Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1869:Tfu319 Andra kammaren

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

1

N:o 19,

Ank. till Riksd. Kansli d. 1 Mars 1869, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande (N:o 2),
i anledning af Herr Ola Jönssons i Kungsliult förslag
om tillsättande af en komité för undersökning af
rättsförhållanden inom landskapet Skåne.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet öfverlemnad
motion (N:o“73) har Herr Ola Jönsson föreslagit:

»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kong!. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes genom en komité af dertill skicklige personer låta
utreda frågan om hvilka f sta egendomar, jemte andra förmåner och
rättigheter, som i Skåne blifvit Kronan på det sätt afhända, att Kronan
dertill har återvinningsrätt; äfvensom att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla
vederbörande embetsverk och myndigheter att lemna denna komité
alla de uppgifter och det biträde härutinnan, som hos dem kan vara
att tillgå; och, sedan en sådan undersökning blifvit verkställd, meddela
Riksdagen de upplysningar i ämnet, som på denna väg stått att erhålla.»

Efter det motionären uttalat sitt förmenande, att förhållanden
sedan 1868 års riksdag uppstått, de der skulle göra en så beskaffad
undersökning, som den föreslagna, icke allenast önskvärd, utan rent af
nödvändig så vidt fråga vore om Skåne, tillägger motionären följande:
y>Det torde nemligen vara allmänt bekant, hurusom en stor del brukare
af hemman i Skåne inlåtit sig i tvist med dem, af hvilka de arrenderat
Bill. till Riksd. Prat. 1869. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Raft. 1

g

Andra ‘Kaéunaréhs Tredje Tillfälligt ''Utskotts Utlåtande N:o 19.

jorclen, om eganderätten till densamma och derigenom olyckligtvis försvårat
sin redan förut sannolikt icke afundsvärda belägenhet.» Visserligen har
allmänt talats och skrifvits om de af motionären åsyftade förhållanden,
hvilka i den meningen kunna sägas vara allmänt bekanta; men mankan
med fog betvifla, att genom allt detta talande och skrifvande någon
verklig utredning af och klar insigt i samma förhållanden vunnits. Det
torde derföre icke anses olämpligt, att Utskottet redogör för dessa förhållanden,
hufvudsakligen med ledning af beslut, hvilka Kongl. Maj:t i
dithörande frågor meddelat och som stått införda i officiela tidningen.
Efter en sådan redogörelse torde det för en hvar blifva lätt att afgöra,
i hvad mån motionärens uppgift, att brukare af ifrågavarande hemman
om eganderätten dertill inlåtit sig i tvist och derigenom försvårat sin
belägenhet, är med verkliga förhållandet öfverensstämmande eller tillkommit
af missförstånd.

Egare af hemman och lägenheter i Skåne, hvilka i jordeboken
finnas upptagna såsom utsockne- eller insocknefrälse, hafva, med den
befogenhet eganderätten förlänar, genom kontrakt åt andra personer, i
allmänhet tillhörande allmogen, till bruk och nyttjande på längre eller
kortare tid upplåtit samma hemman och lägenheter emot öfverenskommen
afgäld i penningar, spanmål eller skyldighet att utgöra visst arbete vid
de sätesgårdar, hvarunder de upplåtna hemmanen och lägenheterna lyda.
Utan att ens åberopa, än mindre styrka någon annan rätt till hemmanen,
än den genom sådana kontrakt vunna, hafva åtskillige brukare hos Kongl.
Maj:ts vederbörande Befallningshafvande sökt, att de af dem brukade
hemman, dem sökanderne förmenat vara i jordeboken såsom frälse orätt
upptagna, måtte varda för deras rätta krononatur införda, och, ifall de
icke kunde såsom skattefrälse anses för sökandernes oqvalda egendom,
sökanderne till kronoåboer derå varda antagne och få dem till skatte
lösa. Dylika anspråk hafva äfven framställts i afseende å dels kronoskattehemman,
dels hemman tillhöriga kyrkor, dels ock prest- och klockarebol;
ja, de hafva till och med utsträckts till påståenden, att hela
socknar måtte förklaras vara af krononatur.

Om Utskottet icke hade sig bekant hvilka Kriga föreställningar i
ämnet äro gängse, skulle Utskottet icke ens funnit nödigt att, såsom nu
bör ske, med några ord påpeka, hvilken oerhörd begreppsförvirring,
hvilka förvända rättsåsigter sökanderne genom anmärkta anspråk lagt i
dagen. Sådant framstår ännu klarare för den, som vårdar sig om att
genomläsa de å sökandernes sida i målen ingifna ansöknings- och besvärsskrifter,
hvilka i ett mål af eu vederpart träffande benämnts »orediga,
tumultuariska och derföre obegripliga».

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

3

Ansökning att varda antagen till kronoåbo å ett hemman innebär
den nödvändiga förutsättning, att samma hemman ostridigt är af krononatur
och derjemte ett sådant kronohemman, att det, enligt gällande
författningar, kan till bruk och nyttjande öfverlenmas åt åbo. Är förhållandet
verkligen sådant, så finnes det ock anmärkt i jordeboken.
Upptager återigen denna, såsom i ofvan anmärkta mål är fallet, anteckningar
af motsatt innehåll, så är derigenom utestängd hvarje utsigt att
med något hopp om framgång göra ansökning om erhållande af kronoåborätt.
Det måste således anses hafva varit i hög grad orimligt af
bemälde sökandei'' att yrka, det de måtte varda antagne till kronoåboer
å hemman och lägenheter, hvilka dels icke i jordeboken finnas upptagne
såsom krono, utan såsom frälse och kronoskatte, dels ock, ehuru af
krononatur, i jordeboken äro anmärkta såsom tillhöriga kyrkor eller
anslagna till prest- och klockarebol. Lika orimligt har det varit att
söka skatteköp å ifrågavarande hemman och lägenheter. Ingen kan vänta
bifall till ansökning om skatteköp, innan hans åborätt till hemmanet
eller lägenheten i fråga befinnes lagligen befästad; och till skatte kunna
endast försäljas de kronohemman, hvilka icke äro anslagna till sådant
ändamål eller bruk, att detsamma genom jordeganderättens öfverlåtande
kan förfelas eller förhindras. Men var det redan orimligt att söka åborätt
och skatteköp, ännu orimligare var det att, vid sidan af slika ansökningar,
framställa det alternativa yrkandet, att hemmanen och lägenheterna
såsom skattefrälse måtte för sökandernes oqvalda egendom anses.
Krono och frälse äro hvarandra lika motsatta begrepp, som svart och
hvitt. Hvad som är krono, kan ej vara frälse och hvad som är frälse
kan ej vara krono. Icke desto mindre hafva sökanderne omvexlande
yrkat, att frälsehemman måtte förklaras vara krono och kronohemman
insockne frälse. Anspråket, att hemmanen borde anses såsom insockne
frälse, ehvad de funnos i jordeboken upptagna såsom rena frälsehemman,
såsom kronoskattehemman, såsom kyrkohemman eller såsom preste- och
klockarebol, är uppenbarligen af beskaffenhet, att eu hvar med oförvilladt
omdöme lätteligen skulle insett, att samma anspråk, såsom innefattande
tvist om eganderätt till jord, icke kunde upptagas af administrativ myndighet,
utan borde vid domstol anhängiggöras. Utgången af ansökningar
så beskaffade som de omfönnälda kunde icke vara tvifvelaktig. De
hafva alla lemnats utan afseende så väl af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och Kongl. Kammar-kollegium som ock af Kongl. Maj:t på den grund,
att, hvad anginge de under kronotitel i jordeboken upptagna hemman
och lägenheter, sökanderne dertill icke gitta!- styrka ringaste rätt och,
beträffande frälse- och kronoskattehemmanen, att det icke tillhörde

4 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

administrativ myndighet att befatta sig med frågor om eganderätt till
eller disposition af jord utaf frälse- eller skattenatur.

Det förefaller Utskottet, som skulle slika på alla skäl och bevis blottade,
hos administrativ myndighet gjorda ansökningar endast högst oegentligen
kunna rubriceras såsom tvister om eganderätt, hvilka slags tvister ju
endast kunna anhängiggöras och slitas vid domstol. Man må emellertid om
brukarnes sätt att gå till väga tänka huru som helst; man må, med motionären,
anse, att de derigenom inlåtit sig i tvist med jordegarne om eganderätten
till de af dem brukade hemman, eller, lika med Utskottet, finna, att
de i sjelfva verket alldeles icke "inlåtit sig i dylik tvist; så är dock visst,
att de icke, såsom motionären förmenat, genom sitt ifrågavarande beteende
försvårat sin belägenhet, denna må ursprungligen hafva varit
bättre eller sämre, hvarom Utskottet saknar både anledning och sakkännedom
att yttra sig. Hvad som försämrat brukarnes belägenhet och
bragt det derhän, att brukningsrätten dem fråndömts och de sjelfva med
sina tillhörigheter genom laga handräckning blifvit vräkta från hemmanen,
är deras dåraktiga beteende att egenvilligt och egenmägtigt undandraga
sig fullgörande af dem kontraktsenligt åliggande skyldigheter, hvilka
stadgats såsom vilkor för upplåtelse åt dem af brukningsrätten. Hade
brukarne, jemte det de anhängiggjorde sina obefogade anspråk å åborätt
och skatteköp, förblifvit sina genom brukningskontrakten åtagna förbindelser
trogne, skulle icke någon jordegare kunnat, om han ock velat,
ifrågasätta deras vräkning. Men då brukarne valde den förtviflade utvägen
att låtsa som om brukningskontrakt icke funnes till samt i allo
förhålla jordegarne deras rätt, återstod för jordegarne, hvilka voro i
saknad både af jorden och all afkomst deraf, ingen annan utväg för
utfående af sin rätt, än att lagligen utsöka densamma och jemväl yrka
tillämpning af den i kontramina för brukarnes tredska att fullgöra
sina skyldigheter stadgade påföljd af brukningsrättens förlust. Om
hvad som förelupit under dessa af jordegarne mot brukarne anställda
rättegångar, hvilka icke angingo eganderätten, utan fullgörande af kontraktsenliga
åtaganden; om den moraliska förvillelse, brukarne dervid
lagt i dagen; om deras nekande att hafva ingått och undertecknat de
af jordegarne åberopade kontrakt, att någonsin hafva utgjort eller haft
att utgöra några skyldigheter till jordegarne, att någonsin hafva sett
eller varit i beröring med desse eller deras tjenare; om alla dessa sorgliga
förhållanden fick Kammaren under den öfverläggning, som föregick
motionens hänvisning till Utskott, höra en utförlig berättelse, hvilken
icke här behöfver återupprepas, utan hvartill Utskottet hänvisar.

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

5

Sådana äro de förhållanden, hvilka tagits till utgångspunkt för
motionärens förslag. Enligt Utskottets tanke berättiga de ingalunda
till det af motionären hypothetiskt gjorda antagande, att »arrendegtfvarne
icke hafva eganderätt till ifrågavarande hemman och lägenheten;
än mindre till slutsatsen att, under sådan förutsättning, »åtminstone i
de flesta fallen Kronan lärer vara den, som har eg ander ättens

Det torde icke kunna förnekas, att ju besittningen af ifrågavarande
hemman, att den faktiska utöfningen af eganderätten dertill tillhör de
personer, hvilka derå utfärdat brukningskontrakt, men ingalunda dem,
hvilka af de förra fått brukningsrätten å sig öfverlåten. De fördelar,
hvilka deraf uppstå för arrende- eller legogifvarne, äro, att de äro och
måste vara att anse såsom egare till dess motsatsen bevisas, hvilket åter
endast kan ske genom laga käromål vid laga domstol; att ingen mot deras
vilja får egernnägtigt skilja dem från ifrågavarande hemman och att de, till
följd af rättstheorien om sjelfförsvar, hafva rättighet att försvara sig mot
den eller dem, som olofligen vilja beröfva dem besittningen. Vid sådant
förhållande saknas all anledning till ett äfven endast vilkorligen gjordt
antagande, att legogifvarne icke tillika äro egare. Än mindre är man
berättigad att på ett sådant obefogadt antagande grunda förslag om
vidtagande af utomordentliga åtgärder för att, låt vara endast förberedelsevis,
skaka den trygghet, rättmätig och på god tro grundad besittning
samt faktisk utöfning af eganderätt enligt allmän rättslära och
vårt lands särskilda rättsförfattning förläna och alltid måste förläna.

Utskottet antydde härofvan, att likasom det vilkorliga antagandet,
att arrendegifvarne icke hade eganderätt till ifrågavarande hemman och
lägenheter, vore oberättigadt, så vore förhållandet ännu mera sådant
i fråga om satsen, att Kronan i de flesta fall hade eganderätten. Redan
från formelt logisk synpunkt finner man, att antagandet, det legogifvarne
icke äro egare, icke medgifver annan följd, än att andra än legogifvarne
äro egare. Ännu oriktigare är i materielt afseende motionärens
ifrågavarande andra antagande, att eganderätten i de flesta fall tillkommer
Kronan. Till grund för ett sådant antagande ligger ytterligare
en, ehuru icke uttalad, dock lätt funnen, men oriktig förutsättning, att
all landets jord eller åtminstone största delen af landets jord ursprungligen
tillhört icke enskilda, utan Kronan. Denna åsigt, hvilken förr
mycket betonades och utvecklades i ändamål att tjena feodalistiska
syften, saknar giltig grund. Samma åsigt är föråldrad och af historia
och rättsvetenskap för länge sedan utdömd. Jordagods hafva ursprungligen
förvärfvats och bildats genom besittningstagande och odling af
öde liggande jord. I detta besittningstagande och denna odling hafva

6 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

både enskilda och innehafvare af samhällsmagten såsom sådane tagit
del; men då de förra alltid måste hafva varit till antalet betydligt öfverlägsna
de sednare, följer ock deraf, att de jordagods, som tillhört enskilda,
till antalet vida öfverstigit dem, som tillhört sämhällsmagtens
innehafvare och tjenat till uppnående af samhällets ändamål. Sjelfva
det abstrakta begreppet Kronan är en sednare tids skapelse, främmande
för den, då vårt land började att genom fortgående odlingar eröfras
från vildmarken. Att kronogodsen under tidernas lopp af mångahanda
orsaker förökats är en sanning, som icke låter förneka sig; men aldrig
har det funnits en tid, då i ett land, hvilket icke någonsin med eröfringens
rätt tillfallit främmande inkräktare, de så kallade kronogodsen
till antalet öfverstigit de jordlägenheter, hvilka innehafts under enskild
eganderätt.

Ehuru Utskottet anser sig hafva ådagalagt det oberättigade af
motionärens vilkorliga antagande, att arrendegifvarne icke hade eganderätt
till ifrågavarande hemman och lägenheter, vill dock Utskottet åt
samma antagande egna någon uppmärksamhet. Förutsättom således,
att arrendegifvarnes eganderätt till de af dem bortlegda hemman icke
är säkrare befästad, än att den kan lagligen frånvinnas dem. Efter
denna förutsättning måste man göra sig den frågan: af hvem kan eganderätten
återvinnas? Svaret: n de flesta fall af Kronan», innebär ett
annat: n några fall, de fär sta, afl andra än Kronan». Den närmaste
och egentligaste motsättning till Kronan utgöra de enskilde. Många
andra motsättningar till Kronan i förmögenhetsrättsligt afseende gifvas
visserligen, t. ex. stads- och landtkommuner, kyrkor, stiftelser m. fl.;
men Utskottet finner icke lämpligt att, utöfver hvad nödigt är, uppställa
hypotheser. Utskottet vill således först skärskåda det fallet, att enskilda
personer skulle kunna tillvinna sig den eganderätt, som för närvarande
faktiskt utöfvas af arrendegifvarne.

Dervid möter genast den frågan, om det vore principielt riktigt,
om det vore förenligt med den oväld, som hos nationalrepresentationen
måste förutsättas, att förorda tillsättande af en komité, hvars uppgift
blefve att genom förberedande undersökning och utredning förskaffa eu
del medborgare medel att styrka och utföra sin talan mot en annan
del. Utskottet kan för sin del icke annorlunda än nekande besvara
denna fråga. Det vidkommer icke mera i förevarande än i andra fall
Staten, om den enskilde medborgaren icke vet att taga vara på sina
privaträttsliga intressen. Om dessa intressen kränkas genom handlingar,
hvilka tillika innebära öfverträdelser af allmän strafflag, eger visserligen
Statsmagten att genom sina organej komma den i sin rätt kränkte

Andra Kammar em Tredje Tillfdlliga TJtshotts Utlåtande N:o 19. t

målsegaren till hjelp; men icke eris i detta fall låter ett ingripande
från representationens sida i de enskilda förhållandena försvara sig.
An mindre får ett sådant ingripande ega rum, då en eller flere enskilde
gått miste om eganderätt eller andra förmögenhe^srättigheter, utan att
derigenom brott emot strafflagen föröfvats. Staten har i detta afseende
gjort nog, om den på lagstiftningens väg beredt lätta och säkra utvägar
för den, som förlorar sin rätt, att så fort sig göra låter återvinna densamma.

Om den föreslagna komitéen kornnie till stånd, skulle densamma
ingalunda vid undersökningens början, utan först efter dess afslutande
kunna särskilja de fall, der fråga endast vore om enskildas rätt, från
dem, hvari Kronan vore sakegare. Således, äfven om komitéen tillsattes
med uteslutande ändamål och uttryckligt förklarande, att den
endast hade att tillse och bevaka Kronans rätt och bästa, skulle densamma
dock icke kunna undgå att handla i strid mot sitt ändamål och
den henne meddelade instruktion samt genom undersökning och granskning
af eganderättsfrågor, de der sedermera befunnes endast röra enskilde,
kränka en grundsats, som icke må kränkas. Men äfven med antagande
af det omöjliga, att komitéen i sin undersökning och utredning
skulle kunna undvika att behandla frågor af sistberörda beskaffenhet
och endast hålla sig till dem,fflvari Kronans rätt vore i fråga,
finner dock Utskottet förslaget förkastligt. Det låter väl säga sig, att
det icke må anses vara främmande för Riksdagen att taga vara på och
befrämja Kronans rätt och således i förevarande fall, der hon förmenas
hafva gått miste om sin rätt, söka åt henne återvinna densamma. Härvid
förbiser man dock den väsendtligt omständigheten, att äfven i nu
behandlade fall står enskildas rätt, hvarmed ju Riksdagen icke eger
befatta sig, gent emot Kronans rätt, den man förmenar Riksdagen höra
på allt sätt befrämja. Då Riksdagen således i denna händelse icke kan
röra vid Kronans rätt, utan att dervid stöta på enskildas rätt; så gifves
ingen annan utväg för undvikande deraf, än att låta motionärens förslag
falla.

Det kan också utan skada för Kronan falla, enär Kronan icke saknar
behöriga organer att tillse och bevaka dess rätt. Kongl. Kammarkollegium
har åt sig uppdraget att upprätthålla och bevara Kronans
jordeganderätt; likasom det åligger Kongl. Kammarrätten att taga vara
på andra förmåner och rättigheter, hvilka kunna tillkomma Kronan.
Under dessa centrala embetsverk finnas den högre och lägre så kallade
landtregeringen och alla dess organer, med enahanda förpligtelse och
skyldighet att bevaka Kronans bästa. Vidare har det under Kongl.

8 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o lf.

Kammar-kollegium lydande jordebokskontoret, så länge det är i verksamhet,
enahanda uppgift. Det har hittills icke påståtts, att nyssuppräknade
myndigheter icke skulle förfoga öfver tillräcklig arbetskraft
för att nöjaktigt medhinna och fullgöra sina åligganden; och man lär
väl icke drista sig påstå, att de skulle sakna vilja att bevaka Kronans
bästa eller åstunda, att den enskilde gynnades på Kronans bekostnad.
Hvartill skulle det under sådana förhållanden tjena att få tillsatt en
komité, hvarför kostnaderna, Utskottet år derom lifligt öfvertygadt,
skulle vida öfverstiga de fördelar, komitéen kunde bereda Kronan.
Utskottet har sig bekant att på sednare tiden tvänne hemman i Skåne,
hvilka dittills förmenats vara kronoskattehemman och såsom sådana gått
i köp man och man emellan, uppå talan af vederbörande krono-ombud,
förklarats vara rena kronohemman, hvadan jordeganderätten fråndömts
egarne, tillhörande allmogens klass, och tillerkänts Kronan. Men vinsten
af dessa rättegångar var för Kronan ringa och bestod endast deri,
att egarne, hvilka, ehuru de icke förmådde ådagalägga att hemmanen
någonsin blifvit af Kronan till skatte försålda, dock kunde härleda sin
besittningsrätt från äldre kronoåboers, måste utgifva skatteköpeskilling.
Flera upptäckter af dylik art skulle möjligen en komité af föreslagen
beskaffenhet kunna göra, till ringa nytta för Kronan, men till skada
och stort obehag för en eller annan förment kronoskattebonde. Men
samma upptäckter skola otvifvelaktigt göras under fortgången af arbetet
i och för upprättande af de nya jordeböckerna; och det mål motionären
synes eftersträfva, lärer väl kunna antagas vara ett annat, än
att Kronan skulle från en eller annan bonde, hvars hemman hittills ansetts
såsom skatte, frånvinna en jordeganderätt, hvilken bonden sedermera
kunde mot en ringa penning åter tillösa sig.

Så länge Kronan, så vidt hon uppträder såsom innehafvare af
förmögenhetsrättigheter af rent privaträttslig natur, låter genom sina
ständiga ordinarie embetsverk och tjensteman tillse och bevaka sin rätt
och skydda sig mot förluster samt för sådant ändamål anställa undersökningar,
hvilka fastigheter och förmåner obehörigen henne frångått
och kunna till henne återvinnas, är Kronan i sin goda rätt. Hon förfar
då icke annorlunda än hvilken enskild eller korporation som helst
är berättigad förfara. Hvarje enskild eller juridisk person eger sålunda
befogenhet att sjelf eller genom underlydande tjenare utreda och undersöka
huruvida skäl förefinnas att anställa rättegång för återvinnande
af rättigheter, som förmenas obehörigen hafva honom frångått. Men
en sådan fråga kan icke göras till föremål för lagstiftande magtens öfverläggning -

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

9

verläggning och bedömande; och Kronan har, hvad angår stridiga förmögenhetsrättigheter,
icke större rätt eller befogenhet uti ifrågavarande
afseende än hvarje annan. Stiftande af vår grundlag hafva också sökt
att i sin mån förebygga Riksdagens ingripande i rättsförhållanden, hvilka
angå enskilde medborgare eller korporationer, genom stadgandet i 90
§ Regeringsformen, hvars för alla väl kända innehåll här endast behöfver
åberopas, ej återgifvas.

Sedan motionären från antagandet, att Kronan i de flesta fall hade
Äganderätt till ifrågavarande hemman och lägenheter, härledt ett annat
antagande, nemligen att det tillkomme Statsmagterna att, för bevarande af
Kronans rätt, låta på det af motionären föreslagna sätt anställa utredning
af dithörande förhållanden, söker motionären ytterligare stödja sistnämnda
antagande medelst uttalande af sitt förmenande, att den önskade
utredningen skulle »gifva helgd åt den enskildes eganderätt, der
den verkligen funnes» och »förekomma allt, som emellan arrendegifvare
och arrendatorer kunde gifva anledning till rättegångar af detta slag, med
ty åtföljande uppträden». Lika med hvad eu talare under öfverläggningen
i ämnet yttrade, kan Utskottet icke finna annat, än att en undersökning
af beskaffenhet, som den föreslagna, långt ifrån att förläna helgd
åt den enskildes eganderätt, tvärtom kommer att betaga all eganderätt
den helgd den annars skulle åtnjuta, med tillämpning endast af gällande
lagar, utan deras kränkning genom någon obehörig åtgärd. Mot gällande
lagar, både grundlag och rättegångsordning, anser Utskottet strida,
att enskilde medborgare skulle nödgas underkasta sig, att deras dittills
obestridda och faktiskt utöfvade eganderätt granskades och bedömdes
af en på grund af Statsrnagternas beslut tillsatt utomordentlig komité.
Låt vara, att eu slik undersökning endast blefve förberedande; äfven i
detta stadium innebär den en kränkning af en stor rättsgrundsats, som
aldrig bör kränkas. Regeringsformens 16 § bjuder, att »Konungen bör
låta en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer
och lyder»; Och laga domstol i mål af förevarande beskaffenhet bestämmes
i 10 Kap. 14 § Rättegångs-balken, som stadgar: »Tvista män om
jord och gods å landet, ehvad det är om eganderätt, besittning och
nyttjande, missbyggnad, vanhäfd, afrad, bolstada skäl eller åverkan; det
skall allt dömas af den Rätt, der jorden ligger.» Om ifrågavarande förslag,
på sätt Utskottet tilltror sig kunna antaga, i sjelfva verket innebär
ett angrepp å anmärkta lagstadganden, så lär intet vara mera egnadt att
hos egare injaga oro och fruktan, än just detta förslag. Äfven om, emot
förmodan, den af motionären föreslagna komité kommer till stånd och
Bill. till Riksd. Prof, 1869. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 6 Häft. 2

10 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

äfven om densamma icke funne något vid de granskade eganderättsförhållandena
att anmärka, så vore derigenom för betryggande af eganderättens
helgd intet vunnet, ty utan hinder af komitéens undersökning
och granskning skulle ju de granskade eganderättsförhållandena kunna
göras till föremål för klander vid domstol. Således måste just hvad
angår eganderättens betryggande komitéens granskning blifva utan
alla resultat. Deremot, om förment anspråk å eganderätt instämmes till
vederbörlig domstol, så varder den i sådan tvist meddelade laga kraftvunna
dom, den må då underkänna eller gilla samma anspråk, det bästa
och säkraste skyddet för den verkliga eganderätten. Förgäfves skall
man i stället för detta enkla skydd, hvars verkan är ofelbar, söka sätta
något annat konstladt med lika verkan.

Lika ändamålslös den föreslagna komitéens undersökning, om
nemligen dermed åsyftades att förläna helgd åt den enskildes eganderätt,
skulle visa sig vara, lika kraftlös skulle den antagligen befinnas i
förekommandet af anledningar till rättegångar emellan arrendegifvare
och arrendetagare, med ty åtföljande uppträden. Det är naturligtvis alltid
vanskligt att förutsäga, hvilka inflytelser en viss händelse skall komma
att utöfva på vissa menniskors tanke- och handlingssätt; men utan att
vilja tillmäta sig ett synnerligt stort mått af förutsägelsegåfva, tror dock
Utskottet sig kunna rimligtvis framställa det antagande, att de irriga
föreställningar, hvilka, väckta och underhållna af snikne uppviglare, såsom
en förhärjande moralisk epidemi gripit omkring bland Skånes frälsebönder
i fråga om deras rättigheter och skyldigheter i förhållande till
jordegarne, icke skulle tillintetgöras genom en undersökning af föreslagen
art. Sedan fråga om en sådan undersökning blifvit väckt, hafva antagligen
desse frälsebönder invaggat sig i förhoppningar att af undersökningen
skulle för dem härflyta någon fördel; och de, hvilka ega deras
öra, hafva visserligen icke sökt skingra sådana förhoppningar, utan snarare
stärkt dem deri. Nu lärer all erfarenhet, att besvikande af en
länge närd kär förhoppning är något af det bittraste en menniska kan
upplefva. Ehvad således förslaget om undersökningen faller eller densamma,
om den än komme till stånd, likväl icke för brukarne medförde
de fördelar de deraf förväntat sig, så skola brukarne finna sig gäckade
i sina förhoppningar. Under en sådan sinnesstämning kunde de i sednare
fallet lätteligen, ja skulle antagligen komma på den föreställningen,
att vid komitéens undersökning icke rätteligen tillgått, att den
icke uppenbarat hela sanningen, m. in. sådant. Säkerligen skulle icke
heller saknas de, hvilka, ockrande på deras okunnighet,'' sökte än vidare
befästa dylika föreställningar. Hvem tilltror sig beräkna eller förutsäga

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19

11

hvilka rättegångar, hvilka uppträden deraf kunna föranledas, då man
vet, att de så kallade moraliska epidemiernas ursprung hör till de mest
oförklarliga samt deras förlopp och utgång till de mest oberäkneliga
företeelser i menniskoslägtets historia?

Såsom ett ytterligare motiv för den föreslagna åtgärden anmärker
motionären vidare, att »det måste dessutom vara med god ordning i allmänhet
öfverensstämmande, att en fråga af så vigtig beskaffenhet som den
om eganderätten till landets jord jemte andra förmåner och rättigheter
blifver behörigen utredd och så tydlig och klar, att någon ovisshet om huru
härmed sig förhåller ej må kunna uppstå.» Utskottet erkänner villigt
det vara ett eftersträfvansvärdt mål att eganderätten till landets jord
betryggas och tvister derom förebyggas. Sådant fordrar rättvisan, hvars
röst i detta afseende ljuder högre och starkare, än den, hvarmed den
»goda ordningen i allmänhet» förmår tala. Men Utskottet tror sig redan
hafva visat, att det mål, som i motionen åsyftas, icke kan genom den
föreslagna åtgärden vinnas. För betryggande af egande- och annan rätt
till fastighet sörjes bäst genom goda lagar, t. ex. om fastighetsböcker
och inskrifning deri af sakrätt, om jordeböcker, om urminnes häfd, om
preskription å klander i jordafång och mera sådant, men ingalunda genom
att för ett eller annat särskildt tillfälle tillsätta en utomordentlig
komité och uppdraga åt densamma en verksamhet, hvilken enligt
gällande lagar och författningar rätteligen tillhör vare sig de dömande
eller förvaltande myndigheterna. Så fullkomlig kan dock
lagstiftningen i nyssanmärkta delar icke någonsin blifva, att man lyckas
utestänga hvarje möjlighet af tvister om eganderätt till fast egendom.

Således har jemväl ifrågavarande, af motionären anförda motiv
vid vågning befunnits vara i hufvudsaklig måtto för lätt. Men i ett
afseende, hvilket Utskottet icke kan undgå att påpeka, har det sist
granskade motivet visat sig vara för tungt i förhållande till förslaget.
Motionärens motivering afser uppenbarligen eganderätten till all landets
jord, då deremot förslaget endast går ut på att få eganderättsförhållandena
i Skåne undersökta och utredda. Denna brist på öfverensstämmelse
mellan det allmänna motivet och det till ett särskildt landskap
inskränkta förslaget är af betecknande beskaffenhet. Inom Sveriges
urgamla landskap finnas ju, likasom i Skåne, i stor mängd sätesgårdar
med derunder lydande frälsehemman, upplåtna till bruk och nyttjande
af landbönder. Undersökning och utredning af det sätt, hvarpå dessa
frälsehemman kommit i säteriegarnes våld eller, med andra ord, huru
det under säterierna lydande bondgods i gamla Sverige bildats, har
icke af motionären påkallats; men, så vidt Utskottet förstår, har motio -

12 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

nären haft lika mycken verklig anledning att föreslå en sådan undersökning
i gamla Sverige som i Skåne eller, omvändt, haft lika liten
verklig anledning att begära undersökning i Skåne, som i gamla Sverige;
ty de af motionären i början af motionen åberopade, i Skåne inträffade
händelser äro, enligt hvad Utskottet anser och sökt visa, af beskaffenhet
att icke gifva stöd åt förslaget. Hvad här blifvit sagdt om förhållandet
emellan gamla Sverige och Skåne gäller i ännu högre grad
om förhållandet emellan Skåne, å ena sidan, och de samtidigt dermed
till Sverige afträdda landskapen, Halland, Blekinge och Bohuslän, å
andra sidan. Samhällsbildningen i dessa tre landskap hvilar, liksom i
Skåne, på ursprunglig Dansk grund; och Halland och Blekinge hafva
under Danska tiden lydt Skånsk lag. Man kan då billigtvis fråga, hvarföre
icke motionären ansett undersökningen böra öfvergå äfven dessa
tre landskap. Svaret på denna fråga torde ligga i det föregående.

Sedan Utskottet härmed afslut.at den egentliga granskningen af
motiveringen för förslaget och sökt visa dess underhaltighet, anhåller
Utskottet att få fästa Kammarens uppmärksamhet på en fråga, hvilken
oemotståndligt trängt sig på Utskottet, den nemligen, huru, i händelse
den föreslagna komitéen komme till stånd, Riksdagen, sedan de genom
komitéen åstadkomna upplysningar i ämnet blifvit Riksdagen meddelade,
kunde och borde förfara. Motionären har icke uttalat någon mening
derom; blott så mycket framgår af hans förslag, att han icke anser
Riksdagens befattning med ärendet slutad dermed att en komité kommer
till stånd, utan förutsätter att Riksdagen i anledning af komitéens
åtgörande skall vidare besluta. Då motionären lemnat Utskottet utan
all ledning af hans omdöme vid besvarande af nu uppkastade fråga,
måste Utskottet försöka att på egen hand göra sig reda för, hvad som
kunde komma att af Andra Kammaren beslutas efter det de genom komitéen
vunna upplysningar blifvit af Kongl. Maj:t Riksdagen meddelade.
Dervid bör Utskottet först anmärka, att afseende å grundlagens bud
säkerligen komme att förhindra inträffandet utaf flertalet af de fall,
hvilka kunde uti ifrågavarande afseende tänkas såsom möjliga.

Ett tänkbart fall vore således, att Kammaren, efter emottagande
af ofvanomförmälda upplysningar, betraktade dem såsom endast meddelade
till kännedom samt, utan att i anledning deraf anställa någon
granskning eller fatta något beslut, lade desamma till handlingarne.
Detta vore utan tvifvel ett fullkomligt lagligt sätt att gå till väga;
men det skulle ovilkorligen framkalla frågan, hvartill det tjenat att
förordna en komité, då man icke toge något hänseende till de genom
densamma åstadkomna upplysningar.

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19. 13

Den andra händelse, som låter tänka sig, vore, att Kammaren
toge komitéens betänkande under öfvervägande och derefter beslöte
t. ex. att rättegång å Krorans vägnar borde anställas mot den eller
den jordegaren, eller att all fråga om rättegång mot den eller den
jordegaren finge förfalla, eller annat dylikt. Enligt Utskottets åsigt
skulle Kammaren genom slika beslut göra sig skyldig till betänkliga
ingrepp i regeringens befogenhet. Läran om statsmagtens indelning i
den lagstiftande, den regerande och den dömande utvecklades med
skärpa och klarhet redan under den klassiska forntiden; och undersökningarne
om gränserna och förhållandena emellan dessa trenne så
kallade magter hafva under den nyare tiden fullföljts af flere tänkare,
hvilka i statsmagtens delning funnit ett skydd mot dess missbruk och
i synnerhet betraktat den lagstiftande och regeringsmagtens särskiljande
såsom den politiska och medborgerliga frihetens grundval. Det vore
mycket att beklaga, om sådant oaktadt, i ett land med så urgammal
och nu mera så utvecklad konstitutionel frihet och politisk bildning
som vårt, representationens ena hälft icke skulle veta att iakttaga rätta
gränsen emellan sitt och regeringens magtområde.

Ett tredje fall, det betänkligaste och vådligaste af alla, vore slutligen,
att Kammaren, i likhet med hvad som skedde vid frihetstidens
riksdagar, företoge sig att med ledning af komitéens förutgående arbete
sjelf skipa lag och rätt emellan Kronan och de enskilde jordegarne i
Skåne. Under Utskottets öfverläggning har kommit på tal en under
frihetstiden inträffad händelse, att Rikets Ständer icke blott en utan
flera gånger inlåtit sig i pröfning af ett och samma mål, angående en
säteriegares och underlydande bönders tvist om företrädesrätt till skatteköp
å kronohemman, belägna just i Skåne. Då under den offentliga
diskussionen utom Kammaren om nu förevarande motion man från ett
håll icke otvetydigt låtit förstå, att samma händelse talade för bifall
till den föreslagna undersökningen, finner Utskottet icke olämpligt att
i största korthet omförmäla samma händelse, öfvertygadt som Utskottet
är, att Kammaren skall finna det åberopade exemplet icke allenast icke
efterföljansvärdt, utan tvärtom afskräckande. Sedan ett berustadt kronosäteri
i Skåne blifvit inlöst till skatte, sökte och fick en sednare egare
deraf rättighet att jemväl skatteköpa alla de under säteriet lydande
kronoarbetshemman och gatehus, hvilka icke redan förut blifvit till
skatte försålda. Vid 1755 och 1756 årens riksdag, då hattpartiet stod
på höjden af sin magt, drogs under Riksdagens pröfning frågan, huruvida
icke arbetshemmanens och gatehusens åboer varit berättigade att
framför säteriegaren till skatte lösa samma hemman och lägenheter;

14 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

men Rikets Ständer förklarade att vid den redan skedda skatteförsäljning
till säteriegaren borde förblifva. Sådant afhöll icke arbetsbönderna
att vid riksdagen 1765 och 1766, då hattpartiet fullkomligt dukade
under för mössorna, ånyo väcka samma fråga, denna gång med bättre
utsigt till framgång, enär säteriegaren tillhörde det störtade hattpartietRikets
Ständer stadgade också, att säteriegaren skulle återställa de till
honom utfärdade skattebref och att desamma borde på bönderna öfverlåtas,
hvilket ock skedde. Vid 1769 och 1770 årens riksdag, då hattarne
åter kommo till väldet, förekom frågan för tredje gången hos
Rikets Ständer, hvilka upphäfde förutgående Riksdags beslut och tillerkände
säteriegaren skatterätten; hvarjemte, uppå Rikets Ständers
anhållan, Kongl. Maj:t stadgade ett vite af ett tusen Daler Silfvermynt,
hvartill bönderna gjorde sig förfallne, om de framdeles besvärade Rikets
Ständer med omförmälda fråga. Se der ett exempel, bland många,
till hvilka samhällsvådliga förvillelser en representation kan drifvas, som
icke i tid vet att inskränka sin magtbefogenhet inom behöriga och lagliga
gränser! Det var med minne af och tanke på de många dylika inkräktningar
på den verkställande och lagskipande magtens områden,
hvartill representationen under frihetstiden gjort sig skyldig, som stiftarne
af vår grundlag nedskrefvo stadgandet i 90 § Regeringsformen, hvars
efterlefnad alltid bör få skydda fosterlandet mot dylika förvillelser.

Under den öfverläggning, som i Kammaren föregick motionens
hänvisande till Utskott, förspordes, om icke motstridande, dock vacklande
meningar ej mindre derom, huruvida tillträde till de allmänna domstolarne
i hvarje fall stode de Skånska frälsebönderna öppet för utförande
af deras förmenta rätt mot säteriegarne, eller om de i vissa händelser
måste låta sig nöja med den pröfning, .som af de administrativa myndigheterna
meddelades; än äfven rörande den frågan, huruvida, i händelse
böndernas anspråk ginge ut derpå, att frälsehemman eller kronoskattehemman
måtte varda förklarade för krono-, böndernas rätt vore
i den mån beroende af och oskiljaktigt förenad med Kronans, att de
•icke kunde sjelfständigt uppträda vid domstol såsom sakegare. Utskottet
anser sig pligtigt att rörande dessa högst vigtiga omständigheter
uttala sin mening och bjuda skäl derför.

Med först anmärkta allmänna fråga står i sammanhang den mera
enskilda, huruvida de bönder, hvilka deltagit uti de i början af detta
betänkande omförmälda hos administrativ myndighet framställda ansökningar,
kunna anses af de uppå samma ansökningar af de administrativa
myndigheterna meddelade utslag vara förhindrade att instämma enahanda
anspråk till vederbörlig domstol. Anmärkta sammanhang är så nära,

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

15

att ett svar på sistberörda fråga i sjelfva verket innebär jemväl svar å
den förra allmänna. Med föranledande af de mångskiftande ansökningarne
vill Utskottet derföre särskilja de olika fallen. Ett sådant var,
att bönderne sökt, det rena frälsehemman och jemväl kronoskattehemman
måtte såsom skattefrälsehemman förklaras för deras oqvalda egendom.
Det är uppenbart, att dylika anspråk, såsom Utskottet förut antyda
äro af beskaffenhet att böra instämmas till domstol. De administrativa
myndigheterna hafva icke heller upptagit samma anspråk till pröfning,
utan uttryckligen förklarat det icke tillkomma dem att med frågor
om eganderätt till eller disposition afjord utaf frälse- eller skatte-natur
sig befatta. 1 nu afhandlade händelse står således för bönderna vägen
till domstolarne öppen; ja! det är den enda lagliga de ku lina beträda
för utförande af deras ifrågavarande talan. I ett annat fall hafva bönderne
yrkat, att rena frälsehemman och kronoskattehemman måtte för
deras rätta krononatur i jordeboken införas eller att bönderne blefve
till kronoåboer derå antagne och finge dem till skatte lösa. Äfven för
denna händelse gäller, hvad angår kompetensfrågan emellan domstolarne
och de administrativa myndigheterna, de sednaros här ofvan åberopade
förklarande, att de icke ega befatta sig med frågor om eganderätt till eller
disposition afjord utaf frälse- eller skattenatur. Den särskilda fråga,
som förevarande andra händelse jemväl innebär, nemligen huruvida bönderne
ega att sjelfständigt, utan medverkan af Kronan, uppträda såsom
kärande vid domstol i ändamål att få frälse- och kronoskattehemman
förklarade för krono, måste tillsvidare lemnas å sido, men skall här
nedan omedelbart efter afsilande af undersökningen om kompetensfrågan
mellan domstol och administrativ myndighet blifva föremål för
behandling. En tredje händelse var böndernes anspråk, att kyrkohemman
samt prest- och klockarebol, hvilka alla slag af hemman i jordeboken
upptagas i kronokolumnen med annotationer om de särskilda ändamål,
hvartill de äro anslagna, måtte varda för deras rätta krononatur i jordeboken
införda, d. v. s. förklaras vara sådana allmänna kronohemman, att
de kunna till ständig besittningsrätt åt åbo upplåtas och jemväl till
skatte försäljas. I afseende å dessa anspråk hafva de administrativa myndigheterna
förklarat, att bönderne icke gittat styrka någon rätt till omförmälda
under kronotitel i jordeboken upptagna hemman och lägenheter,
samt måste således anses hafva till pröfning upptagit samma anspråk.
Här möter således frågan, huruvida bönderne, utan hinder af
de administrativa myndigheternas beslut, hvarigenom deras omförmälda
anspråk ogillats eller lemnats utan afseende, skulle kunna anses berättigade
att genom instämning till vederbörlig domstol draga samma an -

16

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

språk under den egentliga domaremagtens pröfning, förutsatt nemligen,
att de eljest kunde sjelfständigt utan medverkan af Kronan uppträda
såsom kärande. Denna fråga är icke af den enkla beskaffenhet att kunna
utan förutgående utredning besvaras med ja eller nej. Enligt Kongl.
Instruktionen för Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegium den 16
Februari 1838 är det bemälda Kollegii åliggande i allmänhet, bland annat,
att dels ombesörja ärenden, som angå förvärfvande eller upplåtelse
för Statens räkning af åtskillig jord eller fast egendom och räntor, dels
ock handlägga åtskilliga kamerala och allmänna hushållningen rörande
mål. Efter dessa allmänna bestämmelser stadgas vidare uti 5 § följande:
»I afseende på de ärenden, som angå förvärfvande eller upplåtelse för
Statens räkning af åtskillig jord eller fast egendom och räntor, tillhör
Kollegium egentligen:

2:o att bevilja och afsluta skatteköp och utfärda skattebref å kronojord,
fisken, qvarnlår eller andra lägenheter, som efter författningarna
eller särskilda behöriga tillstånd få till skatte försäljas samt pröfva tvister
om företrädesrätt till skatteköp;»

samt uti 8 §: »Till de kameral- samt allmänna hushållningen hörande
mål, Kollegium eger handlägga, räknas hufvudsakligen följande:

3:o »att besluta i frågor om de i krono-kolumrien i jordeboken
upptagna hemmans och lägenheters egenskap af boställe, bohemman,
kyrkohemman, hospitals- och barnhushemman eller dylikt och då således
skatterätt derå ej är i fråga.»

Jemte det frågor om skatteköp sedermera blifvit öfverflyttade från
Kammar-kollegium till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvarest de nu i
första hand afgöras, har jemväl stadgandet i 8 §'' 3 mom. af nyss åberopade Instruktion
blifvit i väsendtlig mån modifieradt genom Kongl. Brefvet till
Kammar-kollegium den 31 Maj 1867, hvarigenom Kongl Maj:t efter dess
Högsta Domstols hörande förklarat, att »hvad 8 § 3 punkten af Instruktionen
för Kammar-kollegium innehåller om behörighet för Kollegium att besluta i
frågor angående de i jordebokens krono-kolumn upptagna hemmans och lägenheters
egenskap af, bland annat, kyrkohemman, icke bör så förstås, att
tvister derom, huruvidå eganderätten till jord af berörda beskaffenhet
tillkommer Kronan eller någon viss kyrka, må af Kollegium pröfvas och
afgöras». Så vidt Utskottet förstår måste hvad sålunda blifvit förklaradt
antagas gälla jemväl när tvist om eganderätt till öfriga ecklesiastika
hemman och lägenheter uppstår emellan Kronan å ena sidan och

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19. It

den, hvilken kan uppfattas såsom innehafvare af den å andra sidan
påstådda eganderätten, denna innehafvare må nu vara sjelfva den Svenska
statskyrkan eller en enskild församling eller det ecklesiastika embete
eller innehafvare)! af det ecklesiastika embete, till hvars uppehållande
hemmanet eller lägenheten anslagits. Utskottet kan således
icke finna annat, än att, ehuru böndernas ansökningar att varda antagne
till kronoåboer å och få till skatte lösa ifrågavarande kyrkohemman
samt prest- och klockarebol blifvit af administrativ myndighet
afslagna, frågan ändock i form af eganderåttstvist emellan Kronan och
åboen å ena samt kyrkan och dem, hvilka hafva öfriga ecklesiastika
hemman under sin tillsyn och vård, å andra sidan, kan dragas under
allmänna domstolarnes pröfning. Hvad nu blifvit sagdt om kyrko- och
andra ecklesiastika lägenheter lärer få gälla äfven för den möjliga händelse,
att bönderne sökt men icke vunnit åboskap och skatteköp å hospitalers,
barnhus eller andra fromma stiftelsers fastigheter, som kunna
vara upptagna i jordebokens kronokolumn. År Utskottets här ofvan utvecklade
åsigt riktig, så varda de fall, då frågor af omförmälda beskaffenhet
icke lagligen kunna instämmas till domstol, utan ankomma endast
på de administrativa myndigheternas pröfning, inskränkta till ett
högst ringa antal. Sådana fall skulle vara, att tvister uppstode huruvida
kungs- och kungsladugårdar, militie- och civila boställen samt öfriga
i jordebokens kronokolumn upptagna, af Utskottet hittills icke omförmälda
hemman och lägenheter vore att anse såsom sådana eller såsom
allmänna kronohemman af egenskap att kunna till skatte försäljas. Möjligen
skulle dock jemväl sådana frågor i form af eganderättstvister
emellan kompetenta parter kunna dragas under domstolarnes pröfning.
Det förefaller nemligen Utskottet som om alla privaträttsliga förhållanden,
således företrädesvis eganderättsförhållanden, rätteligen tillhöra
»domstolarnes handläggning. Med fasthållande af denna grundsats skulle
man således icke behöfva taga i betraktande, om tvisten uppkommit
emellan enskilde inbördes eller emellan enskilde och Kronan eller emellan
offentliga auktoriteter och institutioner inbördes, utan allenast se på
rättsförhållandets egen beskaffenhet. Befunnes dervid att de rättigheter
och förpligtelser, hvarom vore fråga, hvilade på ett privaträttsligt underlag
och att deras ursprung och innehåll bedömdes efter de reglor,
som bestämma de privaträttsliga institutionerna, skulle allmänna domstolarne
vara behöriga att upptaga tvisten. Härmed må emellertid förhålla
sig huru som helst, så bör dock den omständighet, att enligt vårt
lands rättsförfattning möjligen ett mycket inskränkt antal af tvister, de
Bih, till Riksd, Prof. 1869, 8 Sami, 2 Afd, ä Band, 6 Haft. 8

18

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande K so lä,

(ler strängt taget kunna anses röra rent privaträttsliga förhållanden, ändock
blifvit förbehållet åt de administrativa myndigheternas uteslutande
handläggning och afgörande, icke kunna föranleda vidtagande af en så
utomordentlig och, enligt Utskottets åsigt, mot vår statsförfattnings
anda och bokstaf stridande åtgärd, som den motionären föreslagit. Hvilken
åsigt man än må hysa om det lämpliga eller olämpliga deraf, att
i dess nuvarande utsträckning bibehålla eller betydligt inskränka eller,
så vidt sig göra låter, alldeles afskaffa den så kallade administrativa
domsrätten, lärer man dock icke, utan att göra sig skyldig till orättvisa,
kunna påstå, att samma domsrätt i vårt land blifvit på sådant sätt
utöfvad, att den enskildes rätt dervid sämre tillgodosetts, än den skulle
hafva blifvit tillgodosedd af domstolarne.

I ordningen härefter vill Utskottet behandla den särskilda frågan,
huruvida, i händelse böndernas anspråk gå ut derpå, att frälse- eller
kronoskattehemman må förklaras för krono, böndernas rätt att derom
föra talan inför domstol är i den mån beroende af och oskiliaktisrt förenåd
med Kronans enahanda rätt, att bönderna icke kunna sjelfständigt
uppträda såsom kärande sakegare. Under öfverläggningen i Kammaren
medgaf en talare den föreslagna komitéen vara öfverflödig derföre,
att tvister om eganderätt alltid behandlades i domstolsväg, men invände,
att der fråga vore om Kronans eganderätt kunde icke enskild
man, utan endast Kronan sjelf draga frågan under domstols pröfning.
Ett bevis för riktigheten af denna invändning sökte samma talare uti
stadgandet i 41 § af Kong!. Resolutionen på allmogens besvär deff[29
November 1756, att innehafvare af skattejord, hvilken förmenades rätteligen
vara krono, borde vid besittningen och åboenderättigheten dertill
varda bibehållen, »till dess Kronan genom dess ombud med skål och bevis
kan honom derifrån vinna, då derom icke i Kammar-kollegium utan
vid vederbörlig domstol i orten utföras böro. Detta lagbud uttalar och
inskärper två stora och vigtiga rättsgrundsatser, hvilka just Utskottet i
hela detta betänkande sökt framhålla och göra gällande, nemligen att
rättmätig och på god tro grundad besittning af fastighet medför förutsättning
om eganderätt, till dess motsatsen bevisas, samt att sådan bevisning
endast får förebringas och pröfvas vid laga domstol; men Utskottet
måste förklara såsom förhastadt och med en sund lagtolknings
reglor icke öfverensstämmande, att finna nu föreliggande fråga löst genom
hänvisning dertill, att omförmälda lagbud liksom i förbigående
omnämner, att den talan, som i förutsatta händelse kan tillkomma Kronan,
hvilken ju såsom juridisk personlighet icke förmår sjelf bevaka sin
rätt, måste utföras af Kronans ombudsman. Den af åsyftade talare

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga TJtskotts Utlåtande N-.o 19.

19

framställda invändning måste dock erkännas vara i den mån riktig, att
icke hvilken enskild person som helst kan anses behörig att föra talan
derom, att ett visst hemman må förklaras vara af krononatur; men deraf
följer ingalunda att förhållandet alltid måste vara sådant. Har nemligen
den enskilde, som anhängiggör slik talan, att bevaka ett bestämdt
förmögenhetsrättsligt intresse, som af omförmälda talans utgång är beroende,
så lärer neppeligen enligt allmän rättslära eller Svensk rättegångsordning
en sådan enskild person kunna förklaras obehörig till den
talan, han sig tager. Nu är böndernas förmögenhetsrättsliga intresse
uti förevarande mål uppenbarligen att, om hemmanen förklaras vara
krono, kunna erhålla värdskap derå och sålunda förvärfva stadgad åborätt
eller ständig besittningsrätt för sig och efterkommande. Rättsvetenskapligt
bestämd är denna rätt, ehuru behandlingen deraf icke har
sin plats inom den allmänna förmögenhetsrätten d. v. s. privaträtten,
utan^inom den administrativa rätten, likväl icke att anse annorlunda,
än såsom eu sakrätt; och det väsendtliga kännetecknet å sakrätt är just
det, att sådan rätt af innehafvare!! kan göras gällande mot hvar och en,
som hindrande träder i vägen för dess utöfning. Deraf följer vidare att
hvar och en, som förmenar sig hafva blifvit skild från utöfningen af eu
sakrätt, är lagligen berättigad att genom käromål vid domstol söka
återvinna densamma.

Uti en sådan rättegång kan naturligtvis, såsom i hvarje annan,
framställas invändning att den, som förmenar sig ega anspråk att komma
i utöfning af den omtvistade sakrätten, icke är behörig till den talan,
han tagit sig; men domstolen kan dock icke till följd af en sådan invändning
förmena eller betaga käranden att legitimera sig såsom sådan
medelst styrkande af de förhållanden, hvilka han åberopar till stöd för
den påstådda sakrätten; hvadan också pröfningen af omförmälda invändning
sammanfaller med pröfningen af sjelfva hufvudsaken. Den är således
icke af formel, utan af reel beskaffenhet och kan väl medföra den
följd, att käromålet ogillas, men ej att detsamma, såsom väckt af obehörig
person, genast förklaras icke-kunna upptagas till pröfning. Härtill
kommer, att, om bönderna vid domstol väcka talan af ifrågasatt beskaffenhet,
domstolen icke lärer underlåta förordna, att Kronan, såsom
förment jordegare, bör höras i målen, hvilket nödvändigt föranleder, att
krono-ombud uppträder bredvid den bonde, som gör anspråk å den från
eganderätten af sön bräde, sakrättsliga besittnings- och nyttj anderätten.
Detta resultat, hvartill Utskottet genom utveckling af allmänna rättsgrundsatser
kommit, Öfverensstämmer också med domstolarnes praxis.
Utskottet får i detta afseende hänvisa till eu angående hemmanet Håls -

, 20 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

O

hult i Norra Asbo härad af Christianstads lön förd rättegång, hvarför
redogörelse lemnats uti den af Herr f. d. Justitierådet m. m. Carl
Schmidt utgifna tidskrift, Juridiskt Arkiv. En säteriegare hade i midten
af förra århundradet enligt gällande skatteköp sförfattningar fått framför
den åbo, som satt å nämnda hemman, då af krononatur, till skatte lösa
samma hemman till hjelp och understöd åt ett af säteriegaren anlagdt
oljeslageri med såpsjuderi, dock under vilkor, att åboens rättsliga ställning
icke skulle genom skatteköpet lida någon förändring. De inrättningar,
till förmån för hvilka skatteköpet beviljats, blefvo sedermera
nedlagda. Af detta förhållande tog sig den åbo, som på 1840-talet satt
å hemmanet, anledning att, under åberopande af sin härkomst från gamla
åbostammen, instämma säteriegaren till domstol med påstående att hemmanet
måtte återgå till sin förra krononatur. Domstolen afvisade icke
åboens käromål, utan, sedan under detsammas fortgång åboen lagligen
styrkt, att han eller rättare hans hustru i rakt nedstigande led härstammade
från den sista kronoåboen å hemmanet och att oljeslageriet och
såpsjuderiet blifvit nedlagda, samt jemväl Kronan på föranledande af
domstolen uppträdt såsom mellankommande part och gjort ett med
åboen, företogs målet till slutlig pröfning, dervid domstolen, under åberopande
af stadgandet i Kongl. Förordningen den 11 December 1766,
att »om bruk skulle nedläggas, komme skatterättigheterna å de kronohemman,
som för brukets skull och till dess hjelp blifvit från Kronan
»inlösta, att hemfalla Kronan eller bördemannen», fråndömde säteriegaren
skatterätten och förklarade förhållandet böra återgå till hvad det varit
före hemmanets försäljning till skatte. Sedermera blef åboen i administrativ
väg antagen till kronoåbo å hemmanet, och fick jemväl skatteköpa
detsamma.

Till följd af hvad sålunda blifvit anfördt vill det synas Utskottet,
som skulle, i händelse att möjligen en eller annan bondes anspråk på
ständig åbo- och besittningsrätt till ett eller annat hittills såsom frälseeller
kronoskatte ansedt och i jordeboken upptaget hemman i Skåne
egde rättslig grund, det icke vara i sådan bondes välförstådda interesse
att görgi hans rätt till talan ovilkorligen beroende af Kronans enahanda
rätt. Åtminstone synes den af Kongl. Maj:t den 23 Maj 1857 i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers beslut utfärdade, af Herr Finansministern
under öfverläggningen i Kammaren åberopade nådiga Kungörelse
förutsätta, att Kronans rätt kan vara försuten, utan att sådant
medför preskription å den enskilde jordinnehafvarens talan. På det
Kammarens ledamöter, af hvilka antagligen endast en eller annan eger
tillgång till åberopade Kongl. Kungörelse, må sättas i tillfälle att sjelf

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N;o 19. 21

bedöma, huru nu berörda förhållande bör uppfattas, tillåter sig Utskottet
att här ordagrannt återgifva Kungörelsens innehåll, så lydande: »Vid den
för de nya jordeböckernas granskning skeende jemförelse emellan dessa
och de äldre skola de jordeböcker, som upprättats år 1793 i Östergötlands,
år 1797 i Stockholms samt år 1795 i rikets öfriga län, blifva de
äldste, till hvilka jemförelsen utsträckes, samt följaktligen ingen förändring
af sådana förhållanden, som uti sistnämnda Och sedermera upprättade
jordeböcker oförändradt och utan anmärkning iakttagits, ifrågakomma,
utan allt sådant ä Kronans sida såsom laga kraftvunnet anses;
dock att i händelse skiljaktigheter emellan anteckningarne uti förenämnda
jordeböcker, hvilka i allmänhet utgöra fyra för hvarje län, skulle förefinnas
och dessa anteckningar sålunda icke kunna genom ifrågavarande
tidsbestämmelse befästas, undersökning för utrönande af rätta förhållandet
får äfven uti äldre jordeböcker företagas; skolande det deremot
vara annan jordinnehafvare än Kronan obetaget, i hvad hans rätt rörer,
att, utan inskränkning till någon viss tid, emot den upprättade jordeboken
uti för öfrigt stadgad ordning besvär anföra».

Utskottet har nu slutat sin granskning af motionen; och för den,
som med någon uppmärksamhet följt denna granskning, kan det icke
vara tvifvelaktigt till hvilket slut Utskottet måste komma; men, då
under öfverläggningen i Kammaren före remissen man jemväl ingick i
undersökning och förklaring af det sätt, hvarpå de stora sätesgårdarne
med underlydande bondhemman i Skåne uppkommit och, enligt Utskottets
åsigt, en sådan undersökning äfven kan i sin mån ådagalägga, huru
onyttig den af motionären föreslagna åtgärd med afseende å det åsyftade
ändamålet skulle blifva, finner Utskottet icke olämpligt att här
lemna en så kort och sammanträngd framställning som möjligt af hithörande
historiska förhållanden, innan Utskottet till Kammaren frambär
sin tillstyrkan af hvad Utskottet anser Kammaren böra i anledning af
motionen besluta. Nedanstående framställning grundar sig å följande
arbeten och uppsatser, nemligen: Haandbog i Fädrelandets (Danmarks)
Historie af C. F. Allen, Sjette Udgave; en i 18 bandet 2 häftet af
Dansk Juridisk Tidskrift införd afhandling af V. Jacobsen »Om Selveiergods
o g de Maader, paa hvilke denne Art af Eiendom overgik til
Fäste under Kongerne Christian den Tredie og Frederik den Anden;
Skånes Politiska Historia af Abraham Cronholm; en i 20 och 21 häftena
af Juridiska Föreningens Tidskrift införd uppsats af —i—i »Om
förhållandet med skattefrälsehemmanen i Skåne, Halland och Blekinge;
Danmarkis og Norgis Fruchtbar Herlighed ved Arent Berntsen Bergen,
in. fl.

22 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

I Danmark, likasom i vårt land, tillhörde ursprungligen jordagodsen
till större delen enskilda, men äfven till någon del Konungen såsom
sådan eller, enligt moderna begrepp, Kronan. Båda slagen af jordagods
hade uppkommit genom fri odling af det öde liggande landet. De jordegendomar,
Konungarne besutto rundt omkring i riket och livilka voro
anslagna till bestridande af deras .underhåll och öfriga förnödenheter,
kallades Konunglef. Under tidernas lopp tillegnade sig Konungarne
alla allmänningar och ouppodlade trakter samt alla öfvergifna och ödeliggande
jordar. Vidare tillföll Konungarne allt det gods, som blef
förbrutet af dem, hvilka förde afvog sköld mot fäderneslandet; och detta
var icke obetydligt under oroliga tider. Då nu under Waldemarernes
tid, d. v. s. under perioden från 1157 till 1241, behofvet af rytteri,
hvilket började betraktas såsom krigshärens kärna, gjorde sig allt mera
kännbart, men Konungarne, hvilkas penningeinkomster under denna tid
voro högst obetydliga, icke förmådde på egen bekostnad underhålla ett
så stort antal ryttare, som erfordrades, samt icke heller kunde ålägga
någon den kostsamma ryttaretj ensten utan vederlag, så valde de den
ganska naturliga utvägen, som redan i sydligare länder med framgång
blifvit anlitad, att förläna dem, som ville åtaga sig denna börda, med
jordagods och dessutom förunna dem vissa privilegier. Kronogodset
lemnade en, ehuru icke fullt tillräcklig tillgång att skapa en här af
ryttare. Det blef derföre nödigt att på annat sätt öka deras antal, i
hvilket afseende det lemnades öppet för de enskilda jordegare, hvilka
hade lust och förmåga att å,taga sig ryttaretj ensten eller, såsom den
sedermera kallades, Bostjenesten, att upptagas bland de kongliga länsmännens
antal och derigenom blifva delaktiga af de rättigheter, hvilka
förunnats desse. Till gengäld för de bördor, som dessa Konungens män,
Vasaller eller Härmän (sednare Herremän) åtogo sig, blefvo de befriade
från de allmänna krigsskatterna äfvensom på annat sätt gynnade. Före
utgången af ifrågavarande tidrymd fingo de rätt att af sina landboer
eller fästebönder uppbära de böter, hvilka icke öfverstego 3 mark, svarande
mot 30 R:dr Riksmynt, samt erhöllo tillåtelse att, som det heter
i Jutska lagen, »köpa så mycket gods, som de orkade»; och detta gods
blef skattefritt, när det sköttes för härmannens egen räkning och icke
bortstaddes. Berörda tillåtelse, hvilken emellertid under lång tid icke
synnerligen begagnades, gaf sedermera anledning till bildande af de
stora sätes- eller herregårdarne. De förlänade kronogodsen gingo icke
i arf på länsmannens efterkommande, utan öfverlätos endast såsom ett
län, d. v. s. lån till bruk och nyttjande mot skyldigheten att utgöra
ryttare tjenst; och de med en härmans ställning förenade rättigheter

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N;o 19,

28

fortplantades således icke ärftligen i hans familj. Af det anförda visar
sig, att: det så kallade verldsliga eller adliga frälsets ursprung och
utveckling varit likartade i Danmark och Sverige, ehuru det i Danmark
framstod fullbildad! åtskilliga årtionden tidigare än det infördes i Sverige,
hvilket först skedde genom Alsnö stadga af år 1285.

Under påföljande tidrymd från 1241 till 1397, då Kalmare-union
afslöts, utvecklades adelsväldet i Danmark och vann sin fulländning
genom upprättande af Riksrådet. Intill slutet af 13:de århundradet motsvarade
länsadelns, härmännens, skyldigheter och rättigheter någorlunda
hvarandra, men efter de blodiga inre strider, som utmärkte slutet af
13:de och början af 14:de århundradet, Jyckades det adeln att aftvinga
Erik Glippings son Christopher II eu handfästning af den 25 Januari
1320, hvarigenom adeln fritogs från skyldigheten att göra krigstjenst
på egen bekostnad och det oaktadt behöll sina äldre rättigheter, ja till
och med fick dem betydligt utvidgade. Sedermera medförde hvarje ny
handfästning tillökning i adelns privilegier. Så länge tunga bördor och
pligter voro förbundna med de adliga privilegierna, kunde hvar och eu,
som ville underkasta sig de förra, blifva delaktig af de sednare, men
nu, då fördelarne började öfverväga bördorna, sökte adeln att utestänga
andra från möjligheten att upptagas i deras samfund och att göra de
rent personliga rättigheterna ärftliga. Länsadelns öfvergång till ärftlig
adel låter naturligtvis icke hänföra sig till något visst år, utan utvecklade
sig småningom under gynsamma förhållanden. Vid den ärftliga
adelns uppkomst kom eu del af de kronogods, hvilka Konungarne öfverlåtit
till härmännen på lifstid emot det de deraf utgjorde länstjenst, att
öfvergå till adelns ständiga besittning. Ståndets rikedomar förökades
dessutom genom de gåfvor, Konungarne lemnade ståndets medlemmar
såsom belöning för visade tjenster och genom pantförläningar, hvilka
till följd af Konungarnes ständiga penningeförlägenhet aldrig blefvo
inlösta. Det kan dock antagas, att åtskilliga af de jordegendomar,
hvilka sålunda bortskänktes eller pantförlänades, utgjorde Konungarnes
enskilda odalgods, hvilket under dessa tider icke så strängt åtskiljdes
från det egentliga kronogodset.

Under den korta perioden från 1397 till Christophers af Bayern
död år 1448 kan man redan börja skönja en märklig förändring i Danska
bondeståndets, särdeles fästeböndernas, ställning. Fastän de sednare
derförinnan icke intagit en så ansedd ställning i Staten som sjelfegarne,
hade de dock ännu en tid bortåt utgjort ett aktadt stånd och delat
många, om än icke alla, rättigheter med sjelfegarne. Ännu mot slutet
af 14:de århundradet omtalas till och med de ringaste klasserna af

24 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o IV,

bondeståndet såsom röstberättigade vid landskapstingen eller de så
kallade landstingen. Det naturliga skydds- och afhängighetsförhållande,
som redan från äldre tider förefunnits emellan jordegaren och landboen
eller fästebonden och uttrycktes genom orden Vorned, Vornedskap, hade
ännu icke urartat derhän, att detsamma för fästebönderna var förenadt
med något så kalladt Stavnsbaand eller ''personlig ofrihet. Dagsverksskyldigheten
eller, såsom den sedermera, med ett från Tyskan härledt
uttryck benämndes, Hoveriet, både varit lämpadt efter och stått i naturlig
förbindelse med för handen varande förhållanden och det sätt, hvarpå
jorden brukades. Det är, såsom nyss blifvit nämndt, från början af
15:de århundradet som man kan iakttaga förändringen. Många sjelfegare
hade blifvit fästebönder och fästebönderna i vissa delar af riket, d. v. s.
på Seland och kringliggande öar, men ej i Skåne, ofria eller stavnsbundne
Vornede, hvilka betraktades såsom en del af herremannens egendom och
derföre icke tordes lemna de gods, hvarest de blifvit födda, utan godsegarens
tillstånd. En sådan Vorned var ock förpligtad att öfvertaga
hvilket som helst hemman herremannen ville gifva honom att^städja
och på de vilkor, denne fann för godt att bestämma. Emellertid så
länge adelns jordegendomar voro små och kringspridda, kändes hoveriet
icke så tryckande, utan var en efter tidens förhållanden passande och
beqväm inrättning, i det fästebonden genom arbete afbördade sig eu
del af det vederlag, han var skyldig jordegaren för nyttan och bruket
af fästehemmanet. Arbetsdagarnes antal var icke betydligt och i allmänhet
faststäldt genom vidtagen sedvänja eller frivillig öfverenskommelse
mot en motsvarande lindring i det årliga landgillet. Men mot
slutet af 15:de århundradet började adeln att samla sina spridda egendomar
till stora gods och tillika införa en omsorgsfullare brukning af jorden. I
sammanhang dermed blef hoveriet mycket förökadt och då mera obestämdt,
så att fästebonden kunde när som helst kallas från sitt eget
arbete till hoveri vid herregården. I jemnbredd med förtrycket mot
fästebönderna gick försämringen af de sjelfegande jordegne böndernas
ställning. I samma mån det adliga frälset utvecklades, "i samma mån
blefvo sjelfegarehemmanen, det fria jordegna bondgodset, betungade
med skatter och utskylder. Samma företeelse som i Sverige möter oss
äfven i Danmark, att nemligen den grundväsendtliga skilnaden emellan
Kronans fästegods och det skattskyldiga jordegna bondgodset började
förloras ur sigte och småningom mera och mera utplånas. Med Tyska
Konungar och dem åtföljande Tyska adelsmän inträngde feodalistiska
åsigter och begrepp i landet och den grundsatsen började taga fart,

att

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

25

att den skattskyldige jordegne bonden icke vore omedelbar undersåte
och således icke kunde vara utan husbonde, som egde herrlighets- och
försvarsrätt öfver honom och till hvilken han måste betala Huusbondhold.
I den mån denna grundsats i olika utsträckning vann tillämpning å de
särskilda jordegna hemmanen, uppstod dem emellan en skilnad, i ty
att en del, den ojemförligt största, kom att egas med ofullkomlig och
en annan del, den minsta, med en mera fullkomlig eganderätt; och man
har förmenat, att bönder af förra slaget i lagspråket benämndes »sjelfegarebönder»
och de af sednare slaget »sjelfegare», hvilken åtskilnad i
uttryck sednare Danska rättslärde dock visat vara oriktig. Anmärkta
skilnad fanns dock i verkligheten, om ej till namnet; och den naturliga
följden deraf var, att de bondhemman, hyilka innehades med ofullkomlig
eganderätt, blefvo i föreställningen snart sagdt likställda med det! rena
fästegodset.

Utskottet nämnde härofvan, att det var mot slutet af 15:de århundradet
som adeln började att samla sina rundtomkring i landet
spridda egendomar til! stora gods. Ett af de verksammaste medel att
åvägabringa sådant var byten (Mageskifter) mellan dels adeln inbördes
dels adeln och de andliga dels ock emellan adeln och Kronan. Redan
under Konung Hans regering (1481—1513) förekommo sådana byten
emellan adeln och Kronan temligen ofta; och denne Konung får af
historieskrifvaren Hvitfeldt det beröm, att han gerna »mageskiftede»
med sin adel. Men det var isynnerhet under Konung Christian
III:s och ännu mera under Fredrik lins regering, således under
tiden från 1536 till 1588, som dessa byten blefvo allt vanligare och
vanligare. Visserligen framställdes någon gång förslag om dylika byten
af Konungar ne, hvilka äfven åstundade att arrondera kronogodsen; men
i de aldra flesta fallen var det adeln, som väckte fråga derom. Hvad
Kronan vid sådana byten hade att gifva i vederlag var dels Kronans
fästegods eller hvad vi skulle kalla rena kronohemman, dds ock Kronans
ränteeganderätt till de skattskyldiga jordegna bondhemmanen. Så
vidt Kronan afstod fästegods, heter det i skötebrefvet: »Vor og Krönens
Gaard, N. N. iboer, skylder N. N.»; men när det af Kronan lemnade
vederlag bestod i ränteeganderätten, begagnas uttrycket: »Vor og Krönens
Rot og Rettighed i en jordegen Bondegaard, N. N. dboer, skylder
N. N.» Det sätt, hvarpå de jordegendomar, som gingo i byte, uppskattades
och jemfördes med hvarandra, beskrifves utförligt af Arent Berntsen
i hans förut åberopade arbete. I händelse Kronan bortbytte rena
kronohemman, blef Kronans fästebonde i stället fästebonde under vederBih.
till lliksd. Prat, 1869. 8 Sami. 2 Afä. 2 Band. 6 Haft. 4

26 Ändra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

börande adelsman, till hvilken Kronans eganderätt till sjelfva hemmanet,
dess jord och tillhörigheter, öfvergick; och hvad angick fästebondens
besittningsrätt, bör det anmärkas, att enligt Dansk rätt Kronans
fästebönder icke hade för sig och efterkommande sådan stadgad åbooch
besittningsrätt till de af dem brukade hemman, som tillkommer
de Svenska kronobönderna i afseende å deras hemman. Till följd deraf
får antagas, att, om den fästebondes ställning, som kom från Kronan
under adeln, icke blef sämre än den förut varit, den åtminstone icke
blef bättre.

Beträffande den andra händelsen, eller att Kronan till adelsmannen
afstod allenast Kronans rätt och rättighet i jordeget bondgods eller
hvad på Svenskt kameralistiskt språk kallas rånteeganderåtten, så är
det klart, att genom sådant byte den jordegande bondens eller skattein
annens ställning i rättsligt afseende icke undergick någon förändring.
Kronan kunde nemligen icke på adelsmannen öfverlåta annan eller
bättre rätt till sjelfegaregodset, det jordegna bondgodset, än hon sjelf
ecrde; och hon gjorde det icke heller. Men dervid kommer ett nytt
moment att tagas i betraktande. I stället för den frihet härmännen
enligt Jutska lagen egt att »köpa så mycket gods, som de orkade» hade
trädt förbud för adeln att utan Konungens tillåtelse köpa eller taga i
pant något fritt bondegods. Ändamålet med ett sådant förbud var att
beloppet af de egentliga skatterna, hvarmed i förekommande händelser
alla utomordentliga utgifter måste bestridas, icke skulle förminskas
derigenom att de jordegna bondhemmanens antal, hvaraf den största
skatten utskrefs, blef mindre. Förbudet finnes väl egentligen
först uttryckligen stadgadt i 22 artikeln af Fredrik II:s handfästning
af år 1559, men att det är äldre kan ses af ett af Fredrik I
utfärdadt diplom af år 1533, hvarigenom konfirmation meddelades å
ett byte mellan en adelsman och en bonde. Trots afsigten med
förbudet företogo sig dock Konungarne, isynnerhet Christian III
och Fredrik II att tillstädja adelsman, som förvärfvade Kronans ränteeganderätt
af det jordegna bondgodset, att af dettas egare tillhandla
sig sjelfva jordegandc- eller skattemannarätten. Slik tillåtelse meddelades
dels i sammanhang med bytet i sjelfva bytesbrefvet, dels ock särskildt.
Men deraf, att adelsmannen fick dylik tillåtelse, följde alldeles
icke att skattemannen, den jordegandc bonden, var pligtig afstå sin
jordeganderätt. Det lider emellertid icke tvifvel, att ju det lyckades
den adlige ränteegaren i de flesta fall att förmå den jordegandc bonden
att afhända sig sin jordeganderätt; och man kan antaga att sådant förhållande
företrädesvis inträdt i fråga om de bondhemman, hvilka inne -

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19. 27

hades med ofullkomlig eganderätt och derföre i allmänna föreställningen
stodo de rena adliga fästehemmanen betydligt närmare än fallet
var med det slags sjelfegaregods, hvars innehafvare hade en mera fullständig
eganderätt dertill. Man kan med visshet antaga att omförmälda
sätt varit det vanligaste, hvarpå sjelfegaregods öfvergått till fästegods,
särdeles i Skåne, hvarest enligt ‘historiska vittnesbörd, deribland Arent
Berntsens, flertalet af sjelfegare-bondhemman innehades under ofullkomlig
eganderätt. Detta antagande vinner stöd jemväl af följande karakteristiska
omständigheter. Kronans jordegande bönder röjde stor fruktan
att komma från Kronan under adeln, hvarföre de ock stundom
sökte och fingo Konungens försäkran, att de skulle få förblifva under
Kronan. Vidare finner man, hurusom adeln alltjemt fortfor att söka
Konungens tillåtelse att, sedan den fått Kronans ränteeganderätt till
jordeget bondgods å sig öfverlåten, jemväl få af bonden tillhandla sig
jordeganderätten. Detta skulle naturligtvis adeln icke hafva gjort, om
icke sedvanligt varit att slik tillåtelse kunde med framgång begagnas.
Emellertid saknar man befogenhet att af den omständighet, att bonden
kunnat på obehörigt sätt förmås och möjligen i enstaka fall jemväl blifvit
förmådd att till den adliga ränteegaren afstå sin jordeganderätt,
draga den slutsats, att sådant allmänligen varit fallet.

A andra sidan kan ock förutsättas, att bonden ofta icke uppgaf
sin jordeganderätt, utan förblef i oqvald utöfning af densamma, hvilken
förutsättning jemväl bekräftas utaf tillvaron i Skåne af urgamla skattefrälsehemman.
Men det kan ock tänkas och har jemväl inträffat, att
bondens jordegande- och skattemannarätt under tidernas lopp råkade
i förgätenhet och glömska och sådant just till följd af den förut anmärkta
omständigheten, att hans eganderätt var ofullkomlig och han
sjelf, hvad utskykler och utgörande af herrlighetsrättigheter åt herrlighets-
och ränteegaren angick, likställd med de rena fästebönderna. I
sådan händelse har den verklige afkomlingen af åbo å gammalt skattefrälsehemman
att genom rättegång styrka både att hemmanet är, icke
rent frälse, utan skattefrälse, och sin härkomst från gamla åbostammen.
Kan han åstadkomma sådan bevisning, varder han otvifvelaktigt af domstolarne
förhulpen till sin rätt, der icke preskription lagligen finnes
hafva mellankommit.

Ett annat sätt, hvarpå sjelfegendom öfvergick till fäste, var följande.
De sjelfegande bönderna voro under Danska tiden beskattade tyngre och
i allmänhet dubbelt så tungt, som fästebönderna. För att vinna lindring
i sina bördor afstodo då jordegne bönder sin jordeganderätt till Kronan
och öfvergingo sålunda till Kronans fästebönder. Ett härmed analogt

28 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

fall förekommer äfven i den Svenska kamerallagstiftningen. Kronoskattehemman
få, nemligen ej förmedlas med mindre än att skatterätten afstås
och hemmanet blifver rent krono. Vidare inträffade i Danmark, att
bönder, som hade flera jordegna hemman, öfverläto ett af dem till Kronan
för att njuta lindring i utskylder med hänseende till de öfriga;
äfvensom att innehafvare af fästehemman afhände sig dem tillhörande
sjelfegarehemman för att vinna befrielse från några af de dem med hänseende
till fästehemmanen åliggande bördor. Slika hemman, hvilka, från
att vara jordeget bondgods, öfvergått till Kronans fästegods, blefvo äfven
bortbytta af Kronan till adeln. Det gifves jemväl exempel derpå, att,
i anseende till tidernas osäkerhet, sjelfegande bönder föredrogo att till
närboende adelsmän afstå eganderätten till sina hemman och blifva
frälsebönder, för att vinna skydd till sin person och genom landgille och
arbete till adelsmannen undgå skatter och tjenstbarheter till Kronan.

Såsom något mycket vanligt förtjenar ock omtalats, att fasta egendomar,
tillhöriga upprorsmän, förklarades förbrutna till Kronan och
dymedelst antogo egenskapen af kronofästegods. Ett sådant öde drabbade
isynnerhet deltagande i det uppror, som benämndes »Skeppar Olein
ens fejd» och utgjorde en episod i den stora så kallade Grefvefejden,
hvilken föregick Christian Hirs tillträde till regeringen år 1536.

Härofvan nämndes, att adeln äfven förvärfvade jordagods från de
andlige (Geistligheden). Derom inheintas märkliga upplysningar ur en
å Malmöhus läns Landskontor förvarad jordebok öfver Lunds Capitels,
domkyrkas, hospitals- och helgeandshus gods, hvilken finnes vara upprättad
något af åren 1643—1649 och således förskrifver sig från Danska
tiden. I brädden af denna jordebok finnas anteckningar om åtskilliga
hemmansbyten, hvilka afslutats emellan Capitlet och adeln från och med
år 1460 eller den tidpunkt, då, såsom förut är nämndt, adeln började
att samla sina kringspridda jordegendomar till större gods. Af dessa
anteckningar visar sig att från sistberörda år, allenast af andliga stiftelsers
egendom icke färre än 186 hemman kommit i adelns ego. Blott
några få byten tillhöra tiden före reformationen; den ojemförligt största
delen afslutades under de 120 å 130 åren närmast efter reformationen.
Så t. ex. förvärfvades »c/eistlige» hemman af egarne till Näs, nu Trollenäs,
Eriksholm, nu Trolleholm, Ellinge, Barsebäck, Svenstorp, Svaneholm,
Widtsköfle in. fl. sätesgårdar. Under Eriksholm, grundadt och bebygdt
af Tage Ottessen Thott den äldre, lades många hemman, förvärfvade
genom byte med abboten å Herre vadskloster.

Af de vid reformationen indragna capitel- och klostergodsen sålde
eller bortbytte Konungarne en högst betydlig del till adeln och män

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

29

eger fullt historisk kännedom om tiden och sättet för sådant afhändande.
Så t. ex. sålde Konung Fredrik II af gods, förut tillhörigt Erkebiskopen
i Lund, i December 1563 till Hans Spegel Borreby gård med
underlydande hemman i Borreby och Löddeköpinge byar och i November
1587 Söfde, sedermera kalladt Söfdeborg, till Fredrik Lange. Samme
Konung bortbytte år 1560 Bosjökloster till en Fru Ulfstand och år 1584
Beckaskogs Kloster till Henrik Ramel den äldre. Fredrik II:s efterträdare,
Konung Christian IV bortbytte år 1614 Öfvedskloster till Otto
Lindenpw. Under dessa tvenne kloster lydde många bondhemman.

A Malmö Landskontor finnes jemväl förvarad en annan jordebok
från Danska tiden, benämnd 1638 ars clecimantbok och innehållande
summarisk förteckning på tiondeskyldige jordegendomar. Anmärkta årtal
är emellertid oriktigt, ty Corfitz Ulfeld, hvilken i decimantboken upptages
såsom egare till de under Torups sätesgård lydande hemman,
köpte denna gård, enligt hvad man från annat håll har sig bekant, först
i September 1647. Boken kan således icke vara upprättad före sistberörda
tid. Ej heller kan den vara tidigare än år 1653, emedan Henrik
Ramel, hvilken i boken upptages såsom egare till hemman i Gårdstånga
socken, afled sistnämnda år. Af jordeböcker från Svenska tiden, förvarade
å nämnda Landskontor, är den äldsta af år 1662 och den nästa
af år 1712, efter hvilket år nya jordeböcker med korta mellanskof af
dels fem och dels tio år följa på hvarandra från och med den afår 1719
till och med den yngsta af år 1825. Enligt uppgifter, under öfverläggningen
i Kammaren lemnade af fullt sakkunnig och trovärdig ledamot
och grundade på företagen utredning i Landskontoret, ådagalägger en
jemförelse emellan decimantboken och 1662 års jordebok å ena samt
1825 års jordebok å andra sidan, att antalet af de frälsehemman, hvilka
vid Skånes förening med Sverige lydde under de adliga sätesgårdarne,
var minst lika stort, om ej större än nu för tiden; och uti en å oftariämnda
Landskontor upprättad promemoria, hvartill Utskottet haft tillgång,
uppgifves uttryckligen, att förhållandet befunnits just sådant i flera
af de inom Malmöhus län belägna socknar, hvilkas frälsebönder anhängiggjort
ofvanomförmälda, af de administrativa myndigheterna utan afseende
lemnade ansökningar om åborätt och skatteköp. Enligt hvad samma
promemoria omförmäler försvåras dock jemförelse emellan äldre och
yngre jordeböcker deraf, att hemmanen i de förra icke finnas utmärkta
med nummer, hvilket för den äldre tiden främmande sätt att beteckna
särskilda hemman först lärer tillämpats uti en i Kongl. Kammar-kollegium,
jemte flera andra äldre Skånska jordeböcker och 1670 och 1671 års

30 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

jordrefnings- och skattläggningsprotokoll, förvarad jordebok af år 1682
och vidare iakttagits vid upprättande af 1712 års jordebok.

Af föregående framställning lärer enligt Utskottets åsigt framgå, att
redan under den tid, som föregick Skånes afträdande till Sverige genom
freden i Roeskilde den 26 Februari 1658, de Skånska adelsgodsen med
underlydande hemman och lägenheter i allmänhet blifvit samlade och
bildade. De eganderätts-förhållanden, som sålunda nämnda år förefunnos,
hade dels tillkommit på lagligt sätt och dels blifvit stadfästade
genom de Danska Konungarnes handfästningar och andra stadgar, de
der måste såsom laga kraftvunna anses. Samma eganderätts-förhållanden
hafva blifvit högtidligen bekräftade uti de mellan Sverige och Danmark
afslutade fredstraktater af år 1658 i Roeskilde och af år 1660 i Köpenhamn,
och sålunda erhållit all den helgd, som den inlernationela rätten
kan förläna åt bestående förhållanden. Nionde punkten af förstnämnda
fredstraktat lyder, som följer: »Deremot är på Kongl. Maj:ts och

Sveriges Kronas vägnar lofvaclt och tillsagdt, att alla Ständer, Adel och
Oädel, Andlige och Verldslige, Borgare och Bönder uti de vid dessa
traktater cederade länder och län i Danmark och Norge skola behålla
deras gods och egendom, som dem antingen af Kronan eller privatis
sig emellan med rätta tillkommer och härefter mägtige vara dem att besitta,
nyttja, bruka och behålla, jemväl dem att försälja och sig afhända,
som tillförene; Såsom ock blifva vid deras vanliga rätt, lag och gamla
privilegier och friheter oturberade och obehindrade, så vida de icke löpa
eller strida contra leges fundamentales af Sveriges Krona, med hvilka
desse cederade land och län till everldlig tid härefter incorporeras skola».
Samma bestämmelser i nästan enahanda ordalag återfinnas i 12 punkten
af fredstraktaten i Köpenhamn af år 1660.

Till fullständigheten af denna framställning lärer ock höra att
yttra något om de efter Skånes förening med Sverige inträffade historiska
händelser, så vidt de haft något inflytande å eganderättsförhållandena
inom provinsen. Sedan de Skånska adelsmännen kort efter freden
i Roeskilde blifvit kallade att den 16 April 1658 infinna sig i Malmö
för att aflägga hyllningsed åt Svenska Konungen, men endast ett ringa
antal hörsammat kallelsen, blefvo de adelsmäns gods, hvilka icke beqvämat
sig att gå eden, indragna och förlänta till Svenske riddersmän;
men till följd af de mellan Sverige och Danmark år 1659 förda underhandlingar
och bestämmelse i Köpenhamnska fredstraktaten blefvo alla
de indragna godsen återställda till deras förra egare, hvaremot all adel
i de afträdda landskapen förbands att aflägga trohetsed åt Svenska
Konungen; och skulle Svenska och Danska kommissarier förordnas att

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19. 3 i

verkställa liqvid emellan godsens egare och förläningsinnehafvarne (pröprietarier
och donatarier). Corfitz Ulfeld deremot,’ åt hvilken Carl
X i Mars 1658 skänkt Herrevadskloster och Riseberga och Färingtofta
socknar och som, på sätt förut är nämndt, redan år 1647 var
egare till Torups sätesgård och jemväl innehade Bosjökloster, blef år
1660 dömd för majestätsbrott och hans gods förklaradt vara förbrutet
till Kronan. Visserligen blef han af Carl XI:s förmyndare benådad,
men flydde från Skåne. Af det förbrutet dömda godset återgåfvos åt
hans arfvingar Torup och Bosjökloster enligt dom den 21 Maj 1735,
men Herrevadskloster fortfor att tillhöra och tillhör ännu i dag Kronan.

ön Bornholm, hvilken blifvit Sverige tillförsäkrad genom freden
i Roeskilde, återställdes till Danmark vid freden i Köpenhamn, emot
det Svenska Kronan såsom ersättning derför erhöll de så kallade Bornholms
vederlagsgods, bestående af 18 adliga sätesgårdar med underlydande
917i hemman, som Danska Konungen hade tillhandlat sig af
deras förre, till Danmark öfverflyttade egare. Största delen af dessa
vederlagsgods användes till förläningar på lön och beställning, till
militien, till Fliinge stallstat, till pensioner, till förpantningar och till donationer;
men vid Carl XI:s reduktion, hvilken hvad Skåne angick
verkställdes genom en särskild så kallad Skånsk kommission isynnerhet
under åren 1687—1689, blef hvad som var reduktion underkastadt återvunnet
till Kronan.

Sedan under Carl XI:s regering krig med Danmark ånyo utbrutit
och Danskarne år 1676 infallit i Skåne, blefvo fem Skånske
adelsmän, tre bröder Thott, en Walkendorff och Owe Ramel misstänkte
för hemligt förstånd med fienden. De instämdes att möta för en kommissorialrätt
i Malmö den 17 December 1677, men hade redan förut
räddat sig genom flykten. Emellertid vid fredsslutet i Lund år 1679
återställdes de med qvarstad belagda godsen åt egarne med undantag
af Owe Ramel, hvilken icke ville underkasta sig Svenska regeringen
utan qvarstadnade i Danmark, dit han flytt. Hans ena sätesgård Beckaskog
blef indragen till Kronan såsom eu kungsgård och upptogs i indelningen
för Skånska kavalleriet- Denna gård är än i dag Kronans
egendom. En annan Skånsk adelsman Jörgen Krabbe blef genom dom
den 6 November 1677 för landsförräderi dömd till döden och arkebuserad.
Hans gods indrogs till Kronan.

Utskottet har här ofvan omnämnt Skånska reduktionens verksamhet
med afseende å Bornholms vederlagsgods. Den utsträckte sin undersökning
jemväl till de under Danska tiden uppkomna eganderättsförhållanden
och förfor ingalunda mildt. Till och med bytes- och köpegods
blefvo föremål för kommissionens granskning, i ändamål att bereda
Kronan ersättning för förmenta förluster. Kommissionen fordrade, att

32 Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19.

köpegodsens egare borde lemna upplysning om huru högt godsen blifvit
betalda. Desse åberopade å sin sida, om än icke alltid med framgång,
fredspakterna, hvilka tillförsäkrade dem ostörd besittning af hvad de
under Danska väldet egt, och förklarade sig dels icke vara pligtige att
lemna de äskade upplysningarne, dels ock icke kunna det, enär många
skriftliga handlingar förkommit och dessutom i öfverlåtelsebrefven icke
funnes utsatt hvad Kronan fått i vederlag, utan allenast att köparen
förnöjt Kronan. Här må anföras ett exempel på den stränghet, hvarmed
kommissionen vid utförande af sitt värf gick till väga. Konung Fredrik
I hade genom gåfvobref af år 1529 till Peder Lycke lagt fiskläget
i Borrebäck under sätesgården af samma namn, men detta fiskläge
indrogs till Kronan oansedt egarens erinran, att fiskläget vore beläget
på säteriets grund och att »den, som har land, han har strand». Man
är således berättigad antaga, att hvad som med laga skäl kunde återkallas
till Kronan, icke fick qvarblifva i enskild mans eg o, och dock uttalade
Generalguvernören Ascheberg, att »Kronan genom Skånska kommissionen
icke kunde vinna många bondegods.»

Det förefaller Utskottet som skulle inom få landskap i Sverige
eganderättsförhållandena vara så historiskt kända och bevittnade som
just i Skåne. Äfven om den föreslagna undersökningen af en komité icke
vore så principvidrig, som Utskottet anser den vara, torde man billigtvis
med afseende å alla de historiska data och fakta, som stå hvar och en,
som vill forska i dessa ämnen, till buds, kunna fråga hvad nytta komitéen
skulle kunna åstadkomma. Visserligen kunde dess arbete blifva af
historiskt intresse, men bevakande af detta intresse kan man tryggt
öfverlemna åt provinsens fornminnesförening eller enskilda forskare,
hvilka sätta sig såsom mål att bearbeta provinsens historia; och det
är icke för sådant ändamål, motionären framställt sitt förslag. De praktiska
resultaten, vare sig för Kronan eller för frälsebönderna, skulle,
enligt Utskottets öfvertygelse, blifva alldeles inga eller högst obetydliga.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet,
att Kammaren måtte lemna Herr Ola Jönssons ifrågavarande
motion utan vidare afseende.

Stockholm den 25 Februari 1869.

På Utskottets vägnar:

ADB. LINDHAGEN.

Herr Jöns Olsson i Qvarnbrodda har begärt få antecknadt, att
han icke öfvervarit ärendets handläggning.

:StoeJfkoi»OL? 1869. Assoeia .ions-Trydkeciat.