Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1896:Tfu412 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

tf:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1896, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af herr J. H. Diedens motion om skrifvelse till
Jiongl. Maj\t med begäran om utfärdande af en för landets
alla hamnar gemensam hamnstadga.

... : '' .... . . ;... . • .!!;■■■ ’.. i c iji:

I en till utskottet hänvisad motion, n:o 88, föreslår herr Dieden, »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla, att, efter nödig utredning,
en för landets alla hamnar gemensam hamnstadga må varda
utfärdad.»

Med föranledande af dels ämnets vigt och dels det sakrika innehållet
i den till stöd för förslaget åberopade motivering har utskottet ansett sig
icke kunna underlåta att här nedan ordagrant införa sagda motivering, så
lydande:

»I de offentliga kommunikationsanstalternas led intaga hamnarna ovedersägligen
ett mycket framstående rum. Oumbärliga för sjöfarten, förmedla
de, såsom stationer för denna och på samma gång ändpunkter för de stora
samfärdselsinrättningarna inom landet, en betydande del af varutransporterna
och bidraga såmedelst till ökande af såväl produktion som afsättning öfver
hufvud. En hamn tjenar sålunda icke ensamt den kommun, på hvilken
han stöder sig, till gagn, utan hvar helst en hamn anlägges efter väl afvägd
plan och förvaltas med noggrant aktgifvande på rörelsens kraf, utöfvar han
en befruktande verkan på handeln, industrien, jordbruket, kort sagdt på alla
Bih. Ull Riksd. Prof. 1896. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. (N:o 12.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

näringsområden inom en vid krets, efter omständigheterna eu hel provins
eller ännu vidsträcktare landsdel.

Ju större den krets är, för hvilken hamnen sålunda blifver en centralpunkt,
desto flera intressen sammanlöpa der, intressen både af allmän och
enskild natur, som ofta äro sins emellan stridiga och hvilka det tillkommer
staten i första hand att söka tillgodose hvart för sig, så långt ske kan,
genom en ändamålsenlig och effektiv lagstiftning.

Hamn väsendet är fördenskull en statsangelägenhet och dess vårdande
en ansvarsfull uppgift. De grundsatser, enligt hvilka detsamma från statens
sida handhafves, äro skiljaktiga i de särskilda länderna. I flertalet af dem
är staten omedelbart verksam, så att allt hvad som liörer till hamnarnas
anläggning och drift verkställes uteslutande genom dess egna tjensteorgan.
I andra länder tillåtas äfven andra offentliga korporationer, handelskamrar
eller kommuner att medverka härutinnan under statens tillsyn och kontroll.
I intet annat land har denna angelägenhet i så vidsträckt mån öfverlemnats
åt kommunerna, i sjelfförvaltningsuppdrag soip i vårt. Vigten och
omfattningen af den uppgift, kommunerna härvid fått sig förelagd, framgå
klart, när man tager i betraktande, att, på grund af landets läge, hamnarna,
så att säga, äro de landets portar, genom hvilka person- och godsbefordringen
till och från andra länder till allra hufvudsakligaste delen eger rum.

Fördelarna af denna starka decentralisation äro nog påvisliga. Å andra
sidan medför den dock faran, att den enhet och likformighet, som uti ifrågavarande
såväl som hvarje annan offentlig förvaltning böra finnas, här så
mycket lättare går till spillo, i fall icke till efterrättelse och ledning för densamma
tillräckliga och väl afvägda föreskrifter i lagstiftningen innehållas.
I detta hänseende må det väl kunna sägas, att hamnväsendet hos oss icke blifvit
nog tillgodosedt, hvarför ock lokalförvaltningarna i flera vigtiga delar röra
sig med osäkerhet och jemväl i principfrågor tillvägagå på skiljaktigt sätt.
De spridda förordningar och föreskrifter, som tid efter annan utkommit
rörande hamnförvaltningen, åsyfta och torde väl också delvis hafva medfört
en viss öfverensstämmelse i behandlingen af ärenden tillhörande detta område,
men långt ifrån i den mån, som för vinnande af detta angelägna syfte måste
vara önskvärd. Ett behof föreligger derför att uti en allmän hamnstadga
dels få sammanförda nu gällande bestämmelser, för så vidt de på hamnväsendets
nuvarande ståndpunkt kunna anses böra bestå, dels erhålla de
ytterligare stadganden, som förhållandena kräfva och som äro nödiga förberedande
af närmare öfverensstämmelse uti alla de stycken, hvari gemensamhet
kan och bör råda. Om en sådan allmän hamnstadga kommer till

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

stånd, blifva särskilda lokalstadgar visserligen ändock icke öfverflödiga, då
ju en plats till äfventyrs kan förete vissa egendomligbeter af den art och
vigt, att de i lagstiftningsväg böra särskildt uppmärksammas, men en stor
minskning och förenkling af dessa lokalföreskrifter och framför allt nu saknad
öfverensstämmelse dem emellan skall med tillkomsten af en allmän
hamnstadga vinnas.

Allmänna hamnlagar gälla i Norge (sedan 1827, förnyad 1894), Frankrike,
England, Italien och Österrike-Ungern. Hvad Danmark angår, äro
hithörande stadganden intagna i kommunallagen för köpstadskommunerna.

Om de punkter, som i hamnlagen böra behandlas, skall jag tillåta mig
här lemna en antydan.

A. Tillsynen öfver hamnars anläggning och byggnadsföretag der inom.
Härom föreskrifter kong], brefvet den 17 maj 1805 (offentliggjordt genom kongl.
förvaltningens af sjöärendena kungörelse den 3 november 1807), att intet
i arbetsväg får åtgöras för åstadkommande af ny hamnanläggning, ej heller
eljest något .i hamnarna företagas, som kan leda till deras förändring, utan
att frågan derom varit understäld kongl. förvaltningen för sjöärendena och dess
bifall erhållits; hvilken föreskrift å nyo upplifvats genom kongl. brefvet den 18
maj 1878 (offentliggjordt genom kongl. lotsstyrelsens kungörelse den 7 juni
samma år), som öfverflyttar öfverinseendet öfver hamnbyggnader — med
undantag för örlogshamnarna — i samma omfång som det ålegat nyssnämnda
kongl. förvaltning (sedermera kongl. marinförvaltningen), på kongl. lotsstyrelsen.
(Se jemväl instruktionen för denna senare af år 1888, § 5, p. 2.) — Emellertid
tillkommer det, enligt särskilda bestämmelser, annan myndighet, kongl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att pröfva och godkänna förslag till nybyggnader,
reparationer och andra arbeten, som förekomma i vissa hamnar,
äfvensom att, efter omständigheterna, förordna lämplig person för ledningen
af dessa arbeten.

B. Hamnområde. Behofvet utaf fastställande af gränserna för hvarje
hamns område har påpekats af kongl. lotsstyrelsen uti dess cirkulär af den
12 april 1883.

C. Rätt till expropriering af enskild egendom för utförande af till planen
faststäld hamnanläggning eller utvidgning.

I). Hamnstyrelse. Allmänt stadgande angående dess sammansättning
verkningsområde, befogenhet och arbetsordning (beslutmessighet, ansvarighet
för besluten, jäf o. s. v.) Hvad stadsliarnnärna beträffar, utföras de till
byggnad och förvaltning hörande göromål på de flesta ställen af en utaf
stadsfullmägtige tillsatt styrelse, på olika ställen bärande olika namn, men

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

också på många vigtiga platser, deribland de största, af kommunens allmänna
förvaltningsorgan, drätselkammaren. Der ingen särskild styrelse
finnes, saknas också särskildt reglemente för barn nförval t ni ngen. Inom
landthamnarna fungerar förmodligen allmännast kommunalnämnden. I
fråga om det hamnstyrelserna tillagda verksamhetsområde förete reglementena
synnerliga skiljaktigheter. Så är åt några styrelser öfverlemnadt verkställigheten
af alla arbeten inom och hela förvaltningen af hamnen samt
besörjandet af alla med hamnväsendet gemenskap egande angelägenheter;
åt andra utförandet af arbeten och företag, som afse hamnens utvidgning,
förbättring och underhåll, men icke andra bestyr, samt slutligen åt andra
befattningen med arbeten och tillsyn öfver hamntjensten, men icke räkenskapsväsen
och uppbörd.

E. Vilkor för upplåtande af hamnbyggnadsarbeten på entreprenad.

F. Uppgörande af årligt förslag öfver inkomster och utgifter för hamnen.
Detta åligger nu hamnstyrelse, der sådan finnes.

G. Anskaffande af medel genom lån för hamnkassans räkning. Olika
bestämmelser i detta afseende lemnas i lokalreglementena.

H. Räkenskapsföringen. Enligt kongl. brefvet den 15 januari 1864
(offentliggjordt uti kongl. kommerskollegii cirkulär den 2 februari samma år)
skola särskilda årsräkenskaper föras dels öfver alla afgifter af hvad namn
och slag som helst, hvilka utgå af handeln och sjöfarten, dels ock öfver
alla bestridda omkostnader i och för handelns och sjöfartens nytta och fördel.

I. Afgifvande af årlig berättelse öfver hamnförvaltningen. Sådan skall
nu på vissa platser afgifvas, på andra icke.

K. Afgifvande af statistiska meddelanden angående rörelsen i hamnen.
Detta förutsättes i kongl. brefvet den 4 februari 1870.

L. Hamnpolis. Angående tillsättning af den för ordningstal syn inom
hamnen behöfliga tjenstepersonal, (hamnkapten, hamnmästare, hamnfogde
m. m.), antagningsvilkor, aflöningssätt (med eller utan sportler), skyldigheter
och befogenhet, skydd under tjensteutöfning. Tillsättning af hamnkapten
(hamnmästare) sker nu af Konungens befallningshafvande (öfverståthållareembetet)
eller magistrat, ensam eller efter förord eller yttrande af stadsfullmägtige,
hamnstyrelse, drätselkammare eller handels- och sjöfartsnämnd,
eller ock af stadsfullmägtige, hamnstyrelse eller drätselkammare. Antagningen
sker än på lifstid, än på viss tids uppsägning, än tills vidare. Han
har i främsta rummet att öfvervaka ordningen inom hamnen, men är esomoftast
anförtrodd den närmaste ledningen af byggnadsarbetena inom hamnen
och på somliga ställen räkenskapsföring och uppbörd.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

Efter utfärdande af polis-(ordnings-)stadgan för städerna af den 24
mars 1868, som innehåller flera på ordningen inom hamnarna tillämpliga
bestämmelser, föreskrefs genom kongl. förorduingen af den 8 maj 1874: att för
hvarje stapelstad särskild hamnordning, upptagande hvad i afseendet kan
finnas erforderligt utöfver sagda stadgas bestämmelser, skall finnas; att äfven
för annan allmän hamn sådan hamnordning må kunna upprättas; samt att
Konungens befallningshafvande skola tillse, att, der hamnordning icke pröfvas
erforderlig, nödiga föreskrifter till ordningens främjande i hamnarna ändock
varda meddelade. Snart sagdt hvarje hamnplats af någon betydenhet har
sålunda sin egen ordningsstadga, och då dessa hamnordningar icke äro uppstäda
efter något gifvet system, har följden blifvit, att genomgående skiljaktigheter
äro för handen i de särskilda bestämmelserna, af hvilka åtskilliga
äro af nog betänklig art.

De föreskrifter, som under denna afdelning i en allmän hamnstadga
uti allmängiltig form inläggas eller deri beröras, torde böra afse följande
förhållanden, nemligen:

1. Anbringande och vidmagthållande af behöfliga inseglingsmärken.

2. Fartygs fart under insegling till och gång inom hamnen, med
särskild hänsyn till förebyggande af skada å pågående hamnarbeten.

3. När och i hvilket omfång hamnlots skall begagnas, om tillsättning
af sådan och ersättning för verkstad lotsning.

4. Tillfällen, då bruk skall göras af fartygs nation alflagg.

5. Tid och sätt för anmälan af fartygs ankomst och afgång, de
uppgifter, som härvid skola lemnas, samt huruvida bevis om anmälningen
skall meddelas och i sådant fall afgiftsfritt eller emot lösen. Af berörda
uppgifter är endast en författningsenligt föreskrifven, nemligen upplysning,
huruvida person finnes ombord, behäftad med venerisk smitta. (Kongl. bofven
den 3 april 1839 och 27 mars 1843, offentliggjorda i kongl. kommerskollegii
kungörelse den 6 maj och 29 maj nämnda år.)

6. Hvad från hamnförvaltningens sida skall iakttagas, när fartyg kommer
från pestsmittad ort eller smittosam sjukdom utbryter ombord, medan
fartyg ligger i hamnen.

7. Hamnförvaltningens medverkan till förekommande af smittosamma

husdjurssjukdomars spridande. ■ <

8. Behandling af fartyg, som innehar, inlastar eller lossar explosiva
ämnen (krut, dynamit, eldfarliga oljor o. s. v.) eller lätt eldfängda ämnen
(bomull, hampa, hö, halm o. dyl.). I förra hänseendet innefatta kongl. förordningarna
af den 1 oktober 1858, §§ 25—34, den 21 oktober 1869, §§

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

23—24, samt den 26 november 1875, §§ 23 och 32, vissa här ifrågakommande
föreskrifter. ; i.;:

9. Beskaffenheten af landgångar. Stadgande härom finnes i kongl.
förordningen den 12 februari 1864 angående passagerarefartyg, §§ 32—33.

10. Fartygs tackling, när detsamma ligger vid kaj för lossning eller
lastning eller upplagdt i hamnen för längre tid.

11. Signalljus (lanterna) nattetid i hamn å fartyg, som ej förtöjer vid
kaj eller brygga.

12. Allmänna regler i afseende på anvisande af tilläggsplats vid kaj
eller brygga, den tid, hvarunder sålunda anvisad plats må begagnas för lossning
och lastning, samt om förhalning och förflyttning till annan plats.

13. Förrättande af arbete ombord å sön- och helgdagar.

14. Bestämmelser i afseende på rätten att upplägga gods å kaj.

15. Rätt för enskilde att uppföra byggnad eller göra anläggning inom
hamnens land- och vattenområde.

16. Skyldighet för fartygsförare att låta renhålla den del af kaj eller
brygga, utmed hvilken fartyg ligger förtöjdt.

17. Bruk af eld och ljus ombord å fartyg, eldstadsbesigtning m. m.

18. Utlossning och intagning af ballast, ersättning för tillsyn deröfver,
aflemnande af utlossadt barlastämne till offentligt bruk.

19. Förbud mot uppgrundning af hamnen.

20. Vakthållning ombord å fartyg.

21. Regler angående fartygs uppläggning för längre tid i hamnen och
om tillsyn öfver sålunda upplagdt fartyg.

22. Fartygsförares och besättnings skyldighet att lemna biträde vid
uppkommande allmän fara (vådeld ombord å fartyg eller i byggnad eller
varulager vid hamnen, stormväder).

23. Skyldighet att vintertid hålla brandvak omkring fartyg.

24. Regler för transport af timmerflotta genom hamnen.

25. Rätt för hamnförvaltningen att omhändertaga och försälja fartyg
eller gods, som qvarligger i hamnen, när egaren eller hans vistelseort äro
okända.

26. Hamnförvaltningens befattning med fartyg, som sjunkit eller
grundstöd i hamnen eller inloppet eller annat ställe inom hamnområdet, der
det kan vara till hinder eller olägenhet för trafiken, när den, som vården
om fartyget tillkommer, försummar att upptaga eller lossgöra detsamma.

27. Värdering af skada, som med fartyg vållats å hamnverken eller
å annan hamnens tillhörighet, eller som tillkommit genom åverkan; om af -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12. 7

görande i förra fallet af tvist om ersättningens storlek utan anlitande af
domstol.

28. Hamnpolisens rätt att hindra utförande af förbjuden handling (lossning
eller kapning af fartygs landfäste m. m.) samt att gent emot tredskande
vidtaga anbefald åtgärd (utförande af arbete emot lega på den försumliges
bekostnad m. m.).

29. Lokalpolisens åliggande med liäsyn till hamntrafiken.

30. Åtal och ansvar för öfverträdelse af hamnstadgans eller hamnordnings
bestämmelser och rättsmedel för uttagande af böter och skadeersättning
(rätt att hindra fartygs afsegling förr än tvistefrågan blifvit afgjord
och bötero eller skadestånd utgjorts eller borgen eller annan säkerhet
derför stälts). Åtalsrätten är nu tillagd än hamnkaptenen, än (i städerna)
stadsfiskalen, än bådadera. Ansvarighet för förseelser, som begås af underordnade
eller af arbetare ombord å fartyg, är pålagd fartygsföraren efter olika
grunder. För alldeles samma förseelse äro böter bestämda till mångdubbelt
högre belopp i den ena hamnen än i den andra, och böterna tillfalla, efter
olika delningsgrunder, än angifvare och åklagare eller hamnkapten samt
kommunens fattigkassa, än poliskassan eller hamnkassan eller stadskassan.

Hamnstadgan bör vidare angifva, huru lokala tilläggsbestämmelser böra
fastställas, offentliggöras och tillhandahållas de intresserade. Nu utlemnas
hamnordning dels kostnadsfritt, dels alfordras lösen.

M. Hamnafyiflema. Enligt kongl. brefven den 9 maj 1827 och 15
januari 1864 skall den inkomst, som erhålles genom afgifter för fartyg och
lossade eller lastade varor, i främsta rummet användas till det föremål, som
med deras åläggande egentligen åsyftas, nemligen iståndsättande och vidm agthållande
af den hamn, der afgifterna uppbäras.

I ändamål att vinna inbördes likformighet i hamnafgiftstaxorna och
såmedelst, till förmån för handel och sjöfart, hafva bestående olikheter i
sättet för afgifternas påläggande och beräknande, meddelades i kongl. brefvet
den 4 februari 1870 vissa grundbestämmelser till ledning för taxeförslagens
uppgörande. Afsigten har väl i någon mån kommit till förverkligande, men
bestämmelserna äro i vissa delar icke tjenliga, i andra ofullständiga.

Hvad fartygsafgiften angår, är den i fråga om inrikes farten modererad
i förhållande till afgiften för fartyg i utrikes fart, och likaså är en lättnad
inrymd för fartyg, som planmessigt uppehålla förbindelse mellan olika hamnar.
Men i öfrigt skall afgiften utgå efter fartygets drägtighet, utan hänsyn
dertill, om detsamma innehar full last eller ingen, om lasten är af
högre eller ringare värde, om fartyget kommer från annan verldsdel eller,

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

efter en eller annan timmes färd, från närmaste utland, om det blott för en
dag eller under två månader gör bruk af hamnen. Medan man öfverallt i
utlandet funnit beskattningsformer, enligt hvilka afgiften påföres i rättvist
förhållande till det med fartygets resa vunna eller påräknade förvärf, till
resans längd och till den tid, det begagnar hamnen, är afgiften här under
alla antydda förhållanden oföränderligen densamma.

Hvad hamnafgiften af varor beträffar, innehåller åberopade kongl. bref
få eller inga regler för dess åsättande. I förbigående må anmärkas,
att sådan afgift icke förekommer i Nederländerna, Belgien, Frankrike,
Portugal, Spanien, Italien och Österrike-Ungern. I Tyskland upptages sådan
blott undantagsvis i några få hamnar, de flesta af ringare betydelse. I
Norge är varutrafiken icke heller belagd med någon direkt hamnafgift, men
å platser, der tullkammare finnes, kan, med vederbörlig stadfästelse, beslutas
ett tillägg för hamnkassans räkning intill 1 procent på alla tullinkomster
af »varor på platsen. I Köpenhamn upptages numera, sedan frihamnen
öppnats, afgift för de varor, som från utlandet eller från frihamnen införas
i tullhamnen. I de danska provinshamnarna har man äfven varuafgift och
likaså i åtskilliga engelska hamnar.

Varutarifferna för de svenska hamnarna äro högst skiljaktiga och utmärka
sig, i synnerhet i de mindre hamnarna, för en, såsom det synes, öfverflödigt
stor vidlyftighet.

För åstadkommande af större enhet i taxornas yttre, har kongl.
kommerskollegium, med stöd af kongl. brefvet den 20 maj 1892, faststält
ett schema för dem.

Angående uppgörande af förslag till samt fastställande och kungörande
af taxorna, äro nu gällande föreskrifter att söka i kong! brefven den 9
maj 1827, 15 januari 1864 och 20 maj 1892.

N. Hamnafgiftsuppbörden. Härför anstälda tjensteman äro tillsatta
än af magistraten, än af hamnstyrelse eller drätselkammare, under olika
antagningsvilkor. Medan tullväsendet i allmänhet sedt är overksamt beträffande
hamnafgiftsuppbörden, har detsamma i motsats härtill författningsenlig
skyldighet att lemna biträde vid uppbörden utaf den jemförelsevis
långt ovigtigare, till sjömanshusen ingående tonafgiften (kongl.
kungörelsen den 8 maj 1886). En dylik, i författning tillförsäkrad medverkan
vid hamnafgifternas upptagande (qvarhållande genom tullväsendet,
för så vidt ske kan, af det afgiftspligtiga föremålet, till dess afgiften blifvit
gulden) bör med allt fog kunna begäras, då dessa afgifter af staten fastställas,
samt uteslutande skola användas till offentligt ändamål och tullfunktionärerna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

icke i nämnvärd mån besväras genom en sådan förpligtelse, som för öfrigt,
så länge uppbördsreglementena af Kongl. Maj:t faststäldes i sammanhang
med taxorna, varit dem ålagd. Väl innehålla många, kanske de flesta no.
gällande reglementen sådana bestämmelser, som att fartyg ej må af tullkammaren
utklareras, eller tillstånd till varors disponerande ej meddelas, förr
än hamnafgiften visats vara betald, att hamnuppbördsman ej må betagas
tillgång till tulljournalerna och dylikt, men dessa stadganden, som hafva sitt
ursprung i ofvan antydda äldre föreskrifter, äro, såsom nu utfärdade af
Konungens befallningshafvande, till hvilka tullverkets tjensteman ej stå i
subordination sförhållande, i sjelfva verket utan bindande kraft.

Med afseende å föreskrifter angående angifning af fartyg och varor, rätt
att kontrollera angifvarnes rigtighet genom undersökning af varorna medelst
mätning och vågning och mera dylikt, äro uppbördsreglementena emot hvarandra
i hög grad stridande, och om deri gifna ansvarsbestämmelser gäller
detsamma, som ofvan yttrats beträffande förseelser emot hamn- (polis-) ordningarna,
att alldeles samma förseelse ofta på den ena platsen medför flerdubbelt
svårare straffpåföljd än på den andra.

Till de ofvan anförda skäl, som i hamnförvaltningarnas och trafikanternas
intresse tala för utfärdande af en allmän hamnstadga, bör läggas, att
med tillkomsten af eu sådan det tyngande arbete, som kongl. civildepartementet,
kongl. kommerskollegium och länsstyrelserna nu få vidkännas i och
för hamn väsendet, i mycket afsevärd grad komme att underlättas. I eu
ständigt fortlöpande kretsgång, med femårig mellantid för hvarje hamn, skola
nya utgiftstaxor uppgöras och pröfvas. Genom dertill egnade bestämmelser
i hamnstadgan rörande tariffernas uppställning, giltighetstid m. m. torde detta
vidlyftiga och tidsödande arbete kunna i hög grad inskränkas. Genom införande
af bestämmelser rörande lokalförvaltningen, hamn polisen och hamnafgiftsuppbörden
skulle länsstyrelserna, som hafva att pröfva och fastställa
förslag i dessa afseenden, se detta sitt arbete till det väsentligaste bortfalla,
då framdeles endast sådana, väl i allmänhet mindre vigtiga, tilläggsföreskrifter
komme att ifrågasättas, som bero på eller betingas af ovanligare förhållanden
inom något särskilt hamnområde.

Om omfattningen af det arbete, som sålunda skulle för kongl. civildepartementet
och embetsverken besparas, kan man göra sig en föreställning vid
öfvervägande deraf, att, enligt sist utkomna officiella statistiken öfver inrikes
handel och sjöfart (för år 1894), antalet hamnar, i hvilka hamnafgifter uppbäras,
utgör: stadshamnar 71, köpingshamnar 8 och landthamnar 152,tillhopa 231.»

Bill. till. Riksd. Prat. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Häft. (N:o 12.)

1Ö Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

Innan utskottet öfvergår till vidare behandling af föreliggande motion,
torde det icke vara olämpligt, att utskottet, med vitsordande att motionärens
uppgift rörande den nuvarande svenska hamnlagstiftningen, såvidt utskottet
kunnat finna, äro rigtiga, lemnar en kortfattad redogörelse öfver samma
lagstiftning i våra grannländer Norge och Danmark.

I Norge äro hamnförhållandena ordnade genom den af motionären antydda
»Lov om Havne og Bingevsesenet» af den 10 juli 1894, omfattande 4 kapitel
samt in alles 68 §§.

Denna lags första kapitel med rubrik »Angaaende Kjobstiedernes og
Ladestaedernes Havne» innehåller bestämmelser om hamnarnes områden, dessas
kartläggning och forum, hamnstyrelsernas sammansättning, arbetssätt och
åligganden, sättet för upptagande af lån, ärenden som kräfva regeringens
godkännande, hamnfogdar och deras åligganden, räbenskapsväsendet, hamnafgifter,
barlast, skyldighet för skeppare att följa hamnfogdes föreskrifter och
de för hvarje särskild hamn gällande reglementen samt för vissa fall anlita
hamnlots; åtskilliga allmänna ordningsföreskrifter; stadganden angående
tilläggsafgifter jemväl för isbrytning samt om sättet för hamnuppbörden;
bötesbestämmelser m. m.

Det andra kapitlet med rubrik »Om Udhavne og andre Farvand», som
ikke henhorer under Kjobstsederne eller Ladestsederne», angifver de olika
sätten för dylika hamnars och farleders skötsel, under hvilka förutsättningar
afgifter der kunna uppbäras, hvilka af de i första kapitlet förekommande
bestämmelser der äro tillämpliga m. m.

Tredje kapitlet, som handlar »Om Binge og andre Fortoiningsindretninger
samt Hanker» har -föga sammanhang med nu föreliggande fråga,
hvaremot i fjerde kapitlet under rubrik »Forskjellige Bestemmelser» förekomma
åtskilliga afsevärda föreskrifter, såsom bland annat om expropriation,
om förbud för främmande och obehöriga att upptaga kartor öfver eller verkställa
lödningar i rikets hamnar, fjordar och inlopp samt om garantier för
hamnafgifters utbekommande.

I Danmark åter äro särskilda reglementen gällande för de olika hamnarne,
och det enda för dem alla gemensamma stadgande, som förefinnes,
torde vara § 16 i »Lov om Kjobstadscommunernes styrelse m. v. den 26
maj 1868», hvilket lagrum hufvudsakligen innehåller, att hamns inkomster
och utgifter icke få sammanblandas med köpstads allmänna kassa, att hamnmedel
endast få för hamnändamål användas, samt att inrikesministern har
högsta tillsyn öfver hamnarne, hvarmed följer rättighet att efter verkstäld
granskning af deras budgetsförslag, hvilka årligen skola till honom aflemnas,

Andra Kammarens Tillfälliga Utslolls (N:o 4) Utlåta?ide N:o 12. 11

stadfästa eller förändra desamma, bestämma, om lån för hamns räkning får
upptagas, eller någon dess fastighet får försäljas, låta granska hamnräkenskaperna
äfvensom efter Byrådets hörande fastställa reglementen för hamnförvaltningarna
jemte taxor, angående hvilkas tillämpning han jemväl för
vissa fall eger meddela undantagsbestämmelser.

Efter denna redogörelse vill utskottet, så vidt i dess förmåga står, söka
utreda, huruvida en lagstiftning i det af motionären angifna syfte kan vara
önskvärd; och kommer utskottet dervid att skärskåda frågan med hänsyn
särskildt till statens, till hamnegarnes samt till trafikanternas intressen.

Hvad då först angår statsintresset, så må till en början erinras derom,
att redan tillförne på åtskilliga andra med detta jemförliga lagstiftningsområden
gemensamma ordningsföreskrifter blifvit meddelade, såsom ordningsstadgan
för rikets städer af den 24 mars 1868, byggnadsstadgan för rikets
städer och brandstadgan för rikets städer, båda af den 8 maj 1874, samt
helsovårdsstadgan för riket af den 25 september sistnämnda år; och torde
såsom i viss mån belysande äfven i nu föreliggande fråga ur ingresserna
till dessa stadgar här böra återgifvas:

att motiven för ordningsstadgans utfärdande varit, att de stadganden,
hvilka i lag och särskilda af Kongl. Maj:t utfärdade författningar blifvit
till vidmagthållande af allmän ordning meddelade, funnits, synnerligast i
städerna, påkalla ytterligare föreskrifter i detta hänseende, men de af sådan
anledning i stort antal utkomna kungörelser och påbud, dem öfverståthållareembetet,
Konungens befallningshafvande samt magistraten och andra stadsmyndigheter
tid efter annan för särskilda städer utfärdat, i flera fall saknat
öfverensstämmelse sig emellan och utgått från stridiga uppfattningar af hvad
som i ämnet rätteligen bort stadgas, hvarigenom ock osäkerhet uppkommit
om hvad som i ena eller andra staden kunde för allmänheten vara att
iakttaga, att sålunda en lagstiftning, hvarigenom enhet och reda härutinnan
kunde åstadkommas, varit af nöden, och detta mål synts bäst främjas derigenom,
att för rikets samtliga städer i en allmän författning meddelades de
ordningsstadganden, som för dem alla kunde vara gemensamma, medan det i
öfrigt lemnades Öppet att för hvarje stad särskildt, under nödig kontroll,

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

tillvägabringa de ytterligare föreskrifter, som kunde erfordras, samt att derjemte
de för städerna behöfliga föreskrifter befunnits till stor del vara af
nöden äfven för andra platser med större, sammanträngd befolkning;

att byggnadsstadgan tillkommit af den anledning, att Rikets Ständer
lios Kongl. Maj:t anhållit, att allmänna bestämmelser måtte utfärdas angående
bebyggande af städer, köpingar samt sådana platser af landet, der,
till följd af jernvägsanläggningar, granskapet till andra större kommunikationsleder
eller af andra orsaker, städer eller köpingar syntes komma att
uppstå, hvarvid Rikets Ständer anfört, att, ehuru behofvet för de flesta städer
redan framkallat särskilda byggnadsordningar, många af dessa dock antagits
vara föråldrade, då väckelse till deras förändrande saknats, och då åsigterna
om det förmånligaste, helsosammaste och tryggaste byggnadssätt för städer
förändrats; att, fastän olikhet i läge, i näringsfång och i tillgång på byggnadsämnen
medförde för eu plats behof af vissa föreskrifter, som ej vore
nödiga och lämpliga för en annan, dock funnes vissa gemensamma regler,
som gälde för alla redan anlagda städer och köpingar äfvensom vid anläggning
af nya, samt att eu byggnadsordning, innehållande dylika allmänna
och öfver allt tillämpliga bestämmelser i afseende på byggnadssätt och tomtreglering,
hvarigenom prydlighet, renlighet, luftvexling och säkerhet kunde
vinnas, förmenats otvifvelaktigt komma att i flera afseenden verka välgörande
;

att brandstadgan beslutats med hänsyn till behofvet af allmänna bestämmelser
i fråga om brand väsendets ordnande uti rikets städer och dermed
jemförliga platser.

samt att helsovårdsstadgan likaledes utfärdats med hänsyn till behofvet
af allmänna stadganden för åstadkommande af en förbättrad helsovård så i
städerna som på landet.

Motiveringen till samtliga dessa stadgar hvilar sålunda på den ovedersägligen
rigtiga uppfattning, att en förenklad och i möjligaste måtto likformig
lagstiftning ur det allmännas synpunkt är eftersträfvansvärd; och under
mångårig tillämpning hafva stadgarna också visat sig ganska väl fylla sina
ändamål.

Då härtill kommer, att hamnar uppenbarligen äro af stor betydelse för
ett land, hvadan jemväl lagstiftningen rörande desamma torde böra betraktas
såsom en statsangelägenhet, samt att man i Norge, der sjöfartsnäringen är
så betydande, redan länge haft en gemensam lag för alla hamnar, så hem tar
utskottet af allt detta ganska goda stöd för det antagande, att äfven hos
oss en väl afsedd hamnstadga borde komma att främja statens intressen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12. 18

Beträffande härefter frågan, huruvida en generel hamnlagstiftning kan
finnas önskvärd jemväl för respektive hamnegare — dessa må nu vara
kommuner, enskilda eller bolag — så är denna fråga uppenbarligen svårare
att nöjaktigt besvara.

Vid ett ftygtigt skärskådande af frågan känner man sig onekligen frestad
att å densamma lemna ett nekande svar. Man är nemligen i regeln
ganska ogynsamt stämd mot hvarje offentligt intrång på den enskilda bestämmanderätten,
man kan ej förbise den stora utveckling af vårt hamnväsende,
som hittills på enskildt initiativ egt rum, man hyser berättigade
tvifvelsmål, huruvida en motsvarande utveckling skulle kunnat ifrågakomma,
derest hamnarnes skötsel varit en statsangelägenhet, och man gör sig
slutligen den frågan, huruvida det kan vara möjligt, att regler, som passa
in på flertalet af våra stadshamnar, kunna tillfredsställa rörelsens kraf i
storstädernas hamnar eller vara lämpliga för de små förhållandena vid de
många mindre betydande lastageplatserna.

Utskottet har ock till fullo uppskattat vigten af samtliga dessa betänkligheter
samt hyser den bestämda uppfattning, att hvarje lagstiftning, som
komme att lägga ett obehörigt band på den enskilda företagsamheten eller
genom ett för vidt gående reglementerande ensidigt åsyftade största möjliga
likformighet i hamnväsendets ordnande, skulle komma att verka i högsta
grad ofördelaktigt ej allenast för hamnegarne, utan äfven för sjöfartsnäringen
och sålunda äfven för landet i dess helhet.

Om sålunda en gemensam hamnlagstiftning skall komma till stånd,
måste man, efter utskottets förmenande, på densamma ställa de oeftergifliga
fordringar, att den inom rymliga gränser lemnar de särskilda hamnegarne
full handlingsfrihet och så afpassas, att de lokala förhållandena inom hvarje
hamn utan hinder af de gemensamma bestämmelserna kunna fullt nöjaktigt
tillgodoses genom speciella föreskrifter, samt att den derjemte långt ifrån att
hämma i stället främjar hamnväsendets sunda utveckling.

Mången torde då göra sig den frågan, huruvida det kan vara möjligt
att tänka sig en gammal lagstiftning af den beskaffenhet, utskottet här ofvan
angifvit; och bär utskottet sökt bilda sig en uppfattning i detta hänseende
genom anställande af eu jemförelse mellan å ena sidan den norska samt å
andra sidan den danska och svenska lagstiftningen i förevarande ämne.

Denna jemförelse lemnar, i stort sedd, följande resultat:

I Norge — der man, såsom ofvan är antvdt, har uti en efter nuvarande
förhållanden lämpad, ganska omfattande hamnlag sammanfört alla
för hamnarne gemensamt gällande bestämmelser och der man synes hafva

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

åsyftat att åvägabringa likformighet i lokalförvaltningarne uti alla de afseende^
hvari öfverensstämmelse ansetts böra och kunna beredas — tillförsäkrar
hamnlagen de lokala myndigheterna rätt att bestämma om utförande
af alla hamnarbeten, hvilka icke medföra förändring af strömförhållanden,
hinder för samfärdseln eller olägenheter för försvaret, att utfärda
ordningsregler och instruktioner samt att öfvervaka hamnarnes ekonomi, dock
med iakttagande, att vissa ordningsregler samt beslut angående hamnafgifter
skola af Konungen stadfästas för att blifva gällande. Der har man vidare
sökt att i hamnlagen tillgodose lokalförhållandena inom de olika hamnarne,
derigenom att man i ett särskildt kapitel lagstiftat om städernas och lastageplatsernas
hamnar och i ett annat kapitel lagstiftat om uthamnarue, samt
att derjemte en hel del föreskrifter i båda dessa kapitel affattats sålunda,
att de under förbehåll i vissa fall af konungens stadfästelse, lemna lokalmyndigheterna
större eller mindre beslutandefrihet, såsom i frågor rörande
bestämmande af antalet ledamöter i hamnstyrelse, sättet för hamn uppbörden,
hamnfogdes åligganden och grunderna för hans aflöning samt sätten för
tillsyn i uthamnarne in. m.

I Danmark och Sverige deremot äro de gemensamma bestämmelserna
rörande hamnarne visserligen mycket knapphändiga, men dock så affattade,
att genom desamma lokal myndigheternas beslutanderätt väsentligen blifvit
kringskuren, i det att uti förstnämda landet inrikesministern blifvit tillagd,
snart sagdt, diktatorisk myndighet rörande hamnväsendet, under det här i landet
dels hvarje förslag, som kan leda till förändring af hamn, kräfver lotsstyrelsens
bifall, och dels lokalmyndigheternas förslag till hamnordningar skola
i dess helhet pröfvas af länsstyrelserna, som hafva att antingen oförändrade
fastställa eller ock ogilla förslagen.

Häraf torde otvifvelaktigt framgå, att eu gemensam hamnlagstiftning
ej med nödvändighet föranledes till intrång i lokalmyndigheternas beslutanderätt,
utan att densamma i stället vid sidan af sitt syfte att bringa ordning
och reda i rikets hamnväsende kan komma att utgöra ett skydd för de enskilda
mot sådant tryck från statsmyndigheternas sida, som i stöd af vår
nuvarande lagstiftning kunnat ifrågakomma, derest icke, såsom erkänna^
måste, de stränga lagbestämmelserna blifvit med en synnerlig moderation
tillämpade.

Då härtill vidare kommer, att man icke i hamnordningar, faststäldaaf
länsstyrelserna, men väl i en gemensam af statsmagterna beslutad hamnstadga
kan få införda sådana för hamnarne nyttiga föreskrifter som de,
hvilka i norska hamnlagen förekomma derom, att fråga rörande öfverträdelse

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

af städernas hamnordningar höra under rådstufvurätternas jurisdiktion, att
hamnbetjenter i sina åligganden likställas med polisbetjenter, att tullmyndigheterna
på begäran skola lemna sin medverkan till hamnafgifternas uttagande
m. m., så vill det synas utskottet, som om äfven för hamnegarne
en gemensam lagstiftning skulle kunna medföra öfvervägande fördelar.

Ser man slutligen frågan från trafikanternas synpunkt, så lärer önskvärdheten
af förmedlade föreskrifter ligga i öppen dag; och torde det i sådant
hänseende nästan vara öfverflödigt att, utöfver hvad motionen innehåller,
erinra om det olämpliga deri, att den, som första gången besöker en
hamn, i regel sväfvar i fullkomlig okunnighet om de derstädes gällande
stadganden, att den, som med sitt förande fartyg har att anlöpa en mängd
hamnar, måste studera en hel litteratur af hamnreglementen, samt att hvad
som i ena hamnen är tillåtet uti andra hamnar är belagdt med böter, än
obetydliga, än ganska höga.

Om än utredningen i ämnet sålunda gifver vid handen, att eu allmän
svensk hamnstadga ur flera synpunkter synes vara eftersträfvansvärd, lärer
emellertid med hänsyn till frågans omfattande och grannlaga beskaffenhet
ett lagstiftande i ämnet böra föregås af en utaf Kong], Maj:t anordnad och
på större sakkunskap grundad utredning samt ej komma till stånd utan
Riksdagens medverkan; och får utskottet i följd deraf hemställa, att Andra
Kammaren för sin del måtte i anledning af förevarande motion besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.Maj:t anhåller
om utredning, huruvida och i så fall i hvilken omfattning
eu för rikets hamnar gemensam lagstiftning bör
åvägabringas samt om framläggande för Riksdagen af
det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 19 mars 189G.

På utskottets vägnar:

T. Z ETTERSTRAND.