Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N o 4) Utlåtande N:o t) (Utlåtande 1895:Tfu49 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N o 4) Utlåtande N:o t).

N:o 9.

.!:• i>-.> b i • r >!v .!•. 1 V"; noV.i.. ;

Ank. till Iliksd. kansli den 14 mars 1895, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion angående inskränkning af
jagttiden beträffande tjäder- och orrhönor.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 37, har herr
Söderberg föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för fem år förbjuda jagt efter tjäderoch
orrhönor under viss tid — exempelvis 15 november — 15 augusti
— af den lofgifna jagttiden utom Jemkande, Ve steril orrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län».

Till stöd för detta förslag anför motionären:

»Att god tillgång på den nyttiga skogsfogeln och företrädesvis
orre och tjäder är för landet i sin helhet af stor ekonomisk betydelse,
torde vara allmänt både kändt och erkändt. Likväl lemnar vår jagtvårdslagst.
iftning mycket öfrigt att önska, då det gäller att tillgodose
och skydda afveln af nämnda villebrådsarter. Svenska jägareförbundets
afdelning i Jönköpings län, som länge insett detta missförhållande,
har sedan flera år tillbaka verkat för att få en förbättrad sakernas
ordning till stånd i detta hänseende och trott sig finna det säkraste
medlet till skogsfogelstammens skydd och ökning deri, att inskränkning
kunde åstadkommas i det hos oss gängse, allt för öfverdrifna och derigenom
ytterst förderfliga dödandet af hönorna. 1 vårt grannland Dan -

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 9.

mark finnes sedan länge fullständigt förbud mot dödande af orrhönor,
och att de för jagtvården intresserade jägarne äfven i vårt land anse,
att en utsträckning af fridlysningstiden för orr- och tjäderhönor skulle
vara både önskvärd och nyttig, det framgår bland annat deraf med
synnerlig styrka, att af 18 afdelningar af svenska jägareförbundet, hvilka
i denna fråga yttrat sig, icke mindre än 16 tillstyrkt förslaget och
endast 2 ansett sig böra afstyrka detsamma.»

Första Kammarens första tillfälliga utskott, som fått behandlingen
af denna motion till sig hänvisad, yttrar i sitt med anledning af densamma
afgifna betänkande.

»Utskottet vill till en början framhålla såsom en allmänt utbredd
åsigt, att tillgången å skogsfogel mer och mer förminskats. Detta är
visserligen icke ensamt beroende på en bristfällig jagtvård, utan äfven
i väsentlig grad på inskränkning af de marker, hvaruti dylik fogel
finner trefnad, genom skogarnas uthuggning, nyodlingar o. s. v.

Det nu mera gällande förbudet inom större delen af riket att
använda giller och snaror bör visserligen, i den mån detsamma upprätthålles,
bidraga till fogelstammens tillväxt, men vissa tillåtna jagtsätt,
som å många orter äro brukliga, verka synnerligen förödande, och
dit äro att hänföra fogelskytte för bulvan och vid bloss, hvarvid hönorna
i myckenhet nedskjutas. En omsorgsfull jagtvård — något som
saknas å de flesta trakter i landet — är emellertid första vilkoret för
åstadkommande af eu rik tillgång på nyttigt vildt, men en sådan måste
hafva stöd uti en klok lagstiftning.

Enligt gällande bestämmelser är jagten efter tjäder och orre förbjuden
i Vester- och Norrbottens län från och med den 16 mars till
och med 20 augusti samt i öfriga delar af riket från och med den 15
februari till och med den 15 augusti. Denna inskränkning i jagttiden
har dock visat sig icke vara tillräcklig att förekomma stammens förminskning.
Verksammare medel äro derför behöfliga.

Att fridlysa här ifrågavarande fogelarter helt och hållet under
vissa år vore visserligen ett mycket verksamt medel att höja fogelstammen,
men, förutom det att den efter fridlysningstidens slut säkerligen
hastigt nog åter förminskades, vore ett sådant totalförbud äfven
för några få år ett mycket våldsamt medel, särskildt der en god jagtvård
förefinnes och förbudet således vore mindre beböfligt, och skulle

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 9. 13

en sådan åtgärd utan tvifvel framkalla ett ganska stort missnöje. Att
ytterligare inskränka den årliga jagttiden för tjäder och orre i allmänhet
utöfver hvad som nu gäller, torde ej heller vara tillrådligt. Olika
klimatiska förhållanden och ganska skilda jagtmetoder i de särskilda
orterna skulle i sådant fall betinga, att ett flertal olika jagttider bestämdes
för skilda delar af landet, något som ingalunda är önskvärd!.

Motionärens förslag att inskränka jagttiden för tjäder- och orrhönor
finner utskottet deremot skäl att förorda, och torde å denna väg
vackra resultat vara att uppnå beträffande skogsfogelstammens tillväxt.
Icke allenast ett flertal jägarförbund har på sätt motionären anfört
uttalat sitt förtroende för en dylik åtgärd, utan har utskottet funnit
skyddandet af hönorna i större utsträckning än tupparne utgöra ett
vigtigt moment i många andra staters jagtlagstiftning. Sålunda äro
orrhönor fridlysta året om uti Danmark, hvarest tjäderfågel ej förekommer;
likaså så väl tjäder- som orrhönor i Baden, Bayern och flertalet
provinser i Österrike. I Preussen, Sachsen, Wurtemberg m. fl.
tyska stater är fridlysningstiden för hönor längre än för tuppar; så
ock i de flesta amt i Norge.

Vid 1893 års riksdag förelåg till behandling ett förslag med enahanda
syfte. De kamrarnes utskott, som handlade detsamma, tillstyrkte
dess antagande. Första Kammaren godkände äfven framställningen
med stor röstöfvervigt, hvaremot Andra Kammaren afböjde densamma
med två rösters majoritet.

De hufvudsakliga invändningar mot en inskränkning af jagttiden
beträffande tjäder- och orrhönor, som under öfverläggnii;garna i kamrarne
gjorde sig gällande, voro följande: att vår jagtstadga redan förut
uppvisade alltför många variationer i fråga om tillåtna och förbjudna
jagttider; att jagt å tjäder- och orrhönor blott i ringa grad bidrog att
förminska skogsfogelstammen i jemförelse med ett flertal andra orsaker,
såsom den skada derå, som förorsakades af roffoglar, räfvar, kattor o. s. v.;
att förbud å hönor icke vore af synnerlig betydelse, då jagt å tuppar
icke äfven inskränktes, enär god tillgång å hönor vore af föga värde,
om tupparna för mycket prisgåfves åt förföljelse; samt att svårighet
skulle göra sig gällande att vid jagt i skogsmark med stående hund
skilja mellan tupp och höna, då fogeln flyger upp.

Hvad angår dessa invändningar tillåter sig utskottet anföra följande:
att stor variation i fråga om jagttider säkerligen förefinnes i de flesta
lands jagtstadgar, då olika slag af villebråd betingar sådant; att vårt
lands stora utsträckning i norr och söder med deraf följande väsentligt
olika klimatiska förhållanden medför behof af skilda jagttider äfven för

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcolts (N:o 4) Utlåtande N:o 9.

samma djurslag i olika delar af landet; att om det nyttiga villebrådet
tillintetgöres äfven på annat sätt än genom jagt, det dock är af flere
skäl nödigt för villebrådsstammens upphjelpande, att jagten inskränkes
till vissa delar af året, särskildt som de förbättrade skjutvapnen bidraga
till att göra jagten mer förödande mot förr; att erfarenheten från andra
land visar lämpligheten af att särskildt hondjuren framför allt skyddas
bland de djurslag, der månggifte förekommer, såsom förhållandet är med
tjäder och orre; samt att tjäder- och orrtuppar i utseendet så väsentligt
skilja sig från hönorna, att fara för misstag icke bör förefinnas
äfven på långa afstånd, särskildt om den tillåtna tiden för jagt å dessa
foglar bestämmes så, att lämpligaste tiden för jagt med hönshund infaller
under densamma.

Då utskottet vill i hufvudsak tillstyrka motionärens förslag, har
utskottet vid närmare granskning af dettas detaljbestämmelser likväl
ansett sig böra erinra: att det ej synes ändamålsenligt att begära här
ifrågasatta utsträckning af fridlysningstiden för tjäder- och orrhönor endast
för fem år, då erfarenheten från utlandet bestyrker och flertalet
auktoriteter på jagtens område inom vårt land förklarat det tillhöra en
klok jagtvård, att hönorna af här ifrågavarande skogsfogel skyddas i
högre grad än tupparne; samt att fridlysningstiden, som bör taga sin
början, då fogeljagten för stående hund i allmänhet är afslutad för året,
lämpligast bör bestämmas från och med den 11 november, med hvilken
dag fridlysningstiden för rapphöns inom största delen af riket tager
sin början.

Som tillstånd att använda giller och snaror för fångande af vildt
ännu är gällande i Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens
län, kan här ifrågasatta inskränkning i tiden för jagt af tjäderoch
orrhönor der ej vinna tillämpning. Förhållanden inom dessa län
torde för öfrigt icke betinga en dylik inskränkning.

På grund af hvad här blifvit anfördt får utskottet hemställa: att
Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, utom i Jemtlands,
Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län, förbjuda jagt efter
tjäder- och orrhönor under tiden från och med den 11 november till
och med den 15 augusti.»

Vid föredragning af detta utskottets utlåtande i Första Kammaren
biföll kammaren detsamma, hvarefter beslutet härom jemlikt § 63 mom.
3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvits Andra Kammaren,
som hänvisat ärendet till sitt fjerde tillfälliga utskott.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 9. 15

På grund af hvad som blifvit anfördt utaf Första Kammarens till
fälliga utskott, får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren måtte biträda Första Kam
marens ofvan omförmälda beslut.

Stockholm den 14 mars 1895.

På utskottets vägnar:
W. SKYTTE.