Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1897:Tfu411 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1897, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3 i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och framläggande af förslag
angående statsbidrag till inom kommuner anstälda examinerade
barnmorskors aflöning.

Andra Kammaren har till utskottets behandling hänvisat en af herr
L. J. Jansson i Djursätra väckt motion (n:o 149), hvaruti hemställes,
»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda, till livilket belopp och under hvilka vilkor statsbidrag
till inom kommuner anstälda examinerade barnmorskors aflöning
må kunna beviljas, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, till
livilket denna utredning kan föranleda.»

Såsom stöd för denna sin hemställan anför motionären följande:
»Vid tre offentliga barnmorskeläroverk utbildas årligen i vårt land
omkring 100 barnmorskor, och lärer dessas utbildning för sitt magtpåliggande
uppdrag, jemförd med dylik utbildning i andra länder, kunna
anses såsom mycket god och tillfredsställande.

Oaktadt antalet väl utbildade barnmorskor sålunda borde kunna
vara tillräckligt för hela rikets behof, visar det sig dock, att i en del
landsorter examinerade barnmorskor ännu icke finnas, åtminstone ej i
tillräckligt antal, under det att antalet examinerade förlossningsbiträden
i städerna synes vara mer än tillräckligt. Orsaken härtill torde vara
Bih. till Riksd. Prut. 1807. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Haft. (N:o 11.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

den, att många kommuner endast af sparsamhetshänsyn nödgas afstå
från anställandet af aflönad barnmorska, derför att de anse sig sakna
förmåga att kunna nöjaktigt aflöna densamma.

Exempel på olyckor genom saknaden af examineradt förlossningsbiträde
lära derför icke så sällan förekomma, och det måste sålunda
ur helsovårdssynpunkt vara särdeles önskligt, att examinerade barnmorskor
så vidt möjligt blifva tillgängliga för alla barnaföderskor icke
blott i städerna, utan äfven på landet.

Enligt vår befolkningsstatistik hafva i städerna under år 1894 af
26,071 barnaföderskor 25,505 haft examineradt biträde, medan på landsbygden
föga mer än två tredjedelar eller 77,476 af 106,849 haft tillgång
på examineradt biträde.

I fall nu våra med stor kostnad för statsverket utbildade barnmorskor
skola på ett tillfredsställande sätt kunna komma hela landsbygden
till godo såsom sig bör, synes det derför vara af nöden, att
staten befordrar och underlättar deras anställande i kommunernas tjenst,
hvilket lämpligast torde kunna ske derigenom, att staten mer eller
mindre bidrager till deras aflöning.»

Såsom motionären framhåller har frågan om barnmorskeväsendets
ordnande flera gånger förut varit Riksdagen förelagd, ehuru den af
olika skäl icke kommit till någon lösning.

Vid 1885 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af herr
E. W. Wretlind en motion (n:o 46) i syfte att församlingarne i riket
skulle åläggas att, i mån af omfång och folkmängd, anställa hos sig
nödigt antal behörigen examinerade barnmorskor med en bestämd
minimilön, dock med rätt för mer än vanligt genom skatter betungade
församlingar att hos regeringen söka bidrag af statsmedel till den faststälda
minimilönen. Härigenom skulle — enligt motionärens mening —
kunna underlättas genomförandet af den afsigt, som tydligen funnits
hos våra statsmagter sedan hundrade år tillbaka, att i vårt lands kommuner
skulle varda anstälda examinerade förlossningsbiträden. I motionen
uppvisades, att, enligt en statistik för 1882, vårt land visserligen
egde nästan 1 barnmorska för hvarje kyrkosocken i riket eller
summa 2,318 barnmorskor, men att dessa voro så ojemnt fördelade,
att, medan i städerna fans 1 barnmorska för 668 qvinliga invånare, så
fans på landsbygden blott 1 på 1,139 d. v. s. ungefär blott hälften så
många. Detta missförhållande var för enskilda län ännu större, i det

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlutande N:0 11. 3

att till exempel Jönköpings läns landsbygd hade 1,857, Blekinge läns
1,879, Norrbottens läns 2,036 och Elfsborgs läns landsbygd ända till
2,420 qvinliga invånare på hvarje barnmorska, medan tvärtom öfverflödet
på barnmorskor i städerna gick derhän, att Stockholm hade 1
på 644, Norrbottens läns städer 1 på 601, Elfsborgs läns 1 på 545
och Jemtlands läns (Östersund) 1 på 304 qvinliga invånare. Med hänvisning
härtill påpekade motionären det betänkliga deruti, att barnmorskorna
till öfverflödigt antal samlades i städerna och der måste
kämpa med knappa existensmedel, medan landsbygden saknade tillräcklig
tillgång.

Det tillfälliga utskott (n:o 1), som fick motionen till sig remitterad,
fann sig emellertid icke böra tillstyrka densamma, enär barnmorsketillgången
visat sig allt mera ökas äfven på landsbygden, och det ansåg
derför, »att man, genom att blott låta sakerna hafva sin gång som
hittills, inom kort skall hafva vunnit det syfte, motionären afser, utan
att hafva behöft anlita de särskilda, temligen vidlyftiga lagbestämmelser,
som ett bifall till motionen skulle medföra». Utskottets afstyrkande
hemställan bifölls af kammaren, men under diskussionen uttalades från
utskottets sida, att om motionären föreslagit, att staten skulle i alla
händelser deltaga i aflöningen och hela frågan alltså blifvit gjord till
en utgiftsfråga, så hade bättre skäl förefunnits att bifalla motionen,
och till yrkandet om afslag derå knöts den förhoppning, att den måtte
återkomma i annan form och då leda till afhjelpande af den svåra brist,
som enligt hvad från alla håll måst erkännas, förefunnes i omsorgen
om barnaföderskors helsa och lif.

Frågan återupptogs ock af herr Wretlind genom en ny motion
inom Andra Kammaren (n:o 29) vid 1887 års januaririksdag. Med
stöd af den officiella statistiken för perioden 1863—1884 påpekade han
deri, att uppgifterna för de efter hvarandra följande åren företedde en
lagbundenhet, som ej gerna kunde misstydas, nemligen: mindre antal
examinerade förlossningsbiträden bland barnaföderskorna på landet än
i städerna; med stigande antal examinerade biträden aftagande dödlighet
så på landsbygd som i stad; under hela perioden dubbelt så stor
dödlighet på landet som i städerna. Derjemte påvisades, att äfven för
de särskilda länen de statistiska uppgifterna med ytterst få undantag
bestyrkte det förhållandet, att en ringare tillgång på examinerade biträden
ökade dödligheten genom barnsbörd.

»För öfrigt», tilläde motionären, »är det ju uppenbart, att i och
med det att staten ordnat undervisningsanstalter för barnmorskor, har
staten erkänt behofvet och nyttan af examinerade barnmorskor. Då

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

måste det äfven uppenbarligen ligga i statens intresse, att dessa komma
hela riket på lika sätt till godo. Detta synes emellertid ännu icke på
länge — om ens någonsin — komma att ske, i fall icke staten i detta
hänseende tillgriper ytterligare åtgärder. Konseqvensen tyckes också
kräfva sådana. Staten anser sig icke hafva gjort nog för sjuk- och
helsovården på landsbygden endast genom att vid de medicinska läroverken
dana läkare, utan sedermera bidrager staten med ganska betydliga
belopp till dessa läkares aflöning, på det att deras kunskaper skola
komma så land som stad till godo. Det är alltså följdrigtigt, att staten
på samma sätt tillgodoser landsbygdens behof af förlossningsbiträden.
Och tyckes formen härvid lämpligast kunna varda ungefär densamma
som med afseende på folkskolorna, det vill säga att staten lemnar ett
bidrag till barnmorskornas aflöning, motsvarande det, som lemnas af
kommunen. Barnmorskorna på landet hafva i allmänhet, utom fri bostad
och ersättning efter en vanligen mycket låg taxa, 200 till 400
kronor i fast lön. I fall staten bidroge med hälften af denna lön,
skulle derigenom dess finanser icke lida något betänkligt tryck, medan
deremot en ganska betydlig och välbehöflig lättnad skulle beredas i de
mångenstädes tryckande kommunalutskylderna på landsbygden. Hvad
städerna angår, spelar aflöningen till de få barnmorskor, hvilka der
äro anstälda med lön, en så obetydlig rol, att den icke behöfver afses,
utan lära nog städerna, härefter som hittills, kunna aflöna sina barnmorskor
allena, lika väl som de allena aflöna sina stadsläkare.»

På grund af dessa skäl föreslog motionären, att Riksdagen måtte
besluta, att staten skulle bidraga med hälften af aflöningen till de i
landsförsamlingarnas tjenst anstälda barnmorskorna, derest denna aflöning
icke understege 200 och icke öfverstege 400 kronor förutom
vanliga naturaförmåner.

Motionen hänvisades till statsutskottet, men på grund af Riksdagens
upplösning hann den icke blifva af detsamma behandlad.

Den upptogs derför af samma förslagsställare, ehuru i ytterligare
modifierad gestalt, genom en ny motion (n:o 90) vid 1888 års riksdag.
Motionären förklarade sig fortfarande vara öfvertygad, att statsverket
måste träda emellan, i fall det syfte verkligen skulle nås, som med
barnmorskeinstitutionen vore afsedt, nemligen att allestädes i riket skulle
för barnaföderskorna finnas tillräcklig tillgång på examinerade biträden.
Men för att å ena sidan ställa lägre kraf på statsverket, hvars tillgångar
vid denna tidpunkt vore mindre rikliga, och å andra sidan underlätta
möjligheten för de af skatter mest betungade församlingarna
att hos sig anställa och skäligen aflöna examinerade barnmorskor, in -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 5

skränkte han sig nu till det förslag, att Riksdagen ville besluta, att
staten skulle bidraga med en fjerdedel af aflöningen till barnmorskorna
i de församlingar, hvilka derom gjorde ansökan, dock med det vilkor,
att vederbörande landsting förut förklarat sig vilja bidraga med en
fjerdedel af samma lön, och att den för barnmorskan faststälda aflöningen
icke understege 300 kronor förutom vanliga naturaförmåner,
hvarjemte han hemstälde, att Riksdagen för ändamålet måtte ställa
till regeringens förfogande för 1889 ett reservationsanslag af 50,000
kronor.

Vid samma riksdag, då denna motion väcktes, hade emellertid
framkommit ett förslag, hvars syfte var att få barnmorskeväsendet, ordnadt
på annan väg än den af herr Wretlind förordade. Inom Första
Kammaren hade nemligen genom motion af herr W. Falk (n:o 48)
blifvit yrkadt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Majrt anhålla
om utarbetande af förslag till en allmän pensionsinrättning för barnmorskor
jemte förslag till de bidrag från staten, som härför kunde
anses erforderliga. Af denna motions motivering framgick, att den i
grunden afsåg att få samma missförhållanden afhjelpta som de af herr
Wretlind påvisade. »Förnekas kan icke», yttrade motionären, »att en
praktiserande barnmorska för en trägen, ofta mycket betungande tjenstgöring
åtnjuter en så obetydlig ersättning, att den i lyckliga fall endast
gifver henne en tarflig bergning men icke tillåter henne att afsätta
något för ålderdomens dagar, då inkomsterna minskas och slutligen
upphöra med den sorgliga utsigten för henne att falla fattigvården
till last. Mången kommun på landsbygden förfogar öfver så små medel,
att den icke har råd att aflöna en examinerad barnmorska, ehuru en
sådan aldrig borde saknas inom någon kommun; än mindre kan kommunen
bereda henne sådana löneförmåner, att hennes ålderdom betryggas.
Då det emellertid för den allmänna helso- och sjukvården
är af stor vigt, att kunniga och rättänkande barnmorskor fortfarande
må kunna för kommunernas behof anställas, och då tillräcklig aflöning
icke ens med god vilja kan dem beredas af fattiga kommuner, torde
staten här liksom på så många andra områden böra träda emellan.»

Det bästa och mest lämpliga sätt, hvarpå en statens mellankomst
på detta område borde ske, vore enligt motionärens mening bildandet
af en allmän pensionsinrättning, som kunde mot nöden betrygga en till
tjenstgöring oförmögen barnmorskas ålderdom, och det vore derför
denna utväg för barnmorskefrågans lösning, som i Irämsta rummet
borde tillgripas.

Denna motionärens åsigt visade sig ock vara Riksdagens. Motionen

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

hänvisades till Första Kammarens andra tillfälliga utskott, som i deröfver
afgifvet utlåtande (n:o 3) uttalade såsom sin öfvertygelse, att ett
ändamålsenligt ordnande af barnmorskeväsendet vore en angelägenhet,
som ålåge staten, samt enhälligt hemstälde, att motionen måtte bifallas.
Sedan denna hemställan blifvit af Första Kammaren godkänd och ärendet
öfverlemnadt till Andra Kammaren samt hänvisadt till denna kammares
första tillfälliga utskott, blef förslaget (i utlåtande n:o 23) tillstyrkt
äfven af detta samt derpå af Andra Kammaren gilladt. I den riksdagsskrivelse
af 5 maj 1888 (n:o 47), som till följd häraf kom till stånd,
yttrade Riksdagen rörande barnmorskornas ställning bland annat: »Då
Eders Kongl. Maj:t för mera än trettio år sedan låtit utfärda reglemente
för barnmorskor, bär redan derigenom blifvit erkändt, att ett
ändamålsenligt ordnande af barnmorskeväsendet är en angelägenhet,
som åligger staten. I nämnda reglemente ställas med rätta ganska
stora fordringar på utöfvarne af berörda yrke, men för att kunna begära
ett fullt tillfredsställande uppfyllande af de med barnmorsketjensten
förenade pligter och ej afskräcka för yrket lämpliga qvinnor att ingå
på denna bana, är det nödigt att sörja derför, att barnmorskorna blifva
bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej behöfva motse att
tillbringa sin ålderdom i nöd. Ett ingripande från statens sida är härvid
af desto större vigt, som barnmorskorna i allmänhet ej kunna, utan
att det goda ändamålet med ett väl ordnadt barnmorskeväsen till en
del går förloradt, fortsätta sitt kall allt för långt in i ålderdomen.»
I öfverensstämmelse med denna uppfattning anhöll Riksdagen, att Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till en
allmän pensionsinrättning för barnmorskor.

Efter denna med anledning af herr Falks motion aflåtna skrifvelse
var det naturligt, att herr Wretlinds samtidigt föreliggande förslag om
statsbidrag till de i kommunal tjenst anstälda barnmorskornas aflöning
icke för tillfället kunde tillvinna sig Riksdagens bifall.

I statsutskottets deröfver afgifna utlåtande yttrades ock med afseende
härå: »Vid besvarande af denna motion vill utskottet erinra, att
Riksdagen redan med anledning af en inom Första Kammaren väckt
motion beslutat att i skrifvelse till Kongl. Maj:t göra hemställan om
utarbetande af förslag till eu allmän pensionsinrättning för barnmorskor
jemte förslag till de bidrag från staten, som derför kunna anses behöfliga.
Riksdagen har sålunda redan erkänt vigten af att barnmorskorna
blefve bättre tillgodosedda i afseende på försörjning på ålderdomen.»
Äfven den af herr Wretlind väckta motionen vore visserligen förtjent
af uppmärksamhet, och utskottet erkände villigt det behjertansvärda,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (A7.-o 4) Utlåtande N:o 11. 7

som densamma innehöll i afseende på en behöflig utveckling af barnmorskeväsendet,
men utan föregående utredning från regeringens sida
ansåg sig utskottet dock ej kunna tillstyrka det af motionären påyrkade
statsunderstödet, helst de af honom ifrågasatta vilkoren ej föreföllo fullt
lämpliga. Sålunda syntes det utskottet betänkligt att för aflöningen af
en så talrik klass som barnmorskorna, hvilka dittills varit aflönade uteslutande
af kommunerna, bereda statshjelp utan allt afseende på de
olika förhållanden, som inom olika kommuner kunde egarum. Skulle
denna statshjelp göras beroende af landstingets beredvillighet att äfven
lemna bidrag, så kunde det lätt inträffa, att den komme att utgå i län,
der den minst behöfdes, och saknas, der ett motsatt förhållande egde
rum. På grund häraf och då, oaktadt de upplysningar motionären lemna!,
, frågan likväl — i fall nemligen någon åtgärd å Riksdagens sida
skulle vidtagas — måste anses vara i behof af en mera allsidig utredning
och pröfning, än en enskild motionär och ett Riksdagens utskott
kunde åstadkomma, fann sig utskottet ej kunna annat än hemställa,
att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda. Detta blef äfven
kamrarnes beslut.

På grund af riksdagsskrifvelsen den 5 maj 1888 lät Kongl. Maj:t
emellertid utarbeta det af Riksdagen begärda förslaget till beredande
af ålderdomsunderstöd för barnmorskor, och blef detta förslag, sedan
yttranden deröfver afgifvits af åtskilliga myndigheter, i form äf kongl.
proposition (n:o 5) framlagdt för 1895 års Riksdag. Det af statsutskottet
deröfver afgifna utlåtandet (n:o 71) blef dock rent afvisande. »Den
omständighet)), yttras det deri, »att ifrågavarande yrkesutöfvare hvarken
äro af staten anstälda eller till större eller mindre del aflönade, anser
utskottet innebära tillräckligt skäl för att staten icke bör medverka till
deras ålderdomsförsörjning». Beredandet af sådan försörjning åt de af
kommunerna anstälda barnmorskorna borde vara en angelägenhet, som
helt och hållet öfverlemnades åt kommunernas egen sjelfstyrelse, och
hvad anginge de enskildt praktiserande barnmorskorna, med hvilka
kommunerna såsom sådana icke kunde anses hafva något att skaffa, så
måste det åligga dem att så vidt möjligt''vore söka genom besparingar
under sin helsas och krafts dagar sjelfva bereda sig medel till sin ålderdomsförsörjning.
För öfrigt hade utskottet trott sig finna, att något
synnerligt behof af medverkan från det allmänna för ifrågavarande ändamål
icke vore tillfinnandes, äfven om en sådan medverkan eljest af
principiella skäl befunnits lämplig.

Då detta utlåtande, mot hvars motivering tre af Andra Kammarens
utskottsledamötor i vissa stycken reserverat sig, den 2 maj förekom till

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

behandling inom kamrarna, beslöt Första Kammaren med 55 röster
mot 46 att bifalla den kongl. propositionen, hvaremot Andra Kammaren
med 110 röster mot 88 godkände utskottets afstyrkande hemställan.

Sedan barnmorskefrågan hvilat en riksdag har den genom nu behandlade
motion ånyo framkommit. Hufvudsyftemålet vid detta tillfälle
är ett rikligare antal barnmorskor, mera jemt fördelade äfven å landsbygden,
hvilket borde främjas genom statsbidrag till aflöningen.

För frågans belysning äfven från denna sidan, särskildt med afseende
på barnmorskornas fördelning i vårt land, vill utskottet hänvisa
till efterskrifna utdrag ur medicinalstyrelsens underdåniga berättelse för
år 1894 å sidorna 49 och 50: »Barnmorskornas antal utgjorde vid 1894
års slut enligt ingångna uppgifter 2,585.

1. Stockholms stad har 163 barnmorskor.

2. Stockholms län har 94 barnmorskor, deraf 89 instrumentexaminerade.
Uti Södertelje stad bo 2, i Norrtelje 1, i Öregrund 1. Stockholms
distrikt har 27, Sotholms 7, Norrteije distrikt 15, Östhammars
10, Sigtuna 11, Botkyrka 1, Vermdö 5, Dalarö 3, Österåker 2, Rimbo
8 och Gräsö 1.

3. Upsala län har 75 barnmorskor, deraf 70 instrumentexaminerade.
I Upsala stad finnes 11, i Enköpings stad 4. Upsala distrikt
har 24, Enköpings distrikt 14, Tibble 6, Tierps 5, Elfkarleö 6, Löfsta
3 och Dannemora 2.

4. Södermanlands län har 98 barnmorskor, deraf 92 instrumentexaminerade.
Eskilstuna stad har 13, Mariefred 1, Nyköping 6, Strengnäs 2,
Torshälla 1, Trosa 1. Daga distrikt har 4, Eskilstuna distrikt 12,
Malmköpings 9, Nyköpings distrikt 16, Stora Malms 8, Strengnäs distrikt
12, Trosa distrikt 4, Vingåkers 4 och Julita 4 samt Kungsör
(Södermanlandsdelen) 1.

5. Östergötlands län har 118 barnmorskor, deraf 113 instrumentexaminerade.
I Linköpings stad bo 9, i Norrköping 16, i Söderköping
2, i Skenninge 2, i Vadstena 2 och i Motala 6. Linköpings distrikt
har 26, Söderköpings 20, Boxholms 6, Ödeshögs 3, Tjellmo 5, Kisa 9,
Motala östra extra provinsialläkaredistrikt 1, Åtvidabergs 3, Valdemarsviks
2, Reymyre 3 och Stegeborgs 3.

6. Jönköpings län har 74 barnmorskor, deraf 69 äro instrumentexaminerade.
I Jönköping bo 12, i Eksjö 3 och i Grenna 1. Jönköpings
distrikt har 13, Eksjö distrikt 7, Vrigstads 10, Hvetlanda 6, Ver -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 9

namn provinsialläkaredistrikt 5, Vernamo extra provinsialläkaredistrikt
4, Gislaveds distrikt 6, Unnaryds 2, Nässjö 2 och Tranås 3.

7. Kronobergs län har 62 barnmorskor, deraf 60 instrumentexaminerade.
I Vexiö stad finnes 5. Vexiö distrikt har 21, Ljungby 13,
Tingsås 8, Lenhofda 11 och Elmhult 4.

8. Kalmar län har 93 barnmorskor, deraf 87 instrumentexaminerade.
I Kalmar stad bo 4, i Vestervik 6, Oskarshamn 8 och i Vimmerby
1. Tjusts distrikt har 13, Yimmerby distrikt 8 Oskarshamns 5,
Molilla 3, Högsby 6, Kalmar distrikt 10, Söderåkra 5, Ölands norra 8,
Ölands södra distrikt 8, Stranda 3, Nybro 4 och Valdemarsvik (Tryserums
socken) 1.

9. Gotlands län har 43 barnmorskor, deraf 37 instrumentexaminerade.
I Visby stad bo 2. Visby distrikt har 12, Slite 10, Hemse 14
och Klintehamns extra provinsialläkaredistrikt 5.

10. Blekinge län har 48 barnmorskor, deraf 40 instrumentexaminerade.
I Karlskrona stad bo 12, i Ronneby 1, i Karlshamn 3 och i
Sölvesborg 1. Karlskrona distrikt har 13, Ronneby distrikt 6 och Jemshögs
12.

11. Kristianstads län har 187 barnmorskor, deraf 62 instrumentexaminerade.
I staden Kristianstad bo 5. Kristianstads distrikt har 39
barnmorskor, Simrishamns distrikt 35, Engelholms 28, Broby 13, Hessleholms
28, Brösarps 16, Klippans 11, Båstads 4 och Vestra Vrams 8.

12. Malmöhus län har 346 barnmorskor, deraf 39 instrumentexaminerade.
I Malmö stad finnas 35, i Landskrona 6, i Lund 20, i Ystad
4, i Helsingborg 17 och i Trelleborg 3. Malmö distrikt har 76, Helsingborgs
34, Anderslöfs 17, Hörby 18, Åsums 28, Trelleborgs 16,
Höganäs 16, Skurups 7, Eslöfs 5, Svedala 9, Löberöds 11, Teckomatorps
13 och Hvellinge 11.

13. Hallands län har 77 barnmorskor, deraf 56 instrumentexaminerade,
I staden Halmstad bo 6, i Falkenberg 2, i Kungsbacka 2, i
Laholm 1 och i Varberg 4. Halmstads distrikt har 21, Falkenbergs
27, Kungsbacka 11 och Oskarströms extra provinsialläkaredistrikt 3.

14. Göteborgs stad har 68 barnmorskor, deraf 39 instrumentexaminerade.

15. Göteborgs och Bohus län har 86 barnmorskor, deraf 69 instrumentexaminerade.
I staden Uddevalla bo 4, i Strömstad 3, i Marstrand
1 och Kongelf 1. Göteborgs distrikt har 14, Jörlanda 7, Orousts
distrikt 2, Uddevalla distrikt 8, Häbv 12, Tanums 11, Lysekils 7, Kungshamns
4, Orousts vestra distrikt 5, Tjörns 3, Fässbergs 2, Styrsö och
Öckerö 2.

Bih. Ull Rikt*! Prat. 181)1. 8 Sami. 2 Åfd. 2 Band. 11 Käft.

''2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N-.o 11.

16. Elfsborgs län har 107 barnmorskor, deraf 85 instrumentexaminerade.
I Venersborg bo 4, i Alingsås 4, i Borås 4, i Ulricehamn
3, i Åmål 2. Alingsås distrikt har 22, Borås distrikt 10, Norra Dalslands
6, Marks 8, Svenljunga 6, Ulricehamns distrikt 8, Venersborgs
9, Trollhättans 3, Lilla Edets 1, Melleruds 4, Högsäters 3, Rinna 5
och Eds 5.

17. Skaraborgs län har 113 barnmorskor, deraf 101 instrumentexaminerade.
I Mariestad bo 2, i Lidköping 7, i Skara 4, i Sköfde 4,
i Hjo 2 och i Falköping 3. Mariestads distrikt har 15, Lidköpings 16,
Falköpings 14, Hjo distrikt 14, Hofva 6, Naums 10, Grästorps 10, Töreboda
3 och Tidaholms 3.

18. Vermlands län har 97 barnmorskor, deraf 92 instrumentexaminerade.
I staden Karlstad bo 6, i Kristinehamn 6 och i Filipstad 4.
Karlstads distrikt har 18, Filipstads distrikt 13, Visnums 6, Öfre Fryksdalens
4, Nedre Fryksdalens 7, Silbodals 15, Näs 4, Dalby 2, Arvika
provinsialläkaredistrikt 9, Arvika extra provinsialläkaredistrikt 2, Uddeholms
5, Gillberga 1, Molkoms 4 och Järnskogs 1.

19. Örebro län har 91 barnmorskor, deraf 87 instrumentexaminerade.
I Örebro stad bo 14, i Askersund 1, i Nora 1 och i Lindesberg

2. Örebro distrikt har 17, Askersunds 6, Karlskoga 7, Grythytte 5,
Nora distrikt 5, Edsbergs 6, Hallsbergs 8, Ommebergs 3, Kopparbergs
6, Lindes 3, Ramsbergs 3, Fellingsbro 2 och Hjortqvarns 2.

20. Vestmanlands län har 74 barnmorskor, deraf 70 instrumentexaminerade.
I Vesterås stad bo 6, i Sala 2, i Arboga 2 och i Köping
4. Vesterås distrikt har 41, Norbergs 7, Våla 4, Ramnäs 3, Skinnskattebergs
2 och Kungsörs 3.

21. Kopparbergs län har 76 barnmorskor, deraf 72 instrumentexaminerade.
I Falun bo 2, i Hedemora 1 och i Säter 2. Falu distrikt
har 13, Hedemora distrikt 5, Näs 6, Mora 5, Leksands 5, Grangärde
7, Avesta 4, Lima 4, Husby 5, Svärdsjö 3, Malungs 3, Stora
Tuna 3, Orsa 2, Rättviks 4 och Elfdalens 2.

22. Gefleborgs län har 100 barnmorskor, deraf 94 instrumentexaminerade.
I Gefle stad finnas 19, i Söderhamn 5 och i Hudiksvall

3. Gefle distrikt har 8, Söderhamns 15, Hudiksvalls 7, Ockelbo 2,
Sandvikens 5, Hofors 3, Gysinge 3, Ljusne 1, Bollnäs 3, Alfta 5, Järfsö
11, Delsbo 3, Los 1 och Bergsjö 6.

23. Vesternorrlands län har 108 barnmorskor, deraf 106 instrumentexaminerade.
I Hernösands stad bo 5, i Sundsvall 10 och i Örnsköldsvik
2. Hernösands distrikt har 10, Örnsköldsviks har 13, Sunds -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 11

valls distrikt 12, Sollefteå 12, Skogs 8, Torps 9, Fjällsjö 5, Vifsta varfs
10, Ytterlännäs 3, Gudmundrå 3, Ramsele 2, Anundsjö 2 och Alnö 2.

24. Jemtlands län har 56 barnmorskor, alla instrumentexamine rade.

I Östersunds stad finnas 5. Östersunds distrikt har 14, Svegs

6, Underåkers 9, Ragunda 5, Ströms 7, Hede 3, Bergs 5, Stuguns 2,
Föllinge 2 och Hammerdals 1.

25. Vesterbottens län har 87 barnmorskor, deraf 83 instrumentexaminerade.
I Umeå stad finnas 2, i Skellefteå 3. Umeå distrikt har
15, Skellefteå distrikt 14, Lycksele 9, Nysätra 4, Nordmalings 6, Åsele
4, Byske 5, Burträsk 6, Bygdeå 3, Norsjö 5, Degerfors 4, Vilhelmina
4 och Bjurholms 3.

26. Norrbottens län har 44 barnmorskor, deraf 43 instrument examinerade.

I Luleå stad bo 6, i Piteå 4 och i Haparanda 2. Hapa randa

distrikt har 1, Öfver-Torneå 2, Pajala 3, Neder-Kalix 4, öfverKalix
2, Gellivare 2, Råneå 2, Neder-Luleå 3, Öfver-Luleå 4, Jockmocks
2, Piteå distrikt 5 och Arvidsjaurs 3.

Till föregående redogörelse torde ock böra fogas:

dels att procentantalet för barnaföderskor, som år 1894 auvändt
examineradt förlossningsbiträde, var å landsbygden 72,51 och i städerna
97,83;

dels att barnaföderskorna år 1894 voro 132,920, hvarigenom då
kunde beräknas 1 barnmorska för omkring 51 barnaföderskor;

dels ock att barnmorskornas antal, som år 1894 var 2,585, vid år
1885 endast var 2,377, hvarför alltså under denna tioårsperiod en ökning
skett med 308 — en ökning så mycket mera beaktansvärd, som
jemväl läkarne under berörda period ökats från 624 till 964.

I ljuset af hvad som nu blifvit anfördt framgår, att barnmorskefrågan
år efter år vunnit en ganska beaktansvärd utveckling i vårt land, och
detta ehuru densamma ej blifvit framtvingad af lagbestämmelser och
ej heller varit gynnad genom andra statsbidrag än de som stått i samband
med barnmorskornas utbildning. Den har gått fram och ordnat
sig genom sin egen innebörd, och detta icke allenast i städerna, utan
äfven å landsbygden. Beträffande den sistnämnda finnas visserligen
orter, der vid inbördes jemförelse, såsom ock vid jemförelse med stä -

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

derna, proportionen mellan antal barnmorskor och antal barnaföderskor
synes något ojemn och måhända äfven mindre tillfredsställande; men
i detta sammanhang må ej förgätas, att de praktiserande barnmorskor,
som finnas i städer och köpingar, varda ej sällan anlitade äfven af
omgifvande landsbygd.

För öfrigt, der brist å barnmorskor ännu förefinnes, torde densamma
väsentligen härröra antingen af sedvänja eller af lokala förhållanden
eller ock af andra likartade omständigheter, såsom t. ex. synnerligt
förtroende för befintliga oexaminerade biträden, hvilka ju mångenstädes
anlitas, äfven der examinerade barnmorskor finnas. Hufvudskälet
vid åberopade brist kan — med undantag af några mera sällsynta
fall — näppeligen vara sparsamhetshänsyn eller bristande tillgångar
för nödig aflöning. Dels är ju aflöningsbeloppet jemförelsevis
ringa; dels inflyter det i regel från ett större distrikt, hvilket stundom
omfattar flera kommuner; dels utgöres det ej ensamt efter fyrk, utan,
åtminstone hvad många ställen beträffar, jemväl genom särskilda bidrag
för dem som påkalla barnmorskas hjelp, utgående antingen från dem
sjelfva eller, der de äro i torftiga vilkor, å deras vägnar från kommunen.

Visserligen äro kommunerna hårdt anlitade genom dryga kraf från
många håll, så att de väl skulle kunna behöfva lindring; men på detta
lilla området borde de med rätta kunna reda sig sjelfva. Detta synes
ock för närvarande önskvärdt.

Skulle det komma derhän, att man finge åtnjuta statsbidrag för
barnmorskelönen, så blefve barnm or skebefattningarne stats-kommunala,
och i samband härmed vore till äfventyrs att förvänta sådana bestämmelser,
hvilka kunde komma att kännas rätt besvärliga för nuvarande
lokala sjelfbestämningsrätt i denna fråga, och hvilka derjemte torde
blifva mer än nu ekonomiskt tryckande. På många ställen blefve väl
ock en gifven följd, att fasta barnmorskeplatser komme att framtvingas,
der man annars väsentligen varit betjenad af praktiserande barnmorskor
såsom ock att barnmorskedistrikten måste förändras och barnmorskelönerna
omregleras — åtgärder, hvilka, i den män sådant lämpligen
bör ske, hädanefter såsom hittills trj^ggt kunna anförtros åt den
kommunala utvecklingen utan direkt ingrepp från statens sida.

Här behandlade statshjelp för barnmorskors aflöning kan väl ej
heller från statshushållningens synpunkt lända till fromma för den behjertansvärda
frågan om »barnmorskepension» — en åtgärd, hvilken,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 13

ehuru den i förut omnämnd form ej kunde vinna framgång vid 1895
års riksdag, ändock fortfarande, i den mån man här verkligen vill
något, måste anses såsom det närmaste önskningsmålet i omförmälda
ärende.

I anslutning till det anförda får alltså utskottet hemställa,

v i • { ■ j r r i ; \ • j j •

att herr Janssons förevarande motion icke må
till någon kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1897.

På utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation

af herrar Berg, Zetterstrand och Aulin:

»Af den historik öfver barnmorskefrågans behandling vid riksdagen
under de senaste tolf åren, som utskottet (å sidd. 2—8) meddelat,
visar sig,

att för nämnda frågas lösning företrädesvis tvenne utvägar blifvit
anvisade: den ena beviljandet af statsbidrag till de i kommuners tjenst
anstälda barnmorskornas aflöning, den andra beredandet, af ålderdomsunderstöd
åt denna corps genom anordnande af en allmän pensionsinrättning
för barnmorskor,

att af dessa tvenne utvägar den förra var föremål för motioner
vid 1885, 1887 och 1888 årens riksdagar och dervid rönte ett principielt
erkännande, ehuru de derom framlagda förslagen af olika anledningar
ej kunde tillvinna sig Riksdagens bifall,

T4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

att sträfvande! att på denna väg få barnmorskeväsendet ordnadt
blef vid 1888 års riksdag skjutet åt sidan derigenom, att Riksdagen då
af Kongl. Maj:t begärde framläggandet af ett förslag åsyftande barnmorskecorpsens
pensionering, men

att detta senare förslag, då det vid 1895 års riksdag förelåg till
definitivt afgörande, af Andra Kammarens flertal befans oantagligt.

Under sådana förhållanden synes det förklarligt, att de, som vidhålla
den tillförene allmänt erkända uppfattningen, att barnmorskeväsendets
ändamålsenliga ordnande är en angelägenhet, för hvilken staten
icke kan vara främmande, finna sig böra å nyo rigta uppmärksamheten
på det medel för ifrågavarande måls vinnande, som vid 1888 års riksdag
blef tills vidare undanskjutet. Så har ock skett genom föreliggande,
af herr L. J. Jansson i Djursätra väckta motion. Denna innebär
till sitt syfte ett förnyande af herr Wretlinds i samma fråga på
1880-talet framlagda förslag, men skiljer sig från dessa derutinnan, att
herr Jansson icke hemstält om beviljande af något visst belopp eller
bestämmande af några vissa vilkor, utan endast önskat, att Kongl. Maj:t
måtte anmodas »låta utreda, till hvilket belopp och under hvilka vilkor
statsbidrag till inom kommuner anstälda examinerade barnmorskors
aflöning må kunna beviljas, samt till Riksdagen inkomma med det förslag,
till hvilket denna utredning kan föranleda».

Det missförhållande, hvars följder motionen afser att i någon mån
undanrödja, består deruti, att mången kommun, enligt motionärens mening,
befinner sig i sådana ekonomiska omständigheter, att den utan hjelp
af statsbidrag icke anser sig hafva råd att nöjaktigt aflöna en i dess tjenst
anstäld barnmorska.

Följden häraf måste blifva, att ej få kommuner se sig nödgade att
antingen afstå från anställande af barnmorskor eller ock att aflöna dem
på ett sätt, som näppeligen torde kunna anses ens någorlunda nöjaktigt.

Rigtigheten eller origtigheten af denna motionärens mening synes
bäst kunna pröfvas genom tillgängliga faktiska uppgifter rörande antalet
kommuner med i deras tjenst anstälda barnmorskor samt beloppet af
dessa barnmorskors löner. I båda dessa afseenden erhållas värderika
upplysningar i tabellbilagorna till det underdåniga betänkande om barnmorskecorpsens
pensionering* som, efter af Kongl. Maj:t gifvet uppdrag,
afgafs af amanuensen G. Eneström den 13 februari 1893 och finnes
intaget i bihanget till Riksdagens protokoll 1895.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 15

Rörande antalet i kommuners tjenst anstälda barnmorskor under år
1892 meddelas i nämnda betänkande :(sid. 170) följande uppgifter:

; ! i'' 11 f 1 !''. ''•! t: i;'' U ;Jf ii I il!.- ! " ■ i*K Ji: IfrUld

	-	Bosatta
Län. f.HU.i .1 1;: tf,i , .	Bosatta i städer.	på lands-bygden.	Summa.
1.	Blekinge.........................	8	29	37
2.	Elfsborgs........................	6	57	63
3.	Gefleborgs.......................	9	52	61
4.	Gotlands......................	2	37	39
5.	Göteborgs.......................	7	50	57
6.	Hallands.........................	9	43	52
7.	Jemtlands.......................	2	43	45
8.	Jönköpings...................	.6	51	57
9.	Kalmar...........................	10	55	65
10.	Kopparbergs...................	4	54	58
11.	Kristianstads...................	3	159	162
12.	Kronobergs.....................	2	49	51
13.	Malmöhus.......................	22	219	241
14.	Norrbottens....................	5	28	33
15.	Skaraborgs......................	8	70	78
16.	Stockholms.....................	6	82	88
17.	Södermanlands...............	9	60	69
18.	Upsala ..........................	5	46	51
19.	Vermlands......................	6	64	70
20.	Yesterbottens..................	4	64	68
21.	Y esternorrlands...............	6	569	75
22.	Vestmanlands .................	10	Öl	61
23.	Örebro............................	8	53	61
24.	Östergötlands .. .............	5	69	74
	Summa	162	1,554	1,716

1 1. i

(

16 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJeotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

Antalet af de barnmorskor, som äro anstälda i kommuners tjenst,
är emellertid icke detsamma som antalet af de kommuner, som hafva
barnmorskor i sin tjenst. Detta framgår af följande, ur samma betänkande
(sid. 204) hemtade tabell:

Län.	Antalet barnmorskor, som aflönats af nedanstående antal kommuner inom motstående län.	Summa.
1.	2.	3.	4.	5.	6.
1.	Blekinge...........................	29	8	—	—	—	—	37
2.	Elfsborgs...........................	36	8	10	8	1		63
3.	Gefleborgs........................	58	1	2	—	—	—	61
4.	Gotlands...........................	11	18	6	3	1	—	39
5.	Göteborgs.........................	38	12	6	1	—	—	57
6.	Hallands............................	37	11	4	—	—	—	52
7.	Jemtlands.....................,T..	36	9	—	—	—	—	45
8.	Jönköpings........................	27	14	9	3	3	1	57
9.	Kalmar..........................	54	8	2	1	—	—	65
10.	Kopparbergs......................	55	3	—	—	—	~	58
11.	Kristianstads.....................	152	10	—	—	—	—	162
12.	Kronobergs.......................	40	8	2	—	1	—	51
13.	Malmöhus.........................	204	37	—	—	—	—	241
14.	Norrbottens.......................	31	2	—	—	...	—	33
15.	Skaraborgs........................	37	19	18	3	1	—	78
16.	Stockholms 1.......................	74	10	4	—	~	—	88
17.	Södermanlands..................	48	19	1	1	—	—	69
18.	Upsala..............................	25	19	5	2	—	—	Öl
19.	Vermlands.........................	62	4	2	1	1	—	70
20.	Vesterbottens....................	66	2	—	—	—	—	68
21.	Vestemorrlands.................	71	3	1	—	—	—	75
22.	Vestmanlands....................	54	7	—	—	—	—	61
23.	Örebro..............................	51	10	—	—	—	—	61
24.	Östergötlands...................	51	16	4	2	1	—	74
	Summa	1,347	258	76	25	9	1	1,716

Med stöd af dessa uppgifter är det genom en enkel beräkning lätt
att finna, att antalet kommuner, hvilka antingen ensamma eller i före -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 17

ning med andra aflöna barnmorska, utgör 2,242. Då nu antalet kornmuner
i riket uppgår till 2,491, hvaraf 2,389 landskommuner och 102
stadskommuner, finner man alltså, att under år 1892 icke mindre än
249 kommuner skulle varit helt och hållet i saknad af i deras tjenst
anstälda barnmorskor. Säkerligen är dock detta tal nu något för högt,
ty dels voro vid de anförda uppgifternas infordrande åtskilliga barnmorskebefattningar
vakanta, dels torde sedan dess nya sådana hafva
blifvit inrättade, ehuru antagligen ej i någon större mängd.

Beträffande den aflöning, som kommunerna för närvarande se sig i
stund att betala i deras tjenst anstälda barnmorskor föreligger visserligen
ingen uttömmande utredning, men äfven i afseende härpå erbjuder det
nämnda betänkandet ganska fullständiga upplysningar. Ifrågavarande
aflöning utgår vanligen dels i vissa naturaförmåner (företrädesvis bostad
och vedbrand, livilka tillsamman uppskattas till omkring 75 kronor),
dels i en enligt olika grunder faststäld årslön. I vissa trakter
beräknas denna på ett ganska inveckladt sätt. Så t. ex. utgår den på
sina ställen antingen icke alls eller ock blott delvis med ett fixeradt
belopp, och har man der i stället ordnat saken så, att barnmorskan
erhåller ett visst antal kronor eller en viss qvantitet säd för hvarje
hemman eller för hvarje »matlag» eller för hvarje barnafödelse, vare
sig hon dervid blifvit tillkallad eller ej. De statistiska uppgifter, som
i amanuensen Eneströms betänkande föreligga, kunna på grund af
dessa och liknande förhållanden naturligtvis icke göra anspråk på full
korrekthet i alla stycken. Men i det stora hela kunna de dock, enligt
författarens utsago, betraktas såsom så säkra, att deras bearbetning
måste anses hafva lemnat ett åtminstone tillnärmelsevis rigtigt resultat.

Enligt dessa statistiska uppgifter skulle årsinkomsten för de i riket
praktiserande barnmorskorna uppgå till i medeltal 370 kronor, medan
för de i kommuners tjenst anstälda den fasta årslönen ensam utgjorde i
medeltal 270 kronor.

Ehuru dessa medeltal icke i och för sig kunna anses höga, torde
dock om dem mindre vara att säga. Det märkligaste vid de uppgifter,
ur hvilkas sammanställning de framgått, är den ytterligt stora
olikhet, som dem emellan råder. Under det medellönen för hela riket
utgör 270 kronor, stiger den i flera fall högt öfver detta belopp, medan
den i andra sjunker djupt derunder. Hvad de högre lönerna beträffar
utgjorde de i 295 fall 300—349 kronor, i 141 fall 350—399 kronor, i
142 fall 400—449 kronor, i 44 fall 450—499 kronor, i 26 fall 500—
Bil. till Stind. Vrot. 181)7. 2 Sami. 8 Band. 2 Afd. 11 Käft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

549 kronor, i 10 fall 550-^599 kronor, i 5 fall 600—649 kronor, i 2
fall 650 kronor och i 1 fall 750 kronor. Huru det förhåller sig med
de mindre höga lönerna visar följande tabell:

J''gmi lu j no ii,’ t• '',■ t: -inr>! rgilli/laJf ;d. ii.ni n.‘lni ♦ v? < • i r	Antal år 1892 i kommuners tjenst anstälda barnmorskor inom motstående län, Indika under 1891 i fast årslön erhållit ett belopp af nedanstående antal kronor.
15-49.	50-99.	100-149.	150-199.	200-249.	250-299.
; , -J‘0 t Ut; )P.f;[ / 1. Blekings ...............................		2	2	5	4	8
2. Elfsborgs...,..!}.	2	4	10	5	15	9
3!11 GéfleBorgs.......	\\		(‘ ''	— "	5	''7
4. Gotlands...........................	i - J i i i i L J	. - 1 7 1	2	11	6	''7
‘ K’ * 11 J >1 HlO 5. Göteborgs..............................	— 1	1	6	10	17	7
6. Hallands......!...... ..............:		3	8	19	11	2
7. Jerjitlähds........................ .....		loovv r	1	1	1	4
8.''1 Jönköpings.....................	—	l	4	5	;r 17	16
11 ’9./! kalni&h:if.LiV.f.IT..	—	4	5	8	17	10
10. Kopparberg^......;........	—	'' —	—	—	3	3
11. KriétiahstaJs...................... ..	3	15	60	48	25	6
12. Kronobergs i......T .*...	'' • ''''	•j.öilM i>	1	2	20	16
13. Malmöhus....................	3 ol	29	85	66	30	9
14.1 iJVjrrbötténS''................; !/‘.t.''	_iru	—	‘ n i —■''.	< / i	1	2
15.*1 Skaraborgs..''..!. ..................	2	3	8	6	14	17
16. Stockholms........ ............		2 ''	3	7	9	19
17.111 Södermanlands................		8	—'' ‘ !	1	8	13
18." Upsala............	’ ■	3 T	2''	5	5	9
19. Vermlands...}.. .......	—		1111 ’ ''	•■•in i	10	9
20. Vestefhottöns.....................	■ > -i		2	9	3	12
21. Vestemorrlands..............	—	—	1	2	■‘fl	10
22. Vestmanlands.................	1	3	4	'' • ''''-	13 ''•	10
23. Örobro....................	—	2	0	t;r 4	2	11
24. Östergötlands........................	1	tolf! ii	3	2	10 •"	19
Summa	12''	76	207	217	251	235

n\é''n\ ojb fn /11 -\ -lut:.: !''• .i ji-fb "f f i, .!■((.- i ji->}>

. - Kr,! H l I . t..;t.<?).;; -OOS’ ii rf Öl*t i *-|, oi./u
Wö !li;1 i)‘,, ; ."j>-it-fi,1 *!()]•"- i Slaf . i , .■huuvi?! <.M-f—1)0} £fj.^ I

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 19

Af samtliga 1,716 i kommuners tjenst anstälda barnmorskor aflönades
alltså 998 med mindre än 300 kronor, 763 med mindre än 250
kronor, 512 med mindre än 200 kronor, 295 med mindre än 150 kronor,
88 med mindre än 100 kronor och 12 med mindre än 50 kronor.

i !i- !i: !''t ■ : i[Jä:i ’ i. ■

Mot nu anförda uppgifter rörande tillgången på kommunalt anstälda
barnmorskor samt deras aflöning har visserligen blifvit invändt,
att om ock förhållandena i flera trakter förete en stor ojemnhet och
följaktligen der måste anses mindre tillfredsställande, så visar det sig
dock, då man betraktar riket i dess helhet, att utvecklingen gått framåt,
enär antalet praktiserande barnmorskor ökats i något högre grad än
folkmängden. Detta är emellertid en sak, som motionärerna i ämnet
ingalunda förbisett utan tvärtom framhållit. Hvad de med sina förslagåsyftat
har icke närmast varit ökandet af de praktiserande barnmorskornas
antal och höjandet af deras ekonomiska ställning öfver hufvud
taget, utan fast mer afhjelpandet af den påfallande missproportion, som
trots den småningom fortskridande utvecklingen allt framgent eger rum,
i det att många kommuner visserligen hafva god tillgång på examinerade
barnmorskor och äro i tillfälle att gifva dem en någorlunda tillräcklig
aflöning, men att deremot andra antingen måst afstå från anställandet
af examinerad barnmorska eller för ändamålet måst förena
sig med allt för många andra kommuner eller ock nödgats fastställa
aflöningen till ett belopp, som mångenstädes understiger äfven det lägst
beräknade existensminimum. Dessa senare olägenheter måste gifvetvis
hafva till följd, att det för ett stort antal mindre bemedlade barnaföderskor
blifver förenadt med afsevärda svårigheter af hvarjehanda
slag att erhålla verkligen sakkunnigt biträde. I sådana fall, då af kommunen
anstäld barnmorska icke finnes inom densamma bosatt, måste
hennes anlitande ofta förorsaka ej ringa besvär och kostnader. I andra
fall åter, då af kommunen anstäid barnmorska väl finnes, men hennes
aflöning väsentligen beräknas utgå i form af särskilda bidrag från dem,
som påkalla hennes hjelp, måste denna anordning mången gång verka
afhållande, och detta äfven inom de kommuner, der fattigvården träder
hjelpande emellan med afseende på sådana barnaföderskor, hvilka befinna
sig i särskildt torftiga omständigheter. I hvilketdera fallet som
helst varder följden den, att mindre bemedlade barnaföderskor ofta
komma att umbära verkligen sakkunnigt biträde, hvilket åter med nöd -

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

vändighet måste medföra en ökad dödlighet och sjuklighet bland mödrar
och barn inomjden fattigare samhällsklassen.

Då ett bifall till nu föreliggande motion synes egnadt att medverka
till afhjelpandet af dessa olägenheter, enär beviljandet af statsbidrag
skulle i väsentlig mån underlätta kommunernas sträfvan att anställa
barnmorskor samt att bereda dem en någorlunda tillräcklig aflöning,
och då föga utsigt lärer förefinnas, att det behjertansvärda förslag
om barnmorskecorpsens pensionering, som Andra Kammaren år 1895
förkastade, kan blifva inom den närmaste tiden i en eller annan form
förayadt, hafva vi ansett oss böra hemställa,

ii- J no* o ''--"i r. r/.i '' o mihdiÖ) J.o .,r- itc

att Andra Kammaren, med anledning af herr
i Janssons föreliggande motion, ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, till hvilket belopp
och under hvilka vilkor statsbidrag till af kommuner
anstälda examinerade barnmorskors aflöning må kunna
beviljas, samt till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill denna utredning kan föranleda.»

■. ■■ < v.■tlh; *’ ;>!-.! ir.‘i n i < - _■ *(: s'' <; t <«:: •'' > i • giro i

lij; i > ;:!T •‘Jl rf

itO^ilillölbt
'' 1 ■ • • .'':Vr -

in !> .:.! I! hi i i-.l ; i •'' ( !j- =• i i< igiljitesiW gitinöllf!

/ j.11! 74 ^aiuh-:. .k , imm» > • , • .jlojd men! >: i t, • . , i

[-i -f l frihvivgiitffl i-flj . ! r<\, i■ i■ ni n »tml; ibi. .''burJtåifin

• 1 oilr/if . e-;!''n <i)öhaix-f»d j:h ebiV i ■ s ••buoefeb. horn lisileio*-» .''.•bfffirjlojd

fao* Hf(i;l -:t tf>i-»Jfivfj j .-i r egi!ii:j;t*,m. .gideä Ihlivleni;* i. ni* Rfltiil
ef lo •jo3l8tebö‘i»unsd ohaiboniod o i Intim lh> ,nob aobjjol -jobruv teln;!

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 18Ö7.

nio ''eif
: ''gilja