Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1895:Tfu127 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27.

Sfs© 27.

.1 .. I - , : A" ,) :.>! jl .1;

Ank. till Rikad. kansli den BO april 1895, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående inrättande af en pensionsinrättning för rikets
presterskap.

I motionen n:o 95 inom Andra Kammaren har herr O. W. Redelius, Motionen.
med hvilken herr L. Dahlstedt instämt, hemstält, »att Riksdagen behagade
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t låta utreda, huruvida tillräckliga medel för en pensionsinrättning åt
rikets presterskap kunna åstadkommas utan statsverkets betungande, eller
om bidrag af staten är för ändamålet erforderligt, samt derefter till
Riksdagen göra den framställning, hvartill omständigheterna kunna
föranleda.»

Då motiveringen för nu anförda yrkande är särdeles kortfattad, torde
den här kunna återgifvas i sin helhet. Den lyder som följer:

»Då prester af ålder och sjukdom blifvit oförmögne att vidare förvalta
sina embeten, behöfva de afgå med pension af lika goda skäl, på
grund af hvilka statens öfrige tjensteman erhålla pensioner. Från skilda
håll har detta behof blifvit erkändt och framhållet. Att detta oaktadt
ingen pensionsinrättning för prester kommit till stånd, torde hafva sin
Bill. tiU Riksd. Prot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft. (N:o 27.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27.

orsak i sådan obenägenhet för saken, som uttalades i Riksdagens statsutskotts
utlåtande och Andra Kammarens diskussion i ämnet under 1870
års riksdag. Dock synes mig nämnda obenägenhet kunna undanrödjas, i
synnerhet om sådan pensionsinrättning kunde åvägabringas utan statsverkets
betungande. Erforderliga medel kunna möjligen beredas, i händelse
man vill anlita följande tänkbara inkomstkällor:

1. Arliga bidrag af presterna sjelfva;

2. Ett års behållen inkomst af alla presterliga lägenheter;

8. Behållna afkastningen af de ecklesiastika boställsskogarne utöfver
boställshafvarnes andel;

4. De ecklesiastika boställenas skogsfond;

5. Presterskapets löneregleringsfond;

6. Biskoparnes löneregleringsfond — åtminstone hvad angår biskoparnes
pensionering —;

7. Presterskapets fattig- och emeritikassor;

8. Andra möjliga tillgångar.

Utredning erfordras dock, om och i hvad grad nämnda inkomstkällor
kunna lemna för ändamålet tillräckliga medel, eller huruvida det
kan vara nödvändigt att anlita staten om hjelp.»

Frågan om bildande af en pensionsinrättning för prester är långt
ifrån ny. Den har under nu gällande representationsskick förekommit i
Riksdagen år 1867 och i kyrkomötet icke mindre än fem gånger, nemligen
1868, 1878, 1883, 1888 och 1893. En redogörelse för den behandling,
frågan dervid rönt, är tvifvelsutan af vigt för motionens bedömande.

Ärendets före- Vid 1867 års riksdag väcktes i Andra Kammaren af representanten

9aiinghinmf''^ör sta^en Upsala, professor S. Ribbing, motion om skrifvelse till Konungen
Riksdagen, med begäran om tillsättande af en komité »med uppdrag att utarbeta
förslag till inrättande af pensioner för ålderstigne eller permanent §juke
prester». Komitén skulle derjemte »afgifva yttrande och uppgöra nödiga
beräkningar med afseende på för ändamålet behöfliga medel». Motionen var
egentligen ett upprepande af en af samme motionär redan under den gamla

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27. 3

ståndstiden väckt motion, hvilken emellertid blifvit undanskjuten, hufvudsakligen
på grund deraf, att man funnit svårigheterna med anskaffande
af nödiga penningmedel allt för stora. Det tillfälliga utskott, som vid
1867 års riksdag behandlade ärendet, ansåg frågan behjertansvärd, men
framhöll såsom ett bland hufvudskälen för sitt afstyrkande utlåtande, att
det vore önskvärdt, att saken på kyrkomötet erhölle »den första förberedande
behandlingen», innan den komme till Riksdagen. Andra Kammaren
stannade utan diskussion vid samma mening.

Inom Riksdagen har denna angelägenhet sedermera icke varit föremål
för behandling, ty 1870 års Kiksdag hade ej att handlägga frågan
om en allmän pensionering af prester, utan blott ett af Kongl. Maj:t i
ett enstaka fall begärdt pensionsanslag, nemligen till erkebiskop II. Reuterdahl,
hvilken önskade taga afsked. Statsutskottets mera i förbigående
uttryckta uppfattning, att »pensionering af prester icke bör af Riksdagen
medgifvas», torde derför knappast ega den tillämpning, som motionären,
herr Redelius, vill göra gällande, och den i Andra Kammaren
förda diskussionen tyckes än mindre gifva stöd för hans uppfattning
härutinnan.

Deremot har, såsom ofvan påpekats, kyrkomötet desto oftare syssel- Frågans oden
satt sig med pensioneringsfrågan. Herr S. Ribbing väckte vid 1868 års m0™nöte[l°
kyrkomöte motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående »behofvet och
nödvändigheten att bilda en pensionsfond för prester», hvarvid särskild!
framhölls, att »hvarje ordinarie presterlig befattning en gång vid innehafvarens
afgång under ett år borde stå ledig och nettobehållningen af
de med densamma förenade inkomster till fondens bildande användas».

Denna framställning vardt af tillfälliga utskottet n:o 1 i hufvudsak tillstyrkt
och af kyrkomötet gillad, dock i fråga om det s. k. vakansåret
först efter votering, hvarvid 25 röstade för, men 24 mot detsamma. En
af lektor J. Widén i Hernösand väckt motion vardt deremot afslagen.

I denna hemstäldes, att pensioneringen skulle på det sätt åvägabringas, att
»prester erhölle rätt att vid 65 års ålder och efter 35 tjenstår taga afsked
med bibehållande af halfva lönen vid alla de lägenheter, der hela
löneinkomstens nettobehållning uppginge till minst 4,000 kronor; vid de
lägenheter, der hela löneinkomsten understege 4,000 kronor, skulle pensionären
åtnjuta hvad som öfversköte 1,500 kronor, och der detta öfverskott
ej uppginge till 1,500 kronor, skulle pensionen fyllas till sistnämnda belopp
af statsmedel eller på annat sätt tillgängliga medel». Utskottet
framhöll särskildt mot detta förslag, att det skulle leda till »i allmänhet

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1> Utlåtande N:o 27.

otillräcklig pensionering och en utarmande ställning för tillträdaren, så
länge pensionären lefver».

Vid 1878 års kyrkomöte framfördes frågan af samme herr J. Widén,
hvilken föreslog förnyad framställning till Kongl. Maj:t om bildande af
en pensionsinrättning med genom vakansåret åvägabragt grundfond »eller
på annat sätt» — eller ock att, »om förhållandena för närvarande skulle
lägga hinder deremot, Kongl. Maj:t behagade gifva ett stadgande, som,
till dess annorlunda kunde förordnas, förlänade kyrkoherdar rättighet att,
i likhet med hvad redan eger rum i vårt grannland Norge, med biskopens
och domkapitlets medgifvande lemna sin tjenst mot åtnjutande af de tjensten
tillhörande löneförmåner, som biskop och domkapitel finna skäligt
bestämma». Tillfälliga utskottet n:o 1 hemstälde emellertid, att motionen
icke »för det närvarande» måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda.
Skälet dertill var, att vakansåret redan 1874 blifvit för annat ändamål,
nemligen till presterskapets enke- och pupillkassa, disponerad^ och beträffande
motionens senare del upprepade utskottet hvad 1868 blifvit
sagdt om ett annat liknande, af samme motionär väckt förslag till presternas
pensionering, nemligen att detsamma skulle leda till otillräcklig
pensionering och en utarmande ställning för tillträdaren. Kyrkomötet
gillade utan någon vidlyftigare debatt utskottets hemställan.

Man kommer nu till 1883 års kyrkomöte. Klockaren Sv. Rosenberg
från Lunds stift väckte då motion om obligatorisk pensionering för kyrkoherdar.
Hvarje sådan, som uppnått 70 års ålder, skulle »vara skyldig
och, om han saknar förmåga att sjelf sköta pastoralvården, redan vid 60
års ålder ega rättighet att erhålla afsked från tjensten med bibehållande
af viss del af löneinkomsterna som lifstidspension». Det utskott, som behandlade
motionen, afstyrkte densamma med anförande af det gamla
argumentet om otillräcklig och för tillträdaren utarmande pensionering.
Deremot hemstälde utskottet om skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri skulle
begäras »vidtagande af erforderliga åtgärder för bildande af en pensionsinrättning,
hvari prester må kunna mot erläggande af billiga afgifter bereda
sig rätt till pension, när de uppnått så hög ålder, att de icke vidare
kunna nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter». Till vakansåret vågade utskottet
lika litet som 1878 års utskott taga sin tillflykt, men det framhöll,
att presterskapets löneregleringsfond och ecklesiastika boställenas
skogsfond möjligen kunde lemna bidrag till presterskapets pensionering.
Utan nämnvärd diskussion godkände kyrkomötet utskottets hemställan.

Vid de tvenne följande kyrkomötena framstår frågan i ett nytt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 27.

skede. 1888 väckte kontraktsprosten J. B. Unger från Karlstads stift
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t
täcktes »låta utreda om och till huru stort belopp presterskapets löneregleringsfond,
ecklesiastika boställenas skogsfond och möjligen andra
ecklesiastika fonder kunde lemna bidrag till grundfond för pensionering
af ålderstigna prester samt låta uppgöra och till lagenlig behandling
framlägga förslag angående en sådan pensionering i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af tillfälliga utskottet vid kyrkomötet 1883 uttalade
grunder». Vederbörande utskott ansåg sig emellertid icke böra tillstyrka
kyrkomötet att bifalla motionen. Utskottet ansåg nemligen klokast att
icke syfta till ett så stort mål som åvägabringandet af en allmän pensionsinrättning
för prester. Man fann det enklast och lättast att medelst
årliga bidrag från presterskapet (1 procent af den blifvande pensionen)
åstadkomma ett antal emeritilöner, hvilka hvarje prestman, som uppnått
— exempelvis — 70 års ålder, egde rättighet att söka. Sådana
emeritilöner borde äfven på liknande sätt anordnas för biskoparne, hvilka
skulle för ändamålet årligen erlägga 2 procent af emeritilönen. Beloppet
af denna sistnämnda borde för erkebiskop bestämmas till 8,000 kronor,
för biskopar till 7,000. Presternas emeritilöner borde exempelvis bestämmas
högst (för lista klassen) till 5,000 kronor och lägst (för den 6:te,
nemligen obefordrade prestman m. fl.) till 1,000. Till åvägabringande
af biskoparnes emeritilöner kunde man tvifvelsutan påräkna bidrag från
biskopslöneregleringsfonden, och hvad de andra vidkomme, ej oantagligt,
från presterskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond.
Med anledning häraf hemstälde utskottet, att »kyrkomötet måtte
besluta underdånig framställning hos Kongl. Majit om vidtagande af erforderliga
åtgärder för beredande af pensioner eller emeritilöner åt ålderstigne,
icke tjenstbare prestman». Denna hemställan vardt äfven af kyrkomötet
utan omröstning bifallen efter en debatt, der emellertid utom flere
varma uttalanden för äfven ganska starka anmärkningar framstäldes mot
utskottets förslag, hvilket t. ex. af en talare liknades vid en »byggnad utan
både golf, väggar och tak» — i ty att såväl presternas egna bidrag som
de eventuella bidragen från fonderna och från staten syntes honom mycket
tvifvelaktiga,

Äfven vid det senast församlade kyrkomötet har frågan om emeritilöner
framkommit. Detta skedde genom en motion af landshöfding C. A.
Sjöcrona, som upptog 1888 års förslag derom. Tillfälliga utskottet tillstyrkte
en ny skrifvelse till Konungen om utredning, och i denna skrif -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27.

velse skulle äfven vakansåret jemte »befintliga kassor» angifvas såsom
eventuella medel att göra »delegarnes bidrag så litet betungande som möjligt».
Utskottet föreslog för öfrigt särskilda eineritilöner för biskopar och
särskilda för det ötriga presterskapet samt reducerade bidragen från de
förra till 1 och från de senare till ''/2 procent af pensionen eller emeriti*
lönen. Utskottets betänkande föranledde en lång diskussion inom kyrkomötet,
hvarvid de i betänkandet gjorda förslag delvis skarpt kritiserades, och
särskildt förslaget beträffande vakansåret såsom räddande utväg hardt nagelfors,
ehuru utskottet sökt mildra olägenheterna deraf såmedelst, att
vakansåret »ej skulle få inom en församling förekomma förrän efter ett
mellanskede af exempelvis 25 år». Till sist antogs utskottets hemställan
i något modifierad form, dock först efter omröstning, med en majoritet
af 31 röster mot 21, hvilka sistnämnda afgåfvos för rent afslag såväl på
motionen som på utskottets förslag. För fjerde gången skref alltså kyrkomötet
till Kongl. Maj:t i detta ärende.

Samman fattning.

Denna kortfattade öfversigt af frågans utveckling under nära tre decennier
visar nogsamt, huru vexlande och vacklande tänkande varit om
möjligheten och bästa sättet att kunna lösa frågan om presternas pensionering.

Man har börjat med vakansåret jemte förslaget om ålderstigne presters
pensionering på efterträdarnes bekostnad såsom ett slags ersättning härför
(1868). Man har derefter förtviflat om hela saken och lemnat den åt sitt
öde »för det närvarande» (1878). Sedan har man återupptagit densamma
och då bland annat nödgats tillgripa utvägen att förorda »billiga afgifter»
från presterna sjelfva (1888). Derpå har man, för att göra nämnda afgifter
ännu mindre betungande, måst afstå från en allmän pensionering
och endast tillstyrkt bildandet af ett antal eineritilöner (1888), hvarvid man
tillika, liksom redan 1883, kastat blicken på presterskapets löneregleringsfond
och ecklesiastika boställenas skogsfond. Och slutligen har man (1893),
ehuru med en viss varsamhet, tagit sin tillflykt äfven till vakansåret
samt nedsatt de år 1888 föreslagna afgifterna till jernnt hälften mot hvad
som förut föreslagits. Och likväl hafva åsigterna beträffande pensioneringsfrågan
vid intet af alla dessa kyrkomöten varit mera delade än vid det
af 1893. Med fog har också en kyrkomötesledamot karakteriserat frågan
såsom ett »svårlöst problem», och då en annan betecknat de väckta för -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27. 7

slagen såsom »ett pium desidermm med så godt som ingen utsigt till realisering»,
har detta icke rimligtvis kunnat väcka någons förvåning.

Regeringen synes också hafva till fullo delat denna uppfattning; hon
har icke mindre än fyra gånger lemnat kyrkomötets skrivelser utan afseende,
och i det anförande, som nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
vid 1893 års kyrkomöte hade i ämnet och der han framstälde
sina stora betänkligheter beträffande frågan, tilläde han i sina slutord:
»Under sådana förhållanden ter det sig verkligen mycket svårt för
en departementschef att hos Kongl. Maj:t göra framställning om en utredning,
angående hvars lyckliga resultat han på förhand måste hysa
mycket små förhoppningar».

Då frågan nu, trots dessa nära nog tröstlösa utsigter, å nyo blifvit
bragt inför Riksdagen, utgör det ett åliggande närmast för detta utskott,
till hvilket hon blifvit remitterad, att uttala sig rörande densamma.

Utskottet bör då i främsta rummet framhålla, att man ganska allmänt
hyst och hyser den uppfattningen, att ålderstigne och otjenstbare
presters pensionering är ett mycket behjertansvärdt önskningsmål såväl
med hänsyn till församlingarnas själavård och omsorgen om deras folkskoleväsen,
då pastor är sjelfskrifven ordförande i skolrådet, som för prestmännens
egen känsla af samvetslugn och tillfredsställelse med sin ställning.
Utskottet får bekänna, att det varmt sympatiserar med denna åsigt, ehuru
utskottet på samma gång bör framhålla, att äfven inkast mot densamma
blifvit gjorda af framstående män så inom som utom kyrkans tjenst.
Så t. ex. har man från 1888 års kyrkomöte ett yttrande af biskop Rundgren,
deri han utförligt motiverar sin obenägenhet för pensioneringen,
särskildt med framhållande af det uppfostrande inflytande, som den åldrige,
i lifvets erfarenhet grånade presten kan och bör utöfva på yngre
prestmän, hvilka såsom vikarier vistas i hans hus. Från 1893 års kyrkomöte
har man liknande uttalanden, exempelvis af förutvarande statsrådet
Wennerberg och biskop von Schéele.

Det är emellertid klart, att denna senare meningsrigtning ingalunda
utgjort något väsentligt hinder för frågans genomförande, utan att detta
hufvudsakligast bestått och består i svårigheten att lösa den ekonomiska
sidan af densamma. Utskottet får härutinnan hänvisa till de lärdomar, som
osökt framgå af den ofvan leinnade öfversigten. Tilläggas bör, att mot

Utskottets

yttrande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27.

hvarje hittills föreslagen utväg att bilda och upprätthålla en pensionsinrättning
för prester hafva tid efter annan mycket bestämda och tungt
vägande gensagor uttalats. Så, under kyrkomötets diskussioner, mot
vakansåret, hvilket framhållits såsom olycksbringande för församlingarnas
kyrkliga lif, så mot anlitande af bidrag från presterskapets löneregleringsfond
och skogsfonden, som hafva sina särskilda uppgifter, från hvilka de
icke borde förryckas. Utskottet får för öfrigt rörande dessa fonder hänvisa
till den utförliga framställning om svårigheten af att derifrån erhålla
bidrag till andra ändamål, som återfinnes i kammarkollegii 1893 afgifna
utlåtande angående ecklesiastik boställsordning (sid. 25—37).

Nu har motionären gjort antydningar om vissa andra, delvis särskildt
uppgifna »tänkbara inkomstkällor», hvilka för ändamålet skulle kunna
anlitas, och för öfrigt slutat med att hänvisa till »andra möjliga tillgångar».
Då motionären emellertid ej närmare, utöfver ifrågavarande
»inkomstkällors» uppräknande, utvecklat sin framställning och i fråga om
de under sistnämnda rubrik åsyftade tillgångarne ej ens aktat nödigt att
lemna den ringaste vägledande upplysning, har utskottet ej kunnat eller
ansett sig böra ingå i någon pröfning af dessa projekts rimlighet.

Utskottet tror, att för det föreslagna målets vinnande varder den af
motionären framstälda första utvägen: »årliga bidrag af presterna sjelfva»,
den betydelsefullaste och vigtigaste af alla. Men frågans behandling
under tidernas lopp lemnar emellertid icke rum för stora förhoppningar
om offervillighet från det hållet, att döma af de återkommande fordringarna,
att presternas bidrag skola göras så små som möjligt, och den nedsättning
härutinnan, som vederbörande utskott vid senaste kyrkomötet
ifrågasatte beträffande den föreslagna pensionsprocenten. Utskottet anser
emellertid, att frågans lösning väsentligen beror på det intresse, som från
presternas egen sida visas för densamma, och ehuru kyrkomötet gång efter
annan upptagit henne till behandling, kan man dock svårligen saga, att
resultatet deraf varit en växande endrägt om, ett växande nit för saken.

Då frågan nu genom den föreliggande motionen öfverflyttats till Riksdagen,
hade man äfven såsom ett bevis på ofvan nämnda intresse trott
sig kunna motse en sorgfälligare och utförligare framställning än som i
motionen lemnats.

Motionären har betonat önskvärdheten deraf, att den åsyftade pensionsinrättningen
»kunde åvägabringas utan statsverkets betungande», emedan
Riksdagens förmodade »obenägenhet för saken» då kunde undanrödjas.
Då emellertid motionären sedermera, såväl längre ned i motiveringen som

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 27. 9

i sjelfva »klämmen» framkommer med den förutsättningen, att »bidrag af
staten är för ändamålet erforderligt», så framskymta i och med detsamma
de konseqvenser, till hvilka ett bifall till motionen gifvetvis
skulle leda.

Enär de ekonomiska hindren för frågans lösning äro så stora, att
regeringen upprepade gånger lemnat kyrkomötets begäran om utredning
utan afseende, emedan man kunde antaga, att en sådan utredning hade
»mycket små utsigter» att »leda till ett lyckligt resultat», så kan man väl
knappast förutsätta, att Riksdagen skulle vara synnerligen hugad att för
sin del upprepa den ifrågavarande begäran. Ett sådant steg gjorde onekligen
under förevarande omständigheter Riksdagen, så att säga, moraliskt
förbunden att ekonomiskt uppbära hela anstalten, åtminstone till väsentligaste
delen, och utskottet antager, att Riksdagen knappast är villig att
taga det steget. För öfrigt torde ock den meningen hysas af många, att
frågan om presternas pensionering lämpligen bör behandlas i sammanhang
med frågan om ny reglering af presterskapets löner.

Saken befordras bäst, synes det utskottet, om presterskapet sjelft
tager densamma i sin hand och uttalar sina önskningar och sina erbjudanden
derutinnan. Detta kan lämpligen ske t. ex. på stiftens prestmöten
eller konvent, och utskottet vill särskild! erinra om, att frågan
sålunda förekommer till öfverläggning på Göteborgs stifts prestmöte under
nästkommande september månad. Om dessa uttalanden ådagalägga enighet
och offervillighet å presterskapets sida, torde frågan hafva skridit ett
väsentligt steg närmare sin lösning.

Motionären har blott i förbigående och i sammanhang med biskopslöneregleringsfonden
gjort en antydning om biskoparnes pensionering. I
allmänhet har man hyllat den åsigten, att pensioneringen på detta område
vore vida lättare att genomföra. Utskottet tror sig emellertid utan att
vidare ingå på frågan böra anföra följande ord, med hvilka den nuvarande
ecklesiastikministern afslöt sitt redan ofvan citerade uttalande vid
1893 års kyrkomöte: »Slutligen ber jag att få tillägga några ord angående
en punkt, som under diskussionen blifvit omnämnd, nemligen att,
äfven om det skulle befinnas omöjligt att genomföra pensionering för
presterskapet i öfrigt, borde man så länge som möjligt hålla på biskoparnes
pensionering. Sant är, att, på grund deraf att dessa äro så få till
antalet och derför att biskopslöneregleringsfonden verkligen synes erbjuda
rätt goda tillgångar, den frågan skulle från den finansiella sidan sedt vara
lättast att lösa. Men det förefaller mycket tvifvelaktigt, om det är lämpBih.
till Riksd. Fröt. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft. 2

10 Andra Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 27.

ligt, att biskoparne i detta fall skilja sin sak från det öfriga presterskapets.
Och utsigterna för biskoparnes pensionering ensamt synas mig ej heller
vara stora. Ty man har att vänta den invändningen, att desse med sina
löner och sin ställning hafva jemförelsevis lätt att vinna det med pensioneringen
afsedda målet, t. ex. genom att i ränte- och kapitalförsäkringsanstalter
eller andra dylika anstalter bereda sig en lifränta på äldre -dagar.»

På grund af hvad utskottet här ofvan anfört, får det hemställa,

att förevarande motion ej må till någon Andra
Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1895.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.

STOCKHOLM, TRYCKT I CKNTR AL-TRYCKERIET, 1895.