Andra Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1896:Tfu47 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1896, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion om inskränkning i den Konungens
befallningshafvande tillkommande rätt att vid rekryterings-
och remontering sförrättning förelägga viten.

1 eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 220, som blifvit till
utskottet remitterad, anför herr O. Walter:

»Uti nu gällande landshöfdingeinstruktion af den 10 november 1855
stadgas i § 10, bland annat, som följer: — — — — — —

— — ägande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, för handhafvande

häraf, uti sådana fall, der ansvar icke är i lag bestämdt, stadga erforderliga
viten’. — Sådant stadgande af vite kan ifrågakomma t, ex. vid icke fullgjord
rekrytering och remontering, om rotehållare har den oturen att
upprepade gånger få uppvisad rekryt och remont kasserad, och kan han
vid sådant fall ådömas ända till 400 kronors böter.»

Motionären anmärker, att genom nämnda stadgande lagts i Konungens
befallningshafvandes händer eu makt att på rent administrativ väg pliktfälla
rotehållare, för hvilken makt endast maktutöfvarens egen rättskänsla
kunde sätta några gränser, och som alltid, der den rent godtyckligt, och
utan ledning af sådan rättskänsla utöfvades, kunde leda till svåra följder.
Frågan om länsstyrelsernas administrativa domsrätt hade varit föremål för
mycket olika, meningar. Utan att nu inlåta sig närmare på denna fråga,
ville dock motionären fastslå, att omförmälda domsrätt, äfven om den i
sådana fall, hvarom här vore fråga, finge anses vara af behofvet påkallad,
likväl borde inskränkas inom rimliga och mindre sväfvande gränser, så att
Bih. till Riksd. Prof. lHM. K Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. (N:o 7). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 7.

det ej helt och hållet berodde på den döraandes godtycke att förelägga
viten till huru höga belopp som helst. Orätt vore att påstå, att denna
makt i allmänhet utöfvades på ett godtyckligt sätt; men, liksom hvarje
envälde, förledde den till missbruk, hvilka iättare skulle undvikas, om
makten vore i lag och författningar begränsad, och den vore så mycket
mera förhatlig, som många menniskors väl eller ve sålunda kunde göras
beroende af en enda mans godtycke eller tillfälliga sinnesstämning.

»Billigheten», yttrar motionären vidare, »synes fordra, att då den eller
de, som rekryterings- och remonteringsskyldigheten åligger, uppställa sådan
rekryt eller remont, som uppfyller de allmänna vilkoren för antaglighet,
sådana de återfinnas i kong!, kungörelsen angående generalmönstring af
den 1 april 1887, jemförd med tjenstgöringsreglementet den 12 april 1889,
så böra de ock vara från all vitespåföljd fritagna.» Det inträffade understundom,
att uppvisad rekryt eller remont, som uppfylde alla i ofvannämnda
förordningar stadgade vilkor, detta oaktadt blefve kasserad. Att
så skedde, kunde vara i sin ordning, för så vidt de militära myndigheterna
egde giltiga skäl att förklara rekryten eller remonten till krigstjenst oduglig.
»Men», fortsätter motionären, »hvad som strängt bör fasthållas, det är, att
i ett sådant fall de rekryterings- och remonteringsskyldige må anses hafva
uppfylt allan rättfärdighet och oklanderligt fullgjort sitt åliggande att
ställa rekryt och remont. Icke förty kan det hända, och händer understundom
äfven, att de, icke en utan flere gånger, vid slika tillfällen pliktfällas,
ehuru de infinna sig vid utsatta mötena och uppvisa rekryt eller
remont. Att vid sådant förhållande blifva bötfäld kan ej vara rätt och
billigt.»

På nu anförda skäl föreslår motionären, »att Riksdagen ville i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte utfärda sådana föreskrifter, hvarigenom
till § 10 i nu gällande landshöfdingeinstruktion och andra stadganden,
som hithöra och möjligen behöfva ändras, fogas tillägg af innehåll,
att rekryterings- och remonteringsskyldige, som med vederbörliga betyg af
legitimerad läkare och veterinär kunna styrka, att af dem uppvisade rekryt
och remont uppfylla de allmänna vilkoren för antaglighet, icke må för
bristande rekrytering och remontering pliktfällas».

Den af motionären åberopade § 10 i landshöfdingeinstruktionen är,
fullständigt återgifven, af följande lydelse:

»Kongl. Maj:ts befallningshafvande utöfvar högsta polismyndigheten
i länet och bör derföre hafva omsorgsfull vårdnad derå, att allmän ordning

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlutande N:o 7.

och säkerhet upprätthållas, samt, i händelse häremot brytes, vidtaga erforderliga
åtgärder, äfvensom i (ifrigt tillse, att begångna brott blifva i
laga ordning beifrade; elände Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, för
handhafvande häraf, uti sådana fall, der ansvar icke är i lag bestämdt,
stadga erforderliga, viten.-»

Detta stadgande anvisar sålunda åt Konungens befallningshafvande
en särskild uppgift, nemligen att utöfva högsta polismyndigheten i länet,
samt bemyndigar honom att för sådant ändamål i vissa fall utfärda vitesbestämmelser.
Den rätt att vid rekryterings- och remonteringsförrättningar
förelägga viten, som likaledes tillkommer Konungens befallningshafvande,
kan derför, efter utskottets uppfattning, icke härledas från det nyss anförda
stadgandet i landshöfdingeinstruktionen; den grundar sig på gällande
författningar rörande rekrytering och remontering (kongl. cirkulärbrefvet
den 17 november 1800 m.fl.). Under sådana förhållanden lärer en ändring
i — eller ett tillägg till — § 10 i landshöfdingeinstruktionen ej kunna af
motionärens nu gjorda framställning motiveras.

Hvad härefter angår beloppet af de viten, som må vid rekryteringseller
remonteringsförrättningar bestämmas, anser utskottet den af motionären
ifrågasatta begränsningen icke vara lämplig eller af behofvet påkallad.
Det kan för eu rust- eller rotehållare vara förenadt med ekonomisk fördel
att så länge som möjligt låta vakansen fortfara. Denna ekonomiska fördel
måste helt naturligt vexla allt efter förhållandena inom olika orter och
kan för öfrigt vara beroende äfven af tillfälliga konjunkturer. A andra
sidan bör vitet kunna så afpassas, att det fullständigt uppväger nämnda
fördel och förraår öfvervinna den tredska, som tilläfventyrs gör sig gällande.
Att under sådana förhållanden fastställa ett maximibelopp, som vid
vitets bestämmande ej finge öfverskridas, vore efter utskottets mening icke
välbetänkt. Och om en rust- eller rotehållare anser ett honom förelagdt
vite vara för högt tilltaget, står det honom öppet att öfver beslutet anföra
besvär. — Utskottet har således ej kunnat ansluta sig till den åsigt, som
motionären i denna del uttalat, och vill för öfrigt erinra, att någon direkt
hemställan om vitets begränsning icke förekommer i motionärens »kläm».

Motionens hufvudsyfte synes vara att utverka eu sådan ändring i
nu gällande bestämmelser, att, när rust- eller rotehållare framvisat rekryt
eller remont, som uppfyller »de allmänna vilkoren för antaglighet», han
icke, äfven om rekryten eller rernonten af andra skäl kasseras, må kunna
för bristande rekrytering eller remontering pliktfällas.

De allmänna vilkor, på Indika motionären bär hänsyfta)’, torde vara
dels den i § 8 i kongl. kungörelsen deri 1 april 1887 intagna bestämmelsen,
att »såsom rekryt vid indelt regemente eller corps må endast den

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 7.

godkännas, som eger god frejd och kroppsstyrka, är utan lyten, fel och
bräckligheter, ej under 17 och öfver 25 år samt har en längd af minst
165 cm.», och dels det i § 13 af nämnda kungörelse införda samt jemväl
i tjenstgöringsreglementet för armén förekommande stadgandet, att »remont
skall, för att kunna till stamhäst vid indelt truppförband antagas, vara
stark, frisk, utan fel eller synliga åkommor, emellan 4 och 8 år gammal
samt, oskodd, icke under 139 cm. eller öfver 146 cm. hög bakom sadeln».

Det är påtagligt, att vid sidan af dessa allmänna bestämmelser måste
uppställas en del andra, mera speciella vilkor för antagning, hvilka ej
heller kunna eftergifvas. Till rekryt kan ej gerna antagas en person,
hvilken är känd såsom oärlig, begifven på dryckenskap eller eljest opålitlig;
och lika lätt inses, att hvarje häst, som uppfyller de i § 13 stadgade allmänna
vilkoren, ej derför lämpar sig för krigsbruk. Om nu en rust- eller
rotehållare framvisar en rekryt eller remont, som motsvarar de allmänna
vilkoren, men ändock är till krigstjenst uppenbart oduglig, skulle han efter
motionärens förslag vara fredad från vitespåföljd, till och med der omständigheterna
tydligt gåfve vid handen, att han icke handlat i god tro.
En sådan lagändring skulle medföra den verkan, att en tredskande rusteller
rotehållare kunde, utan synnerligt besvär, saklöst undandraga sig sin
skyldighet i berörda hänseende. — Att, å andra sidan, en person pliktfälla,
ehuru han visar sig hafva fullgjort allt hvad på honom ankommit
för att uppfylla nämnda åliggande, anser naturligtvis utskottet vara obilligt;
men utskottet har svårt att tro, att med tillämpning af nu gällande
bestämmelser något dylikt kan ifrågakomma; och om undantagsvis ett eller
annat sådant fall förekommit, har den bötfälde ej saknat utvägar att blifva
från böterna befriad. X alla händelser föreligga, enligt utskottets åsigt, ej
tillräckliga skäl för aflåtande af den skrifvelse, som i motionen föreslagits.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att herr O. Walters ifrågavarande motion icke må
till någon kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1896.

På utskottets vägnar: .

T. ZETTERSTRAND.

♦

Stockholm 1896. Kangl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.