Andra Kammarens TiUfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20

Utlåtande 1892:Tfu120 Andra kammaren

Andra Kammarens TiUfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1892, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, angående
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning
i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan
arbetare och arbetsgivare, m. m.

I motion, väckt under n:o 196 i Andra Kammaren, har herr Ernst
Beckman, med instämmande af femton andra ledamöter af samma kammare,
föreslagit, att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte
anhålla om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga
om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgivare
samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som med anledning
häraf må synas påkallade.

Arbetarens rätt att ensam eller i förbund med andra nedlägga
arbetet — naturligtvis alltid under förutsättning, att han icke bryter
ingånget aftal och att han icke genom våld eller hot kränker andras
frihet — torde, framhåller motionären, numera vara i det närmaste
obestridd, liksom också strejken ofta är arbetarens enda medel att hindra
arbetet att sjunka i vanpris äfvensom att trygga och förbättra sin ställning.
Med häntydan på en annan inom kammaren väckt motion betonar
motionären härefter, att det uppenbarligen är en åtgärd af mindre vigt
att förekomma eller straffa viBsa missbruk i fråga om strejker, än att,
Bih. till Biktd. Prot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft. (N:o 20.) 1

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 20.

så vidt möjligt, hindra deras utbrott. Ty strejk och dess motsvarighet
från arbetsgifvarens sida, »stängning)), innebära alltid ett slags krigstillstånd,
och äfven det industriella kriget är kostsamt och ödeläggande.
Härtill kommer, att när strejken en gång utbrutit, kan den svårligen
biläggas, utan att den ena parten känner sig hafva lidit ett nederlag.
Detta alstrar för framtiden stor ömtålighet, kanske ock en bitterhet,
som glöder under askan, för att å nyo vid minsta anledning slå ut i
full låga. Särskilt måste det ligga i sakens natur, att arbetaren, i fall
han drager det kortaste strået och nödgas återtaga arbetet på de vilkor
segraren föreskrifvit, känner sitt misslyckande dubbelt tungt, just emedan
han i så många afseenden är den mera beroende.

Vid dessa förhållanden kräfver både klokhet och billighet, att strejkens
vapen tillgripes endast i yttersta nödfall och först när man på
underhandlingens väg förgäfves sökt genomdrifva sina önskemål.

Men underhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare föras med
mindre utsigt till framgång, om underhandlarne väljas först då, när
striden hotar att utbryta eller kanske redan uppflammat, och lidelserna
å ömse sidor inkräktat på den lugna besinningen. Ombuden böra derför
utses redan under fredens dagar för att stå såsom jemförelsevis opai’-tiske, när deras tjenster påkallas.

Denna uppfattning har mångenstädes i utlandet gifvit anledning till
upprättande af stående förlikning snämnder, utsedda åt arbetare och arbetsgivare,
antingen för en enskild fabrik, för ett visst yrke eller för
grupper af yrkesgrenar. Sjelfva hörnstenen för dessa nämnders verksamhet
är det medgifvande t från både arbetstagare och arbetsgivare,
att man icke å någondera sidan sätter hårdt mot hårdt, icke inlåter sig
på strejk eller stängning, innan tvistepunkterna förelagts förtroende*
männen och de inom sig behandlat frågan på gemensamt sammanträde.

Redan i denna omständighet — att stridigheterna dragas inför
förlikningsnämnden — ligger en viss garanti mot att löpa åstad i den
första uppbrusningen. Och detta betyder icke så sällan, att man icke
löper åstad alls. Man föredrager att på ett eller annat sätt ordna sina
mellanhafvanden, hellre än att kastas in i arbetsinställelsernas äfventyr
och lidanden. Ett stort antal af de strejker, som fått en för arbetarne
ogynsam utgång, skulle säkerligen aldrig utbrutit, om arbetsmarknadens
ställning varit dem tillräckligt bekant. Mången lönestrejk har börjats
under tryckta konjunkturer, livilka för tillfället fullständigt omöjliggjort
löneförhöjning. Andra hafva framkallats af ömsesidigt missförstånd,
Sådana strejker skulle mycket ofta kunnat undvikas genom gemensamma
öfverläggningar inom förlikningsnämnder, der arbetare och arbets -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.^ 3

gifvare mötas såsom jemlikar på sakkunskapens neutrala mark för att
söka undanrödja hvad som kan stå i vägen för godt samarbete.

Efter att hafva påpekat åtskilnad en mellan de förlikningsnämnder i
egentlig bemärkelse, hvarom här är fråga, och de närings- eller yrkesdomstolar,
hvilka —- såsom de fransk-belgiska »conseil de prud’hommes»
-— afdöma rättstvister mellan arbetare och arbetsgifvare -— redogör motionären
på följande sätt för de förliknings- och skiljenämndsinstitutioner,
hvilka på enskild väg eller genom statens ingripande kommit till stånd
i olika land. Han begynner med den engelska förlikningsnämnden,
hvilken utgör en sammansmältning af tvenne ursprungligen i vissa afseenden
skiljaktiga system, Mundellas och Kettles.

Dess allmänna drag äro följande:

Nämnden, hvars kostnader fördelas mellan parterna, utses för ett
visst yrke eller del af ett yrke. Den bör vara temligen talrik, tolf till
tjugu ledamöter, hälften arbetstagare, hälften arbetsgifvare, utsedde för
ett år genom val af båda parterna. Hvarje tvistighet skall först hänskjutas
till ett utskott, som undersöker saken och söker åstadkomma
förlikning. När detta icke lyckas, hänskjutes frågan till nämnden i sin
helhet. Vanligen utses . samtidigt med nämndens ledamöter en skiljeman.
Han eger att sammankalla nämnden, öfvervara dess möten, tillkalla
-vittnen och, i händelse öfverenskommelse på annat sätt ej kan träffas,
afge utslagsröst. Nämndens beslut »anses bindande» för båda parterna.
För att åt nämndens utslag i någon män bereda laga kraft, öfverlemnas
stundom åt hvarje arbetare, när han inträder i arbetet, ett exemplar af
nämndens stadgar, med erinran derom, att de äro ett för honom och
för arbetsgifvaren gällande kontrakt, och att om han eller arbetsgifvaren
icke foga sig i nämndens utslag, så anses detta såsom kontraktsbrott
och behandlas enligt stadgande i allmän lag.

För att åt nämnderna gifva fördelarne af en mera officiel karakter,
samt inom vissa gränser bereda dem möjlighet att få sina utslag exeqverade,
har engelska parlamentet antagit åtskilliga lagbestämmelser.
Lord St. Leonards Act af 1867 undandrog emellertid från nämndens
beslutanderätt »pris för arbete, hvarmed arbetaren i framtiden skall
betalas». Lagen beröfvade sig derigenom sjelf nästan all betydelse;
ty tvister om framtida löneaftal utgöra i ett stort flertal fall sj elfva
hufvudfrågan. Detta missgrepp undanröjdes genom Mundellas »Arbitration
Act» al'' 1872. Den utsträcker nämndens bemyndigande till frågor

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.

om framtida lön, arbetstid och i öfrigt till de »vilkor för arbetet, som
kunna dragas inför domstol». Om arbetsgifvare och arbetare förklarat
sig önska, att mellan dem uppkommen tvist skall slitas genom skiljedom,
äro båda parterna bundna af utslaget, i fall det inom 48 timmar
godkänts af arbetarne. Förbindelsen gäller, om icke annat uttryckligen
blifvit bestämdt, så länge det mellan parterna träffade arbetsaftal varar.
Dock kan öfverenskommelse träffas om rätt för endera kontrahenten
att efter sex dagars uppsägning lösas från de honom genom utslaget
ålagda förbindelser.

I tillämpningen synes hufvudvigten vid dessa nämnders verksamhet,
såsom sig bör, läggas på förlikningen (conciliation). Som man ser, förutsätta
de dock, när nämnden icke lyckas att genom vänlig öfverenskommelse
undanrödja tvisteämnet eller bilägga stridigheten, frågans afgörande
genom skiljedom (arbitration). De kallas också vanligen: förliknings-
och skiljenämnder.

I Nordamerikas Förenta stater har lagstiftningen i detta ämne till
större delen framkallats af de stora industriella stridigheterna i början
af 1880-talet. De genom lagar i åtskilliga af de mest betydande staterna
skapade förliknings- och skiljenämnder äro dels stotmämnder, hvilkas
jurisdiktion sträcker sig öfver en hel stat, dels lokala nämnder för
mindre områden.

För att gifva en antydan om de lokala nämndernas anordning, må
här med några ord redogöras för lagen i Pennsylvania (af år 1883).
Lagen gäller närmast jern-, stål-, väfnads-, glas- och stenkolsindustrierna.
Vederbörande distriktsdomare eger att meddela förordnande åt
skiljenämnd, så snart begäran om dess inrättande framställes af minst
50 arbetare och 5 eller flere arbetsgifvare med minst 10 arbetare hvardera.
Bisittarne skola utgöra minst fyra, hälften arbetare, hälften arbetsgifvare.
De väljas för ett år i sänder. En särskild skiljeman väljes
samfäldt af arbetare och arbetsgifvare. Han inträder först i händelse
det befinnes omöjligt för domstolen att efter tre sessioner enas om ett
utslag. Han är edsvuren och eger att inom 10 dagar fälla den slutliga
domen. Vittnen höras på ed både af nämndens bland bisittarne valde
ordförande och af skiljemannen. — En förlikningsbyrå, bestående af ett
utskott, valdt bland domstolens ledamöter, skall i första hand pröfva
hvarje fråga. Om byrån är enhällig, kan den utan vidare afgöra saken.
I annat fall måste målet liänskjutas till nämnden i fullsutten rätt. — Kostnaderna
bestridas genom frivilliga bidrag. Men ljus, bränsle och nyttjanderätten
till lokal och möbler skola bestås af kommunen eller distriktet.
— Alla frågor, som gemensamt beröra arbetares och arbetsgifvares in -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20. 5

tressen — äfven löneskala med tillämpning1 för framtiden — kunna
dragas under skiljenämndens värjo.

De s. k. statsnämnderna upptaga dels omedelbart mål till afgörande,
i fall parterna sådant önska, dels mottaga de vädjemål från lokala
nämnder.

I staten New-York föreskrifver lagen, att bland nämndens tre
medlemmar, hvilka utnämnas af guvernören, en skall tillhöra det politiska
parti, som vid senaste guvernörsval afgaf de flesta rösterna, en
skall tillhöra det parti, som då var närmast i röstetal, och den tredje
skall tillhöra någon inom staten befintlig arbetareorganisation

I Massachusetts utses nämndens tre medlemmar af guvernören.
En medlem skall vara representant för arbetsgifvare, en skall tillhöra
en arbetareorganisation. Den tredje utses efter förslag af de båda andra;
om de icke inom 30 dagar enas i sitt val, nämnes äfven han omedelbart
af guvernören.

Statsnämnden eger äfven att på eget initiativ uppträda såsom medlare.
Så stadgas exempelvis i New-Yorks lag, att, när helst strejk eller
stängning någonstädes inom staten eger rum eller synes vara förestående,
skall nämnden så vidt möjligt begifva sig till platsen, träda i
beröring med båda parterna samt söka genom sin bemedling åstadkomma
vänlig uppgörelse.

Rörande resultatet af lagstiftningens ingripande på här ifrågavarande
område — anmärker motionären vidare —- föreligga från olika
håll ganska olika uppgifter. Det vill s}mas, som om omdömena icke
sällan färgades af bedömarens större eller mindre benägenhet att erkänna
lagstiftningen såsom ett lämpligt och berättigadt medel vid lösningen
af sådana ekonomiska stridigheter, som här åsyftas. Betecknande
är emellertid de talrika röster, som ur arbetarnes läger höjas
till förmån för lagfästa förliknings- och skiljenämnder. Synnerligen
tungt vägande synes mig ock det betänkande, som nyligen till engelska
parlamentet ingifvits af den kongl. kommission, som med anledning af
de stora australiska strejkerna tillsattes i New-South-Wales 25 november
1890.

Denna kommission »tlie Royal Commission on Strikes, New South
Wales», som insamlat ett ofantligt material af uppgifter och uttalanden
från tre verldsdel»^ erkänner visserligen, att olika uppfattningar råda
äfven bland de sakkunnige, men förordar dock obetingadt en af staten

6 Andra Kammarens Tillfälliga UtsTiotts fN:o 1) Utlåtande N:o 20.

ordnad förlikning och skiljedom, fotad både på lokala nämnder och på
en statsnämnd.

Hvad särskildt den senare beträffar, yttrar kommissionen: »vida
öfvervägande vittnesbörd framhålla med bestämdhet, att tillvaron af en
sådan statsnämnd för förlikning skulle öfva en helsosam och lugnande
verkan. En sådan institution, beklädd med statens myndighet, skulle
inför allmänheten stå såsom en alltid och utan uppskof tillgänglig medlare,
och allmänna opinionen skulle vända sig mot dem, som — derest
det icke skedde på särdeles goda grunder — vägrade att begagna sig
af dess bemedling.»

Hänvändandet till statsnämnden anser kommissionen böra vara frivilligt.
Dock skall, om endera parten önskar draga saken inför nämnden,
den andra vara tvungen att härtill gifva sitt medgifvande eller
ock nödgas underkasta sig, att målet af nämnden afgöres utan dess
hörande.

I fråga om domens bringande till verkställighet anser kommissionen,
i strid med många af de inför henne inkallade vittnen, att tvångsexekution
icke bör ifrågakomma. Den skulle svårligen kunna låta sig
genomföra och skulle i de flesta fall vara obehöflig. Naturligtvis kan
man icke tvinga en arbetare att utöfver den tid, för hvilken han möjligen
har kontraktsenligt bundit sig, fortfara att arbeta för en viss lön.
Lika litet kan en arbetsgivare tvingas att fortfara med sin fabrikation,
om han finner det för sig fördelaktigare att upphöra med densamma.
Deremot är det, anser kommissionen, allt skäl att antaga, »att i( det
långt större flertalet fall skiljemännens utslag skall bringa tvistigheten
till ett slut, och då vore det icke lämpligt att för undantagsfallens skull
införa den motbjudande principen af legalt tvång». Önska deremot de
tvistande sjelfva att ställa sig under tvång, så kan detta ske genom på
förhand afslutad kontraktsenlig öfverenskommelse.

Motionären yttrar till sist:

Redan af de kortfattade antydningar, som i det föregående blifvit
gjorda, framgår, huru många och ömtåliga frågor lagstiftaren måste för
sig uppställa, om han vill åt förlikningstanken gifva lagens stöd och
myndighet. Sådana frågor äro exempelvis: Bör lagen påbjuda eller
endast erkänna och reglera förliknings- och skiljenämnder? Bör jemte
lokala nämnder äfven en statsnämnd, till hvilken vad kan ske, inrättas?
Bör nämnden i sin helhet utses förr än tvist uppkommit eller kompletteras
först då stridigheter utbrutit eller hota att utbryta? På hvad sätt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-.o 20. 7

skola ledamöterna utses? I hvad utsträckning bör nämndens utslag ega
laga bindande kraft? o. s. v.

Det synes mig vara alldeles uppenbart, att en utveckling af förlikningstanken
skulle vara af ovärderlig nytta för lösningen af de tvistefrågor,
som numera äfven uppröra vårt samhälle. Lyckligtvis hafva hittills
i stort sedt vårt lands arbetare och arbetsgifvare, äfven då meningsskiljaktigheter
rådt, uppträdt med erkännansvärd sans och matta.
Ur alla synpunkter är det dock rigtigast att icke försumma något, som
synes egnadt att undanrödja orsakerna att tillita strejkens eller stängningens
tveeggade vapen. De senaste månadernas erfarenheter hafva
ytterligare erinrat samhället härom, likasom de ock visat, att arbetarne
äfven hos oss börjat inse, att genom skiljemän en utväg ur striderna
skulle kunna vinnas. Må hända hade de i denna rigtning gjorda försök
utfallit lyckligare, om en stående nämnd funnits, som kunnat erbjuda
sin bemedling, innan upphetsningen försvårat fredlig uppgörelse.

Jag är således lifligt öfvertygad, att samhället begår en försummelse,
som i framtiden kan komma att hämna sig, om man icke noggrant
undersöker i hvad omfång och på hvad sätt lagstiftningen må
kunna främja, att förlikning och skiljedom äfven här i landet användes
till afvärjande af arbetsinställelser med deras lidanden och förluster. Å
andra sidan synes det mig alldeles klart, att en så omfattande och svårlöst
frågas utredning svårligen kan ske annat än genom medel, som
endast stå regeringen till buds.

Såsom af motionens innehåll framgår, har utskottet icke att befatta
sig med den äfvenledes högst beaktansvärda s. k. näring sdomstolen,
hvilken institution finnes i åtskilliga land och är en af arbetsgifvare
och arbetare sammansatt specialdomstol, egande till uppgift att med
laga kraft afdöma rättstvister mellan arbetsgifvare och arbetare, d. v. s.
väsentligen mål rörande kränkning eller olika tydning af redan ingångna
arbetsaftal. Motionen berör endast s. k. förliknings- och skiljenämnder,
hvilka hafva till mål att söka åvägabringa öfverenskommelse i godo
och i sista hand afkunna skiljedom, med eller utan åliggande för parterna
att rätta sig derefter, i intressetvister mellan arbetsgifvare och
arbetare, d. v. s. väsentligen tvister rörande arbetslön, arbetstid och
arbetssätt, personlig behandling och andra ämnen, som kunna göras
till föremål för aftal för framtiden.

8 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.

Till den redogörelse, motionären lemnat för förliknings- och skiljenämnder
i England och Förenta staterna, vill utskottet endast lägga
några kortfattade uppgifter om den lagstiftning, rörande dylika nämnder,
som på de senare åren tillkommit i Belgien och Tyskland.

Genom lag af 16 augusti 1887 bestämdes i Belgien, att »på hvarje
ort, der det visar sig ändamålsenligt», skall inrättas ett Industri- och
arbetsråd (Conseil de lTndustrie et du travail). Det väljes på samma
sätt som näringsdomstolen (Conseil de prud’hommes), består till lika
antal af arbetsgivare och arbetare, fördelas på så många sektioner,
som inom orten finnas industrigrenar, hvilka förena i sig nödiga element
för en verksam representation i rådet, och har till uppgift att »rådgöra
om arbetsgifvarnes och arbetarnes gemensamma intressen, förebygga
uppstående tvistigheter och, der så nödigt är, slita dem».

De näringsdomstolar (Gewerbegerichte), hvilka genom lagen af den
29 juli 1890 organiserats i Tyskland, och hvilka hafva till hufvuduppgift
att afdöma rättstvister mellan arbetsgivare och arbetare, kunna äfven
vid förekommande fall verka som förliknings- och skiljenämnder vid
intressetvister mellan nämnda slags parter. Dessa näringsdomstolar
upprättas i regeln genom beslut af vederbörande kommunala myndigheter,
kunna bestå af en eller flera afdelningar eller kamrar, och utöfva
sin verksamhet inom ett utstakadt område af en eller flere kommuner.
De bestå dels af en ordförande jemte hans ställföreträdare,
hvilka ej få vara arbetsgivare eller arbetare, och hvilka tillsättas af
magistraten eller, der sådan saknas, af kommunalrepresentationen, och
dels af minst fyra bisittare, af hvilka två böra vara arbetsgivare och
två arbetare. Den förra hälften af desse bisittare utses af arbetsgifvarne
och den senare af arbetarne genom omedelbart val med slutna sedlar.
Valrätt eger hvarje man, som fylt 25 år och minst ett år varit bosatt
eller haft sin sysselsättning inom domstolens område. Valbar åter är
den, som fylt 30 år och minst två år varit bosatt eller haft sin sysselsättning
inom området.

Derest arbetsgivare och arbetare, hvilka ej kunna förlikas om lön,
arbetstid eller annan omständighet, tillhörande arbetsaftalet för framtiden,
vända sig till denna domstol, begärande hans utslag, samt å
ömse sidor utse ombud att deltaga i förhandlingarna, eger domstolen
att upptaga ett sådant ärende till behandling och förstärker sig i sådant
fall med af ordföranden tillkallade sakkunnige förtroendemän. Som
förlikningsnämnd har domstolen då först och främst att undersöka och
fastställa sakförhållandena, vidare att söka i godo förlika båda parterna
samt, derest det misslyckas, fälla utslag. Stå härvid bisittare och för -

Andra Kammarens Tillfälliga UtsTcotts (N.-o 1) Utlåtande N:o 20. 9

troendemän å båda sidorna mangrant emot hvarandra, kan ordföranden
nedlägga sin röst och tillkännagifva, att skiljedom ej kunnat komma
till stånd. Inom en viss tid efter det utslag fälts, skola parterna gifva
till känna, om de åtnöjas med utslaget eller ej. Under alla förhållanden
skall emellertid utslaget offentligen kungöras, och derest skiljedom ej
kunnat fällas eller öfverenskommelse på grund af utslaget icke bragts
till stånd, skall äfven detta tillkännagifvas.

Hvad vårt land vidkommer, väckte vid 1887 års januari-riksdag och
sedermera vid maj-riksdagen samma år herr Richard Gustafsson motion
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, »att uppdrag gifves åt
arbetareförsäkringskomitén, att komitén, efter att i denna sak hafva inhemta!
de åsigter och önskningar i ämnet, som hysas af de svenske
arbetarnes fackföreningar och befintliga föreningar af arbetsgivare,
måtte utarbeta förslag till inrättande- af lagstadgade skiljedomstolar
mellan arbetare och arbetsgivare».

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott gaf vid den senare riksdagen
i utlåtande n:o 13 eu sakrik utredning af den utländska erfarenheten
i ämnet och uttalade sin lifliga sympati för motionens syfte, men
afstyrkte likväl bifall till den samma, hufvudsakligen på de grunder, dels
att skiljedomstolar i fråga om arbetstvister visat sig i utlandet hafva
tvifvelaktig framgång, der de ej uppstått på frivillig väg och såsom
frukt af det å ömse sidor kända fredsbehofvet efter långvariga strider
mellan arbetsgifvare och arbetare, dels att inhemska erfarenheter, som
visade, att i vårt land rådde något behof eller någon allmän mening
till förmån för skiljedom, nästan helt och hållet saknades.

Kammaren biföll den 30 juni utan diskussion och votering utskottets
afstyrkande hemställan.

Sedan år 1886 är förlikning genom skiljedom af tvister mellan arbetsgifvare
och arbetare upptagen på de allmänna svenska arbetaremötenas
program, liksom samma önskemål äfven lärer vara inryckt i
flera fackföreningars program och stadgar.

Åtskilliga fall hafva också i vårt land förekommit, då arbetstvister
blifvit förlikta genom tillfälliga skiljenämnder eller kompromisser. Utskottet
vill i sådant hänseende påminna om den s. k. Inedalsstrejken
på våren 1884, den första stora Norbergsstrejken på våren 1891 och
den ungefär samtidiga brädgårdsarbetarestrejken i Gefle. Å andra sidan
Bill. till Rfkud. Prot. 1802. 8 Rami. 2 Afd. 2 Band. 10 Haft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.

erbjuder skräddarestrejken i hufvudstaden vid samma tid ett exempel på
felslagna underhandlingar mellan båda parterna om tvistefrågans hänskjutande
till skiljenämnd.

Inom måleriyrket i hufvudstaden tillsattes för två år sedan en ständig
skiljenämnd, sammansatt af arbetsgivare och arbetare, hvilken dock
åter upphört utan att hafva vunnit något resultat, i det att vissa uppståndna
tvistigheter inom yrket gingo densamma förbi.

Utskottet underskattar ingalunda betydelsen af de skäl, som framställas
mot ett statens ingripande på detta område och som föranledde
kammaren att år 1887 afslå en liknande hemställan. Förliknings- och
skiljedomsväsendets framgång i fråga om tvister mellan arbetsgivare
och arbetare har nemligen visat sig i ej ringa mån bero derpå, att
vunnen erfarenhet om hvad man kan kaka det industriella inbördeskrigets
oro, förluster och umbäranden alstrat benägenhet hos båda parterna
att föredraga eu fredlig uppgörelse af tvistefrågorna, äfven om
man för den skull måste anlita medling af utomstående opartiske och
underkasta sig deras utslag. Innan i England marken var beredd för
denna inrättning, hade man inhöstat en vida längre och känbarare erfarenhet
om önskvärdheten deraf än hos oss ännu är fallet. Men å andra
sidan har äfven vårt land under de senare åren på flerahanda sätt påmints
om menligheten af att sakna en institution, hvilken skulle kunna
i rätt tid och med nödig auktoritet verka för en fredlig lösning af uppkomna
arbetstvister. Behofvet häraf har särskilt tagit sig uttryck i
de ofvan omnämnda kompromisserna. Tillika är att märka, att hvarje
särskildt land för sig ju ej behöfver genomgå den långa utveckling,
som plägar gifva upphof och rotfäste åt en ny institution eller sed.
Det ena landet gör sig med framgång till godo det andras inrättningar
efter en jemförelsevis kort erfarenhet om deras behöflighet, liksom ock
de åskådningar, hvarpå de hvila, sprida sig och vinna insteg med ibland
öfverraskande snabbhet.

Man har icke rätt att vänta, att ständiga förliknings- och skiljenämnder
skulle åtminstone ännu på en tid i vårt land arbeta lika väl
och med samma framgång som de engelska, liksom deras inrättande
efter samma system som de senare ej är tänkbart, så länge hos oss
saknas den engelska industriens stora organisationer af arbetsgivare
och arbetare. Men å andra sidan låter sig svårligen bestridas, att

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20. 11

många arbetstvister skulle uppgöras i godo, derest på olika orter i
landet funnes dylika nämnder, upprättade på det för närvarande sannolikt
enda möjliga sättet, eller genom det allmännas försorg, till hvilka
parterna kunde vädja vare sig innan tvisten ledt till brytning eller ock
sedermera. Framför en för tillfället tillsatt kompromissnämnd har den
ständiga förlikningsnämnden de fördelarne att genast vara till hands
och att kunna se mera opartiskt på förhållandena än de ombud för
båda parterna, som insättas i kompromissnämnden. I det förlikningsoch
skiljenämnden tillsättes genom det allmännas, vare sig statens
eller kommunens, försorg, förfogar den också öfver den största möjliga
samhälleliga auktoritet, medan öfriga förutsättningar för framgången af
dess verksamhet ligga i ett ändamålsenligt sätt för val af bisittare,
hvilket gifver den nödigt anseende för opartiskhet, och i lämpliga
anordningar för betryggande åt dess förhandlingar af tillräcklig sakkunskap,
hvilket sker dels genom nämndens fördelning på afdelningar,
hvardera omfattande sin hufvudgren af ortens näringsliv och dels genom
tillkallande af förtroendemän för hvarje särskildt fall. Om endera
parten önskar hänskjuta tvisten till en sådan nämnd, skall den andra
i regeln hafva svårt att finna rimlig anledning att neka, utan får
redan derigenom orätt inför allmänna meningen. Om åter parterna
hänskjuta sin sak till nämnden, men utan att förbinda sig att åtlyda
nämndens blifvande utslag, skall redan genom nämndens opartiska utredning
och fullständiga undersökning af sakförhållandena ett vidsträckt
fält vara öppnadt för förlikning, och om denna ej lyckas, eger nämndens
skiljedom en auktoritet och en inverkan på allmänna meningen,
som böra öfva betydlig påtryckning på de motspänstige.

Ett hufvudskål för att göra inrättandet af förliknings- och skiljenämnder
till en allmän angelägenhet ligger ock i det stora intresse,
samhället eger af, att upplågandet af dylika strider i möjligaste mån
förebyggas, i det de återverka menligt ej blott på den yrkesgren,
inom hvilken de ega rum, utan på större eller mindre delar af näringslifvet
i dess helhet, jemte det att de städse utgöra en fara för den
allmänna ordningen. Genom att inskränka lagstiftningen i ämnet till
gemensamma bestämmelser, rörande sättet för sådana nämnders inrättande,
deras sammansättning och befogenhet, men lemna åt de olika
orternas fria skön att upprätta dem, vinner man ock någon trygghet
för, att förliknings- och skiljenämnder ej komme till stånd på platser,
der ingen förutsättning funnes för deras tillvaro eller för framgången
af deras verksamhet.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-.o 20.

På grund af det anförda får utskottet, i enlighet med motionärens
förslag, hemställa,

att kammaren för sin del besluter, det Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning
rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om
förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och
arbetsgivare samt om framläggande för Riksdagen af
de förslag, som med anledning häraf må synas påkallade.

Stockholm den 25 april 1892.

På utskottets vägnar:
EMIL HAMMARLUND.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.