Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1894:Tfu46 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

1: U» - VA ?;-* V TOV*.’ v; . HT*.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1894 kl. 12 midd.

'' . . . i ■ . . . 4 , . -t ; T f • t f i f ■

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2 i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om upphäfvande af kongl. cirkulärbrefvet
den 14 juni 1820 om förbud mot skådespels
uppförande å vissa dagar.

Kongl. brefvet den 14 juni 1820 innehåller:

“Då i afseende på långfredagen, påskaftonen och påskdagen
skådespel på dessa dagar icke uppföras eller böra uppföras, kommer
detsamma hädanefter jemväl att gälla för juldagen, julaftonen, pingstdagen
och pingstaftonen samt alla böndagarna och dagar före desamma.
"

Uti en till utskottet hänvisad af herr Osv. Wikström under n:o
100 väckt motion har denne anfört, att under en lång följd af år
detta kongl. bref på de flesta ställen i landet icke tillämpats. Der
åter tillämpning ifrågakommit, hade detta oblidt upptagits af en
ganska talrik allmänhet samt såväl i pressen som eljest förebråelse
rigtats mot den administrativa myndigheten för otillständigt tjenstenit.
Af berörda förhållande trodde motionären sig vara berättigad
till den slutsatsen, att omforma,Ida kongl. bref icke ansåges tidsenligt
eller svarande mot tidsandans fordringar på frihet i det enskilda lifvet,
samt att, då samma bref således öfverlefvat sin tid, detsamma
syntes icke vidare böra gälla.

Att på papperet ega en lag eller föreskrift, som opåtaldt icke
tillämpades, Uunde för det allmänna rättsmedvetandet icke vara nyttigt,
då derigenom skapades missaktning för lag och gällande föreskrifter
icke allenast bland allmänheten utan ock bland de myndigheter,
som det ålåge, att hvar på sin ort utföra lagstiftarens bud.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. C, Höft. (N:o (i.) 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 6.

Då, såsom ofvan nämndes, det kongl. brefvet i fråga på de flesta
ställen lemnades åsido och endast på få platser gjordes gällande,
borde äfven tagas i betraktande den svåra ställning, i hvilken de
verkställande myndigheterna på sistnämnda platser genom tillämpningen
komme.

Detta allt syntes motionären kunna afhjelpas antingen genom
ett uttalande i den rigtning, att det kongl. brefvet borde upphäfvas
eller genom ett på motionen gifvet afslag så motiveradt, att deraf
skönjdes, det Riksdagens mening vore, att samma bref fortfarande
borde ega giltighet, i hvilket senare fall det torde kunna förutses,
att hädanefter på hvarje ort ifrågavarande föreskrifter icke skulle
blifva allenast en död bokstaf.

På grund af det anförda föreslog motionären skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att ofvannämnda kongl. bref icke vidare skulle
vara gällande.

Vid efterforskning utaf den historiska tillkomsten af förbud mot
skådespels hållande på sön- och helgedagar har utskottet inhemtat,
att Kongl. Maj:t genom resolution på presterskapets besvär den 20
november 1786, på andragande af presterskapet, att, då offentliga
skådespels uppförande på nämnda dagar syntes efter hand vinna
mera stadga, ståndet icke kunde dölja sin fruktan, att sådant blefve
för kristendomen och sederna i längden medförande äfventyrliga följder,
hvadan skådespel dädanefter borde förbjudas i riket på de till
den Högstes ära afskeda dagar, förklarat, att i allmänhet uti riket
inga offentliga skådespel på förenämnda dagar skulle vara tillåtna,
men från detta allmänna förbud af offentliga skådespels hållande på
sön- och helgedagar på andragna skäl tills vidare undantagit städerna
Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo.

Med afseende å innehållet i 1820 års kongl. bref torde det
kunna antagas, att under tiden emellan 1786 års resolution och
nämnda bref någon författning utkommit, som ändrat bestämmelserna
i resolutionen, men någon sådan författning har ej återfunnits i det
s. k. årstrycket eller uti någon för utskottet tillgänglig författningssamling.

Lika med motionären håller utskottet före att förbud af ifrågavarande
beskaffenhet icke uppbäras af den allmänna föreställningen
och sålunda i strid emot densamma icke kunna behörigen upprätthållas.
Om något bevis härför behöfver anföras, torde det vara tillräckligt
att erinra, att, såvidt utskottet kunnat utröna, tillämpningen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o ti.

af meranämnda kongl. bref icke ifrågakommit mer än i två landsortsstäder.
Då sålunda detsamma i det närmaste råkat i förgätenhet
och det desto mindre med fog kan ifrågasättas, att påbudet i
fråga åter bör upplifvas, som tillställningar af beslägtad beskaffenhet
med skådespel och andra, sådana, hvaraf störande af sabbatsfrid
lättare kan uppstå, opåtaldt får ega rum, har utskottet, som ingalunda
förbiser, att den af motionären åsyftade utsträckta rätt att
gifva skådespel torde böra ega tillämpning jemväl å långfredagen,
påskaftonen och påskdagen, men af motionens innehåll finner sig
förhindrad att derom afgifva något yttrande, härmed skolat hemställa,
att Andra Kammaren ville för sin del besluta,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj :t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t förordna, att kongl.
cirkulärbrefvet den 14 juni 1820 icke vidare skall
vara gällande.

Stockholm den 12 mars 1894.

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.

Herr E. G. Ekman har anhållit få autecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.