Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1895:Tfu411 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

X: o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1895, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 6 § 4
mom. i stadgan om fjerdingsmän den 1 juni 1850.

För underlåtenhet att i rätt tid betala kronoutskylder erlades före år
1841 stämmoböter till ett fixt belopp 16 skilling banko, hvaraf hälften
tillföll uppbördsmannen och andra hälften församlingens fattige.

Genom kongl. kungörelsen den 15 juli 1841 bestämdes, att stämmoböterna
skulle utgå i visst förhållande till debetsummans storlek med
minst 4 skilling, högst 3 riksdaler, och skulle af stämmoböterna 1/t tillfalla
uppbördsmannen samt i/3 socknens fattige.

Enligt kongl. stadgan angående fjerdingsmän den 1 juni 1850 § 6
mom. 4 blef fjerdingsman ålagdt hvar för sitt distrikt att, när han derom
anlitades, »biträda kronans uppbördsman vid indrifning af oliqviderade
uppbördsmedel, mot rättighet att för sålunda indrifna medel åtnjuta hälften
af uppbördsmannens andel i stadgade stämmoböter».

Uti 70 § af kongl. förordningen om kommunalstyrelse å landet
efter dess genom kongl. kungörelsen den 29 juni 1866 förändrade lydelse
har kronofogde fått sig ålagdt att i vederbörlig ordning indrifva
och till kommunalnämnden redovisa resterande kommunalutskylder, hvarvid
kronofogde berättigats att »såsom uppbördsprovision jemväl uttaga hos
den restskyldige tre procent af det resterande beloppet».

Bill. till Riksd. Prot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Häft. (N:o 11.) 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

Kongl. kungörelsen den 19 maj 1876 har åt § 6 mom. 4 i Kongl.
stadgan angående fjerdingsman gifvit följande förändrade lydelse: »Det
aligger fjerdingsman, nar han derom anlitas, att biträda kronans uppbördsman
vid indrifning af oliqviderade kronouppbördsmedel eller kommunalutskylder,
mot rättighet att för sålunda indrifna medel åtnjuta hälften
af uppbördsmannens andel i stadgade stämmoböter eller af den honom
medgifna uppbördsprovision.»

Slutligen har med upphäfvande, utom beträffande Stockholm, af förut
gällande bestämmelser om beräkningen och fördelningen af stämmoböter
samt deras utgörande och kontrollen dervid genom kongl. kungörelsen
den 20 maj 1887 angående stämmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift
blifvit förordnadt, att skattskyldig, hvilken underläte att inbetala
sina kronoutskylder i föreskrifven tid och ordning, skulle till den person,
som verkstälde indrifningen, utgifva ersättning derför, beräknad efter 3
öre för hvarje full krona af debetsedelns slutsumma, dock ej mindre än
tio öre eller mera än fem kronor.

Nu har herr C. F. Wallbom uti den af honom väckta och till utskottet
hänvisade motionen n:o 19 framhållit såsom en oegentlighet att
enligt ofvan åberopade kongl. kungörelser af den 19 maj 1876 och den
20 maj 1887 olika ersättningar tillkomme indrifvare af kronorestantier
och indrifvare af kommunalutskylder, i det att den förre egde tillgodogöra
sig hela indrifningsafgiften, under det att den senare endast egde
åtnjuta hälften af uppbördsprovisionen; och har motionären vidare anfört,
att ofvanberörda oegentlighet egentligen torde bero på ett förbiseende af
lagstiftaren, hvilket så mycket snarare finge antagas, som fjerdingsmannastadgans
bestämmelser beträffande stämmoböter faktiskt upphäfts genom
senare lagstadganden, ehuru båda lagrummen fortfarande stode vid sidan
af hvarandra; att någon skilnad i sättet för uttagande af kronorestantier
och kommunalutskylder ej heller förefinnes, hvadan anledning saknades
att stadga mindre ersättning för uttagandet af kommunalutskylder;
att enligt hvad ett utaf motionären åberopadt, af Kongl. Maj:t den 30
augusti 1889 meddeladt utslag skulle gifva vid handen, lagskipningen
äfven sökt göra den grundsats gällande, att den, som verkstält indrifning
af kommunalutskylder, äfven skulle vara berättigad till hela uppbörds -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 3

provisionel!; att det syntes med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att den person, som verkstälde indrifningen, jemväl erhölle den lilla ersättning,
som derför vore medgifven, i all synnerhet som denna person
vanligen vore fjerdingsman, hvars löneinkomster vore af mycket begränsad
art, ehuru hans tjenst ofta vore ganska betungande; samt att dessutom
öfverensstämmelse i möjligaste måtto borde åstadkommas i lagens
stadganden.

På dessa skäl har motionären hemstält, att Riksdagen måtte besluta,
att ^6 § 4 mom. i stadgan angående fjerdingsman af den 1 juni 1850
erhåller följande förändrade lydelse.

§ 6.

»Fjerdingsmännen, hvar för sitt distrikt, åligger:

4:o) att, när fjerdingsman derom anlitas, biträda kronans uppbördsman
vid indrifning af oliqviderade kronouppbördsmedel eller kommunalutskylder,
mot rättighet att för sådana indrifna medel åtnjuta derför stadgad
indrifningsafgift eller den uppbördsman!^ medgifna uppbördsprovision.»

Vid behandling åt förevarande motion har inom utskottet blifvit
upplyst, att den af motionären påpekade brist på öfverensstämmelse emellan
fjerdingsmannastadgan å ena samt 1887 års kungörelse å den andra
sidan gifvit anledning till olika tolkning af sistnämnda kungörelse, i det
att på vissa håll kronofjerdingsinän med afseende å de af dem indrifna
kronoutskylder tillerkändes hela indrifningsafgiften, under det att deremot
inom en mängd fögderier den indrifningsafgift, som utginge för de
af fjerdingsman indrifna kronoutskylder, fördelades emellan dem och deras
förmän; och har till stöd för sistnämnda lagtolkning åberopats, att uttrycket
»den person som verkställer indrifningen» borde fattas kollektivt, samt
att det skulle vara en orimlighet, om vederbörande kronofogdar och möjligen
äfven länsmän skulle sakna all godtgörelse för deras besvär med
indrifningen och redovisningen samt för det ansvar, de hade för fjerdingsmännens
uppbörd.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

Då frågan om huru 1887 års kungörelse i ofvan antydda hänseende
rätteligen borde tolkas synts utskottet kunna i viss mån inverka på beslutet
i nu föreliggande fråga, har utskottet ansett sig böra utforska hvilkendera
tolkningen vore den rätta; och har utskottet dervid inhemta^
att i underdånigt betänkande och förslag angående dels allmän
tjenste- och lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet
för landet, hvithet betänkande och förslag afgifvits den 13
oktober 1875 af särskilde komiterade, hafva komiterade i 14 § af förslag
till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de allmänna
utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna skola erläggas, föreslagit
ett så lydande stadgande:

»Underlåter skattskyldig att sina utskylder i föreskrifven tid och
ordning inbetala, skall han till den person, som verkställer indrifningen,
utgifva ersättning derför, beräknad efter tre öre för hvarje full krona af
debetsedelns slutsumma, dock med minst tio öre»;

att i motiveringen rörande ifrågavarande föreslagna stadgande bland
annat anförts följande: »Ofvannämnda, af komiterade föreslagna ersättning
skulle, under benämning indrifningsafgift, odelad tillfalla den, som verkställer
indrifningen, och hvilken derigenom, att ersättningen utginge med
belopp, som stundom under-, stundom öfverstege hans verkliga kostnader,
skulle efter medelberäkning blifva skäligen godtgjord för indrifningsbesväret»; att

vid 1882 års riksdag herr Aug. Bokström väckte i Andra Kammaren
en motion (n:o 93), hvari yrkades, att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att förbemälde komiterades förslag
om stämmoböternas utbytande mot en lämplig indrifningsafgift måtte
i allt väsentligt af Kongl. Maj:t godkännas;

att nyssnämnde motionär i motiveringen till sin motion bland annat
anfört följande: »Den sportelinkomst, som uppbördsinannen för närvarande
åtnjöte, oberoende af den omständigheten, huruvida han sjelf ombesörjde
resternas indrifning eller lemnade detta åt underordnade, vore ock en af

dem, som borde upphöra, och om indrifningsafgiften blefve tillförsäkrad

den, som omedelbart hos den restskyldige uttoge restbeloppet, så skulle
denna indrifningsafgift blifva eu synnerligen välbehöflig inkomst för fjerdingsmannen,
hvars bestyr med restindrifning blifvit tillökadt och mera
ansvarsfullt, sedan han numera erhållit laglig befogenhet att för utskylders
uttagande förrätta utmätning å lös egendom, hvarvid det emellertid
ålåge fjerdingsmannen att medhafva ett vittne, hvars besvär ingen annan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 5

än han vore lagligen förbunden att ersätta. Vid flera tillfällen tillförene
hade regering och Riksdag erkänt billigheten och lämpligheten deraf, att
fjerdingsmannen, som inom kommunen hade att utan särskild ersättning
fullgöra åtskilliga bestyr jemväl i statsförvaltningens ärenden, bereddes
någon ersättning för bestyret med indrifvande af statens skatterester.
Genom gällande stadga af den 1 juni 1850 vore fjerdingsmannen ock,
då han om restindrifning anlitades, uttryckligen tillförsäkrad hälften af
uppbördsmannens andel i stämmoböterna, ehuru detta stadgande numera
näppeligen kunde anses fylla sin bestämmelse. Ålåge det nemligen fjerdingsmannen
att bekosta besvär och tidspillan för ett vittne, som vid
restindrifningen vore honom följaktigt, så gälde det, om fjerdingsmannen
kunde få ens något öfver för sitt besvär, men om det vore för statsförvaltningen
af någon vigt, att de uppdrag, som vore åt fjerdingsmannen
anförtrodda, ordentligt och pligttroget utfördes, så borde hans billiga anspråk
på att derför verkligen komma i åtnjutande af någon ersättning
icke lemnas opåaktade»;

att herr P. Pehrsson i Törneryd uti en af honom vid 1884 års riksdag
väckt motion, n:o71, angående stämmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift
bland annat föreslagit, att denna indrifningsafgift måtte
oafkortad anvisas till den, som hos den skattskyldige verkstälde indrifningen; att

till stöd för denna herr Pehrssons motion bland annat anförts,
att den andel i stämmoböterna, som fjerdingsmannen erhölle, vore så obetydlig,
att densamma icke kunde motsvara ens de allra blygsammaste
anspråk på en skälig ersättning för hans besvär och kostnader för indrifningen
af statens skatterester, synnerligen om fjerdingsmannen af denna
sin ofta nog icke ens till en hel krona sammanlagdt uppgående sportelinkomst
skulle ersätta det vittne, som vid restindrifningen borde vara
honom följaktigt, hvaraf följden naturligen vore, att kommunerna, der
hemmansegarne icke sjelfva turvis fullgjorde fjerdingsmansbestyret, finge
hålla fjerdingsmannen skadeslös genom förhöjning af hans lön; samt att
det vore oegentligt att uppbördsmannen erhölle andel i stämmoböterna
äfven i det fall, att han lemnade den egentliga restindrifningen till sina
underordnade;

att 1884 års sammansatta stats- och bevillningsutskott i sitt med
anledning af herr Pehrssons motion afgifna utlåtande bland annat framhållit,
hurusom de mest talande skälen för stämmoböternas afskaffande
vore att hemta från sättet, hvarpå stämmoböterna redovisades och för -

6 ■ Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

delades samt att det visserligen kunde erinras, att genom stämmoböternas
borttagande en rubbning skulle ske i grunderna för den af 1878 års
Riksdag beslutade löneregleringen för vissa tjensteman och betjente vid
landsstaten, men att, i betraktande af den lättnad i göromål, som den
åsyftade förändringen skulle medföra, utskottet ansåge, att denna erinran
borde förfalla, helst uppbördsman fortfarande skulle kunna genom att
sjelf företaga indrifning af restbelopp bereda sig ersättning för dermed
förenadt besvär;

att sagda utskotts motivering bland annat innehölle följande: »Hvad
derefter angår de nu gällande bestämmelserna rörande stämmoböternas
fördelning, så synas de brister, som af motionärerna såväl vid 1882 som
innevarande års riksdagar blifvit påpekade, böra föranleda dessa böters
afskaffande och utbytande mot indrifningsafgift, tillfallande den, som
verkställer indrifningen. Enligt hvad det uppgifvits, besörjes denna i allmänhet,
hvad landet beträffar, af den på kommunernas bekostnad aflönade
fjerdingsmannen. Med afseende derpå, att de utskylder, hvarom nu är
fråga, skola gäldas till staten, kan det icke vara en obillig fordran, att
den, som verkställer berörda indrifning, derför erhåller ersättning i främsta
rummet för de med indrifningen förenade kostnaderna samt derjemte äfven
någon godtgörelse för besväret. Huru dermed för närvarande är stäldt,
framgår af hvad ofvan blifvit meddeladt. Deraf och af uppgifter, som
utskottet under hand erhållit, visar sig, att kommunerna mångenstädes
måste genom höjd aflöning hålla fjerdingsmannen skadeslös för den tidsuppoffring
samt det besvär och de kostnader, som förorsakas honom genom
skyldigheten att indrifva statens skatterester. I vidsträckta län, sådana
som de flesta norrländska och åtskilliga andra, der i allmänhet jemväl
fögderierna och socknarna äro stora, måste indrifningen vara förenad med
högst betydliga kostnader, och vid sådant förhållande synes det vara ännu
obilligare än eljest, att fjerdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer
indrifningen, skall behöfva till vederbörande afstå någon del af
den ringa inkomst, som stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som
verkligen inflyter, kunna bereda»;

att utskottet, under åberopande af hvad jemväl i öfrigt uti ofvan
anmärkta utlåtande anförts, hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes efter den ytterligare utredning
af ämnet, som Kongl. Maj:t kunde finna erforderlig, taga under
öfvervägande, om och huruledes dittills stadgade stämmoböter kunde utbytas
mot viss indrifningsafgift i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

det förslag derutinnan, som af komiterade för uppgörande af dels allmän
tjenste- och lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet
för landet i afgifvet betänkande den 13 oktober f875
blifvit framstäldt;

att Riksdagens beslut fattats i enlighet med denna utskottets hemställan; samt

att 1887 års kungörelse sedermera tillkommit med föranledande
af den utaf 1884 års Riksdag i ämnet gjorda framställning.

Sedan utskottet sålunda med en måhända allt för vidlyftig utredning
torde hafva ådagalagt rigtigheten af motionärens uppfattning, att kronofjerdingsman
är lagligen berättigad att för de af honom indrifna kronoutskylder
åtnjuta hela den i lag föreskrifna indrifningsafgift, återstår det
att pröfva, huruvida detta förhållande gifvetvis bör föranleda bifall till
motionärens yrkande, att kronofjerdingsman jemväl skall tillerkännas hela
uppbördsprovisionen med afseende å de af honom indrifna liommunatutskylder.

Hvad denna fråga beträffar lära två olika uppfattningar med fog
kunna göra sig gällande, i det att man å ena sidan kan säga, att, då
besväret med indrifningen af de olika slagen utaf utskylder är fullkomligt
enahanda, och då en likformighet i lagstiftningen alltid är önskvärd,
fjerdingsman bör åtnjuta hela uppbördsprovisionen för de af honom indrifna
kommunalutskylder likasom för kronoutskylderna, hvaremot det å
andra sidan kan aberopas, att, då den lön, som tillkommer kronofjerdingsmannen
såsom en kommunens beställningsman, torde böra anses jemväl
innefatta en ersättning för bestyret med indrifningen af leommunens skatterester,
men deremot kronofogden för hans besvär med redovisningen af
sagda restuppbörd samt för ansvaret med afseende å denna fjerdingsmannens
uppbörd ej åtnjuter annan godtgörelse än den honom nu tillkommande
andel åt uppbördsprovisionen, det skulle vara obilligt att frånhända
kronofogden sagda provisionsandel.

Hvilkendera af dessa uppfattningar som är den rigtigaste, derom
kunna meningarna vara delade, och ej heller erhåller man genom det af
motionären åberopade prejudikat någon ledning för bedömande deraf, men
da stora betänkligheter onekligen förefinnas mot att beröfva kronofogdarne
all godtgörelse för deras åligganden med afseende å kommunaluppbörden,

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

lärer enligt utskottets förmenande fullgiltiga skäl icke förefinnas för den
af motionären derutinnan påyrkade lagförändring, hvadan utskottet ej heller
anser sig kunna förorda någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i sagda syfte.

Jemte det utskottet i allt fall hyser den förhoppning, att den af
herr Wallbom väckta motionen, med den utredning, som af utskottet åt
densamma egnats, måtte ej allenast bidraga till undanrödjande af ofvan
antydda, delvis origtiga praxis med afseende å indrifningsafgifterna för
oliqviderade kronouppbördsmedel, än äfven föranleda dertill, att Kongl.
Maj:t vid den af Riksdagen i annat afseende påkallade omarbetning af
fjerdingsmannastadgan jemväl måtte tillse, att föreskrifterna i nu omhandlade
6 § af sagda stadga måtte bringas i öfverensstämmelse med
1887 års kungörelse, får utskottet på de skal, som här ofvan blifvit anförda,
hemställa,

att motionen icke måtte föranleda till någon
kammarens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1895.

På utskottets vägnar:

W. SKYTTE.

Reservation

af herr L. P. Larsson.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKE lIET, 1 89 6.