Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2. ■

Utlåtande 1895:Tfu42 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2. ■

N o 2.

*

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1895, kl. 12 midd.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om utsträckning af rätten
till begagnande af tjenstefrimärken.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
n:o 54, har herr A. P. Gustafsson föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om förordnings utfärdande, att så väl fattigvårdsstyrelsernas
som kommunalnämndernas och kommunalstämmornas
ordförande på landet äfvensom med dem likstälda förtroendemän i så väl
stad som på landet finge komma i åtnjutande af den förmån, som rättigheten
att begagna tjenstefrimärken vid postförsändelser medför.

dill stöd för sitt förslag har motionären anfört, att enligt nu gällande
kommunalförfattning äfvensom efter densamma utkomna kongl. förordningar
hafva ofvannämnda förtroendemän fått sig skyldigheter ålagda, hvarigenom
de på visst sätt blifvit statens tjenstemän, i det att de skola uppsätta
och vederbörande tillställa åtskilliga handlingar, såsom uppgifter till
statistiska centralbyrån, Konungens befallningshafvande och provinsialläkare,
mottaga och efter publicerandet återsända bevillningsberedningarnes skatteförslag,
mantals- och taxeringslängderna m. m. och i öfrigt afgifva de meddelanden,
som af vederbörande tjenstemän affordras.

Att nyssnämnda förtroendemän, hvilka motionären anser vara i viss
mån statens tjenstemän, skola för postförsändelsers befordran i och för det
dem lemnade uppdraget erlägga porto, finner motionären icke vara förenligt
med likställighetens grundsatser, då sådan rättighet tilldelats personer
med mindre skyldigheter, som direkt angå statens myndigheter, än nu ifrågavarande
personer hafva, hvarjemte han uttalar den mening, att, sedan
fribrefsrätten upphörde genom kongl. förordningen af 5 december 1873,
förhållandena så ändrats, att en förändring nu kan anses berättigad.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. (N:o 2).

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

Motioner af likartadt innehåll hafva förekommit vid tvenne föregående
tillfällen. Vid 18S4 års riksdag hemstälde herr Carl Persson, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära, att den fribrefsrätt genom
användande af tjenstefrimärke i och för tjenst eller uppdrag, som tillkomme
statens embets- och tjenstemän, äfven måtte tillerkännas kommunalstämmornas
och kommunalnämndernas ordförande. Utskottet, till hvilket frågan
hänvisades, afstjrkte motionen af det skäl, att det icke kunde dela
motionärens åsigt, det rättvisa och billighet nödvändigt fordrade, ålit kommunens
förtroendemän i detta hänseende skulle likställas med statens egna
tjenstemän, och emedan utskottet fann det nuvarande förfaringssättet, hvarigenom
hvarje kommun sjelf vidkännes kostnaderna för sina förtroendemäns
brefvexling i kommunens ärenden, vara med rättvisa och billighet mera öfverensstämmande
än den af motionären åsyftade utbetalningen af allmänna
medel. Kammaren godkände utan votering utskottets hemställan.

Vid 1890 års riksdag väckte herr Jöns Bengtsson i Gullåkra förslag i
enahanda syfte som det nyssnämnda och anförde såsom stöd för sin motion
de ökade göromål, som på senare åren blifvit de kommunala förtroendemännen
pålagda i form af statistiska uppgifter och utredningar af mångahanda
slag, hvilka ådraga dem ett vidlyftigt och tidsödande arbete, som
kan störande ingripa i deras öfriga sysselsättningar.

I det utlåtande, som med anledning af motionen afgafs af Andra Kammarens
tillfälliga utskott n:o 3, ville utskottet icke bestrida, att de kommunala
myndigheternas åligganden ej obetydligt ökats och stundom kunna
vara betungande, men kunde ej finna, att någon lindring häruti skulle vinnas
derigenom, att rätt till begagnande af tjenste frimärk en tillerkändes kommunernas
förtroendemän. Kongl. förordningen af 21 mars 1862 ålägger
dessutom i § 51 kommunalstämman att anslå godtgörelse äfven för postporto
åt ordföranden i kommunalnämnden, hvilken i de allra flesta fall
tillika är ordförande i fattigvårdsstyrelsen och helsovårdsnämnden och såsom
sådan har den största skriftvexlingen för kommunen. Det vore således
kommunerna sjelfva, som nu bekostade postportot och som, i händelse motionen
hifölles, skulle fritagas från denna utgift, hvilken i allmänhet uppginge
endast till ett högst obetydligt belopp och således icke betydde mycket
för hvarje särskild kommun, hvaremot dess borttagande naturligtvis
måste medföra en minskning i statsverkets inkomster.

Utskottet, som ej fann det vara obilligt, att kommunerna sjelfva vid--kännas den kostnad för postporto, som af skriftvexling i deras ärenden föranledes,
i synnerhet då denna kostnad i allmänhet ej kan anses vara be -

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

tungande, och som derjemte ansåg att, den afsedda fördelen med all säkerhet
i många kommuner ej ens skulle motsvara det besvär, som derigenom
skulle vederbörande förtroendemän ådragas, afstyrkte derför motionen. Kammaren
biföll utan votering utskottets hemställan.

Till den utredning, som vid nu nämnda tillfällen kommit frågan till
del, anser sig utskottet ej behöfva mycket tillägga. Utskottet finner det
vara uppenbart, att det, som af motionären ansetts såsom en önskvärd förmån
för kommunens förtroendemän, i verkligheten skulle blifva dem till ej
ringa besvär. Ett enkelt öfverslag af det antal gånger, då tjenstefrimärken
af dem skulle få begagnas, visar, att postportot i de flesta faM icke torde
uppgå till mera än 3 å 4 kronor om året. Att underkasta sig allt det
besvär, som förandet af motbok med postanstalt, räkningars insändande för
granskning m. m. har med sig, för att hvarje qvartal få från landtränteriet
eller kronofogden reqvirera ett belopp, oftast ej öfverstigande 1 krona, torde
af de flesta komma att betraktas som en tvifvelaktig förmån. Dertill kommer
att, åtminstone i de fall, då uppgifterna skola insändas till länsmannen,
man eger rättighet att lemna dem till fjerdingsmannen och således få dem
befordrade utan särskild kostnad.

Att kommunernas förtroendemän skulle, såsom motionären anser, hafva
blifvit i viss mån statens tjenstemän derför, att de äro ålagda att lemna
vissa statistiska uppgifter, är en åsigt, som utskottet icke kan dela och åt
hvilken det derför icke heller kan tillmäta någon betydelse.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1895.

På utskottets vägnar:

W. SKYTTE.

Reservation

af herr A. P. Gustafsson.