Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7 Utlåtande 1918:Tfu37 Andra kammarenTill innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7

Utlåtande 1918:Tfu37 Andra kammaren

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1918 kl. 1 e. ni.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7 i anledning av herrar Eronns och Vennerströms
motion, nr 245, om skrivelse till Kungl.
Maj.t angående statens medverkan till upptagande
av i flottleder sjunket virke.

Närvarande: Herrar Andersson i Fiskebäckskil, Bagman i Domnarvet*, Ödström*,
Elisson*, Aarnseth, Pehrsson i Bramstorp*, Hedin, Björklund, Edberg
och Werner. •

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren av herrar Eronn och Yennerström
väckt motion, nr 245, som för förberedande behandling hänvisats till utskottet,
hava motionärerna hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning på vad sätt och under vilka villkor, genom statens
medverkan, åtgärder kunde vidtagas för upptagandet av i flottleder sjunket
virke, under förutsättning att det allmänna komme i åtnjutande av skälig
del av den uppkommande vinsten.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Över motionen har utlåtande avgivits av kungl. domänstyrelsen ävensom
av svenska flottniugschefsföreningen, svenska trävaruexportföreningen samt
Sveriges skogsägareförbuud; och äro nämnda utlåtanden härvid fogade såsom
bilagor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918 13 saml. 3 avd. 7 käft. (Nr 7).

1

Utskottet.

2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Uti förevarande motion har till behandling upptagits ett ämne av
stor räckvidd och ur flera synpunkter betydelsefull art.

Att så är förhållandet, framgår redan därav, att det i motionen avhandlade
spörsmålet hänför sig till eu av vårt lands allra viktigaste
näringskällor, skogshanteringen, och det pågående arbetet för förbättrat
utnyttjande av det säregna kommunikationsmedel (flottningen), av vars
rationella utveckling berörda näringsgren är i väsentligaste mån beroende.

Även om det ifrågavarande spörsmålet icke står i allra främsta ledet
av hithörande frågor, giver likväl även en ytlig granskning av spörsmålet
vid handen, att det är fråga om ett förhållande av ur nationalekonomisk
synpunkt icke oväsentlig betydelse.

Utav det av de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga år
1916 avgivna betänkande med förslag till ny flottningslagstiftning inhämtas
bl. a., att totala flodområdesarealerna till 30* flottleder inom Sverige
utgöra 253,400 kvadratkilometer eller c:’a 56,5 % av hela landets yta. Den
beräknade skogsmarksarealen för ifrågavarande 30 flodområden uppgår till
139,610 kvadratkilometer, eller, då all skogbärande mark inom landet
beräknas till 216,236 kvadratkilometer c:a 64,5 % av all skogbärande
mark inom landet. De sakkunniga beräkna, att de svenska flottlederna
hava en sammanlagd längd av minst 30,000 kilometer och nämna till jämförelse,
att samtliga järnvägar i Sverige vid slutet av år 1914 hade en
längd av endast 14,644 kilometer och att hela jordens omkrets vid ekvatorn
uppgår till 40,000 kilometer.

Mängden av det under varje år sjunkna virket uti ovannämnda 30
flottleder har uti den av motionärerna åberopade av flottledsingeniören
J. A. Melkersson verkställda utredning, med ledning av antalet flottgodsenheter,
medelkubikinnehållet av den årliga flottgodsmängden och eu
medelsjunkningsprocent av 2,5 beräknats till 8,663,000 engelska kubikfot
verklig massa. Yärdet härav har beräknats till 2,600,000 kronor.

Dessa beräkningar hava emellertid uti det av svenska flottningschefsföreningen
i ärendet avgivna utlåtandet gjorts till föremål för en kritisk
granskning. Föreningen kommer emellertid efter denna granskning till
det resultatet, att årsförlusten genom sjunket virke kan sättas till 1,260,000
kronor.

I detta sammanhang må anmärkas, att flottning i större utsträckning
i våra flottleder bedrivits alltsedan 1840-talet och att sjunkningsprocenten

* Angående ytterligare 23 flottleder i Norrland och Värmland samt åtskilliga floltleder i
övriga delar av landet hava statistiska uppgifter icke stått de sakkunniga till buds.

Andra kammaren* tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3

under tidigare år, då kvantiteten flottat virke visserligen var betydligt
mindre än under senare tider, ändock ställde sig relativt hög, beroende,
såsom Melkersson i sin utredning uppgivit, därpå att flottningen tidigare
ofta var två- eller flerårig.

Enligt utskottet meddelad upplysning anses det å bottnen av våra
flottleder kvarliggande virket, som i allmänhet lärer vara av god beskaffenhet,
representera ett sammanlagt värde av minst 100,000,000 kronor.

Motionärerna synas närmast hava avsett att få till stånd en utredning
om, i vad mån staten kunde direkt medverka till upptagande av de
värden, som, enligt vad påvisats, för närvarande kvarligga i våra flottleder.

Eu närmare granskning av såväl motionens kläm som ock den av
motionärerna såsom motivering åberopade framställning av flottledsingeniören
Melkersson giver emellertid oförtydbart vid handen, att en sådan utredning
i sin ordning måste betinga en föregående undersökning av de rättsliga
förhållanden, vilka äro förknippade med det sjunkna flottningsvirkets tillvaratagande.

Ur denna synpunkt har utskottet ansett sig böra lämna följande kortfattade
framställning rörande vissa hithörande rättsförhållanden.

Uti 18 § av tiottningsstadgan den 30 december 1880 stadgas, att om
i allmän flottled virke sjunkit å ställe, där det kan vålla uppgrundning eller
annan olägenhet, konungens befallningshavande skall om dylikt virkes bortskaffande
äga enahanda vårdnad som i 17 § 1 momentet samma stadga
om underhåll av flottningsbyggnad sägs, d. v. s. konungens befallningshavande
äger tillhålla de flottande att undanröja den uppkomna olägenheten
eller på deras bekostnad avhjälpa densamma (låta upptaga det
sjunkna virket). Strandägare eller annan, som av virkets kvarlämnande
kan lida men, äger även rätt att, efter tillsägelse till flottningsstyrelsen
eller den, som inom distriktet förestår flottningen, samt efter det olägenheten
blivit av kronobetjänt i orten vid syn på stället vitsordad, på de
flottandes bekostnad upptaga det sjunkna virket. Sålunda upptaget virke
må till kostnadernas betäckande säljas å offentlig auktion.

Utöver ovannämnda stadganden innehåller nu gällande flottningslagstiftning
inga som helst bestämmelser angående rätten att förfoga över
sjunket flottgods.

Ej heller i det av ovannämnda sakkunniga utarbetade förslaget till
lag om flottning i allmän flottled har dylik bestämmelse upptagits. I

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande dsr 7.

förslagets 73 § hava meddelats föreskrifter huvudsakligen motsvarande
dem, som återfinnes uti 18 § av nu gällande flottningsstadga, men hava
de sakkunniga icke vare sig i sammanhang härmed eller eljest berört
frågan om rätten att upptaga sjunkvirke i fall, där någon olägenhet för
flottleden eller strandägare därav icke kan direkt påvisas.

Exempel på att rättsförhållandena rörande sjunket flottvirke i allmänhet
ansetts böra i lag regleras, erbjuda våra grannländer, Finland och
Norge.

I Finland äro bestämmelser om flottning av skogsalster intagna uti
2 kapitlet av 1902 års lag om vattenrätten. Nämnda kapitels 18 § innehåller
i första momentet bestämmelse därom, att virke, som sjunkit, eller
i sjunkande tillstånd finnes i vattnet och icke ofördröjligen borttages, må
av vattnets ägare eller annan, som därav lider men, upptagas och att sådant
virke under viss förutsättning tillfaller honom. 1 andra momentet
av samma § heter det emellertid vidare; »Sjunket virke, som icke av
ägaren upptages inom ett år, anses som övergivet.»

I Norge har likaledes meddelats bestämmelser angående sjunket virke,
även om det icke direkt medför något hinder eller men för flottleden eller
strandägare. Men dessa bestämmelser hava icke upptagits i den allmänna
flottningslagstiftningen (Lov om Yasdragens Benyttelse m. v. av den
1 Juli 1887). De återfinnas uti en den 12 juli 1848 utfärdad »lov om
krabastömmer». Med krabastömmer förstas omärkt virke ellei sadant
virke, vars ägare ej är känd. Enligt nämnda lag ma konungen lämna
medgivande åt tömmerdirektioner eller flottningsintressentskap eller, där
sådana ej finnas, åt enskild ägare av länsor att tillvarataga krabastimret
och använda det till förmån för flottledens förbättrande, såsom till dess
upprensning, forsars utsprängning, dammars uppförande och underhall
m. m. Konungen må dock tillåta annan användning av det upptagna virket,
såvitt beträffande viss flottled särskilda omständigheter därtill giva
grundad anledning. Yid tillstånds meddelande skall fastställas reglemente
rörande virkets försäljning och inkomstens användande, och bör reglementet
innehålla nödiga föreskrifter, huru ägare av timret skola få tillfälle
att anmäla sig och styrka sin rutt därtill. Redovisning för influtna medels
användande skall tillika avlämnas av vederbörande på tid och sått,
som konungen bestämmer. Uti 4 § av lagen är stadgat, att »kundstömmer
eller sunket tömmer» skall behandlas på samma sätt som krabastömmer,
då det upptages.

Emellan den finska rättens ståndpunkt och den, som kommit till ut -

Andra kammarem tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

tryck i den norska lagen om krabastömmer, föreligger sålunda en viss
olikhet. Den finska lagen meddelar en allmänt civilrättslig bestämmelse
enligt vilken sjunket flottningsvirke efter viss bestämd tid anses vara utan
ägare (res derelieta). Efter denna föreligger alltså, därest andra lagbestämmelser
ej meddelats, rätt för envar, korporation såväl som enskilda, att
tillgodogöra sig det sjunkna virket.

Den norska lagen utgår från ett antagande, att det sjunkna virket blivit
av vederbörande ägare övergivet, och därför därest ägarne ej i viss föreskriven
ordning göra sin rätt gällande, må disponeras av andra än ägarne.
Men samtidigt fastslår lagen, att den genom sådant virkes försäljning
uppkomna vinst skall användas i allmännyttigt syfte, i regel till flottledens
underhåll och förbättring. Någon allmän rätt för enskilda att tillgodogöra
sig virket innebär sålunda icke den norska lagstiftningen.

Att med den ställning lagstiftningen i vårt land intagit till förevarande
spörsmål en viss osäkerhet skall göra sig gällande i fråga om rätten
att förfoga över det i flottlederna sjunkna virket, ligger i öppen dag.

I visst avseende har spörsmålet varit föremål för behandling av de
sakkunniga för avgivande av förslag till ny flottningslagstiftning. Uti ett
den 14 mars 1907 avgivet utlåtande i anledning av norrlandskommitténs förslag
till ändringar i flottningsstadgan hade svenska flottningschefsföreningen
anmärkt, att den föreställningen vore ganska allmän, att en var ägde rätt att
ur allmän flottled tillgripa och tillgodogöra sig omärkt virke, och tillföljd härav
vore det ej ovanligt, att strandägarne utefter flottlederna här och var tillägnade
sig sådant virke, utan att det kunde förhindras av flottningsföreningarna;
det vore därför önskligt, att ett stadgande gåves, innefattande
förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt virke samt bemyndigande
för vederbörande flottningsförening att, i fall av förbudets överträdande,
såsom målsägare anmäla överträdelsen till åtal av allmän åklagare.

Delvis i anledning av denna hemställan hava de sakkunniga i förslaget
(68 § 2 mom.) upptagit den bestämmelsen, att omärkt eller otydligt
märkt flottgods ej må i andra fall, än i 73 och 74 §§ omförmälas
d. v. s. där virket vållar skada, utan flottuingsstyrelsens medgivande upptagas
ur allmän flottled.

Enligt de sakkunnigas motivering grundar sig den sålunda föreslagna
bestämmelsen på den, även med nu gällande lagstiftning rådande uppfattningen,
att flottningsföreningens styrelse under flottningen omhänderhar

6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

allt flottgodset å de flottandes vägnar och bör tillvarataga deras rätt under
transporten. I följd av att ingen viss flottande kan påstå sig vara ägare
till det omärkta virket, anföra de sakkunniga vidare, hade den uppfattningen
utbrett sig, att det vore ingens tillhörighet och sålunda föremål för
en vars ockupationsrätt. Att dylikt virke, som väl rätteligen kunde anses
tillhöra samtliga flottande gemensamt, skulle opåtalt kunna tillgripas av
vem som helst, borde naturligtvis förhindras.

En bestämmelse sådan som den av de sakkunniga här föreslagna, väl
närmast avseende ännu flytande virke, skulle emellertid uppenbarligen i
realiteten även komma att innebära hinder för annan än flottningsföreningen,
att ur flottleden upptaga sjunket virke, märkt eller omärkt.

Men härvidlag torde böra anmärkas, att under nu rådande förhållanden
möjlighet icke synes hava saknats för enskilda att kunna tillgodogöra
sig dylikt virke.

I åtskilliga fall hava konungens befallningshavande sålunda på därom
gjord ansökan meddelat enskilda personer tillstånd att ur flottleder upptaga
sjunket virke.

Till stöd för dylikt tillstånds beviljande synes konungens befallningshavande
hava åberopat vissa äldre författningar, nämligen kommerskollegii
kungörelse den 27 juli 1829 angående rättighet att från havsbottnen upptaga
övergivna fartyg och varor, generaltullstyrelsens cirkulär den 8 december
1830, innefattande föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda
kungörelse, samt kommerskollegii kungörelse den 20 september 1840 angående
rättigheter och skyldigheter för dem, vilka upptaga sjunket gods,
som av ägare blivit övergivet.

Bortsett från frågan om nämnda författningars tillämplighet uti nu
ifrågavarande hänseende, lärer dock, enligt vad upplyst blivit, tillstånd till
upptagande av i flottled sjunket virke numera sällan eller aldrig beviljas
af konungens befallningshavande, så länge flottleden icke blivit avlyst.

Den härovan lämnade framställningen giver enligt utskottets förmenande
vid handen, att statens medverkan till uppnående av det i motionen
angivna syfte i första hand torde böra äga rum genom åvägabringande
av en lagstiftning, varigenom de rättsliga förutsättningarna bliva fastslagna,
varunder staten eller enskilda må kunna tillgodogöra sig i flottleder
sjunket virke. Och då frågan om en revision av gällande flottningslagstiftning
för närvarande står på dagordningen, anser utskottet, att den
utredning, som måste föregå en lagstiftning angående förevarande spörsmål,

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 7

nu lämpligen bör företagas i sammanhang med arbetet rörande flottningslagstiftningen
i övrigt.

På resultatet av den blivande utredningen i ämnet torde böra bero,
vilket av de olika sätt, som för hithörande frågors lösning kunna tänkas
ifrågakomma, bör såsom det för svenska förhållanden lämpligast och bästa
godtagas.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid betona önskvärdheten
av, att, vilken lösning av frågan som än kan komma att väljas, det allmänna
direkt eller indirekt tillförsäkras vederbörlig andel i uppkommande
vinst vid upptagande och försäljning av sjunket flottgods.

Vid bedömandet av frågan om, huruvida staten genom lagstiftningsåtgärder
kunde medverka till uppnående av motionens syfte, har utskottet
ansett sig kunna lämna å sido frågan om de tekniska svårigheter, som
kunna möta för ett rationellt utnyttjande av de värden, som representeras
av de i våra flottleder sjunkna virkesmängderna.

Annorlunda har förhållandet varit, då utskottet till granskning upptagit
motionärernas hemställan om utredning rörande en direkt medverkan
från statens sida för upptagande av sjunket flottningsvirke. Vid en sådan
granskning har utskottet givetvis icke kunnat undgå att taga i övervägande,
i vad mån en dylik statens verksamhet kunde antagas komma att leda till
praktiska resultat.

Vad som anförts uti de i ärendet avgivna utlåtandena rörande de
tekniska svårigheter, som äro förenade med upptagande i större utsträckning
av sjunket virke och disponerandet av dylikt virke, har utskottet
väl funnit vara av sådan beskaffenhet, att tveksamhet kunde uppstå om,
huruvida erforderlig förutsättning förefunnes för den av motionärerna i
denna del av motionen föreslagna utredningen.

Utskottet har emellertid ansett sig höra stödja motionärernas ifrågavarande
framställning.

För utskottet har det framstått såsom uppenbart, att storleken av de
värden, vars tillvaratagande vore syftet med motionen, i och för sig utgjorde
tillräcklig motivering för en utredning rörande statens medverkan
till berörda syftes uppnående. Utskottet anser, att tillvaratagandet av
nämnda värden måste betraktas såsom ett intresse av ur nationalekonomisk
synpunkt ej ringa vikt.

Men härtill kommer att, enligt vad vid ärendets behandling inom

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

utskottet blivit upplyst, skäl icke torde saknas för antagande, att uti de
avgivna utlåtandena svårigheterna för ett rationellt utnyttjande av det
sjunkna flottningsvirket blivit åtminstone i någon mån överskattade.

Utskottet vill framhålla, att såvitt handlingarna giva vid handen, hittills
ej ens från flottningsföreningarnas sida i större utsträckning företagits
försök med upptagning av sjunket flottningsvirke, vadan någon vidsträcktare
erfarenhet härutinnan överhuvudtaget ännu icke torde föreligga.

Domänstyrelsen förmenar visserligen, att all försöksverksamhet å ifrågavarande
område bör överlåtas åt den enskilda verksamheten, men denna
uppfattning kan utskottet på grund av nu angivna förhållanden icke dela.

Utskottet håller fastmera före, att statens direkta deltagande uti den
ifrågavarande verksamheten möjligen skulle kunna medföra ett allmänt stegrat
intresse för sådan verksamhet. Och utskottet anser icke uteslutet, att detta
stegrade intresse i sin ordning kunde leda till ökad utveckling i fråga om
de tekniska hjälpmedlen för verksamhetens bedrivande och även åstadkomma
att ekonomiska eller andra svårigheter bleve i görligaste mån
dvervunna.

På grund av vad här ovan anförts, får utskottet sålunda hemställa,

att andra kammaren måtte i anledning av herrar
Eronns och Yennerströms motion, nr 245, för sin del
besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och på vad sätt staten må kunna genom lagstiftnings-
och andra åtgärder medverka till att i flottleder
sjunket virke tillvaratages, under iakttagande av att det
allmänna kommer i åtnjutande av skälig andel i därvid
uppkommande vinst.

Stockholm den 23 april 1918.

På utskottets vägnar:

K. A. ANDERSSOK.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

9

Bilaga 1.

Till Konungen.

Uti en inom den nu församlade riksdagens andra kammare väckt motion
nr 245 hava herrar R. Eronn och I. Vennerström på anförda grunder hemställt,
att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning, på vad sätt
och under vilka villkor, genom statens medverkan, åtgärder må vidtagas för upptagandet
av i flottleder sjunket virke, under förutsättning att det allmänna
komme i åtnjutande av skälig del av den uppkomna vinsten. Sedan förenämnda
motion remitterats till andra kammarens tredje tillfälliga utskott, och utskottet
anhållit, att domänstyrelsens utlåtande måtte i ärendet inhämtas, har styrelsen
genom nådig remiss den 12 innevarande februari månad anbefallts avgiva sådant
utlåtande, och får styrelsen till åtlydnad härav med remissaktens återställande i
underdånighet anföra följande:

Motionärerna hava som stöd för sin hemställan åberopat en på deras begäran
av flottledsingenjören J. A. Melkersson i ärendet verkställd utredning.
I denna utredning framhålles visserligen, att de siffror, som där angivits för att
visa värdet av det virke, som årligen i de större flottlederna försvinner genom
sjunkning, äro approximativa. Det oaktat anser sig domänstyrelsen böra något
uppehålla sig vid de framlagda beräkningarne.

Först får då framhållas, att den angivna medelsjunkningsprocenten torde
vara för högt angiven. I regel torde densamma icke kunna sättas högre än
till 1 x/2-

Likaså är värdet av det sjunkna virket för högt beräknat. I motionen har
detsamma nämligen beräknats efter medelvärdet av allt det flottade virket. Detta
är emellertid icke alldeles riktigt, då i huvudsak endast virke av yngre skog
företrädesvis av furu samt avfallsvirke, hårt skadat av röta, — kolved av sämre
beskaffenhet — till någon större del äro utsatta för risken att sjunka under
flottningen.

I fråga om virke av nyssnämnd beskaffenhet kan domänstyrelsen instämma
i den i motionen uttalade åsikten, att detsamma icke avsevärt försämras genom
att en längre tid hava legat i vattnet. Beträffande åter sågtimmer, vilket i allmänhet
numera flottas obarkat och som sjunkit i flottlederna och blivit inbäddat
i sand, har man gjort den erfarenheten, att då vattnet inträuger emellan veden
och barken massor av sand medfölja. Härigenom åstadkommes vid dylikt virkes
försågning så stor skadegörelse å sågbladen och virket, att sådant timmer ej anses
kunna försågas utan böra användes för annat ändamål, varigenom det givetvis
förlorat högst betydligt i värde.

Aven om man skulle genom annat beräkningssätt än som i motionen använts
kunna erhålla ett approximativt och lägre värde å det virke, som årligen
genom sjunkning i flottlederna undandrages industrien, så är det dock ej möjBihang
till riksdagens protokoll 1918. 13 sand. 3 avd. 7 Käft. (Nr 7.) 2

10 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

ligt att återvinna detta värde i sin helhet. Dels måste man nämligen räkna
med betydliga omkostnader för virkets upptagning och torkning å land, innan
detsamma ånyo kan nedläggas i flottleden, dels också taga i betraktande, att
detta sjunkna virke är fördelat i kanske hundratusentals poster spridda över två
tredjedelar av rikets hela areal, varigenom värdet å nästan varje sådan post
ytterligare förringas.

Det är därför mer än sannolikt, att även om i vissa fall, beroende på de
lokala förhållandena, ett upptagande av sjunket flottgods skulle komma att visa
sig medföra ekonomisk vinst, endast en jämförelsevis ringa del av det sjunkna
virket skall kunna med utsikt till förtjänst återupptagas ur flottlederna.

Om domänstyrelsen sålunda ej kan dela motionärernas syn på den föreliggande
frågan, att det sjunkna flottgodset skulle representera en i så hög grad
värdefull tillgång på råvara, vill styrelsen dock obetingat vitsorda alla de svårigheter,
som skulle möta ett genom statens försorg anordnat upptagande av
sådant virke, och vilka även i motionen framhållits.

Med hänsyn därtill att ännu ej några mera allmänt tillämpliga metoder
för upptagning av sjunket flottgods blivit, så vitt känt är, utexperimenterade,
och då det under sådana förhållanden synes bäst att åt den enskilda företagsamheten,
som endast tager hänsyn till företagets ekonomiska bärighet, överlämna
fullföljandet av redan påbörjat försöksarbete på detta område, får domänstyrelsen
i underdånighet för närvarande avråda varje försöksverksamhet från
statens sida med upptagande av sjunket flottgods.

Då emellertid med motionen avsetts en utredning angående de med det
väckta förslaget sammanhängande spörsmålen, anser sig styrelsen ej böra avstyrka
en sådan.

Stockholm den 23 februari 1918.

Underdånigst:

Karl Fredenberg.

Gustaf Cassel. R. Wikander.

Bilaga 2.

Till Riksdagens Andra kammares tillfälliga utskott nr 3.

I skrivelse av 1918 5/j bär Ni lämnat Svenska Flottningschefsföreningen
tillfälle att yttra sig över motion nr 245 av herrar Eronn och Vennerström om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående statens medverkan till upptagande av i flottleder
sjunket virke. I det vi tacka för tillmötesgåendet, tillåta vi oss härmed avgiva
följande

Utlåtande.

Vi skola då till en början upptaga till granskning de data, som motionärerna
åberopa.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 11

Totala flottgodset pr år uppgives för perioden 1908—12 till c:a (17 null. st.,
vilket är tryckfel och skall vara 66 mill. enligt den utredning av disponent
O. Hellström, som tydligen åberopats. Denna summa hänför sig emellertid endast
till 30 flottningsföreningar, av vilka 21 torde få anses tillhöra de större och 9
de mindre flottningsföreningarna. Enligt vår statistik 1917 omfattar emellertid
verksamheten icke mindre än 258 föreningar, av vilka c:a 32 kunna räknas till
de större och c:a 226 till de mindre. Härav framgår alltså, att den årskvantitet
som uppgivits, torde vara för låg, varför motionärerna i detta avseende befinna
sig på säkra sidan. Att exakt angiva ett årsmedeltal låter sig tyvärr icke göra
på den svenska flottningsstatistikens nuvarande ståndpunkt, men eu granskning
giver vid handen, att man numera sannolikt har att räkna med i medeltal c:a
80 mill. stockar. (Flottningstidskrift s. 185—193, 267—268).

Medelvolymen pr flottgodsenhet uppgives av förslagsställarna till 5,17 f3, en
siffra som är synnerligen svår att kontrollera, då statistiken i detta avseende är
ännu ofullstäudigare. Som allmängiltigt kan man emellertid fastslå medelvolymens
fortgående minskning på grund av klenvirkesmängdens ständiga öknmg,
vilken sammanhänger med pappersindustriens utveckling på bekostnad av sågverkshandteringen.
Genom några exempel skola vi tillåta oss belysa denna företeelse,
för att därur möjligen kunna draga några slutsatser (tab. 1).

Tab. 1. Medelvolym (f3) pr flottgods (st.)
(från norr räknat).

Flottningsförening

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

1914

1915

1916

1917

A. Fjällfloder.

Kalixälv _________

5,45

5,66

Luleälv..........

6,08

5,50

5,51

Skellefteälv ______

8,97

7,07

0,5 2

4,97

5,1 2

4,8 1

5,07

0,13

4,5 5

4,41

3,95

4,oi

Augermatiälven..

5,03

4,7 9

Klarävlen________

5,1 8

4,9 6

4,03

4,7 7

B. Shogsfloder.

Töreälv____________

3,32

Råneälv _________

5,47

6,7 3

6,20

5,77

Byskeälv _________

7,35

6,37

5,7 7

5,86

5,02

5,87

5,55

5,81

Kågeälv ________

3,39

Hide- o. Husums-

älvar____________

4,39

Fjällån............

9,58

Jerilån............

5,70

Bollstaån _________

4,2 2

12 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Som synes äro dimensionerna inom olika vattendrag betydligt växlande,,
men torde man för en överslagsberäkning lämpligen kunna stanna vid c:a 5 fs,
då vi anse decimalens medtagande olämpligt vid en så schematisk överslagsberäkning,
som det här är fråga om.

Då emellertid flertalet sjunkvirke utgöres av småvirke, varemot sågtimret
endast undantagsvis går till bottnen, kan man ej sätta medelkubiken å sjunket
flottgods högre än 3,5 f3.

Medelpriset uppgives av motionärerna till 0,3o kr. / f3, mot vilket vi icke
hava någon invändning att göra, ehuru vi med hänsyn till sjunkvirkets kvalitet
anse detsamma som maximivärde.

Sjimkningsprocenten är likaledes en mycket svårbedömd faktor, då ytterst
få undersökningar verkställts rörande densamma. Som allmänt omdöme kan
framhållas, att den inom vårt land är anmärkningsvärt låg och sannolikt ännu
ej i medeltal bör sättas så högt som motionärernas 2,5 X årligen. För att klargöra
spörsmålet tillåta vi oss i det följande meddela några data ur flottningschefens
O. J. Näslunds avhandling »Utredning rörande sjunktimmer i Gimåns
allmänna flottleder under 10-årsperioden 1906—15» (Flottningstidskrift s. 435),
vilken är den fullständigaste undersökning av detta slag, som företagits i Sverige
och som i stort sett kan anses karaktäristisk för förhållandena.

Man finner sålunda i tab. 2, huru sjunkuingsprocenten är i oavbrutet tilltagande
i samma mån som klenvirkesgodset ökat från 12,35 % (1906) till 39,67
X (1915) av hela flottgodsmängden.

Tab. 2. Gimåns sjunkningsprocent
1206—15.

År

Sjunknings-

procent

1906—07

0,6 6

08-10

0,82

11-12

1,67

13

1,82

14—15

1,95

Till ytterligare klargörande av företeelsen, hänvisas till tab. 3, varav framgår,
i vilket förhållande sjunkningsprocenten står till tillsläppningsprocenten av
de olika dimensionerna.

Tab. 3. Gimåns sjunkningsprocent för olika
virkesdimensioner 1906—15.

Flottgods-

Sjunknings-

diameter

procent

>11

0,33

8—11

0,5 0

5—8

0,6 6

<5

1,50

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 13

I Giinån är emellertid sjunkningsprocenten högre än i de flesta andra alvar,
genom att tlottningstiden i allmänhet utsträckes till hela sommaren och flottleden
till största delen utgöres av sjöområden.

I genomsnitt för alla norrländska älvar torde därför f. n. kunna beräknas
en sjunkningsproceut i genomsnitt av högst 1,5.

I samband härmed tillåta vi oss även erinra om, att man ofta missuppfattar
sjunkningsprocentens betydelse, i det att man därmed åsyftar icke blott i
egentlig mening sjunket virke, utan även över huvud taget allt försvunnet virke.
Så t. ex. förekommer tyvärr olovligt tillgrepp av virke i ganska stor utsträckning,
särskilt under dessa krisår, varvid i synnerhet de mindre virkessorterna
såsom massaved och kolved tagas till bränsle.

Arsförlusten genom sjunket virke skulle enligt våra slutsatser således kunna
sättas till c:a 80,000,000 x 3,5 x 0,so x 0,oi 5 = 1,260,000 kr.,
således ej ens halva det belopp, motionärerna antagit.

De åtgärder, som vidtagits för att bärga sjunket och sjunkande virke, hava
hittills så gott som uteslutande ålegat flottningsföreningarna, vilka kooperativa
sammanslutningar icke böra åläggas uppgifter, som kunna åsamka intressenterna
förluster. Av detta skäl bar också upptagandet av sjunkvirke kunnat äga rum
i mycket begränsad omfattning, varom tab. 4 vittnar.

Tab. 4. Klarälvens upptagna sjunkvirke.

År

Upptaget

sjunkvirke

st.

Totala antalet
flottgods
st.

Kostnad för
upptagning av
sjunkvirke kr.

Total flottnings-kostnad
kr.

1913

25,658

3,833,124

10,911

391,290

H

5.049

4,877,062

1,435

487,782

15

15,075

4,814,321

5,795

469,154

IG

8,243

5,309,666

5,547

687,218

Som synes varierar upptagningen av sjunkvirke pr år högst betydligt, beroende
på tiden för flottningens avslutande. De år sorteringen pågår sent inpå
hösten, Annes ej folk tillgängligt för att taga itu med upptagning av sjunkvirke.

Då Klarälven bör till de flottningsföreningar, där intresset för sjunkvirkets
upptagande är jämförelsevis stort och förhållandena gynnsamma för detta arbete,
inses att det är ett synnerligen vanskligt företag, som motionärerna vilja inleda staten
i. Och från andra platser, särskilt i Norrland, äro resultaten ännu mera nedslående.

Till förklaring av detta vårt påstående vilja vi lämna följande upplysningar.
Arbetet med upptagande av sjunkvirke bar hittills i regel endast kunnat utföras
för band som övervattensarbete, ty dykare och det fåtal patenterade hjälpmedel
(6 st.), som stå till vårt förfogande, hava icke visat sig användbara med undantag
för bärgning i lugnvatten vid magasinen, varest det dock endast i sällsynta
fall kommit till användning. Härtill komma svårigheterna att se det sjunkna
timret genom vattnet och flottningssäsongens fortgående utsträckning till att flerstädes
omfatta hela den isfria perioden, varför tiden för åtkomsten av sjunkvirke
i hög grad begränsas. Vidare har erfarenheten överallt visat, att, om man även

14

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

lyckas draga upp något timmer i flottlederna, detsamma även efter ett par års
torkning visat sig sakna flytningsförmåga för längre tidrymd än några timmar,
varför detsamma måste förbrukas på eller i närheten av uppdragningsplatsen.
Finnes då icke såg i närheten, får virket ligga onyttjat eller kolas, vilket senare
förfarande i de flesta fall ställer sig oekonomiskt. Härav torde framgå, att det
upptagna sjunkvirket ofta har ett mycket ringa värde och att på grund härav
upptagande av sjuukvirke i flottlederna ej går för sig i nämnvärd mån, samt att
det huvudsakligen är i magasinen vid älvmynniugarne dylikt kan äga rum med
någorlunda gott ekonomiskt resultat.

Sammanfattas ovanstående, kan med fog påstås, att någon ytterligare upptagning
av sjunkvirke utöver de högst obetydliga mängder, som flottningsjöreningarna
redan nu bärga, icke han förväntas av tekniska och ekonomiska skäl.

Se vi på frågan ur rättslig synpunkt, torde motionärernas förslag eventuellt
kunna medföra kränkning av både allmän och enskild rätt. Ty gällande och
ifrågasatt lagstiftning skyddar flottningsföreningarnas verksamhet i det allmännas
tjänst och flottgodsägarnes virke. Och att staten skulle kunna bedriva upptagande
av sjunkvirke annat än genom just flottningsföreningarna är omöjligt af
rättsliga, tekniska och ekonomiska skäl. Ett ingripande av staten torde därför
endast kunna gagua den enskilde flottgodsägaren, men detta förutsätter, att staten
håller flottningsföreningarne skadeslösa för de förluster, som uppstå vid försök
att bärga mera virke, än som är ekonomiskt lämpligt för dessa kooperativa företag.

Vi finna alltså, att motionärernas förslag ej kan i sin ursprungliga form
gagna flottningsväsendet och skogshandteringeu. Men då frågan om sjunkvirke
därmed bragts på tal, vilja vi anvisa eu utväg, som möjligen kan leda till ett
positivt resultat.

Det förhåller sig nämligen så, att sjunkningsprocenten i hög grad är beroende
av virkets vattenhalt före utvältningen i flottlederna. Varje skogsman vet
också, vilka åtgärder som krävas, för att höja det avverkade virkets flytbarhet, men
tyvärr iakttagas dessa metoder ingalunda alltid, ja, kanske mindre ofta och detta
både av statens och enskildas skogsförvaltningar. Då det ligger i virkesägarnas
eget intresse, att man metodiskt förbereder virkets flytningsförmåga, taga vi för
givet, att fortsatt påpekande härav från flottningsbefälets sida så småningom skall
medföra större noggrannhet härutinnan, varför ett statsingripande i detta avseende
även torde vara överflödigt.

Stockholm 1918 mars 15.

För SVENSKA FLOTTNINGSCHEFSFÖRENINGEN

Nils V. Sandström.

Direktör för Ångermanälvens flottningsförening.

Anton Esseen.

Chef för Nedre och Nedersta Dalälvens flottn.för.

Knut Krook.

Chef för Luleälvs flottn.för.

Hugo Salling.

Chef för Voxnaälvs m. biv. flottn.för.

Paul Lundén.

Chef för Klarälvens flottn.för.

Pichard Smedberg.

Kapten i K. Väg- och Vattenbyggnadskåren.

Andra lammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

15

Bilaga 3.

Till Andra kammarens tillfälliga utskott nr 3.

I anledning av utskottets remiss å motion nr 245 i andra kammaren får
Svenska trävaru-exportföreningen vördsamt anföra följande.

Det spörsmål, som i förevarande motion framställts, har givetvis, dock mest
på senaste tiden, varit föremål för virkesägarnas uppmärksamhet.

Nyligen har av flottningschefen O. J. Näslund — i förbigående en om vårt
lands flottningsväsende synnerligen förtjänt man — verkställts eu omfattande och
systematisk utredning rörande sjunktimmer i Gimåns allmänna flottleder under
10-årsperioden 1906—1915. Då denna utredning torde vara egnad att i stort sett
belysa förhållandena i allmänhet, må därur meddelas följande.

Under nämnda 10-årsperiod har sjunkningsprocenten i Gimåns flottled varit
stadd i eu oavbruten stegring från 0,6 6 % åren 1906—1907 till 1,95 % eller ungefär
det tredubbla åren 1914—1915. Denna företeelse åtföljes av en annan nästan
parallell företeelse, nämligen den till följd av trämasseindustriens utveckling ständigt
fortgående ökningen av det i liottleden utsläppta småvirket. Utsläppningen
därav vid 1 O-årsperiodens slut är ungefär tredubbelt större än mängden vid dess
början, nämligen från 12,35 % åren 1906—1907 till 39,67 % åren 1914—1915.

Det ligger nära till hands att antaga ett orsaksförhållande mellan dessa företeelser.
Detta framgår ock av utredningen, som visar, att av 11,645 stycken under
år 1915 i Gimån upptaget och tummat sjunktimmer, utgörande mer än tredjedelen
av årliga sjunkningsmängden enligt medeltalet för 10-årsperioden, det ojämförligt
största antalet eller 61,8 3 % utgjordes av småvirke, d. v. s. under 5".
Detta förhållande åter sammanhänger närmast därmed, att småvirket till följd av
dess vanligtvis ringa myckenhet av kärna och ofta förekommande frodväxthet
lättare uppsuger vatten än äldre timmer med fastare ved och större kärna. På
den tid, då flottningsgodset till övervägande delen utgjordes av gammalt grovt
timmer, torde alltså sjunkningen hava varit jämförelsevis mindre betydande.

Sjunkningsprocenten är ganska olika i olika flottleder, förnämligast beroende
av — utom naturligtvis flottledens längd och den snabbhet, varmed flottningen
och utsorteringen kunna ske — timrets ålder och beskaffenhet. I två så nära
liggande flottleder som Ljungan och Indalsälven har, enligt uppgift av flottningsföreningarnas
ombudsman, Fr. Almberg, sjunkningsprocenten varit i Ljungan
under 6-årsperioden 1907—1913 endast 0,6, medan den i Indalsälven under 6-årsperioden
1906—1912 utgjorde 1,5. Under de allra sista åren torde den i Indalsälven
hava uppgått till något över 2 %.

I här ovan angivna siffror rörande sjunktimmer har ej inräknats kolved,
vilket virkesslag är underkastat en mycket större sjunkning.

Det mesta av det sjunkna virket torde vara att finna dels å de platser, där
virket i större myckenhet blivit nedkört — det har där så gott som omedelbart
gått till botten — dels i s. k. edgårdar samt dels och huvudsakligen där större
virkesmängder magasinerats, såsom i förvaringsbommarua ovanför skiljeställena. I
älvar med stark stämföring, t. ex. Indalsälven, blir sjunktimret inom mycket kort
tid överslammat, vadan möjlighet att återfinna det blir så gott som utesluten,

16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

men i andra älvar, där slamföringen är obetydlig, t. ex. Ljungan och dess sjöar,
är svårigheten att återfinna det sjunkna timret betydligt mindre.

Upptagning av dels sjunkvirke och dels s. k. dykare, d. v. s. sjunkande
timmerstockar, som stå upprätt i vattnet, har genom flottningsföreningarnas försorg
under de senare åren ägt rum i delvis rätt stor utsträckning. Sålunda har
uppgivits att i Ljungan årligen uppdragas mellan 10,000 och 20,000 klampar.
Detta virke ilanddrages och upplägges till torkning till påföljande år, då det medtages
i flottningen. Huru mycket därav verkligen framkommer till bestämmelseorten,
är emellertid ännu ej utrönt, men det autages, att större delen nog
åter sjunker, innan det hinner fram.

Att tillvaratagandet av bärgat sjunkvirke medför även andra utgifter än
dem, som äro förenade med själva förundersökningen och upptagningen, belyses
av ett uttalande av flottningschefeu i Ljusne älvs fiottningsförening K. F. Lundberg.
Sedan upptagningen av sjunkvirke ägt rum vid lågt vattenstånd, har man
först att ro stockarna i land. Enär skillnaden i vattenhöjd i denna flottled växlar
med ända till 6 meter, måste stockarna köras högt upp på land och där ströläggas.
Och under hela den tid, de kvarligga för torkning, skall i regel platshyra
betalas.

I detta sammanhang må anmärkas, vad föreningen inhämtat från Klarälvens
flottled. Flottningsföreningen hade där för några år sedan beslutit, att
sjunktimmer skulle uppdragas på stränderna och att virkesägarna skulle äga att
var för sig taga igen sina stockar, sedan uppdragningskostnaden gäldats. Det
visade sig emellertid, att kostnaden för upptagandet, särskiljandet av vad som
tillhörde den ene och den andre samt tillvaratagandet därefter av en stock här
och eu stock där ställde sig alltför hög. Det har därför beslutits, att dylikt ilanddraget
virke må av flottningsföreningen användas eller försäljas till flottledens
fromma.

*

Att, oaktat de stora förluster, som drabba virkesägarna genom virkets sjunkning
i flottleden, ansträngningarna icke taget större fart än som skett för att
genom virkets upptagning minska dessa förluster, är utan tvivel beroende av flera
orsaker. De försök, som flerstädes gjorts att, även i större skala, upptaga sjunktimmer
hava, trots vissa förutsättningar för en ekonomiskt lycklig utgång, icke
visat sig mycket uppmuntrande. Detta sammanhänger givetvis främst med svårigheten
att på de trakter, där sjunkvirket upplagts, vinna en tillräckligt lönande
avsättning för detsamma. Stora upptagningskostnader och ringa eller ingen efterfrågan
på det upptagna äro alltså stötestenar, som icke ens det enskilda intresset
kunnat övervinna i flottleder, där möjlighet ansetts föreligga för återvinning av
det förlorade. Beträffande åter andra flottleder, har man säkerligen med kännedom
om där rådande förhållanden ansett lönlöst att ens göra försök till sjunkvirkets
bärgande. Om således det enskilda intresset icke kunnat framdriva en i
större utsträckning skedd upptagning av sjunkvirke, så torde med skäl kunna betvivlas,
att statens medverkan tdl en sådan upptagning skall leda till bättre resultat.
Under gynnsamma förhållanden skulle väl eu eller annan enstaka gång före -

17

Andra lammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

taget kunna lämna någon vinst, men i regel torde det vara på förhand dömt att
misslyckas.

Då länsmyndigheterna, såsom på senare tiden skett, i regel avslagit enskildas
ansökningar att få upptaga sjunket virke, har detta varit föranlett av insikten
om svårigheten att åstadkomma en verksam kontroll däröver, att medgivandet
ej bleve missbrukat därhän, att även flytande och sjunkande stockar upptagas.
Det låter sig ej göra att fastställa, om en uppdragen stock verkligen varit
sjunken eller om den varit endast stadd i sjunkande. Dessa senare torde icke
under några förhållanden få ingå i upptagningen. Ständiga tvister skulle därför
uppstå rörande denna fråga. Dessa tvister skulle ej bliva mindre, om upptagningen
bedreves genom statens medverkan. Flottningsföreningens anstalter att i
tid rädda vad som kan räddas likasom även virkesägarnas intressen kunna ej
trädas för nära. Samtidigt med att flottningsarbetet pågår torde sjunktimmer ej
kunna upptagas av någon utomstående. Och då flottningen i de stora älvarna,
särskilt deras nedre delar, numera i regel pågår så länge det är öppet vatten,
synes föga utrymme finnas för sjunkvirkes upptagning genom åtgärder av annan
än flottningsföreningen. Från praktisk synpunkt är utan tvivel bäst, att flottningsföreningarna,
såsom även hittills skett, vidtaga åtgärder för bärgande av såväl
sjunket som sjunkande virke i den utsträckning, som förhållandena medgiva,
och detta så mycket hellre, som det bärgade virket alltid har ringa saluvärde och
även från bränslesynpunkt är mindrevärdigt, men däremot är fullt användbart
till byggnader i flottleden.

Av vad sålunda anförts framgår, att trävaruexportföreningen hyser mycket
ringa tilltro till möjligheten att på det sätt, som med motionen åsyftats, återvinna
någon större del av de genom flottgodsets sjunkning förlorade värdena. Vida
mera verksamt torde det medlet vara, som av flottningschefen Näslund i hans
ovannämnda utredning anvisats, det nämligen att virkesägarna söka noga förebygga
virkets sjunkning. I detta hänseende har tydligen virkets uppläggning och
torkning före utsläppandet i flottleden en avgörande betydelse särskilt i fråga om
småvirket. Och det är att antaga, att i detta hänseende åtskilligt mera kan genom
förbättrade förfaringssätt vinnas än hittills skett och att, sedan denna fråga
blivit fullt klarlagd, sjunkningsprocenten skall kunna icke oväsentligt nedbringas.

Ovannämnda av flottningschefen Näslund gjorda utredning bifogas under
anhållan, att densamma måtte till föreningen återställas.

Stockholm den 14 mars 1918.

SVENSKA TRÄVARU-EXPORTFÖRENINGEN
(Jarl Berg.

Bilaga 4.

Till Riksdagens Andra kammares tillfälliga utskott nr 3.

Genom remiss den 12 februari 1918 har Sveriges Skogsägareförbund satts i
tillfälle att yttra sig över herrar Eronns och Vennerströms motion i andra kamBihang
till riksdagens protokoll 1918. 13 samt. 3 avd 7 käft. (Nr 7.) 3

18

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

maren nr 245 rörande statens medverkan till upptagande av i flottleder sjunket
virke. I anledning härav får förbundet vördsamt anföra.

Motionärerna sysselsätta sig först med de tekniska möjligheterna för upptagning
av sjunkvirke samt påyrka därvid, att genom statens försorg en utredning
härom måtte företagas. De ingå därefter på frågan om äganderätten till
det sjunkna virket, som eventuellt genom statens medverkan kan komma att upptagas
ur flottlederna.

Vad då först beträffar frågans tekniska sida får förbundet anföra:

I motionen har kalkylerats med en medelsjunkningsprocent av 2 x/2. Denna
siffra ger ett ungefärligt uttryck åt den procent av det i flottlederna nedlagda
virket, som ej kan till virkesägarne redovisas. Däremot är den icke ett uttryck
för den rena sjunkningsprocenten. I densamma ingår nämligen även det omärkta
virket, som vid sorteringen ej kan identifieras, utan som av flottningsföreningen
enligt bestämmelserna i flottningsstadgans § 16 försäljes. Den rena sjunkningsprocenten
torde knappast överstiga 1

Av det virke, som genom sjunkning förloras, torde huvudparten stanna i
flottledernas översta delar. Verkställda undersökningar giva nämligen med full
tydlighet vid handen, att i vatten nedlagt virke undergår den största viktökningen
under timmarna och dagarna närmast efter nedläggningen i vattnet. Man
har vid företagna prov funnit, att av ett i vatten nedlagt virkesparti de olika
stockar ne under den första veckan efter nedläggningen ökade sin vikt med 11 å
14 %; under andra veckan uppgick deu ytterligare viktökningen ej till 1 % ;
under tredje veckan utgjorde densamma blott cirka V* %. Härav framgår, att
virke, som har benägenhet att sjunka (rötskadat och mycket frodvuxet virke), i
regel går till botten tämligen kort tid efter nedläggningen i flottleden. Sjunkningsprocenten
är senare mycket låg. På grund härav torde en betydande, ja
kanske största delen av det virke, som förloras genom sjunkning, bli liggande i
vattendragens översta delar. Här kan emellertid på grund av bristande kommunikationer
och de små virkespartier, som äro samlade på varje ställe, upptagning
av sjunkvirke i större skala ej ifrågakomma.

Det bör här vidare bemärkas, att det uppe i vattendragens övre delar sjunkna
virket, om det bärgas och uppdrages på land samt får torka under eu hel sommar,
likväl ej kan flottas vidare. Mycket snart efter det att det ånyo nedlägges i flottleden,
sjunker det nämligen åter. Flottning av upptaget och torkat sjunkvirke
är sålunga omöjlig.

Sedan virket passerat de övre vattendragen, sker sjunkningen, såsom motionärerna
även framhållit, dels i de stora sjöarna, över vilka virket bogseras, och
dels, före och efter sorteringen, i timmermagasin och vid skiljningsställen. I sjöarna
kan, såsom i motionen påpekas, upptagning ej ske, enär virket i dessa ligger
alldeles för spritt. Återstå då blott timmermagasinen vid älvmynningarna.
Vid dessa borde, trots den relativt låga sjunkningsprocenten efter det virket legat
en längre tid i vattnet, rätt stora kvantiteter sjunkvirke samlas, enär virket i
timmermagasinen under långa tidsperioder i stora mängder ligger kvar å samma
plats. Även med en mycket liten sjunkningsprocent per år gå å dessa platser
småningom betydliga virkespartier till botten. Här är sålunda enda och rätta
platsen att upptaga sjunkvirke. Omfattande försök ha även på dessa ställen före -

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 19

tagits. För några år sedan lät Dalälvarnes flottningsförening och strömrensningsbolag
med särskilt konstruerade apparater igångsätta upplagning nr ett i Dalälvens
mynning beläget virkesmagasin, där timmer oavbrutet förvarats i över 60 år.
Resultatet blev emellertid, att man lyckades få upp blott cirka 200 timmer och
cirka 200 kbm. kolved. Detta så påfallande obetydliga resultat av de med stor
apparat igångsatta försöken ger tydligt vid handen, att det sjunkna virket hastigt
gräver ned sig i dyn eller vallas över med sand och gyttja. Samma erfarenhet
vanns vid den nyligen verkställda urtappningen av sjön Aldertjärn, som intill
förra året ingått i Dalälvens flottled och utgjort timmermagasin för Korsnäs sågverksanläggning
vid Kastet. Förlidet år leddes flottleden förbi sjön, vilken urtappades.
Å botten räknades 100 timmer och cirka 500 stycken bitar av kol- och
massaved; en ren obetydlighet sålunda av den virkeskvantitet, som under årtiondenas
lopp måste lia sjunkit på denna plats.

Dessa båda exempel ge med full tydlighet vid handen, att det sjunkna virket
mycket hastigt försvinner i gyttjan i botten. Erfarenheterna från andra håll
gå i samma riktning. Förbundet är på grund härav av den uppfattningen, att
några positiva resultat på detta område ej kunna nås. Vilja emellertid statsmakterna
för att få frågan grundligt utredd det oaktat igåugsätta förnyade försök,
vill förbundet givetvis ej avstyrka dylika. Det har ju alltid sitt intresse att få
en allsidig undersökning i saken verkställd. Att resultatet av denna kommer att
bli negativt, därom är emellertid förbundet, som ovan nämnts, övertygat.

Vad beträffar äganderätten till det sjunkvirke, som eventuellt under statens
medverkan kan komma att upptagas, får förbundet framhålla, att det virke, som
befinnes vara på det sätt märkt, att ägaren kan fastställas, bör till denne efter
avdrag av kostnaderna för upptagandet överlämnas. Vad återigen beträffar det
virke, i fråga om vilket ägaren ej kan bestämmas, bör, i överensstämmelse med
vad i'' det nya förslaget till lag om flottning i allmän flottled säges beträffande omärkt
virke, försäljningsmedlen. för virket efter avdrag av upptagningskostnaderna tillfalla
flottningsföreningen för att tilläggas de fonder, som föreningen enligt nyssberörda
lagförslag äger bilda. Medlen komma ju härigenom det allmänna direkt
till godo i form av förbättrade byggnader och anordningar i flottleden.

Stockholm den 5 mars 1918.

Vördsamt

SVERIGES SKOGSÄGAREFÖRBUND
Nils Schager.

Stockholm 1918. Kung!. Hofboktr. Idnns Tryckeri-A.-B.

Tillbaka till dokumentetTill toppen