Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1896:Tfu325 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1896, kl. 11 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande N:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Alaj.t med
anhållan om utredning angående fångarbetets lämpligaste
anordning.

I en till Andra Kammaren aflemnad motion, n:o 226, föreslår
li6rr ^ H&cLxwb

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj it täcktes låta anställa en utredning af frågan om fångarbetets
lämpiigaste anordning, med hänsyn till såväl dess ändamål i och
för fångvården som dess konkurrens med det fria arbetet, och att dervid
äfven upplysningar från arbetare och arbetsgivare i de af denna
konkurrens berörda yrken måtte i så stor omfattning som möjligt inhemtas
under samråd med målsmän för fångvården.»

Motionären yttrar:

»Angående fångarbetets nödvändighet torde numera knappast någon
meningsskiljaktighet råda, om man än icke synes vara lika ense om
den relativa betydelse, som tillkommer hvart och ett af de fleie vigtiga
skälen för det tvungna arbetet i straffanstalterna. Säkerligen är det ej

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. (N-.o 25). 1

2 Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Uttal ande N:o 25.

likgiltigt, hur rangskalan för dessa olika skäl bestämmes, emedan anordningen
af fängelsearbetet deraf kan komma att väsentligen påverkas,
och emedan af det system, som i sådant hänseende antages, arbetets
moraliskt uppfostrande verkan på förbrytaren"*äfvensom möjligheten för
den frigifnes hederliga utkomst kunna blifva i betydlig mån beroende.
Men den hufvudsaken far väl betraktas såsom afgjord, att man hvarken
å ena sidan anser straffets allvar kräfva, att frihetsförlusten förenas med
sysslolöshetens tortyr, eller å andra sidan sätter samhällets pligt mot
dem, som förbrutit sig mot dess lagar, så lågt, att de olägenheter,
hvilka det fria arbetet kan röna af täflan med fängelsearbetet, skulle
få hindra anlitandet af den moderna fångvårdens förnämsta hjelpmedel
det väl anordnade arbetet — eller ens förringa den goda inflytelse,
som deraf kan påräknas.

De klagomål från frie arbetares sida, som föranledt denna min
framställning, afse ej heller, att det ändamål, som genom fängelsearbetet
bör eftersträfvas för fångarnes eget bästa och till hela samhällets
fördel, skulle uppoffras för undanrödjande af en besvärande konkurrens
med det fria arbetet. Hvad man anser sig kunna närmast ifrågasätta
är en undersökning, huruvida ej fängelsearbetet och afsättningen af
dess alster må kunna så inrättas, att olägenheterna af nämnda konkurrens
väsentligen afhjelpas, utan att derigenom fångvårdens uppgift, att
genom arbetet moraliskt förbättra och till yrkesduglighet dana fången,
lider afbräck. Man förbiser ej, att frågan är i hög grad vansklig —
erfarenheten äfven från andra länder vittnar allt för tydligt derom —
men den omständigheten, att de klagande ej kunna erbjuda en färdig,
fullständig lösning af svårigheterna, lärer ej höra föratileda att en önskan
om en omfattande undersökning afvisas, då olägenheterna i flera fall
äro ostridiga och betydande, och då ärendet veterligen icke hittills i
vårt land varit föremål för någon sådan mångsidigare utredning, som
dess vigt synes påkalla. Man betviflar icke heller fångvårdsstyrelsens
intresse för saken, man gör det så mycket mindre, som ojäfviga vittnesbörd
derom föreligga; men ärendet är af den beskaffenhet, att en fullständigare
belysning deraf antages kräfva medverkan såväl af andra
offentliga myndigheter — i egenskap af arbetsgivare åt fångvården —
som_ af enskilde, särskildt arbetare och arbetsgivare, hvilka haft anledning
att från olika synpunkter förvärfva insigt i hvad dit hörer.
Den officiella statistiken erbjuder icke tillräckliga bidrag till kännedom
om detta ämne.

Man har stundom trott sig kunna ådagalägga, att den fria industriens
klagomål varit fullkomligt obehöriga, i det man velat påvisa,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

att fångarbetet utgör en allt för ringa procent af ett lands industriella
produktion, för att kunna utöfva nämnvärd inverkan å priserna (t. ex.
Falkner: die Arbeit in den Gefängnissen, Jena 1888). Detta resonnement
är dock påtagligen felaktigt. Fångarbetet konkurrerar ju icke
med den fria industriella produktionen i dess helhet, i förhållande till
hvilken det kan sägas vara obetydligt, utan med vissa grenar deraf, i
förhållande till hvilka den tillverkning, som var ringa, då den jemfördes
med industriens totalproduktion, kan befinnas ganska betydlig. Ytterligare
torde det väl ofta vara fallet, att fangarbetet icke konkuireiai a
dessa industrigrenars kela afsättningsområde, så att de hvar och en med
hela sin samfälda styrka hafva att bestå denna täflan, utan konkuirerai
å vissa orter och med vissa afsättningstillfallen i sigte, så att det blifver
ej en viss fri industri i dess helhet, utan blott en del af dess utöfvare,

som få uthärda en ojemn kamp. ^

Den anmärkningen att — såsom man sagt fangarbetet »icke ökai
massan af de pa den stora allmänna arbetsmarknaden konkun erande
krafterna», träffar således icke de af den fria industriens arbetare yttrade
klagomålen, sådana som dessa i sjelfva verket blifvit uttryckta och
motiverade. Det är vidare tydligt, när entreprenadsystemet begagnas,
att upplåtandet åt enskilde af fångarnes arbetsskyldighet ej åt alla
arbetsgivare inom det fack, som är i fråga, erbjuder enahanda möjlighet
att begagna sig af den utbjudna arbetskraften; sakens natur medför, att
entreprenaden får karakteren af ett slags monopol å billig arbetskraft,
som kan leda till yrkesbröders ruin och arbetslöshet för deras^arbetare.
Det har också anmärkts, att, om i fängelserna företrädesvis sådana arbeten
förekomma, i hvilka inom den fria produktionen den bila industrien
redan har en vansklig täflan att bestå med storindustrien, det
blifver den förra, som får eu ytterligare och svår konkurrent i fängelsearbetet,
enär det i fängelserna är omöjligt eller med mycket stora
olägenheter förenadt att inrätta arbetet såsom storindustri med dyra
mekaniska anläggningar och hjelpmedel.

För att såsom alldeles oberättigade tillbakavisa de fria arbetarnes
uttalade bekymmer öfver konkurrens med fängelsearbetet, halva stundom
anlitats sofismer så grofva, att det är svart att första, huru de kunnat
vara allvarligt menade. Så har det yttrats, att, om alla straffarbetsfångar
voro flitiga och skickliga fria arbetare, samhället skulle glädjas
deråt, och ingen klagan öfver konkurrens deraf orsakas att ju likaledes
ingen har något att anmärka mot konkurrensen med^ de frigifne
— att det är sjelfkärt, att fångarne »icke gorå annat än fortsätta den
konkurrens, som de utöfvade medan de voro fria». De två först nämnda

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

anmärkningarna äro naturligtvis lika sanna som för frågan betydelselösa,
enär det är uppenbart, att i de två förstnämnda fallen är fråga om
arbete som eger rum under samma förhållanden som allt annat fritt
arbete och således ej medför de olika konkurrensvilkor, som just äro
klagomålens grund. Den sistnämnda anmärkningen åter är fullständigt
origtig: ett fängelsearbete, hvars alster säljas till ett pris, som understiger
det lägsta möjliga priset för det fria arbetets alster, kan ej rimligen
sägas vara blott en fortsättning af den konkurrens, som fångarne
förut utöfvat såsom frie arbetare.

När det blifvit sagdt, att genom fängelsearbetets »upphörande»
samhället i dess helhet skulle genom ökad fångvårdskostnad förlora
hvad enskild möjligen vunne, så är detta ett svar på sidan om frågan,
då ju det industriella fångarbetets upphörande icke af någon förståndig
menniska ifrågasättes. Om anmärkningen i stället finge den formen —
hvarigenom den blefve mera svar på tal — att, derest i det fria arbetets
intresse fängelsearbetet så inrättades, att vinsten deraf minskades,
detta skulle hafva till följd ökad statsutgift, så är detta utan tvifvel
sant. Men att statsutgiften höjes, det är dock något annat, än att
en del af yrkesutöfvarne inom vissa industrier få med sin förlust bespara
samhället i dess helhet en tillökning i fångvårdskostnad — hvilket
ju icke är den rätta solidariteten mellan samhällets alla medlemmar.

Emellertid inträffar att de, som förnekat giltigheten af den fria
industriens klagomål och bemött dessa med svar på sidan om saken,
oförvarandes medgifva rigtigheten af påståenden, som de förut bestridt
eller låtsat icke höra. Man börjar t. ex. med att förneka, att fångarbetet
försvårar konkurrensen, men slutar med att yrka att, om fångvården
drifver arbetet för egen räkning, den bör eftersträfva samma
pris för sina artiklar, som den fria industrien fordrar, samt att, om
entreprenadsystemet anlitas, låta betala sig »tillnärmelsevis samma aflöning,
som vanligen bestås för liknande arbeten åt frie arbetare i samma
nejd», ja man råkar att erkänna, att fängelsearbetet kan åstadkomma
en »mycket känbar konkurrens med traktens frie arbetare och framkalla
dessas berättigade förbittring» ! Jag hänvisar för öfrigt till åtskilliga
afhandlingar och redogörelser i Nordisk Tidsskrift for Fcengselsvcesen.

Den svenska fångvårdsstyrelsen deremot har i ett till Kongl.
Maj:t år 1886 afgifvet utlåtande (tryckt i »Samling af författningar och
föreskrifter rörande svenska fångvården» sid. 376), långt ifrån att förneka
klagomålens faktiska grund eller kringgå frågan sådan den rätteligen
lyder, utan tvekan erkänt för ostridigt, att, i samma mån fängelsearbe -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

tet inrättas på ett sätt, som motsvarar dess ytterst vigtiga ändamål,
»en mer eller mindre känbar konkurrens med det fria arbetet måste
från fängelsernas sida uppstå». Ett sådant uttalande erbjuder en helt
annan och bättre grundval för en utredning om hvad göras kan förminskande
af olägenheterna än de förut anförda opinioner, som förneka
detta faktum. Derför, och ehuru styrelsen till detta uttalande
tilläde, att konkurrens »icke heller kan undgås», är det ej tvifvelaktigt,
att den gerna skall lyssna till anförda besvär och icke försmå att begagna
sig af de bidrag till lösningen af frågan om begränsande af de
öfverklagade olägenheterna, som genom en mångsidig belysning, med
anlitande bland annat af upplysningar från de intresserade fria yrkena,
kunna vinnas. Äfven eu bland de utländske fackmän, som temligen
förnämt affärdat »villfarelserna» angående fångarbetets förhållande till
det fria arbetet, nemligen d:r von Jagemann — i hans och von Holtzendorffs
»Handbuch des Gefängnisswesens» andra delen sid. 254 —
medgifver, att »klagomål från den fria industrien i enskilda fall måste
sorgfälligt undersökas och, om de äro grundade, åtminstone för framtiden
afhjelpas».

De offentligt framburna klagomålen torde hittills i ytterst ringa
grad hafva kastat ljus öfver möjligheter och sätt att ^afhjelpa eller
lindra svårigheterna, och näppeligen är detta ljus att förvänta annorledes
än medelst en grundlig diskussion af frågan mellan fångvårdens
fackmän och de af konkurrensen med fångarbetet besvärade industriernas
målsmän. Den skall göra gagn redan genom undanrödjande af
origtiga och öfverdrifna föreställningar, der sådana äro gängse, om
olägenheterna. Den skall ådagalägga, att svårigheterna ej lösas genom
den eller den enkla formeln, såsom att fångarbete må bedrifvas blott
för det offentligas räkning: den erfarenhet, man gjort i ett land, hvars
fångvård varit föremål för stora loford, att t. ex. de som i fängelset
sysselsatts med att tillverka kläder eller skodon åt armén ej efter frigifvandet
finna användning för sin arbetsduglighet, emedan de ej lärt
handtverket efter de allmänt brukliga fordringarna, utan efter de för
härens olika vapenslag gällande typer, är måhända tillgänglig äfven å
andra yrken än skrädderi och skomakeri. Och att äfven mera positiva
resultat, der särskildt behjertansvärda »enskilda fall» förekomme, skulle
uppnås genom samverkan af de mångsidigare insigter, som i. en på
förut antydda sätt bildad komité blefve representerad, bör åtminstone
ej på förhand hållas för oantagligt.

Den omständigheten, att Kongl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen —
1857, 1858, 1868, 1883, 1886 och 1887 — lemnat utan afseende anförda

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

klagomål öfver intrång i handtverkerierna, synes så mycket mindre böra
afhålla Riksdagen från att uttala sig för en mera omfattande undersökning
än den, hvartill vissa speciella fall antagligen gifvit anledning, som
just från behandlingen af frågan i hela dess vidd den rätta belysningen
af de särskilda fallen kan komma, medan åter den isolerade betraktelsen
af det enskilda fallet kan förrycka uppfattningen af frågan i dess
helhet. Det synes t. ex. påtagligt, att en uttömmande behandling af
frågan om entreprenadsystemet skulle lända till det största gagn.

Icke uteslutande, men närmast motiveras denna önskan om en
omfattande utredning af de klagomål och bekymmer, som uttalats af
korgmakeriarbetare i hufvudstaden. Denna kasus synes mig utgöra ett
exempel uppå hvad ofvan anmärkts, att fångarbetets konkurrens kan
blifva outhärdlig, när den verkar lokalt, på en del af en fri industris
arbetare och arbetsgivare; och den synes tillika visa, att åtminstone i
vissa fall entreprenadsystemet — som af åtskilliga fångvårdens fackmän
helt och hållet utdömes — måste erkännas vara förkastligt.

Utan tvifvel förhåller det sig så, att man ej får af en jemförelse
mellan den arbetslön, som utgår inom den fria industrien, och den som
erlägges till fångvården, utan vidare draga en fullt afgörande slutsats,
enär hänsyn» också ofta får tagas till andra omständigheter, såsom att
entreprenören har att utbilda den till honom öfverlåtna fångpersonalen
till yrkesskicklighet, och att fångarbetets alster ej alltid uppnå den
göda beskaffenhet, och derför ej heller på längd torde medgifva samma
försäljningspris som det fria yrkesarbetets alster. Men detta hindrar
dock ej, att ett monopol i en arbetsgifvares hand å mycket billig arbetskraft
kan förstöra existensvilkoren för den del af ett yrkes arbetsgivare
och arbetare, som hafva att uthärda konkurrensen med ett
monopol, som måhända skulle vara mindre skadligt, om det vore eu
någorlunda betydlig industri i dess helhet, och ej företrädesvis dess
utöfvare å en viss ort, som finge uppbära olägenheterna.

Då de alltför knapphändiga meddelandena i fångvårdsstatistiken
ej lemna tillfälle till ett närmare studium af ett sådant fall som det nu
nämnda, torde bilagda afskrift af ett kontrakt mellan fångvårdsstyrelsen och
en korgfabrikör i hufvudstaden kunna tjena till någon upplysning i ämnet.

Det synes mig kunna ifrågasättas, om för den utredning, jag går
att föreslå, möjligen en annan form, än den sedvanliga komitéformen,
vore passande. Man kunde tänka sig, att den lämpligen skulle ega
rum medelst konferenser, i hvilka visserligen ett antal arbetare och arbetsgivare
inom yrken, som af konkurrensen med fångarbetet beröras,
från början till slut deltoge, men till hvilka derjemte för särskilda

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

frågor arbetare och arbetsgivare inom ett visst yrke inkallades att
deltaga i öfverläggningarna, och andra för att upplysningsvis höras —
ungefär så som i den tyska arbetarestatistiska kommissionen. Äfvenså
torde anordningen af undersökningen, derest Kongl. Maj:t på framställning
från Riksdagen skulle vilja om dess anställande besluta, tjenligen
kunna uppdragas åt fångvårdsstyrelsen enligt vissa af Kongl. Maj:t
angifna bestämmelser. Härom torde emellertid ej vara nödigt att Riksdagen
i detalj uttalar sig».

Som de i kongl. fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelser upptagna
redogörelserna för fångarbetet lemna ganska ringa upplysning
om, huru detta arbete är ordnadt, samt den i samma berättelse upptagna
statistiken öfver fångarbetet med afseende på den utskottet förelagda
frågan är synnerligen ofullständig, så har utskottet från kongl. fångvårdsstyrelsen
infordrat svar på vissaförfrågans bedömande vigtiga spörsmål.

Med anledning häraf har till utskottet öfversändts ett den 18 april
dateradt, af kongl. fångvårdsstyrelsens kamrerare undertecknadt vördsamt
memorial, upptagande svar på de af utskottet framstälda, här nedan upptagna
frågorna. Utskottet anser sig böra upptaga det väsentliga af innehållet
i sagda memorial:

1) I hvilken utsträckning, hvarest och för hvilka slag af arheten användes
entreprenadsystemet?

Entreprenörer för fångarnes sysselsättande äro för närvarande
antagne vid samtliga centrala fångvårdsanstalter utom centralfängelserna
å Nya Varfvet, å Norrmalm samt i Göteborg, enligt kontrakt, som afslutats
mellan fångvårdsstyrelsen och vederbörande entreprenör och
som, då kontraktet afsett bestämd längre tid, understälts Kongl. Maj:ts
godkännande. De entreprenörer, med hvilka dylika kontrakt blifvit ingångne,
och de arbeten, hvarmed de sysselsätta fångarne, äro följande:

Stockholms Yllefabriks-aktiebolag, som sysselsätter numera endast
30 arbetsföre gemensamhetsfångar vid centralfängelset å Långholmen
med väfnads- och dertill hörande arbeten (kontraktet uppsagdt att upphöra
den 27 april 1896); och har sammanlagda antalet fångdagsverken,
bolaget under år 1895 användt, utgjort 11,595 Vz st.;

Korgfabrikören S. F. Wahlström, som sysselsätter minst 70 och
högst 125, dels cellfångar, dels gemensamhetsfångar vid centralfängelset
å Långholmen med tillverkning af korgmakeriarbeten och barnvagnsdelar
(under år 1895 — 37,122 Va fångdagsverken);

Läderhandlanden C. A. Svensson, som sysselsätter minst 20 högst

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

30 fångar, likaledes vid centralfängelset å Långholmen, med skomakeriarbete
(under år 1895 — 6,563 V2 fångdagsverken);

Aktiebolaget Stockholms Skofabrik, som sysselsätter minst 30 högst
50 cellfångar, jemväl vid centralfängelset å Långholmen, med skom akeriarbete
(under år 1895 — 5,525 fångdagsverken);

Fabrikören C. O. Österlund, som sysselsätter samtliga vid centralfängelset
i Malmö förvarade fångar (både gemensamhets- och enrumsfångar
med undantag af dem, som för fångvårdens egna handräckningseller
andra arbeten erfordras eller som af disciplinära orsaker böra
från sysselsättning afhållas) med trälådespikning, bleckslageri, korgmakeri,
borstbinderi, snickeri, skrädderi och skomakeri samt andra enligt
fängelsedirektörens åsigt lämpliga arbeten (under år 1895 — 58,707 Va
fångdagsverken);

Firman C. L. Svensson & C:ni, som sysselsätter hela den fångpersonal
vid centralfängelset för qvinnor i Norrköping, som icke behöfver
användas för fångvårdens räkning eller bör från sysselsättning afhållas
eller ock är af sjukdom hindrad att arbeta, med tricot- eller
andra väfnadsarbeten samt dertill hörande göromål (under år 1895 —
8,641 fångdagsverken);

Direktören A. G. Förselius, som sysselsätter, sedan för fångvårdens
egna behof nödvändiga handräckningsfångar m. fl. undantagits, hela
den öfriga vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö intagna arbetsföra fångpersonalen
med stenhuggeri och dermed i sammanhang stående eller
andra arbeten, som enligt bedömande af anstaltens direktör lämpligen
kunna der utföras (under år 1895 — 33,765 fångdagsverken);

Firman F. H. Wolff, som sysselsätter med stenhuggeri och dermed
i sammanhang stående eller andra arbeten, som enligt bedömande
af anstaltens direktör lämpligen inom anstalten kunna utföras, samtliga
vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona förvarade arbetsföra fångar, med
undantag af dem, som för fångvårdens egen räkning erfordras eller af
disciplinära orsaker eller af sjukdom böra från sysselsättning afhållas
(under år 1895 — 42,232 V2 fångdagsverken);

Herr P. Sörensson, som sysselsätter alla till arbete disponibla
tvångsarbetsfångar vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona med borstbinderi,
snickeri, skomakeri, skrädderi och andra lämpliga arbeten, som
utan£hinder för ordningen inom fängelset kunna af fängelsedirektören
medgifvas (under år 1895 — 20,363 fångdagsverken);

2) Finnas olika typer för entreprenadkontrakt? I så fall, hvilka?
(»Utskottet anhåller att få del af de olika slag af entreprenadkontrakt,
som ifrågakomma.»)

Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25. 9

Entreprenadkontrakten äro hvarandra tendigen lika, och äro skiljaktigheterna
endast beroende på speciella, mest lokala förhallanden.
Samtliga nu gällande, af fångvårdsstyrelsen afslutade och här ofvan
uppräknade entreprenadkontrakt torde böra utskottet till påseende tillhandahållas.

3) När fängelsearbetet ordnas genom direktören: Huru förfares då med
upptagandet af beställningar? Har direktören aftal med fabrikanter eller med
köpmän, så att lian är ett slags mellanhand åt dessa? Säljes direkt? Hvilken
ekonomisk risk står direktören i de olika fallen? Står fångvården någon
dylik risk?

Härunder torde först få nämnas, att de centrala fångvårdsanstalter,
hvarest »fängelsearbetet ordnas genom direktören», hufvudsakligen äro
centralfängelset å Nya Varfvet invid Göteborg samt centralfängelset å
Långholmen, vid hvilket senare fängelse likväl, såsom ofvan angifvits,
jemväl åtskilliga entreprenörer antagits för fångarnes sysselsättande.
Beträffande återstående centrala fångvårdsanstalter, eller centralfängelserna
för qvinnor å Norrmalm och i Göteborg, så må nämnas angående
det förstnämnda, att vid detta fängelse tillförene varit antagne åtskillige
entreprenörer, som emellertid, då fängelset inom kort och senast den
1 nästkommande december kommer att utrymmas, blifvit uppsagde;
och sysselsättas fångande för närvarande utom med tillverkning af
fångbeklädnadspersedlar, hvarmed sedan längre tid tillbaka detta fängelse
tillgodosett samtliga fångvårdsanstalters i norra och en del åt
mellersta Sverige behof, med tillverkning af halsdukar (rosetter m. m.)
för en firmas här i staden räkning enligt öfverenskommelse — utan
skriftligt aftal — mellan direktören och firman, hvilken för de för dess
räkning använde fångar vid hvarje månads slut erlägger dagsverksafgift
och premier till fångarne, äfvensom med sömnadsarbeten och
dylikt för enskilde beställares räkning, för hvilket senare fall gäller
hvad här nedan säges om arbeten, som beställas vid fängelser. Beträffande
centralfängelset i Göteborg har ock vid detta fängelse sedan
lång tid tillbaka entreprenör varit anstäld, nämligen firman L. Furstenberg
& C:ni, som sysselsatt en del af fångarne med väfnad af hel- och
halfylleartiklar ända till medio af nästlidna år, då på grund af fängelsets
om- och tillbyggnad fångpersonalen förflyttades derifrån och förlädes i
den numera '' indragna Vestra kronoarbetsstationens förra lokal inom
centralfängelsets å Nya Varfvet område, hvarest fångarne, för närvarande
endast utgörande omkring 11 st., hufvudsakligen sysselsättas

Bill. till Eilcsd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

med tvätt för enskilde personers räkning, för hvilket arbete gäller hvad
här nedan sägs om arbeten, som beställas.

När »fängelsearbetet (vid de centrala anstalterna) ordnas genom
direktören», ske beställningar i allmänhet å fängelsets arbetskontor
(arbetsföreståndarens kontor, hvarest beställningsbok föres) eller gifvetvis
jemväl genom skriftlig förfrågan, stäld till fängelset eller direktören,
som efter arbetsföreståndarens hörande bestämmer priset på arbetet.

Här ofvan anfördes ett aftal mellan en handelsfirma och direktören
vid centralfängelset å Norrmalm, hvartill nämnda fängelses omedelbara
indragning gifvit anledning. På liknande sätt kan ju arbetet, i
emellertid högst ringa omfattning, vid ett eller annat fängelse ordnas.
Så har direktören vid centralfängelset å Långholmen träffat aftal med
tvenne firmor, som sysselsätta hvardera omkring 4 enrumsfångar med
kartongarbete och som för fångarne månadsvis erlägga dagsverksafgift
och premier.

Direktören torde icke i något fall kunna sägas vara mellanhand
åt arbetsgifvare. I allmänhet kan sägas, att direktören såsom arbetschef
upptager och låter verkställa samt redovisa alla arbeten omedelbart
för kronans räkning.

Arbeten förfärdigas ej på förlag, utan endast efter beställning,
hvadan någon direkt försäljning ej annat än i enstaka fall eger rum,

Då i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för embetsoch
tjensteman vid rikets straff- och arbetsfängelser den 11 december
1860 verkstäldt arbete ej utlemnas, förr än full liqvid blifvit erlagd;
då, derest ej arbetet afhemtas inom föreskrifven tid, detsamma för
kronans räkning försäljes, samt slutligen, om direktören träffat aftal
af beskaffenhet, som nyss angifvits, säkerhet i verktyg och materialier
eller på annat sätt reserverats, så beliöfver ej någon risk för vare sig
direktör eller annan befattningshafvande i något fall uppstå. Fångvården
står i alla händelser icke någon risk.

4) Hvilken inkomst hafva direktörer och öfrig personal haft af fångarbetet
under senast för statistiken tillgängliga år icke blott i procent, utan
jemväl i absoluta tal?

Som den vid 1874 års riksdag antagna ännu gällande aflöningsBtat
för de vid fångvårdanstalterna å ordinarie stat anstälde tjenstemän
hvilade på bland andra den grund, att den till direktörer och bevakningsbefälhafvare
vid straff- och arbetsfängelser dittills utgående provision
å arbetsinkomsten vid fängelserna skulle indragas, åtnjuta således
icke direktörer vid de centrala fångvårdanstalterna någon andel af in -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

komsten å fångarbetet. Numera utgår arbetsprovision endast till följande
å förslagsstat anstälde (d. v. s. af förslagsanslaget till fångars vår oc
underhåll aflönade) befattningshafvande vid centrala fångvårdsanstalterna,
nemligen: arbetsföreståndaren vid centralfängelset å Nya Vartvet, arbetsbokhållareu
och arbetsförestånderskan vid centralfängelset åt Norrmalm
samt arbetsförestånderskan vid centralfängelset i Göteborg. Enligt stat
å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll utgår denna provision,
efter fångvårdsstyrelsens bestämmande, med högst 2 % å behållna nettoinkomsten
af vederbörande fängelses arbeten till hvar och en af nämnde
befattningshafvande. Det tillerkända beloppet af denna provision har
utgjort för de tre senaste åren:

	Arbetsförestån-daren vid cen-tralfängelset & Nya Varfvet	Arbetsbokhål-laren vid cen-tralfängelset & Norrmalm	Arbetsforestån-derskan vid cen-tralfängelset å Norrmalm	Arbetsförestån-derskan vid cen-tralfängelset i Göteborg
för år 1898 ....................................	108.92	227.46	227.46	252.03
» > 1894 ....................................	143.4*	128.31	128.30	216.04
» » 1895 ....................................	160.91	146.69	146.88	79.31

5) Hvad menas med dagsverken utan inkomst? Erhålla fångar och
personal ingen inkomst på dylikt arbete? Debiteras icke fångvårdens utgiftsstat
för dessa arbeten? Får försvarsverket intet betala för i dess tjenst utförda
arbeten?

Med uttrycket »dagsverken utan inkomst», hvilket utskottet torde
hafva hemtat ur fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelser (se t. ex.
berättelsen för 1894, sid. XIV) afses de dagsverken, som de isynnerhet
vid ett större fängelse talrika handräckningsfångar utgöra för fångvårdsanstaltens
eget behof. Sådana handräckningsfångar äro kockar och
andra kökshandräckningar, vedsågare, eldare och lamptändare, tvättare,
renhållare, rumstädare och barberare, sjukvaktare, logementsvaktare,
cell- och vakthandräckningar samt ordningsmän, skrifvare och magasinshandräckningar
in. fl. Vidare sådana dagsverken, som utgöras af fångar
vid fångbeklädnadens tillverkning, vid reparationer å fåugvårdsanstalten
eller andra företag för anstaltens egen räkning, hvaraf ingen
direkt inkomst inflyter.

För dylikt arbete erhålla de använda fångarne s. k. arbetspremier,
hvilka utgå efter af Kongl. Maj:t faststälda grunder och fångvårds -

12 Andra Kammarem Tillfälliga TJtshotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

styrelsens särskilda föreskrifter, hvaremot befattningshafvande vid fängelse
gifvetvis icke åtnjuta någon inkomst- af dylikt arbete.

Sådant arbete »debiteras icke fångvårdens utgiftsstater» annat än
med afseende på nyssnämnda premier till fångarne eller med andra
ord: i staten beräknas för dylikt arbete icke annan utgift än för premierna,
och i räkenskapen redovisas dagsverkena ej heller med värde.

Frågan, huruvida försvarsverket icke betalar något för i dess
tjenst utförda arbeten, torde hafva framstälts med anledning af det
föihållande, att i fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelser för en
lång följd af de senare åren i sammandrag af dagsverksrapporterna från
de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna förekommit rubriken:
»utgjoida dagsverken utan inkomst — för landtförsvarets räkning»
hvadan detta förhållande tarfvar en belysning.

De under denna rubrik upptagna dagsverken hafva beträffande
de senare åren utgjorts af sådana dagsverken, som af kronoarbetskarlar
vid kronoarbetskompaniet å Vaxholm och kronoarbetsstationen å Borghamn
för befästningsarbetena i Stockholms skärgård och å Karlsborg
utgjorts; och har sjelfva dagsverkskostnaden, beräknad efter 38 öre för
hvarje dagsverke, med anledning af rikets ständers underdåniga skrifvelse
den 24 februari 1866 och i enlighet med Kongl. Maj:ts beslut den
30 oktober samma år såväl i fångvårdsstyrelsens som i de särskilda
fästningsbyggnadernas räkenskaper utförts inom Union, under det att
fortifikationen fått erlägga premier till kronoarbetskarlarne. Sedan nu
både kronoarbetskompaniet å Vaxholm och kronoarbetsstationen å Borghamn
indiagits, har nämnda förhållande upphört; och betalar försvarsverket
i likhet med andra arbetsgifvare arbete, som kan för dess räkning
å fångvårdsanstalt utföras.

Jag har nu besvarat utskottets frågor med hänsyn till förhållandet
vid de centrala fångvårdsanstalterna. Beträffande läns- och kronocellJängélserna,
råda vid dessa fängelser med afseende å arbetena fullkomligt
olika förhållanden med dem vid centrala anstalterna, såsom af nedanstående
kortfattade sammandrag af Kongl. Maj:ts härutinnan meddelade
beslut och fångvårdsstyrelsens i enlighet dermed utfärdade bestämmelser
torde inhemtas.

Arbetet vid ^läns- eller kronohäkte bör verkställas på enskild
peisons eller, da sadant icke later sig gorå) på fängelsedirektörens förlag,
dock med iakttagande deraf, att, derest arbeten för fångvården
eller för fängelsets eget behof finnas att tillgå af den beskaffenhet, att

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

de kunna åt fången lämpligen uppdragas, denne då företrädesvis bör (
till sådana arbetens verkställande användas.

Någon kostnad må icke drabba kronan för det arbete, som ej för
dess räkning verkställes och hvilket derför ej heller må uti kronans
räkenskaper bokföras, utan bör särskild redogörelse deröfver af direktören
till Konungens befallningshafvande afgifvas, antingen årsvis eller
för den kortare tidrymd, som Konungens befallningshafvande pröfvar
lämpligt derför bestämma.

Direktören må, till biträde vid arbetets ordnande, använda underlydande
vaktbetjente i den mån, dessas genom instruktion bestämda
åligganden och billiga anspråk på ledighet sådant medgifva.

Alla arbetsbeting, som af direktören uppgöras böra till landskansli
inlemnas i 2 exemplar, af hvilka det ena qvarstannar, men det
andra, försedt med påskrift om dess godkännande, bilägges direktörens
redovisning.

Inkomsten af sträf arbetsfånges och till allmänt arbete dömd fånges
arbeten skall fördelas sålunda att:

en tredjedel af hela inkomsten kommer fången till godo, en tredjedel
å en inkomstsumma för året intill 2,000 kronor samt en sjettedel å
det öfverskjutande beloppet tillfaller fängelseföreståndaren såsom ersättning
för hans omsorg och kostnader att anskaffa arbete, för tillhandahållande
och underhåll af inventarier och verktyg samt för arbetenas
redovisning;

en sjettedel å en inkomst intill 2,000 kronor samt å det öfverskjutande
beloppet en tolftedel tilldelas dem bland vaktbetjeningen, som
utöfvat tillsyn vid arbetena eller eljest dermed haft bestyr, enligt den
fördelning, som Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman
pröfvar skäligt fastställa, dock att vid fängelse med mer än en vaktbetjent
ingen af bevakningspersonalen. må tilläggas större belopp, än
som motsvarar högst hälften af vaktbetjeningens andel;

återstående beloppet tillfaller fängelsets besparingskassa.

Der genom fängelseföreståndarens försorg fånge, som undergår
fängelsestraff, äfvensom ransakning sfånge förses med arbete, eger fängelseföreståndaren
tillgodonjuta en tredjedel och fången återstående två
tredjedelar af arbetsinkomsten.

Fångar, som skola i läns- eller kronohäkto undergå fängelsestraff,
hvartill ådömda böter förvandlats, må ej åtnjuta någon andel af inkomsten
för deras arbete, hvilken bör fördelas sa, att fängelseförestandaren
erhåller eu tredjedel, bevakningspersonalen en sjettedel och
fängelsernas besparingskassa återstoden.

14 Andra Kammarens TiUfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

De arbeten, hvarmed fångarne i läns- och kronohäktena sysselsättas,
äro angifna i fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelser (se
t. ex. för 1894 tabell 21).

De andelar af arbetsinkomsten vid läns- och kronocellfängelserna
under år 1895, som föreståndarne och bevakningspersonalen vid dessa
fängelser åtnjutit, hafva uppgått till följande belopp:

Fängelse ■'' '': i .• ■ • ’ ■; ‘ * • :	Fängelse- föreståndaren	Bevakning- personalen, tillsammans	Summa
Länsfängelset i Stockholm................................................	1,953	72	716	73	2,670	45
> i Upsala .................................................,,	1,068	88	451	21	1,510	09
> i Nyköping.................................................	160	04	78	08	234	02
> i Linköping.............................................	1,208	87	561	97	1,770	84
> i Jönköping............................................	379	42	178	98	658	40
> i Vexiö.....................................................	618	49	214	16	732	65
» i Kalmar......................................................	920	29	387	68	1,307	97
» i Visby .....................................................	267	58	118	25	370	78
> i Karlskrona...........................................	736	80	321	51	1,066	81
> i Kristianstad.......................,.....................	476	12	224	62	700	64
» i Malmö....................................................	1,604	49	703	17	2,307	66
» i Halmstad................................................	176	82	40	74	217	56
> i Göteborg ...............................................	1,213	60	470	63	1,684	12
» i Venersborg ...........................................	803	95	363	85	1,167	SO
» i Mariestäd................................................	621	02	222	23	743	26
» i Karlstad..................................................	703	40	347	71	1,146	11
> i Örebro ...................................................	1,293	65	498	24	1,791	89
» i Vesterås ...............................................	844	03	380	36	1,224	39
> i Falun......................................................	1,076	57	439	94	1,516	51
» i Gefle..................................................	1,760	34	619	05	2,379	39
> i Hernösand...............................................	749	69	344	84	1,094	53
> i Östersund.............................................	469	63	182	26	651	89
» i Umeå...............................................	166	69	70	98	236	57
> i Luleå.................................................................	192	BO	94	65	287	45
Kronohäktet å Långholmen...''..................................................	3,316	59	1,338	63	4,656	12
> å Norrmalm.............................................	85	99	107	48	193	47
» i Norrtelje.................................................	307	88	no	68	418	41
Transport	23,06o\|	65	9,667	62	32,618	27

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

Fängelse	Fängelse- föreståndaren	Bevaknings- personalen, tillsammans	Summa
Transport	23,050	65	9,567	62	32,618	27
	636	73	289	79	926	52
	736	27	286	75	1,022	02
	192	45	78	36	270	81
	146	48	56	98	202	46
	362	65	156	88	509	53
	991	78	377	90	1,369	68
	66	15	16	40	72	55
	48	18	13	57	61	70
	182	91	73	10	266	01
	2	33	1	17	3	50
	277	88	96	40	373	28
	877	64	357	60	1,236	14
	67	83	26	39	94	22
	39	82	10	23	60	05
Summa kronor	\| 27,667	70	11,40s\| 04	\| 39,066(7 4,

Ännu för jemförelsevis få årtionden sedan, eller vid tiden för den
svenska fängelsereformens början, kunde en framstående svensk auktoritet
på fångvårdens område om de svenska fängelserna förklara, att
deras »hufvudsyfte tyckes endast hafva varit att med minsta möjliga
kostnad förvara fångarna och hindra dem att rymma». Stora framsteg
hafva sedan dess gjorts såväl i sjelfva betraktelsesättet som i dess
tillämpning. Det anses icke längre vara tillräckligt att beröfva den
brottslige hans frihet för att derigenom straffa honom, utan man vill
dermed äfven och förnämligast åstadkomma den brottsliges förbättring,
så att fängelset må kunna återskänka honom åt det kränkta samhället
såsom en god och nyttig medborgare. Till ernåendet af detta ändamål
är det väl ordnade fängelsearbetet det främsta medlet, Ett. sadant
arbete ger, för att åter citera samma auktoritet, G. Fr. Almqvist, »en
sund näring åt tankarna, lugnar sinnet, inplantar ordning och forlänar
den handafärdighet, som är af så stor fördel vid utträdet ur fan”
o-elset.» Ett sådant arbete vänjer fången vid flit och noggrannhet, det ar
sielffallet af stor disciplinär betydelse, och det bidrager att stärka tångens
kropp, som eljest i hög grad skulle lida af ett långvarigt fängelselif.

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N-.o 3) Utlåtande N:o 25.

Fångarbetet är således ett ovärderligt och nödvändigt medel i
fångvårdens hand vid dess uppfostrande inverkan på fången. Svårigheten
ligger i detta arbetes lämpliga ordnande.

Att fångai betet maste vara ett arbete med i och för sig nyttigt
ändamål, vara ett produktivt arbete, för att dess belsosamma följder
ratt skola göra sig gällande, ligger i öppen dag, så ock att den arbetande
fången skall i form af någon, om än ringa, inkomst åtnjuta frukterna
af sin flit. Men då framställer sig det svårlösta spörsmålet om
fångarbetets konkurrens med det fria arbetet. Att en sådan konkurrens
finnes och måste finnas, så länge fångar sysselsättas med produktivt
arbete, ° är tydligt och bekräftas ytterligare af det af motionären
citerade utlåtandet af den svenska fångvårdsstyrelsen, som erkänt för
ostridigt, att »en mer eller mindre känbar konkurrens med det fria
arbetet maste flan fängelsernas sida uppstå». Om denna konkurrens
således maste betraktas såsom oundviklig*, så gäller det å andra sidan
att tillse, att den icke varder för det fria arbetet svårare än ovilkorligen
nödvändigt är. Detta sammanhänger dels med det system, enligt hvilket
arbetet är anordnadt, och dels med sjelfva arbetets beskaffenhet.

„ Fångarbetet sönderfaller i två hufvudgrupper, det inre, de s. k.
hushallsgöromålen för fängelsets eget behof, såsom rengöring, eldning,
matlagning m. m., samt det yttre, det i egentlig mening produktiva arbetet,
som innefattas i den utskottet förelagda frågan. Det senare
slaget af arbete, hvarmed naturligtvis flertalet af fångarna måste sysselsättas,
kan med afseende på sin anordning utföras enligt tre olika system,
entt ep? enadsystcniet, beställningssystemet och systemet med eget förlag
eller egen regie. Alla tre dessa system äro, såsom framgår af fångvårdsstyrelsens
ofvan citerade memorial, i bruk vid den svenska fångvården.

Entreprenadsystemet består vanligen deri, att fångarnas arbete
uthyres åt industriidkare, som förbinder sig att sysselsätta ett visst antal
fångar och som för hvarje fångdagsverke erlägger ett visst belopp.
Entreprenören bekostar i allmänhet arbetslokalens uppvärmning* och
belysning, någon gång till och med bevakning (fabrikören Österlund
Malmö betalar derför 120 kronor i månaden), tillhandahåller verktyg,
maskiner, och arbetsmaterialier samt haller verkmästare eller förgångsmän,
hvilka hafva tillträde till fängelset och hvilka skola ega lika
rätt till åtlydnad af fångarna samt vara underkastade samma skyldigheter
som underbefäl vid fängelset. Entreprenören skall i regel ställa
borgen för sitt kontrakt.

Såsom af ofvan citerade, från fångvårdsstyrelsen inkomna memorial
framgår, är entreprenadsystemet i ganska vidsträckt mån användt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskolls (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

inom vårt land. Enligt hvad utskottet från kongl. fångvårdsstyrelsen
inhemtat, vöro under år 1895 de i tabellen å sid. 18 uppräknade entreprenadkontrakten
gällande och utgjordes i enlighet med desamma de i
samma tabell upptagna dagsverken. j

Samtliga dessa dagsverken, eller 233,206 ''/«, äro fullgjorda af fångar
vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna, och då samtliga under
år 1895 der fullgjorda dagsverken utgjorde 447,572 V*, så inses lätt den
betydande del, som entreprenadsystemet upptager af det svenska fångarbetet.
Med afseende på de dagsverksafgifter till fångvården och
premier till fångar, som entreprenören under år 1895 haft att utbetala,
hänvisar utskottet till den å sid. 19 upptagna tabell.

Stadgandena rörande arbetsafgifter variera mycket. De lyda
exempelvis på följande sätt:

a) i kontraktet med fabrikör österlund i Malmö:

»För de i entreprenörens arbete sysselsatta fångar utgår ersätt

ning sålunda

för gömensamhetsfånge:

fullt arbetsför: för helt dagsverke.............. fyratiotre (43) öre,

» hälft » 1 ............... tjugutvå (22) öre,

mindre arbetsför: » helt » j ............... tjugosju (27) öre,

» hälft » ............... fjorton (14) öre.

oduglig: » helt » j............... tio (10) öre,

» i hälft » j ............... fem (5) öre,

för enrumsfånge: i J

för helt dagsverke............... aderton (18) öre,

» hälft » ............... nio (9) öre.»

I : • ! ............ • .•< i

b) i kontraktet med firman F. H. Wolff i Karlskrona:

'' • . | <:.» ''! ''

§ 11.

»För de i entreprenörens arbete sysselsatta fångar utgår dagsverksersättningen
sålunda, att för helt dagsverke betalas 15 öre och
för hälft dagsverke 7‘/a öre, hvilken ersättning för fånge, .som för vecka
haft en medelförtjenst af 20 intill 25 öre om dagen, höjes med 5 öre
för helt och 2V2 öre för hälft dagsverke samt för fånge, som för vecka

Bill. till Bil sd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft 3

Uppgift å utgjorde fångdagsverken vid rikets centrala fångvårdsanstalter

. under år 1895.

e >- ~					Å t e n t r ep r e n ö r e r.				. j =•	>• Cu	>•	CO
"■ S - ;	Stockholms ylle- fabrik.	! n 5! i ’ • // . S. F. Wahlström.	C. A. Svensson.	Stockholms sko- fabrik.	<> - O O DO rf (tf -1 B Cu	W !zj » O er 3 so o 00 O B	C. L. Svensson & C:o.	L. Fiirstenberg & C:o.	> P w o; * 00	F. H. Wolflf.	P. Sörensson.	ce •*“ es 3 " §'' - so	<’ 9 g ap f ■Å - So °s. <* B 3	fångvårdsanstalten (utan inkomst).	.! : i ,i , \ , . r I • 1 1 imma summarum. » j ! f v! i -;'' i f y \
Centralfangelserna: ä Långholmen..........	ll,695Vi	37,122’/,	6,563''/»	5,525	_	_	_	_		_	_	60,8067,	37,0677»	21,139’/,	119,003’/»
i Malmö.................	—	—	—	—	58,707’/2	—	—	—	—	—	—	58,707’/2	2,1717,	10,4247,	71,303’/»
å Nya Varfvet.........	—	—	—	—	—	—	—	—	— •	—	” —	'' —	28,592	14,1857,	42,777 ’/,
å Norrmalm.;,.™...''...		—	—	—	—	6,4617*		>-	—	—	—	6,461%	19,9043/*	11,3207*	37,686»/*
i Norrköping..............	—	—	—	—		—	8,641	—	—	—	g~i	8,641	306	4,596	13,543 .
i Göteborg..............	IT. —	—z	—	—	—	—	—	2,229	—	—	-v	2,229	2,400	1,966	6,595
Tvångsarbetsanstalterna: å Svartsjö ............		_	_						33,765		2.	33,765	6,496''/,	23,669	63,9207»
i Karlskrona............	—	—	—	—	—	—		—	—	42,232’/»	—	42,2327»	2,497	15,440	60,169’/»
i Landskrona...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	20,368	20,363	459	5,371	26,193
å Nya Varfvet.........	—	—	—	—	— ..	—-	—	—t	—	—	—	-r_ “	6,025	1,365	6,880
Summa 111,5957,137,1227»	6,56372	5,525 68,707’/,!	6,461%	8,64112,229	33,765\|42,2S2Va!20,363	288,206’/*	104,909’/*	109,4567\|447,672''/

Andra Kammar ems Tillf ätliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

Uppgift å de dagsverksafgifter och premier till fångarne, som debiterats nedannämnde
vid rikets centrala fångvårdsanstalter anstälde arbetsentreprenörer för af dem under

år 1895 använde fångdagsverken, r,."

—		....	i *“ "''
	- «.			..	Daors»			X-	V		Medelafgift per dagsverke
	-			*	verks-	Premier	.T ^ •
''■ .. = - -	— r	3 ~	r;.ö 3"-'';''	--	afgift till fång-vården.	till — fångarne.	Summa.	till fång-vården	till fångarne såsom	Summa.
-T. —T \ *•			X ~	-				;				premier
											öre T	öre	öre
Stockholms Yllefabriks Aktiebolag (Centralfängelset å Långholmen)..		4,058 41	3,899	61	7,958	02	35	34	69
S._ F. Wahlström	(	D:o	ä D:o ) ..		11,886 96	9,310	10	21,197	06	32	25
C. A. Svensson	c	D:o	å D:0 X) ..		2,585 2,581 62	2,010	84	4,596	09	39	31	70
Stockkolms Skofabrik	(	D:0	å D:0... ) .		1,074	94	3,656	56	47	19	66
C. 0. österlund H. Nachmanson	( (	Do			14,010 2,261	99	14,063 1,251	76	28,074 3,513	75	24	24	48
D:o	å Norrmalm)....	•	61	62	23	35	19	54
C. L. Svensson & C:o	(	D:0	i Norrköping)..		2,713	55	2,394	53	5,108	08	31	28	59
L. Fiirstenberg & C:o -	(	. D:o		AV	891	60	340	85	1,232	45	40	15	55

A. G. Förselius	(Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö)		10,129	50	5,928	09	16,052	59	30	18	48
F. H. Wolff	(	D:0	i Karlskrona)..	7,566	18	7,254	62	14,820	80	- 18	17	35
P. Sörensson	(	D:0	i Landskrona).	3,665	84	3,831	71	7,497	05	18	19	37
- - '' '' ■ .			Summa Kronor	62,351	0l!51,355j«7		27	22	49

“V

Andra Kammarens TillfäUiga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

20 Andra Kammarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

haft en medelförtjenst af 25 öre eller derutöfver om dagen, höjes med
10 öre för helt och 5 öre för hälft dagsverke.»

I ........I .; ■ v ?

c) i kontraktet med herr A. G. förselius:

; j , § 12.1 : j

»För de i entreprenörens arbete — utom för anläggningsarbetena
— sysselsatta fångar utgår ersättning sålunda, att under de första tre
åren af kontraktstiden för helt dagsverke betalas 23 öre och för hälft
dagsverke lD/a öre, samt sedan detta kontrakt varit gällande i tre år
betalas för helt dagsverke 30 öre och för hälft dagsverke 15 öre.»
i ■" "3: I T. T: '' il ^

Utom arbétsafgifterna till fångvården utbetala entreprenörerna för
fångarnes egen räkning s. k. arbetspremier enligt ,bestämmelser, som
vanligen hafva följande lydelse:

(§ 15 i kontraktet med Förselius)|

»Arbetspremier till fångarne utbetalas af entreprenören med iakttagande
af de i Kong!. Maj:ts nådiga reglemente angående arbetspremier
vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna i riket den
24 oktober 1890 gifna, eller framdeles meddelade föreskrifter samt i
enlighet med de bestämmelser anstaltens direktör eger lemna.

Skulle entreprenören ingå aftal med fånge för att kringgå dessa
bestämmelser eller befinnas tilldela fånge godtgörelse utöfver hvad här
bestämts, är kontraktet förverkadt.»

Då de pris, som entreprenörerna erlägga för de af dem disponerade
dagsverkena, såsom framgår af tabellen och ofvänstående utdrag
ur kontrakten, således äro synnerligen låga, synes deraf ådagalagdt,
att fall kunna inträffa, då den af en viss entreprenör representerade
industrigrenen blir utsatt för skadlig täflan med en genom fångarbetets
tillgodogörande i viss mening monopoliserad konkurrent. Utskottet har
icke heller kunnat underlåta att fästa sig vid den omständigheten, att
exempelvis inom korgmakeriet, som i och för sig sjelft är en ganska
liten industri, en till mycket billigt pris bekommen arbetarepersonal af
70—125 man, i verksamhet på en enda plats, möjligen kan för det
fria arbetet inom yrket medföra betänkliga rubbningar i fråga om såväl
arbetstillfällen som prisförhållanden.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

Enti-eprenadstystemet är i bruk i de flesta europeiska länder, men
flerstädes synas numera de mest framstående fångvårdsmännen vara eniga
i att fördöma detsamma. Chefen för den finska fångvårdsstyrelsen, A.
Gripenberg, yttrar derom i ett föredrag: »Det undergräfver allvaret vid
straffverkställigheten och låter dess ledning småningom glida öfver i
entreprenörens händer; det inför vidare i fängelset en mängd personer,
som intet förstå af straffverkställighet och icke heller hafva något intresse
vid dess rigtiga fullbordan, jag menar entreprenörens folk: bokförare,
arbetsförmän, instruktörer m. fl. Genom vidsträckt användande
af maskiner och ytterligt noga genomförd arbetsfördelning måste entreprenören
söka godtgöra sig för de mindre dugliga arbetare, som honom
i fångarne tillhandahållas. Härigenom förqväfves åter hvarje ansats
till yrkesskicklighet, och fången kommer ut ur fängelset lika oförmögen
att sörja för sig, som han kom dit in, hvilket lättare gör honom benägen
för brott igen. Att entreprenadsystemet det oaktadt bibehållit
sig i så många länder, har sin grund deruti, att det för fängelseförvaltningarna
är ytterst beqvämt, i det det icke förutsätter några tekniska
kunskaper hos fängelsets tjensteman och till ett minimum reducerar
dessas bokföring.» Generalinspektören för de belgiska fängelserna,
M. Prins, förklarade vid kongressen i Petersburg 1890 entreprenadsystemet
ur alla synpunkter mindre lämpligt än systemet med
fängelsets egen arbetsledning. Den italienske fångvårdschefen, BeltraniScalia,
förklarade vid samma tillfälle: »Enligt min åsigt kunna entre prenörerna

af fångarbetet endast korrumpera de dömda, de äro spekulanter,
som missbruka deras händers arbete. Derför har jag alltid
bekämpat entreprenadsystemet.» En annan framstående fackman framhåller,
att staten »genom att gifva entreprenörerna rätt att efter sitt
godtycke organisera arbetet i ett fängelse öfverlemnar åt dem straffets
verkställighet och afsäger sig det mest verksamma medlet att på de
dömde utöfva ett nyttigt inflytande». Entreprenadsystemet synes således
ganska allmänt numera vara utdömdt.

Af fångvårdsstyrelsens memorial antydes den utsträckning, i hvilken
beställningssystemet vid våra fängelser användes. I allmänhet ske beställningarna
å fängelsets arbetskontor muntligen eller ock skriftligen
till arbetsföreståndaren, som håller eu särskild beställningsbok. Priset
beBtämmes efter arbetsföreståndarens hörande af fängelsedirektören, och
arbetet utföres af materialier och med verktyg, som i regel tillhandahållas
af beställaren. Detta sätt att ordna fångarbetet erbjuder lika
litet som entreprenadsystemet möjlighet för fängelseledningen att sjelf
bestämma öfver arbetets natur. Det gäller att taga emot en beställ -

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

ning eller att vägra och att i senare fallet kanske se fångarne sysslolösa.
Men å andra sidan medgifver detta system att anordna sjelfva
arbetet så, att straffverkställighetens hufvudfordringar iakttagas. Arbetet
ntföres under omedelbar ledning af fängelsets eget folk, som vid
utförandet af arbetet ständigt kunna och böra hafva straffarbetets uppfostrande
mål för ögonen. Med afseende på sin användning synes beställningssystemet
vara det system, som bäst lämpar sig för arbeten
för statsverkets räkning. I förhållandet till det fria arbetet förefaller
det utskottet, som om detta system icke skulle kunna lemna tillfälle
för en öfvermägtig konkurrens att göra sig gällande i samma grad
som entreprenadsystemet, alldenstund prisen vid hvarje särskild beställning
kunna uppgöras med hänsyn till för tillfället rådande prisförhållanden
på den fria arbetsmarknaden.

Det system, som emellertid från penitentiär synpunkt anses vara det
mest lämpliga, är det vid våra cellfängelser vanligen använda systemet
med eget förlag eller, som det af fångvårdsmän plägar kallas, regie-systemet.
Systemet verkar så, att fängelseförvaltningen sjelf anskaffar verktyg,
upphandlar material och utför arbetet under ledning af fängelsets eget
folk. I högsta möjliga grad kan derigenom tillgodoses straffverkställighetens
kraf. Såväl vid valet af arbetsområden, hvilka kunna ges en
mycket stor, efter individerna lämpad variation, som vid sjelfva arbetets
utförande kan fängelseförvaltningen, obunden af andra hänsyn, koncentrera
sin sträfvan derpå, att straffets ändamål i högsta möjliga grad
tillgodoses. Äfven ur konkurrenssynpunkt synes detta system vara
fördelaktigt, enär det i och för sig torde minst inverka på det fria
arbetet. Deremot inbringar detta system sällan lika mycket som de
två förut omnämnda systemen; det är besvärligare för fängelsepersonalen
och det fordrar större och mångsidigare ledareskicklighet hos personalen.
Dessutom kunna, enligt utskottets mening, emot det i våra cellfängelser
tillämpade sättet att af fångarnas arbetsinkomst delvis aflöna
fängelsedirektören och den öfriga personalen ganska berättigade anmärkningar
framställas. I allmänhet lärer numera bland fackmän den
meningen vara i hög grad rådande, att fångvårdspersonalens penningeintresse
i fångarbetet är förkastligt, då det dels i allmänhet icke torde
vara lämpligt, att fångar arbeta ihop penningar åt sina väktare, och dels
den misstanken skulle kunna uppstå, att hellre sådant arbete anskaffades,
som gåfve god arbetstjenst, än sådant, som vore mest egnadt till
fångarnes utdaning och framtida utkomst såsom fria arbetare.

i , • i i i ■ t ■ : j J, , • ■ I ■ • : , I: ^ :

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

Förhållandet mellan det fria arbetet och fångarbetet sammanhänger
icke endast med det system, enligt hvilket arbetet anordnas,
utan ock med sjelfva arbetets beskaffenhet för öfrigt.

Angående denna synas många olika meningar vilja göra sig gällande.
Derom äro dock alla öfverens, att det första föremålet för
fångarbetet bör vara allt det arbete, som för fångvårdens egen räkning
behöfves. Således icke endast renhållning, eldning, matlagning m. m.;
utan beklädnadspersedlar och allt öfrigt för fångvårdens behof erforderligt.
I någon, om ock obetydligare mån synes detta sistnämnda arbete
inom vårt fängelseväsende vara tillämpadt, i det att exempelvis, såsom
af det från fångvårdsstyrelsen öfverlemnade memorialet framgår, fångarne
i centralfängelset för qvinnor å Norrmalm för närvarande sysselsättas
med tillverkning af fångbeklädnader, »hvarmed sedan längre tid tillbaka
detta fängelse tillgodosett samtliga fångvårdsanstalters i norra och en
del af mellersta Sveriges behof».

Enligt framstående auktoriteters uttalanden och vid fångvårdskongresser
fattade resolutioner betecknas såsom det dernäst vigtigaste
målet för ett rationelt fångarbete alla de arbeten för statsverkets behof,
som lämpligen kunna af fångar utföras. Systemet af arbete för statens
räkning är infördt såväl i Frankrike som i Tyskland, dock icke i alla
fängelser, samt åtminstone delvis äfven i Finland, Belgien, Holland och
Italien. I allmänhet synes fångarbetet för statens räkning hafva inskränkts
till förfärdigandet af kläder och skodon för arméernas behof.
Som detta dock otvifvelaktigt dels medför en ganska stor ensidighet,
dels bidrager till inlärandet af yrken, som efter frigifvandet i många
fall blifva af ringa nytta, har man flerstädes försökt en större mångfald
af för statens behof erforderliga yrken. Så hafva till och med
inrättats tryckerier och bokbinderier, der statstrycket helt eller delvis
utföres och de tryckta böckerna bindas. En förut citerad finsk auktoritet,
chefen för den finska fångvårdsstyrelsen, A. Gripenberg, skifver i denna
fråga: »Min afsigt är att söka utverka en föreskrift för alla eller åtminstone
för flertalet statsinrättningar att låta tillverka för dem behöfiiga
föremål af hvarjehanda slag i fängelserna. Början dertill är
redan gjord. Uti finska militären och postverket hafva fängelserna
tvänne goda kunder, som gifva dem betydligt arbete. Äfven för andra
statsinrättningar kunde en mängd artiklar tillverkas. För sjukhusen
kunde förfärdigas sängar och möbler, ja, till och med tyg till lakan
och sjukhuskläder skulle kunna åstadkommas. För skolorna kunde tillverkas
pulpeter och annan möbel; för de allmänna byggnaderna kunde
levereras stenar till trappor och socklar, enklare dörrar och fönster,

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

paneler och mera dylikt; för statsjernvägarne kunde levereras alla erforderliga
möbler och en mängd ämnen eller halffärdiga delar till olika
behof. Jag behöfver här icke påpeka, hvilken betydande vinst det
blefve för statsverket att låta tillverka allt detta uti egna inrättningar;
betalningen härför blefve egentligen blott en bokföringsfråga. För
fångvården vore härigenom vunnet, att man aldrig behöfde vara i förlägenhet
om arbete för fångarne, hvilket nu ej sällan är fallet, och ej
behöfde bråka med nya modeller, hvilka sedan vore svåra att afsätta.
Funnes för tillfället ej någon beställning, så kunde man dock arbeta
på lager, viss om att förr eller senare få afsättning för det tillverkade.»

Att i utsträcktare mån begagna fångarbetet vid tillverkningar för
statsverkets behof medför helt naturligt en icke obetydlig konkurrens
med det fria arbetet, som derigenom beröfvas en af sina bästa kunder
och säkraste betalare, men ingenstädes lärer opposition afhörts, då
sådana förslag, som här nämnts, blifvit framkastade, och yrkesidkare
och fria arbetare afvänja sig ganska snart från att söka erhålla beställningar
på sådana varor, som i fängelserna för statsverkets räkning förfärdigas,
för att i stället rigta sin energi på den fria arbetsmarknaden,
der de kunna vara vissa om att icke möta fångarbetskonkurrensen.

Nu kan visserligen inträffa att, äfven om i utsträcktare grad fångarbete
användes för statens behof, det dock vore öfrig arbetskraft, som
på lämpligt sätt måste sysselsättas. Utskottet tilltror sig icke att uttala
något omdöme om arten af det arbete, som för detta fall skall
väljas, men vill dock framhålla, att af dem, som finnas intagna i våra
fängelser, ett mycket afsevärdt antal — år 1894 omkring en tredjedel
af hela antalet — före sin dom utöfvat jordbruksyrket med dess binäringar
och antagligen efter utståndet straff kommer att dit återgå.
Helt visst bör ett i fängelset lärdt handtverk äfven för dem såsom fria
vara af stort gagn. Men utskottet har icke velat underlåta att fästa
uppmärksamheten vid det flerstädes i utlandet, särskildt med stor framgång
i Österrike, försökta systemet att använda fångar för yttre arbeten
i fria luften vid jordbruk, men ännu mera vid gräfning af kanaler, anläggandet
af vägar o. d. Dylikt arbete är icke helt och hållet främmande
för svensk fångvård. Den svenska fångvårdsstyrelsen disponerar
nemligen för närvarande Va mantal Skår eller Påfvelund invid centralfängelset
å Nya varfvet bredvid Göteborg, der enligt 1894 års statistik
1,408 dagsverken användes till »jordbruksarbeten». Det synes utskottet,
som om skäl förefunnes att i något vidsträcktare mån inom fångvården
försöka ute-arbete, en art af arbete, rörande hvars konkurrens med det
fria arbetet inga berättigade klagomål torde kunna höjas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

Ett synnerligen uttömmande inlägg i denna vigtiga fråga gjordes
af 1890 års fångvårdskongress i Petersburg. Kongressen hade som en
hufvudfråga uppsatt frågan om fångarbetets konkurrens med det fria
arbetet, och synnerligen framstående fångvårdsmän hade i utförliga s. k.
rapporter egnat denna fråga ett genomgående studium. De fleste af
dessa rapportörer förordade, såsom bästa sättet att förebygga konkurrens,
fångarnes sysselsättande med handtverksarbete för statens räkning.
Kongressen beslöt efter en sakrik diskussion, på förslag af dåvarande
franske fångvårdschefen, L- Herbette, att rörande denna fråga förorda:

l:o) att handtverk^ måtte så mycket som möjligt, men utan att
bryta mot straffverkställighetens fordringar, nyttiggöras för fångarnes
och fängelsernas egen räkning;

2:6) att fördelarne af fångarbetet måtte i möjligaste mån förbehållas
staten, men icke komma enskilda exploitioner eller entreprenader till godo;

3:o) att fastställelsen af hvarje industrigrens tillämpning på hvarje
olika plats, utväljandet, omvexlingen och förändringen af dessa industrigrenar,
bestämmandet af löner och tariffer, måste så göras,, att derigenom
åvägabringas hvarken mannamån eller privilegier eller missbruk, hvaraf
motsvarande fria arbete kan skadas;

4:o) att statsmagten ständigt, huru arbetet än är organiseradt,
bibehåller i sin hand medel att hindra hvarje olämplig konkurrens, utan
dock att bringa fångarne till sysslolöshet eller öfverantvarda dem till
entreprenörer eller enskilda industriidkare.

De här uttryckta önskemålen äro de satser, som för närvarande bland
moderna fackmän torde vara de gällande, och de lära ligga till grund
för alla reformsträfvanden, som nu bland fångvårdspecialister förefinnas.

Emellertid är det icke tillräckligt, att denna fråga behandlas
endast af fackmän. Tvärtom torde, såsom motionären anmärker, fullt
ljus öfver möjligheter och sätt att afhjelpa eller lindra svårigheterna
åf fångarbetets konkurrens med det fria arbetet icke kunna förväntas
annorlunda än medelst en grundlig diskussion af frågan mellan fångvårdens
fackmän och de af konkurrensen med fångarbetet besvärade
industriernas målsmän.

I öfverensstämmelse med den meningen, att frågan icke endast
bör ses från fångvårdens synpunkt, har man handlat i Tyskland. År
1878 beslöt »Ständiger Ausschuss des deutschen Handelstages», d. v. s.
den tyska handelsdagens ständiga utskott, en slags gemensam representation
för alla det tyska rikets handelskamrar, att föranstalta en undersökning
rörande fångarbetets inflytande pa det fria arbetet. Denna
undersökning, som sattes i verkställighet med tysk grundlighet, tillgick

Bill. till Eilcsd. Prot. 1806. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band, 22 Höft. 4

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (K;o 3) Utlåtande N:o 25.

så, att till besvarande af Tysklands handelskararar utsändes ett antal
frågor. Svaren sammanstäldes och bearbetades, hvarpå en kommission
af elfva inom handeln och industrien framstående män tillsattes för att
med ledning af det inkomna materialet utarbeta ett betänkande i frågan.
I kommissionens arbeten deltogo dessutom representanter för tre
preussiska ministerier äfvensom för rikskanslersembetet samt för
Sachsens och Wurtembergs regeringar. Förhandlingarna finnas publicerade
i ett särskildt häfte (»Deutscher Handelstags-Enquéte fiber den
Einfluss der Gefängnissarbeit auf den freien Gevverbstrieb», Berlin 1878),
hvarur utskottet, efter ett af öfverdirektören A. Gripenberg sammanstäldt
referat, vill meddela följande:

»Resultatet åt enquéten är sammanfördt i följande satser:

1. Nödvändigheten att med produktivt arbete sysselsätta fångarne
har på intet sätt blifvit ifrågasatt.

2. Deremot förefinnes en betydande meningsskiljaktighet i fråga
om organisationen af sådant produktivt arbete äfvensom öfver omfånget
och arten af det industriella arbetet i de olika straffanstalterna och
äfven dess inflytande på det fria arbetet.

3. Klagomål förekomma i synnerhet från sådana orter, der, i förbindelse
med det i Nordtyskland förherrskande entreprenadsystemet, en
mer eller mindre fabriksmessig arbetsdrift finnes införd, i synnerhet der
ångkraft användes. Deremot har arbetet uti egen regie, eller ett med
straffverkställighetens fordringar väl förenligt beställningssystem, i regeln
icke föranledt klagomål.

4. Fängelsetillverkningarnes ofta anförda och flera gånger konstaterade
sämre beskaffenhet och dessa tillverkningars till följd häraf lägre
pris synes mindre bero på deras egenskap af fångarbete såsom sådant
än af detta arbetes organisation.

På grund af dessa resultat gjorde kommissionen följande synpunkter
gällande, hvilka jag citerar med förbigående af några önskningsmål,
som för oss äro af intet intresse:

l:o) Vid anordnandet af sysselsättningar för fångar böra i främsta
rummet tillgodoses straffverkställighetens fordringar, men hvarken förvärfs-
eller fiskaliska synpunkter höra dervid tillerkännas öfvervägande
inflytande. Till följd häraf förbjuda sig sjelft åtskilliga arbetsgrenar,
såsom cigarrfabrikation och tillverkning af förgylda lister, emedan de
lätteligen leda till upplösning af disciplinen.0)

*) Vid cigarrtillverkning är det omöjligt att förhindra fångarne att öfverträda tobaksförbudet;
vid förfärdigande af guldlister användes en myckenhet sprit, hvilket för många fångar utgör en svår
frestelse.

Andra Kammarens Tillfälliga Utsicotts (N:o 3) Utlåtande N:o 25.

2:o) Den största möjliga mångfald af arbeten i hvarje straffanstalt
är att förorda.

3:o) Det synes ändamålsenligt att åt straffanstalterna öfverlemna
förfärdigandet af nödvändighetsartiklar för allmänna inrättningar, till
Indika räknas kommunikationsanstalterna, justitie- och administrativa
myndigheter, militärväsendet m. m.»

Som den föreliggande frågan är af synnerligen stor vigt med afseende
på såväl fångvården och fångarbetet som det fria arbetet, och
som frågan, efter hvad utskottet med det ofvan anförda tror sig hafva
visat, icke kan lösas utan en grundlig utredning, i hvilken äfven representanter
för yrkesidkare inom yrken, som af konkurrensen med fångarbetet
beröras, torde böra deltaga, får utskottet härmed hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t täcktes låta anställa en utredning af
frågan om fångarbetets lämpligaste anordning, med
hänsyn till såväl dess ändamål i och för fångvården
som dess konkurrens med det fria arbetet, och att
dervid äfven upplysningar från arbetare och arbetsgivare
i de af denna konkurrens berörda yrken måtte
i så stor omfattning som möjligt inhemtas under samråd
med målsmän för fångvården.

Stockholm den 4 maj 1896.

På utskottets vägnar:

H. AMNÉUS.