Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1897:Tfu44 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1897, kl. 5 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1
i anledning af herr A. Norrmans m. fl. motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag till beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kr invandrare, i sy?iderhet
de s. k. tattarne.

För utlåtandes afgifvande har till utskottet öfverlemuats en utaf
samtliga representanterna för Hallands län afgifven motion n:o 70 af
följande lydelse:

»Det torde vara ovedersägligt, att de s. k. lösdrifvarne, i synnerhet
»tattarne» eller, som de i Halland vanligen benämnas, »krämarne», blifvit
och äro en verklig landsplåga för. vissa trakter af Halland och äfven
för vissa andra delar af vårt land. Lika visst är, att dessa olyckliga
menniskor för egen del föra ett högst ömkligt lif, och att många ibland
dem ofta djupt känna det eländiga i sin tillvaro. Detta elände består
korteligen sagdt deruti, att de sakna eget hem och stadigvarande bostad
samt de flesta medborgerliga förmåner, att de betraktas med en viss
afsky och ovilja utaf andra menniskor och att de vanligen lefva i laster
samt i kif och slagsmål med hvarandra. Den plåga och skada de förorsaka
uti samhället, består uti ett beständigt och stundom oförsynt
bettlande samt rätt ofta i öfverfall och våldsgerningar. Deras tygellösa
Bih, till Riksd. Prat. 1S97. S Sami. 2 AJd 2 Band. 4 Käft. (N:o 4.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

lefverne är eu förargelse att se och höra, och det förorsakar den bofasta
befolkningen en högst betydlig tunga att nödgas med ständiga
allmosor underhålla dessa menniskor, i synnerhet som det ofta är de
mindre bemedlade, hvilka företrädesvis af dem hemsökas, och den ordnade
fattigvården dessutom mångenstädes är ganska betungande. Derjemte
öfva somliga af dessa kringstrykare ett ohyggligt djurplågeri,
som det är en pina för ordentligt folk att nödgas bevittna. Ofta injaga
de fruktan hos värnlösa menniskor och öfverfalla fredliga vägfarande,
såsom af tidningarna torde vara tillräckligen bekant.

Dessa sorgliga förhållanden synas icke kunna nöjaktigt afhjelpas
på annat sätt än derigenom, att man på samma gång bringar hjelp åt
kringstrykarne sjelfva och åt samhället. Det borde icke längre gå an
att behandla dessa olyckliga endast såsom en besvärlig samhällsohyra,
den man, för så vidt ske kan, söker att göra sig utaf med, utan menniskokärleken
och barmhertigheten bjuda, att man anser och behandlar
dem såsom medmenniskor, dem man vill göra i någon mån delaktiga
i samhällets förmåner och rättigheter, naturligtvis under förutsättning
att de efter förmåga skola arbeta.

De ifrågavarande kringstrykarne, som i allmänhet ingalunda äro
rena zigenare med någon viss hednisk religion, utan för det mesta
bestå af ett blandningsfolk, som vanligtvis äro döpta och i det yttre
vilja anses för kristna, skulle måhända kunna delas i tre olika klasser
eller flockar. Den första består af de gamle, orkeslöse eller sjuke.
Den andra innefattar de vuxne, friske och arbetsföre. Den tredje består
af barnen, som vanligen äro talrika. Den första flocken måste tydligtvis
på ett eller annat sätt försörjas, den andre sättas till arbete, den
tredje uppfostras. Men huru skall detta ske, och huru skola dessa
menniskor blifva bofasta och ordentliga? De äro för närvarande ju vanligen
ingenstädes skrifna; oftast vill ingen socken lemna de behöfvande
bland dem fattigvård eller låta de arbetsföre förvärfva fast bostad, der
de kunde skrifvas, och ofta frågar ingen efter barnen. Huru skulle
då dessa kunna få ordentlig skolundervisning, när föräldrarne ofta byta
om vistelseort och än bo i en socken, än i en annan?

Således är ställningen för dessa menniskor för närvarande ungefärligen
följande. Barnen kunna icke få någon ordentlig undervisning
och uppfostran, emedan föräldrarne, om de också skulle vilja skicka
barnen i skola, omöjligen kunna detta, eftersom de ständigt flytta från
en ort till en annan och sjelfva icke äro i stånd att undervisa dem;
de vuxne och arbetsföre, i synnerhet om de hafva ett slags familj,
kunna vanligtvis icke skatta sig fast boningsplats, om de ock gerna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande, N:n 4. 3

ville det, ty sådant tillätes för det mesta icke utaf sockenmännen
af fruktan för framtida fattigvård stunga — en fruktan som är lätt förklarlig
—, och de gamle, sjuke och orkeslöse måste ej sällan sakna
ordentlig fattigvård, ty rätt ofta anser sig ingen kommun vara pligtig
att lemna dem sådan. Häraf följer ju tydligen, att, skall grundlig
bot rådas på det onda, så måste början ske med dem, som nödvändigt
behöfva fattigvård, och här vid lag synes ingen annan utväg finnas,
än att staten betalar en skälig ersättning för den fattigvård, som
den ena eller andra kommunen vid trängande behof har lemnåt. Blefve
det så, då skulle ock ett mägtigt hinder bortfalla för de arbetsföres
fasta bosättning, nemligen fruktan för en möjligen snart ifrågakommande
fattighjelp från kommunernas sida, emedan ersättning i så fall kunde
påräknas af staten. Visserligen kan man icke tänka sig denna statens
ersättningsskyldighet utsträckt till all framtid i afseende på sådana kringstrykande,
som verkligen blifvit bofasta och hvilka icke behöfde understöd,
när de detta blefvo, men om i detta afseende faststäldes en viss
termin, t. ex. tjugo år, så vore redan mycket vunnet.

Vi hafva derför tänkt oss en lag eller tillägg till redan befintlig
lag, hvarigenom skulle stadgas, att alla dessa nu kringstrykande personer,
för så vidt de äro här i riket födda eller af annan anledning
böra såsom svenskar betraktas, skola ovilkorligen kyrko- och mantalsskrifvas,
att de ibland dem, som nödvändigt behöfva fattigvård, skola
erhålla sådan af den kommun, der de sålunda blifvit skrifna, med rättighet
till kostnadsersättning utaf statsmedel, att de arbetsföre skola förpligtas
att inom viss tid skaffa sig arbete och stadigvarande bostad,
vid äfventyr att, derest detta bevisligen kunnat erhållas, men tillfället
icke begagnats, varda behandlade efter lösdrifvarelagen, och att barnen
ovilkorligen må hållas i skola, och undervisning äfven beredas sådana
äldre, som förut blifvit försummade, hvarvid äfven i vissa fall borde
kunna påräknas statsunderstöd för de extra kostnader, som den ena
eller andra församlingen fått vidkännas.

Visserligen kunde man tycka, att med tillämpande af gällande
lagar rörande kyrko- och mantalsskrifning, fattigvård, skapligt, och lösdrifvares
behandling skulle här ofvan uttalade önskningsmål kunna
vinnas; men detta har dock hitintills visat sig vara ogörligt, antagligen
mest af den orsak, att personerna i fråga ofta icke kunnat bevisas tillhöra
någon viss socken eller församling, och att derför ingen sådan
anser sig pligtig att taga vård om dem, än mindre vill vidkännas mer
eller mindre dryga kostnader för detta ändamål. Att skaffa bot för
dessa missförhållanden, hvilket tydligen är eu statens angelägenhet,

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

torde derför kräfva nya lagstadganden eller tillägg till de förutvarande.
Väl inse vi, att saken äfven kommer att fordra kostnader af statskassan;
men då de ifrågavarande personerna antagligen icke utgöra mer än
några tusental, bland hvilka några hundra kunde för närvarande behöfva
understöd, då genom de ifrågasatta åtgärderna många menniskor
antagligen kunde hjelpas och mycket vore att vinna, och då statskassans
ställning synes vara sådan, att ett eller annat tiotusental kronor
borde för ett så godt ändamål utan svårighet kunna afsättas, så hafva
vi icke tvekat att för Riksdagen framlägga våra tankar i denna för
samhället vigtiga fråga. Vi få således härmed vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t,
täcktes taga i öfvervägande, hvilka nya lagbestämmelser som kunna erfordras
till förekommande af här ofvan påpekade missförhållanden, samt
derefter för Riksdagen framlägga de lagförslag, som kunna anses erforderliga
uti ifrågavarande afseende.»

Ehuru motionen uppenbarligen afser alla sådana kringvandrande
personer, hvilka tillhöra riket utan att vara någonstädes mantalsskrifna,
hafva motionärerna dock i främsta rummet fäst sin uppmärksamhet vid
en viss kategori af dessa kringvandrare, nemligen de s. k. tattarne,
hvilka anses härstamma från zigenarfolket samt helt visst i allmänhet
hafva mer eller mindre uppblandadt zigenarblod i sina ådror; och har
utskottet af denna anledning ansett sig böra inleda sitt utlåtande med
en kortfattad framställning rörande denna folkstams tidigare uppträdande
här i landet.

År 1512 lärer för första gången en zigenarhord hafva inkommit
i Sverige, och under de närmast derpå följande årtiondena uppträdde
under omvexlande benämningar »zigenare» och »tattare» på skilda orter
inom landet. Deras ganska afsevärda utbredning föranledde snart både
verldsliga och andliga myndigheter att söka befria landet från det
äfventyrliga och gudlösa följet, som lefde af rof och bedrägerier samt
på grund af sina qvacksalverier och trolldomskonster ansågs stå i förbindelse
med onda magter. Gustaf Wasa uppmanade redan 1525 biskop
Magnus Sommar i Strengnäs att tillse, det tattarne snart måtte komma
ur landet; vid riksdagen i Stockholm år 1560 utfärdades af erkebiskop
Laurentius Petri med Konungens tillåtelse en föreskrift att »med tartare
skall presten sig intet befatta, hvarken jorda deras lik eller kristna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nw 4) Utlåtande N:o 4. 5

deras barn»; under året 1579 hotade Johan III, att de zigenare, som
ej skyndade sig bort, skulle fängslas, och vid ett prestmöte i Linköping
1594 bestämdes till och med, att »all beröring med kringvandrande
tattare skall vara förbjuden och ingen kyrklig handling
komma dem till del; deras barn skola ej döpas, deras döda ej begrafvas,
deras sjuka ej besökas, deras äktenskap ej af oss helgas».

År 1637 utfärdades ett kongl. plakat, hvarigenom myndigheterna
ålades att, om efter eu viss angifven dag några tattare eller tatterskor
inom riket anträffades, »låta dem straxt gripa, hvad gods de medföra
afhända och så många karlar deribland äro utan vidare rättegång upphänga
och till lifvet straffa, men alla deras konor och barn skola de
låta från härad till härad sin kos utur landet utdrifva». Flera nära
nog lika stränga påbud upprepades under den följande tiden, och en
något mildare uppfattning gjorde sig först gällande vid utfärdande af
1686 års kyrkolag, hvari stadgades, »om de landstrykare, som hos oss
tartare kallas, skulle mot vårt förbud, uti vårt rike sig insmyga och
här föda några barn, eller föra nyligen födda med sig, åt hvilka de
begära döpelsen, då skall sådant tillåtas, och föräldrarna troligen förmanas
att sätta sig här neder på en viss ort, låta sig undervisa i den
kristliga läran och träda till Guds församlings gemenskap, eller i vidrigt
fall lemna barnen qvar, hvilka våra embetsmän skola låta försörja».
Under förra delen af 1700-talet utfärdades ytterligare en mängd resolutioner
och förordningar, hvilka särskildt afsågo att genom kraftåtgärder
befria landet från nyligen utrikes ifrån inkomna »tartaren), och en
mildare verldslig lagstiftning rörande zigenarne kom först till stånd
genom kongl. brefvet af den 17 november 1772, hvari de uppmanades
att inom 6 månader välja fast bostad och egna sig åt bestämdt hederligt
yrke samt tillätos besöka en del marknader, men på samma gång
vid äfventyr af straffarbete förbjödos att ströfva omkring från ort till
annan.

Trots dessa mer eller mindre stränga lagbestämmelser hafva de
allra flesta här i landet vistande zigenare alltjemt fortfarit med sitt
kringstrykande lefnadssätt och i allmänhet undandragit sig all verksammare
kontroll från samhällets sida, hvadan också statistiska centralbyrån
uti dess senast utarbetade sammandrag af länsstyrelsernas
femårsberättelser för åren 1886—1890 klagat öfver svårigheterna att
erhålla uppgifter angående zigenarne, hvilken svårighet röjde sig i
växande grad med hvarje folkräkning till följd af bristande anteckningar
om desamma i såväl husförhörs — som mantalslängderna.

fi Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

Efter meddelande af denna historik har utskottet ansett sig böra
tillse, huruvida de af motionärerne uppgifna missförhållanden möjligen
kunde vinna ytterligare bekräftelse eller tilläfventyrs vederläggas af
nutida officiella handlingar; och har utskottet för sådant ändamål tagit
närmare kännedom om, hvad ofvan angifna femårsberättelser i ämnet
innehölle.

Härvid har utskottet till en början fäst sin uppmärksamhet vid
eu af Konungens befallning skaf vandes i Hallands län, lemnad utförlig
redogörelse, hvilken, såsom mycket belysande, i sin helhet här intages
så lydande:

Till antalet af gröfre brottslingar lemnar en särskild del af befolkningen ett i
förhållande till mängden af de individer, af hvilka den består, icke obetydligt bidrag;
och då uppmärksamheten blifvit i senare tider väckt på frågan om behandlingen af
denna från den öfriga befolkningen strängt åtskilda, på samhällets lägsta trappsteg
stående folkklass, torde här, efter handlingarna i ett hos länsstyrelsen förenafdt
ärende, böra återgifvas några upplysningar om densamma.

Icke sällan möter man i Halland, särskildt inom mellersta delen deraf, mer
eller mindre talrika, kringströfvande följen af män, qvinnor och barn, som anses
härstamma från zigenare, ehuru de skilja sig från dem så till utseende som lefnadssätt.
Af den bofasta befolkningen benämnas de tdcaltringarr>, men sjelfve säga de
sig höra till »vandringsfolket». En och annan bland männen får hos hemmansegaren
en sällan förekommande och i hvarje fall högst tillfällig sysselsättning eller arbetsförtjenst
såsom »vallackare». Qvinnorna och barnen synas deremot uteslutande lefva
af bettlande, och då männens nyss antydda sparsamma och högst ovissa arbetsförtjenst
för det mesta användes till dryckenskap, kunna också de till största delen sägas få
sitt uppehälle af det, som af qvinnorna och barnen samt icke sällan äfven af männen
sjelfva sammanbettias.

Dessa kringvandrande följen äro af den bofasta befolkningen både fruktade
och hatade. Ä ena sidan vågar man derför knappast neka till deras pockande fordringar,
å andra sidan är det högst få, som vilja eller våga ens öfver en natt hysa
dem eller deras familjer, och i flere kommuner har öfverenskommelse träffats att
icke, vid visst bestämdt vite, gifva dem nattherberge. Följden häraf har blifvit,
att de den ena dagen kunna visa sig inom en socken, den påföljande träffas i en
annan flere mil aflägsen från den, inom hvilken de under gårdagen anträffades.
Nästan aldrig äro de fullvuxna bland dem konfirmerade, och förgäfves skulle man
bland dem kunna uppleta lagliga äktenskap. De mest beklagansvärda bland dem
äro dock de talrika barnskaror, som omgifva dem. Sällsynt är icke att bland dem
påträffa tioåringar eller ännu äldre, som icke blott icke kunna läsa en bokstaf innantill,
utan icke ens visa det ringaste spår till kristendomskunskap.

Fråga har varit väckt om åtgärder för beredande af kristlig uppfostran åt

barnen och dymedelst påskynda detta folks förvandling till bofaste och laglydige

medborgare. De svårigheter, som emellertid möta för ett verksamt ingripande härvidlag
från myndigheternas sida, äro af länsstyrelsen framhållna i ett den 16 maj
1889 afgifvit utlåtande, efter hvilket här må anföras följande.

Ehuru det på grund af de upplysningar, kronobetjeningen lemnat, visserligen
icke kunde med fog sägas, att i Hallands län detta folk numera förekommer i någon

Andra Kammarens Tillfällitja Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

myckenhet, skulle det emellertid, yttrar länsstyrelsen, vara i hög grad önskvärdt,
om dess förvandling till bofasta och laglydiga medborgare kunde påskyndas vida
hastigare, än hittills varit fallet, och till detta ändamåls vinnande vore icke något
mera egnadt att bidraga än beredande af kristlig uppfostran åt barnen. Väl kunde
det tyckas, som om med de lagar och författningar, hvilka numera finnas rörande
mantalsskrifning, folkundervisning och fattigvård såväl som lösdrifveri och brotts
bestraffning, det berodde på bristande nit hos statens tjenstemän och de kommunala
myndigheterna, att i våra dagar inom en ordnad stat sådana laglösa hopar kunna
finnas som dessa »kältringar», men för dem, som varit i tillfälle att på närmare håll
taga kännedom om desamma och de förhållanden, under hvilka de uppträda, vore
det uppenbart, att myndigheterna beträffande dem nu för tiden kunde uträtta högst
litet. Sålunda stadgar kongl. förordningen angående mantals- och skattskrifningarnas
förrättande den 20 juli 1861, att en hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han
har eller i följd af sitt vistande bör anses hafva sitt bo och hemvist, samt att den,
som underlåter att ställa sig förordningens föreskrifter till efterrättelse, skall bötfällas;
men att dessa föreskrifter icke kunde tillämpas på de till vandringsfolket
hörande personer, hvilka helt hastigt komma fram än i den ena än i den andra kommunen
samt endast efter några få dagars vistande på hvarje ställe åter begifva sig
af, läge i öppen dag. Folkskolestadgans föreskrift om obligatorisk skolgång blefve
jemväl en död bokstaf i fråga om detta folks barn, ty då dessa ingenstädes äro
kyrkoskrifna, kunde de icke heller uppföras å den förteckning, ordförande i skolråd
jemlikt 36 § i samma stadga åligger att upprätta öfver de skolpligtiga barnen inom
hvarje skoldistrikt. Såsom egentlig lösdrifvare enligt lagen den 12 juni 1885 kunde
högst sällan någon af vandringsfolket behandlas, enär han, då han anhålles, vanligen
innehar medel till uppehälle för en längre tid bortåt och enligt 1 § i berörda lag
ingen kan dömas för lösdrifveri, utan att han är i saknad af medel till sitt uppehälle.
Deremot skulle väl, då större delen af vandringsfolket bedrifver bettleri i
ganska betydande utsträckning, tvångsarbete på grund af 40 § 2 och 5 momenten i
kongl. förordningen angående fattigvården den 12 juni 1885 ganska ofta kunna ådömas
flertalet individer af detta folk, om blott landtbefolkningen kunde förmås att
hos polismyndigheterna göra anmälan, när en »kältring» gjort sig skyldig till bettleri;
men den fruktan för vandringsfolket, som bland allmogen så allmänt är utbredd,
gjorde, att någon dylik anmälan högst sällan inkomme och att stundom till och med
verkliga brott såsom olofligt tillgrepp och misshandel, som af vandringsfolket föröfvats,
icke angåfves, derest ej den tillgripna egendomen uppginge till större värde
eller misshandeln vore af svårare beskaffenhet. Om således genom polismyndighets
åtgärd hinder skulle kunna läggas i vägen för vandringsfolkets hänsynslösa framfart
å landsbygden, vore det nödvändigt, att denna myndighet i sina sträfvanden understöddes
af landtbefolkningen. Klart vore dock, att, om äfven en och annan af dessa
kringstrykande skulle genom tvångs- eller straffarbete kunna oskadliggöras för någon
tid, föga dermed vore vunnet, enär vandringslifvet fortsättes af hans konkubin och
barnen, stundom i förening med en eller flere slägtingar till den häktade; och, så
snart denne återvunnit friheten, sällade han sig åter till följet. Skulle derför detta
vagabondlif kunna utrotas, måste onekligen bemödandena gå ut på att skilja barnen
från föräldrarne samt åt de förre bereda en kristlig uppfostran.

Vinnandet af detta önskningsmål på annan väg än den, som står den enskilda
välgörenheten öppen, vore emellertid förenad! med större svårigheter, än man syntes
förestält sig; och lämpligheten af, att pekuniära uppoffringar i sådant syfte gjordes

8 Andra Kammarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 4.) Utlåtande N:o 4.

från statens sida, syntes kunna starkt ifrågasättas. Skulle nemligen, såsom förslagsvis
framkastats, understöd af allmänna medel beviljas de kommuner, som ville åtaga
sig fullständigt målsmanskap för vandringsfolkets barn, innebure detta i sjelfva verket,
att staten för en del samhällsmedlemmar, som äro fullt arbetsföra, men icke
vilja förtjena sitt bröd genom ärligt arbete eller ställa sig till efterrättelse det samhälles
lagar och författningar, hvarinom de lefva, lättade en börda, som staten icke
afhjelpte för den laglydige medborgaren, hvilken ofta under mödor och försakelser
söker att på hederligt sätt försörja sig och sin familj. Det kunde jemväl antagas,
att vetskapen om, att sådant understöd från statens sida meddelades, föranledde dertill,
att sedeslösheten bland den nu till manbar ålder komna generationen af vandringsfolket
i hög grad ökades. Om i öfrigt statsunderstöd för uppfostring af barnen
komme att beviljas, kunde förutses, att det icke stannade dervid. Det hände nemligen
någon gång, att bland de i vårt land kringströfvande följen påträffades sådana,
som icke kunde anses i egentlig mening tillhöra vandringsfolket, ehuru de föra
nästan samma lefnadssätt som detta och i likhet med dess medlemmar ingenstädes
äro mantals- eller skattskrifna. Gifvet vore, att, hvad staten gjorde för vandringsfolkets
barn, det måste den äfven göra för barnen af andra kringstrykande följen;
men vid sådant förhållande vore med skäl att befara, det statsunderstödet kunde
komma att befordra, i stället för förhindra uppkomsten af vagabondlif.

Beviljades emellertid statsbidrag åt kommunerna för uppfostran endast åt
vandringsfolkets barn, komme väl något understöd för sådant ändamål icke att åt en
kommun meddelas, utan att det styrktes, att barnen verkligen tillhörde denna folkklass,
men huru nöjaktig bevisning i ty fall kunde åstadkommas, vore svårt att inse,
då det endast är på grund af traditionen bland allmogen, som vissa kringstrykande
följen anses vara af sådant ursprung, och vandringsfolket, hvithet icke vore att förblanda
med de tidtals landet kringströfvande, men vanligen snart försvinnande utländska
zigenarhorderna af oblandad ras, numera icke till utseendet kunde skiljas
från den öfriga befolkningen. Slutligen borde uppmärksammas, att, då det vore ett
kändt förhållande, att vandringsfolket i allmänhet aktade sig ganska väl för att falla
fattigvården till last, hvarför ock sällan någon till detta folk hörande person står
under fattigvårdsstyrelses målsmanskap eller husbondevälde, något annat sätt för en
kommun att förvärfva ett af lag skyddadt målsmanskap öfver barn af ifrågavarande
folk icke syntes förefinnas än det, som angifves i 20 § af legostadgan den 23 november
1833, enligt hvilket lagrum den, som emottager barn af fattiga föräldrar till
uppfostran, födande och klädande mot vissa års tjenst samt derom låter upprätta
skriftligt aftal i vittnens närvaro, inträder i föräldrarnes rätt. Att öfverlåtandet af
målsmanskapet vid sådant förhållande stundom komme att af föräldrarne göras till
en affär och för kommunerna falla sig dyrt nog, vore i betraktande af vandringsfolkets
slughet och snikenhet icke osannolikt.

Till detta länsstyrelsens uttalande må här upplysningsvis läggas, att, enligt
hvad kändt är, landtbefolkningen äfven i Norge besväras af en likartad företeelse.
I detta land befintliga »omstreifere» eller »fanter», deras härkomst, lefnadsvanor och
sättet att få dem bofasta hafva der varit föremål för ingående undersökningar och
den kännedom, som härigenom vunnits om dem, har föranledt, att ända sedan år
1854 regelmessigt blifvit af stortinget beviljadt ett årligt anslag, som nu lärer utgå
med 8,000 kronor, till den så kallade »fantefonden», hvarmed afsigten varit att förmå
»fanterne» till fast bosättnir.g och till utöfvande af lagligt näringsfång samt att skaffa

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 4- 9

deras barn en ordentlig uppfostran, med ett ord att gifva en verksam handräckning
för att förmå dem att uppgifva deras kringsväfvande lif. Om man äfven genom de
åtgärder, som på grund häraf vidtagits, synes tidtals hafva lyckats att förmå icke så
få af dem att öfvergifva deras lefnadsvanor, lärer dock, att döma af offentliga uttalanden
i senaste tider, resultatet på det hela af statsmagtens ingripande icke i någon
väsentlig mån minskat antalet af dessa »omstreifere», hvilka stadigt rekryteras af den
fastboende befolkningens lägsta lager, liksom ej heller derigenom åstadkommits någon
anmärkningsvärd förändring i deras ofta öfverklagade hänsynslösa uppträdande. Det
synes der vara erkändt, att man härvid, i hvarje fall, icke kan komma längre än till
en småningom åstadkommen återgång i kringströfvarnes antal. — Om, hvad »vandringsfolket»
i Halland beträffar, det ej kan påstås, att icke med statsmagtens biträde
något kunde åtgöras till undanrödjande af, eller åtminstone förminskning i ett ondt,
hvaraf landtbefolkningeu på åtskilliga ställen inom länet onekligen lider men, så
torde dock, med nu nämnda exempel från ett annat land för ögonen, påkallandet af
detta biträde höra ifrågakomma, först efter det en välbetänkt plan för dess användande
blifvit funnen och gillad.

Berättelsen från Kristianstads län innehåller äfven, att gränstrakten
Hallandsås från urminnes tider varit ett tillhåll för brottslingar och
tvetydiga personer, samt att en der framlöpande allmän landsväg utgjorde
en mycket anlitad stråkväg för lösdrifvare och misstänkta personer,
som sökte undkomma från den ena provinsen till den andra,
hvadan särskild polisbevakning der måste anordnas.

Uti en tredje femårsberättelse, nemligen den för Norrbottens län,
förekommer åter beträffande en annan kategori af lösdrifvare födande
uppgift:

Bland de inflyttade förtjena i synnerhet de från Finland den största uppmärksamhet,
emedan deras* inflyttning delvis är förenad med åtskilliga olägenheter af
betänklig art. Största antalet inflyttade finnar utgöres af ungt folk” som vinner anställning
vid trävaruindustrien eller såsom tjenare. Flertalet återvänder på senhösten
för att i hemorten öfvervintra. En annan del qvarstanna!- under flere år, ofta för
alltid, utan att anmäla sig till kyrko- eller mantalsskrifning och undgår sålunda ofta
att någonstädes blifva längdförd samt påförd skatt till stat och kommun. Det sedliga
tillståndet hos en del af denna lösa befolkning, som undandrager sig kyrklig
vård, är icke alltid det bästa. Såsom naturligt är i en gränsprovins, består till och
med .en del af de invandrande af grannlandets sämsta element, som ibland utgör en
verklig plåga för den ort, der de uppehålla sig. Ej sällan knyta de här i riket förtroliga
förbindelser, hvilka, då de sakna för äktenskaps ingående nödiga hinderslöshetsbevis,
i allmänhet stanna vid konkubinat. Deras barn uppväxa, utan att kontroll
kan af skolråden eller myndigheterna utöfvas deröfver, att de i skolåldern besöka
folkskolan, hvarför deras uppfostran ofta bäfver den allra sämsta. Af ett dylikt
uppväxande slägte kunna påtagligen stora vådor för ordning och sedlighet uppstå.
Antalet dylika inom länet kortare eller längre tider vistande finska undersåtar, som
härstädes hvarken äro mantals- eller kyrkoskrifna, öfverstiger enligt den utredning,
som häröfver kunnat verkställas, 1,600 och utgöres till tre fjerdedelar af löst arbetsfolk,
som under sommarmånaderna här i riket söker sig arbetsförtjenst och vid vinterns
Thh. till RiJcsd. Prof. 1807. 9 Sand. 2 Afd. 2 Rand. 4 Käft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

inbrott delvis återvänder till sitt hemland. De återstående äro hufvudsakligen an
stälde såsom tjenare i årstjenst.

Af ofvanberörda offentliga handlingar samt de upplysningar, som
inom utskottet meddelats, har utskottet kommit till dén uppfattning:

att, frånsedt den nomadiserande lappbefolkningen, inom vissa
delar af landet finnes ett afsevärdt antal: kringströfvande personer, så
väl af zigenarhärkomst. som andra, hvilka måste räknas såsom landets
invånare, men icke låtit sig någonstädes inom riket kyrko- eller mantalsskrifvas; att

dylika kringvandrare hafva en i många hänseenden synnerligen
beklagansvärd tillvaro, på samma gång som de utgöra en plåga
för landtbefolkningen i vissa trakter samt medföra våda för samhällsordningen; att

myndigheterna nog genom strängare tillämpning än hitintills
af gällande lagar och författningar både borde och kunde i ganska
väsentlig mån städja dessa vagabonders framfart, men att det dock vill
synas, som om, på sätt Konungens befallningshafvande i Hallands län
antydt, nuvarande lagstiftning vore långt ifrån så affattad, att den på
ett tillfredsställande sätt kunde befordra deras öfvergång till bofaste
och laglydige medborgare,

samt att det vore högeligen önskvärdt, om man, utan otillbörlig
kränkning af enskilda eller kommunala intressen, förmedelst lagbestämmelser,
grundande sig å nutidens humanare åskådning, skulle kunna
på ett praktiskt och verksamt sätt inrangera ifrågavarande lösa befolkning
under ordnade samhällsförhållanden.

I likhet med Konungens befallningshafvande i Hallands län och
med Norges exempel för ögonen inser utskottet allt för väl, att mycket
stora svårigheter möta för realiserandet af ofvan angifna önskemål;
men vill man saken, måste man ock tillse, huruvida icke möjligen
något sätt skulle kunna uttänkas för frågans lösning samt icke rygga
tillbaka för de oundvikliga pekuniära uppoffringar, som deraf kunna
föranledas.

Efter öfvervägande af flera inom utskottet väckta förslag har
utskottet kommit till den uppfattning, att motionens syfte bäst skulle
främjas genom att till gällande mantalsskrifningsförordning gjordes ett
tillägg i den rigtning, att alla inom riket vistande personer, hvilka,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

ehuru de måste betraktas såsom svenska medborgare, ingenstädes vore
mantalsskrifna, skulle med sina familjer underkastas mantalsskrifningstvång
vare sig inom familjefädernas och de till myndig ålder komne
kringvandrarnes födelseorter eller inom de kommuner, der de företrädesvis
plägade hafva sitt tillhåll.

Kunde i något fall ej utrönas vare sig födelseort eller ort, der
ifrågavarande personer vanligen hade sitt tillhåll, skulle vederbörande
Konungens befallningshafvande efter sig företeende omständigheter
föreskrifva mantalsskrifningsorten.

Genom en dylik lagbestämmelse, som gifvetvis komme att gälla
såväl tattare som andra här ofvan antydda personer, hvilka saknade
laga hemortsrätt, komme dylika individer ej att erhålla någon undantagsställning
utan tvärt om att, såsom väl önskligt vore, komma ifrån
den beklagansvärda undantagsställning, hvari de för närvarande befinna
sig.

Mot ett konseqvent genomförande af en så beskaffad lagändring,
skulle otvifvelaktigt ganska stora svårigheter möta, beroende dels på
vagabondernas sträfvanden att undandraga sig ett dylikt tvång och
dels på vederbörande kommuners lätt förklarliga obenägenhet att inom
sig upptaga dylika element, om hvilka man med skäl kunde befara, att
de skulle komma att tillskynda kommunen och dess innebyggare åtskilliga
obehag samt framförallt ökade utgifter för fattigvård och undervisningsväsende.

Genom ett väl planlagdt och energiskt ingripande från myndigheternas
sida skulle dock för visso det stora flertalet af vagabonder
snart nog blifva i behörige mantalsskrifningslängder införde, hvarjemte
det måste blifva statens skyldighet att på ett kraftigt sätt träda emellan
för att hålla de särskilda kommunerna skadeslösa för de ökade utgifter,
som genom de nya samhällselementen komme att dem tillskyndas.

Ett dylikt understöd från statens sida är, som bekant, ej heller
främmande för vår nuvarande lagstiftning, som under vissa vilkor tillerkänner
kommuner ersättning för fattigunderstöd, dels åt f. d. värfvade
soldater, m. fl. samt dels åt personer, som oafbrutet under minst 5 år
vistats utom hemorten.

Om sålunda inga principiella hinder möta för statens mellankomst
i förevarande fall, lärer det dock vara en ganska vansklig sak att
uppdraga gränserna för denna statens ersättningsskyldighet.

I sådant afseende hafva motionärerne föreslagit, att denna skyldighet
skulle fastställas till eu viss tid, t. ex. 20 år; men då hvarje sådan
tidsbestämmelse torde blifva godtycklig samt svårligen skulle lämpa

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

sig efter olikartade förhållanden, har utskottet förestält sig såsom en
mera rationel lösning af frågan, att staten åtoge sig godtgöra vederbörande
kommuner för alla de kostnader dessa författningsenligt nödgades
för framtiden förskjuta för fattigvård och undervisning åt de
sålunda tvångsskrifne personerne, hvaremot kommunerne finge i laga
ordning vidkännas enahanda kostnader med afseende å de utaf vagabondernas
afkomlingar, som föddes efter tiden för tvångsskrifningen.

Komme ofvan antydda tillägg till mantalsskrifningsförordningen
till stånd, så vill det synas, som om gällande bestämmelser rörande
lösdrifveri, fattigvård och undervisningsväsende, för så vidt desamma
i öfrigt motsvara tidens kraf, i allmänhet skulle kunna någorlunda
nöjaktigt tillämpas jemväl på den nu ifrågavarande samhällsklassen.

I ett hänseende torde dock särskilda svårigheter yppas, nemligen
i afseende å uppfostran af barnen, utaf hvilka helt visst en stor del
befinna sig på en mycket låg sedlig nivå.

Med denna fråga lärer dock utskottet så mycket mindre hafva
att befatta sig, som enligt hvad kändt är Kongl. Maj:t under nästlidet
år tillsatt en komité för afgifvande af förslag rörande åtgärder för
beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, hvilken komité,
korteligen benämnd »tvångsuppfostringskomitén», nog ej lärer underlåta
att fästa sin synnerliga uppmärksamhet jemväl vid de barn, hvarom
nu är fråga.

Dä utskottet, såsom ofvan synes, funnit motionens syfte synnerligen
beaktansvärdt, finner utskottet sig böra föreslå Andra Kammaren
att för sin del besluta,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad i detta
ärende förekommit, taga i öfvervägande, huruvida de
af motionärerna påpekade missförhållanden skulle
kunna undanrödjas, samt, derest det befunnes att
sådant genom lagbestämmelser eller åtgärder från
statens sida lämpligen kunde ske, för Riksdagen framlägga
de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga.

Stockholm den 12 mars 1897.

På utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

STOCKHOI.M, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1897.