Andra Kammarens TiUfäUiga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1895:TfuA25 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens TiUfäUiga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.

,r.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1895, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts betänkande n:o 6, i fråga
om skrifvelse till Kongl. Majd med begäran om omarbetning
af kungörelsen den 21 oktober'' 1864 angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och sysslomän vid länens
lasarett och kurhus.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt och till andra tillfälliga
utskottets behandling hänvisad motion hemställer herr C. Wallis »att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj.:t täcktes låta verkställa omarbetning af kongl. kungörelsen
angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och sysslomän
vid länens lasarett och kurhus af den 21 oktober 1864 och att dervid
hänsyn tages till den erfarenhet, som efter 1864 vunnits, och de behof,
som uppstått med afseende på anordnandet af en tillfredsställande
lasarettsvård».

Till stöd för denna sin hemställan anför motionären ett antal
motiv. Det sista af dessa utgöres deraf, att, enligt motionären, lasarettsläkarnes
hittillsvarande pensioneringssätt är otillfredsställande. »I
5 § 3 mom. af nämnda kongl. stadgas instruktion för direktionerna
säges, att direktionen »eger att hos landstinget föreslå de pensions Bih.

tid Riksd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 24 Höft. (N:o 25). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.

belopp för återstående lifstid, som i mån af förtjenst och behof pröfva»
skäligt», och ehuru pension sällan nekats, har dock erfarenheten visat,
att landstingen ej alltid varit hågade att pensionera sina lasarettsläkare*
hvilka då ofta nödgats qvarstå i sin tjenst, ehuru de af ålder varit oförmögna
att på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden, hvarpå
åter i sista hand just de sjuke blifvit lidande. Genom införande af rättighet
till pension för läkaren skulle lasaretten tillförsäkras arbetsdugliga.
läkare och. dessa erhålla en fastare ställning med större lugn för
framtida bergning». Som emellertid ett sådant af motionären på detta
sätt förordadt införande af rättighet för lasarettsläkarne att blifva pensionerade
ej kan, så vidt utskottet ser, åstadkommas af Kongl. Maj:t
allena utan Riksdagens och eventuelt landstingens hörande, synes én
af Kongl. Maj:t verkstäld omarbetning af sagda stadga ej kunna lända
till vinnande åt det i motionen med afseende på lasarettsläkarnes pensionering
afsedda ändamålet.

Och får vid sådant förhållande utskottet hemställa,

1) att motionen hvad pensionsfrågan angår icke
må till någon kammarens åtgärd föranleda.

Detta bör dock enligt utskottets förmenande ej utgöra något hinder
för en af Kongl. Maj:t verkstäld omarbetning af nämnda stagda
i öfrigt, för så vidt densamma blifvit otidsenlig, och går utskottet nu till
en granskning af öfriga af motionären i detta hänseende anförda motiv.

Motionären visar, att till följd af mom. 12 af § 6 i nämnda stadgas
instiuktion för läkare vid länens lasarett och kurhus läkarens obduktionsskyldighet
kan förorsaka, att han har svårt att eller eventuelt icke
kan taga den tillbörliga hänsynen till de för operationers lyckliga utförande
nödvändiga antiseptiska försigtighetsmåtten, i det att läkaren
kan. blifva tvungen att, sedan han varit sysselsatt med obduktion, kanske
af i sarfebersjukdom afliden, omedelbart derefter utföra operationer,
t. ex. buksnitt, bråckoperationer in. m., som kräfva den allra strängaste
antiseptik. Utskottet håller före, att, om lasarettsläkaren strängt
efterlefver stadgans föreskrifter i detta hänseende, sådana fall, som
motionären skildrat, skola kunna förekomma med deras faror för
den opererades lif och helsa, och anser i likhet med motionären, att
i denna punkt stadgan är föråldrad och bör omarbetas så, att den
motsvarar den nuvarande kirurgiens fordringar. Då stadgan för mer
än 30 år sedan, alltså före kunskapen om antiseptiken, utgafs, var den
tidsenlig, och afsåg genom sina bestämmelser angående lasarettsläkaren»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25. 3

skyldighet att verkställa obduktioner, att förkofra hans vetenskapliga
utveckling, speciel i den då för tiden ännu för landets läkarecorps jemförelsevis
mindre bekanta pathologiska anatomin, men under nuvarande
förhållanden torde stadgan böra omarbetas i den rigtningen, att lasarettsläkaren
endast blir ålagd att utföra sådana obduktioner, som ega större
vetenskapligt intresse, eller genom hvilka en tvifvelaktig diagnos kontrolleras,
hvarigenom endast ett mindre antal lik skulle komma till
obduktion och de af obduktionerna eventuel härrörande hindren för en
effektiv antiseptik skulle väsentligen minskas till antal.

Motionären anför vidare, att, till följd deraf att i § 8 af instruktionen
för länens lasarett och kurhus föreskrifves »att obotliga ej skola intagas
utan direktionens pröfning i hvarje särskildt fall», väsentliga hinder för
en tillfredsställande sjukvård uppkomma, i det att en mängd obotliga
sjuke skulle kunna röna det största gagn af en god sjukhusvård, men
deras intagande å lasaretten genom nämnda § väsentligen försvåras,
och motionären anför exempel härpå. Utskottet anser dfenna framställning
fullt befogad och håller före, att, då ett särdeles stort antal fall
af obotliga sjukdomar äro af den art, att deras behandling å sjukhus
ej blott medför en lindring af den sjukes tillstånd, utan äfven kan
medföra ett återställande af den sjukes arbetsduglighet och förvärfsförmåga,
åtminstone för en tid och ofta i ganska väsentlig grad, ändrade
bestämmelser för dessa sjukes intagning å lasaretten äro af
nöden.

Motionären anför vidare, att »i fråga om intagning på lasarett af
barnaföderskor finnas inga föreskrifter, ehuru dylika äro alldeles nödvändiga,
för att läkaren må veta, hvilka förlossningsfall han är skyldig
vårda på lasarettet eller hvilka skola skötas i hemmen». Det synes
utskottet påtagligt, att. då förlossningsfall ej sällan förekomma, hvilka
äro af den art, att de ej, såsom det stora öfvervägandé flertalet fall,
kunna utan olägenhet i hemmen vårdas, utan med nödvändighet fordra
operativt ingripande, vid hvilket för lyckligt resultats ernående den
strängaste, i hemmen och särskildt i fattiga hem knappast uppnåeliga
antiseptik är af största vigt, vissa förlossningsfall böra å lasaretten vårdas,
och det synes utskottet påtagligt, att i lasarettsstadgan härom föreskrifter
böra införas till lasarettsläkarens ledning och efterlefnad.

Motionären anför, att »numera äro på flera sjukhus anstälda underläkare
och komma säkerligen att alltmera blifva nödvändiga för sjukvården;
dock finnas inga allmänna bestämmelser om deras ställning».
Sådana bestämmelsers införande i stadgan synes utskottet så mycket

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.

mer nödvändigt, som ej sällan för närvarande, åtminstone vid de större
lasaretten, dessa underläkare intaga en sidoordnad, så godt som sjelfständig
ställning bredvid öfverläkaren, i det åt dem en del af lasarettets
sjukvård är anförtrodd, och det under sådana förhållanden är nödvändigt,
att bestämmelser lemnas angående dessa underläkares befogenhet
och ansvar vid deras tjensteutöfning. Några bestämmelser i detta
hänseende finnas för närvarande icke, utan handla dessa läkare för
närvarande uteslutande på öfverläkarnes ansvar, hvilket synes utskottet
kräfva ändring.

Slutligen anför motionären, att ingenting i stadgan finnes bestämdt
om, huruvida lasarettsläkaren eger ersättningsrättighet eller ej för vidlyftigare
intyg i medicinska rättsfall samt för formenligt betyg för
sinnessjuk, och anser utskottet i likhet med motionären, att bestämmelser
härom i stadgan böra införas.

Till de af motionären anförda motiven för en omarbetning af
nämnda stadga, så att den må blifva tidsenlig, vill utskottet för sin del
foga följande.

I § 8 mom. 3 af instruktionen för direktionerna öfver länens lasarett
och kurhus föreskrifves, att »efter anstäld besigtning af lasarettsläkaren
skola de sjuke, i den ordning de blifvit anmälde, till vård och
skötsel å lasarettet intagas, med undantag endast för sådana, hvilka
till följd af sjukdomarnes beskaffenhet äro enligt särskilda föreskrifter
uteslutna från lasarettsvård». Sådana sjuke, angående hvilka sistnämnda
särskilda föreskrifter eg a gällande kraft, utgöras af spetelske och veneriskt
smittade, för hvilka sjuka vård är beredd å särskilda sjukhus.
Om insjuknade i andra smittosjukdomar än dessa yttras endast i § 6
mom. 9 af instruktionen för läkarne vid länens lasarett och kurhus, att
»läkarne böra, så vidt möjligt är, skilja de med smittosamma sjukdomar
behäftade från öfriga sjuke». Det synes dock, som om i lasarettsstadgan
borde införas särskilda bestämmelser, angående hvilka bland dessa öfriga
smittosjukdomar böra anses vara af den art, att i dem insjuknade ej
höra å lasarett intagas; det synes nemligen utskottet, som om åtminstone
några af dem, exempelvis kopporna, vore af den art, att knappast
sådana försigtighetsmått från läkarens sida emot deras spridning
inom lasarettet kunde vidtagas, att den insjuknades intagande å lasarettet
ej medförde allvarsam våda för öfriga å lasarettet vårdade sjuke.

I § 9 af instruktionen för direktionerna öfver länens lasarett och
kurhus stadgas, att »med venerisk smitta behäftade personer böra, uppå
skedd anmälan, genast intagas å kurhus eller kurhusafdelning å lasarett,
hvarest skola finnas vissa rum med särskildt för sådana sjuke afsedda

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:ö 26. 6''

sängar, sängkläder och öfriga sjukhuspersedlar; åliggande det direktionen
att låta tillse det nämnda patienter icke lemnas tillfälle till umgänge
med de andra». Enligt denna bestämmelse är således visserligen
stadgadt att veneriskt sjuke skola vårdas afskilda från andra sjuke,
men ingenting finnes stadgadt derom, att; prostituerade qvinnor, som
äro veneriskt sjuka, skola vårdas skilda från andra qvinnor och barn,
som, oftast alldeles oförskyldt, iråkat denna sjukdom, och utskottet anser
sig blott behöfva påpeka detta förhållande, för att behöfligheten af
ett tillägg till stadgan i detta hänseende skall inses. Den gemensamma
vården af veneriskt sjuke af så väsentligt olika kategorier medför för
dem, som oförskyldt blifvit veneriskt smittade, ej blott de största per--sonliga obehag, utan äfven ofta moraliska vådor.

I samma instruktions § 10 stadgas att »i de län, der hospital icke
finnes, skall vid länslasaretten tillfälle beredas för sådana sinnessjuke,,
hvilka enligt gällande författningar äro till intagning å hospital berättigade,
att åtnjuta vård under kortare tid, intill dess de kunna utan
olägenhet till vederbörligt hospital förflyttas». Den undantagsställning,
som härigenom beredts länslasarett, som äro belägna i län, hvilka inom
sitt område eg a hospital, synes utskottet obefogad, alldenstund hospitalens
öfverfyllnad med sjuke, då den förekommer, med nödvändighet
måste lägga hinder i vägen äfven för intagande å hospital af sinnessjuke
från sådana län, i hvilka hospital äro belägna, och böra således
lasaretten äfven i dessa län vara underkastade den bestämmelsen, att
för kortare tid mottaga sådana sinnessjuke, intill dess plats hunnit att
åt dem å hospital beredas.

Stadgandet i sista punkten af § 13 af samma instruktion, hvarigenom
medellösa personer, som tillhöra annat lasaretts distrikt, skola,
när de insjuknat inom ett främmande lasaretts distrikt, der åtnjuta
kostnadsfri lasarettsvård, synes böra undergå förändring i rigtning af
öfverensstämmelse med föreskrifterna i nu gällande fattigvårdslagstiftning,
så att lasaretten blifva berättigade att för lenmad sjukvård erhålla
ersättning.

Med anledning af det som nu anförts äfvensom af andra i stadgan
och instruktionerna förekommande brister, hemställer utskottet att
Andra Kammaren ville för sin del besluta,

2) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning
af kongl. kungörelsen angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
Bill. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 24 Haft. 2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.

vid länens lasarett och kurhus af den 21 oktober
1864 och att dervid hänsyn tages till den erfarenhet
som efter 1864 vunnits och de behof som uppstått
med afseende på anordnandet af en tillfredsställande
lasarettsvård.

Stockholm den 25 april 1895.

<» »u i ''!''•■! >’ * '' t »s ^ I.* ■ i l * j i» - * "t'' ’’ r*. j I''*,-. *;>!.<: '' • .; ’ ■« •'' • .. < V:

På utskottets vägnar:

S. J. Boethius.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normana Boktryckeri-Aktiebolag, 1894.