Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1893:Tfu48 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 8.

tf:o 8.

Ant. till Riksd. kansli den 6 mars 1893, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1,
med anledning af väckt motion om utsträckt rätt för
sterbhusdelegare att erhålla gemensam expedition i lagfärtsärende.

Til] utskottets handläggning har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herr J. Andersson i Lysvik väckt motion, n:o 56, deri föreslås, att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, »det Kong]. Ma.j:t täcktes vidtaga sådan
åtgärd, att den i kongl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen,
§11, sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 16
december 1887, medgifna rättighet att erhålla gemensam expedition måtte, i
hvad angår protokollsutdrag, utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare
eller testamentstagare sökt lagfart förklaras hvilande eller af rätten
beviljas utan att å samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare
fång.»

Vid sistlidna års lagtima riksdag behandlade Andra Kammarens första
tillfälliga utskott i utlåtande n:o 5 en i samma ämne af motionären väckt
motion; och yttrade nämnda utskott derom följande:

»IJti en till utskottet remitterad, i Riksdagens Andra Kammare väckt
motion, n:o 17, erinrar hr J. Andersson i Lysvik:

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. (N:o 8.) 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

att med anledning af väckt motion 1887 års Riksdag beslöt att aflåta
skrifvelse (n:o 46) derom, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte, att sterbhusdelegare, de der gemensamt afhändt sig dem genom
giftorätt eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst dertill måste,
innan lagfart må nye egaren beviljas, vara genom lagfart bekräftad, måtte
kunna å fastigheten undfå lagfart utan att särskildt protokollsutdrag och
särskildt lagfartsbevis skulle behöfva af hvarje sterbhusdelegare för hans
andel lösas;

att detta Riksdagens beslut motiverades dermed, att »fall kunna inträffa,
då de kostnader, hvilka åtfölja lagfarten, förefalla oskäligt betungande,
i synnerhet om värdet af fastigheten är obetydligt. Ett sådant fall är det,
da fast egendom i boet efter en afliden person tillfallit flera sterbhusdelegare,
hvilka då enligt på många orter vedertagen praxis nödgas att en
hvar för sin lott i fastigheten lösa särskildt protokollsutdrag och särskildt
lagfartsbevis. Det kan härvid, om fastighetens värde är ringa och sterbhusdelegarne
äro många, hända, att kostnaderna för lagfarten föga understiga
eller till och med öfverstiga värdet af fastigheten. Detta missförhållande
framträder i synnerhet, då sterbhusdelegarne gemensamt vilja försälja fastigheten,
i hvilket fall ingen vigt ligger derpå, att en hvar af dem erhåller
särskildt bevis om lagfarten»; och

att Kongl. Maj:t på grund af Riksdagens nämnda skrifvelse den 16
december 1887 utfärdat kungörelse angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen med följande tillägg:

»Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart å fast egendom,
som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder å samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom egendomen i dess
helhet öfvergått till en eller flera af delegarne eller till ny egare, eller har
lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt, skall i förutnämnda ärende
gemensam expedition utfärdas, der ej annorlunda begäres».

Derefter framhåller motionären, att samma skäl, som Riksdagen i sin
här ofvan nämnda skrifvelse anför till förmån för gemensam expedition i
lagfartsärende, då sterbhusdelegarne gemensamt sälja sin fastighet, gälla för
sterbhusdelegarne, då fastigheten icke afyttras; att det ej kan vara rätt, att
arfvingar, om de behålla sin ärfda fastighet, skola drabbas af dryg kostnad,
som i betydlig mån reduceras, derest fastigheten försälj es; att Riksdagen i
sin ofvan berörda skrifvelse erkänt det vara ett missförhållande, att fastighetens
värde ej motsvarar lagfartskostnaden, ehuru framträdande i synnerhet,
då sterbhusdelegarne vilja försälja fastigheten, och att ett erkändt missför -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

hållande hör rättas, så mycket hellre som ingen rättsgrundsats ntgör hinder
derför, utan omhandlade förhållande uppstått, enligt åberopade riksdagsskrifvelse,
genom «på många orter vedertagen praxis».

»Om också särskildt lagfartsbevis, såsom betryggande eganderätten och
erforderligt för intecknings beviljande, för hvarje arfslott anses böra bibehållas»,
säger motionären, »så synes dock gemensamt protokollsutdrag vara tillräckligt,
så väl då lagfart förklaras hvilande som då lagfart beviljas.»

Domstolars praxis, att, då sökt lagfart förklaras hvilande, protokollsutdrag
derom meddelas en hvar sterbhusdelegare med uppgift om hindret
för dess undanrödjande, samt att, då lagfart beviljas, derom utfärdas protokollsutdrag,
som åtföljer lagfartsbeviset för hvarje arfslott, anser motionären
vara ett orimligt och onödigt sätt att betunga sterbhusdelegarne och att ett
gemensamt protokollsutdrag i båda fallen är för ändamålet tillräckligt.

Att göra lagfartskostnaden mera betungande än nödigt är, det gagnar
ej, men skadar i den mening, att månget sterbhus derför i det längsta möjliga
uppskjuter med arfskiftesförrättning och ansökan om lagfart, menar
motionären; och han åberopar till stöd härför, att år 1890 omkring 100
sterbhus i den kommun han tillhör blefvo i följd af för långvarigt dröjsmål
af rätten ålagda att vid vite inom viss tid inkomma med arfskifte,
vid hvilkas uppgörande fall förekom, då förste arflåtarens bröstarfvingar
voro aflidna, att arfskifte jemväl efter dessa måste samtidigt upprättas,
hvarjemte han tillägger, att svårighet under sådana omständigheter kan
möta för erhållande af giltiga underskrifter.

Motionären föreslår derför,

»att Eiksdagen uti aflåten skrifvelse ville anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga den åtgärd, att den i ofvanberörda stadgande medgifna rättighet
att erhålla gemensam expedition måtte, angående protokollsutdrag, utsträckas
jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare
sökt lagfart förklaras hvilande eller af rätten beviljas, utan att å samma
rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång.»

För att få denna fråga närmare belyst, torde det vara skäl att se till,
hvad i detta ärende förut är åtgjordt från såväl Eiksdagens som regeringens
sida.

Den af motionären åsyftade motionen väcktes under n:o 162 vid 1886
års riksdag af herr J. Smedberg, med hvilken instämde herr S. Fr. Norén.
I denna motion föreslogs,

»att Eiksdagen för sin del beslutar sådan ändring i eller tillägg till
kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den löjuni 1875,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

att då sterbhusdelegare gemensamt sälja fast egendom utan att den sig
emellan skifta, dessa icke behöfva hvar för sig söka lagfart, utan gånge
lagfart å fånget gemensamt för alla sterbhusdelegare, hvaröfver lagfartsprotokollet
må utgöra bevis samt tjena såsom åtkomsthandling då köparen söker
lagfart, samt

att den, som inom lagfartstidens slut öfverlåtit sitt köp på annan
man, icke är skyldig utlösa lagfartsbevis, utan må lagfartsprotokollet utgöra
bevis om åtkomsten.»

Motionären stöder denna sin hemställan på det förhållandet, att domstolarne
i hans hemort icke meddela lagfart å fastighet, som blifvit öfverlåten
af samtliga sterbhusdelegarne förr än hvarje arfvinge fått lagfart och
löst lagfartsbevis å sin fastighetslott, hvadan arfskifte måst upprättas öfver
den redan försålda fastigheten; och att ju flera arfvingarne varit och då
någon af dem aflidit, så att dess afkomlingars andelar äfven måst uträknas
och skiftas dem emellan, desto flera lagfartsprotokoll och lagfartsbevis hafva
utfärdats, som medtagit köpeskillingen för de mindre lotterna, hvilket är en
beskattning, som mest drabbar den minst bemedlade. Men sådan öfverlåtelse
har måst ske dels derför att lägenheten var så liten, att den ej kunde
innehafvas och bebos af mer än ett hushåll, eller så skuldsatt, att den
derför måste säljas.

I nära öfverensstämmelse med denna beskattningsåtgärd räknar motionären
den, att en person, som inom den föreskrifna lagfartstidens utgång
öfverlåtit sitt köp på annan man, måste samtidigt med senare köparen lösa
lagfartsbevis å sitt fång. Och han hänvisar till justitieombudsmannens
yttrande härom å sid. 56 och följande i dennes till 1878 års Riksdag afgifna
berättelse, i hvilket yttrande framliålles, att i sådant fall det icke är nödvändigt
att lagfartsbevis utfärdas för öfverlåtaren; men icke desto mindre
meddelas af vissa domare lagfartsbevis för båda kontrahenterna.

Med anledning af denna motion tillstyrkte lagutskottet uti sitt utlåtande
n:o 41 följande tillägg till § 1 uti nämnda kong! förordning:

»Då sterbhusdelegare gemensamt afhändt sig dem emellan ej skiftad
fast egendom, samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes
samtidigt sökes, må lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt beviljas.»

Och till § 11 följande tillägg:

»Der köpeafhandling, utan tillägg till eller förändring i stadgade vilkor,
öfverlåtes inom den för lagfart föreskrifna tid, räknadt från första fånget,
och lagfart inom samma tid sökes, utfärdas lagfartsbevis endast för den,
som genom sista fånget förvärfvat eganderätt till fastigheten.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

Uti det i 1 § 3:e stycket omförmälda fall vare utfärdande af lagfartsbevis
för sterbhusdelegarne ej erforderligt.»

Lagutskottet framhåller i sitt utlåtande, att genom kongl. förordningen
den 16 juni 1875 infördes den förvår lagstiftning dittills främmande grundsats,
att en hvar, som med eganderätt åtkommit fast egendom, vore skyldig
att å fånget söka lagfart. Särskildt med afseende å arf och giftorätt, hvilka
fång också i förordningens 1 § uttryckligen nämnas, innebar detta stadgande
en nyhet, som onekligen kunde medföra en förut icke befintlig börda
för personer, som på detta sätt vunne egänderätt till fast egendom. Påläggandet
af denna ökade förpligtelse hade emellertid en giltig grund i den
vigt för den allmänna rättssäkerheten, som ligger derpå, att åt hvarje fång
af fast egendom gifves den offentlighet, som lagfart medför.

I § 2 af ifrågavarande förordning meddelas föreskrifter om den tid,
inom hvilken förvärfvaren är skyldig att söka lagfart, dervid i fråga om
giftorätt i makars bo skyldigheten att lagfara förklaras inträda först då boet
delas, och i fråga om arffång stadgas, att tiden för lagfartssökande skall,
der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, räknas från
det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter
arfslåtelsen afslutades.

Lagutskottet vidgår derefter, att praxis visat sig vara olika vid tilllämpningen
af lagen i detta fall, och det framhåller, att högsta domstolen
genom utslag den 15 november 1881 förklarat sig finna hinder i lag icke
möta för de i målet klagande att gemensamt erhålla lagfart å hvad dem
samfäldt i arf tillfallit och icke blifvit dem emellan skiftadt; men lagutskottet
kan icke gilla denna uppfattning, enär den i många fall torde
kunna leda till föga tillfredsställande resultat i afseende å den visshet om
eganderätten till fastighet, som med lagfart åsyftas. Om nemligen en af
sterbhusdelegarne sedermera afhänder sig sin andel i fastigheten och dervid
icke kan förete andra fångeshandlingar än bouppteckningen jemte bevis om
lagfart, som på grund af nämnda handling meddelats, så kan ovisshet om
storleken af hans andel i egendomen uppstå.

Men utskottet tillstyrker dock af billighetsskäl bifall i hufvudsak till
motionen i hvad angår tillägget till 1 §, enär detsamma afser det speciella
fall, då samtliga sterbhusdelegarne på en gång afhända sig den oskiftade
egendomen.

Vidkommande motionens andra del eller tillägget till 11 §, så, då denna
fråga står i nära sammanhang med nu föreliggande motion, har utskottet ansett
sig böra, om också i största korthet, kasta en blick tillbaka på dess behandling.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

Lagutskottet intager i sitt betänkande hela det af motionären åberopade
yttrandet af justitieombudsmannen. Sedan denne anfört de lagrum, på hvilka
de olika åsigternas försvarare stödja sina åtgöranden, nemligen dels utfärdande
af lagfartsbevis till både säljare och köpare, dels ock utfärdande
af endast ett lagfartsbevis till siste köparen, och sedan han framhållit, att
nuvarande lagfartsbevis är liktydigt med förutvarande fastebref samt lagstiftarens
syfte med lagfartslagen m. m., framhåller han ett vigtigt prejudikat
i frågan. Justitieombudsmannen hade nemligen anstalt åtal mot en domare,
för det denne tagit fastelösen ej blott af siste egaren utan ock af den föregående,
som köpt egendomen flera år förut utan att hafva lagfarit densamma.
(Se justitieombudsmannens berättelse till 1881 års Riksdag sid. 4G
och följande.) Svea hofrätt fälde domaren till ansvar för hvad honom i berörda
afseende lades till last, hvilket utslag Kong! Maj:t faststälde.

Lagutskottet kunde icke heller här biträda den uppfattning, som gjort
sig gällande i det nyss anförda kongl. utslaget och således icke heller instämma
uti justitieombudsmannens lagtolkning, och det på grund deraf,
att i 11 § af lagfartsförordningen helt allmänt stadgas, att »då lagfart är
beviljad, utfärde rätten derom bevis»; äfvensom på grund af andra skäl.
Men utskottet anser emellertid, att billighetsskäl äfven här tala för bifall till
motionen.

Andra Kammaren godkände lagutskottets förslag, men Första Kammaren
afslog detsamma, antagligen hufvudsakligast af det skäl, som lagutskottets
ordförande i kammaren framhöll, att man icke borde tillåta några »materiella
ändringar i den bestående rätten.»

Enär motionen genom de båda kamrarnes olika beslut vid 1886 års
riksdag föll, förnyade herr Smedberg till 1887 års A-riksdag sin motion,
men med betydlig ändring af och ett tillägg till hvad han angående 1 §
första gången hade föreslagit. Ku föreslog han,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 1 och 11 §§ i kongl. förordningen
den 16 juni 1875 måtte få följande lydelse:

I §. — — — »Då två eller flere delegare i dödsbo på en gång

söka lagfart å fast egendom, som genom testamente, arf eller giftorätt dem
tillfallit, må lagfart för dem gemensamt beviljas, dock att uti lagfartsprotokollet
anmärkes, huru stor lott hvardera enligt arfskifte eller testamente bekommit.
»

II §. — — — »Der köpeafhandling, utan tillägg eller förändring

i stadgade vilkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrifna tid, räknadt från
första fånget, och lagfart inom samma tid sökes, utfärdas lagfartsbevis en -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8. 7

dast för den, som, genom sista fånget förvärfvat eganderätt till fastigheten.
»

Lagutskottet lärer hafva uppsatt ett förslag till utlåtande med anledning
af denna motion, och dervid uteslutit förslaget om tillägg till 11 §. Men dess
utlåtande hann ej justeras och ingå till kamrarne förr än Riksdagen upplöstes.

I öfverensstämmelse med detta lagutskottets tillämnade utlåtande föreslog
herr Smedberg i sin för tredje gången framburna motion i ärendet till
1887 års B.-riksdag,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att till 1 § af åberopade kongl.
förordning göres följande tillägg:

»Då sterbhusdelegare afhändt sig dem samfäldt tillhörig fast egendom,
samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt sökes,
må lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt beviljas; dock att uti
lagfartsprotokollet anmärkes, huru stor lott hvardera enligt arfskifte, bodelning
eller testamente bekommit,».

Med åberopande af hufvudsakligen samma skäl, som anfördes år 1886,
föreslog lagutskottet i sitt utlåtande n:o 9:

att Riksdagen ville med hufvudsakligt bifall till motionen för sin del
antaga följande tillägg till 1 § i omhandlade kongl. förordning:

»Delegare i död mans bo, hvilka fast egendom i boet tillfällig må, der
egendomen i sin helhet af en eller flera bland dem öfvertagits eller af dem
samfäldt till annan öfverlåtits, gemensamt lagfara med sitt fång, så framt
den lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye egarens fång, skolande
dock dervid antecknas, huru stor lott hvarje delegare enligt arfskifte,
bodelning eller testamente tillfallit.»

Båda kamrarne återförvisade detta ärende till lagutskottet, som derför i
förnyadt utlåtande, n:o 24, den 22 juni hemstälde:

»att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att sterbhusdelegare, de der gemensamt afhändt
sig dem genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet, och hvilkas laga
åtkomst dertill måste, innan lagfart må nye egaren beviljas, vara genom
lagfart bekräftad, måtte kunna å fastigheten undfå lagfart utan att särskildt
protokollsutdrag och särskildt lagfartsbevis behöfver af hvarje sterbhusdelegare
för hans andel lösas.»

Denna hemställan godkändes af båda kamrarne. Riksdagen ingick till
Kongl. Maj:t med skrifvelse (n:o 46) i ämnet; och det var med anledning
häraf, som Kongl. Maj:t utfärdade den af herr Andersson i Lysvik i hans
motion n:o 17 här ofvan anförda kungörelsen den 16 december 1887 om

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

ändrad lydelse af 11 § i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen.

I nära sammanhang med frågan om expeditionslösen står onekligen
frågan om stämpelafgiften vid fråga om lagfart å fast egendom.

Det torde derför här höra erinras, att 1891 års Riksdag med anledning
af en af herr Gust. Anderson i Himmelsby väckt motion, n:o 146, aflat
skrifvelse, n:o 100, deri förmäldes,

att Riksdagen beslutat, att under rubriken »protokoll» i § 3 af förordningen
angående stämpelafgiften orden »protokoll angående lagfart å fång
till fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen
i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor», skola utbytas mot orden:
»protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller
arf, der taxeringsvärdet å den egendom hvarå lagfart sökes, icke uppgår till
1,000 kronor.»

Genom kongl. kungörelsen den 16 oktober 1891 faststäldes detta Riksdagens
beslut.

Af denna återblick finner man, att genom kongl. förordningen den 16
juni 1875 den dittills för vår lagstiftning främmande grundsatsen infördes,
att en hvar, som med egande rätt åtkommit fast egendom, är skyldig att å
fånget söka lagfart, och att särskildt med afseende å arf och giftorätt detta
stadgande innebar en nyhet, som onekligen kunde medföra en förut icke befintlig
börda för personer, som på detta sätt vinna eganderätt till fast egendom.

Den nya lagfartslagen är tillkommen för att i möjligaste måtto betrygga
eganderätten till fast egendom derigenom, att den påbjuder lagfarande
af flera fång, som förut icke ansetts tarfva sådan bekräftelse.

Utskottet förbiser icke, att påläggandet af denna ökade förpligtelse hade
giltig grund i den vigt för allmänna rättssäkerheten, som ligger derpå, att
åt hvarje fång af fast egendom gifves den offentlighet, reda och säkerhet,
som lagfart medför; men utskottet anser denna princip kunna vidhållas,
utan att lagfartskostnaden göres mera betungande än nödigt är.

I denna sin uppfattning styrkes utskottet ej blott af lagutskottets utlåtande
i ärendet år 1886, Andra Kammarens tillslutning till motionen, de
fleste talarnes i Första Kammaren yttranden och af Riksdagens skrifvelse
n:o 46 den 1 juni 1887, utan äfven af Riksdagens beslut år 1891, med
anledning af herr G. Andersons i Himmelsby motion angående ändring i
kongl. förordningen om stämpelafgiften och dess med anledning deraf aflåtna
skrifvelse n:o 100 den 14 maj samma år samt Kongl. Maj:ts kungörelse i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N.o 8.

ämnet med anledning af Riksdagens beslut i båda fallen, äfvensom af flera
andra lagstiftnings- och lagskipningsåtgärder, hvarigenom man sökt för den
mindre bemedlade göra lagfartskostnaderna så billiga som möjligt.

Har nu denna utskottets uppfattning genom nyss åberopade åtgärder
af Riksdag och regering blifvit erkänd i lagstiftningen, så vill det synas
utskottet, som om rättvisa och billighet fordrade, att densamma till sin fulla
utsträckning genomfördes.

Under sådant förhållande, och då sterbhusdelegare, enligt kongl. kungörelsen
den 16 december 1837 om ändrad lydelse af 11 § i kongl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen, erhållit rätt att,
då de söka lagfart å fast egendom, som dem i giftorätt, arf eller testamente
tillfallit, få gemensam expedition i det fall, att egendomen säljes och lagfart
å det nya fånget samma dag sökes, så förefaller det utskottet, som borde
samma rätt tillkomma sterbhusdelegarne, äfven om egendomen icke såldes,
helst som 11 kap. 1 § ärfdabalken uppenbarligen tillåter arfvingar att
lefva samman i bo oskifto.

Äfven i det fall, att lagfart af eu eller annan orsak måste förklaras
hvilande, synes det utskottet, som att hinder icke borde möta derför, att
sterbhusdelegarne derom blefve underrättade genom ett enda protokollsutdrag,
och att de sålunda icke borde vara förpligtade att mot sin vilja lösa hvar
sitt sådant.

Utskottet delar alltså motionärens uppfattning i föreliggande fråga,
och får, med stöd af hvad här ofvan blifvit anfördt, hemställa, att Andra
Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen uti skrifvelse anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den i kongl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen 11 §r sådan denna § lyder
enligt kongl. kungörelsen den 16 december 1887, medgifna rättighet att erhålla
gemensam expedition måtte, i hvad angår protokollsutdrag, utsträckas
jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare sökt lagfart
förklaras hvilan de eller af rätten beviljas utan att å samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökes å senare fång.»

Denna hemställan blef af Andra Kammaren utan ■ diskussion bifallen,
hvarefter, och sedan beslutet delgifvits Första Kammaren, sistnämnda kammare
hänvisade ärendet till sitt tredje tillfälliga utskott, som deri medelst
afgifvet utlåtande n:o 5 yttrade:

»Då enligt utskottets åsigt motionärens förslag, om det vinner framgång,
kunde medföra, att den reda och säkerhet i eganderättsförhållandena,
som med lagfartsskyldigheten afses, skulle kunna äfventyras, håller utskottet
Bill. till Riksd. Vrot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

före, att bifall till motionen icke bör ifrågakomma, med mindre synnerligen
starka skäl tala derför. Motionärens hufvudsakligaste skäl för förslagets
framläggande är det, som förekommer i Riksdagens ofvan anmärkta skrifvelse
den 1 juni 1887, eller »att i vissa fall kostnaderna för den sökta lagfarten
förefalla oskäligt betungande, såsom om fastigheten är ringa och sterbhusdelegarne
många, då det kan hända, att kostnaderna för lagfarten föga understiga
eller till och med öfverstiga värdet af fastigheten». Emot detta skäl
förekommer dock, att, sedan Riksdagens omförmälda skrifvelse afläts, förhållandena
blifvit i väsentlig mån förändrade genom de afsevärda lättnader i
lagfartskostnaderna, som derefter blifvit beredda åt dem, hvilka genom giftorätt,
arf eller testamente åtkommit fast egendom. Sålunda har genom den
af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse föranledda kongl. kungörelsen den 16
december 1887 sterbhusdelegare och testamentstagare medgifvits, såsom ofvan
redan nämndt är, rätt att bekomma gemensam expedition i lagfartsärende,
då lagfart å samma rättegångsdag sökes eller derförut blifvit sökt å senare
fång, hvarigenom egendomen i dess helhet öfvergått till en eller flere af delegarne
eller till ny egare. Vidare medgafs genom kongl. kungörelsen den
17 oktober 1887 stämpelfrihet för protokoll angående lagfart å fång till
fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen i
dess helhet icke uppgick till 1,000 kronor, och slutligen har genom kongl.
kungörelsen den 16 Oktober 1891 denna stämpelfrihet blifvit utsträckt till
genom nämnda fång åtkommen fast egendom, der taxeringsvärdet å den
egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.

De afgifter, som för närvarande utgå för protokoll angående lagfart å
fång till fast egendom, äro, derest egendomen åtkommits genom giftorätt
eller arf och taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, ej uppgår
till 1,000 kronor: vid underdomstol å landet lösen för första arket en krona
och för hvarje följande ark 50 öre samt vid underdomstol i stad lösen för
första arket 2 kronor, för andra arket 1 krona och för hvarje följande ark
75 öre. Vid alla öfriga fång, så ock då taxeringsvärdet å genom giftorätt
eller arf åtkommen fastighet, hvarå lagfart sökes, uppgår till eller öfverstiger
1,000 kronor, kommer till förenämnda lösen jemväl afgift för stämpel
med: vid underdomstol på landet 2 kronor för första arket och 1 krona 50
öre för hvarje ark derutöfver, samt vid underdomstol i stad 1 krona för
hvartdera af första och andra arken och 1 krona och 25 öre för hvarje
följande ark.

Det förefaller utskottet, som om nyssnämnda afgifter icke gerna kunna antagas
under nuvarande förhållanden i någon nämnvärd grad inverka betun -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8. 11

gande å lagfartskostnaderna för den, som genom giftorätt, arf eller testamente
åtkommit fast egendom, så att deraf kan liemtas giltigt skäl att, med
utsigt att möjligen äfventyra den trygghet ett ordnadt lagfartsväsen erbjuder,
medgifva sterbhusdelegare och testamentstagare utsträckt rätt till gemensam
expedition i lagfartsärende. Utskottet föreställer sig ock, att i de sannolikt
ytterst sällsynta fall, der värdet å en genom giftorätt, arf eller testamente
åtkommen fastighet är så ringa, att den kostnad, som för närvarande
utgår för protokollet angående lagfart derå, kan anses oskäligt betungande,
det icke gerna kan vara med sterbhusdelegares och testamentstagares fördel
förenligt att behålla egendomen, och då kunna de ju genom att begagna sig
af den utväg, kongl. kungörelse}} den 16 december 1887 anvisar, redan nu
erhålla gemensam 1 agfartsexpedition. Dessutom finner utskottet det vara
oegentligt att, då ändamålet med förslaget synes vara att åt dem, som genom
giftorätt, arf eller testamente åtkommit fastighet af ringa värde, bereda
lättnad i deras lagfartskostnad, gå längre än ändamålet kräfver. Om motionärens
förslag godkännes, blifver emellertid följden, att den, som genom
giftorätt eller arf åtkommit fastighet till 1,000 kronors taxeringsvärde eller
derutöfver, beredes en, efter nuvarande förhållanden, större lättnad i sin lagfartskostnad,
än den, som genom samma slags fång åtkommit fastighet, för
hvilken taxeringsvärdet ej uppgår till 1,000 kronor. Tages derjemte hänsyn
till andre lagfartssökande, såsom att t. ex. den, som genom köp förvärfvat
en fastighet, måste, då han söker lagfart å sitt fång, vidkännas full
lösen och stämpel för sitt protokoll, huru ringa än egendomens värde må
vara, så framträder en annan oegentlighet hos motionärens förslag, alldenstund
det väl icke torde kunna anföras något rimligt skäl, hvarför den,
som genom giftorätt, arf eller testamente åtkommit en fastighet af måhända
ganska högt värde, skall i fråga om lagfartskostnaden ställas i en gynsammare
ställning än den, som köpt en fastighet af kanske helt obetydligt
värde.

På här ofvan anförda skäl får utskottet alltså hemställa, att Första
Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.»

I öfverensstämmelse med denna utskottets hemställan afgjordes inom
Första Kammaren frågan, hvilken således i följd af kamrarnes skiljaktiga
beslut förföll.

Uti sin nu afgifna motion har motionären förnyat sitt vid förra årets
lagtima riksdag framstälda yrkande i frågan.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

De skäl för afslag, som framställas i Första Kammarens utskotts
ofvan omförmälda betänkande och som väl, då den deri gjorda hemställan
bifölls utan diskussion, få antagas hafva legat till grund för Första Kammarens
beslut i frågan, hafva icke varit öfvertygande för utskottet, som
vidhåller den uppfattning, hvilken i Andra Kammaren gjorde sig gällande.

Enligt hvad utskottet inhemtat, är det expeditionssätt, som motionären
förordar, icke oförsökt, utan följes vid åtskilliga domstolar. Sådant är
förhållandet vid till exempel rådstufvurätten i Stockholm. Man förfar der
så, att, då lagfart på grund af arfskifte sökes för delegame i arffallen
fastighet, ansökningen, såvida ej annorlunda äskas, behandlas såsom ett
ärende, dervid, under samma paragraf i protokollet, lagfart beviljas för delegarne
å deras fastighetslotter, hvarom anteckning göres i ett och samma
rum uti fastighetsboken, och allenast ett bevis åtecknas fångeshandlingen.
Sterbhusdelegarne erhålla derefter gemensamt protokollsutdrag och jemväl
gemensamt lagfartsbevis. Utskottet kan icke finna, att genom en dylik
expeditionsform reda och säkerhet i eganderättsförhållandena på något
sätt äfventyras; och att så skulle vara förhållandet, lärer äfven motsägas
af erfarenheten vid de domstolar, der det ofvan nämnda expeditionssättet
följes.

Att lättnader i lagfartskostnaderna redan äro sterbhusdelegarne beredda
dels genom förenämnda kongl. kungörelse af den 16 december 1887 och
dels genom kongl. kungörelsen den 16 oktober 1891, om ändring i kongl.
förordningen angående stämpelafgiften, är obestridligt, men utskottet anser
detta icke utgöra något skäl att icke medgifva ytterligare lättnad, derest
ifrågavarande kostnader, oaktadt de skedda eftergifterna fortfarande anses
mera tyngande, än skäligt är; och att så ofta är förhållandet vill, i motsats
till hvad derom uti det till Första Kammaren afgifna utskottsbetänkande!
yttras, utskottet påstå. Såsom upplysande exempel i denna fråga
tillåter utskottet sig åberopa ett af Stockholms rådstufvurätt sistlidet år
behandladt ärende, hvarom, bland andra dylika ärenden, utskottet tagit
kännedom och hvilket angick lagfart för 12 sterbhusdelegare å dem i arf
tillfallen och medelst behörigt arfskifte å dem fördelad fast egendom i
Stockholm. Uti berörda ärende erhöllo sterbhusdelegarne gemensam expedition,
och i följd häraf uppgick — frånsedt dels den afgift för stämpladt
papper till protokollsutdraget, som vid lagfart drabbar ärfd fast egendom
af 1,000 kronors värde eller deröfver, och dels utgiften för lagfartsbevis,
— sterbhusets kostnad i öfrigt, nemligen lösen för protokollsutdrag med
derå tecknadt utdrag af fastighetsboken och för bevis å fångeshandlingen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

till allenast 5 kronor 7 5 öre. Hade deremot kvar ock en af sterbhusdelegarne
nödgats lösa protokollsutdrag, skulle samma kostnader kafva stigit
till 69 kronor. Skilnaden, 68 kronor 25 öre, måste enligt utskottets
uppfattning anses såsom en ganska afsevärd tillökning i lagfartskostnadema
till ock med då det, såsom i det anförda fallet, gälde en ganska stor
fastigket. Men de kostnader, kvarom nu är fråga, äro icke beroende af
fastighetens värde. Under förutsättning, att expeditionen upptoge ett lika
stort arktal ock att sterbkusdelegarnes antal vore detsamma, som i det
anförda fallet, skulle de omförmälda lagfartskostnadema — nemligen lösen
för protokollet, utdraget af fastigketsboken ock beviset å fångeskandlingen

— kafva gått till samma belopp, äfven om fastighetens värde understigit
1,000 kronor. Det synes utskottet oemotsägligt, att man i liknande fall,
hvilka icke lära vara så sällsynta, måste anse ifrågavarande kostnader
mera än skäligt betungande; ock att hänvisa delegarna i fastigheten att,
till undgående af den dryga lagfartskostnaden, afhända sig egendomen,
förefaller utskottet vara ett mindre tillfredsställande sätt för missförhållandets
afhjelpande.

Tydligt är, såsom Första Kammarens utskott påpekat, att, då enligt
gällande förordning om stämpelafgift en, den sökande vid lagfarande med
arfadel! fastigket under 1,000 kronors värde är befriad från afgift för
stämpel till protokollsutdrag, medan åter dylik afgift skall erläggas, då
fastighetsvärdet uppgår till eller öfverstiger 1,000 kronor, bifall till motionen
måste för egare utaf fastigket af 1,000 kronors värde eller deröfver
medföra i det kela större kostnadsnedsättning än för egare af fastigket
under 1,000 kronors värde, men hvarken detta förhållande eller hänvisningen
till andra lagfartssökandes skyldighet att vidkännas full lösen ock
stämpel till deras protokoll utan afseende å egendomens värde synes utskottet
vederlägga motionens befogenhet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet — som skulle
vara benäget att gå längre i den af motionären inslagna rigtningen, men
är derifrån förhindradt genom det sätt, hvarpå han affattat sitt yrkande

— härmedelst hemställa,

att Andra Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den
i kongl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen, 11 §, sådan denna § lyder enligt
kongl. kungörelsen den 16 december 1887, medgifna

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 8 Sami. 2 Afä. 2 Band. 8 Käft. 3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 8.

rättighet att erhålla gemensam expedition måtte, i hvad
angår protokollsutdrag, utsträckas jemväl till de fall,
då af sterbhusdelegare eller testamentstagare sökt lagfart
förklaras hvilande eller af rätten beviljas utan att
å samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare
fång.

Stockholm den 28 februari 1893.

På utskottets vägnar:

G. W. SKYTTE.

Stockholm, Victor Pettersons Boktr., 1893.