggningar och vägförbättringar,
sjösänkningar och myrutdikningar. Härmed blev inrättandet av
en självständig förvaltning för alla dessa i mängd och betydelse växande
ärenden en nödvändighet, och den 6 augusti 1841 utfärdade Kungl.
Maj:t instruktion för styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.
Enligt denna instruktion skulle nämnda styrelse »under Chefens för
civildepartementet lydnad och inseende» handlägga tekniska och administrativa
ärenden, som anginge: a) anläggningar och förbättringar av kanaler,
slussar, vägar, broar, färjor samt andra vatten- och lantkommunikationer,
b) hamnbyggnader och muddringar, c) strömrensningar och
d) arbeten för beredande av större odlingsföretag medelst utdikningar
eller avtappningar av sänka trakter och sjöar. Styrelsens personal utgjordes
frän början av en överdirektör och chef, en byråchef samt fyra
vid ämbetsverket såsom ritare och kanslister anställda tjänstemän. Under
styrelsen lydde dessutom fem distriktschefer för de olika väg- och vattenbyggnadsdistrikten.
Till tekniska biträden i styrelsen och distriktschefernas
ställföreträdare m. m. antogos fortfarande huvudsakligen
officerare ur flottans mekaniska kår, men även sådana från armén och
flottan.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Uti eu den 15 november 1850 till rikets ständer avliten proposition
anfördes bland annat, att i samma man, som allmänhetens håg löi
vägarbeten, vattenavtappningar och andra allmänna arbeten blivit vackt, |
hade bristen på skickliga ingeniörer för uppgörandet av planer till utförande
av dessa arbeten blivit mera kännbar, samtidigt som mängden
av distriktschefernas göromål och förrättningar ofta hindrade dessa att
själva utföra undersökningar och mottaga uppdrag såsom arbetschefen,
och att i följd av dessa olägenheter de utan nödig, sakkännedom uppgjorda
kostnadsberäkningarna ofta blevo otillförlitliga och de utföida
arbetena i saknad av kontroll. Den enda utvägen till förekommande
av sådana olägenheter för framtiden syntes bestå i bildandet av eu under
styrelsen" för allmänna väg- och vattenbyggnader lydande civilingeniörs-
eller väg- och vattenbyggnadskår, med uppgift att under vederbörligt
ansvar uppgöra och granska planer till allmänna arbeten samt
leda eller utöva tillsyn över dessas utförande. Sedan, vid Mariebergs
artilleriläroverk en särskild kurs inrättats samt medel till stipendier lör
civilingeniörselever anslagits, och tillgång på kunniga ingeniörer således
vore ått påräkna, syntes tidpunkten vara inne att i Sverige, såsom för
längre tid tillbaka skett i nästan alla europeiska länder, uppsätta eu så
beskaffad, under styrelsen stående väg- och vattenbyggnadskår,.vilka
ehuru dessas egentliga befattning bleve civil, ansetts böra organiseras
på militärisk fot. Kung!. Maj:t äskade i anslag till avlöning åt styrelsen
och kåren för tre år ett årligt belopp av 12,000 riksdalei Banco,
eller endast omkring 3,000 riksdaler högre anslag,, än ditids utgått lian
styrelsen enbart. Sedan ständerna den 20 augusti härpå svarat, att de,
med instämmande uti förbemälda framställning om nödvändigheten att
äera erforderlig tillgång på skickliga ingeniörer med särskilda för detta
yrke förvärvade teoretiska och praktiska, insikter, likväl ansåge andamålet
kunde vinnas utan att någon särskild väg- och .vattenbyggnadskår
uppfördes å stat och med fasta löner försåges, anvisades det äskade

bel°Efter det styrelsen emellertid uti underdånigt memorial hemställt
om utfärdande, i överensstämmelse med ett bifogat förslag av reglemente
för väg- och vattenbyggnadskåren, under förmening att ständernas
uttalande i fråga omkasta löner icke borde anses utgöra hinder
för vidtagandet av den tillämnade kårens organisation ad interim, fastställde
Kungl. Maj:t, som funnit ifrågavarande kår böra ad interim
organiseras och att'' avlöning måtte tillförsäkras därvid anställda tjänstemän
endast i form av arvoden eller traktamenten för de tider, då
verklig tjänstgöring vore dem uppdragen, den 22 december 18ol iegle -

Vät7- och
vattenby ggnadskärens

irsprungliga
»•ganisation.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

mente för »Wäg- och Wattenbyggnadscorpsen». Skälen för kårens organiserande
på militärisk fot framställas i nådigt bref den 22 december
1851 sålunda, att »erfarenheten visat att vid tillfällen der en skicklig
officei haft befälet Över ett arbete, som erfordrat större arbetsstyrka
det utfördts med ordning och drift vilket vore att tillskriva dels den
omständigheten att en officer hade flera band på sitt uppförande, och
dels att den svenske arbetaren vore van vid hörsamhet mot tjänstemän
som själva stå under militärisk diciplin». Såsom ytterligare skäl framhölls,
satt vid tillfällen, då kommenderad trupp använts till större arbetens
utförande, det befunnits oundgängligt att arbetsbefälhavaren varit
officer, emedan civil tjänsteman icke, utan att ständigt påkalla biträde
av truppens eget befäl, kunnat ordna vissa delar av de nödiga arbetsdetaljerna».

Enligt nämnda .reglemente skulle väg- och vattenbyggnad skårens
ändamål vara att tillhandagå styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
i den befattning med allmänna arbeten som enligt gällande
instruktion tillkomme styrelsen, och skulle kårens officerare i händelse
av behov under krig kunna kommenderas till ingeniörstjänstgöring vid
armén. Kåren som fick plats närmast »Ingenjör-Corpsen», bestod
vid sin första uppsättning av en överste och chef, som därjämte tillsvidare
skulle vara chef för styrelsen för allmänna väg- och vattenbyo-o nu

r u * n ?verstelöJtnant som i nämnda styrelse skulle bestrida byråchefsbefattningen,
fem majorer vilka i de särskilda väg- och vattenbyggnadsdistrikten
skulle tjänstgöra som distriktsebefer, samt ett tillsvidare
obestämt efter behovet lämpat antal officerare av kaptens eller
löjtnants grad. Av dessa borde tre vara disponibla för den tekniska
detaljen vid styrelsens bju-å och därjämte kunna under byråchefens inseende
användas till förefallande undersökningar och besiktnirm-ar i huvudstaden
och dess granskap, fem skulle underordnas distriktcheferna
för att biträda vid utövandet av kontrollen å pågående arbeten samt,
tillhandagå korporationer och menigheter med undersökningar och de
övriga skulle kunna särskilt beordras till ledning av undersökningar och
arbetsföretag. °

Med avseende på disciplin, subordination och ansvarsbestämmelser
for tjänstefel skulle kåren lyda under krigslagarne.

Vid kårens första uppsättning kunde vid flottans mekaniska kår
anstallda kaptener och löjtnanter, vilka förut varit använda vid allmänna
arbetsforetag och därvid förvärvat praktisk skicklighet samt i övrigt
gjoit, sig förtjänta av fördelaktigt vitsord, transporteras till väg- och
vattenbyggnadskåren. Likaledes kunde kaptener och löjtnanter vid ar -

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr H.

mén och flottan, som antingen genomgått ingeniörslärokurseu vid Mariebergs
artilleriläroverk eller ock under flera år varit anställda vid allmänna
arbeten såsom arbetsofficerare och därvid förvärvat nödig erfarenhet
och skicklighet, överflyttas till kåren. Under enahanda förhållande
skulle jämväl underlöjtnanter vid flottans mekaniska kår eller armén,
ävensom sekundlöjtnanter vid flottan uppå chefens underdåniga
förslag kunna erhålla transport till väg- och vattenbyggnadskåren, och
såmedelst befordras till löjtnanter, varvid likväl skulle iaktagas att,
därest sådan officer icke genomgått ingeniörslärokurseu vid Marieberg,
han skulle beräkna tur efter de utexaminerade ingeniörelever som på
samma gång befordras till officerare.

För att sedan kåren blivit uppsatt vinna inträde såsom löjtnant i
densamma erfordrades att vara minst 21 år gammal, hava tjänstgjort
minst två år vid något allmänt arbete eller vid undersölcningsförrättningar
med vitsord om färdighet i förekommande göromål och fallenhet
för ingeniörsyrket samt att hava genomgått den vid Mariebergs läroverk
för ingeniörelever bestämda lärokursen och blivit godkänd i av--gångsexamen.

Då flera på en gång utexaminerade elever befordras till officerare,
bestämdes platsen dem emellan efter examensbetygen. I likhet med
regementschef ägde kårchefen rättighet att upprätta förslag till utnämning
av officer.

Till förslag till befordran för löjtnant till kaptensgrad borde i allmänhet
hänsyn fästas vid ålder i tjänsten, dock skulle även eu yngre
löjtnant, som vid ledningen av något svårare arbete eller i vetenskapliga
forskningar särskilt utmärkt sig, kunna av kårchefen, efter vederbörande
distrikschefs hörande, föreslås till kapten med förbigående av äldre
löjtnanter. Befordringar från kapten- till major samt därifrån till högre
grad skulle ske utan avseende å tur på kårchefens underdåniga förslag:
och kunde kårchefen till major i underdånighet anmäla i yrket särdeles
utmärkt person även utom kåren.

Med avseende på avlöning blev bestämt, att de officerare som av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsanslag åtn jöte arvoden skulle,
då de beordrades att förrätta undersökningar eller bestrida andra allmänna
uppdrag, åtnjuta extra arvode eller ock dagtraktamente. Därest
bemälde officerare, till följd av kommendering eller särskild tillåtelse,
emottogo befattningar i egenskap av arbetschefer eller dylikt och därigenom
hindrades att förrätta de tjänster, för vilka arvoden från styrelsens
avlöningsanslag utginge, skulle de vara förpliktade att under tiden
avstå dessa arvoden till personer, som bestrede tjänsterna. Övriga

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

officerare skulle åtnjuta för varje dem uppdragen befattning särskilt bestämda
arvoden eller dagtraktamenten samt beräkna reseersättningar,
där sådana förekomma efter innehavande grader inom kåren.

Efter år 1869 anordnades ingen ny kurs för civilingeniörelever
vid Mariebergs artilleriläroverk. Den sista från nämnda läroverk utexaminerade
ingeniören utnämndes till löjtnant vid väg- och vattenbyggnadskåren
år 1878. Sedan styrelsen för kungl. tekniska högskolan
i anledning av eu av vissa civilingeniörer gjord framställan avlåtit underdånig
hemställan, om vilken chefen för fortifikationen och chefen för
väg- och vattenbyggnadskåren avgivit infordrade underdåniga yttranden,
bestämdes genom nådigt brev den 12 juni 1895 med ändringav
det för kåren gällande reglementet, att såsom villkor för inträde
som löjtnant i kåren därefter fordrades att hava genomgått dels den
fyraåriga lärokursen i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid
tekniska högskolan och därifrån erhållit fullständigt avgångsbetyg, dels
en kort praktisk och teoretisk kurs i artilleri och befästningskonst m. m.
samt att efter slutad kurs vid tekniska högskolan hava tjänstgjort minst
tre år vid något allmänt arbete eller undersökningsförrättning ävenså
ådagalagt egenskaper som fordras för ledning av större arbetsföretag.
Denna kurs omfattade eu tidslängd av omkring sju månader.

Genom nådigt brev den 19 oktober 1894 bestämdes att förut uämnda
militära kurs skulle omfatta eu tidrymd av omkring 7 % månader samt
att endast sådana finge deltaga i kursen, som fullgjort dem åliggande
beväringsövningar. Genom generalorder den 30 april 1895 fastställdes
närmare kursens omfattning rörande de olika undervisningsämnena.

Den 6 april 1900 förordnade Kungl. Maj:t på framställning avchefen
för fortifikationen, att officers- och reservofficersaspirant vid fortifikationen,
vilken fullgjort vad enligt gällande föreskrifter erfordras
för vinnande av anställning såsom reservunderlöjtnant i fortifikationens
reserv, kunde vinna inträde vid väg- och vattenbyggnadskåren, därest
han i övrigt uppfyllt stadgade villkor i tekniskt'' hänseende.

Denna väg för erhållandet av anställning i kåren har också företrädesvis
anlitats den senare tiden intill 1915, då till synes antagligen
på grund av den nya värnpliktslagens verkningar en återgång till förstnämnda
kurs ägt rum.

Utnämning till löjtnant vid väg- och vattenbyggnadskåren har i
regeln skett efter en tid av sex år från avslutandet av lärokursen vid
tekniska högskolan, och har de utnämndas genomsnittsålder varit 31 år.
För befordran inom kåren har icke föreskrivits någon militär tjänstgöring,
utan endast teknisk verksamhet.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 7

De efter år 1885 utnämnda officerarne hava skyldighet att avgå ur
kåren vid 65 års ålder.

Den 9 februari 1906 förordnades, att officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren
äro att räkna till armens övertaliga personal, i den
mån det följer av de om denna kår gällande särskilda bestämmelser,
och förordnades deri 14 februari 1913 utöver vad gällande reglemente
bestämmer rörande deras krigstjänstgöring, att kårens officerare kunna
inkallas till militär tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas till rikets försvar,
ändock att inkallelsen avser mobilisering, samt då beväring hastigt
inkallas till repetitionsövningar.

Vid kårens första uppsättning utnämndes tjuguen officerare av olika
grader, nämligen eu överste och chef för kåren, tillika överdirektör och
chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, eu överstelöjtnant och byråchef,
fem majorer och distriktschefer, tre kaptener samt elva löjtnanter.

År 1860 uppgick antalet till trettiofyra, 1870 till sextiosju och 1876
till sjuttiofem. Efter detta år nedgick antalet så småningom, så att år
1886 endast femtioåtta officerare funnes i kåren.

Genom förut nämnda nådiga brev av den 12 juni 1885 föreskrevs,
att kårchefen icke borde årligen föreslå flera än högst tre till inträde i
kåren, vilket antal emellertid år 1897 ökades till fem, 1904 till åtta och
1910 till tio.

För år 1915 räknade kåren 164 officerare.

Frågan om väg- och vattenbyggnadskårens organisation och ställning
har under senare tider vid upprepade tillfällen ägnats uppmärksamhet
från olika håll.

I reservation till betänkande avgivet av löneregleringskommittén
den 4 februari 1911 angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekade
Carl Persson i Stallerhullt olämpligheten av, att tjänstemännen
inom nämnda styrelse — som ju vore ett civilt verk — samtidigt tillätos
kvarstå och vinna befordran som officerare vid väg- och vattenbvggnadskåren.
Reservanten påyrkade, att officerarna vid kåren skulle,
då de befordrades till ordinarie statstjänst, vara skyldiga att avgå
från sina beställningar vid kåren.

Uti riksdagens skrivelse den 30 maj 1911 angående regleringen av Riksdagens
utgifterna under sjätte huvudtiteln och väg- och vattenbyggnadsstaten, yttrades,
att riksdagen, som inhämtat, att fråga förelåge om upphörande

Departemen

talkommitte rade.

Motion i
andra kammaren
vid
1914 åra
A-riksdag.

8 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

av väg- och vattenbyggnadskåren, funnit sig böra framhålla, att riksdagen
jämväl för det fall, ett dylikt upphörande icke skulle komma till
stånd, ansett det böra ifrågasättas, huruvida icke sambandet emellan
vissa officersbeställlningar vid väg- och vattenbyggnadskåren samt vissa
beställningar vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller därunder lydande
distriktsförvaltningar borde upphöra.

Uti departementalkommitterades den 31 december 1912 avgivna
betänkande framhölls, att kommitterade toge för givet, att det önskvärda
sambandet mellan den organisation av ingenjörer, som redan i
fredstid kunde behövas för försvarsändamål, samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunde vinnas på annat tillfredsställande sätt än det nuvarande.
Kommitterade ansåge, att det ur organisatorisk synpunkt icke
borde vara så ordnat, att en dubbelställning sådan som den nuvarande
upprätthölles för denna styrelses tjänstemän. Härigenom äventyrades
den bästa rekryteringen. Kommitterade ansåge, att det stadgande i
reglementen för väg- och vattenbjrggnadskåren, som nödvändiggjorde
sammanslagningen av de högre befattningarna inom kåren och styrelsen,
borde borttagas.

_ Uti eu vid 1914 års förra riksdag inom andra kammaren väckt
motion nr 237 yrkade herr Hildebrand, att riksdagen ville i skrivelse
till Kung]. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida icke skäl förelåge för indragande av väg- och vattenbyggnadskåren.
Uti denna motion anfördes bl. a., att, då kåren organiserats
blott ad interim och då, i och med väg- och vattenbyggnadsfackets storartade
utveckling och därav följande fördelning på andra större verk,
den grundval undanryckts, på vilken kåren på sin tid uppbyggts, det
vore tydligt, att kåren numera kunde anses hava överlevat sig själv
och anledning således icke förelåge att längre fortsätta det interimistiskt
igångsatta försöket. Det förhållande, att väg- och vattenbyggnadskårens
officerare såsom ersättning för uppoffringar vid genomgående av
eu militärkurs tillerkändes företräde vid besättandet av de rent tekniska
platserna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte de andra tekniska
befattningar, vid vars tillsättande sagda styrelse kunde sägas utöva inflytande,
ävensom företrädesrätt å syneförrättningar för flottledsarbeten,
kunde icke vara förenlig med vare sig statens sanna fördel eller andra
ingenjörers berättigade krav på rättvisa och därför icke längre borde
få fortfara.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. i)

Till följd av mellankommande riksdagsupplösning blev sist om förmälda
motion icke av riksdagen behandlad.

Vid 1914 års senare riksdag väcktes av nuvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
E. A. Nilson inom andra kammaren eu motion,
nr 191, vari föreslogs, att, riksdagen i samband med kårens organisation
måtte för sin del besluta en omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren
i syfte, att denna organiserades såsom eu officersreserv åt
fortifikationen.

I anslutning till denna motion anmälde riksdagen i skrivelse den
14 september 1914, att den funnit det vara av vikt, att väg- och vattenbyggnadskårens
militära användbarhet ökades och att en omorganisation
av densamma i sådant syfte borde äga rum. Då frågan emellertid icke
förelegat i tillräckligt utrett skick, anhöll riksdagen, att Kung!. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida väg- och vattenbyggnadskårén
lämpligen borde omorganiseras i syfte att höja dess militära användbarhet
och göra den till en vid krigstillfälle duglig officersreserv till fortifikationen.

Med anledning av berörda riksdagsskrivelse tillkallade chefen för
lantförsvarsdepartementet sakkunniga för att biträda med verkställande
av utredning i det av riksdagen angivna syftet samt avgiva det förslag,
vartill denna utredning kunde giva anledning.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade de sakkunniga den 31
december 1915 utlåtande och förslag angående väg- och vattenbyggnadskårens
omorganisation. Detta förslag avsåg att åstadkomma ett höjande
av kårens militära användbarhet, något som, enligt de sakkunniges
uppfattning, skulle utgöra det kraftigaste medlet för tillgodoseendet av
nödig tillgång till behövlig reserv för krigsbruk av verkligt krigsberett,
ingenjörsbefäl. Den föreslagna omorganisationen borde omfatta ökad
militärutbildning för vinnande av inträde i kåren samt viss fortsatt militärtjänstgöring
i fred för kårens officerare, fastställandet av åldersgränser
för avgång från innevarande beställning under de olika officersgrupperna
och införande av fältduglighetsvillkor för vissa befordringar
samt inrättandet av en reserv, till vilken överåriga och för omedelbar
krigstjänst icke förfogbara överflyttades från innehavande beställning.

Till 1917 års riksdag avlämnades en proposition (nr 149) om
ett nytt ordinarie anslag till väg- och vattenbyggnadskåren. I denna
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 13 sand. 3 ard. 8 höft, (Nr 8.) 2

Motion vilt
1914 dm
riksdag.

Riksdagens
skrivelse den
14 september
1914.

De sakkunnigas

förslag 1915.

Proposition
till 1917 års
riksdag.

Herr Tengdahls
motion
vid 19t7 års
riksdag.

10 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

proposition hemställdes även om godkännande av vissa närmare grunder
för kårens omorganisation med hänsyn till dess militära uppgift i
överensstämmelse med de sakkunnigas ovanberörda förslag I

anledning av nämnda proposition väckte herr Tengdahl inom
andra kammaren en motion nr 395, vari motionären bl. a. anförde följande.

»Väg- och vattenbyggnadskårens ställning och uppgifter hava under
en lång följd av år allt som oftast bragts på tal i den offentliga diskussionen.
I regeln har det skett i form av mer eller mindre häftiga angrepp
på denna institution, som förmenats giva en privilegierad ställning åt
dess medlemmar — oförenlig med den offentliga tävlan mellan yrkets
utövare, som borde vara nödvändig för väg- och vattenbyggnadsteknikens
utveckling i vårt land.

Det har ej heller kunnat bestridas, att denna kritik varit delvis berättigad.
Väg- och vattenbyggnadskåren, som vid sin tillkomst i mitten
av förra århundradet tillgodosåg ett då föreliggande behov, organiserades
därvid av åtskilliga anledningar under militära former, men införlivades
samtidigt med det något tidigare inrättade civila ämbetsverket väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vars verksamhet det blev dess uppgift att stödja.
Icke förrän på de senaste fem åren har dock kåren fått en militär användning,
som för övrigt synes hava tagit en viss omfattning i samband
med de lärdomar, man dragit av världskriget. Dess civila uppgift »att
tillhandagå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess befattning med allmänna
arbeten» har däremot alltmera minskats och sedan länge praktiskt
taget upphört. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med dessa
arbeten skötes i våra dagar helt och hållet med civila tjänstemän — både
i styrelsen och distrikten — samt fullständigt oberoende av väg- och
vattenbyggnadskåren, med vilken den blott har namnet delvis gemensamt.
I styrelsens nya instruktion av den 30 december 1911 finnes ej* heller
ett enda ord nämnt om väg- och vattenbyggnadskåren.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inrättande har även handhavandet
av de allmänna arbetena i Sverige väsentligen ändrats genom
tillkomsten av nya väg- och vattenbyggnadstekniska verk, som övertagit
förvaltningen av särskilda delar av ifrågavarande arbeten, och dessa
ämbetsverk representera numera en vida större del av allmänna arbeten,
än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen både nu eller tillförene gjort.
Man behöver endast nämna järnvägs-, lantbruks- och vattenfallsstyrelserna
samt hydrografiska byrån för att inse, hur ändrade de ursprungliga civila
förhållandena äro, under vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
kåren på sin tid var för sig inrättades.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 11

Att med denna utveckling för ögonen, såsom det framlagda lörslaget,
avser, bibehålla on militär väg- och vattenbyggnadskår i samband med
och underställd ett av statens tekniska ämbetsverk, vilket bl. a. skulle medföra,
att tjänstemän i detta civila verk i sitt dagliga förhållande till överoch
underordnade bleve ställda under krigslagarna, synes också orimligt.
Ån starkare stöd får denna uppfattning, om man tar i betraktande, att
den friktion, som uppkommit av detta skeva förhållande, och som tagit
sitt tydligaste uttryck i det ständigt återkommande, inom ingenjörskret.
sar utbredda missnöjet med väg- och vattenbyggnadskåren, huvudsakligen
har sin orsak i denna konstlade sammankoppling.

De tillkallade sakkunniga, som efter frågans granskning i princip
uttalat sig för behovet av väg- och vattenbyggnadskårens bibehållande
och utveckling som militärisk kår, hava icke ingått på dess befattning
med statens allmänna arbeten samt ej heller i den föreslagna instruktionen
närmare vidrört dess civila ställning i övrigt, om man bortser från
den egendomliga undantagsställning, man på grund av sammankopplingen
— ehuru med tydlig tvekan — måste giva åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän. Skall emellertid riksdagen gå med på den av
de sakkunniga föreslagna omorganisationen i rent militär riktning och bevilja
medel därtill, synes riksdagen böra kräva ett slutligt ordnande av
denna för väg- och vattenb}^ggnadsyrket uppslitande boskillnadsfråga
mellan kår och styrelse samt icke stanna vid en utlevad organisationsform,
som icke blott fastlåser ett sedan lång tid rådande oefterrättligt
förhållande, utan t. o. m. innebär en tillbakagång, alldenstund ett antagande
av den föreslagna instruktionen för kåren skulle nödvändiggöra
eu ändring av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens instruktion till en liknande
lydelse, som den hade före 1912.

Inga svårigheter för kårens organisation behöva uppkomma genom
dess skilsmässa från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kåren bör efter
sin omorganisation i sådant fall blott underställas lantförsvarsdepartementet,
såsom chefen för generalstaben föreslagit, eller inordnas under
någon annan militär myndighet, om detta ur statsnyttans synpunkt befinnes
lämpligare; och dit bör då kårens expedition förläggas. Om,
såsom den kungl. propositionen förmäler, ett behov skulle föreligga att
militärt påverka eller tillgodogöra den sakkunskap m. m., som tinnes
samlad i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör detta icke ske genom
en onaturlig sammankoppling mellan en militär kår och en civil styrelse,
utan genom eu militärassistent i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom
redan nu är förhållandet i järnvägs- och telegrafstyrelserna och
vartill medlen eventuellt kunna utgå av de till expenser och arvoden
på kårexpeditionen föreslagna 9,000 kronor.»

Utskottet.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande JSr 8.

Under framhållande, att väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation
icke torde kunna bliva tillfredsställande med mindre densamma
fullständigt skildes från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men denna
sida av saken ej omnämnts i den kung!, propositionen, hemställde motionären
om avslag å samma proposition.

Statsutskottet infordrade i ärendet yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men då dylikt yttrande inkom till utskottet först så
sent under riksdagen, att ärendet ej hann att av utskottet behandlas,
hemställde utskottet, att propositionen för det dåvarande ej måtte av
riksdagen bifallas samt att herr Tengdahls motion finge anses besvarad
genom vad utskottet sålunda anfört.

Vid ärendets behandling i andra kammaren framhölls av ett par
kammarens ledamöter (herrar Liibeck och Eriksson i Grängesberg), att
förslaget remitterats enbart till de militära myndigheterna, ehuru det
vore ett förslag, som i mycket hög grad ingrepe på de civila funktionerna
hos en stor kår i landet, nämligen samtliga väg- och vattenbyggnadsingenjörer.
Det hade varit önskligt, att det på dessa ingenjörers
fredsarbete så djupt ingripande förslag underkastats granskning av vissa
uppgivna civila myndigheter och korporationer, hos vilka olika, mycket
starkt delade meningar i saken framträtt.

Statsutskottets hemställan bifölls av båda kamrarna och hade alltså
ärendet vid 1917 års riksdag förfallit.

Med anledning av de vid ärendets behandling i. andra kammaren
framställda anmärkningar hava sedermera infordrats utlåtanden från
olika civila myndigheter och korporationer, såsom järnvägs- och vattenfallsstyrelserna,
tekniska högskolans rektor, teknologföreningen. Dessa
uttalanden, vilka betecknats såsom hemliga, hava emellertid vid ärendets
behandling varit för utskottet tillgängliga.

Det yrkande som innefattas uti nu ifrågavarande motion, nämligen
om utredning av frågan, huruvida väg- och vattenbyggnadskåren
skulle kunna indragas, ansluter sig till motionärens ovanberörda vid 1917
års riksdag gjorda framställning. Denna framställning åter sammanhängde,
såsom i motionen anföres, närmast med den omständigheten,
att Kungl. Maj:t i det vid nämnda riksdag framlagda förslaget till omorganisation
av väg- och vattenbyggnadskåren utgått från ett bibehållande
av det allmänt överklagade sambandet mellan det rent civila
ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt väg- och vatten -

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 13

bygga äd sk åren, vilken senare institution ägde endast militärt berättigande.

Såsom av den bär ovan lämnade historiken framgår, är det just
omförmälda samband mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kåren,
som i främsta rummet tilldragit sig uppmärksamheten vid de framställningar,
som under senare tider blivit gjorda rörande kårens organisation.
Den granskning av handlingarna i ärendet, som utskottet varit i
tillfälle att företaga, har emellertid givit vid handen, att fackmännens
intresse för ifrågavarande spörsmål varit och alltjämt är av livligaste
art och av sådan beskaffenhet, att utskottet måst finna det i motionen
avhandlade ämne vara förtjänt av riksdagens uppmärksamma beaktande.

Beträffande frågan om sambandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadskåren torde utskottet få i korthet
anmärka följande.

Enligt tillämpad praxis har hittills med kårofficerare i regel besatts
de befattningar, som tillhört väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och de
allmänna arbeten denna styrelse kontrollerat eller de företag, varöver
styrelsen eljest ägt inflytande. I det vid 1917 års riksdag framlagda
omorganisationsförslaget stadgades, dels att chefen för väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
samtidigt skulle vara chef för väg- och vattenbyggnadskåren
samt att i övrigt åtta högre befattningar i eller under styrelsen
skulle tillsättas med kårofficerare, dels att kårens officerare vid
besättandet av civila befattningar inom statens allmänna arbeten vid i
övrigt lika förtjänst och skicklighet skulle äga företräde framför andra
sökande. De befattningar inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vartill
kårens officerare skulle äga ett visst företräde, vore 1 överdirektör och
chef, 2 byråchefer samt 6 distriktschefer. Såsom skäl för bibehållandet
av sambandet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopades i den
kungl. propositionen, att de sakkunniga vid sina undersökningar kommit
till den uppfattningen, att för underlättande såväl i fred som under krigav
nödig samverkan mellan de militära myndigheterna och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i frågor rörande landets kommunikationsväsende
innehavarne av vissa ordinarie tjänstebefattningar i och under nämnda
styrelse borde utgöras av officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren.

Förslaget att vid eu eventuell omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren
bibehålla samt ytterligare befästa sambandet emellan kåren
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hos de civila väg- och vattenbyggnadsingenjörna
mötts med yrkande om detta sambands hävande
och en vidlyftig kritik av den ståndpunkt, vara det vid 1917 års riksdag
framlagda omorganisationsförslaget vilar.

Från de civila ingenjörernas sida har i första rummet framhållits,

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotta utlåtande Nr &

att det syntes vara oriktigt att, såsom avsetts, inom en civil yrkesverksamhet
bereda kårofficerarne fördelar såsom ersättning för militär utbildning,
för vilken de fått vidkännas vissa uppoffringar i tid och penningar.
1 all tävlan om statens befattningar borde grundlagens bud om
förtjänst och skicklighet på det område, tjänsten omfattade, vara utslagsgivande.
Att, såsom det kungl. förslaget av år 1917 skulle medföra som
konsekvens, från vissa civila befattningar praktiskt taget utestänga en
hel kategori av ingenjörer, vilka i sin tekniska utbildning vore jämnställda
med kårofficerare, allenast därför att de förra av ekonomiska
eller andra fullgoda skäl icke velat eller kunnat fullgöra vissa militära
prestanda, vore icke till fördel för staten och måste därjämte anses utgöra
eu svår orättvisa mot den civile väg- och vattenbyggaren. Styrelsens
möjligheter till urval begränsades också härigenom till det fåtal,
som efter den föreslagna omorganisationens genomförande skulle befinna
sig i sådana gynsamma levnadsomständigheter, att de kunnat
offra tid och pengar på genomgåendet av eu militär kurs utan något
härigenom vunnet tillskott i deras fackliga kompetens. Den omständigheten,
att företrädesrätt för kårofficerare icke föreslagits till de högre
befattningarna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kunde icke, vid
det förhållande, att de högre befattningarna inom styrelsen, från vilka
de civila ingenjörerna skulle vara uteslutna, i regeln måste besättas ur
de lägre tjänstegraderna, innebära någon garanti emot att det civila ämbetsverket
av ovidkommande militära skäl komme att monopoliseras för kårofficerarnas
räkning. Eu sådan anordning ansåges innebära en uppenbar
orättvisa mot de civila, tekniskt fullt jämnställda väg- och vattenbyggnadsingenjörerna.
Då graden av förtjänst och skicklighet ofta vore
mycket svår att bedöma, framför allt, när olika sökande i dessa avseenden
närmade sig varandra, måste bestämmelsen »vid i övrigt lika förtjänst
och skicklighet» anses föga betryggande. Den viktigaste synpunkten
vore, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som handhade för
vårt lands ekonomiska liv så betydelsefulla uppgifter, icke genom de
ifrågasatta bestämmelserna komme att riskera, att de mest kompetenta
krafterna utestängdes genom skrankor, som icke hade något med styrelsens
verksamhet att skaffa.

Gentemot det i propositionen såsom skäl för sambandet mellan
kår och styrelse anförda förhållandet, att distriktschefernas ingående
kännedom om vägar och broar m. m. inom distrikten härigenom skulle
bättre tillgodogöras försvaret, har framhållits, att tillgodogörandet för
krigsmakten härav utan svårighet skulle kunna ordnas, även om vederbörande
icke vore officer i kåren, liksom fallet vore med exempelvis

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

järnvägsstyrelsens väg- och vattenliggare, vilkas fackkunskaper i lika
flög grad torde tagas i bruk vid utbrytande krig.

I anledning av påståendet, att de militära synpunkter, som i vissa
fall borde beaktas vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbete, på ett
enkelt sätt skulle iakttagas, om styrelsens högre tjänstemän vore militärt
utbildade kårofficerare, bär anmärkts, att samma synpunkt skulle kunna
tillmätas lika stor betydelse beträffande järnvägsstyrelsens och andra
statsinstitutioners arbeten. Ingen hade velat föreslå, att militär sakkunskap
skulle utgöra kompetensvillkor för tjänstetillsättningar i dessa
ämbetsverk, vilkas verksamhet vore lika rent civil som väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

Vidare har betonats, att det bestående sambandet mellan kåren och
styrelsen för styrelsens vidkommande icke kunde anses hava varit till
varken fördel för styrelsens civila ämbetsuppgift eller för dess allmänna
utveckling, då den skänkt styrelsen såväl som kåren en ömtålig särställning,
som skapat aldrig hävda misshälligheter mellan landets vägoch
vattenbyggare. Man har framhållit, att den erforderliga kontakten
mellan styrelsen och de militära myndigheterna skulle kunna åstadkommas
på enklare och riktigare sätt, exempelvis genom anställning av en
militär ledamot hos styrelsen på samma sätt som fallet vore inom järnvägsstyrelsen,
där en sådan anordning visat sig vara en sund och
naturlig lösning av frågan.

Det har som ett slutomdöme om den föreslagna omorganisationen
framhållits, att, då densamma uteslutande avsåge en militär väg- och
vattenbyggnadskår, det måste anses såsom det enda riktiga, att, om anslutning
skulle anordnas med någon viss institution, detta borde ske till
militär sådan och icke till ett civilt ämbetsverk, av staten skapat att
handhava rent fredliga värv.

Om sambandet emellan styrelse och kår varit föremål för kritik,
så har å andra sidan icke saknats försvar för detta sambands bibehållande.

Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti sitt i anledningav
herr Tengdahls motion vid 1917 års riksdag avgivna utlåtande, vilket
av styrelsen uti sitt nu i ärendet avgivna yttrande åberopats, förklarat
sig anse, att styrelsens samband med väg- och vattenbyggnadskåren
allt fortfarande beredde en god utväg att tillgodose det intresse,
som varit den ursprungliga anledningen till förslaget om organiserandet
av en väg- och vattenbyggnadskår i samband med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
nämligen behovet av tillgång till skickliga och pålitliga
personer för förordnande att öva tillsyn däröver att vid allmänna
arbeten iakttages nödig sparsamhet med statsmedel.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr ,9.

I sitt berörda utlåtande anförde styrelsen vidare bl. a. följande.
De klagandes framställningar avsåge allenast, att sådana bestämmelser
utfärdades, att de i fråga om konkurrensen å arbetsmarknaden bleve likställda
med väg- och vattenbyggnadskårens officerare eller, om detta
icke kunde ske, att kåren helt och hållet indroges. Dessa framställningar
kunde därför knappast uppfattas vara eu verklig kritik över
kårens uppgift och ställning i dess samband med styrelsen utan fastmera
ett uttryck för den uppfattningen, att nämnda ställning och
uppgift vore i och för sig göda och eftersträvansvärda. Beträffande
den betydelse kårmedlemmarnas omförmälda privilegierade ställning förmenats
innebära för kårmedlemmarna, framhöll styrelsen, att denna
ställning av ett stort antal kårofficerare alldeles icke tillskreves sambandet
med styrelsen utan fastmera deras ställning såsom kårofficerare,
varför sambandets avbrytande icke torde komma att av dem beräknas
hava den av motståndarna till sambandets bibehållande avsedda verkan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ytterligare gjort gällande,
att motionärens uppfattning, att kårens civila uppgift att tillhandagå
styrelsen i dess befattning med allmänna arbeten alltmera minskats och
sedan länge praktiskt taget upphört, vore fullkomligt oriktig, i det att
alla ordinarie och de allra flesta extrabefattningar, förutom de till administrativa
avdelningen hörande, såväl i styrelsen som å distrikten allt
fortfarande handhades av officerare i kåren. Enligt för styrelsen hittills
gällande instruktion funnes visserligen intet hinder att till dessa tjänster
utnämna liksom att för tillfälliga förrättningar förordna personer, som
icke vore officerare i kåren; men som förhållandena hava varit och fortfarande
vore, hade detta icke blivit fallet. De högre avlöningarna och
de större utsikterna till snabbare befordran i andra statens verk samt
enskilda företag, där för de yngre ingenjörerna teknisk verksamhet kan
erhållas, hade gjort, att de civila och därtill kompetenta ingenjörerna i
regel söka sin utkomst hos dessa verk och inrättningar, men ej hos styrelsen,
där, som bekant, i regel mindre förmåner stode till buds. Utsikten
till inträde i väg- och vattenbyggnadskåren hade dock otvivelaktigt
i hög grad bidragit till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hittills
kunnat för sina befattningar påräkna erkänt mycket dugliga tjänstemän.

Med anledning av den framförda jämförelsen med förhållandena
vid järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den olikhet med sistnämnda styrelse, söm bestode
däri, att järnvägs- och vattenfallsstyrelserna utförde arbeten uteslutande
för statens räkning och med tillgång till en tämligen stor personal, som
antingen hade fast anställning eller också en jämförelsevis stor avlöning
och därjämte utsikter till vidare anställning och befordran vid driften

Andra kammaren* tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

av dessa anläggningar, under det att de allmänna arbeten, som tillhörde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde, i regel utfördes
för allmänhetens räkning med understöd av statsmedel ur de fonder,
vilkas användning skulle övervakas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som därvid hade att föranstalta om såväl planläggning som övervakande
och i viss utsträckning jämväl ledningen av dessa företag. För allmänheten
förelåge ett alltjämt växande behov av tillgång till i vagoch
vattenbyggnadsfrågor sakkunniga förrättnings män, som under t jänstemannaansvar
och på sätt, som av styrelsen godkändes, kunde utföra
utredningar och besiktningar, uppgöra arbetsförslag samt leda och övervaka
sådana väg- och vattenbyggnadsarbeten, som vore underkastade
styrelsens kontroll och övervakande. Då styrelsens ordinarie tjänstemän,
distriktschefer och distriktsingenjörer icke förslogo att fjolla dessa behov,
vore det av största gagn och betydelse för såväl styrelsen som för
allmänheten att för detta ändamål äga tillgång till en sådan extra personal,
som vore tillräcklig, lämplig och villig att enligt eu av Kungl.
Maj:t bestämd taxa utföra dessa förrättningar. En sådan personal hade
styrelsen hittills haft att tillgå från väg- och vattenbyggnadskåren. Att
avbryta sambandet mellan styrelsen och kåren skulle medföra, att styrelsen
finge, under konkurrens med andra statens verk eller enskilda,
söka sina tillfälliga tjänste- och förrättningsmän bland helt utanför stående
ingenjörer, om vilkas tillräcklighet och lämplighet för de ifrågasatta
förrättningarna styrelsen ofta icke nog skulle kunna hava nödig kännedom.
Enligt styrelsens uppfattning skulle ett avbrytande av sambandet
emellan styrelsen och kåren med all sannolikhet medföra ökade kostnader
för de förrättningar, som skulle utföras enligt av styrelsen utfärdat
förordnande.

Av vad ovan anförts lärer med tydlighet framgå, att i fråga om sättet
för det i motionen avhandlade spörsmålets lösning djupgående meningsskiljaktigheter
föreligga. Utskottet, som varit i tillfälle att taga del av
ett synnerligen rikhaltigt material till ledning vid hithörande frågors
bedömande, har även kunnat förvissa sig därom, att dessa meningsskiljaktigheter
föranlett en sedan lång tid tillbaka pågående strid emellan
två grupper av de svenska väg- och vatten byggnadsingenjörerna,
vilken hitintills icke kunnat biläggas.

Redan nu angivna förhållande har synts utskottet utgöra ett talande
skäl för att riksdagen, innan den till prövning företager den av
de sakkunniga föreslagna omorganisationen av väg- och vattenbyggnadskåren
i rent militär riktning, påkallar eu utredning rörande eu
slutlig lösning av, såsom motionären uti nämnda motion uttryckt sig,
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 18 sand. 8 ard. 8 käft. (Nr 8.) o

Andra hammarem tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

»denna för väg- och vattenbyggnad syrket uppslitande boskillnadsfråga
mellan kår och styrelse». Det förhåller sig nämligen så, som motionären
jämväl framhållit, att de sakkunniga i sitt förslag icke ingått på
frågan om kårens befattning med statens allmänna arbeten samt bortsett
1 rån den särställning styrelsens tjänstemän till följd av sammankopplingen
erhållit, ej heller vidrört kårens civila ställning. På en allsidig
och opartisk utredning torde nu böra ankomma, huruvida sambandet
mellan styrelsen och kåren lämpligen bör bibehållas eller huruvida icke
de nuvarande förhållandena betinga en upplösning av detta samband.

Enligt utskottets förmenande lärer det icke kunna bestridas, att de
skäl, som anförts för frågans lösning i sist angivna riktning, äro av
den beskaffenhet, att de icke utan vidare kunna avvisas genom hänvisning
till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ärendet intagna
ståndpunkten.

Uppenbart är till en början, att de skal, som i kungl. brevet den
22 december 1851 (se ovan sid. 4) anfördes för kårens organiserande
på militärisk fot, numera icke äga tillämplighet.

Vad från de civila väg- och vattenbyggnadsingenjörernas sida
anförts därom, att sambandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och kåren innebär ett obehörigt gynnande av kårens officerare på bekostnad
av övriga väg- och vattenbyggnadsingenjörer samt eu fara för
det civila väg- och vattenbyggnadsverkets rekrytering, anser utskottet icke
sakna berättigande och icke vara av väg- och vattenbyggnadsstyrelseu
vederlagt. Det gäller här, enligt utskottets uppfattning, ett rent principiellt
spörsmål, nämligen huruvida grundlagens bud om förtjänst och
skicklighet skola vinna tillämpning även å ifrågavarande område, så att
icke från vissa civila befattningar i statens verk uteslutas en stor del
ingenjörer, vilka av ekonomiska eller andra skäl icke velat eller kunnat
fullgöra de för kårmedlemmarna bestämda militära kurser och övningar.
Ur reell synpunkt föranlåtes utskottet i denna punkt till det uttalandet,
att den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åliggande verksamhet ju till
övervägande de lär av civil natur och att det därför måste synas anmärkningsvärt,
att de militära kompetensgrunderna göras till de dominerande
vid tillsättandet av de högre befattningshavarna inom eller under styrelsen.
Härtill kommer, att möjlighet givetvis föreligger i samma mån
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för andra tekniska verk att
på annat sätt erhålla tillgång till den militära sakkunskap, som inom
styrelsen finnes erforderlig för att styrelsen och dess underlydande
må kunna utöva sin verksamhet under hänsyntagande till behöriga militära
synpunkter.

.1 tillra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8,

I detta sammanhang anser sig utskottet böra anmärka, hurusom
genom ett vid innevarande års riksdag föreliggande lagförslag den
privilegierade ställning, som förut tillkommit kårofficer, i fråga om vissa
allmänna arbeten undergått eu rubbning.

I gällande flottningsstadga stadgas, att till förrättningsman vid syneförrättning
i flottledsmål skall förordnas officer vid väg- och vattenbyggnadskåren
eller annan i vattenbyggnad sakkunnig och i övrigt för
sådant uppdrag lämplig man. Under framhållande av att formuleringen
av nämnda stadgande på ett numera ej berättigat sätt gåve kårens
officerare företräde framför andra väg- och vattenbyggnadsingenjörer
till erhållande av förordnande som förrättningsmän vid omförmälda
syner, påyrkades under förarbetena till en ny flottningslagstiftning från
civila väg- och vattenbyggnadsklubben (en sammanslutnig av civila från
tekniska högskolan utexaminerade Aräg- och vattenbyggnadsingenjörer)
sådan ändring av hithörande bestämmelser, '' att den uti ifrågavarande
avseende påtalade olägenheten bleve undanröjd. Detta krav har uti det
av flottningslagstiftningssakkunniga avgivna förslaget ävensom i den
därå grundade till riksdagen avgivna kungl. propositionen i ämnet vunnit
beaktande.

Utskottet kan icke ingå å någon närmare granskning av samtliga
de argument, som å ömse sidor blivit anförda i den pågående striden
rörande sambandet emellan Ådig- och vattenbyggnadsstyrelsen och kåren.

I ytterligare ett avseende finner utskottet dock den av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen intagna ståndpunkt föranleda eu erinran. Styrelsen
har såsom sin mening uttalat, att ett upplösande av sambandet
emellan styrelsen och kåren skulle åstadkomma en fördyring av de allmänna
arbeten, för vilkas planläggning och utförande kårens officerare
för närvarande tagas i anspråk. Riktigheten av denna förmodan kan
utskottet så mycket mindre dela, som utskottet anser det ligga i öppen
dag, att jämväl för det fall, att dylika arbeten komme att efter förordnande
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utföras av icke militära
väg- och vattenbyggnadsingenjörer, det komme att åligga styrelsen samt
statsmakterna att genom fastställande av erforderliga taxor skapa garanti
emot oskäliga ersättningskrav från förrättningsmännens sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att andra kammaren i anledning av herr Tengdahls
motion, nr 281, måtte för sin del besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning, huruvida icke väg- och vattenbyggnads -

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

kåren borde genom upphävande av sambandet emellan
kåren och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin
nuvarande organisationsform upphöra.

Stockholm den 9 maj 1919.

På utskottets vägnar:

ERNST ERIKSSON.

JBilaga 1.

Till Riksdagens undra kammares tredje tillfälliga utskott.

Sedan riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott i skrivelse till Kung!
Maj:t den 11 nästlidne februari anhållit om Kung], väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande i anledning av eu inom andra kammaren av herr Tengdahl väckt motion nr
281 om skrivelse till Kung!. Maj:t angående indragning av Kung], väg- och vattenbyggnadskåren,
har Kungl. Maj:t den 18 samma månad anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna det begärda yttrandet.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anföra följande.

Ungefär samma synpunkter, som av motionären nu framhållits som skäl för hans
hemställan om utredning angående väg- och vattenbyggnadskårens indragning, hava av
honom förut anförts i en motion vid 1917 års riksdag om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition n:r 149 med förslag till kårens omorganisation. Väg- och vatténbyggnadsstyrelsen
har därför redan i underdånigt utlåtande den 21 maj 1917, vilket utlåtande
här i tryckt exemplar bifogas, bemött de Afstå av de påståenden, som av motionären
gjorts beträffande kårens organisation och det samband, som förefinnes mellan kåren
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen in. in. Då sedan dess icke någon ändring i förhållandena
inträffat, får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu åberopa, vad då anfördes
i detta ärende.

Emellertid ha i den nya motionen uttalats några nya påståenden, som i korthet
torde böra bemötas. Motionären framhåller bl. a., att sedan Kung]. Maj:t framlade
sin nådiga proposition angående kårens omorganisation, fiera förut i ärendet icke
hörda civila myndigheter såsom tekniska högskolan, järnvägs- och vattenfallstyrelserna,
svenska teknologföreningen m. fi. avgivit utlåtanden och med stöd av en mängd sakskäl
understrukit skadligheten av den berörda sammankopplingen mellan kåren och
styrelsen.

Kungl. styrelsen vill i anledning härav erinra om, att samtliga i ärendet hörda
militära myndigheter, såsom chefen för generalstaben, chefen för fortifikationen och
inspektören för militärläroverken, på det kraftigaste tillstyrkt det av de sakkunnige
år 1916 framlagda förslaget till omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren, även -

Andra kammarens tredje tillfälliffa utskott# utlåtande Nr 8. ‘21

sotn att de civila institutionerna tekniska högskolan, vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och svenska teknologföreningen icke ifrågasatt nämnda indragning, ehuru
dessa senare haft i viss män avvikande uppfattning i fråga om vissa organisationsdetaljer.

Ytterligare påstår motionären att genom det nya militära läget, som inträtt genom
de händelse]'', som stå i samband med världskrigets avslutning, behovet för ett litet
land av en särskild organisation för tillgodoseendet av kårens militära detaljuppgift
torde kunna sättas starkt ifråga.

I anledning härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anföra, att det såsom en
erfarenhet från världskriget tvärtom framgått det nödvändiga av, att eu organisation
linnes redan i fred för planläggandet och utförandet av de utomordentligt viktiga
kommunikationsarbetena, såsom fältjärnvägar, landsvägar, broar in. in. Handhavandet
av dessa uppgifter torde icke, såsom motionären förutsatt, kunna överflyttas till fortifikationen,
enär för dessa arbetens utförande erfordras speciel sakkunskap, som endast
därpå särskilt inriktad teoretisk och framförallt praktisk utbildning förmår bibringa.

Att, såsom motionären gjort, räkna med en överflyttning av väg- och vattenbyggnadskårens
officerare till fortifikationen, skulle i övrigt på sätt styrelsen i sin förenämnda
underdåniga skrivelse närmare utvecklat, medföra en enligt styrelsens mening
skadlig inverkan på det samband, som bör finnas mellan kåren och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Härtill kommer att med all sannolikhet i regel kårofficerarna skulle
befinnas ovilliga till förenämnda överflyttning till fortifikationen.

Det torde därför få anses mycket olämpligt för landet, om en indragning skulle
företagas av en hel för teknisk verksamhet avsedd kår med på dessa områden mycket
insiktsfulla officerare.

Om motionären menar, att händelserna efter världskrigets slut skulle giva stöd
för den uppfattningen, att särskilt väg- och vattenbyggnadstrupper skulle vara för
framtiden obehövliga, måste Kungl. styrelsen betona, att Kung], styrelsen ej kan i
detta fall biträda denna mening. Snarare torde väl motionären hava avsett, att berörda
händelser skulle giva stöd för successiv avveckling av alla militära organisationer
och ej endast dem, som hava med transportväsende och fältarbeten att skaffa. Då eu
dylik avveckling väl närmast torde få söka sina motiv i önskningar att minska de militära
utgifterna vill Kungl. styrelsen i varje fall framhålla det meningslösa i att
börja den ifrågasatta avvecklingen genom indragande av en kår, som hittills ej asamkat
statsverket några som helst kostnader, varken för officerares avlönande eller för hållande
av chefsexpedition m. in. _

Då i övrigt enligt väg- och vatten byggnadsstyrelsens mening icke några giltiga
skäl föreligga för en indragning av väg- och vattenbyggnadskåren, får styrelsen hemställa,
att herr Tengdahls motion avstvrkes.

Stockholm den 10 mars 1919.

FRIDOLF WIJNBLADH.

B. Stafning.

O. Z. Ekdahl.

Er. Enblom.

C. G. A. Lindencrona.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Bilaga 2.

Till riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

På nådigste befallning får jag härmed äran angående inom riksdagens andra
kammare vackt motion, n:r 281, avgiva nedanstående yttrande.

V0!?.61 världskriget hava de tekniska hjälpmedlen kommit till användning i tidigare
ej förutsedd utsträckning. Järnvägs- och väganläggningar samt brobyggnads-, beastmngs-
och lörläggningsarbeten hava företagits i betydande omfattning, vilket allt
kratt en talrik och militärt bildad, tekniskt sakkunnig personal. Behovet av sådan kan
or vart land i någon mån fyllas genom väg- och vattenbyggnadskåren, även om densammas
organisation för närvararande kanske ej är fullt tillfredsställande.

. . Av tillkallade sakkunniga avgivet förslag till kårens omorganisation underställdes
lyib nnn provning. Vid granskning av detsamma fann jag icke något väsentligt vara
mot förslaget att erinra, vilket jag framhöll i underdånigt utlåtande den 4 mars 1916.
... friare hava mot ^nämnda förslag gjorts erinringar, av vilka en del remitterats
ull mig den 16 och 27 februari 1918. Granskningen av dessa har icke ändrat min
uppfattning beträffande omorganisationsförslagets lämplighet i stort, vilket jag i underdånigt
utlåtande den 4. mars 1918 framhållit, och sedan dess har intet framkommit,
som föranlett mig ändra ståndpunkt ifråga om väg- och vattenbyggnadskårens berättigande
eller om omorganisationsförslagets lämplighet.

Motionären uttalar i sin motion bl. a. följande: »Ett nytt militärt läge har dessutoin
inträtt genom de händelser, som stå i samband med världskrigets avslutning,
varigenom bl. a. behovet för ett litet land av en särskild organisation för tillgodoseendet
av karens militära detaljuppgift torde kunna sättas starkt i fråga».

Denna uppfattning kan jag icke biträda. Behovet för försvaret av tekniskt bildad
personal har, som jag ovan framhållit, tvärtom i hög grad ökats, och befintligheten av
väg- och vattenbyggnadskåren utgör ett tillskott i teknisk försvarskraft utan några
kostnader för staten.

Frågan om väg- och vattenbyggnadskårens av motionären ifrågasatta indragning
samt om överflyttning på fortifikationen av handhavandet utav de militära uppgifter
som kunna åligga kåren m. in., kan icke ses enbart för sig. Skall den tagas upp till’
ehandling, kan detta icke ske annat än i samband med en omfattande revidering
av forsvarsväsendet.

Stockholm den 10 mars 1919.

K. G. BILDT.
Chef för Generalstaben.

E. af K ler eker.

Stoekholm, Bokförlags-A.-B. Tidens Tryckeri 1919,