Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1902:Tfu430 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ant till Riksd. kansli den 29 april 1902, kl. 12 midd.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående befordringarna inom hären och flottan.

Till tillfälliga utskottet har hänvisats en af herr E. 0. V. Wavrinsky''
inom Andra Kammaren väckt motion n:o 150, hvilken utmynnar i en
hemställan,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Konungen täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke nya reglementerade
föreskrifter om ordningen och grunderna för förslag till utnämningar
och befordringar i hären och flottan böra uppställas, och för
ändamålet utfärda förordning eller reglemente; i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, jag här ofvan tillåtit mig anföra, men särskildt
afseende:

a) att truppförbandens befäl till och med kaptens och motsvarande
grader må befordras fördelnings- eller helst vapenvis; och

b) att förslag till befordringar upprättas med stöd af offentliga
qvalifikationslistor af befordringskommissioner, hvari vid infanteriet fanjunkare,
kompanichefer och regementsofficerare eller inom andra vapen
motsvarande grader till lika antal ingå.»

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft. (N:o 30.) 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:0 30.

Såsom syftemål vid befordringsgrundernas bestämmande uppställer
motionären:

att intet klassmärke måtte nedtrycka någon befälsgrad;
att inga oöfverstigliga skrankor resas för den framstående förmågan
att nå upp till den högsta post, för hvilken han eger kompetens;

att rättvisa måtte få råda, d. v. s. att skicklighet och förtjenst
få göra sig gällande och allt godtycke så vidt möjligt utestängas; och
att inga befordringsgrunder måtte undandragas offentligheten.

På derom af utskottet gjord framställning hafva cheferna för
generalstaben och flottans stab anbefalts hvar för sig verkställa utredning,
huruvida de uti föreliggande motion ifrågasatta ändringar angående
sättet för befordringar inom hären och flottan äro lämpliga och
görliga.

Nämnde chefers yttranden återfinnas såsom bilagor till utskottets
utlåtande.

Innan utskottet går att till granskning upptaga de uti motionen
framstälda förslag och önskemål, vill det hafva uttalat sin anslutningtill
det sträfvande, som deruti tagit sig uttryck, att för vår pligttrogna
befälskår underlätta dess ansvarsfulla, genom den nya härordningen
väsentligen förökade och mången gång synnerligen tålamodspröfvande
arbete i försvarets tjenst. Intet torde i högre grad vara egnadt att
sporra energien och arbetslusten än utsigten att inom rimlig tid nå
upp till bättre ställning och högre inkomster, i förening med vissheten,
att rättvisa i befordringshänseende råder mellan olika grupper af
samma befälskategori, samt att skicklighet och förtjenst äro allena
bestämmande faktorer vid urvalet för de befälsposter, till hvilka ålder
i tjensten icke anses såsom tillfyllestgörande merit. Med fog, synes
det, framhåller motionären de vådor för den värnpligtiga ungdomens
uppfostran, som kunna varda förknippade med missförhållanden i ofvan
berörda hänseenden.

Likaså kan utskottet i viss mån ansluta sig till den af motionären
uppstälda fordran, att inga hämmande skrankor må resas »för den
verkliga, framstående dugligheten och skickligheten».

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Utskottet inser nemligen till fullo vigten af att skickligheten och
fort] ensten komma till sin rätt vid befordran efter val, äfven om dervid
en eller annan pligttrogen, men befälsposten i fråga ej vuxen person
af högre tjensteålder måste förbigås. Att borttaga skrankorna mellan
befälskategorier, hvilka stå på olika bildningsnivå, förefaller deremot
utskottet — såsom nedan skall närmare utvecklas — icke välbetänkt.

Sträfvandet att utfinna garantier för att endast skicklighet och förtjenst
blifva bestämmande vid befordringarna efter val må vara aldrig
så berättigadt; förbises får dock ej, att huru omsorgsfrdlt befordringsgrunder
än afvägas, bero deras verkningar dock ytterst af den personliga
uppfattningen hos de myndigheter, hvilka äro satta att handhafva
deras tillämpning.

Officerskårens allmänbildning och underbefäls befordran till

officersgrad.

Vid granskning af de nu rådande förhållandena inom svenska
armén, finner motionären den ogynsamma iakttagelsen ligga nära till
hands, att det uppdragits en allt för skarp gräns mellan underbefäl
och officerare. »Hvar och en, som ej har råd att taga studentexamen
och genomgå krigsskolan, finner, praktiskt seclt, hvarje utsigt
att nå officersgraderna med lön på stat stängd för sig, vore han än
aldrig så utrustad dertill af naturen.» »Det är studentexamen, som
hufvudsakligen skiljer officers- och underofficersgraderna åt; detta är
den gräns, som de obemedlade ej förmå öfverskrida och som utestänger
dem från officersbefordran och dermed hindrar många för försvaret
ypperliga krafter att bryta sig fram och göra sin förmåga gällande.
Men att, samtidigt med att man i vår tid ställer betydligt ökade anspråk
på befälet, till någon del minska fordringarna på dess bildningsgrad,
det är ju att gå eu origtig väg, synes det. Likvisst torde det
förtjena att tagas i öfvervägande, om ej den förestående afslutningsexamen
vid 5de eller 6 de klassen i elementarläroverken kunde i allmänhet
utgöra ett tillfyllestgörande grundlag för åtminstone kompaniofficerens
allmänbildning eller kunna uppställas såsom ett minimum.
Våra militära skolor skulle lätt nog, synnerligast i den mån de koncentrera
sitt militära utbildningsarbete på sådana uppgifter, som tjena
krigets ändamål, kunna fylla luckan mellan denna examen och studentexamen
i de ämnen, som för officeren vore af vigt. Härigenom skulle

Motionärens

kritik.

Chefens för
generalstaben
yttrande.

4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30

tillträdet till officersgraderna underlättas för de goda förmågor, som
annars stanna i underbefälsgraderna af brist på medel att taga studentexamen.
))

Chefen för generalstaben anser sig icke kunna biträda förslaget
om ett tidigare afslutande af de allmänna skolstudierna af följande skäl:

»Ett visst mått af allmänbildning måste gifvetvis uppställas för alla
dem, som eftersträfva statens embeten. Detta mått bär hittills för såväl
de militära som de civila ernbets- och tjenstemännen varit angifvet
genom afläggandet af mogenhetsexamen, hvarefter sedermera fackstudierna
tagit sin början. Att för officerarne nedsätta fordringarne på
allmänbildning skulle för visso verka synnerligen ofördelaktigt. Icke
nog dermed, att ett sådant förfaringssätt skulle föranleda en allmän
sänkning af officerskårens sociala ställning i förhållande till öfriga medlemmar
af samhällets bildade klasser, utan officerarne skulle derigenom
i mindre grad varda skickade att besörja de värnpligtiges fortsatta
humanistiska utbildning, på hvilken, i mån af utbildningstidens ökade
längd, allt större kraf ställas. Den omständigheten, att officerarne skulle
i allmänbildning befinna sig på ett lägre trappsteg än en stor del af
den värnpligtiga ungdom, hvilken de äro satta att uppfostra i fred och
att leda under krigets profvande förhållanden, torde icke undgå att medföra
ofördelaktiga följder.

Om alltså, i enlighet med motionärens åsigt, de allmänna skolstudierna
för den blifvande officeren skulle kunna afslutas vid ett
tidigare skede, måste ovilkorligen förutsättas, att det felande måttet af
allmänbildning sedermera kunde bibringas i de militära fackskolorna.
Men ett förläggande till de militära fackskolorna af en del af den
blifvande officerens allmänbildning skulle beteckna en återgång till de
förhållanden, som voro rådande, innan krigsskolan erhöll sin nuvarande
organisation. Den förutvarande krigsakademien mottog ynglingen vid
tidig ålder och bibringade honom under en följd af år såväl den erforderliga
allmänbildningen som de militära kunskaperna och färdigheterna.
Sedan emellertid erfarenheten gifvit vid handen, huru ofördelaktigt
detta system för utbildningen stälde sig för armén, samt sedan
ifrågavarande förhållande undergått en allsidig och ingående pröfning,
omorganiserades krigsakademien till den nuvarande krigsskolan, hvilken
skulle vara uteslutande eu militär fackskola, under det att det erforderliga
måttet af allmänbildning skulle förvärfvas före inträdet i krigsskolan,
och afgångsexamen från de allmänna läroverken på denna grund
vara aflagd.

Om man emellertid skulle vilja frångå det nu rådande, pröfvade

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

och såsom ändamålsenligt befunna systemet för officersutbildningen och
i viss mån återgå till sedan långt tillbaka utdömda former, så vore det
tvifvelsutan olämpligt, om den af motionären ifrågasatta lägre allmänna
bildningsnivån kunde »i allmänhet utgöra ett tillfyllestgörande grundlag
för åtminstone kompaniofficerens allmänbildning.» Genom en dylik
bestämmelse skulle skapas två kategorier af officerare, af Indika den
ena, bestående af dem, som icke aflagt studentexamen, på förhand
skulle vara stämplad att icke kunna nå utöfver kompaniolficersgraderna,
och för den skull såväl utom som inom armén skulle komma att betraktas
som undermålig. En bestämmelse i nu angifven rigtning skulle
visserligen utjemna den befintliga gränsen mellan underbefälet och den
nyss nämnda officerskategorien, men denna gräns skulle ju alltjemt
qvarstå i förhållande till den andra officerskategorien, och dessutom
skulle en säkerligen för tjensten och samlifvet ofördelaktig dualism
inom officerskårerna skapas. Motionären förutsätter emellertid, att våra
militära skolor sedermera skulle kunna fylla den bristande allmänbildningen
i de ämnen, som för officeren vore af vigt, och sålunda öppna
möjlighet för dem, som önskade och lyckades förvärfva sig denna
vidgade allmänbildning, att nå äfven de högre befälsposterna, Oafsedt
att officerskårens indelning det oaktadt skulle förefinnas, torde det visa
sig vanskligt att i det militära utbildningsarbetet kunna inordna allmänbildande
kurser för vissa kompaniofficerare.

Slutligen framdrager motionären såsom skäl för sin framställning,
att den med studentexamens afläggande förenade kostnad skulle hindra
mången från att blifva officer. De med ytterligare två års skolgång
förknippade kostnaderna lära dock icke kunna betraktas såsom afskräckande,
om med dem jemföras de uppoffringar, Indika ynglingen
sedermera under utbildningen till officer samt den unge officeren under
sina första tjensteår måste vidkännas. Tillgången på lämpliga officersämnen
har dock hittills hos oss till fullo motsvarat behofvet.

Af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att en förändring
i den rigtning motionären föreslagit af de nuvarande grunderna för
officerskårens rekrytering och för utbildningen till officer icke synes
lämplig.»

Utskottet måste, i likhet med chefen för generalstaben, afråda
från hvarje sänkning af officerskårens allmänna bildningsgrad. Inom
de flesta yrken — icke endast i statens tjenst — har mogenhetsexamen
uppstälts såsom minimum för den personal, hvilken utöfvar
ledarskap; och om detta anses nödvändigt inom fack, der personalen

Utskottets yttrande.

Officerskårens

bildningsgrad.

Flottan.

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30-

i fråga har till åliggande att ordna och utöfva tillsyn öfver underlydandes
arbete, torde det kunna betraktas såsom oundgängligt beträffande
officerskåren, som fått sig den manliga ungdomens uppfostran
delvis anförtrodd. Officeren är lärare, det må ej förbises.

Att samtidigt med värnpligtsarméns inträde på allvar i vårt land
för officeren minska förutsättningarna att kunna väl fylla sitt ansvarsfulla
kall, förefaller origtigt, såväl mot honom sjelf, som än mer gent
emot den ungdom han är satt att fostra för kriget och leda under fältlifvets
profvande förhållanden. Motionärens förslag om elementarundervisningstidens
inskränkande till 5 å 6 klasser synes hufvudsakligen
hafva dikterats af omsorgen om officersämnenas ekonomi. Men
hvad vunnes genom ett sådant steg för de ynglingar, motionären särskilt
vill hjelpa? Säkerligen intet, ty en förkortning af studierna
vid elementarläroverken skulle göra en förlängd militärutbildningstid
nödvändig, hvilken utan tvifvel skulle ställa sig relativt kostsammare
än den tid, som återstode till studentexamens afläggande.

Från statens synpunkt ter sig förslaget uteslutande ogynsamt;
ty ynglingar på 14—16 år ega ingalunda de kroppskrafter, att deras
soldatutbildning — t. ex. marscher med full fältpackning — ännu inom
ett eller annat år på allvar kan taga sin början; hvarför arbetet hufvudsakligen
finge koncentreras på att utfylla bristerna uti allmänbildning.

Särskildt egnad att verka i helt annan rigtning än den uti
motionen såsom främsta syftemål vid befordringsgrundernas bestämmande
uppstälda fordran, »att intet klassmärke nedtrycker någon befälsgrad»,
finner utskottet motionärens tanke på två bildningskategorier
inom officerskåren vara. Att från början döma en grupp officerare att
obevekligt stanna inom kompaniofficersgraderna är liktydigt med
skapande af en »underklass».

För flottans vidkommande har chefen för dess stab saknat anledning
yttra sig om elementarstudiernas tidigare afslutande, enär särskilda
grunder vid sjöofficerskårens rekrytering måste tillämpas i följd af
vapnets natur.

Kadettinstitutionen, hvilken för armén måste utdömas, är deremot
för sjöofficerens utbildning nödvändig, då ungdom och vistelse på sjön
under flera år i följd äro oundgängliga förutsättningar för bibringande
af verkligt sjömanskap.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30. 7

Af liknande skäl, som förmått utskottet att afråda från hvarje
sänkande af officerskårens bildningsnivå, måste det motsätta sig af
motionären förordad vidsträcktare befordran af underofficerare till officersgrad.
Två kategorier officerare skulle äfven härigenom uppstå, hvaraf
den ena på grund af mindre omfattande studier saknade en af de
vigtigaste betingelserna för att rätt leda soldatens uppfostran, samt
säkert i truppens ögon finge sig åsatt ett »klassmärke», som icke vore
till båtnad för tj ensten. Att samhörighetsandan, hvilken motionären
med rätta skattar så högt, inom officerskårerna härigenom skulle betänkligt
försvagas, torde vara otvifvelaktigt. Underofficerares befordran
till officersbeställning på stat är en nödfallsutväg, som tillgripes endast
då officersbrist icke med andra medel kan förekommas.

Utom ofvan anförda allmänna synpunkter tillkomma för flottan
särskilt tungt vägande skäl mot det föreslagna befordrandet af underofficerare.
Rörande denna fråga påpekar chefen för flottans stab, att
flottans underofficerare äro, »för att hos dem kunna erhålla den särskilda
fackkunskap, som för tj enstens behöriga skötande ombord är erforderlig,
uppdelade i icke mindre än 10 olika stater, en hvar med sin strängt
begränsade detalj. Man kan derför icke förvänta, att bland underofficerarne
å någon stat finna den mångsidiga utbildning, som utgör
ett oeftergifligt vilkor för att på ett tillfredsställande sätt kunna motsvara
de kraf, som ställas på sjöofficern.

Då slutligen ett rätt tillgodogörande af flottans dyrbara materiel
ytterst beror på att befälet är sin uppgift fullt vuxet, torde det icke
vara välbetänkt att vidtaga någon åtgärd för att tillföra flottans officerskår
personal, som är i saknad af den mångsidiga utbildning och erfarenhet,
som hittills visat sig vara oundgänglig för dem, som skola föra
befäl å floitans fartyg.»

Befordringar inom kompaniofficersgraderna,

Motionären anför rörande denna del af frågan följande:

»Hvad som dernäst är egnadt att ådraga sig uppmärksamhet — och
som redan vid en flygtig blick i rangrullan framgår — är orättvisan
vid befordringarna intill och med kaptens och motsvarande grad genom

Befordran af
underofficer
till officer.

Motionärens

kritik.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

befordran regementsvis, »efter tur». Denna beteckning »efter tur» blir
för det befäl, som genom långsam afgång på det regemente, lian tillhör,
ser sig uppehållen i befordran långt efter sina jemnåriga på andra regementen,
till en grym ironi. Jag tillät mig under debatten om ny härordning
den 13 maj 1901 framdraga några exempel på dessa missförhållanden.
Sådana orättvisor såra rättskänslan, slappa helt visst ambitionen,
lossa disciplinens band och väcka helt andra känslor än hänförelse för
befälets uppgifter.

Dessa missförhållanden hafva på senare tiden snarare ökats än
minskats, då vid uppsättande af nya officerskårer eller utvidgning af
gamla omflyttningar och transporter i stor skala egt rum, hvarvid ordningen
inom hvarje grad bestämts efter utnämningsdatum inom samma
grad och ej efter första officersfullmaktens datum. Härigenom hafva
officerare från regementen, der befordran varit rask, kommit att taga
befäl öfver betydligt äldre kamrater från regementen, der turen varit
sämre.

Hvarje år sammandragas volontärskolorna i Hernösand, Karlsborg
och Ronneby, och der samlas officerare från olika regementen till gemensam
tjenstgöring, hvarvid ofta händer, att en betydligt yngre löjtnant
placeras som äldre till tjensterangen å samma kompani som en till
lefnadsår och tjenstetid äldre kamrat. Analoga förhållanden inträffa vid
krigsskolan, skjutskolorna o. s. v., der dylik samtjenstgöring eger rum.

Visserligen händer det icke nu längre som för några år sedan, att
en 4 års officer, som genomgått krigshögskolan, under kommendering
till Karlsborg såsom underlöjtnant kommer att stå under befäl af en
löjtnant, som 2 år förut varit volontär under hans kommando. Men
missförhållandena äro likvisst alltför stora, för att icke det pligttrogna
svenska befälet och dess tålmodighet i längden skall sättas på ett alltför
starkt prof.

För att motverka dessa ojemnheter i befordran inom kompaniofficersgraden
vid olika regementen, har man velat vid befordringar till
och inom regementsofficersgraderna fördelningsvis »reglera» turen derigenom,
att fördelningschefen från de regementen, der turen varit sämst,
i främsta rummet skolat uttaga kaptener etc. på successionsförslag beträffande
andra, mera gynnade regementen. Men häremot är att anmärka,
att för majorsbefordran främmande grunder sålunda få insteg
och verka förryckande på dessa vigtiga befordringar. Ser man på befordringarna
inom de olika fördelningarna, visar det sig också, att fördelningscheferna
icke låtit något mera ingående leda sig af nyssnämnda
hänsyn.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Detta framgår tydligast deraf, att 1901 års rangrulla upptager,
för att taga ett exempel från 3:dje arméfördelningen, på Vestgöte regemente
11 kaptener, 1 med endast löjtnants lön, under det att Skaraborgs
regemente bär 15 kaptener, 4 med löjtnants lön — de två yngsta
kaptener »i armén» — och Elfsborgs regemente 20 kaptener, 8 med
löjtnants lön, 7 af dem kaptener »i armén», den äldste 47 år gammal.»

På grund af livad sålunda anförts, föreslår motionären:

»Befordran af officer till och med kaptens-iry Amiitstrir e-)graäen inom
resp. regementen utbytes mot befordran fördelnings- eller helst vapenvis.

Genom befordran arméfördelningsvis skipas icke full rättvisa, men
orättvisorna utjemnas dock så pass, att derigenom ett verkligt framsteg
vore vunnet.

Då 2:a arméfördelningen är den minsta af våra strategiska enheter,
och Gotland ligger närmast dess förläggningsområde, torde öns infanteriregemente
i så fall böra få räkna tur med nämnda fördelning.

Endast befordran vapenvis är emellertid tillfredsställande. Häremot
amnärkes, att det ofta skulle blifva mycket betungande för befäl med
familj att flytta till den ena tjeustgöringsorten efter den andra, helst
som med dessas transporter ofta nog kunde följa dyrbara uniformsförändringar.
Men för dessa olägenheter finnes lätt bot: i stället för
att transportera befälet i fråga, transporteras lönen för samma beställning
från det regemente, der vakansen uppstått, till det truppförband,
det till befordran i tur varande befälet tillhör.

I Tyskland praktiseras detta befordringssätt med stor fördel sedan
länge. Befordran till premierlöjtnant sker på detta sätt. Ett regemente
kan således der hafva flera premier- och färre sekondlöjtnanter än ett
annat, och tvärt om. För att utjemna befordringsförhållandena, användas
transporter. Detta befordringssystena är ej alldeles främmande för
våra förhållanden. Af förre krigsministern infördes nemligen lönefiyttningsprincipen
inom fältläkarekåren, och den har visat sig särdeles
ändamålsenlig. Den lediga lönen flyttas till den närmast i tur till befordran
varande bataljonsläkaren och icke lian till den. För underbefälsgraderna
torde detta befordringssystem hvarken vara beköfligt
eller lämpligt, inom subalternofficer sgrader na, der tjenstgöringsskyldigheten
är densamma, har löneflyttningssystemet sin naturliga tillämpning
och torde vara mest af behofvet påkalladt. För befordran till löjtnant
vid infanteriet bör stadgas att hafva genomgått skjutskola. Denna
fordran, som varit uppstäld i svenska armén, lärer för några år sedan
hafva upphäfts. Vid uppflyttning från löjtnant till kapten inträder en
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Åfd. 2 Band. 26 Höft. 2

Chefens för
generalstaben
yttrande.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

olägenhet af den här föreslagna befordringsprincipen, enär kaptens- och
löjtnantsgradernas tjenstgöringsskyldighet är olika. Men hopas ett
större antal kaptenslöner å ett regemente, än der finnas motsvarande
befälsplatser (kompanichefsbefattningar), så kunna de öfvertaliga kaptenerna
kommenderas till tjenstgöring vid det regemente, hvarifrån en
eller flera löner förflyttats. Denna kommendering blir endast tillfällig,
föranleder således ingen uniformsförändring, och vederbörande regementschef
skall helt säkert i de flesta fall bland regementets 13 kaptener
finna någon eller några villiga att tillfälligtvis tjenstgöra vid annat
truppförband, hvarigenom deras militära erfarenheter riktats, och derför
underkasta sig den olägenhet, som ligger i flyttningen till annan ort.
Vill man bibehålla den personliga förflyttningen vid befordran till kapten,
bör rätt att afstå från turen för afvaktande af lämpligare vakans medgifvas,
och befordran »i armén» lemnas i stället.»

Chefen för generalstaben anser det förtjena »tagas under ompröfning,
huruvida inom sub alter nofficersgraderna lönerna i de olika
löneklasserna kunde inom ett och samma truppslag göras rörliga, så
att den närmast i tur inom truppslaget varande, mot hvilkens befordran
icke skäl förelåge, kunde erhålla den högre ledigblifna lönen utan att
förflyttas från sitt regemente.

Det ofvan ifrågasatta förfaringssättet skulle emellertid endast i
ringa grad afhjelpa de ojemna befordringarne vid de olika regementena.
Ty, såsom motionären påvisar, vore det icke lämpligt att vid befordran
till kapten följa samma grundsats, enär kaptenerna hafva en helt annan
tjenstgöring än subalternofficerarne, och alltså befintligheten på ett
regemente af flera eller färre kaptensbeställningar än det normala antalet
skulle förrycka tjenstgöringsförhållandena. Motionären förutsätter
visserligen att kommendera öfvertaliga kaptener till tjenstgöring vid de
regementen, från hvilka lönerna flyttats. En kommendering till tjenstgöring
vid ett annat regemente innebär emellertid i verkligheten detsamma
som eu förflyttning till detta regemente. Med de tjenstgöringsförhållanden,
som äro rådande vid de garnisonerade truppförbanden,
och de som i öfrigt inträda med den nya härordningens genomförande,
följer nödvändigheten för den sålunda kommenderade att äfven flytta
sin bostad till det ifrågavarande regementets tjensjgöringsort, hvadan
skilnaden mellan »kommenderingen» och en verklig transport för den
enskilde skulle blifva allenast uniformsförändringen. Med tillämpningen
af svstemet om befordran inom hela truppslaget eller inom armefördelningen
till kaptensgraden måste alltså i regeln förbindas förflyttning
mellan de olika regementena.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N-o 30.

Skulle eu sådan förflyttning regementena emellan ofta förekomma,
skulle deraf vissa olägenheter blifva oundvikliga. Förutom det att temligen
dryga kostnader skulle föranledas såväl för staten — ty billigheten
torde fordra, att flyttningskostnaden ersattes — som för den förflyttade,
skulle otvifvelaktigt regementsförbandet röna en försvagande inverkan
och tjensten i någon mån lida. Ty den omständigheten, att kompanicheferna
ofta ombytas torde menligt inverka på kompaniernas utbildning,
och derjemte försvåra för bataljons- och regementscheferna att
bilda sig ett tillförlitligt omdöme om ifrågavarande personers duglighet,
samt att utöfva en verksam kontroll öfver tjenstgöringen. Till en viss
grad skulle allt för täta omflyttningar kunna undvikas, om, såsom
motionären föreslår, rätt att afstå från turen medgåfves och befordran
»i armén» lemnades i stället.

Inom kaptensgraden kunde dessutom, i likhet med och på de
skäl, som angående subalternofficerarne anförts, lönerna göras flyttbara
och den högre löneklassen erhållas i tur inom truppslaget utan Förflyttning
till annat regemente.»

I likhet med motionären finner utskottet, att afsevärda olägen- utskottets yttheter
äro förenade med befordringssystemet wegementsvis efter tur», rande.

derest icke dessa olägenheter kunna utjemnas medelst ändrade bestäm- regg^trsavuis
melser angående tjensterang. efter tur.

Det måste för arméns tjenstbarhet anses vara nödvändigt ordna
så, att dugande officerare icke för all framtid blifva satta tillbaka för
yngre kamrater, hvilka sakna andra betingelser för sin hastigare befordran
än förmånen att tillhöra »regementen med bättre tur».

Fn undersökning uti svenska arméns rullor gifver vid handen, att
stora ojemnheter vid befordran inom kompaniofficersgraderna verkligen
sedan långt tillbaka förekomma. Förhållandena förvärrades vid genomförandet
af 1892 års härordningsreform, enär vid då skeende sammanslagning
af truppförband samt transporter till nyuppsatta sådana officerarne
placerades efter senaste fullmakts datum; ett system som, dess
bättre, åter synes hafva öfvergifvits vid nyss skedd sammanfogning
af de båda genom 1901 års härordning uppsatta grenadierregementena
för Vaxholm och Karlskrona, der officerarne ingå efter första officersfullmakten.

För att vinna eu uppfattning om de hvad tjensterangen angår afgörande
befordringarna inom kompaniofficersgraderna, har utskottet med
ledning af 1901 års rulla låtit utreda, hvilken tjensteålder såsom officer

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 4) Utlåtande N:o 30.

dels den yngste kaptenen (ryttmästare!!), dels den yngste löjtnanten vid
eller i regemente innebar vid samtliga truppslag inom armén. Det
befinnes då,

a) att den yngste kaptenen (ryttmästaren):

Vid	nätt en ålder såsom officer (i medeltal för trupp-	med vexlingar för olika regementen
slagets alla officers-kårer)	från	till
	af år	år	år
infanteriet...............	nära 20	13	23
kavalleriet ............	„ 20	16	22
fältartilleriet .........	„ 16	11	19
fästningsartilJeriet	13	—	—
fortifikationen .....	20	—	— 1
trängen ................	något öfver 15	14	16

b) att den yngste löjtnanten:

Vid	nätt en ålder såsom officer (i medeltal för trupp-slagets alla officers-kårer) af år	med vexlingar för olika regementen från ! till år \| år
infanteriet..	4 7S	2 7,
kavalleriet .....	6 Va	4	10
fältartilleriet ..	något öfver 5	4	7
fästningsartilleriet	5	■—	_
fortifikationen ......	4	. —	— i
trängen ...............	4	3	5 !

Läggas åter löneklasserna till grund för beräkningarna, erhålles
ur samma års rulla exempelvis till resultat:

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

a) att yngste kaptenen (:ryttmästare^) af l:a klass:

Vid	nått en officersålder (i medeltal) af år	med vt från år	xlingar till år
infanteriet ........	något öfver 23	18	27
kavalleriet ...........	nära 22	20	25
fältartilleriet........	något öfver 22	18	25
fästningsartilleri	17 V,	17	18
fortifikationen......	22	—	—
trängen..................	något öfver 22	20	25

b) att yngste kaptenen (ryttmästare^) af 2:a klass:

Vid	nätt en officersålder (i medeltal) af år	med vexlingar från \| till år år
infanteriet ............	20 V,	16	24
kavalleriet ............	något öfver 20	17	23
fältartilleriet.........	nära 16	11	19
fästningsartilleri	13	—	—
fortifikationen ......	20	—	—
trängen ...........	något öfver 15	14	16

Tjensterang.

Jemnhet i
befordran.

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o- 30.

Då kavalleriet i allmänhet synes vara det sämst lottade truppslaget,
torde för detsamma böra tillfogas ännu ett par upplysande siffror.
Så t, ex. har den yngste löjtnanten af 2:a klass uppnått den afsevärda
officersåldern (i medeltal) af något öfver 8 år, med vexlingar de
olika regementena emellan från 4 till 12 år. Underlöjtnantslön erhålles
i medeltal efter något mer än 3 års tjenstetid såsom officer, men
vexlingar förekomma från: mindre än 1 ända till 7 år.

Missförhållandena i tjensterang torde i afsevärd mån och, såvidt
utskottet förmår döma, utan några olägenheter kunna rättas derigenom,
att tjensterangen gradvis räknas: icke såsom nu efter utnämningsdagen
till graden i fråga, utan för arméns samtliga truppslag gemensamt
efter första officersfullmaktens datum.

Visserligen vinnes icke härigenom någon utjemning af befordringarna
i egentlig mening, hvarken inom respektive truppslag eller truppslagen
emellan; och en officer kan fortfarande få vänta åratal längre
på högre grad än en kamrat af samma krigsskolekurs. Men i samma
ögonblick han når den högre graden återtager han samma tjensteställning
till samtliga truppslags officerare inom den nya graden, som han
eröfrade genom sin officersexamen.

Detta är att betrakta som en afsevärd vinst, icke endast vid all
tjenstgöring, der personal från olika regementen eller truppslag råkar i
beröring: under kommendering till volontär-, skjut- och militära högskolor,
fält- och fälttjenstöfningar in. fl. tillfällen; utan äfven, och
icke minst, vid urvalet för majorsbefordran. Det kan nämligen tänkas
under nu rådande förhållanden, då tjensteåldern räknas efter utnämningsdagen
till kapten (ryttmästare), att en på tjensteranglistan tämligen
lågt stående officer riskerar att icke komma i åtanke, derför att
han kanske skulle komma att »gå förbi» flera visserligen till officersåren
yngre, men i rang högre stående gradkamrater.

Större svårigheter möta vid försök att åvägabringa jemnhet i uppnåendet
af de olika graderna och lönéklasserna.

Det har föreslagits, att befordringarna skulle öfver lag förenas
med transport till annat regemente inom arméfördelningen eller truppslaget;
och genomfördes detta system konseqvent, blefve onekligen
all möjlig rättvisa rådande i befordringshänseende. Men härmed skulle
såväl från statens som den enskildes synpunkt följa så allvarsamma

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

olägenheter, att utskottet finner sig böra afråda från ett dylikt steg.
Utbildningen skulle sannolikt lida af de täta befälsombytena, och den
nu rådande goda kamratandan inom officerskårerna försvinna, till stort
men icke minst för tjensten. Officeren skulle icke känna sig särskildt
fäst vid något regemente; och är det att frukta, att dermed ock skulle
upphöra den nu rådande skarpa täflan regementena emellan, hvilken
såsom driffjeder till energiskt arbete ingalunda är att förakta.

Man hänvisas sålunda till den af motionären föreslagna utvägen
att göra lönerna rörliga och detta, enligt utskottets mening, lämpligast
inom truppslaget.

Så länge frågan gäller befordringar inom subalternofficersgraderna
med deras olika löneklasser, torde systemet utan afsevärda olägenheter
kunna genomföras, enär samtliga dessa beställningar medföra samma
befälsställning. Om ett regemente förfogar öfver flera underlöjtnanter
än ett annat, är sålunda för tj enstens behöriga gång alldeles likgiltigt.
Äfven denna lilla ojemnhet skulle visserligen kunna aflägsnas, om underlöjtnantsgraden
helt och hållet slopades och ersattes med »löjtnant
af 3:e klass»; men det torde få dragas i tvifvelsmål, huruvida detta uren
annan synpunkt vore så fördelaktigt. Det förefaller nemligen, som
det skulle kunna vara den nyss från krigsskolan utexaminerade unge
officeren ganska nyttigt att åtminstone något år få stå på ett lägre
trappsteg än löjtnanten med 15—20 tjensteår. Med underlöjtnantstiden
kunna då förbindas genomgåendet af vissa för truppslaget vigtiga
skolor och utbildningskurser. Så utgöra för närvarande genomgåendet
af ridskolan vilkor för löjtnantsbefordran vid kavalleriet, samt artillerioch
ingeniör!] ögskolans allmänna artilleri- och for tifi k atio nsku r s er kompetensvilkor
för löjtnantsgraden vid artilleriet och fortifikationen. Motionären
beklagar, att icke genomgåendet af skjutskola uppstälts som
vilkor för löjtnantsbefordran vid infanteriet, men skulle detta kräfva
eu. betydande utvidgning af infanteriskjutskolan. Med nuvarande organisation
hinner den icke mottaga infanteriets samtliga underlöjtnanter,
innan de komma i tur till löjtnantsbefordran.

Äfven vid utnämnande till den högre löneklassen inom kaptensgraden
anser utskottet systemet med rörliga löner vara möjligt att tilllämpa.

Det är egentligen vid anordnandet af befordringarna till kapten
(ryttmästare), som man stöter på större svårigheter. Nämnda befattning
är oskiljaktigt förbunden med ett synnerligen ansvarsfullt truppbefäl
(kompaniet, sqvadronen, batteriet); och det är derför ingalunda likgiltigt
— såsom då frågan gälde befordringarna inom subalterngraderna eller

Flottan och
kustartilleriet.

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30■

löneklasserna inom kaptensgraden — hvilket antal kaptensbeställningar
komma på ett regemente. Detta måste öfverensstämma med det antal
kompanier o. s. v., som af regementet i fråga skall mobiliseras. Genomföres
systemet »rörliga löner» äfven vid befordran till kapten, kan det
inträffa, att ett regemente erhåller flere kaptener (ryttmästare) än det
har bruk för; medan ett annat lider brist på denna grad. Att enligt
motionärens förslag »kommendera» öfvertaliga kaptener till tjenstgöring
på annat regemente skiljer sig, såsom chefen för generalstaben påvisar,
endast till namnet från verklig transport.

För befordringarna till kapten (ryttmästare) af 2:a klass torde
man nog derför blifva nödsakad som regel fasthålla vid befordringarna
regementsvis; men synes Kongl. Maj:t kunna förbehålla sig, att då
större ojemnheter regementena emellan uppkomma, förbinda befordran
till kapten af 2:a klass med transport till annat regemente, dock icke
mot vederbörande officers önskan. Huru vid dylik transport — hvilken
icke torde böra betraktas som en rättighet för officerskåren — skulle
kunna tillgå, kommer uti ett annat sammanhang att vidröras.

Det är att antaga, att om Kongl. Maj:t då och då på detta sätt
ingrep reglerande, transporter i samband med kaptensbefordran småningom
skulle bli rätt sällsynta.

Sammanfattas hvad utskottet sålunda anfört, skulle grunderna
för befordran inom kompaniofficersgraderna kunna tänkas blifva i hufvudsak
följande:

Befordran sker efter tjensterang inom hela truppslaget; dock icke
till kapten af 2:a klass. Befordran till nämnda grad och löneklass sker
i regeln regementsvis (fortifikationen undantagen, der befordran inom truppslaget
redan tillämpas); uti undantagsfall i samband med transport till
annat regemente inom truppslaget. Tjensterang räknas gradvis — samtliga
truppslag inbegripna — efter första officersfullmakts datum.

På hvarje regementes stat bör sålunda uppföras endast ett visst
antal kaptener och ett visst antal subalternofficerare, men på truppslaget
upptagas sammanlagda antalet löner af hvarje klass för samma truppslag.

Hvarken flottan eller kustartilleriet beröras af ofvan gjorda uttalanden,
enär hvardera af dessa vapen blott eger en officerskår, och
således i befordringshänseende närmast kan jemföras med fortifikationen.
Befordring vapenvis är här sjelf?allen och vid flottan sedan gammalt
rådande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30. 17

Befordran till major och högre grader. Befordringskommissioner.

Rörande dessa frågor yttrar motionären följande:

»Vid befordringar till och inom regementsofficersgraderna får hänsyn
till tur icke i annan mån spela in, än att en verkligt förtjent officer
ej förbigås af en yngre utan mycket starka grunder. I detta senare
fall bör den yngres befordran ske i samband med hans transport till
ett annat regemente. Icke tur, utan endast skicklighet och förtjenst
måste här vara afgörande.

Garantierna för att detta sker med vårt nuvarande befordringssystem
äro emellertid icke tillräckliga.

Vid befordran till major är det regementschefen ensam, som föreslår
till befordran den till tjensterangen främste af kaptenerna vid regementet,
som han anser dertill skicklig och i öfrigt passande. Fördelningschefen
kan åter ensam föreslå någon annan kapten vid något fördelningens
truppförband.

All aktning för regements- och fördelningschefernas oveld och förmåga,
men för detta maktpåliggande uppdrag är ej en mans omdöme
nog. Ej ens skymten af sannolikhet för att gunstlingsskap får inflytande
vid dessa befordringar bör få förefinnas. Derjemte böra teoretiska och
framför allt praktiska kompetensprof ligga till grund för bedömandet.
Sådana saknas ännu hos oss, men åtgärder i sådant syfte äro redan
vidtagna af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet af den 7 januari 1901
yttrade statsrådet, att han var af den åsigt, att »de kaptener, som vilja
göra anspråk på regementsofficersbefordran, böra undergå vissa praktiska
prof, såsom krigsspelsöfningar, lösandet af taktiska uppgifter, fältöfningar
och mindre fälttjenst- (detachements-) öfhingar», och chefen för generalstaben
bar i öfverensstämmelse härmed uppgjort förslag till sådana profkurser.

Motståndare till sådana profkurser förmena, att regements- och
fördelningscheferna hafva tillräckligt med tillfällen att under öfningar,
mönstringar m. m. göra sina iakttagelser öfver officerarnes duglighet
och lämplighet för befordran; men om också detta vore förhållandet,
hvilket jag vågar betvifla, blir dock värdesättningen på officerens ifrågavarande
egenskaper förbehållen cheferna ensamma och undanhålles alldeles
dem, det gäller.

Bih. till Riksd. Prof. J902. S Sami. 2 Afd. 2 Band 26 Höft.

Motionärens

kritik.

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

För befordran till regementsofficer bör stadgas aflagd teoretisk ocli
praktisk examen inför fullt kompetent examenskommission samt bestämdt
antal fält- och fälttjenstöfningar, skolor, kommenderingar m. m. På
annat sätt ådagalagd större krigsvetenskaplig bildning eller framstående
truppförareegenskaper böra dervid särskildt medräknas som meriter.

Förslag till befordringar upprättas af särskilda befordringskommissioner,
hvilka tillika tjena som hedersdomstolar, med tydligt begränsad
befogenhet att endast kunna döma till varning eller afbön inför vederbörande
officers- och underofficerskårer eller till åtals anhängiggörande
inför domstol.

Vid hvarje truppförband upprättas en befordring skommission, under
regementschefens ordförandeskap, bestående af samtliga regementsofficerarne
och minst lika många af officers- och underofficerskårerna vid
regementet, hvar för sig, valda kaptener och fanjunkare vid infanteriet
eller motsvarande grader vid andra vapen, så att kommissionen kommer
att bestå af 3 ungefär lika stora grupper ur de tre nämnda graderna.
Denna kommission skall åligga att på regelbundna terminer upprätta
så kallade qvalifikationslistor för resp. regementen å samtliga officerare
och underofficerare, upptagande såväl tjenstemeriter som anmärkningar
efter bestämda grunder. Dessa qvalifikationslistor, som ej få undanhållas
offentligheten, böra hafva afgörande vitsord vid befordran. Vid
befordran till och med kapten har kommission endast att på förslaget
uppföra den inom vapnet i tur varande, mot hvilkens befordran qvalifikationslistan
ej lägger hinder i vägen. Vid befordran till regementsofficer
deremot sker urval genom omröstning. Denna omröstning bör
emellertid icke ske vid sammanträde, då chefens inflytande lätt blir
bestämmande på grund af disciplinen, utan tillgå så, att hvarje medlem
af kommissionen inom viss tid efter inträffad vakans till arméfördelningschefen
genom chefsexpeditionen insänder förseglad sedel, upptagande
namnet å den äldste, fullt duglige kaptenen, hvilken han anser
böra befordras.

Äfven för att uppgöra förslag till befordran till regementschef och
ännu högre grader böra befordringskommissioner upprättas.

Person, som vid förslags upprättande förbigås, bör i tid derom
underrättas äfvensom om motiven för hans förbigående. Upprättadt
förslag bör inom viss tid kunna öfverklagas hos högre kommission eller
för ändamålet tillsatt myndighet.))

Hvarken chefen för generalstaben eller chefen för flottans stab
anse sig kunna biträda de af motionären föreslagna grunderna för befordran
till major (kommendörkapten) och högre grader.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30. 19

Den förre anför:

»Motionärens fordran på examen för förvärfvande af kompetens
till majorsbefordran äfvensom om sättet för denna examens afläggande
torde icke behöfva i detta sammanhang beröras, då denna fråga för
närvarande befinner sig under utredning och yttrande af de militära
myndigheterna. Fordran åter på visst antal gjorda kommenderingar,
fälttjenstöfningar o. s. v. torde svårligen kunna upprätthållas, då dylika
kommenderingar visserligen så vidt möjligt gå i tur, men vid deras
uppgörande tj enstens kraf i första hand måste vara bestämmande.

Hvad angår inrättandet af befordring skommissioner, hvilka skulle
upprätta förslag till befordringar och tillika tjena såsom hedersdomstolar,
torde följande kunna sägas.

Den sistnämnda befordringskommissionerna tilldelade, men för
deras egentliga verksamhet främmande uppgiften torde först böra med
några ord beröras.

Fn sådan befogenhet för befordringskommissionerna innebär, att
utöfver den rättskipning, som genom allmän lag, krigslag och disciplinstadga
redan förefinnes för armén tillhörande personer, införa ytterligare
en dömande myndighet — visserligen med tydligt begränsad och
i motionen angifven befogenhet — beträffande officers- och underofficerskårerna.
Hedersdomstolar äro något för våra militära förhållanden
fullkomligt nytt, och äfven om man ur militärisk synpunkt deraf
kunde vinna en och annan fördel, torde det böra tagas under allvarlig
och allsidig ompröfning, huruvida det kan vara förmånligt att införa
denna ytterligare skilnad mellan den militära och den civila rättskipningen.

Befordringskommissioner skulle inrättas vid samtliga truppförband
och under ordförandeskap af regementschefen utgöras af tre, till antalet
medlemmar lika stora grupper, nemligen: samtliga regementsofficerare,
ett lika antal kaptener och ett lika antal fanjunkare, och skulle de båda
sistnämnda grupperna hvar för sig väljas af respektive officers- och
under officerskårer. Den sålunda föreslagna sammansättningen af kommissionerna
skulle i verkligheten leda till, att beroende på regementsofficerarnes
växlande antal vid truppförband af olika truppslag, medlemmarnes
antal skulle kunna utgöra vid ett infanteriregemente 9 eller
6, vid ett mindre kavalleriregemente 3, o. s. v., under det vid en trängkår,
der icke någon regementsofficer förutom chefen finnes, helt andra
föreskrifter erfordrades, för att öfver hufvud någon kommission skulle
komma till stånd.

Befordringskommissionerna skulle åligga:

Chefens för
generalstaben
yttrande.

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

1) Att upprätta s. k. qvalifikationslistor för vederbörligt regementes
samtliga officerare ocli underofficerare, upptagande såväl tjenstemeriter
som anmärkningar. Dessa qvalifikationslistor, som ej skulle få undanhållas
offentligheten, borde hafva afgörande vitsord vid befordran.

2) Att uppgöra befordringsförslag, hvarvid beträffande befordran
till och med kapten på förslaget skulle uppföras den inom hela truppslaget
i tur varande, mot hvilkens befordran qvalifikationslistan icke
lade hinder i vägen, och beträffande befordran till regementsofficer urval
skulle ske genom omröstning, anordnad på det sätt att hvarje medlem
af befordringskommissionen skulle insända till arméfördelningschefen
skriftlig uppgift på den äldste fullt duglige kapten, hvilken han ansåg
böra befordras.

Hvad först upprättande af qvalifikationslistor angår, torde det icke
vara tvifvel underkastadt, att icke disciplinen skulle lida, om de underlydande
afgåfve för offentligheten afsedda omdömen, äfven anmärkningar,
angående sina förmän. De i kommissionen ingående fanjunkarne skulle
sålunda till protokoll afgifva sitt omdöme om samtliga officerarnes vid
regementet duglighet o. s. v. Härtill kommer ytterligare, att kommissionens
medlemmar måste förses med suppleanter, ty de förra kunde
icke rimligtvis sitta till doms öfver sina egna qvalifikationer. För den
militära uppfattningen och säkerligen äfven för utom armén stående
personer, torde det föreslagna tillvägagångssättet, hvartill motstycke
inom något annat af statens verk eller inrättningar saknas, förefalla
synnerligen olämpligt.

De på ofvan beskrifvet sätt upprättade qvalifikationslistorna skulle
sedermera i deras egenskap af offentliga handlingar vara för allmänheten
tillgängliga, hvarigenom diskussion angående de ifrågavarande
officerarnes och underofficerarnes förmåga eller oförmåga att sköta sin
tjenst till föga båtnad för disciplinen och till stort obehag och säkerligen
allmänt missnöje skulle kunna uppstå.

Befordringskommissionerna ålåge vidare att med stöd af qvalifikationslistorna
uppgöra befordringsförslag. Då emellertid befordran
förutsättes skola ega rum inom hela truppslaget, skulle alltså befordringskommissionen
vid det regemente, på h vilket ibefordringen skall ske, vid
förslagets uppgörande genomgå och pröfva samtliga regementens till
platsens besättande ifrågakommande personer. Vid befordran till och
med kapten blefve kommissionens uppgift i berörda afseende lätt, ty
härför skulle qvalifikationslistornas utsago läggas till grund. Beträffande
regementsofficersbefordran åter skulle kommissionens förslag göras
beroende af en sluten omröstning. Ett regementes i kommissionen in -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

gående officerare och fanjunkare skulle alltså sitta till doms icke blott
öfver eget regementes kapteners kompetens till befordran utan äfven
öfver kaptenerna vid de öfriga regementena af samma truppslag, öfver
hvilkas duglighet de icke kunna ega någon som helst kännedom utöfver
den qvalifikationslistan lemnar. Vid sådant förhållande torde möjligen
följden ofta kunna blifva den, att befordringarne komme att stanna
inom eget regemente just i fråga om befordran till regementsofficer,
och sålunda den önskvärda befordringen inom hela truppslaget genom
det föreslagna tillvägagångssättet motarbetas i stället för att främjas.

Såsom ett allmänt omdöme om förslaget att inrätta befordringskommissioner
torde kunna påstås, att allenast de personer, hvilka under
tjensteutöfning kommit i tillräcklig beröring med hvarandra, ega någon
som helst förutsättning att bedöma hvarandras duglighet och användbarhet,
att disciplinen vidare oundgängligen fordrar, att ett omdöme i
detta hänseende icke får fällas annat än af förmannen eller den öfverordnade
om den underlydande eller underordnade, och att alltså en
befordringskommissions medlemmar under alla förhållanden måste förutsättas
dels genom tjensteberöring känna till samt dessutom vara af
högre tjensterang än de personer, hvilkas kompetens de skola pröfva
och afgöra.»

Chefen för flottans stab afstyrker likaledes motionärens förslag
att lägga befordringarna i särskilda kommissioners händer, och motiverar
detta sitt afstyrkande hvad flottan vidkommer på nedanstående sätt:

»Denna kommission skulle åligga att på regelbundna terminer
upprätta så kallade qvalifikationslistor för respektive regementen å
samtliga officerare och underofficerare, upptagande såväl tjenstemeriter
som anmärkningar efter bestämda grunder. Dessa qvalifikationslistor,
som ej skulle få undanhållas offentligheten, borde hafva afgörande vitsord
vid befordran.

Då flottan icke är uppdelad i truppförband, och antalet flaggmän
och regementsofficerare vid flottan enligt 1902 års stat utgör 39, lärer
icke kunna ifrågasättas att sammansätta en befordringskommission för
flottan enligt de af motionären angifna grunder, enligt hvilka samtliga
regementsofficerare skulle vara sjelfskrifna ledamöter af befordringskommissionen.

Att låta den befordringskommission, som skall afgifva förslag till
befordran till regementsofficerare, till en tredjedel bestå af officerare
valda just inom den grad de, som kunna ifrågakomma till sådan befordran,
tillhöra, synes ej välbetänkt, enär ju dessa närmast äro personligen
intresserade af hvem som blir befordrad, och ändamålet med

Flottan.

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

befordringskommissionerna väl bör vara att söka åstadkomma ett fullt
opartiskt förslag.

Öfver hufvud synes det ur tj enstens synpunkt icke vara lämpligt,
att underordnade åläggas afgifva omdömen om huru deras öfverordnade
sköta sin tjenst, och behofvet af eu sådan ytterlighetsåtgärd har åtminstone
vid flottan icke gjort sig gällande.

Att ålägga befordringskommissionerna att upprätta qvalifikationslistor,
som ej få undanhållas offentligheten och efter bestämda grunder
upptagande jemväl anmärkningar mot samtlige officerare och underofficerare,
synes vara att bota ett befaradt ondt med ett värre. En
person, som valt officers- eller underofficersbanan, får väl ej dermed
hafva frånsagt sig den öfriga medborgare tillkommande rättigheten att
utöfva sitt yrke utan att derför behöfva underkasta sig att få de brister
i ett eller annat afseende, från hvilka ingen individ helt och hållet
lärer kunna frigöra sig, med stöd af officiella handlingar prisgifna åt
offentligheten. De missförhållanden, som härigenom skulle kunna uppstå,
äro så allvarsamma, att de mer än motväga de fördelar, som genom
den ifrågasatta åtgärden kunde tänkas vinnas.»

Utskottets

yttrande.

På de skäl, som ofvan citerade militära myndigheter framlagt, anser
sig utskottet icke kunna annat än afråda från inrättande af befordringskommissioner
och förande af för offentligheten afsedda qvalifikationslistor.
Hvad beträffar nu rådande grunder för befordiungarne till major och
högre grader (och motsvarande vid flottan), anser sig utskottet särskildt
böra framhålla önskvärdheten utaf att vid dessa befordringar samtlige
vederbörande förmän lemnas tillfälle att yttra sig. Sålunda böra vederbörande
bataljonschefer afgifva yttrande beträffande dem underlydande,
till befordran berättigade kaptener, då bataljonscheferna i första hanel
äro närmast i tillfälle att följa vederbörande kapteners göranden och
låtanden.

Hvad tillämpningen af dessa grunder vidkommer, ser utskottet
mindre fara uti ett hänsynslöst förbigående af äldre, i ändamål att
draga fram män, som verkligen hålla måttet i fält, än uti ett oberättigadt
inflytande af ålder i tjensten, eller — när det gäller beställningar,
hvarmed följa befäl öfver trupp — utaf aflagda examina. Inom
en del andra yrken kunna måhända sådana borga för dugligheten;
icke så inom det militära. Förmågan att »taga» truppen och att beslutsamt
reda sig ur kritiska lägen står icke alltid i direkt förhållande
till betygen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Befordringsterminer, befordran i armén och utom tur.

Mot systemet med »rörliga löner» har anförts, att räkenskaper
och redovisning'' skulle bli synnerligen invecklade och svåra att öfverskåda.

Denna anmärkning skulle möjligen kunna ega berättigande, om
de »rörliga lönerna» förbundes med nu tillämpade metod att befordra
allt efter som vakanserna yppa sig, således året rundt. Sker deremot
en öfvergång till det inom vissa främmande stater tillämpade systemet
med vissa befordringsterminer, skall denna anmärkning förfalla.

Med ett dylikt system för befordringar vunnes ock mera möjlighet
att i tid öfverse och planlägga samtliga befordringar, än hvad nu är
fallet.

Skulle det vid något af de tillfällen, då utnämningar förestode,
befinnas af behofvet påkalladt att, i enlighet med hvad förut antydts,
genom transporter rätta ojemnheter vid befordringarna till kapten (ryttmästare)
af 2:a klass, kunde detta, föreställer sig utskottet, gå till på
ungefär följande sätt:

Någon tid före befordningens verkställande utsändes till de regementen,
hvilkas tur behöfde upphjelpas, en förteckning på de kaptensbeställningar
af 2:a klass, som å regementen med bättre tur komme
att genom transporter vid terminen i fråga tillsättas.

Nedåt intill en viss minimiålder såsom officer finge då löjtnanter,
till ett antal motsvarande vakanserna, anteckna, för hvilka af sist nämnda
regementen de önskade komma i fråga. Valde dervid flere samma regemente,
egde den äldste företräde; och hade de öfriga då icke antecknat
sig äfven för något annat regemente, vore de utom räkningen. Antecknade
sig eu officer för flera regementen, bestämde Kongl. Maj:t till
livilketdera transporten skulle ske. Antecknade sig ingen för ett regemente,
skedde befordran inom detta regemente. En officer skulle aldrig
tillfrågas mer än en gång.

Ofvan af utskottet föreslagna befordringsgrunder och dermed
följande sätt för tjensterangens beräknande torde göra befordringar i
armén mindre än hittills behöfliga för turens reglerande inom truppslagen.

Motionären ifrågasätter, att särskilt framstående underofficer eller
officer — åtminstone i kaptensgraden — undantagsvis må kunna befordras
utom tur.

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Angående befordran utom tur inom kompaniofficersgraderna,
d. v. s. från underlöjtnant till löjtnant och från löjtnant till kapten,
ställer sig redan motionären ganska tveksam, och finner utskottet en
dylik tvekan vara val befogad. Utskottet anser sig ej kunna tillstyrka
befordran utom tur i hvad rör dessa grader. Begående af misstag ligger
här alltför nära; den som endast fört befäl öfver pluton eller motsvarande
förband har ej haft tillfälle att ådagalägga sådana anlag för högre befäl,
att säkert omdöme om hans lämplighet kan afgifvas, och varsamhet är
härvid sålunda ytterst nödvändig. Flertalet af de löjtnanter, som vid
en sådan befordran utom tur blefve förbigångna, skulle helt visst
käuna sig mer eller mindre tillbakasätta, hvilket åter skulle kunna ofördelaktigt
inverka på deras tjenstenit.

Då Riksdagen redan yttrat sig om motionärens särskilda framställning
(motion n:o 57), angående proportionel pension, i hvad den
afser förhållanden vid hären, har utskottet ej här att utlåta sig om
hvad som i detta hänseende blifvit föreslaget i förevarande motion.

På grund af hvad för öfrigt anförts, får utskottet hemställa, att
Andra Kammaren besluter,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Konungen täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke sådana föreskrifter för befordringarna
inom armén böra gifvas, att inom hvardera af kompaniofficersgraderna
tjensterang och, i den män det
lämpligen kan låta sig göra, äfven lön göres beroende
af ålder i tjensten såsom officer, och att vid befordran
till major och högre grader samtlige vederbörande
förmän måtte lemnas tillfälle att afgifva yttrande vid
befordringsförslags upprättande.

Stockholm den 29 april 1902.

På utskottets vägnar:

JULIUS CENTERWALL.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande JSr:o 30.

Bilaga till Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande
n:o 30.

Till Riksdagens Andra Kammares fjerde tillfälliga utskott.

Sedan Kongl. Maj:t, med anledning af eu utaf ordföranden i Riksdagens
Andra Kammares fjerde tillfälliga utskott i vederbörlig ordning
framstäld anhållan om verkställande af utredning, huruvida de uti en af
ledamoten af Riksdagens Andra Kammare E. 0. W. Wavrinsky väckt motion
»ifrågasatta ändringar angående sättet för befordringar inom hären
och flottan äro lämpliga och görliga», funnit godt anbefalla mig att så
fort ske kunde till utskottet öfverlemna den begärda utredningen beträffande
flottan, får chefen för flottans stab härmed äran öfverlemna bifogade
utredning i ämnet, uti hvilken till att börja med lemnas en kortfattad
redogörelse för nu gällande grunder för befordran vid flottan och kust-,
artilleriet och derefter beröres motionärens förslag, som dervid sammanförts
under följande rubriker: underbefäls befordran till officer, befordran
vapenvis, profkurser för befordran, befordringskommission och pensionsrätt.

Af sagda utredning torde framgå, att jag, med erkännande af motionens
behjertansvärda syfte att åstadkomma att vid befordringar skicklighet
och förtjenst få göra sig gällande och allt godtycke såvidt möjligt
utestänges, finner de af motionären ifrågasatta ändringar angående befordringar
beträffande flottan i allmänhet icke vara lämpliga eller görliga.

Stockholm den 3 mars 1902.

F. Hd. KLINTBERG.

J. Schneidler.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Höft.

Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Galande grunder för befordran vid flottan och kustartilleriet.

Flottans underofficerskår.

Flottans underofficerskår består af flaggunderofficerare och underofficerare
af 2. graden och är indelad i följande stater:

artilleristaten,

skepparestaten,

styrmansstaten,

ekonomistaten,

(ininörstaten,

maskiniststaten,

I rustmästarestaten,
torpedmästarestaten,

Iqvartersmansstaten.

Hvarje stat har sin särskilda tjenstgöring och rekryteras från den
staten motsvarande yrkesgrenen inom sjömanskåren. För utnämning till
* underofficer af 2. graden erfordras att vara underofficerskorpral vid staten
i fråga samt att såsom sådan hafva tjenstgjort viss tid dels ombord, dels
i land. Innan uppflyttning till underofficerskorpral kan eg a ruin, måste
underofficersexamen vara aflagd och vissa fordringar i afseende på tjenstbarhet,
tjenstetid och uppförande vara fullgjorda.

Underofficerskåren är fördelad med visst antal af hvarje stat på
hvardera af flottans båda stationer. Utnämningen till underofficer af 2.
graden eger rum å den station och vid den stat, der afgången skett.

För befordran till flaggunderofficer äro staterna, på sätt ofvan angifves,
sammanförda i 3 grupper, och eger befordran rum å den station
och inom den grupp af sta,ter, der afgången egt rum.

Vid utnämning till underofficer af 2. graden såväl som vid befordran
till flaggunderofficer skall afseende hufvudsakligen fästas å erkänd
duglighet och pålitlighet i tjensten samt väl vitsordadt uppförande i öfrigt.

Utnämningen verkställes af stationsbefälhafvaren, efter förslag af
chefen för underofficers- och sjömanskårerna, i vissa fall efter från vederbörande
departementschef å flottans varf infordradt yttrande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nio 4) Utlåtande N:o SO.

Deri, som vid mobilisering blindt konstituerad till underofficer och
i krig mot rikets fiender sig synnerligen utmärkt, må till erhållande af
konfirmationsfullmakt anmälas hos vederbörande stationsbefälhafvare.

Flottans officerskår.

För inträde i sjökrigsskolan fordras att vid slutet af vårterminen
det år, inträde sökes, hafva förklarats flyttad antingen vid något af rikets
allmänna läroverk till femte klassen eller högre klass, eller ock vid enskild!,
med dimissionsrätt försedt läroverk, till klass, som med afseende
på fordringarna motsvarar femte klassen eller högre klass vid allmänt
läroverk.

Kadett, hvilken i sjökrigsskolans sjette klass förklarats lämplig för
örlogstjensten samt i medelbetyg för uppförande erhållit minst betyget 6
(oklanderligt), är berättigad att efter aflagd sjöofficersexamen utnämnas
till underlöjtnant vid kongl. flottan, med tur från otficersexamensdagen,
dervid ordningsföljden mellan dem, som samtidigt undergått sjöofficersexamen,
bestämmes efter betygssumman i afgångsbetyget.

Till löjtnants- och kaptens-graderna sker befordran i tur, dock kan
den, som i krig mot rikets fiender sig synnerligen utmärkt, befordras före
sin tur och den, som är i fångenskap eller blifvit vid domstol dömd eller
derstädes är under åtal för brott, förbigås vid befordran. Hemkommer
den förbigångne från fångenskapen eller frikännes han från åtalet, kan
hans tur, uppå underdånig ansökan, honom återgifvas. För att kunna
befordras till löjtnant fordras att hafva varit officer minst 2 år.

Vid befordran till högre grad än kaptens skall afseende hufvudsakligen
fästas på förtjenst och skicklighet.

Officer af högre eller lägre grad utnämnes af Konungen medelst fullmakt.
Då löjtnants-, kaptens-, kommendörkaptens- eller kommendörsbeställning
vid flottan skall tillsättas, afgifva stationsbefälhafvarne vid flottans
stationer, sedan de genom chefen för kong!, sjöförsvarsdepartementet
underrättats, att tillsättning af sådan beställning skall ega rum, hvar för
sig skriftligen förslag till Konungen.

Vid mobilisering eger stationsbefälhafvaren konstituera officerare i
flottan. Konstituerad officer, som i krig mot rikets fiender sig synnerligen
utmärkt, må till erhållande af konfirmationsfullmakt hos Konungen anmälas.

Kustartilleriet.

Kustartilleriets underofficerare äro fördelade på följande afdelningär,
nemligen: artilleri-, minör-, ekonomi-, maskinist- och handtverksafdelningen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o SO.

Underofflcerarne utnämnas af chefen för kustartilleriet oberoende af det
regemente, vid hvilket ledigheten uppstått, underofficer af 2. graden vid
den afdelning, der ledigheten uppstått, och underofficer af 1. graden oberoende
af afdelning. 1 öfrig! gälla i afseende på dessa underofficerare
hufvudsakligen enahanda bestämmelser som för flottans underofficerare.

För utnämning och befordran till officer vid kustartilleriet gälla i
hufvudsak samma bestämmelser som vid flottan, dock fordras för befordran
till kapten, att med godkännande betyg hafva genomgått kustartillerilinien
i sjökrigshögskolans allmänna kurs eller för artilleriofficerare obligatorisk
kurs vid artilleri- och ingeniörhögskolan. Till ledigblifven löjtnants-,
kaptens-, majors- eller öfverstelöjtnantsbeställning afgifves förslag till
Konungen af chefen för kustartilleriet.

Motionärens förslag.

Underbefäls befordran till officer.

De olikartade kraf, som den nutida sjökrigsmaterielens rätta handhafvande
ställer på sjöofficern, betinga icke blott en lång och mångsidig
fackutbildning uti sjökrigsskolan, innan sjöofficersexamen derstädes kan
atläggas, utan äfven en systematiskt fortsatt utbildning för den till officer
utnämnde.

Sålunda kommenderas hvarje sjöofficer efter utnämningen att genomgå
praktiska utbildningskurser eller s. 1c. befälskurser i exercisskola i land
och derefter vid skjutskola och vid signalskola, hvarefter en del officerare
beordras genomgå befälskurs jemväl vid torpedskola.

Till fullkomnande af den teoretiska utbildningen i sjömilitära ämnen
kommenderas hvarje officer jemväl att genomgå en tvåårig allmän kurs i
sjökrigshögskolan, vid hvilken äfven finnes anordnad en frivillig ettårig
högre kurs, afsedd för regementsofficerare och kaptener.

Jemsides med ofvannämnda utbildning bibringas officerarne den allmänna
sjömilitära utbildningen under kommendering i olika befattningar
ombord å flottans fartyg samt i land å flottans stationer och varf.

För närvarande är äfven under utarbetande förslag till föreskrifter
rörande anordnande af strategiska befälsöfningar vid flottan, afsedda för
såväl äldre officerare som för officerare genomgående sjökrigshögskolan,
och är afsigten att söka ordna dessa öfningar så, att de jemväl kunna
utföras i förening med för arméns officerare anordnade fältöfningar.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande iY:o 30.

Såsom ofvan anförts, äro flottans underofficerare för att hos dem
kunna erhålla den särskilda fackkunskap, som för tjenstens behöriga skötande
ombord är erforderlig, uppdelade i icke mindre än 10 olika stater,
en hvar med sin strängt begränsade detalj. Man kan derför icke förvänta,
att bland underofficerarne å någon stat finna den mångsidiga utbildning,
som utgör ett oeftergifligt vilkor för att på ett tillfredsställande
sätt kunna motsvara de kraf, som ställas på sjöofficern.

Befordran vapenvis.

All befordran såväl inom flottans som kustartilleriets officerskårer
sker såsom ofvan anförts vapenvis, oberoende af vid hvilken station eller
vid hvilket kustartilleriregemente ledigheten uppstått, men i sammanhang
härmed äro officerarne underkastade att efter tjenstens kraf flyttas från
den ena stationen eller regementet till den andra. Officerare, tjenstgörande
i flottans stab eller i flottans öfverstyrelse i öfrigt, intaga ingen som helst
undantagsställning i fråga om befordran, utan äro i alla afseenden likstälda
med flottans öfriga officerare.

Vid den vid detta års ingång skedda uppsättningen af kustartilleriet
har ordningen inom hvarje grad bestämts efter första officersfullmakts
datum och icke efter utnämningsdatun.1 inom samma grad.

Profkurser för befordran.

Vid flottan måhända mer än vid andra vapenslag utgör hvarje kommendering
till den för vapenslaget speciella tjenstgöringen eller med andra
ord hvarje sjökommendering en prof k urs, och ett bättre tillfälle att bedöma
sjöofficerns lämplighet för vidare befordran än under sjökommendering
torde svårligen kunna beredas.

Såsom ofvan anförts, äro förslag till anordnande af strategiska befälsöfningar
vid flottan för närvarande under utarbetande. Innan sådana

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

öfningar blifvit anordnade och på erfarenheten grundadt omdöme om desamma
kunnat vinnas, torde det vara för tidigt att afgifva något yttrande,
huruvida kommendering till sådana öfningar bör ingå såsom ett led i den
pröfning, sjöofficern underkastas, innan han vinner befordran till regementsofficer.

Förhållandena äro i mänga fall väsentligt olika i fråga om armén
och flottan, och mången bestämmelse, som må befinnas nödvändig eller
nyttig i fråga om arméns mångdubbelt talrikare och under andra förhållanden
tjenstgörande personal, är icke derför tillämplig äfven vid flottan.

Slutligen torde såsom allmän regel vid frågan om profkurser för
befordran vid flottan böra framhållas, att sjöofficers befordran snarare bör
göras beroende af under praktisk tjenstgöring visad duglighet än under
hufvudsakligen teoretiska kurser visad färdighet.

Att föreskrifva visst antal af vissa kommenderingar såsom vilkor
för befordran vid flottan stöter äfven på vissa svårigheter, helst den enskilde
officeren icke har någon inverkan på sin kommendering. Ehuru
vid kommenderingarnas verkställande, så långt tjenstens kraf det rnedgifver,
hänsyn tages till att officerarne må erhålla samma utbildning, skulle
dock genom en sådan föreskrift kunna inträffa, att eu fullt qvalificerad
officers befordran blefve fördröjd genom af honom helt och hållet oberoende
orsaker.

Befordringskommission.

Vid tiden för regeringsformens utfärdande den 6 juni 1809 var
flottan delad uti örlogsflotta!! och arméns flotta.

I afseende å handläggningen af befordringsärenden rörande flottans
officerare under tiden närmast före år 1809 fans föreskrifvet i § 12 af
nådiga instruktionen för förvaltningen af sjöärendena den 23 mars 1803, att
befälhafvande amiralen vid örlogsflottan äfvensom chefen för arméns flotta
egde att upprätta alla underdåniga förslag till militära befordringar. Förslagen
omfattade befordran till alla grader från fänrik till öfverste.

örlogsflottan och arméns flotta sammanslogos år J 823 till Kongl.
Maj:ts flotta, och i kongl. brefvet den 2 november 1824 stadgades, att
alla utnämningar till högre och lägre officersgrader vid flottans särskilda
kårer äfvensom till erhållande af de till dessa grader hörande löner skulle
ske af Konungen, och chefen för flottan vara berättigad att till sådana
utnämningar afgifva underdåniga förslag, dock skulle icke förslag till
högre grad eller löns undfående än kommendörkaptens ega rum.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30. 7

Kommendörkapten utgjorde enligt samma bref närmaste graden efter
kontreamiral. Kapten var äfven regementsofficer. Chefskapet för flottan
utöfvades vid denna tid af storamiralsembetet.

Efter det att år 1840 detta embete upphäfts och departementsreformen
genomförts, synas befordringsförslag icke på annat sätt hafva
förekommit, än att förslagen till befordran afgåfvos af chefen för kongl.
sjöförsvarsdepartementet.

Under tiden 1875 —1884, då embetet »Chefen för flottans militärpersonal»
fans inrättadt, egde denne chef att afgifva förslag för befordran
till och med kommendörkaptens grad, men till högre grad än kommendörkaptens
egde förslag icke rum.

Genom generalorder den 21 december 1892 befaldes emellertid:

l:o) att förslag för befordran till kommendörs- och kommendörkaptens-graderna
vid kong], flottan skulle hädanefter afgifvas af en kommission,
bestående af:

Chefen för flottans stab;

Chefen för marinförvaltningen;

Stationsbefälhafvaren i Karlskrona; och

Stationsbefälhafvaren i Stockholm;

2:o) att sagda kommission skulle för ofvannämnda ändamål på derom

1 kommandoväg utfärdad kallelse sammanträda i Stockholm i januari månad
årligen; dervid kommissionen inom samma månads utgång skulle till
chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet afgifva förslag för befordran:

till kommendör — å 2 kommendörkaptener af 1 graden

till kommendörkapten af 1. graden — å 3 kommendörkaptener af

2 graden samt

till kommendörkapten af 2 graden — å 5 kaptener; och

3:o) att för den händelse extra sammanträde af sagda kommission
pröfvades erforderligt, ville Kong]. Maj:t derom i kommandoväg utfärda
order.

Denna generalorder upphäfdes i sammanhang med utfärdandet af
kongl. brefvet den 11 oktober 1901, genom hvilket de nu gällande föreskrifterna,
att stationsbefälhafvarne vid flottans stationer hvar för sig skulle
ega till Konungen afgifva förslag till besättande af ledig löjtnants-, kaptens-,
kommendörkaptens- eller kommendörs-beställning, faststäides.

Motionären ifrågasätter, att vid hvarje truppförband skulle upprättas
en befordringskommission, under regementschefens ordförandeskap,
bestående af samtliga regementsofficerare och minst lika många af officersoch
underofficerskårerna vid regementet, hvar för sig, valda kaptener och
fanjunkare vid infanteriet eller motsvarande grader vid andra vapen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Denna kommission skulle åligga att på regelbundna terminer upprätta så
kallade qvalifikationslistor för respektive regementen å samtliga officerare
och underofficerare, upptagande såväl tjenstemeriter som anmärkningar
efter bestämda grunder. Dessa qvalifikationslistor, som ej skulle få undanhållas
offentligheten, borde hafva afgörande vitsord vid befordran.

Då flottan icke är uppdelad i truppförband, och antalet flaggman
och regementsofficerare vid flottan enligt 1902 års stat utgör 39, lärer icke
kunna ifrågasättas att sammansätta en befororingskommission för flottan
enligt de af motionären angifna grunder, enligt hvilka samtliga regementsofficerare
skulle vara sjelfskrifna ledamöter af befordringskommissionen.

Att låta den befordringskommission, som skall afgifva förslag till
befordran till regementsofficerare, till en tredjedel bestå af officerare valda
just inom den grad de, som kunna ifrågakomma till sådan befordran, tillhöra,
synes ej välbetänkt, enär ju dessa närmast äro personligen intresserade
af hvem som blir befordrad, och ändamålet med beford ringskommissionerna
väl bör vara att söka åstadkomma ett fullt opartiskt förslag.

Öfver hufvud synes det ur tjenstens synpunkt icke vara lämpligt, att
underordnade åläggas afgifva omdömen om huru deras öfverordnade sköta
sin tjenst, och behofvet af en sådan ytterlighetsåtgärd har åtminstone vid
flottan icke gjort sig gällande.

Att ålägga befordringskommissionerna att upprätta qvalifikationslistor,
som ej få undanhållas offentligheten och efter bestämda grunder
upptagande jemväl anmärkningar mot samtlige officerare och underofficerare,
synes vara att bota ett befaradt ondt med ett värre. En person, som valt
officers- eller underofficersbanan, får väl ej dermed hafva frånsagt sig den
öfriga medborgare tillkommande rättigheten att utöfva sitt yrke utan att
derför behöfva underkasta sig att få de brister i ett eller annat afseende,
från hvilka ingen individ helt och hållet lärer kunna frigöra sig, med
stöd af officiella handlingar prisgifva åt offentligheten. De missförhållanden,
som härigenom skulle kunna uppstå, äro så allvarsamma, att de mer
än motväga de fördelar, som genom den ifrågasatta åtgärden kunde tänkas
vinnas.

Särskildt är att befara att härigenom intresset för tjensten hos mången
skulle försvinna och ersättas med efterlåtenhet och kryperi för såväl
öfver- som underordnade, hvarigenom målet med de föreslagna åtgärderna,
som väl ytterst måste vara att gagna landets försvar, fullkomligt förfelades.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Pensionsrätt.

Frågan om rätt för den, som af går före den nu bestämda pensionsåldern,
att under vissa vilkor bibehålla pensionsrätten, synes deremot synnerligen
beaktansvärd, och torde i sammanhang härmed böra framhållas önskvärdheten
af att flottans officerai’e och underofficerare tillerkännas pensionsrätt
vid samma ålder som härens motsvarande personal. Enligt nu gällande
pensionsgrunder inträder nemligen rätten till fyllnadspension för
officerare och underofficerare vid flottan först då afsked erhålles vid 55
års ålder, under det officerare af kaptens och lägre grad äfvensom underofficerarna
vid armén kunna erhålla fyllnadspension redan vid 50 års ålder.

Såsom å sid. 8, 22 och 29 i det utdrag af statsrådsprotokollet öfver
sjöförsvarsärenden den 13 januari 1900, som är bifogadt 1900 års proposition
angående statsverkets tillstånd och behof, finnes anfördt, fann föredragande
departementschefen ett af chefen för flottans stab rörande sistberörda
fråga afgifvet förslag vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Höft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Bilaga till Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande
n:o 30.

Till Riksdagens Andra Kammares fjerde tillfälliga utskott.

Genom skrifvelse den 14 sistlidne månad har Kongl. Maj:t anbefalt
mig verkställa och till Riksdagens Andra Kammares fjerde tillfälliga utskott
öfverlemna utredning, i hvad angår armén, huruvida de uti en af
ledamoten af Riksdagens Andra Kammare E. O. V. Wavrinsky väckt motion
»ifrågasatta ändringar angående sättet för befordringar inom hären
och flottan äro lämpliga och görliga», och får, till åtlydnad af den nådiga
befallningen, jag äran anföra följande:

Vid granskningen af de inom armén nu rådande befordringsförhållandena
finner motionären, att en allt för skarp gräns är uppdragen
mellan underbefälet och officerarne. Orsaken härtill är den, att afläggandet
af studentexamen och genomgåendet af krigsskolan utgöra vilkor för att
nå officersanställning, hvilket förhållande skulle hindra många för försvaret
ypperliga krafter att bryta sig fram och göra sin förmåga gällande. Till
undanröjande af det påstådda missförhållandet ifrågasätter motionären,
huruvida icke den förestående afslutningsexamen vid 5 eller 6 klassen i
elementarläi’overken i allmänhet skulle kunna utgöra ett tillfyllestgörande
grundlag för åtminstone kompaniofficers allmänbildning eller kunna uppställas
såsom ett minimum.

Ett visst mått af allmänbildning måste gifvetvis uppställas för alla
dem, som eftersträfva statens embeten. Detta mått har hittills för såväl
de militära som de civila embets- och tjenstemännen varit angifvet genom
afläggandet af mogenhetsexamen, hvarefter sedermera fackstudierna tagit
sin början. Att för officerarne nedsätta lord ringar ne på allmänbildning
skulle för visso verka synnerligen ofördelaktigt. Icke nog dermed att ett
sådant förfaringssätt skulle föranleda en allmän sänkning af officerskårens
sociala ställning i förhållande till öfriga, medlemmar af samhällets bildade
klasser, utan officerarne skulle derigenom i mindre grad varda skickade

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ar:o 4) Utlåtande N:o 30.

att besörja de värnpligtiges fortsatta humanistiska utbildning, på hvilken,
i mån af utbildningstidens ökade längd, allt större kraf ställas. Den omständigheten,
att officerarne skulle i allmänbildning befinna sig på ett lägre
trappsteg än en stor del af den värnpligtiga ungdom, hvilken de äro satta
att uppfostra i fred och att leda under krigets profvande förhållande, torde
icke undgå att medföra ofördelaktiga följder.

Om alltså, i enlighet med motionärens åsigt, de allmänna skolstudierna
för den blifvande officeren skulle kunna afslutas vid ett tidigare
skede, måste ovilkorligen förutsättas, att det felande måttet af allmänbildning
sedermera kunde bibringas i de militära fackskolorna. Men ett förläggande
till de militära fackskolorna af en del af den blifvande officerens
allmänbildning skulle beteckna en återgång till de förhållanden, som voro
rådande, innan krigsskolan erhöll sin nuvarande organisation. Den förutvarande
krigsakademien mottog ynglingen vid tidig ålder och bibringade
honom under eu följd af år såväl den erforderliga allmänbildningen som
de militära kunskaperna och färdigheterna. Sedan emellertid erfarenheten
gifvit vid handen, huru ofördelaktigt detta system för utbildningen stälde
sig för armén, samt sedan ifrågavarande förhållande undergått eu allsidig
och ingående pröfning, organiserades krigsakademien till den nuvarande
krigsskolan, hvilken skulle vara uteslutande eu militär fackskola, under
det att det erforderliga måttet af allmänbildning skulle förvärfvas före inträdet
i krigsskolan och afgångsexamen från de allmänna läroverken på
denna grund vara aflagd.

Om man emellertid skulle vilja frångå det nu rådande, pröfvade och
såsom ändamålsenligt befunna systemet för officersutbildningen och i viss
mån återgå till sedan långt tillbaka utdömda former, så vore det tvifvelsutan
olämpligt, om den af motionären ifrågasatta lägre allmänna bildningsnivån
kunde »i allmänhet utgöra ett tillfyllestgörande grundlag för åtminstone
kompaniofficerens allmänbildning». Genom eu dylik bestämmelse
skulle skapas två kategorier af officerare, af Indika den ena, bestående af
dem, som icke affiagt studentexamen, på förhand skulle vara stämplad att
icke kunna nå utöfver kompaniofficersgraderna, och för den skull såväl
utom som inom armén skulle komma att betraktas såsom undermålig.
En bestämmelse i nu angifven rigtning skulle visserligen utjemna den befintliga
gränsen mellan underbefälet och den nyss nämnda officerskategorien,
men denna gräns skulle ju alltjemt qvarstå i förhållande till den
andra officerskategorien, och dessutom skulle eu säkerligen för tjensten
och samlifvet ofördelaktig dualism inom officerskårerna skapas. Motionären
förutsätter emellertid, att våra militära skolor sedermera skulle kunna
fylla den bristande allmänbildningen i de ämnen, som för officeren vore

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o SO.

af vigt, och sålunda öppna möjlighet för dem, som önskade och lyckades
förvärfva sig denna vidgade allmänbildning, att nå äfven de högre befälsposterna.
Oafsedt att officerskårens tudelning det oaktadt skulle förefinnas,
torde det visa sig vanskligt att i det militära utbildningsarbetet kunna
inordna allmänbildande kurser för vissa kompaniofficerare.

Slutligen framdrager motionären såsom skäl för sin framställning,
att den med studentexamens afläggande förenade kostnad skulle hindra
mången från att blifva officer. De med ytterligare två års skolgång förknippade
kostnaderna lära dock icke kunna betraktas såsom afskräckande,
om med dem jemföras de uppoffringar, hvilka ynglingen sedermera under
utbildningen till officer samt den unge officeren under sina första tjensteår
måste vidkännas. Tillgången på lämpliga officersämnen har dock hittills
hos oss till fullo motsvarat behofvet.

Af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att en förändring i
den riktning motionären föreslagit af de nuvarande grunderna för officerskårens
rekrytering och för utbildningen till officer icke synes lämplig.

Motionären vänder sig vidare mot befordringarne inom kompaniofficersgraden
regementsvis efter tur. Beroende på att befordringarne vid
de olika regementena icke ske lika raskt, kunna de af motionären angifna
missförhållandena inträda. För att råda bot härför ifrågasättes att ordna
befordringarne inom truppslaget eller arméfördelningen. För att undvika
de med täta förflyttningar de olika regementena emellan förenade kostnader
och öfriga olägenheter förutsättes, att inom underlöjtnants- och löjtnantsgraderna
lönerna skulle göras flyttbara i öfverensstämmelse med hvad nu
är förhållandet beträffande bataljonsläkarne, så att den äldste inom den
lägre löneklassen oberoende af vid hvilket regemente en högre lön blifvit
ledig, skulle erhålla denna lön, utan att förflyttas från sitt regemente.
Härigenom skulle visserligen förhållandet mellan antalet underlöjtnanter,
löjtnanter af 2 och löjtnanter af 1 klassen kunna blifva vexlande, men af
den omständigheten, att samtliga subalternofficerare hafva enahanda tjenstgöringsskyldighet,
skulle den föreslagna åtgärden icke vålla svårigheter.
Det torde derför måhända förtjena att tagas under ompröfning, huruvida
inom subalternojficersgraderna lönerna i de olika löneklasserna kunde inom
ett och samma truppslag göras rörliga, så att den närmast i tur inom
truppslaget varande, mot hvilkens befordran icke skäl förelåge, kunde erhålla
den högre ledigblifna lönen utan att förflyttas från sitt regemente.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 4) Utlåtande N:o 30.

göling än subalternofficerarne, och alltså befintligheten på ett regemente
af flera eller färre kaptensbeställningar än det normala antalet skulle förrycka
tjänstgöringsförhållandena. Motionären förutsätter visserligen att
kommendera öfvertaliga kaptener till tjenstgöring vid de regementen, från
hvilka lönerna flyttats. En kommendering till tjenstgöring vid ett annat
regemente innebär emellertid i verkligheten detsamma som en förflyttningtill
detta regemente. Med de tjenstgöringsförhållanden, som äro rådande
vid de garnisonerade truppförbanden, och de som i öfrigt inträda med den
nya härordningens genomförande, följer nödvändigheten för den sålunda
kommenderade att äfven flytta sin bostad till det ifrågavarande regementets
tjenstgöringsort, hvadan skilnaden mellan »kommenderingen» och en verklig
transport för den enskilde skulle blifva allenast uniformsförändringen.
Med tillämpningen af systemet om befordran inom hela truppslaget eller
inom arméfördelningen till kaptensgraden måste alltså i regeln förbindas
förflyttning mellan de olika regementena.

Skulle en sådan förflyttning regementena emellan ofta förekomma,
skulle deraf vissa olägenheter blifva oundvikliga. Förutom det att temligen
dryga kostnader skulle föranledas såväl för staten — ty billigheten
torde fordra, att flyttningskostnaderna ersattes — som för den förflyttade,
skulle otvifvelaktigt regementsförbandet. röna en försvagande inverkan och
tjensten i någon mån lida. Ty den omständigheten, att kompanicheferna
ofta ombytas torde menligt inverka på kompaniernas utbildning, och derjemte
försvåra för bataljons- och regementscheferna att bilda sig ett tillförlitligt
omdöme om ifrågavarande personers duglighet, samt att utöfva
en verksam kontroll öfver tjenstgöringen. Till en viss grad skulle allt
för täta omflyttningar kunna undvikas, om, såsom motionären föreslår,
rätt att afstå från turen medgåfves och befordran »i armén» lemnades
i stället.

Inom kaptensgraden kunde dessutom, i likhet med och på de skal,
som angående subalternofficerarne anförts, lönerna göras flyttbara och den
högre löneklassen erhållas i tur inom truppslaget utan förflyttning till
annat regemente.

Motionärens fordran på examen för förvärfvande af kompetens till
majorsbefordran äfvensom om sättet för denna examens afläggande torde
icke behöfva i detta sammanhang beröras, då denna fråga för närvarande
befinner sig under utredning och yttrande af de militära myndigheterna.
Fordran åter på visst antal gjorda kommenderingar, fälttjenstöfningar
o. s. v. torde svårligen kunna upprätthållas, då dylika kommenderingar
visserligen så vidt möjligt gå i tur, men vid deras uppgörande tjenstens
kraf i första hand måste vara bestämmande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Hvad angår inrättandet af befordring skommissioner, Indika skulle
upprätta förslag till befordringar och tillika tjena såsom hedersdomstolar,
torde följande kunna sägas.

Den sistnämnda befordringskommissionerna tilldelade, men för deras
egentliga verksamhet främmande uppgiften torde först böra med några
ord beröras.

En sådan befogenhet för befordringskommissionerna innebär, att utöfver
den rättskipning, som gonom allmän lag, krigslag och disciplinstadga
redan förefinnes för armén tillhörande personer, införa ytterligare en
dömande myndighet — visserligen med tydligt begränsad och i motionen
angifven befogenhet —- beträffande officers- och underofficerskårerna.
Hedersdomstolar äro något för våra militära förhållanden fullkomligt nytt,
och äfven om man ur militärisk synpunkt deraf kunde vinna en och annan
fördel, torde det böra tagas under allvarlig och allsidig ompröfning, huruvida
det kan vara förmånligt att införa denna ytterligare skilnad mellan
den militära och den civila rättskipningen.

Befordringskommissioner skulle inrättas vid samtliga truppförband
och under ordförandeskap af regementschefen utgöras af tre, till antalet
medlemmar lika stora grupper, nemligen: samtliga regementsofficerare, ett
lika antal kaptener och ett lika antal fanjunkare, och skulle de båda sistnämnda
grupperna hvar för sig väljas af respektive officers- och underofficerskårer.
Den sålunda föreslagna sammansättningen af kommissionerna
skulle i verkligheten leda till, att beroende på regementsofficerarnes
växlande antal vid truppförband af olika truppslag, medlemmarnes antal
skulle kunna utgöra vid ett infanteriregemente 9 eller 6, vid ett mindre
kavalleriregemente 3, o. s. v., under det vid en trängkår, der icke någon
regementsofficer förutom chefen finnes, helt andra föreskrifter erfordrades,
för att öfver hufvud någon kommission skulle komma till stånd.

Befordringskommissionerna skulle åligga:

1) Att upprätta s. k. qvalifikationslistor för vederbörligt regementes
samtliga officerare och underofficerare, upptagande såväl tjenstemeriter
som anmärkningar. Dessa qvalifikationslistor, som ej skulle få undanhållas
offentligheten, borde hafva afgörande vitsord vid befordran.

2) Att uppgöra befordringsförslag, hvarvid beträffande befordran
till och med kapten på förslaget skulle uppföras den inom hela truppslaget
i tur varande, mot hvilkens befordran qvalifikationslistan icke lade
hinder i vägen, och beträffande befordran till regementsofficer urval skulle
ske genom omröstning, anordnad på det sätt att hvarje medlem af befordringskommissionen
skulle insända till arméfördelningschefen skriftlig
uppgift på den äldste fullt duglige kapten, hvilken han ansåg böra befordras.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

Hvad först upprättande af qvalijikationslistor angår, torde det icke
vara tvifvel underkastadt, att icke disciplinen skulle lida, om de underlydande
afgåfve för offentligheten afsedda omdömen, äfven anmärkningar,
angående sina förmän. De i kommissionen ingående fanjunkarne skulle
sålunda till protokoll afgifva sitt omdöme om samtliga officerarnes vid regementet
duglighet o. s. v. Härtill kommer ytterligare, att kommissionens
medlemmar måste förses med suppleanter, tv de förra kunde icke rimligtvis
sitta till doms öfver sina egna qvalifikationer. För den militära uppfattningen
och säkerligen äfven för utom armén stående personer, torde
det föreslagna tillvägagångssättet, hvartill motstycke inom något annat af
statens verk eller inrättningar saknas, förefalla synnerligen olämpligt.

De på ofvan beskrifvet sätt upprättade qvalifikationslistorna skulle
sedermera i deras egenskap af offentliga handlingar, vara för allmänheten
tillgängliga, hvarigenom diskussion angående de ifrågavarande officerarnes
och underofficerames förmåga eller oförmåga att sköta sin tjenst till föga
båtnad för disciplinen och till stort obehag och säkerligen allmänt missnöje
skulle kunna uppstå.

Befordra gskom missionerna ålåge vidare att med stöd af qvalifikationslistorna
uppgöra befordringsförslag. Da emellertid befordran förutsättes
skola ega rum inom hela truppslaget, skulle alltså befordringskommissionen
vid det regemente, på hvilket befordringen skall ske, vid förslagets uppgörande
genomgå och pröfva samtliga regementens till platsens besättande
ifrågakommande personer. Vid befordran till och med kapten blefve
kommissionens uppgift i berörda afseende lätt, ty härför skulle qvalifikationslistornas
utsago läggas till grund. Beträffande regementsofficersbefordran
åter skulle kommissionens förslag göras beroende af en sluten omröstning.
Ett regementes i kommissionen ingående officerare och fanjunkare
skulle alltså sitta till doms icke blott öfver eget regementes kapteners
kompetens till befordran utan äfven öfver kaptenerna vid de öfriga regementen
af samma truppslag, öfver hvilkas duglighet de icke kunna ega
någon som helst kännedom utöfver den qvalifikationslistan lemnar. Vid
sådant förhållande torde möjligen följden ofta kunna blifva den, att befordringarne
komme att stanna inom eget regemente just i fråga om befordran
till regementsofficer, och sålunda den önskvärda befordringen inom
hela truppslaget genom det föreslagna tillvägagångssättet motarbetas i
stället för att främjas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

att disciplinen vidare oundgängligen fordrar, att ett omdöme i detta hänseende
icke får fällas annat än af förmannen eller den öfverordnade om
den underlydande eller underordnade, och att alltså en befordringskommissions
medlemmar under alla förhållanden måste förutsättas dels genom
tjensteberöring känna till samt dessutom vara af högre tjensterang än de
personer, hvilkas kompetens de skola pröfva och afgöra.

Befordran »i armén» för turens utjeranande måste med stor urskilning
komma till användning, enär i annat fall den önskvärda sträfvan
att oberoende af tjensteåldern framdraga den verkligt framstående dugligheten
och skickligheten skulle kunna hämmas. Ett motarbetande i berörda
hänseende torde äfven vara att finna i motionärens förslag att särskilt
framstående underofficerare och officerare — åtminstone i kaptensgraden
— böra undantagsvis kunna befordras »utom tur», ty ett lagstadgande,
att befordran till regementsofficer och högre grader utom tur blott
skulle kunna ske i undantagsfall, skulle säkerligen i hög grad verka derhän,
att dessa befordringar otillbörligt ofta skulle ske efter ålder och sålunda
äfven medelmåttan beredas tillfälle att nå de högsta befälsposterna.

Motionärens förslag att den, »som står i tur till befordran, men
icke är dertill lämplig, eller eljest före den nu bestämda pensionsåldern
så önskar, bör kunna erhålla afsked med rätt till en efter tjenstetiden alpassad
pension vid inträde i pensionsåldern, derest han fortfar att göra
sina inbetalningar till pensionskassan och qvarstår i reserven», synes mig
väl värdt att tagas under ompröfning.

Stockholm den 5 mars 1902.

AXEL RAPPE.

Chef för Generalstaben.

Erik Werner.

Stockholm 1902. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.